Det var innan jag upptäckte liberalers tendenser att i tid och otid hänvisa till Gången de blev kränkta av en vänsterperson. Det är ofta en erfarenhet som ligger relativt långt tillbaka i tiden, det utgörs av en enskild person och en rimlig tanke vore att just denna person kanske var en idiot. Denna rimlighet hindrar dock inte diverse liberaler, högerväljare och Timbroskribenter att dra på fulla växlar kring exempelvis den gången då en full R:are på en gymnasiefest sa att tjejer inte borde raka benen eller en ABF-gubbe skällde ut en för att man ville riva LAS. Indignerat dras den jobbiga erfarenheten av en inskränkt och icke-tolerant vänsterperson upp med slutklämmen: Vänstern är såna.

Det här är intressant på flera sätt. För det första är gruppen som gärna drar upp personliga erfarenheter som exempel på att den breda vänstern är en särskilt inskränkt, sekteristisk, icke-tolerant och humorlös grupp samtidigt en grupp som gärna skriker ”generalisering!” så fort man försöker säga någonting om makt mellan grupper i samhället. Här ska inte tjatas om män och kvinnor och klass och rasism och bögar, alla är faktiskt individer. Bara för att du har blivit våldtagen, sextrakasserad, städar mer än din man, lider av ätstörningar och jobbar dubbla skift inom vården med en ständigt värkande rygg för en skitlön behöver det inte ha med patriarkatet att göra. Det är dina individuella erfarenheter, du har väl haft lite otur bara!
Men när det kommer till den elaka och inskränkta vänstern verkar det inte finnas någon hejd på generaliseringarna man kan göra. Det är inte konstigt att den svenska vänstern går knaggligt när den uppenbarligen enbart består av grottmänniskor med total avsaknad av social kompetens och hyfs som går runt och kränker folk till den milda grad att de tio år senare måste twittra om det i någon slags Timbroversion av #prataomdet.

För det andra är det här en grupp som inte är sen att raljera över andras erfarenheter eller problem. ”Lättkränkt” är deras värsta skällsord och ”höhö” den vanligaste undertonen i det de skriver. Men när det handlar om den där fulla R:aren på fest eller arga vänsterpartisten på parmiddagen då är den egna offerkoftan sorterad långt in i garderoben. Då är det plötsligt en Mycket Viktig Erfarenhet Som Säger Någonting Om Vänstern.

Jag vet inte vad det är ni vill. Tårta och medalj som kvitto för att ni är intelligenta och trevliga, fast ni röstade för nedmonteringen av allt vad social trygghet heter? Ett intygande om att jag minsann inte är sån, jag har faktiskt flera liberala vänner och äääälskar högerväljare (jfmr både ”jag har flera homovänner” samt feminister som måste bedyra att de älskar män)? Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa er här.

Såhär ligger det nämligen till: Det är ibland jobbigt att ha åsikter. Folk håller inte med en, folk tycker att man är dum i huvet, folk är ibland idioter.
Det är jobbigt att vara vänster och det är jobbigt att vara höger och allra bäst vore det väl om vi alla var pissljummet blandpolitiska som tryckte like på det mesta och ibland provocerade lite lagom innan vi återigen kunde ses på ett mingel och skåla i cava över att vi ändå är himla smarta och gillar varandra allihop.
Att bara uppmana er till att ta av er offerkoftan känns taskigt när det är uppenbart att dessa erfarenheter satt spår som behöver bearbetas. Ältande är dåligt för både den mentala och fysiska hälsan, då det skapar stressymtom och oro. Negativa känslor behöver bemötas och arbetas med.
Därför ska jag nu berätta om ett knep jag lärde mig när jag började gå i terapi i stället för att blogga om att jag aldrig fick hångla på högstadet.

Nästa gång du känner ett behov av att dra upp en händelse med en vänsterperson som gjorde dig ledsen.
1. Ta emot känslan. Döm den inte, bli inte rädd. Låt den komma. Känn efter hur kroppen känns. Gå in i situation du befann dig i. Vad kände du då någon vänsterpartist slängde ur sig något taskigt om att du genom din röst hjälpt till att nedmontera trygghetssystemet? Gå in i den känslan. Stanna i den.
2. Handla inte efter impulser. Du kommer att vilja fly känslan. Kanske genom att twittra och hoppas på RT från Johan Ingerö, skriva tre sidor i DN Kultur, skicka in en text till Newsmill eller nicka i samförstånd med Timbroskribenter. Gör inte det. Våga stanna kvar.
3. Släpp taget om känslan. Säg till dig själv: Jag får gå vidare nu. Du kommer inte att kunna göra det direkt, men när du gjort den här övningen vid flera tillfällen känns det lättare att hantera. Kanske kan du till slut inse att det var då och försonas med minnet av den kränkande vänsterpersonen.

Lycka till alla liberaler där ute!

Jag läser om en ung kvinna som känner sig förföljd av två män bakom henne, ringer sin pojkvän men samtalet bryts när männen drar in henne i en buske, misshandlar henne och tvingar henne till sexuella handlingar under knivhot. Tuggorna växer i munnen, jag tänker på alla gånger jag gått med mobiltelefonen redo eller pratat i telefon som skydd mot rädslan. Jag läser om kvinnan som väntat på en buss vid knutpunkten Korsvägen vid Svenska Mässan, en plats där jag själv alltid väntade efter sena kvällsföreläsningar på Humanisten, och hur hon dragits in i en bil, förts till en enskild plats i utkanten av Göteborg och där gruppvåldtagits av ett större antal män. Det är en vanlig lunchläsning till nudlarna som växer allt mer i munnen i takt med illamåendet och rädslan, precis som det är en vanlig söndagskväll att ligga i soffan med popcorn framför Beck eller Wallander eller den där vidriga våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor som jag fortfarande inte klarat av att se för hela mitt försvarssystem reagerar med adrenalin och panikkänslor. Det är vanliga vardagskvällar som jag går hem från gymet, mitt enda hem för kroppen där den bara får vara min, och jag passerar Rosenlund och de prostituerade och vi delar samma kön, samma sorts kropp. Den kroppen som vissa försöker ta tillbaka på ett gym och andra säljer för 300 spänn och det är liksom bara vanlig vardagskväll för både mig och hororna.

Jag tänker på vad Ani Difranco sjunger; ”my cunt is build like a wound that wont heal”. Min fitta är ett sår som aldrig läker. Det kommer aldrig att läka i de kränkta männens land, bland SCUM-debattörer och arga män som mailar Kristian Lundberg och kallar honom bög när han redovisar siffror om våldet mot kvinnor. Min kropp är inte min. Den har hotet inristat i sig, från ett tidigt barndomsminne då mormor varnade mig för att sitta bredbent för att gubbar kunde sticka in saker mellan benen på mig då, till mannen på spårvagnen som tog på mig fittan och kallade mig en kåt hora. Från ofrivilliga tafsningar på mellanstadiet till rädslan när jag följt med okända män hem och aldrig kunnat veta om det skulle sluta i ett samtyckligt ligg eller våldtäkt. Från högstadiet, då jag längtade efter att någon skulle trycka upp mig mot en vägg och ta mig på brösten som de gjorde med de snygga tjejerna, till att stirra ut på en soluppgång för att fokusera på något annat än att ens nej inte respekterats.

Den inbyggda sårbarheten i ett kön som jag inte har valt, den tvingar mig till ständig vaksamhet och rädsla. En ständig kroppsmedvetenhet och en vetskap om att mitt kön i sig är ett hot om kränkning, skändning, våld och övergrepp. På samma sätt som män får privilegier genom det ständiga hotet om våld, hur beskedliga och icke-våldsamma de än må vara, tvingar det mig till restriktioner och vaksamhet. Det är så självklart, så mycket gamla nyheter men ändå sitter vi här och pratar SCUM medan en kvinna gruppvåldtas på en öde plats när hon bara skulle ta bussen hem till Borås och det påverkar mig, dig och alla kvinnor som tvingas vara rädda och alla män som blir potentiella förövare. Det är så tröttsamt att påpeka det gång på gång, men vi sitter ju fortfarande där med popcorn på söndagskvällen och ser Lisbeth Salander bli brutalt våldtagen. Jag vill bara att det förbannade såret ska läka någon gång.

Ändå undrar jag hur många av kritikerna som faktiskt läst romanen i fråga. Är det möjligen marknadsföringen av boken som snävat in dess innehåll till att beröra någon form av självömkande mansmanifest? Den onödige mannen är knappast ett försvar av mansrollen eller en tycka-synd-om-roman. Snarare är det en uppgörelse av förväntningar kring och föreställningar om kön och klass. Helmersons karaktär är ingen hjälte, utan en ganska sorglig typ med unkna åsikter. Ändå ställs frågan gång på gång, från såväl debattörer som journalister: Är det synd om männen nu? Varför gnäller ni så?  I en genusdebatt som gång på gång havererar i frågeställningen om vilket kön det är mest synd om är alla förlorare.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Fotnot: Jag publicerar eller länkar sällan till mina texter här längre. GP-krönikorna finns på nätet, liksom litteraturrecensioner. Eftersom denna text efterfrågades la jag upp den, liksom jag gör med de texter jag skriver på frilansbasis som känns särskilt viktiga.

För att verkligen kunna göra en rättvis jämförelse publicerar jag först en relativt nytagen bild på mig själv.







Nu följer de vanligaste hatbegreppen riktade mot mig och sökresultatet på google pics.

1. Fitta

Några fina blommor på en tavla, inhandlade på Ikea av någon som fullständigt saknar intresse för estetik. Ev lite lika en fitta, inte så lika mig.








2. Hora

En klocka. Inte så lik mig.










3. Kommunistkramare

GU VA GOTT DET SER UT!!! Älskar kommunistkramare med fetaost! Dock inte så likt mig det här heller.










4. Genusideolog

Några porslinsfigurer och lite grejs av någon med mindre lyckad estetiklösning i hemmet. Eventuellt är jag lite lik ankan.






5. Manshatare

Sjukt snygg! Önskar jag var lik, men nej.










6. Del av det genusindustriella komplexet

Axessredaktören Johan Lundberg är en nyckelkompetens i det genusindustriella komplexet. Vi har båda ganska höga pannor och är blonda. Kanske lite lika ändå?





7. Bitter feminist som hatar män

Men Göran Hägglund, hur är det fatt? Saknas pojkvän? Har inte ett sådant vinnarleende som Hägglund, men vi klär båda i kostym.









8. Bitter manshatare som fått för lite kuk

Jaha. Där står dom, dom bittra kaninjävlarna och konspirerar mot mansrörelsen. Gulliga, men inte så lika mig.






9. Mansförtryckande

Nejmen, vad hände nu? Det där är ju…Pär Ström. Eftersom vi inte är så lika varandra har vi äntligen fått ett svar kring det här att mitt genusarbete skulle vara förtryckande mot män. Skönt att vi äntligen fått det utrett och kan gå vidare i debatten tillslut.

Historieskrivningen om helgen skulle bli en helt annan. I vårt kollektiva minne har EU-toppmötet 2001 etablerats med begreppet ”Göteborgskravallerna”. Med detta avses både de upplopp som skedde, när Avenyn slogs sönder, samt sammandrabbningarna mellan demonstranter och polis. Samtidigt finns det mängder av andra historier från den helgen. Vad som egentligen hände i Göteborg de dagarna är fortfarande ett laddat ämne. När det nu åter aktualiseras väcks hätska känslor till liv.

Man kan urskilja tre huvudlinjer i berättelserna om Göteborg 2001. Den första rör den mediala, allmänna bilden. Den har etablerat ett minne om en helg med bråkstakar som orsakade förödelse på allmänna platser och en poliskår som gjorde vad de kunde för att stoppa anarkin. Även om det innebar att fredliga demonstranter blev inspärrade, visiterade och fasthållna i timmar samt skarpa skott sköts i Vasaparken gjorde ändå polisen vad de skulle. De hade inget annat val utifrån situationen. Mediebilden har modifierats i efterhand. Inte minst väckte Erik Wijks bok Göteborgskravallerna och processerna stor uppmärksamhet på bland annat kultursidor när den kom ut 2002. Den tjocka boken gjorde en gedigen genomgång av vittnesmål, händelser och rättsprocesser där bilden blev en smula mer nyanserad. Kritiken mot polisens agerande tilltog och man ifrågasatte de utdelade domarna mot demonstranter och poliser som friades.

Den andra berättelsen kommer från dem som var med. De har spridit sig, genom vänskapskretsar och politiska förbund men också genom litteratur, media och officiella vittnesmål. Här består ”kravallerna” av ett fåtal bråkmakare långt ute i periferin av rörelsen för global rättvisa. AFA (antifascistisk aktion) samt unga män som helt enkelt hört att det var bråk på gång och därför deltog, var de små grupperingar som ställde till med oreda. Resten var en stark och levande rörelse som riktade hård kritik mot makten och världsordningen. En rörelse som blev törnad och skrämd av en polismakt som godtyckligt arresterade, trakasserade, kroppsvisiterade och sköt mot demonstranter. Utifrån denna linje var Göteborgshändelserna ett slag i magen mot alla dem som trodde på demokrati, polisväsende och rättstaten. Både på ett personligt- och ett samhälleligt plan hände någonting den helgen. Poliserna som kränkte och skadade hölls om ryggen, medan de som ville utöva sin rätt att demonstrera och föra fram sin åsikt buntades ihop som våldsverkare och kravallaktivister.

Den tredje, om än mer marginella, linjen är en nyliberal sådan. För några veckor sedan skickade den liberala tankesmedjan Timbro ut en inbjudan till en fest för att fira globaliseringens triumf. Detta i samband med uppmärksammandet av att det gått ett decennium sedan Göteborgshändelserna. Den starkt kritiserade festen för en antologi om globaliseringen pryddes med en aktivist på väg att plocka upp en gatsten. Efter många reaktioner kring det osmakliga i att fira under en dag som, av många, konnoterades med polisövervåld och rättsosäkerhet, byttes bilden ut mot en mer neutral, utan koppling till kravallerna, och utropandet av globaliseringens triumf fick ett frågetecken efter sig. Det nyliberala resonemanget manifesteras dock fortfarande: Göteborg 2001 innebar att luften gick ur den rörelse för global rättvisa, som i liberalismens begreppsvärld kallas ”antiglobaliseringsrörelsen”. Det var slutet på historien, antikapitalismens sista suckar. Genom att gestalta historisk utveckling linjärt i en framstegshistoria, där dagens moderna marknadskapitalism är det lyckliga slutet, blir Göteborgshändelserna en slutgiltig strid. Där gjorde vänstern och globaliseringskritikerna bort sig och tappade ett bredare stöd från allmänhet

Spelar de begrepp, som kommit att förknippas med Göteborg 2001, någon roll? Mitt svar är ett otvetydigt ja. Ett begrepp som ”kravaller” konstituerar ett kollektivt minne av ofredliga demonstrationer, våld och störande av ordning. Ingenting om merparten av demonstranternas syfte framkommer. Inte heller polisens och rättsväsendets ansvar. Likaså ger ”antiglobalisering” en bild av en passiv rörelse som vill stanna framtidståget, den enda framkomliga vägen, istället för att utveckla och skapa någonting. Globaliseringen är det framåtskridande, att ifrågasätta den i dess nuvarande form är en negativ och passiv roll.

Om uppmärksammandet av Göteborgshändelserna ska vara någonting värt bör begreppen ifrågasättas. Etiketteringen ger ett tolkningsföreträde. Det innebär att flertalet upplevelser tystas ner och många frågor fortfarande inte kommer upp till ytan. Vem skrivs historien för och vad behöver vi minnas? Polisens agerande och de påföljande rättsprocesserna påverkade onekligen vår samtidshistoria. För många politiskt aktiva var det en helg då man förlorade tilltro till polis och rättssystem. Många slutade vara politiskt aktiva. Det är en demokratisk fråga som rymmer en betydligt djupare problematik än en kravallbeteckning kan sammanfatta.

Text publicerad i GP Kultur 14/6

Jag kommer att tänka på det när jag läser igenom programmet för den femte upplagan av HBTQ-festivalen i Göteborg. Just Q för queer har tillkommit i förkortningsbeteckningen det här året. I ett pressmeddelande förklaras att Q lades till för att ”inkludera normkritik i allmänhet och den rådande heteronormen i synnerhet.” Det är ett välkommet tillskott. Rent symboliskt innebär det en förskjutning från den identitetspolitiskt inriktade ambitionen att synliggöra sexualitet och könsuttryck bortom normen, till att också synliggöra normen. Det är en både svårare och kanske mindre välkommen uppgift.

Rent krasst startade HBT-festivalen för att förändra bilden av Göteborg som en homofobisk stad.  Göteborg – Bögknackarstaden var titeln på en rapport som sammanställdes 2005 och landade på kommunpolitikers bord. Det var den rapport som så småningom ledde fram till festivalen, under dåvarande namnet HBT-GBG, i juni 2007.

Med en tydlig storebrorsförebild i Stockholm Pride, utvecklade man samtidigt en egen nisch mot mer samtal, kultur och seminarier. Om Pride blivit den spektakulära, festande brorsan började HBT-festivalen som en duktig lillasyster. Men med några barnsjukdomar på nacken och ett ökat intresse från många organisationer att delta har festivalen blivit ett habilt event. För vem vill inte synas i en intressegrupp på frammarsch och få lite goodwill kring sitt HBT-arbete? Vem vill inte föra ut sitt budskap på en festival som förra året lockade 60 000 besökare? Både fackförbund, företag och myndigheter samsas på årets upplaga, samtidigt som både invignings- och avslutningsfesterna har vuxit stort. Med obligatoriska inslag av schlagerstjärnor och prominenta talare har HBTQ-festivalen blivit en systerfestival att räkna med.

Men vad innebär Q:et i praktiken? Inte särskilt mycket visar det sig. I ett Göteborg som fortfarande är starkt segregerat och där heterodominansen är bred, medan flator håller sig isolerade på sin kant och bögar på sin finns det alla möjligheter i världen att skapa en ökad gemenskap och samverkan. En reellt queer grogrund att skapa något av.

I seminarierna finns samma områden som tidigare år. Många intressanta programpunkter, men fokus är till övervägande del inriktat på standardfrågorna rörande HBTQ. Komma ut-processer varvas med samtal kring lesbisk identitet och regnbågsfamiljer. Det är städat, duktigt och evenemangsinriktad. HBTQ-festivalen lider fortfarande av samma syndrom som Göteborg i stort: Det ska vara folkligt, lättillgängligt och påkostat. Göteborg & Co gnuggar förmodligen händerna över ett allt större evenemang, medan kommunen andas ut när bögknackar-stämpeln suddas bort.

En rad intressanta samtal kommer säkerligen att föras under festivalen. Uppställningen av teoretiker, aktivister, engagerade och kunniga människor bådar gott inför flertalet seminarier. Men det är på Q-festivalen, HBTQ:s mindre program på Världskulturmuseet som anordnats av en rad olika politiska grupper, som jag finner de riktigt brännande frågorna. Här avhandlas psykradikalism, queer i förhållande till klass, frågor kring asyl, kön och politik samt en rättegång mot rasismen för dess brott mot mänskligheten. Här finns en ambition, bortom regnbågsflaggade spårvagnar och schlagerstjärnor. En rörelse, en vilja och en samhällsanalys.

Det går inte att sätta queera etiketter. Och även om Göteborg inte längre är en bögknackarstad i samma höga utsträckning finns det ingen anledning för kommunpolitiker att känna sig nöjda. Långt efter att regnbågsflaggorna tagits ned och ersatts med nya eventvimplar kommer det fortfarande behövas en stark, queer rörelse för komma framåt.

Text publicerad i GP Kultur 1/6

Ofta vrider jag mig i plågor över både kvalitet och innehåll i deras publikationer. Ibland umgås jag med människor knutna till dem på ett eller annat sätt, människor jag uppskattar och gillar att hänga med så länge vi håller oss ifrån riktigt ideologiska brytpunkter. För några veckor sedan var jag själv gäst på en Timbrofest, där jag diskuterade och roastade Mattias Svenssons bok Glädjedödarna och Timbros ignoranta sköna killen-attityd till det mesta inom politik och engagemang. Man fick bubbel, folk minglade och några kostymklädda herrar i övre medelåldern försökte desperat dansa till techno. Folk upprördes över att en femtonåring inte kan få köpa en trisslott i dagens Sverige, på ett sådant sätt att det lät som om barnfattigdomen var en piss i havet i jämförelse. Det var som förväntat och helt okej.

Men igår läste jag denna öppna inbjudan till ”globaliseringsfest” den 15:e juni och det slutade finnas någon slags känsla av okej gentemot Timbro hos mig. Tio år efter Göteborgsdemonstrationerna av polisövergrepp, rättsliga haverier och skarpa skott mot demonstranter firar Timbro att rörelsen för global rättvisa (deras benämning ”antiglobaliseringsrörelsen”) gick i graven och historien fick ett lyckligt slut med ett globalt, hyperkapitalistiskt system. Man får internationell buffé, bubbel och en globaliseringsantologi. Allt pryds stringent av en gatstenskastande demonstrant.

Ni vet när folk skriver i sociala medier att de gråter eller ”tårarna rinner” av någon länk? Jag undrar alltid om alla gör det på riktigt. Sitter och bölar i tid och otid av något gulligt djur eller sorglig historia. Få saker upprör eller rör mig till tårar. Men just det här eventet fick det att rinna över och jag grät.

Vad som hände i Göteborg de dagarna är viktigt. På ett rent personligt plan spelade den helgen stor roll för många av oss. Vi som åkte från när och fjärran i obekväma bussar och överfulla tåg, med banderoller och anteckningsblock för att demonstrera och diskutera. Vi som såg en helg av förändringsvilja och kampkänsla grumlas redan av Avenyn-förstörelsen och som sedan förvandlades till en kall känsla i magen när vi möttes av människor som rusade och skrek att polisen sköt skarpa skott i Vasastan. En kväll som skulle ha varit möten och festligheter, men som istället blev en TV med rullande nyhetssändning från platsen strax bredvid. Hur vi rädda och oroliga försökte hålla ihop, men ändå splittrades när några hamnade på fel sida av en godtycklig avspärrning och bussades bort. Känslan när poliserna tilldelades med röda rosor och det grumliga, rättsliga efterspelet. Hur vi sparkades på igen och igen.

Förmodligen är det ännu viktigare för dem som blev väckta mitt i natten på Schillerska och beordrade att gå ut i ösregnet, utan tid att ta på sig kläder. De som låg i underkläder på den våta asfalten utan att veta varför och hur länge de skulle bli liggande. Den som blev skjuten och de som såg honom skjutas. De som blev bortbussade, kroppsvisiterade av okända skäl.

Men oavsett deltagande är det en viktig tioårsdag för oss alla, av demokratiska skäl. Det var första gången sedan Ådalen som en demonstrant sköts med skarpa skott. De godtyckliga polisövergrepp och de rättsliga efterspel som skulle följa, förändrade synen på både polisen och rättsystemet för många. Ännu mer skrämmande är att Göteborg 2001 också var början på en normaliseringsprocess rörande polisers våld mot demonstranter. I Genua, senare den sommaren, dödades en demonstrant. Vid klimatkonferensen i Köpenhamn förra året blev mängder av fredliga demonstranter gripna, inspärrade och bland annat nekade sin livsviktiga medicin. Det blev helt enkelt okej att på vaga eller inga grunder ”ta i med hårdhandskarna” mot demonstranter vid större sammanhang. Det är ett allvarligt demokratiskt hot att människor drar sig för att ta sig till större demonstrationer och politiska sammankomster, av rädsla för polisens agerande. Det är en högt ringande varningsklocka kring vad som händer med åsiktsfriheten överlag. Samtidigt som folk blir rädda för att demonstrera flyttar toppmöten allt längre bort, med bredare avstånd till demonstranter.

Kampen för global rättvisa dog för övrigt inte alls med Göteborg 2001. Tvärtom finns det fortfarande internationella utbyten och sammankomster kring tron på att en annan, mer rättvist fördelad, värld är möjlig. Såväl European Social Forum som World Social Forum lever och frodas, men gör det i en mediaskugga då de inte är kopplade till våldsamma protester mot det samhälle som vi lever i nu. De massiva demonstrationerna runt om i Europa, kopplade till att folket får betala finanskrisen är också en form av mobilisering kring hur den globala ekonomin fungerar. Samtidigt pågår ett intensivt arbete för att stoppa de EPA-avtal som innebär handelsavtal som kommer göra europeiska storföretag rikare, och den afrikanska arbetarklassen fattigare. Rörelsen för global rättvisa är inte död, den tar bara nya skepnader.

Den 15:e juni var därmed inte alls dagen då kampen för global rättvisa vare sig skrämdes eller gjorde bort sig till döds. Däremot var det dagen då oerhört många av oss förlorade tilltro till demokrati, polis och rättsäkerhet. Det är en dag som många av oss kommer att vilja minnas, samtala kring och prata om. Det borde även ligga i liberalismens intresse att diskutera hur människor i vårt land kunde kroppsvisiteras, tvingas ligga på marken i timtal och få skarpa skott på sig när de försökte uttrycka sin åsikt och rätt att demonstrera.

Och det är som Erik Wiklund skrev på min Facebook när jag publicerade länken till eventet:

”Om man ska tala om konsekvenserna av Göteborg -01 så är det väl det fullkomligt bisarra rättsliga efterspelet som borde vara det brännande ämnet. Timbro kan väl få fira världskapitalismens seger alla dagar i veckan om de vill (noterar i inbjudan att ”historiens slut är här och alla är glada”) men att utnyttja tragedin i Göteborg i det syftet, för det var en tragedi för alla som vill kunna lita på polisen och rättsstaten, är bara smaklöst.”

Det är precis vad det handlar om. Jag struntar i om Timbro vill champagnemingla över att världskapitalismen vunnit en rungande seger gentemot de som var ”anti”, men valet av dag och sättet att illustrera sammankomsten är fruktansvärt respektlöst. Det här gör mig varken trött, förbannat eller småroad över er dumhet, Timbro. Det gör mig bara uttryckligen skitledsen, för ni väljer att dansa på vår grav när vi har minnesstund.