Nytt ljus, nytt liv

Påsken är möjligen den mest kristna av högtider och det kan väl vara därför som så många är oförstående kring all min uppståndelse (no pun intended) kring den helgen. Men jämte pingst, vackra försommardagar då man firar anden, är påsken den högtid som jag älskar mest. I största allmänhet är jag uppvuxen i en familj av firande, från namnsdagar till allhelgona, och lägg därtill en till stora delar kristen så blir det en del firande.

Påsken är julens lillasyster. Med mindre krav, prestationer, kommersialisering och hets kommer hon in och berättar om liv, ljus och pånyttfödelse. Hon kräver exakt så mycket av firandet som man själv gör det till. Därför tycker jag om påsken.

Påsken är bara förknippad med goda minnen för mig. Medan julen i många år var oro, ångest och stelhet har påsken alltid bara varit ljus och glatt umgänge med familjen. Andra konstellationer eller bara vi. Jag minns skärtorsdagarna med frusna vattenpölar och en svag vårsol, då vi tog på oss i förkläden och hucklen. Mamma målade fräknar med kajal på våra näsor, strök rouge på kinderna. Jag hade en gammal kokkaffepanna som jag sträckte fram i husen och fick godis i. Sedan jämförde vi våra fynd.

Påskavslutningen på skolan var oftast mer lekar än stela uppträdanden. Någon påsk fick vi vara i grupp och lösa olika uppgifter. Jag gick i tvåan och vi var alla mellan årskurs 1-6. Jag var livrädd och vågade inte säga någonting på hela dagen, men ändå var det så roligt. Tillslut var det så roligt att när några killar i sexan skojbråkade om någonting brast min heldagstystnad ut i ett gapskratt. Alla stirrade på det tysta freakbarnets plötsliga skratt, men inte ens det gjorde mig någonting.

En annan påsk, jag gick i tvåan, valde min lärare, som också var sångerska, ut mig och några andra att delta i en påskrevy på Storsjöteatern i Östersund. Vi var barn från olika skolor som skulle spela kycklingar och sjunga sånger om påsken. Jag övade rörelser och sånger hemma tills de satt perfekt och sedan stod jag på Jämtlands största scen i min kycklingdräkt bestående av pippigulfärgade nylonstrumbyxor och tight gul tröja till min barntjocka kropp. Min största rädsla var aldrig att jag skulle göra fel, jag kunde ju allting. Däremot var jag maniskt rädd att några av de andra skulle glömma rörelser eller sångtext och förstöra symmetrin. Resultatet blev att jag större delen av föreställningen stod och tittade på de andra samtidigt för att kontrollera att de gjorde rätt. Efteråt gick vi hela familjen och mormor och morfar till pizzera Athena på hörnet och pappa sa något om jag var jätteduktig och det var ju bra att jag tittade på de andra när jag glömde bort mina rörelser. Jag skämdes och stirrade ner i min Capricciosa, jag hade inte tänkt på att det kunde se ut så. Men jag vågade aldrig säga till pappa att det inte var för att jag inte kunde, utan för att jag var orolig att de andra inte kunde, som jag tittade.

Och så alla påskar i fjällstugan. Hela familjen inpackad i en Volvo, med en flåsande Golden Retriver i backluckan och en packe med skidor, väskor, kylväskor och what not på taket. I fjällstugan, där andra delar av släkten mötte upp. Doften av våta kläder och furu i stugan så långt upp att de sista backarna var störtbranta. Långkalsonger, svett och kokad korv och sedan ut och gräva och göra eld. Solstrålar så varma att man kunde ta av sig i undertröja, fastän snön låg i meterdrivor. Långa och branta backar att åka tefat och madrass i hela dagarna. Kvällar med kortspel, mat och barn och hundar utspridda i våningssängar, madrasser, bäddsoffor och på golv.

Jag älskar påsken för att den alltid bara varit ljus för mig. Jag brukade gå från skolans skärtorsdagsfirande till kyrkis och försöka få ihop ljuset med allt det andra. Långfredagens tristess och pina som påminnelse om Jesus spikar genom händerna för 2000 år sedan. Hans kompis som förrådde honom och sedan hängde sig av skamkänslor och Jesus desperata skrik mot himlen. Det var så svårt att få ihop de målade äggen och skolans glättiga firande med de svarta moln som avtecknades mot himlen där Jesus pappa hade övergivit honom och han långsamt dog. Därför var det så skönt på påskaftonen. När äggen var gömda någonstans i stugan, vi åt godis och skrattade. Jesus kom ju tillbaka. Han visade att allting går igen. Precis som solen och värmen återvänder, så återuppstår han med ljuset och livet.

Kanske är det därför som jag älskar påsken. Att efter en lång vinter plötsligt märka dofter, ljus och rörelse igen. Samma fascination varje gång: Det gick i cykler den här gången med. Världen återuppstod. Vi spricker i ljus varje vår.

I år blir det samma firande som de senaste åren. Längdskidåkning ute vid sommarstugan, där snön ligger orörd på åkrarna och skogarna är ändlösa av tystnad. Vin och mat och ständiga sällskapsspelsbataljer. Fjälltur över dagen i pappas bil som spelar Springsteen, Redding, Lundell såsom den alltid gjort, medan fjällen tornar upp sig utanför bilrutan. Lästa böcker och nya fräknar. Mormors trerättersmiddagar. Och ett besök i kyrkan på påskaftons natt. Det enda som är nytt är att jag i år ska ingå i processionen i kyrkan och att den flåsande Golden Retrivern har återuppstått i vårt hem. Den som fanns i min barndom gick bort, men i dagarna har lillebror och hans sambo köpt en egen. Det blir vila, hundkramar och stillhet i några dagar. En avstängd dator och dito mobil. Påsken är min högtid, jag delar den med de närmaste utan att bli störd eller känna behov av att dokumentera.