Jag råkar en kväll fastna framför programmet Lyxfällan på TV3. Det handlar denna gång om en barnfamilj som inte gör särskilt stora ekonomiska utsvävningar, men ändå hamnat efter med räkningarna när mannen blivit arbetslös med låg a-kasseersättning och kvinnan har ett lågt betalt arbete. De behöver nu hjälp med ekonomin. Tårögt och skamset erkänner de inför kameran att jo, visst unnar vi oss fredagsmys med barnen. ”Något måste vi få ha kvar i den här situationen, annars orkar vi inte”, förklarar de.

Naivt förväntar jag mig att de ekonomiska rådgivarna ska säga något om att situationen blivit svår på grund av arbetslöshet. I stället påpekar de att den här familjen måste sluta lägga pengar på fredagsmys när de inte ens kan betala elräkningarna i tid.

Skuldbeläggandet av den enskilda skiner igenom i fattigdomsförnekelsen var man än stöter på den. Varje försök att uppmärksamma en tillvaro som går stick i stäv med bilden av framgångsrika Sverige med en växande medelklass bemöts med ifrågasättanden. Exemplen på politiker som inte ”tror på fattigdom i Sverige”, som om det handlade om en gissningstävling, är vid det här laget många. Häxjakten på arbetslösa Frida, skildrad i radiodokumentären Ingen är vän med en fattig i P1, har varit hård och handlat om allt från hennes matvanor till att hon bor i bostadsrätt. Detta trots att hyresrätter försvunnit till förmån för just den bomarknad hon tillhör och hyresrätter nu är svåra att få, i synnerhet som arbetslös.

Man förvandlas dessvärre inte till en övermänniska av hemlagade linssoppor, genomtänkta inköp och luslästa kundvillkor bara för att man är fattig. Tvärtom påtalar forskaren Torbjörn Hjort i Svenska Dagbladet (9/5) att man med små ekonomiska marginaler är utlämnad åt de dåliga valen. Stormarknader är svåra att ta sig till utan bil. Avbetalningarna blir många när man inte kan betala kontant. Akuta kreditlån växer snabbt till skulder. Strukturerna som gör livet som fattig till en ekonomisk fälla synas däremot sällan i sömmarna. I stället är det individen som får skulden och betraktas som dum eller oansvarig. Skammen över att vara fattig ökar när det ses mer som ett personligt misslyckande än ett samhällsproblem. Den skammen föder i sig också nya skuldfällor och snabba krediter.

Men det handlar varken om fredagsmys, McDonalds-mat eller bostadsrätt. Det handlar om ett samhälle som har konsumtionen, lånen och skulderna inbyggda i systemet. Det vi kallar valfrihet är en schimär, då vi tvingas in i ett ekonomiskt ekorrhjul som man lätt faller ur när tempot ökar. Men det är de som faller, inte hjulets takt, som granskas.

Under den olyckligaste perioden i mitt vuxna liv bodde jag på Pennygången i Högsbohöjd. Den slitna ettan på 21 kvadratmeter, med gamla fettstänk på väggarna i kokvrån, stopp i avloppen och silverfiskar över badrumsgolvet, inramade på något sätt mitt allmäntillstånd. Såhär i efterhand ser jag med viss distansbetonad nostalgi på perioden och inte minst sörjer jag den låga hyra som jag förmodligen aldrig kommer att återse. Det kommer de nuvarande hyresgästerna på Pennygången inte heller att göra, om Stena Fastigheter får som de vill.

En totalrenovering ska genomföras, vilket leder till att hyran höjs med sextio procent. En omöjlighet för många, som då kommer att tvingas flytta. Ett faktum som Stena Fastigheter är medvetna om. I tidningen Väster konstaterar fastighetschefen Per Limdal att runt en tredjedel av de nuvarande boende kommer att söka sig till annat boende när renoveringen är klar.

Ett kraftigt eftersatt underhåll som nu ska åtgärdas kostar förvisso pengar. Men den stora hyreshöjningen handlar inte om att lägenheterna ska rustas upp till normalstandard. I stället ska samtliga få parkettgolv, tvättmaskin, torktumlare och andra inventariemässiga standardhöjningar som får hyran att skjuta i höjden. Ett lyxboende som hyresgästerna själva inte har bett om.

Det problematiska handlar inte bara om att det är uppenbart att Stena Fastigheter vill byta ut de boende på Pennygången, genom en ren förflyttning av svagare grupper. Ju fler lyxrenoveringar som genomförs, desto mer höjs också nivån för vad vi ser som en rimlig standard. Ju fler tvättmaskiner och handduksvärmare som får hyror att skjuta i höjden, desto mer tenderar vi att glömma bort att kravet borde gälla hyresrätter för alla ekonomiska nivåer och inte parkettgolv åt alla.

I en tid av akut bostadsbrist har vi samtidigt fått en hyresmarknad som alltmer sneglar åt bostadsrätternas homestylingprojekt och heminredningsreportage. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets bostadsbilagor avlöser hemma hos-reportagen i Östermalmsvåningar på 150 kvadratmeter varandra. Det är ett obehagligt avgrundsgap mellan kravet på billiga hyresrätter så att människor får tak över huvudet och våningsinnehavarnas bekymmer med att baxa hem en sten från Bali för att komplettera inredningen med.

Det finns många som inte är intresserade av att springa med i lyxrusningen och bostadshetsen. Som faktiskt bara önskar en hyreslägenhet till rimligt pris utan silverfiskar över hela badrumsgolvet. Det är dessvärre en grupp som flyttas längre och längre ut från centrum, i en cynisk jakt på hyresgäster och bostadsköpare med välfyllda plånböcker.

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakta tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det.”

Citatet är ett uttalande från en manlig professor vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet. I studien Jämställda fakulteter som nyligen getts ut återkommer en rad dylika ”biologiska fakta”, med dåligt stöd i forskning, kring varför kvinnor har svårare än män med att nå de högre positionerna i den akademiska hierarkin. Mycket talar snarare mot professorns uttalande kring hormoner och abstrakt tänkande: flickor lyckas bättre än pojkar i skolan i dag, söker högre utbildning i större utsträckning och även på universitetsnivå är de på flertalet lärosäten överrepresenterade i den grupp studenter som tar alla poäng. Abstrakt tänkande verkar flickor inte ha några problem med. Snarare är det någonting annat som hindrar dem på vägen mot akademiska titlar.

Kartläggningen av den bristande jämställdheten vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet visar på hur det snarare handlar om forskarideal och skilda förväntningar på kvinnor och män. Bilden av forskaren är i dag starkt förknippad med sådant som primärt uppfattas som manliga egenskaper: tävlingsinriktning, uthållighet och starkt fokus. Det kontrasteras mot det som uppfattas som kvinnliga egenskaper, såsom omsorg, relationer och samarbete. Förväntningarna på kvinnors högre uttag av föräldraledighet och omsorg om familj krockar särskilt med ett forskarideal som innebär att personen ifråga åsidosätter fritid, relationer och andra åtaganden till förmån för forskningen.

”Det är främst disputerade manliga medarbetare, själva högaktiva inom forskning, som med emfas formulerar rådande könsfördelning på vetenskapens toppositioner inom fakulteten som ”naturligt” eller som resultat av individuella och självständiga livsval. Inte sällan understöds motiveringen med mer eller mindre explicita referenser till biologi.”, konstaterar medförfattarna Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn. Mot en sådan ignorant hållning är det svårt att förespråka aktiva jämställdhetsåtgärder.

I en ledartext på nättidningen Dagens Arena (20120419) påpekade skribenten Johanna Palmström nyligen att användningen av bettskenor har mer än fördubblats bland unga kvinnor de senaste tre åren. Det är å andra sidan inte konstigt att kvinnor gnisslar tänder när deras kunskap och starka ambitioner bortsorteras på erkända fakulteter med biologistiskt mumbojumbo och könsstereotyper som argument.

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

Grannen ovanför spelar trancemusik på en sådan volym att basgången går genom väggarna. Jag muttrar frustrerad om att det alltid är de mest högljudda grannarna som spelar sämst musik. Man väljer inte sina grannar. I stället är personerna i ens närområde en ständig källa till både irritation, passivt-aggressiva lappar men också sämja och bekantskaper man aldrig annars hade mött.

Man väljer inte sina grannar. Men man kan, i allt större mån, välja bort sådant som stör i ens ordnade tillvaro, välja att inte se det som skaver utan i stället bosätta sig i kluster av människor med liknande socioekonomisk ställning och statusmässiga kapital. Genom bostadsrättköp i stadsdelar med hög dragningskraft och hög andel medelklassinvånare eller villaköp i välbärgade områden är det lätt slippa se de delar av samhället som vittnar om utsatthet. Inte sällan får man stöd i sin önskan. Tiggare tvingas bort från gatan, parkbänkar tas bort för att inte missbrukare ska kunna vara där, fria sittplatser försvinner på centralstationer så att hemlösa inte söker sig till de platserna. Det brukar kallas trygghetsåtgärd. Men trygghetsbegreppet tillhör bara de som inte har behov av gatorna, parkbänkarna och möjligheten att värma sig. Tryggheten handlar i det fallet om att slippa bli störd.

I Vallentuna i Stockholm oroas man inte bara över otrygghet utan också över fastighetsprisernas eventuella nedgång om ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn blir av. De kanske blir kriminella, är psykiskt sjuka, vad händer då med priset på min bostad om de är i mitt närområde? Många har reagerat på invånarnas protester. Det är en djupt osolidarisk och inskränkt inställning gentemot behövande barn, som tvingats lämna sin familj och söker någon slags trygghet i ett okänt land. Men den är inte ovanlig. Snarare är det mer regel än undantag att placering av asylboenden, flyktingförläggningar, behandlingshem, lägenheter för hemlösa eller bara hyresrätter i ett bostadsrättsområde möter protester. Jättebra att ni gör någonting, men måste ni göra det just här? Fenomenet kallas träffande för not in my backyard.

Att utmåla Vallentunaborna som inskränkta och rasistiska är enkelt. Men deras reaktion borde snarare leda till en ökad självinsikt. Vad talar vi om när vi talar om trygghet? Möjligheten att slippa behövande människor på vår bakgård? Man väljer inte sina grannar. Lika lite ska man kunna välja om man vill se människor i behov av hjälp och stöd och vilka man delar sitt närområde med. Det som kallas otrygghet är i det fallet bara en omskrivning för feghet.

”Vänstern måste göra upp med identitetspolitiken.” Påståendet kommer ibland, från skilda håll och har varit en genomgående poäng i flertalet skribenters åsikter kring vänsterns framtid de senaste åren. Bo Rothstein, Fredrik Ekelund, Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon är några av de som nyligen påpekat att den svenska vänstern måste släppa identitetspolitiken. Vad som menas med identitetspolitik är i sig luddigt, men det har blivit ett begrepp som får bära hundhuvudet för de få normkritiska och kulturrelativistiska åsikter som finns.

Det är underligt hur en liten och marginaliserad strömning har kunnat få sådan makt som kritiker menar att den fått. Parti- och fackpolitiskt är den inte synbar alls. I universitetssammanhang möter den mycket kritik från andra teoretiker och akademiker. Få kulturskribenter sällar sig ohämmat till postmodernismens hyllningskör. Snarare råder sedan länge en kapplöpning om vem som starkast kan underkänna postmodernistiska tankar kring relativism och subjektiva sanningar. Teoretiker som Wendy Brown och Nancy Fraser har båda riktat skarp kritik mot exempelvis Judith Butlers formuleringar kring normer och erkännande. De debattörer som vevar mot en dominerande identitetspolitisk agenda i dag lever kvar i ett decennium tillbaka. På samma sätt gör de ”identitetspolitik” till ett samlingsbegrepp för vitt skilda företeelser med lika skilda möjligheter att vara kraftfulla redskap i ett politiskt arbete.

Identitetspolitik är i sin sämsta form en individcentrerad åtgärd som snarare cementerar roller än befriar människor från deras position som minoritet i ett sammanhang. Den fastnar i representation, snarare än makt och blir i värsta fall urvattnade försök att bekämpa fördomar. En sådan analys blir ofrånkomligen ett alltför trubbigt politiskt redskap, då den varken förmår att diskutera skillnader i ekonomisk och symbolisk makt och bekräftar normen genom att lyfta fram de som hamnar utanför den.

Men när debattörer ytligt sveper över det identitetspolitiska begreppet missar man viktiga verktyg som diskuterats i kölvattnet av dess strömningar. Postkolonial kritik och intersektionalitet, som ofta nämns i samma kritiska andetag, är analytiska redskap som inte bara utgör ett komplement till en grundläggande klassanalys, utan är nödvändiga i en globaliserad värld. Det svåra ordet till trots innebär intersektionalitet inget mer komplicerat än en medvetenhet om att maktordningar samverkar och skär in i varandra. En vänster som i dag inte förmår att definiera de strukturerna kan aldrig skapa en trovärdig samtidsanalys.

Just nu skildras svenskarnas nya semesterparadis Thailand både på film och TV. I En gång i Phuket åker Peter Magnussons huvudkaraktär över halva jordklotet för att finna sig själv. I SVT:s dramaserie 30 grader i februari får tittaren följa en grupp svenskar som flyr landet och söker lyckan på tropiska stränder. Att regelbundet resa över halva jorden har blivit vardag för en växande medelklass. Ändå är vi inte fler än cirka två och en halv procent av jordens befolkning som har möjlighet att flyga utomlands på nöjessemester.

Men vi som har råd och möjlighet att resa gör desto mer skada. Tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp kommer från turismen. Ekologin på de resmål vi väljer påverkas också negativt av turismen, genom bland annat privatiserade stränder och omfattande bevattningssystem på golfbanor. Vårt behov av trygghet leder till att orterna blir likriktade i sin form: den som rest på ett par charterresor vet att det bara är detaljer som skiljer turistorterna på Mallorca, Kreta och Koh Lanta åt. Det innebär också att lokalsamhället slås i spillror och stadskärnan anpassas efter den västerländska turismen, medan befolkningen flyttas allt längre ut. Sämst är de all inclusive-hotell som helt slår ut näringsverksamheten på lokalorten, då ingen behöver lämna hotellet.

Resandet är både ekologiskt och socialpolitiskt oetiskt, så varför fortsätter vi att resa? I 30 grader i februari skildras ett typiskt förhållningssätt till hemlandet och resandet. Huvudpersonerna är utarbetade, ångestfyllda och ensamma. Thailand erbjuder en flykt från den tillvaro som de fastnat i, oavsett om det är den kärlekstörstande mannen i 40-årsåldern eller den sönderstressade tvåbarnsmamman. Resandet blir ett avbrott i det så omtalade livspusslet. Resandet fungerar också som en väg till personlig utveckling.

Vi söker ofta en annan upplevelse, inte sällan ett slags ”äkthet” som vi anser att vi saknar i vårt västerländska, moderna och uppkopplade liv. När jag för ett tiotal år sedan befann mig på en höstresa till Alanya i Turkiet bestämde min mamma och jag oss för att följa med på en av utflykterna som charterarrangören erbjöd. Vi anslöt oss till en bussutflykt med namnet ”Det äkta Turkiet”. Vi stannade vid en bergsby, med små hus av sliten karaktär. På ett av husen hängde en stor banderoll med texten ”Genuine Turkish Family”. Hos den genuint turkiska familjen klampade vi, ett 30-tal svenskar in, ojade oss över deras fattiga förhållanden och dåliga levnadsstandard och drog sedan vidare hem till hotellets trygga poolbar.

Händelsen är typisk för den sortens upplevelser som resebolagen säljer till oss. Det finns inget mer genuint turkiskt med den fattiga familjen i bergsbyn än med storstadsborna i Istanbul, men vi vill gärna cementera bilden av hur ursprungsbefolkningar verkligen lever. Eller som Jennie Dielemans uttrycker det i Välkommen till Paradiset – reportage om turistindustrin: ”Turisters efterfrågan på kultur och tradition ställer höga krav på de människor vi besöker. Deras möjligheter att ta del av turisters pengar är avhängigt att vi fortsätter att se dem som orörda, pittoreska och äkta.”

Kanske handlar det framförallt om vem som kan resa, uppleva och också definiera andra platser och människor och vem som är bunden till att erbjuda den upplevelsen. Turismens ojämlikhet handlar inte bara om att orter förändras och människor binds upp i en nyckfyll industri som alltid letar nya ställen att exploatera till så lågt pris som möjligt. Den handlar också om definitionsmöjligheter.

Vem som är subjekt och vem som är objekt i turistindustrin är en del av ett kolonialt arv. Vi västerländska turister förstår oss själva utifrån vår position som vita och vi förstår andra utifrån deras position som icke-vita. Som professorn Sara Ahmed påpekar i sin bok Vithetens hegemoni formas kroppar av kolonialismens historier, vilket gör normen vit. Vitheten implicerar också att vi har tillgång till andra platser. Vi är bekväma med att ta oss till andra delar av världen och även där skapa egna rum, såsom hotellkomplex och gemenskap med andra turister. Den norska tidningen Aftenposten skrev i februari om en familj som avbröt sin semester i Bulgarien då de upptäckte att hotellet var fullt av turistande östeuropéer. De klagade hos researrangören som inte informerat om att det kunde förekomma inhemska turister på anläggningen. Det är ett extremexempel på hur vi ser på oss själva och lokalbefolkningen när vi reser. I familjens tankevärld existerade inte möjligheten att bulgarerna själva kunde vara turister.

Den vita hegemonin gör också att vi skapar stereotyper och bilder av andra. Att vi klampade in hos den turkiska familjen för att säkerställa vår bild av dem som fattiga och genuina gjorde att vår distans till lokalbefolkningen kunde säkras. Lika exotiskt blir det inte när vi möter en högskoleutbildad kvinna med nyrenoverad lägenhet i Istanbul, för hon gör anspråk på den sortens västerländska vithet som vi innehar. På så vis innebär inte bara vitheten att vi bekvämt kan resa över halva jorden och skapa egna rum, där en annan kultur säljer drömmar och service, utan att vi också håller fast befolkningen i deras exotiserade roll som Den andre.

Bilderna av både turistande västerlänningar och lokalbefolkning blir tydlig i våra reseskildringar. I 30 grader i februari finns förvisso en rad thailändska skådespelare med, men främst i de roller vi förväntar oss: en thaimasserande ladyboy, underbetalda hotellarbetare, bartenders och prostituerade. I charterklassikern Sällskapsresan förekommer spanjorer så gott som aldrig, förutom i en tidig scen då en spansk man börjar tala med en av de svenska kvinnorna. Han hämtas upp av sin familj på flygplatsen, som åker en sliten bil med flak där familjemedlemmarna trängs med hönor och smuts. Modern skäller ut honom för att han talat med en svensk kvinna. Det är en bild av Spanien som i dag känns oerhört förlegad, men som egentligen bara har flyttat.

Filmvetaren Hynek Pallas disputerade förra året med avhandlingen Vithet på svensk film 1989-2010. Han anser att skildringarna av vårt resande ofta är ganska lata och varken problematiserar eller försöker gå under ytan på stereotyper. Lokalbefolkningen fungerar som en fond i skildringen medan de turistande karaktärerna blir subjekt som utvecklas under filmen. De vita blir individer, medan lokalbefolkningen blir en grupp. Som ett samtida exempel nämner han Sean Banan i Seanfrika, där lokalbefolkningen är fattig, primitiv och lever på soptippar.
-Vi ifrågasätter inte heller turismen som sådan i våra skildringar av den, konstaterar han.
Men det går att arbeta med våra fördomar.
-Man kan vrida människors blick och få dem att se andra saker i stället för att arbeta med en enkel uppsättning stereotyper. Att exempelvis skapa filmer som går bortom paradisön och vågar skrapa på ytan.
Frågan är om vi vill skrapa på ytan. Genom den upplevda distansen mellan oss och lokalbefolkning och med det postkoloniala privilegiet att kunna besöka resten av världen upprätthålls våra resevanor. Turistindustrin säljer inte realpolitisk fakta, utan drömmar och en möjlighet till flykt undan vår inrutade tillvaro. Det är ett svårslaget försäljningsargument.

I senaste numret av serietidskriften Galago skriver krönikören Kawa Zolfagary en text om invandrare och representation. Om att den som inte tillhör majoritetskulturen ständigt dras med en representationsbörda där andra invandrare döms efter individens handlingar. ”Vi är många med svart hår och mörkare hudfärg som fått höra av etniskt svenska vänner att vi ’inte är som de andra invandrarna’”, konstaterar han. Jag läser texten flera gånger och försöker sätta fingret på vad som känns så befriande med den. Till slut inser jag att det handlar om att den varken bemöter eller befattar sig med ett debattklimat där antirasism blivit synonymt med att besvara mångkulturskritik från diverse håll.

Zolfagarys text påminner om hur det lät en gång, innan islamofobi, assimilationsivran och mångkulturskritik tilläts sätta agendan i etablerade medier, flertalet tankesmedjor och på nätet. Det fanns en antirasism som talade om strukturell diskriminering, hatbrott, asyl och satte fingret på den majoritetskultur som dikterade villkoren.

Jag är inte intresserad av att prata om mångkulturens misslyckande. Jag vill att vi talar om Khaled Khodena, som fick sin hals avskuren i sömnen då han tvångsutvisats till Irak efter att ha levt tre år i Sverige och fått en son här. Jag vill ha en rungande debatt om de tiotusentals människor som dött på flykt undan krig och fattigdom i sina försök att ta sig in genom Europas allt högre murar. Jag vill höra mer om de papperslösa som städar våra toaletter för en lön som inte går att leva på och som vägras vård av en regering som ständigt förhalar beslutet. Jag vill prata om Amna Ismail Abdulkarim och Malyum Salah Hashi i Niklas Orrenius bok Sverige forever in my heart, som gång på gång trakasseras för att de bär slöja. Jag vill lyssna till de som nekas att komma på anställningsintervju för att de har icke-svenskklingande namn eller vars bostadsområde stämplats som farligt invandrarghetto.

Maria Sveland skriver i DN Kultur (8/2) att hon blir politiskt deprimerad av debattklimatet. Gråt inte, gör motstånd, vill jag svara. Att vara i opposition innebär att man också har ett ansvar att formulera sina egna problemställningar, inte bara svara på och förfasas över islamofobin och agera grindvakt mot hatet. Det kommer att heta att vi ”hycklar” och ”inte berättar hela sanningen” när vi tar tillbaka agendan och varje gång kan vi berätta den enkla sanningen: Europa sitter i skiten när det gäller ekonomi och sysselsättning och högerpopulismen söker en syndabock i kraschen. Oavsett hur många insinuationer som sker i samtidsdebatten är det faktiskt inte svårare än så.

”Var argare!”, uppmanar debattredaktören på en större svensk sajt mig i min telefonlur, ”och sedan undrar vi om vi kan titulera dig feminist i presentationen?”. Jag säger ja. Skriver om texten till något mer yvigt och väntar sedan på den stora anstormningen av arga kommentarer och ilska mejl om galna feminister. Jag ignorerar den fadda smaken i munnen, känslan av att ha sålt ut någonting som en gång räknades på riktigt. En kollektiv ilska över ett samhällstillstånd där kön värderades och behandlades olika, en uppriktig ambition att förändra. Det här är inte den feminism som jag i tidiga tonåringen fann som min tröst och bråkiga, stundtals uppfodrande, vän i en könad värld av orättvisor. Den har gått från att vara en radikal tanke om samhällsstrukturer till en avpolitiserad pose av slentrianmässigt tyckande. Feminismen har satt sig i knät på mediernas alltmer utbredda åsiktsjournalistik och blivit en guldgruva för besöksstatistik och antal kommentarer. Genusdebatten är överallt i informationsflödet. Ändå är det förbluffande lite som faktiskt sägs. Få ansatser görs till en strukturell analys och ännu färre artiklar är genomgående vetenskapliga, statistiskt belagda och vågar ta feminismens kanske viktigaste begrepp i sin mun: Makt.

I tidskriften Bangs senaste nummer gör skribenten Nasim Aghili upp med samtidsfeminismen. ”Jag ger feminismen en sista chans”, konstaterar hon efter att ha riktat svidande kritik mot en rörelse som inte längre förmår tänka radikalt och kan erkänna olika former av förtryck, inte minst rörande etnicitet och klass. Det är en text som gör mig lika delar skamsen och inspirerad. Aghili träffar någonting viktigt i texten: En feminism som inte förmår sätta migrerade kvinnors situation som RUT-städerskor före den kvinnliga journalistens krav på lika lön för att bekosta sina semesterresor är en feminism som inte bara felprioriterar och ignorerar makt, utan också är en uddlös rörelse som tappat riktningen. En icke-radikal rörelse som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet. Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda.

Klockan är kvart över nio i hörsalen. Erika Alm, idéhistoriker och forskare, inleder föreläsningen om familjekonstruktioner med ett samtida exempel: debatten kring Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy om positiva följder av en skilsmässa.
-De kritiska reaktionerna kring den boken säger något om vår syn på familjen, konstaterar hon.
Efter det följer en gedigen genomgång av synen på familj, reproduktion, kärlek och sexualitet genom historien. Bland annat kärnfamiljens framväxt, 70-talets kvinnorörelse och de svenska tvångssteriliseringarna hinner avhandlas, liksom aktuella debattämnen som surrogatmödraskap och inseminering av singelkvinnor.
-Jag förhåller mig en hel del till samtidsdebatten i min undervisning, förklarar Erika Alm efter föreläsningen, jag tycker att det är viktigt att bibehålla blicken på att det vi gör här ska relateras till samhället. Genusvetenskapen i Göteborg har överhuvudtaget mycket kopplingar till reellt arbete.
Genusvetenskapen som akademiskt ämne är något som dyker upp med jämna mellanrum i debatten. Det är ett politiskt manifesterande som inte hör hemma på universitetet, menar många kritiker. Även det är något som Alm och hennes kollegor diskuterar, både med varandra och med studenterna.
-Det är viktigt att vi pratar om de synsätt som finns på det som vi gör. Genom att studera kritiken i exempelvis seminarier kan vi anlägga både vetenskapsteoretiska och historiska perspektiv på det. Genusvetenskapen är tvärvetenskaplig och ett prövande ämne, där vi både granskar samhället och olika teorier med en kritisk blick. Jag tror att den mer än många andra akademiska discipliner ställer sig prövande till sina egna teorier. I vår forskning och undervisning är det globala perspektivet ständigt närvarande liksom en självreflexiv hållning där vi lyfter upp den egna privilegierade positionen. Däri ligger också vår radikalism.

Att feminismen blir mindre radikal ser Erika Alm som ett större hot än en feministisk backlash. Hon menar att den antifeministiska vågen känns som en mediekonstruktion. Då är det betydligt mer hotfullt om de feministiska frågorna avpolitiseras och jämställdheten blir en marknadsvara, där allt handlar om individen och individens val.
Kanske är det som Alm säger, mitt problem ligger i att samtidsfeminismen ofta blivit en vara. Våra åsikter är till salu i en tyckonomi – ett åsiktsjournalistiskt orienterat medielandskap – eftersom genus, i egenskap av att alltid vara personligt och beröra varje människa, skapar intresse. Detta vi är en relativt homogen liten grupp av vit medelklass. Vi lyssnar sällan så mycket som vi talar.

Bokcafeét Vulgo på Nordhemsgatan firade i dagarna ett år och startade just med ambitionen att underlätta för möten mellan olika politiska rörelser. I dag rymmer lokalen både en fullmatad bokhandel, vegancafé, konstutställningar och flera mötesrum. Här anordnas bland annat föreläsningar, aktivistkvällar och samtal.
-Det politiska samtalet är i fokus, förklarar Lasse Rusk som är en av grundarna, de som söker sig hit är på något sätt intresserade av samhällsförändring.
Bokcaféets radikala ansatser behövs i samtiden, menar Lasse. Samhällsklimatet har förändrats, det känns mer hotfull nu. På Vulgo kan man tillsammans intellektualisera och reflektera över det som sker. Han funderar över om det kanske bara handlar om att antifeministiska och rasistiska strömningar fått en annan uppmärksamhet och media lyfter fram dem på ett annat sätt. Men samtidigt bör man kanske ta de antifeministiska bloggarna på allvar.

Även om genusdebatten ofta är livlig i media finns en större motvillighet att ta till begreppet feminist. Fjärran känns 90-talet där så gott som alla partiledare kallade sig feminister, oavsett praktiska handlingar. Begreppet har blivit problematiskt igen, något Anna-Sara Rosengren på Kvinno- och tjejjouren ADA vittnar om. När kvinnojouren nyligen startade upp en ny utbildning för ideella var det många unga tjejer som tyckte att de blev dåligt bemötta om de kallar sig för feminister. De hade skaffat sig strategier för att gå runt detta, genom att inte saluföra sina åsikter och upplevelser som feminist och att inte svara ja på frågan om de är feminister. Då uppfattade de att de lättare kunde nå acceptans och bli respektfullt bemötta.

Det passar sig inte längre att vara stridbar och kompromisslös. Det feministiska begreppet vittnar om en ilska. Att vara för jämställdhet är oproblematiskt, att vara feminist innebär att man inte bara uttrycker en tanke om allas lika värde. Man vill också förändra. Kanske handlar det om att inte göra sig obekväm i det offentliga rummet. I en tid av hårda arbetsmarknadsvillkor och höga krav på individen är det svårt att bryta av mot agendan med radikala tankar och andra perspektiv.

Men för att feminismen ska vara relevant krävs det gemensamma modet att vara obekväma och bråkiga och ta ansatser kring samhällsförändring. När jag pratar med forskare och aktivister är det uppenbart att den kraften fortfarande finns där, i marginalerna av den offentliga debatten. Inte minst måste feminismen återigen börja sätta sin egen agenda i stället för att falla för den ytliga medielogikens polemik. Att se maktstrukturer som så komplexa som de faktiskt är och inbegripa både antirasism, klass och postkolonial kritik i arbetet på ett annat sätt än vad som syns i dag. Feminist måste återigen bli ordet som man stolt uttalar i sammanhang där det kan bli obekvämt och inte något debattredaktörer skriver för att skapa sajttrafik.