Gympoeten

Följande skrev jag i ett mail till LSM häromdagen angående With every heartbeat:

”I lördags på träningspasset spelades den låten och då gjorde det så jävla ont i mig och det var inte för att jag lyfte bicepsskivsstång”

Okaj.
Eh.
Va?

Jag är poeten. Jag är dramatikern. Jag är känslomänniskan. Jag är den svarta dramadrottningen som alltid lyckats formulera mina tankar, mina känslor, mitt hjärta så att folk brister och smälter och börjar gråta. Jag älskar orden och skriften mer än jag älskar någonting annat och jag älskar att formulera mina innersta känslor i text.

Jag har skrivit det där i ett mail.
På fullaste allvar.
“…och det var inte för att jag lyfte bicepsskivstång.”
En mening som försöker vara romantisk men som blir så pinsamt grabbarna grus-korkad och genomdum att ingen, utom möjligen Paolo Roberto, kan göra annat än skratta åt den.
Jag skrev den på allvar.
Jag insåg att jag skrivit den på allvar.
Sedan avbokade jag min gymtid och handlade böcker på bokrean för över femhundra kronor istället. Jag tror att det var ett mycket nödvändigt val.