I förra veckan damp Eva Coopers Myten om det andra könet ner i min brevlåda. Jag hade eventuellt missat denna 40-sidiga skrift om det inte kommit till min kännedom att jag citerats i boken. Dessutom utgav sig boken för att ge borgerligheten lite självförtroende i sin jämställdhetspolitik och ge råd kring hur högerns jämställdhet kan se ut. Det lät onekligen intressant, i synnerhet när jag ägnat de senaste veckorna åt att skriva en artikel till kommande nummer av Arena om exakt hur kass Alliansens politik är för kvinnor. Jämställdhet a la Timbro lät helt enkelt spännande och jag hoppades på att få lite motstånd i mina feministiska övertygelser. Även om jag sällan håller med Eva Cooper i sak, tycker jag dessutom att hon är duktig och kompetent.
Därför är jag inte bara road, utan också uppriktigt ledsen, över att den här boken är det största intellektuella haveri som jag läst sedan tiden då jag fortfarande stod ut med sporadiska inlägg på Genusnytt. Hur jag hamnat i denna smörja är en smula obegripligt. Det är tendentiöst, svepande, slippery slope-argumenterande och djupt intellektuellt ohederligt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja min kritik av den här boken. Det är liksom som att försöka sätta sig in i Newsmills kommentarsfält och ge en samlad kritik av deras argumentation. Det enda jag kan göra är att återge en översikt och en del av bokens innehåll och förklara vad som gått rejält snett.
I första kapitlet ger Cooper en översikt kring sitt eget feministiska uppvaknande och hur jämställdhet har blivit ett rött eller rödgrönt projekt. Här anges det gamla vanliga argumentet om att det faktiskt var liberalismen som gav kvinnor rösträtt, allmän folkskola och allmän pension. All heder till de gärningarna. Samtidigt är det inte konstigt om liberaler kunde syssla med dessa frågor, medan arbetarrörelsen var upptagna med att strida för grundläggande arbetsrätt. Jag är helt på det klara med att arbetarrörelsen varit, och fortfarande stundtals är, en misogyn rörelse med starka mansideal och åsidosatta kvinnor. Men historien om liberalismens kamp för kvinnors rättigheter är inte alls så enkel. De få liberala män som stred för kvinnors rättigheter gjorde det sällan för kvinnorna, utan snarare för att det var ett mer rationellt sätt att ordna samhället. Dessutom undrar jag hur länge liberaler kommer fortsätta påpeka sin feministiska hållning genom att hänvisa till gärningar hundra år tillbaka i tiden. Bra jobbat och tack som fan, men visa gärna vad ni går för i dagens samhälle också.
Rörande att vara kvinna och höger håller jag med Cooper om att det finns en föreställning om att kvinnor per definition är vänster. Men när det ska redas ut varför det blivit så blir det galet igen. ”Med jämna mellanrum ställs krav på att kvinnor ska rösta på en kvinna för att hon är just kvinna”, nämner Cooper till exempel, helt utan källhänvisning. När har detta skett och av vem? Det framgår inte.
Det åtföljs hur som helst av en lång diskussion kring Valu-statistik om myten kring att kvinnor är mer benägna att rösta rödgrönt. Visst stämmer det att det är marginellt fler kvinnor som röstar rött än blått, men i jämförelse med män växer den siffran. Det intressanta är kanske därför inte varför kvinnor röstar rött, utan varför män är så tydligt höger. Varför röstar så många unga kvinnor på Miljöpartiet, medan unga män väljer de borgerliga partierna? Genomgången blir synnerligen grund och det är en fråga som lämnas därhän. Jag tänker också lämna hela den diskussionen vid detta.
För det är när Cooper ska kritisera nuvarande jämställdhetsdebatt som det blir riktigt haveri. I kapitlet Åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster slår Cooper fast att jämställdhetsfrågor fortfarande är en kvinnofråga, fastän det borde vara en fråga för alla. Gott så, men det är här hon också börjar diskutera fenomenet ”fina feministkillen”. Hon citerar här kort ur mitt blogginlägg kring feministiska mäns upphöjda status. Diskussionen lämnas sedan plötsligt därhän, utan vidare sammanhang. Att ta några meningar ur sitt sammanhang och göra någon form av obegriplig poäng är både tendentiöst och även rätt meningslöst.
Hon börjar istället diskutera hur det kommer sig att kvinnor har andra politiska prioriteringar än män. Hon börjar återigen argumentera mot att en kvinnlig politiker vore bättre för kvinnor än en man, trots att jag fortfarande inte ser någon som hävdat detta.
Kvinnor prioriterar frågorna ”vård, skola och omsorg” högre än vad män gör, menar Cooper. De flesta inom yrken i denna sektor är också kvinnor och välfärdspolitiken blir därför central när det gäller att vinna kvinnliga röster. Partier till vänster har under en längre tid varit bättre på att föra fram frågor kring välfärd. Cooper påpekar här sedan att kvinnor inom landstinget numera röstar på högern i allt större utsträckning. Ja, det gör de och jag har full förståelse för det. När det står mellan att fortsätta se nedskärningar fucka upp ens arbetsmiljö, vilket inleddes redan under en socialdemokratiskt ledd regering, och att få några hundralappar mer i plånboken väljer många det sistnämnda. ”Det handlar alltså om precis den grupp människor som i debatten beskrivs som de stora förlorarna på grund av Alliansens politik”, menar Cooper. Som om detta skulle stå i motsättning till varandra.
Hon använder här också en väldigt tveksam undersökningsmetod, som jag skulle vilja kalla Pär Ström-metoden. Den går ut på att man googlar några begrepp ihop och drar långt gångna slutsatser av resultatet. Cooper har googlat ”kvinnor”, ”offentlig sektor” och ”förlorare” och finner att det är en mycket populär kombination. Well, alla diskussioner kring detta kommer ju upp i googlestatistiken, även alla liberala texter som försöker motstrida faktumet. Även denna text, liksom Coopers texter, kommer att finnas med i den statistiken. Google är inte en särskilt bra källa i sammanhanget.
I kapitlet Varning! Dina val styrs av patriarkatet gör Cooper upp med ”kritiken av kvinnors intressen”. Detta innebär en genusanalys som problematiserar den traditionella uppdelningen mellan kvinnor som mjuka och omvårdande och män som starka och aktiva och menar att alla människor ska få utveckla alla sidor hos sig själva. I Coopers analys handlar det istället om att människor, i feminismens namn, inte vill arbeta för människors frihet att välja hur de vill leva sina liv. Kvinnors individuella val blir komplicerade och anses förstöra för hela gruppen kvinnor. Det är en typisk feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, menar Cooper och exemplifierar med ett blogginlägg av Agnes Arpi. Arpi berättar om en chef, en feministisk kille, som skröt om att hans tjej inte rakade benen och kallade Arpi för dålig feminist eftersom hon hade blont hår, blå ögon och ”säkert använde stringtrosor”.
En sexistisk snubbe som använder feminismen som svepskäl för att trycka ner kvinnor och trakassera dem är dock inte särskilt representativ för en enormt bred rörelse, med stor variation och plats för alla. Men Cooper har ett exempel till på lager. Här publicerar hon UnderbaraClaras svar till Natalia Kazmierska, efter att denne kritiserat hemmafruvurmen. Det groteskt tendentiösa ligger i att Kazmierskas kritik inte finns att läsa. Endast svaret, som vem som helst kan instämma i.
Det är alltså Arpis och Clara Lidströms erfarenheter som får ligga till grund för Coopers tes att feminister sysslar med härskartekniker och inte låter kvinnor få välja fritt. Hon hänvisar till Lisa Magnussons blogginlägg om Likhetsfeminism 1.0 som, enligt Magnusson, ”faller in i samma gamla hat mot kvinnor och det kvinnligt kodade”.
Fortfarande saknas ett uns av förståelse kring att kritiken rör hur vi gör kön. Istället anser Cooper att radikalfeminismens grej är att omyndigförklara kvinnor. Radikalfeminismen är dessutom sexualfientlig. ”Med jämna mellanrum kan man få intrycket att bh:ar, höga klackar och behåring är de absolut mest brännande politiska frågorna”, skriver Cooper.
Och jag undrar var alla dessa radikalfeminister befinner sig. När hörde ni senast en härskartendentiös radikalfeminist klanka ner på kvinnor som rakar benen och beordrade alla kvinnor att bränna behån och gå i bekväma skor? Snarare är dagens feminism besatt av snygga kläder, rätt smink och klädsam sexuell frihet. Jag kan stundtals sakna alla de där arga radikalfeministerna som hatar mig för att jag bakar och köper dyra hudvårdsprodukter. Myten om det andra könet är snarare myten om 40 000 miljarder radikalfeminister som hatar män, kvinnlighet och gulliga djur. Att denna myt bygger på ett fåtal kassa upplevelser från diverse bloggare är inget underlag. Ta av er offerkoftan någon gång och inse faktumet att de flesta feminister är fullständigt ointresserade av huruvida ni är män, rakar benen, bakar cupcakes eller har en tvåsam heterorelation. Vi är upptagna med att försöka skapa ett mer jämställt samhälle.
Cooper återvänder till myten om att kvinnor är mer vänster. Hon resonerar återigen kring de liberala reformer som gett kvinnlig rösträtt, folkskola och folkpension och ignorerar de vänsterreformer som varit minst lika avgörande. Barnomsorg för alla, slopad sambeskattning och utbyggnad av familjeförsäkring exempelvis.
Hon erkänner sedan att det kan finnas andra perspektiv än att en borgerlig jämställhetspolitik, som ger mer i plånboken och fler kvinnliga företagare, är bra. ”För den som har olika typer av bidrag som sin faktiska inkomst kan det vara svårt att se logiken i att sänka bidragsnivåerna för att skapa incitament för att söka arbete”, menar hon och tar upp en klok synpunkt från Anna Svensson kring att det ofta är ensamstående kvinnor som är ekonomiskt beroende av staten.
”Det rationella i att sänka bidragen för att öka incitamenten till att söka arbete kan vara tydligare från en position där du ser hela bilden”, konstaterar Cooper. Jo, det är lite jobbigt med de där ensamstående mödrarna som går på knäna för att få maten att räcka och ge sina barn en dräglig uppväxt. Att de inte bara kan se THE BIG PICTURE när Alliansen försämrar deras bidrag och ger mer i plånboken till dem som redan har. Det handlar faktiskt om deras frihet att tvingas skaffa sig ett jobb i ett land med hög arbetslöshet.
Cooper avslutar detta sammelsurium av tendentiösa påståenden, dåligt uppbyggda resonemang och halvt inledda diskussioner med att tipsa borgerligheten om fem punkter för en borgerlig jämställdhetsdebatt. Det är här det blir riktigt spännande, tänker jag. Man vill ju ändå att vänstern ska få en reell motståndare i jämställdhetsfrågor. Tyvärr är punkterna en enda stor liberalklyschfest:
1. Vägra köpa vänsterns utgångspunkter där utfallet är det viktigaste.
Här menar Cooper att vi måste sluta göra om samhället på ”rätt sätt”. Mätningar av typen 50/50 är ointressanta, eftersom människor ska få välja utifrån eget huvud. Återigen uppstår denna fullständiga oförståelse för att diskussionen kring överrepresentation av kön och normer, kring hur man väljer yrke utifrån kön, ÄR ett sätt att skapa ökad frihet kring att få välja utifrån eget huvud. Förlåt, men jag trodde att Timbroliberaler äntligen hade släppt tjafset om att människor har fria val, helt oberoende av normer. Den här kritiken låter som kritiken mot genusdagis, att kidsen stöps i normer. Samhället är en fucking uppfostringsanstalt i hur man gör kön på rätt sätt.
2. Var inte rädd för problem, men var rädd för tvång.
Samma gamla vanliga harang om kvotering. Jag tycker också att kvotering är problematiskt och inte alls det bästa redskapet i alla lägen, men jag vill helst se en diskussion på en annan nivå än ”OMG, tänk om någon blir bortvald pga sitt kön, det är orättvist!”
3. Var stolt över och bejaka olikheter.
Här förekommer ett luddigt resonemang om att både tjejer och killar ska få dansa balett. Något som tydligen radikalfeminister är emot. Jaha. Ok.
4. Erkänn och tala om framgångarna.
Här hänvisar Cooper till händelsen som blivit alla antifeministers, mansaktivisters, ”jag gillar faktiskt män och tycker inte man behöver vara så extrem”-feministers, humanisters och alla andras favorit: GUDRUNS TALIBANTAL. Det där med att det är samma patriarkala strukturer som går igen överallt är helt felaktigt. I andra länder är det faktiskt mycket värre än i Sverige. Där finns det till exempel könsstympning, stening, våldtäkter, hedersmord och andra hemskheter. Här i Sverige gnäller vi mest över ojämställdhet på arbetsmarknaden, medieorättvisor och att vi inte får visa tuttarna i kommunala badhus. Ohederligheten i detta resonemang är på en sådan bottennivå att man baxnar. För det första är det samma gamla trötta argument om att vi feminister i Sverige väl kan sluta gnälla och se på hur hemskt det är i andra länder. En argumentation som ständigt förekommer i jämställdhetsfrågor och sällan i några andra. Jag väntar fortfarande på att Borg ska kritisera fackföreningsrörelsen, med hänvisning till att arbetare i Kina faktiskt har det mycket värre och tänk på barnarbetarna i Bangladesh, hörni gnällspikar. Att jämföra stening med Bara Bröst-kampanjen är så tendentiöst och fånigt att jag saknar ord.
5. Den här punkten handlar om att kvinnor i Sverige har det bra jämfört med kvinnor i många andra länder. Men ensamstående mammor har det svårt och det bör vi inte blunda för. Jag tycker att vi kan börja med att skita i att jämföra med stenade kvinnor i alla lägen.
6. Vänta nu, det var ju fem punkter? Jo, men Cooper kan inte låta bli att avsluta med den värsta svadan som jag läst sedan jag tvingade mig igenom The Secret. Sug på den här:
”Framgång är inte smärtfri. Har en kvinna behövt arbeta hårt för att nå toppen? Visst kan det vara så, men det visar ju också att det går. Men det krävs också uppoffringar för att nå toppen. Mycket av det som vi kallar för typiska kvinnosituationer och glastak är i själva verket mänskliga utmaningar. Att ha balans mellan karriär och familj är en utmaning för alla människor, framförallt om man tänker sig att man ska göra allting själv. Vill man nå toppen så krävs det offer. Hur många män i topp-positioner har inte försakat familj och barn och bara ägnat sig åt sin karriär.”
Jag vet inte var jag ska börja. I den grundläggande tesen att alla kvinnor, eller för den delen människor, är intresserade av framgång och ”nå toppen”? I coachningssnacket om att man måste ”jobba hårt”, totalt oberoende av strukturer, olika förutsättningar eller faktumet att vissa människor inte behöver slita så förbannat mycket om de kommer från rätt samhällsposition till att börja med? Att familj och barn traditionellt varit en kvinnosyssla, vilket i själva verket möjliggjort för alla dessa framstående män att göra karriär? Att normen säger att kvinnor inte ska försaka barn och familj, utan att det fortfarande enbart är män som tillåts göra detta? Nej, jag vet inte. Jag konstaterar bara att om det här är borgerlig jämställdhetspolitik anno 2011 kan vänstern fortsätta känna sig lugna med att man ligger ljusår före högern i dessa frågor.
Skribent, kritiker, författare och föreläsare. Skrivit/skriver för bland annat Göteborgs-Posten Kultur, Aftonbladet, Expressen Kultur, Arena, Neo, Bang, ETC, Fria Tidningar och Kyrkans Tidning.
Hörts i bland annat Kvällspasset, Brunchrapporten, Morgonpasset Helg, Sjuhärad direkt och P3 Kultur.
