Elin Grelsson

Förra onsdagen hade ABF Göteborg seminarium på temat Självhjälpskultur och motivationscoachning. De samtalande var Nina Björk och Ulrika Kärnborg och diskussionen kretsade kring vår tids coachningshysteri och tänk positivt-vurm.

Det var till stor del ett briljant samtal. Nina Björks anförande gav mig gåshud, när hon pratade om människors förlorade sammanhang och ett missnöje kanaliserat i vilja till självförbättring. När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra.

Vi vantrivs helt enkelt i kulturen och politiken, men där det förut fanns en gemensam kritik av sakers tillstånd har vi idag lärt oss att vända det mot oss själva och förändra det genom coachning, entrepenörskap, självhjälpslitteratur, makeover-program och positivt tänkande.

Det var förvisso inte mycket som var nytt, vare sig för mig eller någon av de andra i publiken som också vek sig av skratt när Ulrika Kärnborg läste högt ur boken Attraktionslagen om att man kan tänka sig lyckad och lycklig. Möjligen ignorerade man det stora behov som människor verkligen verkar ha av dessa böcker. Bortsett från konstaterandet att det bottnar i missnöje tenderade samtalet stundtals att gå över i raljerande, snarare än att verkligen diskutera vilken roll självhjälp och coachning spelar för alla dessa människor. Varför såväl företag som offentlig sektor känner ett behov av att hyra in dyra föreläsare till personalen besvarades inte heller.

Dessutom tyckte jag vänsterkonservatismen ibland för genomgående. Postmodernismen fick onödigt mycket kritik. Visst stämmer det att de postmodernistiska strömningarna har inneburit att vi intresserar oss mer för en analys av bilden av något än hur det verkligen är, men då kvarstår frågan vad som verkligen är. Det ställdes aldrig kritiska frågor till Nina Björk om hennes tvärsäkra uttalande om att vi måste börja diskutera verkligheten som den faktiskt ser ut, istället för bilden av och det var oerhört tråkigt. Så länge vänstern hela tiden håller fast vid att det finns en sanning och en verklighet att förhålla sig till kommer de att fortsätta se sig omsprungna av liberaler som åtminstone accepterat att människor har individuella upplevelser av sakers tillstånd. Man kan gå samman i gemensamma intressen, men att tala om att saker är på ett visst sätt ställer genast följdfrågor om vem som har mandat att tala om ”verkligheten”. Förvisso la Nina Björk in en brasklapp om att hon naturligtvis inte heller trodde att de tidiga postmodernisterna räknat med att deras teori skulle utmynna i självhjälpskultur och positivt tänkande, men jag tyckte ändå att det var en underlig parallell. Att beskriva de attityder och bilder som skapas i samhället har föga att göra med att känna sig tvungen att skapa en bild av sig själv i mitt tycke, medan Björk menade att postmodernismen lett till att det idag är konstruktionen av jaget som är viktigare än själv jaget.

Nåväl, nu var det inte postmodernism och vänster som var det som jag skulle komma fram till och det kan jag ägna ett kilometerlångt inlägg åt någon annan gång. För riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer.

Jag tror att det är bra att vi kan visa på styrka och kritiken mot martyrrollen inom feminismen är inte bara av ondo. Anna Svensson har till exempel skrivit så oerhört mycket bra om hur våldtäkt cementerar någon till offer. Men det är också påtagligt hur vår generation feminister blivit förtryckängsliga och ständigt analytiska, inte för att vi ser strukturella mönster utan för att vi är så förbannat rädda för att bli utsatta för dem, eftersom det skulle degradera vår starka, frigjorda feministroll till ett offerskap. Vi är ju Feminister och de kan varken våldtas, förtryckas, bli orättvist behandlade eller hamna i könsroller. Precis som Lina Neidestams klockrena seriestrip visar ovan leder det till den sortens ängsliga samtal som är så påtagliga i just vår generation. Vi är, som vanligt, inte våra ideal och vi är ständigt både offer och förövare i komplexa maktstrukturer. Att krossa de strukturerna är inte ett individualistiskt mål av att bli så lyckad feminist som möjligt, det är ett kollektivt, spretigt, skitjobbigt och ibland alldeles underbart projekt.

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. ”Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för ”hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet ”feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas ”locka” eller ”skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

För ett år sedan skrev jag ett utkast till en text som var tänkt att hamna i en antologi. Sedan kom finanskrisen, förlaget backade, antologin kom av sig. Jag glömde bort texten, men i ett samtal häromdagen om händelsen ifråga kom jag att tänka på den igen. Att den ändå var publiceringsvärd.
För fler texter på samma tema rekommenderar jag varmt Anna Svenssons text i F-ordet och hennes blogg, samt Love Sex Moneys blogginlägg på temat.
Här följer en kortversion av texten:

Han slår upp fönstret mot sommarmorgonen, gryningen över Älvsborgsbron precis när nattregnet dragit bort. Sätter sig i fönstret och röker. Jag sätter mig intill honom, stel och fortfarande tvekande.
Jag borde aldrig ha följt med. Jag vill egentligen inte vara här.
Det är någonting som skaver, som känns fel och som inte kan göras rätt. Någonting i sättet han tjatade på mig att följa med, hur han tryckte upp mig mot landshövdingehusets vägg och sa att han ville knulla mig, någonting i hans blick som kräver mer än vad jag vill ge.
Jag borde aldrig ha följt med. Men nu är jag här. Det regnade, det var närmare till honom, han tjatade ju så och hade jag inte hånglat med honom tidigare på kvällen kanske? Jag lockade ju, jag verkade ju vilja.
Han hade blivit besviken om jag inte följde med.
Jag tycker inte om att göra människor besvikna.

Han drar upp mig med händerna hårt hållande mina handleder, knuffar ner mig i sängen, drar av mig klänningen. Jag viskar nej, men inte tillräckligt högt, vågar inte uttala det högre än såhär.
Jag har ett val nu. Antingen låter jag det ske eller så protesterar jag. Skriker nej, knuffar undan honom och går.
Och om jag protesterar? Om jag skriker, om jag försöker få bort hans kroppstyngd och händer, så mycket starkare än jag? Tänk om han inte lyssnar. Tänk om han ändå fortsätter.
Då är jag på riktigt våldtagen. Då har jag på riktigt blivit en av dem. Ett våldtäktsoffer.

Vad tänkte jag på den sommarmorgonen med hans kroppstyngd över mig, när jag stod inför det valet?
Jag tänkte på att bli ett offer. Jag tänkte på alla medierapporteringar, böcker, filmer om våldtäktsoffren. Jag visste att det skulle finnas ett före och ett efter, att jag aldrig skulle bli densamma igen. Tänkte på att gå hem och våldtäktsduscha fem gånger på raken, ringa polisen, sitta i förhör och inte bli trodd. På att behöva säga till mina vänner att jag hade blivit våldtagen, i vetskap om att jag aldrig skulle vara samma person i andras ögon igen. Jag skulle inte vara Elin. Jag skulle vara Elin, våldtäktsoffret. Jag skulle vara svag och ha ångest, med en för all framtid förstörd sexualitet och tillit till män. Jag tänkte på terapi och bearbetning.
För att inte tala om att anmäla våldtäkten, för det måste man ju göra, speciellt om man är en duktig feminist som uttalar sig om våldtäkt och sexuella övergrepp. På att behöva sitta i de förhören och inte bara vara den våldtagna, utan också en våldtagen som riskerade att inte bli trodd. Ord mot ord och hade jag inte väldigt kort kjol, hade jag inte såväl flirtat som hånglat med honom tidigare på kvällen, var det inte mitt val att följa med honom hem kanske?
Våldtäktsoffer med korta kjolar och flirtiga kyssar får skylla sig själva.
Så skulle jag bli ett offer i statistiken, ett slagträ i debatten om kvinnors rätt till sin egen kropp hur de än ser ut och hur mycket de än flirtar. Utan egen röst, jag var ju ett offer numera, helt otillförlitlig.

Vad är en våldtäkt och vem är ett våldtäktsoffer?
I den hårddragna, generella bilden återskapas hela tiden såväl krav som klichéer. Du ska protestera högljutt, slåss för att komma loss och inte bli lyssnad till. De vaga nej-signalerna är tydliga signaler, men räknas ändå inte riktigt i den generella bilden. Ett nej är ett nej, men då måste också ett tydligt nej uttalas.
Våldtäktsoffret är den tvångsduschande, svaga kvinnan som fått sitt liv förstört och som blir såväl misstrodd av rättsystemet som debatterad om i jämställdhetsdebatten.
Jag vet så oerhört många som inte känner igen sig i någon av bilderna. Som befunnit mig i lika tveksamma, tvetydiga situationer som jag befann mig i den sommarnatten, men som aldrig skulle kalla det för våldtäkt. Som kallar det för något annat, ett ställa upp-ligg, ett kasst one night stand, en svinig kille som inte var lyhörd för vad de ville. Men de skrek aldrig, slogs aldrig, sa aldrig det där tydliga nejet. Då är det inte en våldtäkt. Bara det där gränslandet som kallas annat.
Jag vet också många som befunnit sig i sådana situationer, eller ännu värre, men som aldrig har behövt tvångsduscha, gå i terapi eller överhuvudtaget känt sig som offer. Snarare har de gått stärkta ur situationen, blivit mer tydliga och argumenterat med ännu högre kraft i sexualpolitiska och feministiska frågor. Likväl har det varit obehagliga upplevelser.

Vad gör klichéerna med oss?
För min del handlade det om en rädsla för att bli ett offer. Jag ville inte bli en av de där kvinnorna som den mediala, samhälleliga och kulturella bilden förmedlade. Jag var rädd för att förlora mig själv om jag blev på riktigt våldtagen, bortom gränslandet. Rädd för att förlora den person som jag var och istället bli reducerad till våldtäktsoffret.
Så länge jag inte protesterade högljutt, utan bara med svaga kroppsliga signaler, behövde jag inte riskera att bli offret. Så länge jag inte protesterade kraftigt var jag ju ändå liksom med på det. Då var det mitt val, fast jag inte ville ha sex. Jag ville ha det valet, jag ville göra det aktiva valet att tvinga mig själv till sexet istället för att bli tvingad till det av honom.
Ett offer saknar agentskap, är passiverat. Jag ville vara aktiv.

Om det var en våldtäkt?
Jag sände ju ändå ut tydliga signaler. Men jag skulle aldrig kalla det för våldtäkt. Jag protesterade inte tillräckligt, jag stannade där över natten. Jag mådde inte särskilt dåligt efteråt. Det blev en obehaglig upplevelse, som fick mig att fundera efter mer kring min sexualitet och kropp, men jag behövde aldrig våldtäktsduscha eller gå i terapi.
Jag pratade lite om det, en del kände igen sig, men varken ord som våldtäkt eller sexuella övergrepp tog vi i våra munnar. Vi hade alla gjort samma sak. Ställt upp, låtsas vilja, gått med på det. Vi hade alla våldtagit oss själva. Men ingen av oss var ett våldtäktsoffer.