Våra sista nationella hjältar

Olympiska spel innebär att begrepp som ”trupper” och ”hjältar” åter tas i bruk. Men i den nationalistiska yran har ytterligare ett ord väckts till liv – moral.

Moralbegreppet används påfallande ofta i sportsammanhang. Referenserna är givna – psykisk/andlig styrka och omgivande begrepp består ofta av ord som mod, uthållighet och vilja. Moral ska läsas som ett lags eller sportutövares förmåga att utstå svårigheter och kampkänsla. Etymologiskt har moralbegreppet använts på samma sätt i krigsskildringar, där det refererar till truppens stridskänsla och dess styrka att utstå svårigheter och motgångar i krig.

Det är hundratals år sedan Sverige senast låg i krig. Sverige är också ett land som präglas av relativt låg patriotism och nationalkänsla i jämförelse med många andra länder. Men i sportsammanhang tenderar vår nationalkänsla att höjas och sportutövare ses som representanter för vårt land. Ord som tidigare har använts för att beskriva krig används nu istället i sportsammanhang.

I sportreferaten vimlar det av andra krigiska metaforer. Utövarna ska “försvara landets färger” och “visa vad Sverige går för”. På hockeyrinken går allt ut på att “strida om pucken” och “gå in i närkamp”.  För att inte tala om ord som “anfall” och “försvar”. Även under detta OS har lagmoral förekommit i samband med begrepp som kampglöd, uthållighet och hög karaktär.

Sportutövarna förändras i våra tolkningar, från enskilda utövare och lag under svensk flagg, till något ännu större. De utgör våra sista nationella hjältar, redo att försvara landet. Vi benämner dem i grupp som en OS-trupp, i likhet med en militär sådan. Samtidigt som vi själva tar en chipspåse framför soffans OS-sändningar är det våra idrottare som ska visa hög moral, kampvilja och uthållighet. Kanske leder det till den nationella seger som tillåter oss att utropa dem som bragdhjältar.

Text publicerad på GP Kultur 26/2

Sport som hatar kvinnor

Jag är en lättflirtad jävel. När Newsmill ringer och erbjuder mig pengar för att skriva en text om mitt sporthat kan jag inte låta bli. Jag tycker att det finns relevans och bra argument i texten och att gå loss, utan att tänka på att det ska vara fint och pragmatiskt skrivet, är enormt skönt ibland. Just därför kan jag uppskatta att kombinera kultursidor med exempelvis Newsmills trollbetestexter. Analys vs härj, jag gillar ju båda.

Däremot är rubriksättningen fortfarande helt åt helvete och jag hade önskat att den feministiska vinkeln var mindre central. Sporthat är könslöst och fuck no att jag tänker leda något “kvinnouppror”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. I did it for the lulz?

Äntligen lite OS

Jag och lillebrors flickvän konstaterade igår att Usain Bolt numera kan få hur mycket fitta som helst, efter sina två världsrekord. Det är fint med en lillebrorsflickvän som uttrycker sig på samma sätt som jag gör. Jag tror dessutom att hon var den enda som skrattade när jag stunden efter började dra extremt dåliga bögskämt om det här med stafettpinnar som kommer bakifrån. Till och med när jag sa ”höhö är det det här dom kallar för 400 meter häck eller?” skrattade hon.

Mest underligt är väl egentligen att jag, som hatar sport och alltid tjatar om nationalistiska konnotationer och sexism så fort sport kommer på tal, fullkomligt älskar OS. Jag har alltid älskat OS. I år har jag jobbat bort flera veckors OS och måste nu ta igen det under min ledighet genom att engagerat följa allt.
Jag kan egentligen inte förklara det. Det är ju inte som om jag inte ser alla de politiska frågorna helt plötsligt. Men det är någonting med OS och i synnerhet friidrotten som jag inte kan låta bli att älska. Jag tror att det handlar om en prestationsmänniskebeundran.
Huruvida Sverige vinner eller inte är jag fortfarande genuint ointresserad av. Jag är intresserad av att följa människor, oavsett nationalitet, som lagt hårt arbete, engagemang och flera år av sitt liv för en sådan kort minut då de måste prestera på topp. Då de ska vinna allt eller förlora. Jag älskar friidrottskropparna, utan någon sexuell beundran. Jag älskar dem snarare för dess perfektion, för att de är välsvarvade för att passa exakt den sportens syfte. Alla överkroppar, deffade magar, lår och vader som saknar ett uns underhudsfett och bara består av genomdefinierade muskulatur.
(- Du kollar inte särskilt mycket på diskus va?, sa pappa när jag pratade om detta)

Jag älskar de där minutrarna då det ska bevisas vem som är snabbast, hoppar längst, hoppar högst och kastar bäst. Blicken i friidrottarnas ögon sekunderna innan start, när de tar all mental sats de har inom sig för att lyckas. Jag kan känna deras adrenalin, jag försöker förstå deras tankar. De har bara den här stunden på sig. Det här är stunden då flera års hårt arbete måste bevisas och löna sig. Och sedan start. Några blir vinnare, andra förlorare. Jag älskar dem alla.
Sanna Kallurs tårar när hon river ut sig på första häcken, Usain Bolts segerdans och samtal med Jamaicas premiärminister, Wallace Spearmons bronsglädje och synen av hur ansiktsuttrycket förbyts när han får reda på att han är diskad…all denna dramatik då några få minuter av ens liv är det man kämpat för så länge.
Det är individens kamp mot andra individer, individens kamp mot sig själv och sina egna gränser. Jag tycker någonstans att det är genomvackert att se på.