I’m still, I’m still Elin from the block

Det är väldigt sällan som jag faktiskt reflekterar över att folk läser vad jag skriver eller hör mig på radion. Jag fattar överhuvudtaget inte att bakom alla siffror och sökningar döljer det sig människor som läser mina texter, lyssnar när jag pratar och vet vem jag är.
Ännu mer sällan tror jag att någon som läst något som jag skriver ska veta vem jag är, mer än till namnet. Vadå igenkänd, jag är skribent och bloggare och ingen Idol-finalist liksom.

Därför var det mycket underligt när jag, under ännu en lördagnatt vid Röda Sten med tillhörande svartfest, träffar på en expedit från mitt gamla närlivs.
- Du jobbade på Ica!, säger jag.
- Du är journalist-Elin, säger han, jag läser alltid dina texter.
Det visar sig då att han haft koll på vem jag var hela tiden. Han berättade även att han brukade viska till resten av personalen när jag kom in i butiken att “nu kommer journalist-Elin! hon med bloggen ni vet!”. Varje förmiddag då jag släpat mig dit i noppriga mjukisbyxor, gårdagens smink kvar i ansiktet och håret åt alla håll för att göra närlivs-skämsinköp av typen vitt bröd, choklad och snus har min Ica-butik haft koll på mig.
Det känns ungefär som när jag får reda på att min serietecknar-darling Loka Kanarp inte bara läser min blogg utan även tipsat om den.
Eller när jag skriver en personlig utläggning om att vilja vilja ha barn och får ett trettiotal långa, utlämnande och kloka kommentarer samt flertalet mail på ämnet.
Det är underligt, hedrande, jävligt mäktigt och skitkul. Om än jag hade önskat att jag kunde få vara lite mer anonym när jag står i noppriga mjukisbyxor med cameltoe och trötthetssluddrar fram “en granit vit portion tack”. Tur att jag bytt närlivs nu.

High five på den

Onsdag eftermiddag. Jag går från seminariet i feministisk filosofi på Humanisten nerför Avenyn. Regnet duggar, väskan tynger. Stövlarnas klapprande mot asfalten och anteckningarna och samtalen fortfarande snurrande i huvudet. Jag är lycklig.
Torsdag kväll, går runt inne på Kings head bland kompisgängen. Pratar sex och manlighet med några killkompisar, tar en öl för mycket, glömmer CSN-strul och osäker inkomst i vår, pratar och skrattar, glömmer, skjuter bort. Lamporna tänds. Jag är lycklig.
Fredag kväll, jag går över den halvöde Hjalmar Brantingsplatsen i novembermörker. Hukar för blåsten och regnet, på väg till blåbärspaj och te efter träning. Kupar huvan över ansiktet, sträcker på ryggen, höjer musiken i öronen. Jag är lycklig.
Lördag dag, storstädar, ordnar playlists, nynnar och diskar. Hämtar tvätten, pratar med mamma, säger att allting är osäkert men det ordnar sig nog och vi skrattar med samma sarkasm och svarta humor över pengarnas och novembers jävlighet. Jag är lycklig.
Söndag eftermiddag, vaknar i överhettad lägenhet efter några timmars till sömn efter att nattsällskapet lämnat lägenheten. Vaknar upp i ett minnestrassel av jelloshots, vänskapskramar, sms, hångel och dans till tomma ölburkar och tjutande billarm utanför fönstren. Huvudet snurrar och kroppen värker. Jag är lycklig.

Hur länge nu? Flera månader nu. Hur många gånger har jag tänkt tanken? Nästan varje dag. Hur många gånger har jag vågat uttala den? Aldrig. För lyckan, välmåendet är privat och hemligt, på ett helt annat sätt än den andra sidan av måendet. Det mörka är till för att delas, lyckan är privat. När man börjar reflektera över den kan det lika gärna försvinna. Det enda man säkert vet med livet är att det förr eller senare blir jävligt pissigt igen.

Men det bör ändå skrivas, att det är underligt. Att ha blivit en sådan människa som vaknar upp varje morgon och känner sig glad. Att ha blivit någon som på riktigt tänker att allting ordnar sig. Att ha skaffat sig styrkan att säga ja och säga nej, välja bort och välja till. Det är underligt att varje dag gå runt och känna sig fördjävla glad och nöjd och tycka om sig själv i alla lägen.
Därför är det viktigt att skriva. Att det faktiskt är så. Att det är värt en high five på mig själv. För att jag fått mig själv att må såhär bra, med mig själv och livet. Fuck prestationer och relationer. Jag tog mig hit själv. High five på den, Elin. Det gjorde du bra.

Här är där där man är

Jag går genom Vasastans allé, sparkar löv och andas höstluft och på Mitt andra hem väntar min extended family som varje måndag eller tisdag då vi ses och jag tänker på hur bra allting är, just nu, den här staden, det är bra. Här finns de jag älskar, de hemvana kvarteren, grannen med rödvinet och nymalt kaffe några dörrar bort, min utökade familj och alla bekanta och mitt liv av författande, frilansande, forskningsprojekt, extrajobb och humaniorakurser och som jag älskar den här staden, trots allt.

Jag tänker på Stockholm och jag tänker hur jag längtar bort, men kanske vänta till hösten, och jag ler lite åt hur vi alltid skjuter på våra planer och hur det har blivit ett sätt att leva. Att skåla i de där ölglasen på Andra långgatan om att nu till våren, då jävlar drar vi. Sedan blir vi kvar och äter en libapizza på Mitt andra hem, dricker en flaska Ecologica innan vi drar på Pustervik istället och kanske är det bara vår längtan som vi behöver. Inte mer.

Så tänker jag och då ringer telefonen från det där arbetet som jag har sökt i Stockholm, kan jag komma på en intervju? Ja, javisst. Arbetet som jag vill ha på riktigt, som verkligen skulle kännas roligt och fantastiskt och utvecklande. Så kommer jag in på Mitt andra hem och vi skrattar så vi gråter tillsammans tills vi blir utkörda vid stängning och känslan i mig av både förväntan och sorg.

De kommande dagarna två är jag i Stockholm. Jag ska gå på en arbetsintervju. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Det vore fantastiskt. Då flyttar jag snart till Stockholm. Det är förmodligen bra. Ny luft i lungorna, ny utmaning och ny asfalt under fötterna.
Men jag måste inte ha det här jobbet. Får jag det inte blir jag förmodligen kvar i Vasastans allé och skrattande tårögd på Mitt andra hem ett halvår till. Det är helt okej det också.

ps. Jag vill tacka alla för alla kloka kommentarer till föregående inlägg om klass och klasstillhörighet. Ni har kommit med så många utvecklande, smarta tankar och delat med er av era egna erfarenheter och jag vill bara sätta mig och bläddra i mina kompendier i Genushistoria om arbetarrörelsen och machoideal. Vi återkommer i frågan, eller hur?

Rädda flickor får aldrig kyssa vackra flickor

Det här samtalet med min läkare var naturligtvis plockat ur sin kontext för att göra en bra poäng och kunna länka till ett par väldigt fina texter om bloggen och mitt skrivande.
Min läkare är fantastisk. Hon är den sortens läkare som jag har letat efter i hela mitt liv.
När hon sa ”Jag sätter inga diagnoser på människor. Jag tycker inte att det är intressant. Människors ångest är en reaktion på deras tillvaro just då och ett symtom för det samhälle som vi lever i. Diagnoser hjälper inte mot ångest. Det gör samtal och förändring.” var det exakt de ord som jag har letat efter inom vården de senaste tio åren och det hon sa var en fantastisk sammanfattning av det här inlägget om dagens diagnostiseringsinflation.
Hon är en jävel på individuellt bemötande. Det hittar man inte så ofta i sjukvården idag.

Att hon kan möta mig på individnivå, som någon som själv bäst vet vad jag behöver, innebär också att vi kan dra ironiska skämt om min prestationsångest och självkänsla innan vi säger kloka och reella saker. Men det som sägs då är mellan henne och mig.

Våren och sommaren med hjärtklappning, utmattning och panikreaktioner som slutligen ledde till att jag flydde till mamma i Östersund i två veckor och knappt klarade av att resa mig ur sängen gör att jag måste bli bättre på att skilja mellan mina jag. Det yttre och det inre. Det har gjort att jag blivit mycket bättre på att stänga av.
Datorn till exempel. I över ett dygn har den stått avslagen.
Det yttre jaget som ständigt reproduceras i mina texter, mitt romanprojekt, arbeten, mina andra skrivprojekt, på bloggen och runt om på Internet fick en paus. Prestationen slogs av.

Det inre jaget, fritt oberoende av bloggtexter, romanprojekt, akademiska poäng, forskningsprojekt, skribentjobb och Facebookvänner, har låtit sig fritt reproduceras.
På barer där jag diskuterat religion och subjektivitet, moral och Anais Nin som en tänkbar kvinnlig Bukowski.
På fest med billig sprit, dans och kyssar till fyra på morgonen.
I en lånad bil på dagsroadtrip med vänner. Halvt bakfyllesovande i passagerarsätet med Yeasayer i bilstereon över Hallands fuktiga höstlandskap av färger och dyner.
Skrattande och fånande smekande över en kanon vid Varbergs fästning; kolla fallossymbolen man hittat rå! och sjunga Öppna landskap med gubbröst vid stormig havsmynning.
Eller ensam en lördagkväll i lägenheten med avstängda kommunikationskanaler.
Det inre jaget som stryker mot insidan av huden; så nära får bara jag gå, och frågar:
- Mår du bra?
- Tack, jag mår bra. Jag är stryktålig som bara fan just nu.

Fotnot: Rubriken är min egen queertolkning av en gammal favoritdänga från barndomen: Kicki Danielssons Rädda pojkar. Kicki Danielsson har en connection med mitt undermedvetna som gör att hennes texter hamnar i mitt huvud och mina texter lite titt som tätt. Mer än så tänker jag inte säga om rubriksättningen. Fria tolkningar, people.

Att hoppa fallskärm

Navid, jag gillar din nya bloggidé.
Men måste det vara så stort, de där 365 sakerna som man ska våga göra? Borde det inte handla mer om vad varje människa gör för att utmana sig själv, bryta sina egna mönster och utvecklas? Små, små käppar i identitetsmaskineriet som gör att man omskapar sig själv och förhindrar sig själv från att stagnera och cementeras i mönster och roller.
De där sakerna man bör våga göra. Handlar de inte i grunden om att identiteten måste hållas flytande genom personliga utmaningar och avbräck mot gamla roller? Jag vågar göra någonting som jag aldrig har gjort förr. Jag gör ett medvetet avbrott i de mönster som jag hamnat i. Däri ligger modet. Modet är alltid personligt.

Du vågar hoppa fallskärm.
Det gör inte jag.
Jag är inte intresserad av att hoppa fallskärm. Jag har andra sätt att hoppa fallskärm på.
Jag hoppade i fredags på Djungeltrummanfesten när jag gjorde det aktiva valet att gå fram till den där tjejen som jag spanat in på dansgolvet. Istället för att vara övertygad om att hon var straight och aldrig våga göra aktiva val, utan bli passivt heterouppraggad, gick jag fram till henne, strök över hennes arm och viskade i hennes öra att hon var väldigt vacker.
Naturligtvis var hon straight, det är inte poängen.
Jag vågade, jag hoppade.
Jag hoppade häromdagen när jag gick på ett jobbmöte som jag inte visste hur det skulle sluta och där jag tackade ja till jobb som jag inte riktigt vet hur det ska genomföras eller hur jag ska manövrera åt rätt håll. Jag vet innerst inne att jag kan göra ett bra jobb, men jag har svårt att övertyga min janteröst om det. Men jävlar. Jag hoppar.
Jag hoppar fallskärm varje dag när jag efter en halvtimmes morgonpromenad och slagsmål med mig själv sätter mig med den jävla romanen och bestämmer mig för att det är en roman, den är värd att tas på allvar och den ska bannemej skrivas klart.
Jag diskuterar med mig själv om huruvida jag ska vänta med flytt Göteborg-Stockholm tills jag har en mer säker tillvaro i nya staden, eller om jag ska flytta redan om ett par månader fastän jag saknar jobb. Det är ett förjävla hopp i så fall.
Jag hoppar fallskärm varje morgon när jag bestämmer mig för att kliva ur sängen och göra det till en jävligt bra dag istället för att ligga kvar och strunta i allt.

Jag hoppar hela tiden, det är mina personliga fallskärmshopp. Vilka är dina?

Fotnot: Inför att skriva detta inlägg ingick jag i en identitetsfusion mellan Bob Hansson och Mia Thörnblom. Sorry. Jag är tillbaka som mig själv senare eller imorgon.

Komma ut

En av de saker som jag tänkte på under gårdagen var det här med komma ut-processer.
Jag tror att det finns få människor inte, någon gång under sitt liv, kommer ut.
- Nä vadå, är det någon hetero som säger då, jag är ju hetero och jag behöver inte komma ut.
Jag tycker att det är lite tråkigt och väldigt förutsägbart att begreppet komma ut blivit helt förknippat med sexuell orientering. Inte bara på grund av det uppenbara: Normeringen av den heterosexuella orienteringen genom att alla förutsätts vara heterosexuell tills någonting annat påstås, åberopas eller visas. Jag tycker att det är tråkigt, också på grund av att det är ett bra och användbart begrepp på den där processen som de flesta av oss faktiskt gör.

Att komma ut handlar ju egentligen om att närma sig någonting inom en själv. Någonting som man mer och mer inser existerar och som är en del av en själv. Ofta någonting som inte förutsätts av andra och som kanske bryter mot normer inom en grupp eller ett större sammanhang på ett eller annat sätt. Ändå inser man att det är en del av en själv och man bär på en önskan att bli accepterad och älskad för även den delen av sitt jag.
Man kan komma ut på väldigt många fler sätt än som icke-heterosexuell.

Kommer ut gör man ju också hela livet. Bara för att jag för första gången berättade att jag var icke-straight när jag var i sextonårsåldern, innebär det ju inte att jag inte måste komma ut igen och igen, fortfarande. I olika sammanhang. Lika viktigt, för den som är av åsikten att identiteten alltid är flytande, är det att det är helt okej att komma ut igen fast som någonting annat. Eller kliva in i garderoben igen om man så skulle vilja.
I vissa sammanhang tycker jag också att det är helt okej att välja att stanna i garderoben. När man faktiskt varken orkar eller har lust med att komma ut. En kursare på genusvetenskapen beskrev det som att man får ha skyddsrum. I vissa kontexter och sociala sammanhang är det ganska skönt att sitta i skyddsrummet och förutsättas vara heterosexuell. Att få vara Elin utan kommateringen med bisexuell efter.

Men om man med komma ut menar de där första stapplande stegen ut ur garderoben, när man tillslut har närmat sig den delen av sig själv så mycket att man gläntar på dörren och sticker ner ett par tår, har jag gjort några sådana resor i mitt liv.
Den första öppningen, den klassiska, var just när jag började berätta för de närmaste vännerna att personen jag var kär i var en tjej och något år senare berättade för mina föräldrar att jag nu hade flickvän.
Den andra öppningen, om än ganska fånig och inte alls jämförbar, var att komma ut med bloggandet. Jag minns att jag leende, under releasefesten för bloggboken, beskrev det som ett jävligare projekt än att komma ut som icke-straight. Det var inte jämförbart, samtidigt i allra högsta grad jämförbart utifrån att jag kom ut med en bok med ytterst personliga texter och sa att det var jag som skrivit de här texterna, alla de här tankarna och känslorna är en del av mig.
Den tredje öppningen pågår just nu. Så sent som i maj satt återigen mina närmaste vänner och ställde de där frågorna;
- Men alltså, tror du på Gud?
- Är du religiös?
Jag fingrade nervöst på min kjol och försökte förgäves undkomma frågorna, genom fånigt misslyckade försök att börja prata om hur solen fick kakfyllningen i Ballerinakexen att smälta. Tillslut sa jag bara att nä, ni får fråga vad ni vill om mitt sexliv och mina sexuella preferenser, men det här med huruvida jag tror på Gud eller inte vill jag inte prata om.
Häromdagen skrev jag rakt ut till mina vänner att ja vid det här laget har ni förstått att jag är troende.
Jag har öppnat dörren och satt ner några tår, utan att riktigt veta om fötterna kommer att bära. Kanske kommer jag att nöja mig med de där tårna. Men jävlar vad spännande det alltid, trots allt, är. (Och jo, jag svär fortfarande värre än en folkilsk gammgubbe, överanvändandet av svordomar är liksom också en del av min identitet).

Och sen lite hårstyling på det

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.