Ätstörda blir slagträ i onyanserad debatt

Text publicerad i GP Kultur 9/5

Sedan nyheten för ett par veckor sedan om att en modellagentur försökt värva modeller utanför en ätstörningsklinik i Stockholm har det blossat upp en debatt om ätstörningar, mode och ideal.

”De sjuka skönhetsidealen är ett samhällsproblem”, konstaterar exempelvis Lorentz Tovatt (Grön Ungdom), Ida Engström (MP) och reklamforskaren Nina Åkestam på SVT Debatt.

Och visst finns det all anledning att återigen ifrågasätta det smala idealet i reklam och modebransch. Men i debatten utdöms kroppar snabbt som sjuka eller friska, sunda eller osunda. Det är en normativ inställning som hjälper föga mot ätstörningar. Anorexia, bulimi och all andra sjukdomar som omfattas av det luddiga ätstörningsbegreppet är djupgående psykiska tillstånd som kan triggas av smala ideal, men som inte har sin orsak i dem. Sjukdomen behöver inte ens alltid synas utanpå.

Att diskutera BMI och vilka kroppar som räknas som sunda eller sjuka är snarare ett symtom på ett kroppsbesatt samhälle än en lösning på psykisk sjukdom. Ingen blir friskare av okunniga utspel där ätstörda används som ett slagträ i en debatt om kroppsideal.

Här lever första maj

Krönika publicerad i GP Kultur 7/5

När Majsa Alellin från Pantrarna för upprustning av förorten talar på Pantrarnas förstamajfirande i Biskopsgården är det med en stark markering mot de etablerade partierna och det traditionella firandet:

”Vi vill inte åka till innerstan och ta del av era traditioner. Vi skapar våra egna.”

Det är inte svårt att förstå henne.

Samma dag har medarbetare till Stefan Löfven sagt nej till att låta partiledaren för Socialdemokraterna fotograferas av Expressen framför röda fanor, då det är en ”förlegad symbol”. I Vänsterpartiets tåg har man å and­ra sidan fastnat i det förlegade med Mikael Wiehe-låtar och kampsånger.

Att åka ut till förortsrörelsens firande av förs­ta maj är att plötsligt andas. Här lever klassmedvetandet i allra högsta grad, men också en grundmurad förståelse för hur klass och rasistiska strukturer hänger samman. Att Stefan Löfven undvikit en mängd frågor och debatter – må det vara Reva eller eventuell islamofobi inom partiet – till förmån för ”jobbfrågan” framstår som än mer felaktiga prioriteringar.

Bara några dagar tidigare har jag hamnat i ett sammanhang med en högt uppsatt socialdemokratisk tjänsteman. Högt raljerar han över feminism och intersektionalitet, sådana frågor som ”folket” inte är intresserade av. Folket vill ha jobb, inte sådant trams.

Intersektionalitet må vara ett svårt ord, men är i praktiken enkelt: olika maktstrukturer i samhället skär in i varandra och du kan varken rangordna eller skilja dem åt. Vilka är folket som avsågs i raljerandet? I förortsrörelsen är intersektionaliteten ett faktum: antirasism är inget tillval på den politiska menyn där klasskampen alltid är huvudmålet. De går in i varandra och kan inte delas upp.

Hur ska de  etablerade partierna skapa en dialog med förortsrörelsen? I bästa fall borde de ödmjukt rannsaka sig själva och lyssna till rörelsen, utan att låtsas som någonting annat än att deras egen politik inte räcker till på området. Mer troligt är att miljonprogrammen kommer vara en blind fläck i den starkt övervägande vita och innerstadsrepresenterade vänstern fram tills att valrörelsen sätter igång på allvar och det är dags att knacka dörr och vinna väljare.

”Det dånar uti rättens krater”, sjöngs runt om i Sverige på första maj. Det gör det verkligen. Men det är knappast från socialdemokratiska tjänstemän, överskridande blocköverenskommelser, Vänsterpartiets tågande eller nostalgiska blåsorkestrar som mullret hörs. En ny arbetarrörelse växer fram och de etablerade partierna borde lyssna i stället för att vare sig blicka bakåt eller mot mitten.

Namnbyten löser inte vårdproblem

Krönika publicerad i GP Kultur 2/5

Den 15:e april bytte den offentliga primärvården i Västra Götalandsregionen namn till Närhälsan. En varumärkesuppdatering som kostat 11 miljoner kronor i skattemedel.

I pressmeddelandet anges att namnet ska särskilja den offentliga vården ”från andra aktörer på primärvårdsarenan”.

Jag har svårt att tro att det finns någon medborgare som anser att miljoner av gemensamma medel bör gå till varumärken och namnbyten. Ändå befinner vi oss i en situation där vårdcentraler, barnmorskemottagningar, ungdomsmottagningar, jourcentraler och många andra vårdinstanser lägger pengar på marknadsföring.

Det är tydligt att den privata vården drivit på den här utvecklingen. Nu måste den offentliga primärvården konkurrera på en marknad och därmed lägga pengar på allt från grafisk profilering till affischer i spårvagnarna. Den offentliga vården ska ”särskiljas”.

Men marknadsdoktrinen genomsyrade vården redan innan de privata aktörerna släpptes fria att tjäna pengar på människors hälsa. Journalisten Maciej Zaremba har i en artikelserie i Dagens Nyheter granskat systemskiftet. Här blir det tydligt att Sverige, liksom stora delar av västvärlden, sedan 1980-talet prioriterat ekonomisk effektivitet och marknadstänkande, snarare än god vård. New Public Managment kallas den samling av styrnings- och ledningsmetoder som både riktade in sig på bättre effektivitet i användningen av offentliga medel samt en styrning som mer liknar företagande, där medborgare och vårdtagare refereras till som kunder och resultatredovisning är primärt. Tjänstemän sätter upp målsättningar och kriterier som ofta är svåra att förena med en vård som måste vara lyhörd efter människors behov. ”De försöker fånga kvaliteter med hjälp av kvantiteter (antalet patientbesök, vårddagar per diagnos, andelen ’nöjda kunder’, och andelen etanol i vårdcentralens bilar)”, skriver Zaremba (DN 24/4).

Både flertalet forskare och många länder har sedan länge dömt ut den mål- och resultatinriktade modellen. New Public Managment har i såväl akademiska sammanhang som i mer teoretiska vänsterkretsar länge varit ett skällsord. Ändå är det påtagligt tyst om modellens effekter i Sverige. Här är vi upptagna med att diskutera vinster i välfärden, till följd av att alla andra diskussioner om offentlig sektor får stå tillbaka. Men ett samhälle där vårdtagare har blivit kunder och effektivitet mäts i antalet patienter, inte vilken vård som de får, har djupare problem än eventuella vinstuttag. Kalla det Närhälsan, byt grafisk profil och gör reklamkampanjer, men problemen kommer att bestå.

Ett skitliv oavsett etiketter

Krönika publicerad i GP Kultur 25/4

När jag fått mitt livs första erbjudande om en tillsvidareanställning skämtar jag och en vän om att det är som en smetig kärlekssång om att finna den rätta.

”Jag har sett det hända andra, men jag trodde aldrig att det skulle hända mig” och liknande klyschor radas automatiskt upp när man som 80-talist plötsligt befinner sig i det där innanförskapet av inget slutdatum för anställning, betald semester, pension och sjukförsäkring.

Det kallas prekariatet. Ordet som brukar användas för att beskriva otrygga anställningar, en tillvaro mellan vikarieinhopp, timanställningar, inringda timmar, kortvariga frilansuppdrag och ständigt jobbsökande. Det är ett begrepp som omfattar allt från svartarbete till projektanställningar och spänner över helt skilda arbeten: från frilansande journalister och egenföretagande konsulter till städhjälp. I och med att de osäkra anställningarna och anställningsformerna fortsätter växa har begreppet blivit allt vanligare i samhälls-debatten.

Somliga teoretiker menar att prekariatet ska tolkas som en ny, framväxande klass. Begreppet saknar dock bäring för att beskriva skillnader i möjligheter och tillgångar. En kulturskribent har andra resurser och andra former av kapital (inte nödvändigtvis ekonomiska) än en inringd vårdanställd eller callcenter-arbetare som jobbar på provision. En person som vuxit upp i en ekonomisk medelklass, med sparkonton och möjlighet att köpa bostadsrätt har en helt annan trygghet än en person som saknar backup-pengar och flyttar mellan andrahandskontrakt. Klass handlar inte bara om anställningsvillkor och förmågan att styra över sin arbetssituation, utan också om ekonomi, nätverk, kulturellt kapital och inflytande i samhället. När alla de skillnaderna inte innefattas i begreppet riskerar ordet prekariat snarare att skymma makthierarkier.

Prekariatbegreppets fördel är att det belyser gemensamma arbetsvillkor som inte innefattas i den traditionella klassanalysen. Det bygger en arbetsrättslig allians över klasserna. I antologin Skitliv som gavs ut i december förra året och som handlar om osäkra anställningar ryms både sjuksköterskor, säljare, restauranganställda och journalister. Styrkan i deras berättelser ligger i de gemensamma dragen. Skilda förutsättningar, samma utfall: en beroendeställning gentemot arbetsgivare och ett liv som präglas av jakt på arbete, väntan på samtal och att aldrig kunna vara riktigt ledig. Här kan ordet fungera som ett gemensamt samlingsbegrepp för ett liv som präglas av arbete och ofrihet. Trots alla fina ord om en flexibel arbetsmarknad är det knappast ett flexibelt liv för arbetaren.

Varför jag grät när jag såg Jonas Hassen Khemiris pjäs Jag ringer mina bröder

 1. För att det var första gången som jag upplevde en teaterpublik som inte så gott som uteslutande bestod av vita människor.

2. För att skådespelarna fick alla i publiken, från kulturintresserade pensionärer till skolklasser, att ropa ”vi är inte rädda!” i kör.

3. För att jag plötsligt blev så medveten om tröttheten som kommer av ett samhälle där gränserna för det offentliga samtalet har förskjutits. Där varje dag är en kamp för att bevaka positionerna vid anständighetens gräns.

4. För alla strategier för att stå ut i ett alltmer infekterat kulturkrigsklimat. Hur vi skrattar åt talet om en ”konsensuselit” och skämtar om de trötta upprepningarna om att ”våga ta debatten om invandringen”.

5. För att det där, i teatersalongens mörker, med huvudpersonen Amors minnen av hur vänner blir misstänkliggjorda och misshandlade av poliser och hans rädsla för människors blickar på hans svarta hår och mörka ögon inte längre fanns någonting kvar att försöka skratta bort.

För att det alldeles nyss kändes som om vi var på väg någonstans med den enorma uppslutningen mot REVA. Som om vi gemensamt nått en gräns och antirasismen hade börjat formera sig igen.

7. För att Jasenko Selimovic skrev en text som svar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask och bara nämnde REVA med några korta meningar och vi slutade tala om REVA.

8. För att all forskning, alla samlade erfarenheter, alla underbyggda argument ständigt viftas bort i ett samhälle på jakt efter både syndabockar och ”mustiga debatter”.

9. För att jag allt oftare börjat tänka på Balladen om myran när jag tar del av den offentliga debatten, visan om en myra som dör i sina försök att brottas mot ett kletigt tuggummi som bara tar över mer och mer av kroppen.

10. För att samhällsklimatet är sådant att jag börjat likna antirasismen vid en berusad myra som slåss mot ett utspottat tuggummi som riskerar att kväva den.

11. För att jag minns när Jonas Hassen Khemiri skrev i DN Kultur om alla orsaker till att han grät när han såg Ruben ÖstlundsPlay och att det var 2011 och vi hade fortfarande ingen aning om vad som väntade.

12. För att vi faktiskt var så naiva att vi trodde att Sverige var annorlunda, att vi inte skulle hamna i ett samhällsklimat där en migrationsminister får sitta kvar efter att ha uttalat sig rasistiskt och rasistiska sajter bjuds in till debatter på Publicistklubben.

13. För att den naiva hållningen straffat sig och kanske sitter vi nu i en teatersalong och skriker ”Vi är inte rädda” medan tårarna rinner nerför kinderna när vi inser att vi måste fortsätta tro på att det är sant.

Engagemang som väcker frågor

Text i GP Kultur 14/4

Runt om i mitt närområde sitter anslag om en manifestation för ökade polisiära resurser kring fallet med kattmördaren i Högsbo. Ett fall som har väckt stor uppmärksamhet i media, inte minst för dess brutalitet: oskyldiga djur dödas sadistiskt.

I min egen lägenhet, nära den senaste mordplatsen, bor två katter och det är inte svårt att förstå varför brotten också väckt mycket oro i området.

Samtidigt som kattmorden pågått har två kvinnor mördats i samma område. I ett av fallen stod det klart att det funnits brister i det juridiska arbetet, då kvinnans ansökan om kontaktförbud för sin ex-man avslagits. En månad senare mördades hon av samme man.

Utan att förringa kattägares oro och den obehagliga stämning som spridit sig i Högsbo till följd av de plågade katternas död, finns det anledning till eftertanke om vad som väcker engagemang och avsky. Varför har vi lättare att fördöma mord på djur än på kvinnor? Varför lyfter media upp kattdödandet på ett sätt som de sällan gör med mäns våld mot kvinnor? Varför anordnas inte manifestationer för att polisen ska prioritera alla våldtäkter och misshandelsfall som sker mot kvinnor?

Det är inte rimligt att två kvinnors död ska överskuggas av mördade katter. Även de förtjänar manifestationer, oro, löpsedlar och engagemang.

Hur bära på ilskan utan att gå under?

Krönika publicerad i GP Kultur 10/4

Jag är ute och springer när Bianca & Tiffanys Så jävla PK! slumpas fram i låtlistan. Låten skrevs efter att skådespelaren och komikern Bianca Kronlöf blev kallad ”blatte” och ”hora” av en grupp män på tunnelbanan.

Systern Tiffany Kronlöf rappar och sjunger om hämndaktioner mot männen som skulle inträffa om hon inte var ”en så jävla PK tjej” som varken ägnar sig åt våld eller näthat.

Någonstans där i första refrängen slår smärtan till inuti och jag ökar stegen, pulsen slår. I andra versen tänker jag på alla sexuella trakasserier, våldtäkter, övergrepp och hot som jag och alla kvinnor som jag känner i någon form har upplevt. På den ständiga kampen för självrespekt och frihet, trots de erfarenheter som vi har. Ilskan som ständigt pyr, som sitter som en låsning i kroppen och som vi alltid måste hitta sansade och goda utlopp för.

I tredje refrängen pressar tårarna fram, rinner med svetten nerför ansiktet medan hjärtat bultar av lika delar ansträngning och ilska. Jag springer ur mig vreden och smärtan.

I Emad Burnats Oscarsnominerade dokumentär Fem förstörda kameror filmas ständiga övergrepp av israelisk militär mot den palestinska befolkning som Burnat själv tillhör. Vid ett tillfälle filmar han sin son som leker med andra barn i samma ålder. ”De som växer upp och ser vad som sker, hur ska de kunna härbärgera sin vrede när de blir äldre?”, frågar Burnat.

Jag har återkommit till den frågan många gånger. Steget mellan Palestina och Sverige är långt, men frågan är relevant i alla sammanhang där människor utsätts för förtryck, diskriminering och utsatthet. Hur bär du på ilskan utan att gå under av den? Hur hanterar du frustrationen och sorgen över dina och andras erfarenheter i en samtid som samtidigt är oerhört snabb på att döma ut politiska reaktioner som hatiska och osakliga?

I sin DN Kultur-text till Jonas Hassen Khemiri (27/3) skriver Jasenko Selimovic om ett ”diskrimineringsprivilegium”, som han ser hos både antirasister, feminister och andra grupper som talar om missgynnande strukturer. Jag förstår inte vari privilegiet ligger. Att bära på sin utsatthet, att lyfta den från skammen och i bästa fall omvandla den till en analytisk blick och ilska över sakers tillstånd är bland det svåraste en människa kan göra. Vi är många som gör det bra. Vi organiserar oss, demonstrerar, skriver, samtalar, peppar, stöttar, utbildar. Vi tar nya tag om och om igen och när vi inte orkar med någonting annat, när ilskan tar överhanden, knyter vi kanske löpskorna hårt och springer allt vi orkar. Vi härbärgerar vår vrede för att vi måste. Det är inget privilegium, utan ett ständigt sår.

Medielogiken missar poängen

Krönika publicerad i GP Kultur 3/4

Är du för eller emot Maria Sveland?

Vintern 2013 verkar det vara den mest brännande feministiska frågan i det offentliga samtalet. Det spelar mindre roll om det rör sig om diskussionen efter det grävseminarium där Sveland medverkade med bland andra Janne Josefsson, innehållet i hennes bok Hatet: en bok om antifeminism eller kritiken om en vit medelklassfeminism som Lidija Praizovic riktat mot Sveland i flertalet texter i DN Kultur. Maria Sveland är namnet som syns överallt i någonting som snuddar vid feministiska diskussioner i offentligheten och den som verkar för jämställdhet förväntas ha en åsikt i frågan. Är du med eller mot?

I och med Svelands bok har också flera äldre debatter dragits upp igen. Vad tycker du om Evin Rubars dokumentär Könskriget från 2005? Vad tycker du om SCUM-manifestet? Diskussioner som med jämna mellanrum harvas igen och ges ett utrymme som de inte förtjänar.

Det är ett stort problem när en enskild representant för en önskan om ett mer jämställt samhälle ges så mycket uppmärksamhet som Maria Sveland har fått. Den dominansen står inte bara i vägen för i vägen för alla tänkbara sorters feminismer och tankar, den leder också till ett klimat där feminister ombeds ta ställning i icke-frågor. Det är – bryskt uttryckt – en individualiserad form av skitfeminism som inte leder någonstans. En lyckad medielogik är det naturligtvis: en urartad debatt mellan kända journalister är intressantare än kvinnors rätt till heltid eller löneskillnader. Det oroväckande är att så pass många feminister vill vara med och spela det spelet, i stället för att uppmärksamma de kamper som förs på annat håll.

Samtidigt som det offentliga utrymmet domineras av diskussioner om Maria Sveland (oftare än med eller av henne, bör tilläggas) protesterar barnmorskor mot en ohållbar arbetssituation för både dem och födande kvinnor. Nyutexaminerade sjuksköterskor fortsätter att kämpa för en värdig ingångslön på 24 000 kronor. Kampanjen Ain’t I a woman fortgår i sin kamp för papperslösa kvinnors rätt till skydd. Det är tre exempel på många feministiska kamper som förs just nu, oavsett om de etiketteras som feministiska av sig själva eller andra. Kamper som inte sällan osynliggörs i en offentlig diskussion där feminism alltmer blivit synonymt med mediedebatt.

Är du för eller emot Maria Sveland? Jag vet inte. Jag är för en bred och öppen feminism av aktivism och teori. Jag är emot en feminism som spelar efter medielogikens regler och är mer intresserad av att synas än att verka. Den som genuint intresserar sig för maktordningar måste se bortom de som skapas av media i enkla debattsyften.

Vi kan aldrig säga att vi inte visste

Krönika publicerad i GP Kultur 24/3

Vi gick på mellanstadiet och jag hade köpt en ny Mina vänner-bok. Jag bad min klasskompis fylla i frågebokens faktafrågor om henne själv. När hon gav tillbaka den tittade jag genast igenom svaren som hon gett.

Vid ett svar började jag skratta, både överlägset och roat.

”Skriv tre saker om dig själv”, uppmanade boken. ”Jag är brun”, löd hennes svar.

Jag såg på min vän, adopterad i tidig ålder till Sverige. Förklarade skrattande att hon hade missuppfattat, det skulle alltså vara tre egenskaper hos henne som till exempel smart, rolig, snäll. Hon såg allvarligt på mig. ”Det ska stå så, Elin. Jag är brun.”

Många år senare skrattar jag fortfarande det förbryllade skrattet ibland. När min vän beställer en taxi åt oss och uppger mitt namn i stället för sitt eget hinner jag roat fråga om hon glömt vad hon heter innan jag skamset inser att det är en medveten strategi att uppge mitt vanliga, traditionellt svenska namn i stället för hennes egna.

När en annan vän andas ut på flygplatsen i södra Europa över att äntligen vara en i mängden svarar jag att det ju syns på en att man är svensk, tills hon höjer ögonbrynen och trött ser på mig. ”Alltså, du vet att jag är blatte va? Jag passerar inte som svensk i Sverige”.

”Jag tror inte att ni inte visste”, skriver Lawen Mohtadi i en text på Expressen kultur (19/3) om reaktionerna på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask. ”År efter år har människor berättat. Om hur de blir förföljda i butiker, om vårdslösheten med vissa kroppar, om blickarna som inte säger något men som säger allt. Ni har alltid vetat. ”

Ja, vi har alltid vetat, men vi tenderar att ständigt glömma. Trygga i den vita normen, antingen naivt glömska eller nonchalant icke-lyssnande. Inte sällan är det en kombination av båda. Vi tar inte reda på hur det förhåller sig, lämnar inte våra egna kroppar för att förstå någon annans. I stället avkrävs icke-vita ett slags pedagogiskt ansvar som de inte ska ha. Det blir upp till Jonas Hassen Khemiri att banka in rasismens strukturer i våra skallar, trots att vi borde kunna lyssna in det själva. Det är liknande mekanismer som varje gång en feminist eller icke-straight förvandlas till politiska objekt som ombeds att med en närmast liknande lågstadiepedagogik förklara för normsamhället hur maktstrukturer ser ut.

Det fanns inga redskap för mig som elvaåring att förstå varför min vän satte sin bruna hy över alla andra tänkbara egenskaper som jag såg hos henne. Men det nervösa och överlägsna skrattet måste stanna i en barnvärld. Vi kan aldrig säga att vi inte vet.

Framtid fylld av floskler

Text publicerad i GP Kultur 20/4

I början av det här året sammanfattade DN Kulturs skribent Malin Ullgren mångas tankar i en krönika (2/1):

”I år vill jag ha min framtidstro tillbaka. 2012 försvann den. Varför?

När jag är riktigt orolig för något, brukar jag fråga andra om de är lika oroliga (…) Därför har jag under hösten frågat människor i olika privata sammanhang – har ni undergångsångest?”

Ullgren beskriver hur responsen som hon fått har bekräftat oron. Vi är många som är skräckslagna inför de reella hoten, som inte längre ser framtiden an utan i stället noterar många parallella utvecklingar som går åt fel håll: fascistiska partiers framflyttade positioner i Europa, en världsekonomi i gungning, ökade krav på livsmedelsförsörjning, sinande olja och klimatförändringar för att bara nämna några faktorer som kan ge vem som helst sömnlösa nätter och dystopiska framtidstankar.

80 procent av Sveriges unga känner ångest inför klimatförändringarna, enligt en enkät av Världsnaturfonden. I en undersökning av SOM-institutet är klimat, överanvändning av jordens resurser och tillstånden i haven det som oroar svenskarna mest.

Det är här politiken ska vara en förenande och lugnande kraft. I stället för ett land av individer med oro och politisk depression ska politiken förmå oss att samla oss till förändring, engagemang och gå i fronten för att omvandla samhället och bidra med visioner om hur vi kan stoppa de hot som är en reell del av framtiden. Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring.

Kanske fanns det en sådan grundtanke när regeringen 2011 tillsatte Framtidskommissionen. Ett projekt som syftade till att ”identifiera och analysera de samhällsutmaningar som Sverige står inför på längre sikt.” Ett ambitiöst projekt, som spottat ur sig delrapporter om allt från miljö till en åldrande befolkning, som låtit gymnasieelever skriva ner sina tankar om framtiden och bloggare delta i en bloggstafett om sina visioner och tankar kring framtida utmaningar. Det har ordnats seminarier, öppna möten, workshops, skapats delprojekt, en debattantologi och underlagsrapporter och bjudits in myndigheter, organisationer, forskare och företag. Slutrapporten, en nästan 300 sidor lång lunta, är undertecknad av Alliansens partiledare och har ambitionen att ge ”en bred beskrivning av ett urval olika framtidsutmaningar som Sverige står inför på vägen mot 2020 och 2050.” Det är en rapport präglad av floskler, upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik.

Rapporten inleds med en orimligt lång genomgång av Sveriges utveckling de senaste 40 åren och landet i dag. Kontentan är att Sverige är ett bra land. Vi har en god demokrati, vi är toleranta och har till exempel ingenting emot att ha aids-sjuka eller homosexuella som grannar och är ovanligt jämställda jämfört med andra länder. För att vi ska fortsätta vara framgångsrika krävs dock ”analyser av framtida förändringsprocesser”. För att avsluta kapitlet proppat med truismer och självklarheter konstaterar rapportförfattarna att det är svårt att veta någonting om framtiden. Det är en utmaning att analysera något som inte redan har skett, förklarar de och konstaterar att ”det finns flera skäl till att det många gånger är omöjligt att förutsäga framtiden. Det viktigaste skälet är att framtiden per definition är okänd. Om exempelvis framtida innovationer skulle kunna förutsägas skulle de inte tillhöra framtiden. De skulle uppfinnas nu och tillhöra nutiden. Vi kan inte veta i dag det vi kommer att veta först i morgon.”

De förklarar avslutningsvis att de ”inte i detalj kan förutsäga hur framtiden kommer att se ut”, i en reservation så grundlös att det får mig att undra om någon annars hade misstagit Alliansen för profeter.

Så vad består då framtiden av?

Lite allt möjligt, visar slutrapporten. Det kan till exempel antas att i princip alla i hela världen kommer att ha tillgång till internet. Det är mycket möjligt att hiv och cancer kommer att botas. 3D-skrivare kommer att bli billigare och vi kommer att kunna skriva ut både skor och höftledsimplantat. Kanske kommer vi att odla på höjden i höghus i stadsmiljö för att bekämpa livsmedelskrisen.

Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar. Pandemier kan hota, i synnerhet i kombination med resistenta virus som vår överanvändning av antibiotika skapat, men det hittas säkert ett botemedel. Klimatförändringar är en utmaning, men det finns skäl till att vara optimistiska. Till exempel har Sverige 16 ambitiösa miljömål. Nu har Naturvårdsverket visserligen konstaterat att 14 av dem inte kommer att kunna nås, men vi löser det. Det är dumt att migranter råkar ut för diskriminering och svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, där får arbetsgivarna skärpa till sig.

På punkt efter punkt läser jag en skrift av politiker som abdikerat från det politiska. Som ser världens skeenden som en naturlig process, utan politiska interventioner av något slag. I låglöneländerna får arbetarna automatiskt högre lön när produktionen ökar och landet får det bättre. I höginkomsttagarländer innebär det att vi få hugga i och öka produktionstakten. Att inkomstgapet i Sverige ökat och att det kan få konsekvenser för den sociala sammanhållningen i landet är inte så bra, men det är inte så mycket att göra åt när globaliseringen ser ut som den gör. Tekniken, världsekonomin, globaliseringen, rörligheten, marknaden nämns ständigt som orsaker till det mesta.

Det är lätt att skratta åt den barnsliga naivitet och den floskelfest som präglar en slutrapport från ett två år långt projekt som säkerligen tagit en hel del resurser i anspråk. Men skrattet fastnar i halsen. Det här är regeringens dokument över den framtid som många av oss oroar oss för. Det här är deras analys av de hot som föreligger.

Ibland blir den kluvna tungan mellan skrift och praktisk politik obehaglig. Som när inkomstgapet förklaras som en närmast naturlig process och inte en konsekvens av realpolitiska beslut. Eller när den svenska skolan beskrivs som viktig för den sociala utjämningen, samtidigt som kommunala skolor utarmas och det är möjligt för dem som har råd att köpa skattesubventionerad läxhjälp. När varje rop om ett ohållbart arbetsliv och ekonomiskt system negligeras och det konstateras att en grön omställning går hand i hand med god tillväxt (hur det ska gå till löser driftiga entreprenörer, därför är det viktigt med ett gott företagsklimat i Sverige). När det påpekas gång på gång hur viktig migrationen är för Sverige och att det farligaste är om vi börjar göra skillnad på vi och dom, samtidigt som polisen rasprofilerar människor på offentliga platser och migrationsministern vill se en minskad invandring. När bristen på personal inom vården framhålls som en stor framtidsutmaning, men inga ökade resurser för att anställa fler och för bättre villkor ges. Eller när den svenska modellen framhålls som den viktigaste grundstenen för ett fortsatt starkt land, samtidigt som samma regering gör sitt bästa för att riva ner den.

Här har politiska ledare getts möjlighet att tänka kring hur en bättre värld skulle kunna byggas och deras enda konstaterande är vad vi redan visste: vi måste jobba mer och vi måste jobba längre. Framtiden är redan bestämd och den kommer köra på i exakt samma hjulspår som vi upplevt hittills. Möjligen med inslag av 3D-skrivare.

Det är en feg rapport som vilar på gamla meriter som socialdemokratin byggde upp och som heller inte ser några visioner för hur en högerpolitik skulle kunna utveckla landet och möta framtiden. ”Vad fan kan man göra, egentligen?” lär Fredrik Reinfeldt ha sagt på ett av Framtidskommissionens möten efter ett anförande av en ledande expert på klimatförändringar (Sydsvenskan 26/3). Det är en inställning som är talande för såväl Framtidskommissionens slutrapport som politikernas syn på sig själva.

Hatet förtjänar en djupare analys

Krönika publicerad i GP Kultur 19/3

Gång på gång i debatterna kring rasism och näthat mot kvinnor målas samma schablonbild upp: näthataren är den marginaliserade arbetarklassmannen som blivit omsprungen i det nyliberala samhällsklimatet som nu tar ut sin frustration och maktlöshet på kvinnor och invandrare.

Oftast är det vänstermän som målar upp denna bild av näthataren. I Johannes Björks kritik mot Kawa Zolfagarys bok Vita kränkta män konstaterar den förstnämnda att ”vardagsrasismens tilltagande ressentiment är en effekt av den stenhårda och statligt sanktionerade konkurrensen bland arbetslösa, arbetslinjens stigmatisering inför ett allt mindre försörjningsstöd samt bristfällig utbildning” (Aftonbladet 20/12 2012). Han påpekar att samma paternalism som visas mot de näthatande männen användes mot arbetare för hundra år sedan.

På Aftonbladets ledarsida (9/2) skriver Fredrik Virtanen om de marginaliserade som aldrig bjuds in till pk-elitens storstadsvärme och därför näthatar. Det är nämligen ”den enda röst de har.”

Båda texterna har hyllats och länkats till av andra vänstermän, som sitter i samma nuvarande medelklassposition som Björk och Virtanen och som tydligen vet väldigt mycket om arbetarklassens män från glesbygden.

Som alltid tänker jag på min pappa. Uppvuxen och bosatt i glesbygden, ointresserad av både samtidsdebatt och partipolitik. Ingen högskoleutbildning och under lång tid lågt betald och med osäkra anställningar. Han stämmer exakt in på den schablonbild av en man som borde skylla allt på invandrare och anse att pk-elitens feministkvinnor ska sluta gnälla. Jag tänker på min pappa som engagerar sig i asylsökande, blir god man åt ensamkommande flyktingbarn och lägger obetald tid på att kämpa för en ensam pojkes rätt till uppehållstillstånd. Som ifrågasätter mansrollen och konstaterar att mäns våld mot kvinnor är vårt största samhällsproblem. Som nattvandrar och arbetar med unga människor.

Det finns ett par enkla sanningar som tål att upprepas:

Att vara geografiskt, kulturellt och ekonomiskt marginaliserad gör dig inte automatiskt till kvinnohatare och rasist.

Att vara ointresserad av det politiska etablissemanget innebär inte att det är den så kallade pk-eliten som du vänder dig emot.

I den mån som en del män från arbetarklassen börjat rösta på SD förtjänar både de och alla andra en djupare analys än de grova generaliseringar som förekommer i dag. De vänstermän som försöker förstå näthat och rasism i termer av förutfattade meningar om arbetarklassmän upprepar samma klassförakt som tidigare varit högerns signum.

Hej familjenormen från en ljudöverkänslig

Periodvis förvandlas varje högre ljud till en plåga. Slamrande bestick, accelererande motorer, hög musik, ringande telefoner och skrikande barn. Det kallas ljudöverkänslighet har jag lärt mig nu, precis som jag fått lära mig att leva med att periodvis ha öronproppar i så fort jag vistas i det offentliga rummet, undvika kollektivtrafik i den mån jag kan och vila hemma i tystnad så mycket som möjligt.

Jag inser att behovet utifrån mitt mest påtagliga stressymptom inte är det som ska styra det offentliga rummet. Det är ett rum som larmar och låter. Därför stiger jag av spårvagnen om ljuden blir för påtagliga, jag väljer tyst avdelning på tåget, jag undviker att gå på café under dessa perioder. Jag anpassar mig.

Men när föräldrar upprörs över något enstaka barnfritt café blir jag en smula trött på att samma anpassning aldrig kommer från det andra hållet.

Barn låter. Det gör brölande grabbgäng och mobiltelefoner också, men i det förstnämnda fallet frekventerar de tack och lov inte caféer så ofta och ilsket ringande mobiler kan jag säga till om. Skrikande spädbarn och stojande småbarn är det en annan sak med.

Så vore det ett sådant övergrepp att låta ett enda av en uppsjö caféer vara reserverat för människor över arton år? Kanske en restaurang också? Skulle det vara möjligt att förutom familjehotell med maskotar, barnpooler och gratis glass också ha ett par hotell som enbart är för vuxna utan att det pratas om diskriminering?  Kanske ett ställe dit jag kan få gå och ha ett lågmält samtal med en vän utan att oroa mig för att barnskriket kommer att skära i mig?

Familjenormen dominerar redan samhället, vore det så fruktansvärt om det fanns några platser som var frizoner från den?

Hej våldtäktskulturen

På väg hem efter DJ-gig: möter en man nära mitt hem som pratar om att han är utelåst, fryser, har sett mig i området förut och vill komma in och värma sig.Jag säger nej, jag drar min vanliga harang när främmande män går på mig kvälls/nattetid om att jag ska hem till min pojkvän, eftersom jag lärt mig att ordet “pojkvän” i denna moderna hederskultur, brukar avskräcka och varit gångbar oavsett relationsstatus och sanningshalt.

For all I know talade han kanske sanning och var helt harmlös och står därute och fryser, men det kan jag inte veta pga denna JÄVLA VÅLDTÄKTSKULTUR som gör det helt omöjligt att ha en rimlig relation till okända män utan alltid måste filtreras genom säkerhetstänk och rädsla.

Och så sitter det snubbar och bräker om att de minsann inte påverkas av några enskilda mäns våldtäkter. Jo tjena.

Sjukvård måste få kosta pengar

Krönika publicerad i GP Kultur 23/2

I senaste avsnittet av intervjupodden Värvet, där journalisten Kristoffer Triumf intervjuar kända svenskar, medverkar författaren Bodil Malmsten. Det är ett på alla sätt lysande samtal, med en personlig journalist och Malmsten i högform.

Bland annat samtalar de en längre stund om antidepressiv medicin.

”Jag har inte tid att må dåligt, det finns för mycket som jag vill göra”, konstaterar Bodil Malmsten när hennes egen medicinering kommer på tal och jag hajar till i lyssningen. I hennes utsaga finns ett agentskap, en egen drivkraft som alltför sällan belyses när det handlar om sjukdom.

Bodil Malmsten bryter mot ett vanligt förekommande narrativ om psykisk ohälsa i vår samtid. Här är det det höga tempot, det påfrestande arbetslivet, den sociala ojämlikheten och allsköns andra negativa samhällsfenomen som förhindrar att individen kan vara sjuk. På så vis tillskrivs sjukdomen ett värde som den inte förtjänar. Likaså försvinner individen. För vem vill egentligen vara sjuk? Berättelsen om individen blir också en berättelse om en obehaglig essentialism: du är din sjukdom.

Det är förvisso sant att vi lever i ett samhälle som borde bli bättre på att bejaka melankoli, oro, sorg och andra negativa känslor som en naturlig del av livet. Lika sant är det att sjuka människor – genom utförsäkringar – inte tillåts vara sjuka längre. Men alltför ofta blandas allt som rör människors själsliv ihop. Här blir en normal reaktion på vintermörkret samma sak som en förlamande depression. Sorgen över ett brustet hjärta betraktas på samma sätt som starka ångestattacker.

Malmstens krassa uttalande sätter sammanblandningen under lupp. Särskilt viktig är den att påminna sig om för en vänster som trovärdigt vill kämpa mot utförsäkringar. Alliansens retorik om att människor glömts bort i tidiga sjukpensioneringar, utan möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet, var en riktig analys av hur sjuka ofta behandlades under den socialdemokratiska regeringen. Men i stället för att fånga upp människor som fallit mellan stolarna och se till individens egen drivkraft blev sjukförsäkringspolitiken ett byråkratiskt haveri av cancersjuka som tvingas söka socialbidrag, arbetssökande med svåra sjukdomsbesvär och två instanser – Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen – som båda står handfallna.

Att lägga fram ett trovärdigt alternativ till den politiken borde inte vara någon svårighet. Men det kräver en krass sanning: sjukdom kostar pengar. Rehabilitering, personligt bemötande och bra vård tar skattepengar i anspråk. Någon genväg finns inte. Bara så kan individens egen drivkraft tas på allvar.

Utvisning i 18-årspresent

Krönika publicerad i GP Kultur 16/2

Samma dag som migrationsminister Tobias Billström gjort sitt utspel om att minska invandringen till Sverige ser jag norska regissören Margreth Ohlins dokumentär Nowhere Home.

När Norge 2009 införde mer restriktiva asyllagar innebar det bland annat att ensamkommande flyktingbarn, utan särskilt ömmande skäl att få stanna, på si n 18-årsdag skickas tillbaka till landet som de flytt ifrån. Ohlin följer några av dem på ett transfer-boende i väntan på avvisning och under deras försök att återigen nå Europa efter att de har avvisats.

Avvisningen är, som ett av de medverkande barnen i filmen, en dödsdom. Den 18:e födelsedagen, som vi brukar se som en stor dag då myndighet, rösträtt och ett slags vuxenskap inträder, innebär i de här barnens fall att de skickas tillbaka till ett liv där många av dem inte kommer att överleva. Vare sig de stannar i landet som de har flytt ifrån eller återigen försöker ta sig in i Europa innebär det stora risker.

I filmen möter vi Goli, som springer ifrån polisen och lever i samhällets utkanter i sina försök att ta sig igenom Europa. Här finns Hussein som går in i posttraumatiska stressreaktioner efter avvisningsbeslut, förlorar känseln i sina ben och i en sjukhusbädd berättar om hur han blev knivstucken i magen i ett attentat som dödade alla i hans familj utom brodern. Och så Khalid, vars födelsedagsfirande med tårta tar en helt annan vändning när avvisningsbeskedet anländer.

Ohlins film är ett upprop för människovärde och att se varje individ. Den står för allt som Tobias Billström och Sverigedemokraterna förnekar när de talar om människoliv i termer av ”volymer” och ”massor” som måste minska.

Till syvende och sist handlar det om vad professorn Judith Butler kallar för ”sörjbara liv”. Vilka människor ses som individer och betraktas utifrån sin egen historia och framtidsdrömmar och vilka buntas ihop till massor och problematiska grupper? Vad lär vi våra barn om människovärde i praktiken när deras klasskompisar tvingas lämna landet?

Margreth Ohlin visar smärtsamt tydligt på skillnadsgörandet i sörjbara liv när hon tar avstamp i dåden i Oslo och på Utöya. De tårar som föll över de unga som mördades där borde ha inneburit en större debatt om solidaritet och människovärde. På några papperskartonger i en hamn i Grekland sover Goli, som hann vara i Norge i flera år. Han är 18 år gammal och saknar familj. Nu talar han om att ta livet av sig. Det land som skulle kunna ha räddats hans liv skickade tillbaka honom. Samma saker sker i Sverige redan nu. Vilka liv vill vi sörja i framtiden?

Var en motröst i det manliga hatet

Text publicerad i GP Kultur 7/2

Uppdrag Gransknings reportage om näthatet mot kvinnor väckte stor uppmärksamhet redan före gårdagens sändning. Ett You­tube-klipp där flera kända kvinnliga journalister, författare och opinionsbildare läste upp några av mailen som de fått sågs av många. Som en spegling av själva ämnet stängde Uppdrag Granskning ner kommentarsfältet. Kvinnorna fortsatte att hatas även där.

Det mest oroväckande med reportaget är att flertalet av de medverkande journalisterna berättar om hur de ibland undviker vissa ämnen för att de inte orkar med det hat som följer. Ämnena är gemensamma för alla: det rör invandring och rasism samt feministiska frågor. Särskilt oroväckande är det att Anna Hedenmo, programledare på ett av public service ledande nyhetsprogram, har de tankarna.

Det är ironiskt att samma herrar som konstant tjatar om att det idkas censur i det offentliga rummet strävar efter att tysta opinionsbildare som inte delar deras åsikter om invandring. De talar om yttrandefrihet samtidigt som de själva är ett hot mot den genom att med sina trakasserier få journalister att tänka efter ett varv till så fort invandring, rasism och islamofobi är på agendan. I en samtid som desperat kräver starka, antirastiska röster riskerar de i stället att tystas av kränkningar och hot.

Uppmaningar om nätkärlek florerar just nu i sociala medier, som ett slags mot­rörelse till hatet. Påtagligt är dock att de som står för de uppskattande orden till största delen är kvinnor, medan hatet nästan uteslutande är manligt. Men det är inte meningen att andra kvinnor ska behöva kompensera för den psykiska terror som män utsätter journalister för. Att ta ansvar för hur andra mår är en kvinnoroll som behöver avlastning.

Därför vill jag särskilt uppmana alla män att ta sitt emotionella ansvar som medmänniskor. Kränk inte andra, vare sig på nätet eller någon annanstans. Ge kvinnor uttalad uppskattning för deras arbete och kompetens, oavsett om kvinnan ifråga är journalist eller städerska. Var en motröst i det manliga hatet.

Idiotiskt men man vänjer sig

Krönika publicerad i GP Kultur 6/2

“Man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar. Hämtar sina pengar. Det känns dumt och idiotiskt, men man vänjer sig. Man vänjer sig.”

Texten till Kjell Höglunds Man vänjer sig dyker upp med allt jämnare mellanrum under hösten. Jag nynnar på den framför ledarsidorna, när jag sitter lamslagen framför nyhetssändningen, eller lyssnar på radio medan jag diskar.

Vanans makt är förrädisk. Vem orkar läsa ännu en text om vinster i vården, skattesubventionerade avdrag för allt från bartenders till läxhjälp, en skriande bostadsbrist eller alla människor inom Fas 3? Protester går över i vana. Vi lär oss leva med det, liksom hotet om fyra graders uppvärmning och en oåterkallelig förändring av våra levnadsvillkor på jorden. Ekonomiskt kaos och kraschade statsfinanser, hungrande greker som lämnar bort sina barn för att de ska kunna mättas. Rasistiska partier och högerextrema krafter runt om i Europa som hetsar mot folkgrupper. I Sverige slängs hemlösa ut från portuppgångar och förfryser sina händer. Man vänjer sig, man gör ju faktiskt det och ens eget liv går vidare och det är väl så samhället ser ut nu.

Vanan är stark för att ingen bryter den. Ingen kommer in och talar ett annorlunda språk, tar människors oro över klimatförändringar och ekonomi på allvar. Pratar om solidaritet och säger med skarp röst att varken förslitningsskador till följd av ökad arbetsbelastning, samtidigt som så många går arbetslösa, eller förfrusna händer för att det inte passade sig med en hemlös i porten till bostadsrättsföreningen är okej. Ingen visar på andra riktningar, ut ur den postpolitiska vanans makt.

Jag försöker ta en real­politisk fasta, tänker att jag kanske bara har tröttnat. I en månad väljer jag medvetet bort allt som rör svensk inrikespolitik i nyhetsflödet. När jag återvänder är jag än mer fjärmad. Det politiska samtalet låter ungefär såhär:

”Jobb. Invecklad och vag mening som egentligen inte betyder någonting. Jobben. Ännu en invecklad mening som ingen förstår. Satsa på jobb. Diplomatiskt uttalande utan bäring.”

I mina försök att tränga mig in i den samtidspolitiska agendan tänker jag att det är såhär merparten av Sveriges befolkning uppfattar det politiska samtalet. Alla som inte har arbeten som går ut på att följa de politiska skeendena hör bara detta brus av konsensus och spel för gallerierna. Det enda som sticker ut i samtidspolitiken är ett Youtube-klipp där Per Schlingmann och Lars Ohly dansar på den politiska journalisten Niklas Svenssons 40-årsfest. Jag antar att de också vant sig. Om man inte kan dansa till revolutionen får man dansa sig ner i den postpolitiska avgrunden i stället.

Oetiskt att tjäna pengar på själsligt lidande

Krönika publicerad i GP Kultur 26/1

Bara några dagar efter att andra delen av Daniel Velascos dokumentär Den fastspända flickan sänts i P1 fick läkaren Ola Gefvert sparken.

Han hade då bland annat vägrat den grovt våldtagna flickan en kvinnlig psykolog om hon inte först lät bli att självskada sig i ett halvår och ifrågasatte, trots en fällande dom, att hon hade blivit våldtagen med uttalanden om att hon ”hade horat förr”. Det är bara några av faktorerna som ledde till att en läkare, som verkade vara hämtad från en svensk kriminalroman, fick sparken.

Det vore så enkelt att säga att allt är över nu. En maktfullkomlig, misogyn läkare har fått gå och den utsatta flickan har fått upprättelse. Men berättelsen om Nora är bara en av många och en av få som hade en lyssnande journalist som började gräva i fallet. Många som varit i kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård och behandlingshem vittnar om maktövergrepp, tveksamma diagnoser, felaktiga behandlingar och kränkningar. Problemet är att berättelserna sällan hörs. Dels för att patienterna är i ett utsatt läge och har svårt att hävda sig gentemot vården. Dels är det svårt att veta vad man ska tro på. Jag har hört flera journalister berätta om svårigheterna med att bedöma ett vittnesmåls trovärdighet. Är det här en del av sjukdomen, en ilsken överdrift eller sanning? Det är oftare lättare att lyssna till en saklig och erfaren läkare eller behandlare än en uppriven ung kvinna med skärsår över armarna eller en sliten man med missbruksproblematik. Vem lyssnar till ett psykfall?

Det vore också enklare att inte gräva mer i den där andra biten om Ola Gefverts verksamhet. Faktumet att han tjänade stora pengar på sin privat drivna vård och bland annat höll nere kostnaderna med lägre utbildad personal. Övergrepp och kränkningar förekommer i såväl offentlig som privat sektor, men här finns ändå någonting som skaver.

Diskussionen om vinster i välfärden har vi hört till leda med diverse kompromissförslag från fackligt och socialdemokratiskt håll, tills inga andra än ledarsidorna orkade hålla reda på turerna. Men den privatiserade psykiatrin kan inte gömmas undan i kompromisser. Det är en del av vården som ibland får frånta människor deras självbestämmande och bruka ett visst mått av våld, såsom bältesspännen. Den ska också hantera extra sårbara individer – inte sällan är de unga och saknar grundtrygghet i en stabil familj. Det kan aldrig vara etiskt försvarbart att någon tillåts håva in stora pengar på andra människors själsliga lidande. Det gäller oavsett om de är maktfullkomliga och misogyna eller empatiska vårdare.

Nu krävs enighet kring antirasism

Text publicerad i GP Kultur 25/1

Många har glatts åt ICA-handlaren Bo Oskarsson i byn Kaxås i Jämtland. En avfolkningsbygd fick plötsligt tillskott av flera syriska familjer. Handlaren välkomnade dem till bygden med en hälsning på Facebook och beställning på varor som efterfrågades.

Det säger förmodligen någonting om samhällsklimatet att hans gest blev så uppmärksammad. Trots att det rimliga i mötet med nya invånare, varifrån de än kommer, borde vara att välkomna dem. När Bo Oskarsson sedermera fick ta emot hot och trakasserier från rasistiska grupperingar var det en svidande påminnelse om hur illa ställt det faktiskt är.

Trots att vi är många som känner och tänker som Oskarsson riskerar rösterna att dränkas i hat om vi inte förenas. ”Det som nu krävs är enighet kring antirasismen som minsta gemensam nämnare; bara då kan vi baxa det här landet till rätt sida om anständighetens gräns”, skrev kulturskribentenKristina Lindquist i en artikel på Expressen Debatt (4/1). Partier, organisationer, fackförbund, föreningar, privatpersoner och alla som tror på ett öppet samhälle bör ta gemensamma krafttag mot rasismen. Med stora demonstrationer och manifestationer kan vi, om inte annat, visa hatets lakejer att vi är många och vi tystnar aldrig.

Kvinnor tvingas leva med rädslan

Krönika publicerad i GP Kultur 22/1

“Snart är klockan åtta på kvällen. För vissa innebär det att favoritprogrammet på tv börjar, för vissa innebär det spinning på gymmet, för vissa innebär det nattning av barnet. För min syster innebär det något helt annat.

Klockan åtta är tiden då hon ska svälja två tabletter. En blå och en vit. Den ena är för att motverka att hon  får hiv och den andra är för att motverka att hon får hepatit om det är så att gärningsmännen bar på det.”

Så inleds blogginlägget skriven av systern till den kvinna som utsattes för en gruppvåldtäkt i Sundbyberg nyligen. En våldtäkt som väckt uppmärksamhet och avsky, men också urskuldan och rasistiska tongångar.

Det finns nämligen två reaktioner som alltid återkommer från en hel del vita män när våldtäkt och mäns våld mot kvinnor kommer på tal. Den första är att det rör sig om invandrare, raser och specifika kulturer. Trots att våldtäkter sker överallt, från Stureplan till Kongo, och det enda gemensamma för gärningsmännen är att de är just män. Om det handlar om kultur är det i så fall den våldtäktskultur som skribenten Hanna Gustafsson skriver om på bloggen Genusfolket: ”Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag.”

Den andra reaktionen handlar om terminologin kring mäns våld mot kvinnor och om att det är män som våldtar. Här återfinns alltid ett flertal män som känner sig nödgade att påpeka att de minsann aldrig våldtagit någon och att de känner sig orättvist behandlade när de buntas ihop med dessa män.

Män våldtar, men alla män är inte våldtäktsmän. Män som grupp tjänar däremot på att kvinnor ständigt måste leva med ett latent hot om våldet. Alla kvinnor våldtas inte, men alla lever med våldtäkten som en del av sin kropp. Medvetenheten om kroppens våldtäktsbarhet ger en ständig vaksamhet såväl i det offentliga rummet som i det privata. Undersökningar i USA visar att kvinnor är mindre benägna att ha tillfälligt sex med en främling än män, av rädsla för att den sexuella handlingen ska utvecklas till våldtäkt. I bloggen om Sundbybergsvåldtäkten beskrivs hur systerns ensamma vandring på en gata klockan fyra på morgonen ifrågasätts.

Det pågår fortfarande, år 2013, ett globalt krig mot kvinnor och våra kroppar. Det duger inte att det enda engagemanget i frågan består av ett kränkt ”jag har inte gjort något!” i stället för ilska mot den våldtäktskultur som misstänkliggör kvinnor och gör det svårare att leva ett fritt liv styrt av lusten. Längre än så måste manligheten ha kommit.

Uppfriskande avhopp

Text publicerad i GP Kultur 20/1 13

Bland det sämsta med partipolitik är hur medlemmar lätt förvandlas till supporterklubb för ledningen och den förda politiken. Kritiken finns kanske där, men stannar inom lyckta dörrar.

Därför var det uppfriskande att Christer Nylander (fp) lämnade sin post som vice ordförande i riksdagens kulturutskott i protest mot Alliansens ointresse för kulturfrågor. Särskilt välkommet var hans betoning av vikten av bildning och kulturell orientering för ledande politiker, något som han ansåg att de hade misslyckats med.

Visst är det viktigt för en politiker med folklig förankring, någonting som Alliansens toppar arbetar hårt med när de anger Camilla Läckberg-deckare som favoritläsning. Men minst lika viktigt är det att ta del av den kultur som finns. Det bildningsförakt som blivit dominerande under Alliansens tid vid makten tjänar ingen på. Genom skönlitteratur, konst och teater lär vi oss både mer om vår omvärld, samtid och oss själva. Det duger inte att som ledande politiker i Sverige förkasta det. När Sveriges statsminister själv finner kultur och bildning ointressant, hur motiverar man andra att se vikten av det?

Tyst distans till krisen

Text publicerad i GP Kultur 17/12

På flyget ner mot Barcelona läser jag Johan Norbergs Eurokrasch -om allt som skulle bli så bra och gick så snett.

Nyårsafton 2001 räknade man ned till vad BBC uttryckte som ”den mest ambitiösa finansiella och politiska förändringen sedan pengar uppfanns”. Vid midnatt började befolkningen i 12 av EU:s dåvarande 15 medlemsländer använda eurosedlar och mynt. Utan att ha löst grundläggande frågor och göra respektive ekonomier redo för gemenskapens krav forcerades ett ekonomiskt samarbete fram. Sedan följde år då stater, banker och hushåll drog fördel av pengarna som forsade in, innan vändningen kom. Euro­samarbetets instabila bygge och otillräckliga grund, tillsammans med en lågkonjunktur som blottade den våldsamma överbelåningen och de obetalade inkassokraven, fick allt att krackelera.

Och här står vi i dag. Jag i väntan på en flygbuss intill ett skränande grabbgäng från Örnsköldsvik, på väg in till huvudstaden i ett Katalonien som börjat kräva självständighet från ett ekonomiskt katastrofalt Spanien. Euro­samarbetet med ständigt nya nödlån för att undvika att hela länder blir bankrutta, ökade motsättningar mellan Nord- och Sydeuropa, enorma nedskärningar i löner, pensioner och offentlig sektor, folklig vrede, ökat stöd för extremistpartier som nazistiska Gyllene Gryning i Grekland, miljontals unga européer utan arbete, stark brist på förtroende för ledande politiker.

Problemen är fler än vad som ryms i en kort uppräkning och på avstånd är det ofta svårt att tolka situationen i de mest akut krisdrabbade länderna.

Ändå har många försök gjorts, med mer eller mindre gott resultat.

De två dominerande perspektiven är å ena sidan en moraliserande skylla-sig-själva-attityd, å andra sidan en romantiserande förhoppning att folket nu kommer att resa sig och kapitalismen störtas.

Det förstnämnda perspektivet förekom främst i krisens inledande fas då det upprepades att grekerna arbetat för lite, gått i pension för tidigt och slarvat med sina pengar. Finansminister Anders Borg påstod exempelvis att greker går i pension vid 40 års ålder (faktisk pensionsålder är 61,4). ”Grekerna är världens falskspelare. De äter, dricker ouzo, flinar, tjafsar och sitter på fik. Jobbar gör de så lite som möjligt”, skrev Expressens krönikör Ulf Nilson (21/6 2011).

Samtidigt finns en förödande förhoppning om att det är början till kapitalismens sönderfall som vi ser, där folklig desperation och ilska omtolkas till systemkritik. ”För första gången sedan i Portugal 1974 så ställs frågan om kapitalismens avskaffande på dagordningen”, skrev Nya Arbetartidningen i somras och hänvisade till generalstrejker och mindre, lokala strider på arbetsplatser (7/6 12).

Det gemensamma respektive förhållningssätt är en distanserad fascination över vad som sker. Kanske är det inte konstigt att svenska medier skapat en sådan distans till eurokrisen, när vi från början matades med budskapet om de starka svenska finanserna som skulle stå emot vindarna och tryggheten i den svenska ekonomin.

På så vis är det med samma distans som Sverige rapporterat om utvecklingen i Katalonien, en av Spaniens rikaste regioner med en stark kulturell identitet och med eget språk och egen flagga. En region som förvisso alltid haft grupperingar som förespråkat självständighet men som, jämfört med exempelvis Baskien, aldrig tagit till våld och terrorism i sin strävan. En plats där opinionen plötsligt vände, runt en och en halv miljon människor demonstrerade på Barcelonas gator den 11 september för ett fritt och självständigt Katalonien. Trötta på Spaniens politiker som utarmar regionens tidigare ekonomiska välstånd och snarare betraktades som medlöpare till Angela Merkel och EU-projektet, krävde medborgarna nu att få bli en egen nation. Till osäkerheten tillkom faktumet att Kataloniens regionpresident Artur Mas utropade regionval den 25:e november, ett tidigarelagt val för att försöka få majoritet för att driva frågan om självständighet. ”I praktiken handlar det om en folkomröstning: för eller emot självständighet”, konstaterade TT i en notis (25/9 12).

Av valet märks inte mer än offentlig information och uppmaningar att rösta. Det mesta är, föga oväntat, sig likt på Ramblan där turister trängs med levande statyer och billiga halsband, på tapasbarerna som höstlovsfirande svenskar trängs i och på strandpromenaden där både katalaner och tillresta européer fångar de sista varma solstrålarna.

Det är först på universitetet i Barcelona som vreden uppenbarar sig för mig. Sprayade slagord om socialism och självständighet varvas med affischer om den utlysta generalstrejken, uppmaningar att göra uppror mot politiker och banker, anarkistsymboler och protester mot den Bolognaförordning som samordnade Europas universitet och högskolor och som vi i Sverige knappast reagerar över längre. De studenter jag möter talar om ett Europa som struntar i den unga generationen, som försöker ersätta kritiskt tänkande med korvstoppningsutbildningar genom Bologna, som tvingar miljontals unga och välutbildade människor till arbetslöshet samtidigt som banker och stater får nya tröstlån och där politiker blivit marknadens verktyg i förtrycket mot folket. När jag försynt undrar vad som skulle förändras med ett självstyrande Katalonien svarar de att den enda lösningen är att slita sig loss från EU:s centralstyre. Spaniens politiker, snarare än det spanska folket, har blivit en del av EU.

Carlos Carreras, statsvetare och kulturgeograf, ler när jag knackar på dörren till hans arbetsrum. Roat konstaterar han att journalister från hela Europa vallfärdar till det här rummet, veckan innan var italienska tv-kanalen Rai här och ställde frågor om Kataloniens flagga och språk. ”Frågor som hade varit helt obegripliga för min farmor, det är väl klart att vi har en egen flagga”, konstaterar han.

Sedan bekräftar han intrycket som jag har fått när jag promenerat runt i universitetets slitna byggnader. Katalonien har en stark nationell och kulturell identitet, men självständighetsrörelsen i dag är en rörelse främst bestående av unga. Det är en strävan som blandas med socialism och kritik mot överstatlighet och multinationella banker, såväl som universitetens likriktning. Faran ligger snarare i att politiker och media i alltför stor mån tagit intryck av rörelsen och spelar med. I katalanska medier talas det om att självständiga nationer alltid lyckas bättre, en tvivelaktig sanning menar Carreras. Politiker tar till sig av talet om självständighet och börjar snudda vid det själva, men menar snarare en utökad ekonomisk självständighet än en egen stat. Det är enkla knep för att hålla en frustrerad ungdomsgeneration stången. Oavsett hur retoriken låter och valet går är Katalonien långt ifrån reella självständighetsanspråk.

”Det som verkligen oroar mig är när de unga förstår att det som de kämpat för bara var en medieregisserad och romantiserad dröm”, konstaterar Carreras.

Men när en och en halv miljon människor demonstrerade i Barcelona i september var det inte bara unga, påpekar jag och Carreras ler igen. Han instämmer i att det var en familjefest, med flaggor och musik, men att det snarare var en allmän samling i svåra tider och en protest mot krisen och gemenskap kring den katalanska identiteten än ett upprop för självständighet. Dessutom var det en ovanligt vacker dag och många drogs med i yran, med de röda fanorna vajande mot den blå himlen. Vem vill inte protestera under de förutsättningarna?

”Vad som verkligen förvånar mig är varför ni i Sverige inte protesterar”, påpekar han. ”Kanske är det vädret som gör det? Ni har genomgått ett systemskifte, ni har också lågkonjunktur men det sker i det tysta.”

Ungefär där är det som den svenska självbilden på allvar krackelerar. För här har vi ägnat spaltmeter åt oansvariga politiker i Sydeuropa, nedskärningar och strejker medan vi fortsatt tro på bilden om de starka svenska finanserna. Inga länder, i synnerhet inte ett så exportkänsligt land som Sverige, kan stå pall i en kris. Hittills i år har över 45 000 människor varslats. Många av dem saknar arbetslöshetsersättning efter ändringar i a-kassan. I tidningen Fokus skrev Isobel Hadley-Kamptz i juni om det tysta systemskiftet (19/6 12) och hur den svenska välfärdsmodellen byggts om utan någon egentligen debatt.

Utan att tappa intresset för och solidariteten med den svåra situationen i de krisdrabbade länderna är det dags att se vår egen situation. Släppa den distanserade fascinationen för strejker och protester och börja fundera över vad som fattas här hemma. Frågan är inte varför Europa protesterar, utan varför vi i Sverige fortfarande är så tysta?
Fotnot: Fortfarande är det parlamentariska läget i Katalonien förvirrat efter valet. Förlorare blev självständighetsförespråkarna tillika det största partiet CiU. Även om de partier som är för ett självständigt Katalonien har majoritet är det svårt att hitta en koalition. Eftervalsanalyserna är relativt samstämmiga i att självständighetsarbetet inte kommer att gå vidare i det oklara nuläget.

Tänk efter innan du flyttar ihop

Krönika publicerad i GP Kultur 16/12

Har du koll på din pension? Har du haft möjlighet att spara pengar? Finns det någon som du kan bo hos eller kanske låna pengar av om du behöver?

Det finns många frågor som jag låter bli att ställa när vänner tillkännager att de ska ingå samboskap, äktenskap eller väntar barn. Naturligtvis ställer jag dem inte, tänker inte ens på dem. Jag delar glädjeyran över kärleken i stället. Sedan dyker frågorna upp. De där tråkiga, de som man aldrig ställer för vem vill vara den cyniska olyckskorpen som solkar ned lyckan i sin vänskapskrets? Mina frågor är dessutom klassblinda, för möjligheten att spara ihop sitt eget kapital och låna pengar av någon är en ynnest inte alla förunnat.

Ändå är de relevanta frågeställningar, alla de där tråkiga. Från vem i relationen som äger bostaden eller står på kontraktet till om det kommer att vara möjligt att leva ensam på den tilltänkta pensionen. Det är också frågeställningar som har kommit att spela än större roll i ett samhälle där de offentliga resurserna och trygghetsförsäkringarna raserats samtidigt som bostadsbristen förvärrats alltmer.

I ett samhälle där relationer, äktenskap och familj bygger på frivillighet är möjligheten att lämna en icke-fungerande relation en viktig grundpelare. Så ser det inte ut i dag. Framförallt inte för kvinnor som fortfarande tjänar mindre än män, tar ut mer föräldraledighet än män och oftare arbetar deltid. Det är kvinnor som hämtar tidigare på dagis och vars dåliga samvete gnager när rapporterna om för stora förskolegrupper kommer. Det är kvinnor som kommer att få ut sämre pension.

Det är inte oviktiga faktorer. Om en relation baseras på kärlek ska den inte behöva leda till ekonomiskt beroende, vare sig under småbarnsåren eller när pensionen bara räcker till den ena parten. Det är en basal rättighet att kunna lämna en relation om man vantrivs eller om den rentav blir destruktiv och våldsam, oavsett om det är vid 25 eller 75 års ålder.

I Henrik Ibsens klassiska pjäs Ett dockhem från 1879 känner sig Nora kvävd i sitt äktenskap, men vet inte hur hon ska komma ur det. En samtida Nora hålls inte tillbaka av borgerliga ideal och förväntningar på ett livslångt äktenskap, utan av en usel pension, låg lön och många års kötid till en hyreslägenhet med rimlig hyra. Ett samhälle som inte kan garantera människors möjlighet att bryta upp ur relationer är inte ett fritt samhälle.

Till dess vi får en politik som ger en frihet att både gå in i kärleken och familjelivet och lämna det biter jag mig i tungan när jag möter kvinnor på väg in i samboskap, äktenskap och familjebildning. Ta hand om er, är allt jag kan säga.

Synen på Norrland skapar kluvet land

Krönika publicerad i GP Kultur 7/12

Det är symptomatiskt – ja i det närmaste ironiskt – att Po Tidholms artikelsamling Norrland gått de flesta kulturredaktioner söder om Dalälven förbi.

Symptomatiskt är det också att jag plockar upp den, med samma sorts självspäkande, dubbla relation till hembygden i Jämtland som många utflyttade norrlänningar har. Vi som lämnade ett svikande skatteunderlag efter att vi tagit del av fri skolgång, barnomsorg och sjukvård och nu pumpar in pengar i de växande storstadsregionerna i stället.

Norrland – den mängd av natur, skogar, orter och städer, som utgör 58 procent av Sveriges landsmassa och på inget sätt är en homogen plats – är exotiserat, ifrånsprunget och problematiskt. Och blir sällan den politiskt brännande fråga som det faktiskt är.

Norrlands naturresurser försörjer landet. Norrland producerar ungefär 40 procent av landets el och åttio procent av Europas malm. Lägg därtill skövlade skogar och en alltmer utökad vindkraft. Väldigt lite av vinsterna kommer tillbaka. Så ser den politiska realiteten ut. Som Tidholm skriver har det här utnyttjandet gett Norrland dess klangbotten, gjort någonting med självkänslan och sättet som befolkningen ser på sig själv.

Själv tänker jag på hur länge efter att jag hade flyttat som jag fortfarande kallade allt söder om Dalälven för ”södra Sverige”. Jag blev ofta utskrattad för det. Hur kunde jag bunta ihop Skåne med Mälarområdet, Västra Götaland med Småland? För mig var det samma sak som när människor kallade den enorma landytan jag växt upp på för Norrland. Vi pratade inte om städer söder­över för de var ointressanta för oss. De var bara södra Sverige.

I den tjocka boken lyckas Tidholm täcka både skogsindustri, hembygdsgårdar, den sociala kontrollen på små orter, försöken att skapa turism eller nya industrier på avfolkade orter, exotisering av samer och allt annat som jag känner igen, men så sällan får läsa om. ”Ett norrlandsknäck om året räcker”, som en DN-redaktör en gång sa till Tidholm. Lika ointresserade som många i norr är av detta södra Sverige, lika ointresserade är vi av det bonniga Norrland. Så uppstår ett kluvet land.

Tidholm skriver också om det där med hemvändare, hur hembygd är människans utgångspunkt, en plats att återvända till i tider av osäkerhet och nöd. Men för dem som flyttat därifrån är känslan alltid dubbel. På så vis kan jag, med all min visshet om att jag aldrig kommer att återvända och en livslång svår relation till min hembygd, ändå känna hjärtat klappa av stolthet när en av Tidholms vackra bilder i boken föreställer betande får mot en fond av fjäll. ”Rödön, Jämtland”, står det. Min hemby.

Just såhär ser den riktiga rasismen ut

Krönika i GP Kultur 18/11

Filmsekvenserna på Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling som Expressen publicerat har med rätta sagts visa det rasistiska partiets rätta ansikte.

Men filmerna visar också det utrymme som vita män har och kan ta sig i det offentliga rummet utan rädsla och osäkerhet. När polissirenerna viner i Stockholmsnatten släpper männen metallrören och kan sedan lugnt gå och tala med polisen, i visshet om att poliserna kommer att lyssna på dem och deras version.

I den nyutgivna antologin Om ras och vithet i det samtida Sverigeanalyseras såväl öppen rasism som stereotypa föreställningar, exotism och vithetens privilegier. De kritiska vithetsstudierna har ofta mött både mothugg och hån. Inte sällan ses teorierna som svårtillgängliga med sina strukturella analyser. Därtill har diskussionen om vithet och rasföreställningar i samtida Sverige främst handlat om symboliska fenomen som Tintin-album, vilket både lett till mottaganden av typen ”ni är alltför lättkränkta” till att man borde ägna sig åt ”riktig rasism” i stället. Dessutom anser många att det är obehagligt att tala om ras. Det för tankarna till en del av Sveriges historia vi helst inte vill kännas vid, med skallmätningar och rasbiologiska teorier. Likaså finns ett ängsligt förhållningssätt kring att talet om raser och hudfärg kommer att öka motsättningar och rasism.

Antologin visar med saklighet och god fördjupning hur felaktiga alla dessa föreställningar är. Den visar både hur vithet tas för given och ger oss vita fördelar som vi aldrig ens behöver reflektera över, liksom gör upp med det språk som vi börjat ta för givet. Vilka slags kroppar talar vi om när vi säger ”etniskt svenska” eller ”invandrarbakgrund”? Vilka hudfärger blir representanter för en hel grupp och vilka får ses som individer?

Att tala om vithet är obehagligt eftersom det sätter strukturerna under lupp. Därtill utmanar analysen den positiva antirasismen som talar om mångfald och kulturer som samsas. Om problemet också ligger i hur vi uppfattar andras och våra egna kroppar räcker inte tal om att vi gillar olika och att utländsk mat är spännande särskilt långt.

Hur många icke-vita känner sig trygga i att prata med polisen och bli betrodda för att sedan skrattande konstatera att det alltid funkar att vara ögontjänare? Det är en vacker tanke att hudfärg inte ska betyda någonting, men det är inte så samhället ser ut i dag. Den riktiga rasismen ser ut just så här: inkorporerad i oss alla, med praktiska konsekvenser kring allt från med vilken säkerhet vi kan röra oss i det offentliga rummet till hur våra vittnesmål tas emot av myndigheter.

Klass dold i markörer

Text publicerad i GP Kultur 14/11

Under ett seminarium på årets bokmässa konstaterade Erik Helmerson, författare och ledarskribent på Dagens Nyheter, att medelklassen borde sträcka på ryggen. Det är nämligen en väldigt bra klass. Medelklassen går till jobbet, betalar skatt, är inte särskilt rasistisk och bär upp kultursektorn, menade Helmerson. Genom att framhålla dessa egenskaper som generella för medelklassen uppstod ett implicit omdöme om andra klasser – exempelvis arbetarklassen – som struntar i att gå till jobbet, skiter i skatten, är ointresserad av kultur och röstar på Sverigedemokraterna. Försöket till försvar av medelklassen förvandlades snarare till ett dåligt förtäckt klassförakt.

Det klumpiga uttalandet till trots är Helmersons frustration i viss mån befogad. Det är nämligen ett förbannat tjat om medelklassen. Inte minst är vi som identifierar oss som en del av medelklassen själva besatta av att ömsom generat och ömsom hånande särskilja medelklassens egenskaper och attribut. Surdeg, ängslighet, klimatkompensera, läsplatta, statusjakt, renovering, utlandsresor. Vi varvar mellan att skratta åt Miljöpartiet-röstande innerstadsbor med kreativa arbeten och att sucka åt oss själva för jag vet, så himla medelklass av mig att bosätta mig just i det här bostadsområdet och bestämma mig för att hela vardagsrumsväggen skulle bestå av en lång specialdesignad bokhylla för alla våra böcker. Begreppet medelklass har förvandlats till en bingobricka där den kulturellt medvetna medelklassen fyller i alla attribut som uppfyller klichén.

TV-serien Solsidans tredje säsong sänds nu med höga tittarsiffror, stort intresse och massmediala satsningar som Dagens Nyheters grepp att låta skribenterna Hanna Fahl och Viktor Barth-Kron livekommentera första avsnittet. Även här är det en bemedlad klass som skildras: fina kvarter, tennis, ny grill, genuspedagogik och statusjakt. Hånande och kanske igenkännande ska vi fnissa åt deras samtidsmarkerande livspussel och trassliga förehavanden.

Häcklandet av medelklassen är i sig ganska oskyldigt, om än tröttsamt. Problemet ligger i att det i viss mån formuleras som en subversiv motståndshandling. Nu häcklar vi ju den dominerande klassen, vars tycke och smak är normerande. Titta, vad självmedvetna vi är när vi skrattar åt att vi homestylat vår bostadsrätt. Faran i att tolka den sortens narcissistiska attributsbesatthet som en klasskritisk analys är att vi hamnar i ett läge där markörer och symboler överskuggar vad klass fortfarande handlar om: makt, inflytande och ekonomi.

Det är nu mer än trettio år sedan sociologen Pierre Bourdieu vidgade förståelsen av klass. Hans antagande att det inte bara är det ekonomiska kapitalet – såsom inkomst och tillgångar – som skapar klasstillhörighet utan även kulturellt kapital (utbildning, allmänbildning, kunskap om och intresse för kultur) samt socialt kapital (nätverk, släktskap och kontakter) fick stort genomslag och är i dag en självklar del i forskning kring, och undervisning i, klassanalys. Från att varit en strikt ekonomisk synvinkel tillkom nya perspektiv på hur klass även definieras genom smak, bekantskapskretsar och utbildning. Bourdieu talade även om ett symboliskt kapital – det överordnade kapital som en kapitalform antar när det legitimeras inom en grupp.

I den samtida tolkningen av medelklassen är det inte ekonomiskt kapital som vi talar om. Det symboliska kapitalet är i stället det kulturella kapitalet – vilket innefattar vanor, värderingar och smak – samt i viss mån även det sociala. För att vara ett samhälle där många fått det lite bättre medan andra fått det betydligt sämre de senaste åren talar vi försvinnande lite om livsvillkor, ekonomisk grundbas och möjligheten till tak över huvudet och mat på bordet.

Litteraturvetaren Åsa Arping visar i sin text Folkhemmet tur och retur. Om klass, kön och utanförskap i tre svenska 2000-talsromaner(ur Moderniteter: text, bild kön, 2008) hur status och smak är i fokus i samtida klassreseskildringar. I en jämförelse med 1930-talets arbetarlitteratur diskuterar hon hur Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Torbjörn Flygts Underdog och Susanna Alakoskis Svinalängorna i stället för materiella företeelser och ekonomiska förutsättningar snarare betonar skillnad i status och hur dessa skillnader syns och känns för individen.

Hånen mot medelklassens typiska attribut och smakdistinktioner kan med andra ord tolkas som en självspegling av det symboliska kapital som vi värderar högst. I en populariserad analys reduceras det inte sällan till förenklade frågor. Vilken morgontidning hade ni när du växte upp? Hur många böcker fanns i bokhyllan? Vilken sorts mat föredrar du? Vad väljer du för tv-program?

Men klass är ingen bingobricka eller ett veckotidningstest där du på bara tio frågor får veta var i samhället som du hör hemma. En klassanalys som menar allvar kan aldrig ignorera ekonomiska faktorer som inkomst, inflytande över sin egen levnadssituation och möjligheter till social rörlighet. Det är i stället oviljan att se utanför den där bubblan av surdegsfniss som är det största problemet. Vulgärmedelklassen som skildras i Solsidan står på så vis snarare i vägen för en reell klassanalys. Det verkligt revolutionerande vore om det dominerande samtalet någon gång släppte medelklassbingobrickan och betraktade andra delar av verkligheten.

Sörjer en tid jag aldrig upplevt

Krönika publicerad i GP Kultur 5/11

Det är en trött och grå onsdagseftermiddag som jag får en impuls och går på en matinéföreställning av Palme. Vi är ett fåtal i salongen och de andra har kommit upp i den åldern att de kan skrocka igenkännande åt många av klippen. Själv sitter jag tyst och förundrad. När eftertexterna börjar rulla rinner tårarna. Inte på det där klädsamma sättet, som de kanske gör när man sett någonting som berör. Jag sitter ensam kvar i biofåtöljen och fulgråter och snörvlar på ett pinsamt ohejdbart vis.

Jag ställer mig själv frågande till reaktionen. Jag har generellt svårt att gråta av vare sig läsning eller någonting som jag ser. Berörd ja, till tårar så gott som aldrig. Det tar ett tag innan jag lyckas formulera tårarnas uppkomst: de är en sorg över en tid som jag aldrig upplevt. Att som 80-talist ha växt upp i skuggan av Palmes död och lärt mig läsa genom mordutredningens rubriker. Att ha gått i skola under de år då krisen slog mot Sverige och vi lärde oss ordet ”ränta” genom föräldrars oroliga samtal på fritidshämtningen och vande oss vid uppkopierade stenciler och slitna läroböcker för att inga pengar fanns till inköp av nytt material. Att vara införstådd med att utrikespolitik innebär kriget mot terrorismen och att ha sett en begynnande protestvåg slås ner i såväl Göteborg som Genua under EU-toppmöten.

Min generation och efterkommande generationer har aldrig upplevt ett föregångsland, med reformer i rekordtakt, ökad tillväxt och bostadsbyggande. Vi har heller aldrig varit med om några studentrevolter och större, kollektiva protester. Det är måhända en naiv efterkonstruktion utifrån bilder och berättelser, en slags idealisering av en dåtid som utspelade sig innan jag var född, men i tårarna är besvikelsen över den samtida samhällsandan reell.

Jag sörjer en tid som jag aldrig upplevt. En tid av framåtanda, snarare än förvaltande. Som trodde på politiken och de kollektiva lösningarna och där ideologiska skiljelinjer inte alltmer suddats ut till förmån för konsensus om de grundläggande lösningarna. Jag sörjer över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen i stället för att lägga en stor del av problembördan på individen och dess anpassningsbarhet till rådande politik. Där visioner fortfarande var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Jag tänker på en ung man i ett klipp från kårhusockupationen. När Olof Palme pratar om det gemensamma samhället svarar han ilsket: ”vad fan är det för samhälle som vi anpassar oss till?”. Det är en fråga som vi alla, i ännu högre grad, borde ställa oss i dag.

Inte kvinnor som håvar in vinsterna

Krönika publicerad i GP Kultur 28/10

Låt oss tala lite om kvinnor.

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument. Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ”sina” yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande. Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter.

Även i den amerikanska valrörelsen talas det om kvinnor. Satirikern Jon Stewart visade i sin talkshow hur efterdebattsanalyser märkbart ofta handlat om vad kvinnor tyckt om debatten. Debatterna var för tuppiga, hetsiga och otrevliga för att överhuvudtaget ”attrahera kvinnor”. Diskussionen handlade mindre om aborträtt och möjligheten till att försörja sig och mer om en retorik som ”inte var anpassad för kvinnliga åhörare”.

Kvinnligt företagande och ett politiskt samtal som attraherar kvinnor må låta som jämställdhetsdiskussioner. Någon skulle rentav kunna påpeka att såhär vill väl feminister att det ska låta i det offentliga samtalet. Det visar kanske det svåraste med att navigera i samtiden: att skilja slagträn och fulknep från reella frågor om makt och inflytande.

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion. Att tro att kvinnliga åhörare kräver en annan sorts retorik bygger på ett särartsargument om könens olikhet. Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm.

I den mån som just kvinnor tröttnar på politiska debatter handlar det förmodligen om samma sak som den politiska tröttheten i allmänhet: en känsla av att lyssna, utan att ha någonting att säga till om. Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.

Manifest mot stadsomvandling

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Not in our name. Det är titeln på det manifest som konstnärer, författare, musiker och andra kulturarbetare i Hamburg skrivit under. ”Inte i vårt namn”, konstaterar de och sätter ner foten mot den stadsomvandlingsprocess som bland annat innebär att politiken underordnats en image av en stad där den så kallade ”kreativa klassen” vill bo.

”Vi vägrar att tala om denna stad i marknadsföringens kategorier”, skriver kulturarbetarna och räknar i stället upp alla de problem med segregation, fattigdom och en icke-fungerande bostadspolitik som torde vara mer akut. Likaså drabbas de också själva av allt dyrare hyror för ateljéer och replokaler och att det blir allt svårare att arrangera tillställningar som inte är vinstdrivande.

Att den kreativa klass som Europas städer konkurrerar om att attrahera själva sätter ner foten är välkommet. Manifestet tydliggör konflikten mellan en levande stadspolitik för medborgare och staden som varumärke på en starkt konkurrensutsatt marknad. Det är ett klargörande som ekar av igenkänning av de strukturer som också finns i Göteborg.

Feministisk självkritik önskas

Text publicerad i GP Kultur 13/10

Förra fredagen twittrade journalisten och författaren Caitlin Moran – aktuell med boken Konsten att vara kvinna – att hon hade intervjuat Lena Dunham , huvudrollsinnehavare i och skapare av den hyllade tv-serien Girls .

Girls har sedan tidigare fått kritik för att det enbart förekommer vita människor i serien. Signaturen Lizzie Coan undrade därför om Moran hade ställt några frågor kring frånvaron av människor med annan hudfärg än vit i serien. Svaret kom snabbt: ”Nope. I literary couldn’t give a shit.”

Caitlin Moran har friheten att ställa vilka frågor hon vill. Lena Dunham har inget ansvar att se till att representationen av människor är jämlik i hennes serie. Problemet med Morans arrogans och Dunhams oförståelse är att de är två av de mest omtalade och beundrade feministerna just nu. Moran gör anspråk på att formulera livet som kvinna i feministiska termer i sin senaste bok. Dunham har precis skrivit på ett kontrakt, värt 23 miljoner kronor, för att ge sin syn på kvinnlighet och feminism. Sättet som de negligerar andra frågor – däribland etnicitet – blir därför beklämmande. Lite självkritik från två av den breda feminismens stora förebilder idag vore på sin plats.