It’s the remix, baby

Ska man läsa föregående inlägg ska man läsa det inklusive kommentarerna för att få helhetsbilden. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva en lång kommentar till det blogginlägget där jag förklarar mig lite tydligare eller om det blir ett uppföljningsinlägg. Det märker ni. Men förklara mig tydligare och motargumentera ska jag, med såna fantastiska kommentarer är det värt att gotta ner sig i ämnet.

Men det får bli senare under kvällen för jag är nyss hemkommen från en lång tågresa och höngri och det hjälper inte att jag skriker på mamma att jag vill ha middag.

Istället ägnar ni kvällen åt att läsa Gustavs Mansförtryck och Kvinnovälde-remix. Jag är sjukt inspirerad av remix-ideén och hur mycket man kan göra av det, imponerad över att någon lägger all denna energi på att motargumentera mot Pär Ström och sist men inte minst är den så jävla bra.

Pär Ström anno 1924

Eftersom humaniora is a hell of a drug, jag erhöll ett humaniorastipendium även denna höst och jag blir kvar i Göteborg under våren och inte vill bli utkastad ur min studentlägenhet hoppade jag på en sån där 15 hp-kurs på avancerad nivå på Institutionen för Idé- och lärdomshistoria.
Detta också för att en kurs med namnet Kvinnliga tänkare: Feministisk teori, politisk agitation och idéhistoriska perspektiv faktiskt inte går att motstå. Nu lär det bli genushistoriskt nördande med jämna mellanrum igen här ett tag.

Idag har jag hittat min hittills största favorit av de antifeministiska författarna, nämligen K.A. Wieth-Knudsen; en liten förbittad dansk som i sin bok Feminismen från 1924 gör upp med den feministiska teoribildning som då kommit att få alltmer inflytande. Wieth-Knudsen har ungefär samma utgångstanke i sin bok som Pär Ström har i Mansförtryck och kvinnovälde från 2007:
1. Feminismen har gått för långt och fått för stort inflytande.
2. Det är egentligen män som det är synd om.
Wieth-Knudsen publicerade Feminismen då många av den liberala kvinnorättsrörelsens krav hade blivit uppfyllda. Kvinnor hade fått rösträtt och tillskrivits medborgarskap, de var inte längre lika ekonomiskt beroende av män, i Sverige hade kvinnor dessutom fått rätten att ta ut skilsmässa (förmyndarskapet över barnen låg dock fortfarande på mannen vilket gjorde att kvinnan riskerade att förlora sina barn om hon tog ut skilsmässa, vilket är intressant om man betänker hur männen idag får strida för umgängesrätt till sina barn, något som Pär Ström också tar upp i sin bok). Feminismen hade vunnit många segrar.
Wieth-Knudsen ville i sin bok påvisa hur kvinnorörelsen gått alldeles för långt och inte tog hänsyn till de naturliga skillnaderna mellan män och kvinnor, där män var högre stående i avseenden gällande såväl intelligens, känsloliv som moral.

Under kapitlet Intellekt hävdar alltså Wieth-Knudsen att kvinnor alltid är dummare än män. Detta gör han genom att ställa upp en liten grafisk tabell föreställande det danska folkets intellekt på en skala från idiot till geni. Han har sedan två grafiska linjer som ska påvisa skillnaderna mellan män och kvinnor. Dessa har han sammanställt utifrån alla 24-åriga kvinnor och 30-åriga män i hela Danmark. Mer information om hans källor ges inte, eftersom han troligtvis inte har några.
På alla punkter mellan idiot och geni ligger männen avsevärt högre än kvinnorna i intellekt. Vid punkten talang, som föregår geni, har kvinnornas grafiska linje försvunnit helt. Det finns nämligen inga kvinnliga talanger och genier.
Efter fyra sidors matematisk, obegriplig genomgång gör Wieth-Knudsen själv följande sammanfattning av sin undersökning:
“Mannen och kvinnan äro varandra intellektuellt jämställda blott i närheten av den intellektuella nollpunkten. Det finns nämligen ungefär lika många manliga som kvinnliga idioter.”
Jag hade önskat att jag kunde beema fram K.A. till sommaren 2008 i Sverige. Det hade varit fantastiskt att se hans debattartikel i Aftonbladet kring Heliga familjen-debatten:
K.A. Wieth-Knudsen: Jämställda relationer finns visst, Maria Sveland! Så länge båda två är idioter!

Under kapitel 2, gällande kvinnors känsloliv gör inte bara Wieth-Knudsen upp med likhetsfeministerna, han börjar basha särartsfeministerna också. Att hänvisa till biologism och hävda en typisk kvinnlighet som borde upphöjas och behövs i det offentliga livet innebar i början av 1900-talet inte att du var en kvoteringskåt mediasosse eller riskerade att bli bannlyst av Tiina Rosenberg. Att hävda särart och varva det med likhetsargument var, för de liberala feministerna, helt enkelt en ibland nödvändig strategi för att komma in i det offentliga livet och kräva medborgerliga rättigheter.
Bland annat hävdade man kvinnans känsloliv som en orsak, enligt the good old dikotomi som knöt mannen till det rationella tänkandet och kvinnan till det emotionella. (Vilket vi fortfarande ser i kvoteringsdiskussioner, som utgår ifrån att kvinnor har ”andra värden än män” att bidra med. Ni vet intuition, känslobaserat arbete och allt det där).
Det här förkastar Wieth-Knudsen. I sann Ronnie Sandahl-anda menar han istället att de snälla grabbarna bara utnyttjas av kvinnor och deras våpiga känsloliv. Wieth-Knudsen har nog aldrig sagt hora, likt förbannat får han inte brudarna han vill ha.
Det blir här nämligen rätt tydligt att Wieth-Knudsen har en del personlig erfarenhet i bagaget. Även om det inte skrivs rakt ut, är exemplet så tydligt att Wieth-Knudsen omöjligen kan skriva om det utan att ha blivit rejält sårad själv. Precis som, i mitt tycke, Anna Ekelunds text i F-ordet, gör den personliga erfarenheten texten en rejäl otjänst. Såhär argumenterar Wieth-Knudsen till exempel för att kvinnor har ett mindre utvecklat, men mer impulsivt, känsloliv än män:
“Att människor i allmänhet överskatta kvinnan på det emotionella livets område är förklarligt, ty man växlar härvidlag yttre sken med inre verklighet, ytlighet med djup….Ni skall resa bort, er käresta är otröstlig, er frånvaro kommer att vålla henne bekymmer dag som natt, och hon kommer helt säkert att dö, om ni inte kommer igen, som ni sagt, när de sex månader äro gångna, som er resa och ert arbete i bägges intresse komma att räcka.
Ni biter samman tänderna och tänker som så: om en man eljest icke har någon anledning att resa hem igen snarast möjligt, så måste han i alla fall göra det för att icke kränka en till synes så djup och äkta lidelse. Men när ni kommer tillbaka, befinner hon sig i nio fall av tio vara tämligen avkyld och har i regel tröstat sig med en annan.”
Ouch.

När vi då kommer till kapitlet Moralen blir det helt obegripligt igen. Wieth-Knudsen har ställt upp en hel sida lång matematisk tabell för att påvisa hur kvinnors moral är sämre än män. Här är ett kort utdrag:
“Om vi uttrycker graden av den typiskt manliga karaktärens tillräknelighet med talet 0,85 med avvikelser uppåt till 1,0 och nedåt till 0,70, så kan kvinnans typiska svängningspunkt uttryckas med talet 0,70 med avvikelser i de gynnsammaste undantagsfall till 0,85 samt i ogynnsammaste fall intill 0,55 (halv tillräknelighet i etiska frågor).”
Say again?
Han har också en liten statistik över hur många moraliska kvinnor som kan tänkas finnas:
“Det finns många heroiska och ädla kvinnonaturer. Med ”många” menar jag emellertid statistiskt uttryckt 1 på 10 000, motsvarande heroiska och geniala män, alltså i Danmark bara omkring 150 st. sådana kvinnor. Jag har dock bara träffat ett enda exemplar av dessa teoretiska 150 kvinnor.”
Återigen kan lite källkritik vara på sin plats här.

Han ger sig dessutom in på sexualpolitik och den ökade frihet som kvinnor fått när det gäller att röra sig i det offentliga rummet:
“I min barndom kunde ingen anständig kvinna tänka sig att vara ute på gatan i Köpenhamn efter klockan 10 e.m. Nu springa kvinnor, även tillhörande de lägsta åldersklasserna, omkring på gatorna överallt och vid alla tider på dygnet utan sällskap eller tillsammans med en väninna. Och resultatet: I min ungdom fanns ungefär 500 offentliga och ett par tusen hemligt prostituerade, nu finns det, enligt en mängd iakttagares vittnesbörd, omkring 20 000 hemligt prostituerade bara i Köpenhamn.”
Inte nog med att källkritiken brister, att kvinnors omkringrännande på gatorna skulle få dem att börja hora är ungefär lika logisk som att man har svårare att få igenom en våldtäktsdom om man haft kort kjol och varit onykter.

Här börjar också Pär Ström-andan ta fart på riktigt. Det är nämligen när det kommer till moral som män på riktigt blir offer för feministerna. Kvinnans frigörelse har lett till att samhället uppluckras, moralen faller och männen får skulden. Det är egentligen männen som blir alltmer överkörda av kvinnorna, eftersom de är låsta av sin fördummande ridderlighet som tvingar dem att se upp till kvinnor.
Såhär avslutar Wieth-Knudsen sitt resonemang:
“Ingen kan förneka att kvinnans s.k. frigörelse har lett till utsvävningar och skilsmässoskandaler, vars motstycken vi blott känna från det gamla Roms värsta förfallsperiod. Inför sådant söker man från feministiskt håll, sin sista tillflykt i följande påstående: Det är ju alltid mannens skuld.”
Såhär skriver Pär Ström i inledningen Mansförtryck och kvinnovälde:
“Väldigt många män är idag hjärtligt trötta på att tvingas knäa under en medfödd skuld på grund av en könstillhörighet vi inte valt. Med den här boken hoppas jag kunna ge en röst åt de män som känner en oerhörd frustration över de orättvisa anklagelserna, de återkommande förolämpningarna och det feministiska samhällets mansfientlighet.”
Jag tror att det var exakt det som även Wieth-Knudsen ville göra med sin bok också, Pär Ström. Han lyckades heller inget vidare.
Och precis som jag skrattar högt åt Wieth-Knudsens argumentationer för kvinnors bristande intellekt, känsloliv och moral, lär man om 90 år himla med ögonen åt Heliga familjen-debatten, regeringsbråk över frågan kring könsneutrala äktenskap och använda Pär Ströms bok som exemplifierande referenslitteratur gällande mindre lyckad antifeministisk kritik.

Källa: utdrag ur K.A. Wieth-Knudsen Feminismen i Hanna Östholms antologi Feminismen idéer, 2006.

Kärleken i sig är aldrig hotad

Det är inte lätt att vara människa på 2000-talet. Det är inte lätt att t.ex. vara Per Ström och pissrädd för feminismen och helt missa att det han skriver skulle kunna vara ett feministiskt debattinlägg om mansrollen och könsroller. Det är inte lätt att bli utsatt för hatbrott för sin kärleks och sexualitets skull när det är den sortens brott är de som bortprioriteras.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.

Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.

Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.

Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.

Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.

Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.

Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.