Det finns ingen genushimmel

Det här med ”gamla” och ”nya” mannen. Den gammelmodiga vs den moderna och jämställda. Jag har nu ögnat igenom Pittstim och ett genomgående tema i boken är just de förtappade männen som var sexister och som sedan blev genusmedvetna. Och sen får sagan ett lyckligt slut. Eller?

Det har så länge funnits en dominerande diskurs inom feminismen, som jag verkligen ser i den manlighetsdebatt som finns just nu. Den om ett före och efter. Den om det lyckliga slutet.
Den som säger att man först vandrar runt som en förtappad individ i någon slags patriarkalisk twilight zone av sexism och ojämställdhet som man av en eller annan anledning är oförmögen att se. Just metaforer kring seendet är väldigt populärt. I feminismen, framförallt på 90-talet, pratades det mycket om de där feministiska glasögonen. Först var allting suddigt, en konstant dimma av oförståelse. Sedan tar man på sig de feministiska glasögonen och helt plötsligt ser man ojämnställdheten, man förstår världen på ett annat sätt.
Samma sak med flera av skribenterna i Pittstim. Man såg inte klart i denna twilight zone av könsroller och uppfostrat beteende. Sedan drabbas man av någon form av gudomlig insikt och tada – man ser och förstår.

Det är mycket möjligt att det för många har funnits någon period eller ögonblick i livet då man fick någon form av genusuppenbarelse och att detta förändrat synsätt och tankebanor på många. Det är naturligtvis positivt. Men det är ju vad som händer sen som är det intressanta.
För nej, du kommer inte att bjudas på några hyllningskörer eller gräddtårtor för att du kallar dig feminist. Du kommer inte att få något guldmedlemskap till feministernas förlovade land av kärlek och gemenskap för att du blir genusmedveten. Det finns ingen genushimmel där du kan springa runt på små moln med Tiina Rosenberg. Du har inte uppnått Nirvana för att du blivit medveten om dina könsbundna mönster.
Fuck no. Du är inte klar. Det är nu det börjar.
Feminist är ingen liten guldstjärna som man sätter på sin jacka för att visa att man minsann har fått ett fint betyg i genusskolan. Genusmedvetande är ingen kurs man läser som man sedan får ett diplom för och kan kalla sig färdig. Man blir nämligen aldrig färdig.
Genusmedvetande är egentligen bara ett livslångt arbete i ifrågasättande. Att konstant se sig själv som agent kontra sega jävla strukturer. Att analysera och fundera, bråka med sig själv och sina medmänniskor och samhället. Man får ingen tårta och inga diplom och man blir aldrig upplyst. Bara lite mer grubblande.

Manlighetsdebatt? You ain’t seen nothing yet

Jag undrar dock hur länge det kommer vara intressant att diskutera hur manligheten förändras, alltså på det här antingen eller-sättet., skriver Kristoffer Viita i kommentarerna till inlägget om debattartikeln.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg för oss som varit intresserade av att diskutera manlighet, mansroller och maskulinitet jävligt länge och nu känner oss frustrerade över att saker går så låååångsamt, att det här med manlighet inte varit på tapeten särskilt länge.
Det är ganska nyligen som vi faktiskt började intressera oss det minsta för normen och de som har makten istället för att enbart se på hur kvinnor skulle förändras, ta plats och hur kvinnor påverkades av ett ojämställt samhälle. Jämfört med all genusforskning med fokus på kvinnor, är mansforskning ett relativt nytt ämne. Debattböcker som Med uppenbar känsla för stil och Pittstim gavs inte ut för femton år sedan och det diskussionsunderlag gällande manlighet som fanns befann sig i periferin och diskuterades väldigt lite i media.

Jag tänker mig att debatten kring manlighet befinner sig ungefär på samma ställe som diskussionerna kring kvinnlighet och feminism var i mitten av 90-talet. Då feminister fortfarande var fula, hade hängpattar och hatade män. De där kvinnorna som var snygga, tog plats i media och vek ut sig var korkade bimbos. Tänk på litteratur som Bimbobakslaget. Jag betvivlar att den boken hade kommit ut idag. Den där polariseringen mellan smart och ful feminist och dum, men snygg bimbobrud har liksom suddats ut i kanterna. Fragmenterats i många fler variationer. Man vänder inte längre debatten mot varandra på samma sätt. Vi har gått vidare från de där polerna.
Jag tror att samma sak kommer att hända med machomannen och mjukismannen. Vi kommer att dra in många fler aspekter, även i den stora debatten och inte bara i forskningen. Klassaspekter, queerteori och protestmaskulinitet är bara några av de vinklar som kommer att luckra upp och fragmentera, göra debatten vidare och gå från för eller emot, till att handla om så mycket mer än så. Det kommer att sippra in, även i de större och mer allmänna diskurserna och vi kommer att gå vidare. Det går framåt. Det måste jag tro att det gör.

Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.