Vi vet en hel del om männen

Krönika publicerad i GP Kultur 7/10

Frustrationen anas mellan raderna i debattexten i Svenska Dagbladet (1/10) signerad fyra genusvetenskapliga forskare. ”Att män hittills inte varit föremål för forskning och jämställdhetspolitiska initiativ är en felaktig uppfattning. Inom forskningen finns omfattande kunskaper om mäns liv och erfarenheter av ojämställdhet”, konstaterar Linn Sandberg, Tanja Joelsson, Jeff Hearn och Ulf Mellström innan de refererar till en rad forskningsarbeten, utredningar och avhandlingar.

Debattartikeln hänvisar till regeringens tillsättande av en ny jämställdhetsutredning med fokus på män och på pojkars bristande resultat i skolan. ”Nu ska även killar och män involveras i jämställdhetspolitiken”, kommenterade jämställdhetsministern Nyamko Sabuni initiativet i ett pressmeddelande. Utredningen ska ta reda på om föreställningar kring manlighet är skadliga för männen själva. Utredningsledaren, journalisten PM Nilsson, förklarade att det är ett område som man vet ”väldigt lite om”.

Jag imponeras av sakligheten i genusvetarnas svar. I över trettio år har maskulinitetsstudier varit ett vitalt forskningsfält. Här finns kompetens om allt ifrån män i glesbygden, bodybuildningkultur och inte minst finns här en rad avhandlingar och utredningar kring könsnormer och skilda skolresultat. Maskulinitetsforskningen är måhända inte så populariserad som mansaktivism och konspirationsteoretiska teser om en statsfeminism som förtrycker män. I stället verkar den inom den akademiska disciplin som antifeminister, populister och ”nu har det väl ändå gått för långt”-debattörer tävlar om att avsky: genusvetenskapen.

Mot bakgrund av den allmänna skepsisen mot det genusvetenskapliga ämnet var det kanske inte så konstigt att regeringen inte hade bättre koll på alla år av forskning och utbildning som lagts ner på manlighetens baksidor och konsekvenser för såväl individ som samhälle. Inte heller kan det begäras att staten ska vara uppdaterad på all forskning som sker. Men ignoransen och okunskapen kring maskulinitetsforskningen är samtidigt symtomatisk och visar på en jämställdhetsdebatt där hjulet ständigt måste uppfinnas på nytt. En diskussion som alltid kantrar i jagstarka röster och individbaserade erfarenheter snarare än forskning.

Glappet mellan maskulinitetsforskningens kompetens och verkligheten är stort. Förlorare är inte bara samhället, utan också pojkar i skolbänken som halkat efter i resultatet, män med psykisk ohälsa och utsatta killar i behov av hjälp. I stället för att ta tillvara all den kunskap som finns börjar man återigen om med en utredning.

Fördomar mot romer

Text publicerad i GP Kultur 6/10

Det var först för några år sedan som jag började reflektera över ett ord som förekom en del i min barndom. Oftast sades det i en skämtsam men hånfull ton gentemot dem med många syskon, ett stort sällskap i en full bil eller ett trångt kalas. Ibland handlade det bara om en familj som var excentrisk, tog mycket plats och hade skrikande barn. Såväl vuxna som unga använde sig av ordet: Taikonfamilj.

Den senaste veckans uppmärksamhet kring diskriminering av romer sätter fingret på hur genomsyrade vi är av fördomar och rasism gentemot romer. Lawen Mothadis nyligen utgivna bok Den dag jag blir fri om Katarina Taikon visar på ett samhälle som aldrig gjort upp med hur romer behandlades.

I Expressen Kultur (4/9) skrev Per Wirtén om hur den senaste tidens debatt om rasism väckt minnen av hur han fnittrade till förintelsevitsar och negerskämt på skolgården. ”Sverige var världens mest jämlika land. Men jag både berättade och skrattade. Alla andra gjorde ju det.”

”Taikonfamilj” var inte bara ett påhittat ord, som jag trodde som barn. Det var ett rasistiskt och fördomsfullt begrepp gentemot en redan utsatt grupp i samhället. Det användes av både vuxna och barn. Om vi vågar gräva i våra medvetanden finns det säkerligen mer av den varan.

Pojkrumsnostalgi en öm tå

Text publicerad i GP Kultur 2/10

När den animerade filmen Tintins äventyr: enhörningens hemlighet hade premiär 2011 hände någonting med den manliga delen av journalistkåren. Kultursida efter kultursida fylldes med personliga – och inte sällan nostalgiska – analyser och tankar kring Tintins storhet.

Det var med förvåning jag noterade hur Tintin-vurmen okritiskt fick ta plats i media. Jag hade förvisso bläddrat i albumen som ung men aldrig riktigt fastnat. Det tog ett tag innan jag insåg hur viktig Tintin var för en hel generation manliga journalister. Det var i Tintins upptäckaranda som många hittat inspiration till sitt blivande journalistyrke, det var här den vite mannen hade formats.

Den högburna kärleken till Tintin är inte den enda förklaringen till ramaskriet kring Kulturhusets försök till flytt av serieböckerna, men den är med största sannolikhet en faktor till de mer känslomässiga utspelen. Tintin spelar en betydande roll i mångas barndom, inte minst bland dem som i dag arbetar inom media. Att helt sonika flytta på honom från barnlitteraturen och hänvisa till rasism är inget som sker ostraffat. Man trampar inte på pojkrumsnostalgi hur som helst.

Apple väcker blandade känslor

Text publicerad i GP Kultur 24/9

Invigningen av Apples nya butik i Täby häromveckan dokumenterades med mobilkamera och lades upp på Youtube. Klippet spreds sedan snabbt med förfasande ord. Här syns ett stort säljargäng som inifrån butiken gör raketen, tjoar och klappar händer. Därefter skriker de ”andra sidan är ni klara?” till de väntande kunderna utanför, som svarar dem – om än med inte samma styrka. Slutligen öppnar butiken och säljare och kunder möts i high five-handslag och glädjerop.

Många menar att klippet tydligt visar den närmast sekteristiska stämning som Apple byggt upp. Få andra företag har lika lyckosamt skapat en vi-känsla där köpare, säljare och produkt blivit otydliga i sina roller. Kundernas lojalitet är av det slag som de flesta företag bara drömmer om. De trogna köparna är ofta märkbart okritiska och följer varje nytt släpp av en Appleprodukt med spänning.

Dock kvarstår frågan hur många av oss som förfasat oss över klippet, hånat glädjen inför en ny Appleprodukt och hånler åt företagets anhängare som ändå kommer att snegla på telefonen när nya iPhone släpps i Sverige. Jag gissar på en hel del.

Vi vita samtalar gärna om rasism

Krönika publicerad i GP 16/9

Jag är vit och jag ska nu skriva en text om rasism. Vi gör ju gärna det, vi vita. Tar plats i samtalet om rasism. Eller ännu hellre, i diskussionen kring vad som räknas som rasistiskt. Inte minst är det tydligt i kulturdebatten.

Konstnären Anna Odell klargjorde exempelvis att hon inte trodde att muslimer tar mer illa vid sig av Lars Vilks medverkan på en antimuslismsk konferens än vad de gjorde av rondellhunden. Litteraturkritikern Jonas Thente konstaterade nyligen på sin DN-blogg att de som kritiserat det rasistiskt stereotypa utseendet på en figur i Stina Wirséns film Liten Skär och alla små ­ brokiga måste vara ”kvoterade kvasiforskare” och ”akademiutbildade kärringar” (”kärringar” hade strukits i papperstidningen). Merparten av de medverkande i diskussionen som följde efter Makode Lindes uppmärksammade tårta var vita debattörer som avgjorde om någon skulle känna sig kränkt eller inte. Och när skribenten Patrik Lundberg häromåret skrev en krönika om att ständigt utsättas för rasism på grund av sitt asiatiska utseende kom debatten att handla om en enstaka rad kring Fazers Kinapuffar. ”Är man så lättkränkt att man inte ens kan tolerera en bild på en godispåse?” höhö-flabbades det bland icke-asiater i diskussionen.

Det är så mycket enklare när merparten av debattutrymmet upptas av vita. Vi är nämligen oerhört duktiga på att isolera varje rasistiskt uttryck till en enskild händelse, där bedömningen inte handlar om rasism utan huruvida individen hade rätt att känna sig kränkt eller inte. De där isolerade uttrycken är ju de enda som vi ser och så länge det är allt vi ser slipper vi konfronteras med den slentrianrasism som genomsyrar hela samhället och även oss som individer.

Så kan en livslång erfarenhet av en rasifierad kropp i en vit norm enkelt reduceras till en godispåse, en tecknad bild, en tårta eller en rondellhund. Varje misstänksam blick, varje gång man bortsorterats på grund av sitt konstiga namn, varje gång man fått höra ”blatte”, ”neger” eller ”tjing­tjong” och varje gång ens kropp och erfarenheter inte representerats på samma självklara sätt i det offentliga rummet som den vita. Allt blir med ens bara en fråga om att vara paranoid och överdrivet ängslig i just detta specifika fall.

Ja, jag tycker att många av oss kan vara tysta ett slag. Lämna plats åt erfarenheter och kunskap i stället för spekulationer. Det innebär på inget sätt att ett kollektiv bestående av gruppen ”alla andra” gemensamt kommer att ge en enhetlig definition av rasistiska uttryck och inte tycka olika. Men det blir åtminstone en diskussion som grundar sig i empiri, snarare än hånflabb och löst tyckande.

Arbetslivet sätts på pränt

Text publicerad i GP Kultur 15/9

Berätta om ditt arbete. Så lyder uppmaningen och titeln på en skrivkampanj initierad av ABF, LO och Föreningen Arbetarskrivare. Fram till den 15:e januari 2013 kan vem som helst skicka in en berättelse om sitt arbete, i vilken form man än föredrar. Syftet är att beskriva dagens arbetsliv utifrån dem som vet hur det är – de som arbetar.

Det är ett imponerande och välkommet initiativ. Tänk om all ilska över högt tempo och dålig arbetsmiljö, likväl som oönskade timanställningar och deltidsjobb, lämnar de slutna fikarummen eller malande tankarna och faktiskt får synas. Om frustrationen – men också stoltheten – över arbetet sätts på pränt.

I ett arbetsliv i förändring är det lätt att framförallt lyssna till managementfloskler. Sällan kommer de som faktiskt påverkas av ökad flexibilitet och förändringsprocesser till tals. Det utredningsarbete och den antologi som de inskickade texterna kommer att ligga till grund för har alla möjligheter att säga någonting viktigt om arbetslivet och Sverige i dag.

Läxhjälp som göder ojämlikhet

Krönika publicerad i GP Kultur 8/9

På fyra år har läxhjälpsföretag ökat sina vinster med 1 900 procent. Genom en gråzon i lagstiftningen har rut-avdraget kunnat utnyttjas för läxhjälp för barn under femton år. Enligt ett förslag från finansdepartementet ska nya regler införas vid årsskiftet, där avdrag gäller för elever fram till studentexamen. Vi kommer alla att kollektivt subventionera läxhjälp för de barn vars föräldrar har råd att anställa läxläsarcoacher på fritiden.

”Det handlar om hur man prioriterar”, menade Ulrika Karlsson från Centerpartiet i en debatt i P1 morgon. Och vem prioriterar inte sina barn, deras framsteg och framtid? Men så enkelt är det inte. För det kommer att finnas barn som lever i familjer där prioriteringar handlar om huruvida man har råd med mat hela månaden och samtidigt kan betala hyran. Här finns inget utrymme för privata företag att hjälpa barnen i skolan. Människor med så små marginaler omfattas inte ens av rut-avdraget.

”De lever inte sällan i arbetslöshet”, påpekade Karlsson och tillade att rut skapar nya jobb. Tydligare kan det knappast uttryckas: ekonomiskt utsatta barn får inte läxhjälp. Deras föräldrar får i bästa fall arbete med att städa undan efter andra.

Författaren och sociologen Zygmunt Baumans nya bok heter Collateral damage. En term hämtad från det militära som avser oavsiktliga civila offer eller skador. Antingen räknade man inte med dem när operationen planerades eller så noterade man att insatsen kunde få sådana följder men bedömde att det var en risk värd att ta. Lite svinn får man räkna med, som det svenska talesättet lyder.

Bauman menar att collateral damage-begreppet även kan användas rörande social ojämlikhet. Sannolikheten för att man ska bli ett ”oavsiktligt offer” för såväl katastrofer som social utsatthet är en av de mest framträdande dimensionerna av det ojämlika samhället.

Baumans utvidgande av begreppet gör det lättare att förstå diskussionen kring skattesubventionerad läxhjälp. Ingen som står bakom förslaget skulle någonsin tycka att det är bra att redan utsatta barn riskerar att hamna ännu mer efter i skolan för att de inte har samma resursstarka föräldrar med läxhjälpsmöjligheter som andra barn. Ingen tycker att den gemensamma skolan ska utarmas på bekostnad av individer som har råd att köpa sig en bättre utbildning. Ändå blir det konsekvensen. Oavsiktliga offer för förslaget blir både skolor och mindre ekonomiskt starka familjer. Det vållar både skada och lidande och cementerar klassklyftor för generationer framåt. Lite svinn får man räkna med.

Monogami inte en självklarhet

Text publicerad i GP Kultur 7/9

Under samlingsrubriken Att älska fler har Dagens Nyheter den senaste veckan publicerat reportage om polyamori, relationsanarki och andra former av icke-monogama relationsformer.

Bilden som målas upp är ett flummigt, hektiskt och begreppsmässigt komplicerat liv. Under rubriken ”Polylingo” listas mängder av ord som får ett icke-monogamt liv att framstå som ett glosförhör. Personerna som intervjuas är – som flera av kommentarerna till artiklarna påpekar – ”typiska konstnärer och flummare”. En alternativ och kulturell medelklass som kan kosta på sig att vara öppen med sina flersamma relationer och avståndstagande gentemot monogami-normen.

En spännande kontrast mot reportagens sensationslystnad utgör en text i Modern Psykologi (3/2012). Här intervjuas Cristopher Ryan, doktor i psykologi, som menar att monogami uppstod av ekonomiska omständigheter i jordbrukssamhället då man var tvungna att sluta sig samman. Innan dess fanns mindre behov av att leva i par livet ut och man levde inte sällan i flersamhet. Oavsett om tesen stämmer eller inte utgör den en intressant kommentar kring den livslånga monogamins påstådda naturlighet.

Kalla rasismen för vad den är

Krönika publicerad i GP Kultur 5/9

Lördagen den 25 augusti loggade Moderaternas politiska sekreterare Tomas Böhlmark in på Twitter. I en diskussion kring huruvida han skulle se Stefan Löfvens tal under söndagen skrev Böhlmark att ”utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är ju det bästa!”. Den så kallade ”klappturken” var den tidigare socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul. Efter starka reaktioner tog Böhlmark bort sitt tweet med ett meddelande om att han noterat att folk inte gillade det och bad om ursäkt. Kort därefter stängde Moderaterna av honom från det tidigare ansvaret för sociala medier.

Diskussionen som följt har i hög grad handlat om mediet, inte uttalandet i sig. Svenska Dagbladet skrev dagen därpå om ”politiker som gjort bort sig på Twitter” och lät den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld analysera på vilket sätt som Tomas Böhlmark hade klantat till det. I artikeln exemplifieras också pinsamheter på Twitter med sverigedemokratiska riksdagsledamöters tidiga tweets om islamistisk terror när Anders Behring Breiviks bomber briserat i Oslo och Moderaternas pressansvariga Edvard Unsgaard som hyllade den ryska städerska som följde arbetslinjen och trappstädade en söndag.

Alla exemplen – inklusive Böhlmarks klappturksbegrepp – har ett gemensamt: de handlar om rasism. Ändå är det påtagligt hur få som använder just det ordet. Som uttrycker faktumet att ”klappturk” är ett rasistiskt begrepp och det är djupt problematiskt när en högt uppsatt representant för ett regeringsparti använder sig av det. I stället hamnar man i en metadiskussion kring forumet för uttalandet.

Tongångarna känns igen från i våras då Göteborgsoperan diskuterades. Här återfanns grovt sexistiska uttalanden i en Facebooktråd, där bland andra operans dramaturg Göran Gademan diskuterar den kvinnliga kritikern Gunilla Brodrejs avsaknad av ett rejält knull. Operachefen Lise-Lotte Axelsson förklarade då att Operan höll på att ”arbeta fram en policy för sociala medier” och att det var ”en olycklig sammanblandning mellan vad som är privat och offentligt samtal”. Som om sexismen riktad mot en kvinnlig kritiker hade varit mindre kvinnohatisk om den skett i ett slutet rum.

Snarare gör sociala mediers transparens att den rasism och sexism som existerar bland toppolitiker och operaledningar lättare synliggörs. Inga sociala medier-policys och Twitteravstängningar hjälper mot en samtalskultur där begrepp som ”klappturk” och uttalanden om att ”hon behöver ett rejält kylskåpsknull” förekommer. Det som i Svenska Dagbladet heter ”göra bort sig” är i själva verket små offentliga skärvor av en ytterst problematisk människosyn.

Granska med förnuft

Krönika publicerad i GP Kultur 11/8

Hur kunde de? Få nyheter väcker en sådan bestörtning som politikers och tjänstemäns slöseri med skattepengar. Vidlyftiga krognotor och tjänsteförmåner sticker i ögonen, inte minst när många områden inom offentlig sektor lider av ständiga besparingar.

Felaktig användning av skattemedel är ett ständigt återkommande argument kring skattesatsernas nivå. Varför låta makten festa upp delar av vår lön när vi inte får något tillbaka i form av bättre vård, skola och omsorg? Slöseriet blir en bas för både politikerförakt och misstro mot makten. Det är därför det är så farligt.

Det är en enkel journalistisk väg att granska krognotor och avslöja fiffel. Det väcker uppmärksamhet, gör medborgare förbannade och indignerade och leder inte sällan till politikers och tjänstemäns avgång. Så fort skandalen är ett faktum rullar stenen av sig själv. Många politiker har fått känna på drevet och med sorgsna ögon suttit framför kamerablixtrar och förklarat sin avgång. Ofta har avslöjandena haft god grund.

Det är dock en fin linje mellan granskning av felaktig användning av skattemedel och ren populism. När nyheten briserade kring Tillväxtverkets dyra aktiviteter fick de med rätta hård kritik. Att köpa liftkort till personalen kan aldrig bortförklaras. Men de runt 7,5 miljoner kronorna som inte kan räknas som representation förvandlades snabbt till summan 16 miljoner – där även konferenser och utbildningar ingick. När det ska hetsas mot makten blir argumenten ofta svepande och uppgifterna felaktiga. Att en verksamhet som Tillväxtverket åker på konferenser och har internutbildningar är en del i arbetet.

Här har journalistiken ett ansvar att hålla huvudet kallt. Att inte bara se till det hungriga behovet av att sätta dit någon och slå upp skandalrubriker, utan att också granska med förnuft. Att Tillväxtverket inte kritiserats innan – och på andra grunder – är inte förvånande, men synd.

Vad hände egentligen när Glesbygdsverket, som tillvaratog kompetens och såg till glesbygdens fortsatta överlevnad i ett alltmer storstadscentraliserat samhälle, lades ner och ersattes av Tillväxtverket 2009? Har uppdraget förändrats? Har de kunnat erbjuda någon hjälp till dem som försöker överleva i samhällen där apoteksverksamhet inte längre är lönsam och vårdcentraler läggs ner? Har de erbjudit någon stöttning till de mjölkbönder som går på knäna när företagsjätten Arla breder ut sig och pressar ner priserna på mjölk? Vad har egentligen Tillväxtverket gjort? Det är frågor som jag hade velat ha svar på för flera år sedan. Det krävdes liftkort till hela personalen för att media skulle reagera.

Normbrytare blir alltid en symbol

Krönika publicerad i GP Kultur 3/7

I kölvattnet av Anja Pärssons sommarprat har både vettiga och märkliga åsikter luftats. En av de sistnämnda rör debatten kring Pärssons avståndstagande gentemot Pride och betonandet att hon inte vill bli någon symbol. Vill inte Anja vara politisk utan hålla sitt privatliv för sig själv har hon all rätt att göra det, menar många. Att vara politisk hbtq-person antar jag här förstås som att man deltar i Pridefestivaler, uttalar sig i frågor rörande sin sexuella läggning och blir en symbolperson för rörelsen. Som om det vore så enkelt. Som om det gick att välja.

Alla som bryter mot normen blir i viss mån ett politiskt objekt. En symbol för någonting som inte tillhör det förväntade i sammanhanget, samhället eller kulturen. Du medvetandegörs ständigt om ditt normbrott, oavsett om det sker genom nyfikna frågor, kränkningar, trakasserier, hot om våld eller bara en omgivande kultur som dagligen påvisar att ditt liv och dina begär bryter mot vad som uppfattas som det mest önskvärda.

Du får också ett ständigt pedagogiskt ansvar som du inte bett om. Fråga bara personen med ett utseende som vittnar om ett utomeuroepiskt ursprung och därför fått svara på frågan var hen egentligen kommer ifrån ett otal gånger. Eller den icke-monogama som alltid får berätta hur dennes privata relationer fungerar. Fråga bögparet med barn som gång på gång förväntas förklara hur ungarna kommit till eller flatan som ständigt möts av frågeställningen kring hur det var att komma ut inför sina föräldrar.

Att på något sätt bryta mot en norm är att förväntas vara en informationskampanj som ställer upp med pedagogiska svar i tid och otid. Det är inte en politisk rörelse som gör människor som avviker från normen till en symbol, utan det omgivande samhällets förväntningar som skapar den rollen. Att ha privilegiet att vara ett storsinnat hetero som kan vräka ur sig klyschor om att homosexualitet i dag inte borde vara någon grej är inte alla förunnat. För oerhört många andra finns en internaliserad medvetenhet om att någonting skaver gentemot den dominerande bilden av normalitet. Ja, visst vore det enkelt om vårt privatliv också fick vara vår privatsak, om det faktiskt inte var ”någon grej”. Men de enda som erhåller rätten att hålla sitt ursprung, sina relationer och sina känslor privata är de som på inget sätt avviker.

Nej, varken Pride eller hbtq-rörelsen politiserar den privata sexuella läggningen. Det är i stället en zon som omvandlar det ofrivilliga politiska objektet till ett subjektskap. För alla som balanserar vid normbrottets gräns, likväl för de som för längesedan passerat den, är det en nödvändig oas.

Konsten att sätta staden på kartan

Krönika publicerad i GP Kultur 18/6

”Behöver vi verkligen fler nöjesparker och jättearenor?”, undrade nyligen Annina Rabe i en krönika i Svenska Dagbladet (12/6). Texten handlade om Stockholms stads planer på att bland annat bygga en gigantisk nöjespark i Botkyrka och förvandla området under Globenarenan till ett underjordiskt underhållningspalats med självlysande pingisbord, bangolf och karaoke. Förkärleken för jippokultur och upplevelseindustri kändes bekant. Ja, det var faktiskt med ett litet leende av igenkännelse som jag konstaterade att det där provinsiella, snudd på desperata, anspråket att ”sätta staden på kartan” genom jippon även finns i vår huvudstad. Det är ju annars Göteborg som gjort sig känd för pariserhjul och utbyggda arenor, snarare än ett levande kulturliv.

När städer ska sättas på kartan spelar inte medborgarnas upplevelse av staden någon roll. Då blir det plötsligt omöjligt att lägga 10 000 kronor på att städa upp efter en folkfest på Andra Långgatan, initierad av medborgarna själva. Viktiga biblioteksfilialer hotas av stängning för att pengarna saknas. Däremot finns det miljontals skattekronor tillhanda för ett MTV-jippo på Götaplatsen. Det handlar, helt enkelt, om prioriteringar. När prioriteringen ligger på att bygga stadens varumärke, snarare än att stödja de medborgare som valt att bosätta sig där, får medborgarinitiativ och vardagsnära kultur stå tillbaka gentemot kommersiella intressen och stora arrangemang. Det spelar ingen roll hur många gånger mantrat kring blandstad och inspiration från Berlins sjudande kulturliv upprepas. Det är ju ingenting som märks av.

Vilket varumärke blir en stad fylld av jippon i slutändan? Det var ju knappast pariserhjul och åkband på Liseberg som skapade den göteborgska musikscenen. Snarare var det tillgången till billiga replokaler, samarbeten och en levande klubbkultur som formades av utövarna själva. Varför denna ständiga desperation efter att skapa en stad som inte finns i stället för att ta tillvara på den glödande kraft som medborgarinitiativen består av? Det upplevelseorienterade varumärket är bombastiskt på ytan, men därunder hittar man inte särskilt mycket av substans.

För i en stad av 3D-skärmar, blinkande discoljus och räkfrossa finns det inte plats för hålrummen av eftertänksamhet, nya möten och skevheter. De där andningspunkterna där det spontana får frodas och fria tankar födas. Våra skattepengar går till non stop underhållning och kom och köp, snarare än vad som borde vara tanken: att stödja medborgare i deras egen initiativkraft och upptäckarlust.

Allt är relativt komplicerat

Text i GP Kultur 10/6

Länge har debattörer och intellektuella kämpat om vem som starkast kan ta avstånd från postmodernism och relativism. De senaste åren verkar allt – från nyliberalism till tystnad kring hedersrelaterat våld – ha sin grund i ett gäng teoretiker från 1960-talet. Därför är det ytterst välkommet att tidskriften Arena i sitt senaste nummer ger en nyanserad bild av den relativistiska hållningen.

Särskilt är författaren och skribenten Magnus Lintons text en träffsäker uppgörelse med ett samhälle som blandat ihop en djupgående etisk hållning med en låt gå-attityd. Att ha en prövande hållning och ett öppet sinne inför en komplex samtid är av största vikt. Relativismen är ett förhållningssätt som kräver en hel del av människan. Att vara öppen för flera tolkningar innebär att man måste vara lyhörd. Kanske är också det en anledning till att relativismen blivit så bespottad, i ett samhälle fullt av snabba reaktioner och människor som är farligt tvärsäkra på sin sak.

Medietystnad kring hållbar utveckling

Krönika publicerad i GP Kultur 9/6

Den 20:e juni inleds Rio + 20, FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Mötet väntas samla runt 50 000 representanter från regeringar, parlament, städer organisationer och näringsliv. Målet är att forma ett förnyat engagemang kring hållbar utveckling. Mediebevakningen inför mötet har hittills varit knapphändig. Sedan fiaskot i Köpenhamn 2009 har miljöfrågor blivit alltmer frånvarande i nyhetsflödet. Att det dessutom kom en global finanskris spelar med största sannolikhet in. Det finns en gräns för hur mycket kriser av långvarig och inte dagsaktuell karaktär som man kan rapportera om.

Mediernas fattiga bevakning blir i det närmaste parodisk när en artikel från 22 framstående forskare om miljöns kommande kollaps förvandlas till en kort notis från nyhetsbyrån i dagspressen. ”Forskare: Miljökollaps nära”, var rubriken på de runt femhundra tecken som rymdes i bland annat (7/6) häromveckan. Ekosystemet kommer att kollapsa redan det här århundradet, varnade forskarna. Vi närmar oss en tidpunkt där arter snabbt kommer att börja dö ut. Ett begrepp som kollaps brukar vanligen attrahera löpsedlar och stora rubriker. Men när det gäller just miljöfrågor finns i stället ett lojt axelryckande. Jaha, nu barkar det åt helvete.

Att det finns såväl intresse som oro kring klimatet och miljön hos medborgare är däremot tydligt. När SOM-institutet nyligen publicerade en enkätundersökning om svenskars oro hamnade miljöförstöring, klimat och tillstånden i haven på plats 1 till 3, före både terrorism och militära konflikter.

Det är beklämmande att den oron varken syns mer i de traditionella medierna eller i den parlamentariska politiken. När det konstateras att Sveriges utsläpp ökat de senaste åren besvarar Centerpartiets Annie Lööf oron med att vi ska vänta och se om det är en trend. Miljöpartiet har fastnat i infrastrukturella frågor och vågar inte diskutera radikala klimatåtgärder. Det ökade engagemanget för miljö kopplat till sociala orättvisor som Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talade sig varm för när han tillträdde som partiledare lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det enda som hittills i någon mån hjälp mot den skenande miljökollapsen är en annan kris. Finanskrisen har minskat utsläppen av koldioxid i de hårdast drabbade länderna. Världens energiförbrukning minskade med närmare två procent år 2009. Det ställer miljö- och ekonomiproblemen på sin spets och understryker återigen att evig tillväxt inte är förenlig med begränsade resurser. Att ekvationen är ohållbar hålls det dock alltjämt är tyst om.

Cynisk jakt på billiga resmål

Krönika i GP Kultur 5/6

Den fjärde april i år ställde sig Dimit­ris Christoulas, 77 år, utanför det grekiska parlamentet i Aten och sköt sig själv i huvudet. I sitt avskedsbrev skrev han att regeringen hade förstört alla möjligheter till hans överlevnad och tagit den pension som han sparat ihop under 35 år, eftersom de bara värnade om bankerna. Han vägrade leta mat bland soporna. ”Jag ser ingen annan utväg än att avsluta mitt liv med något slags värdighet kvar”, konstaterade han.

Det är en bild av krisens Grekland som skymtar i nyhetsflödet ibland. Föräldrar som inte längre kan försörja sina barn, utan tvingas lämna bort dem. Småbarnsfamiljer som hamnar på gatan när de inte längre kan betala av lån på sina bostäder. Unga, välutbildade människor som flyr landet när ingen längre får arbete. Antalet hiv-smittade som ökat drastiskt samtidigt som sjukvården fortsätter att utarmas. Till detta även ökade motsättningar, där ett nazistiskt parti har tagit plats i parlamentet och utsattheten för utomeuropeiskt födda invånare blir allt mer påtaglig.

Det är en bild av Grekland som vi verkar ha svårt att relatera till. Grekland, som var högkultur och gamla myter. Sol, bad och moussaka. Kritvita hus och blått vatten. Dimitris är ju namnet på en servitör på en strandrestaurang på Kreta eller en charterflirt som man träffade på Kos. Inte en man som i desperation och med stulen värdighet tog sitt liv.

Så försöker också media samtidigt vidhålla bilden av Grekland som semesterparadiset. En populär charterort som blivit ännu bättre nu, det är ju så billigt! ”Kris – då blir drömresan billigare”, tipsade Aftonbladet förra veckan och redan på löpsedeln lovade man att ge tips om bland annat boende och mat som blivit billigare när landets ekonomi kraschade. I ett annat krisdrabbat semesterparadis, Spanien, har huspriserna sänkts. Nu kan även den med mindre ekonomi få råd att köpa semesterboende i Torrevieja.

Tips av det här slaget är inte bara ett utslag av en cynisk turistindustri som jagar billiga resmål på bekostnad av miljö, naturresurser och befolkning. Det är också typiskt för en ekonomijournalistik som blivit alltmer fokuserad på privatekonomi. DN:s ekonomidel heter numera ”Din Ekonomi” och är mer inriktad på bostadslån, rut-tjänster och sparandetips än hur den globala ekonomin mår. I stället för pedagogiska och uttömmande granskningar av vad som sker i eurozonens kris får vi tips om hur vi kan utnyttja den. Det är en kris som ledde till att Dimitris Christoulas tog sitt liv. Han och de andra medborgarna i Grekland förtjänar mer än kvällstidningsartiklar om de billigaste hotellen i Aten.

M stoppar Forum Syd

Text publicerad i GP Kultur 25/6

Enligt nättidningen Dagens Arena har moderaterna stoppat samverkansorganisationen Forum Syd från att delta i den svenska FAO-kommittén, ett rådgivande organ för regeringen gentemot FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO. Inget formellt beslut är fattat men Dagens Arena rapporterar om att moderaterna lagt in veto mot inbjudan, med motiveringen att Forum Syd inte delar regeringens syn på frihandel. De lär också ha kallat organisationen för ”extrem” och ”marxistisk”.

Forum Syd är en av Sveriges största biståndsaktörer, med fokus på global rättvisa, som består av mängder av medlemsorganisationer. När Moderaterna utdömde aktören som ”extrem” innebar det att man samtidigt avfärdade bland annat Adoptionscentrum, Clowner utan gränser, Fältbiologerna och Nordiska arbetsgruppen för internationella amningsfrågor som marxister.

Den moderata paranoian är skrattretande. Samtidigt är det onekligen mycket obehagligt att vi har ett regeringsparti som utesluter all kunskap och erfarenhet som möjligen kan avvika från regeringens linje. Utestängs Forum Syd går biståndspolitiken miste om mycket viktig information från oerhört många organisationer.

Politiskt språk långt ifrån livet

Text publicerad i GP Kultur  21/5

“Om det är det här som är politik så förstår jag människor som säger att de är ointresserade av det.” Åsikten yttrades av många i mitt twitterflöde under partiledardebatten i Agenda den 6:e maj och jag instämde. När begreppet politik reduceras till en idéfattig partipolitisk diskussion om skatte­nivåer kan det inte finnas några fler än de hängivna partimedlemmarna som tycker att det är intressant.

Likväl är det så som politik ofta förstås. Andra faktorer – allt från engagemang i sin närmiljö till idédiskussioner kring hur man vill att samhället ska se ut – försvinner. Likaså alla frågor som inte hamnar på den partipolitiska radarn, vilket i samtidsdebatten är så gott som alla utom arbete och skatt.

På samma sätt reduceras medborgare i både politikers och politiska journalisters begreppssfär till ”väljare”. Det är inte bara en kraftig inskränkning av vad som räknas som ett politiskt subjekt, det är också felaktigt. Väljare är vi i snitt var fjärde år. Medborgare är vi 365 dagar om året, dygnet runt. Men det är som väljare och konsumenter som vi har makt. Vår samhällsfunktion uttrycks främst i termer som arbetskraft och i vilken mån som vi arbetar.

Det senast uppmärksammade tillskottet i arbetslinjens terminologi lyckas kombinera vår roll som konsumenter och faran i att vi inte arbetar tillräckligt. I delbetänkandet kring krogmomsen (SOU 2011:24) förekommer begreppet ”överkonsumera fritid”. Det hade förmodligen passerat helt obemärkt om inte bloggen Cornucopia lyft fram delen som berör faran i att människor som tjänar mycket riskerar att börja ”överkonsumera fritid”. Med andra ord, finns det inte tillräckligt med ekonomiska incitament väljer man kanske att ”härma personer med lägre produktivitet, det vill säga arbeta mindre och generera samma observerbara inkomst som lågproduktiva.”

Vad passagen gör är inte bara att sätta felaktiga likhetstecken mellan lågt betalt arbete och låg produktivitet. Om vi definierar arbete som beskattningsbart och mätbart lönearbete som bidrar till BNP innebär det också att väldigt mycket innefattas i den farliga fritiden. Ideellt arbete, föreningsliv, kultur, motion, närodling, ja det finns ingen hejd på alla destruktiva handlingar som medborgarna kan ge sig hän åt om de börjar överkonsumera fritid.

Faran i överkonsumtion av fritid vittnar om hur lite av det samtida politiska språket som rymmer människans alla aspekter. Lika lite som partiledardebatter är representativa för vad politiken är och skulle kunna vara säger dess terminologi något om de medborgare som ska representeras.

Hjärtat slår och händerna är svettiga

Text publicerad i GP Kultur 14/5

Plötsligt stiger kontrollanterna på den stombuss jag tog för att undvika regnstormen. Jag inser i samma stund att mitt månadskort gick ut igår och reaktionen är rent fysisk. Hjärtat slår fort, jag andas hastigt och de svettiga händerna fumlar på mobil­telefonen när jag slår in koden för en sms-biljett i förhoppningen att hinna få den innan kontrollanten hinner fram till mig.

Det är inte bara den nesliga böteslappen på en svidande summa för att jag glömt att fylla på månadskortet som jag tänker på. Mina tankar går också till Jeanette Halldin. Dagen innan har stadsledningskontorets juridiska enhet friat kontrollanterna i den uppmärksammade You­tubefilm som visar hur hon blir fasthållen. Jag tänker på vittnesmålen som kom efter, som alla talade om övervåld och trakasserier. Det är inte längre böteslappen som skrämmer mig, utan våldet.

Den som sköter sig och inte argumenterar emot kommer säkerligen undan sådana obehagliga händelser. Men vill vi ha ett klimat i kollektivtrafiken där hotet om våld är underliggande ifall man protesterar? Sms-biljetten hann komma fram i tid och jag slapp undan med bara skräcken och en undran om en modern kollektivtrafik kan byggas på rädsla.

Sex mot sin vilja

Text publicerad i GP Kultur 12/5

Dokumentären Ingen riktig våldtäkt, som visades i SVT:s Dokument inifrån i torsdags var en obehaglig påminnelse om unga kvinnors utsatthet. Våldtäkten som pseudonymen ”Sara” utsattes för är ingen ovanlig företeelse.

Var tionde gymnasieflicka uppger att de haft sex mot sin vilja. Lika obehagliga var intervjuerna med tonåringar som tydligt visade att våldtäkt fortfarande definieras som ett överfall i en mörk park, med ett offer som gör motstånd. Det går tvärtemot den sanna bilden av en gärningsman som oftast känner offret och en chockreaktion som leder till att offret paralyseras och blir tyst och stilla. Attityderna handlar även om att tjejer måste ta ansvar, inte bli för fulla och inte ha för utmanande klädsel. Flickor som vågar berätta om övergrepp blir ofta misstänkliggjorda. ”Det kan ju vara någon som bara vill ha uppmärksamhet”, som flera av de intervjuade ungdomarna uttrycker det.

Hur kan det fortfarande se ut så här? De ungas attityder är en produkt av en värld som ofta lägger ansvaret för våldtäkt på kvinnor och som inte sällan nedvärderar kvinnor i begrepp som ”hora”. Mäns och kvinnors sexuella utrymme skiljer sig fortfarande åt. Granskningen av gärningsmännen lyser med sin frånvaro, i programmet såväl som samhället.

Fattigdomen privatiseras

Krönika i GP Kultur 12/5

Jag råkar en kväll fastna framför programmet Lyxfällan på TV3. Det handlar denna gång om en barnfamilj som inte gör särskilt stora ekonomiska utsvävningar, men ändå hamnat efter med räkningarna när mannen blivit arbetslös med låg a-kasseersättning och kvinnan har ett lågt betalt arbete. De behöver nu hjälp med ekonomin. Tårögt och skamset erkänner de inför kameran att jo, visst unnar vi oss fredagsmys med barnen. ”Något måste vi få ha kvar i den här situationen, annars orkar vi inte”, förklarar de.

Naivt förväntar jag mig att de ekonomiska rådgivarna ska säga något om att situationen blivit svår på grund av arbetslöshet. I stället påpekar de att den här familjen måste sluta lägga pengar på fredagsmys när de inte ens kan betala elräkningarna i tid.

Skuldbeläggandet av den enskilda skiner igenom i fattigdomsförnekelsen var man än stöter på den. Varje försök att uppmärksamma en tillvaro som går stick i stäv med bilden av framgångsrika Sverige med en växande medelklass bemöts med ifrågasättanden. Exemplen på politiker som inte ”tror på fattigdom i Sverige”, som om det handlade om en gissningstävling, är vid det här laget många. Häxjakten på arbetslösa Frida, skildrad i radiodokumentären Ingen är vän med en fattig i P1, har varit hård och handlat om allt från hennes matvanor till att hon bor i bostadsrätt. Detta trots att hyresrätter försvunnit till förmån för just den bomarknad hon tillhör och hyresrätter nu är svåra att få, i synnerhet som arbetslös.

Man förvandlas dessvärre inte till en övermänniska av hemlagade linssoppor, genomtänkta inköp och luslästa kundvillkor bara för att man är fattig. Tvärtom påtalar forskaren Torbjörn Hjort i Svenska Dagbladet (9/5) att man med små ekonomiska marginaler är utlämnad åt de dåliga valen. Stormarknader är svåra att ta sig till utan bil. Avbetalningarna blir många när man inte kan betala kontant. Akuta kreditlån växer snabbt till skulder. Strukturerna som gör livet som fattig till en ekonomisk fälla synas däremot sällan i sömmarna. I stället är det individen som får skulden och betraktas som dum eller oansvarig. Skammen över att vara fattig ökar när det ses mer som ett personligt misslyckande än ett samhällsproblem. Den skammen föder i sig också nya skuldfällor och snabba krediter.

Men det handlar varken om fredagsmys, McDonalds-mat eller bostadsrätt. Det handlar om ett samhälle som har konsumtionen, lånen och skulderna inbyggda i systemet. Det vi kallar valfrihet är en schimär, då vi tvingas in i ett ekonomiskt ekorrhjul som man lätt faller ur när tempot ökar. Men det är de som faller, inte hjulets takt, som granskas.

En cynisk jakt på hyresgäster

Krönika publicerad i GP Kultur 6/5

Under den olyckligaste perioden i mitt vuxna liv bodde jag på Pennygången i Högsbohöjd. Den slitna ettan på 21 kvadratmeter, med gamla fettstänk på väggarna i kokvrån, stopp i avloppen och silverfiskar över badrumsgolvet, inramade på något sätt mitt allmäntillstånd. Såhär i efterhand ser jag med viss distansbetonad nostalgi på perioden och inte minst sörjer jag den låga hyra som jag förmodligen aldrig kommer att återse. Det kommer de nuvarande hyresgästerna på Pennygången inte heller att göra, om Stena Fastigheter får som de vill.

En totalrenovering ska genomföras, vilket leder till att hyran höjs med sextio procent. En omöjlighet för många, som då kommer att tvingas flytta. Ett faktum som Stena Fastigheter är medvetna om. I tidningen Väster konstaterar fastighetschefen Per Limdal att runt en tredjedel av de nuvarande boende kommer att söka sig till annat boende när renoveringen är klar.

Ett kraftigt eftersatt underhåll som nu ska åtgärdas kostar förvisso pengar. Men den stora hyreshöjningen handlar inte om att lägenheterna ska rustas upp till normalstandard. I stället ska samtliga få parkettgolv, tvättmaskin, torktumlare och andra inventariemässiga standardhöjningar som får hyran att skjuta i höjden. Ett lyxboende som hyresgästerna själva inte har bett om.

Det problematiska handlar inte bara om att det är uppenbart att Stena Fastigheter vill byta ut de boende på Pennygången, genom en ren förflyttning av svagare grupper. Ju fler lyxrenoveringar som genomförs, desto mer höjs också nivån för vad vi ser som en rimlig standard. Ju fler tvättmaskiner och handduksvärmare som får hyror att skjuta i höjden, desto mer tenderar vi att glömma bort att kravet borde gälla hyresrätter för alla ekonomiska nivåer och inte parkettgolv åt alla.

I en tid av akut bostadsbrist har vi samtidigt fått en hyresmarknad som alltmer sneglar åt bostadsrätternas homestylingprojekt och heminredningsreportage. I Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets bostadsbilagor avlöser hemma hos-reportagen i Östermalmsvåningar på 150 kvadratmeter varandra. Det är ett obehagligt avgrundsgap mellan kravet på billiga hyresrätter så att människor får tak över huvudet och våningsinnehavarnas bekymmer med att baxa hem en sten från Bali för att komplettera inredningen med.

Det finns många som inte är intresserade av att springa med i lyxrusningen och bostadshetsen. Som faktiskt bara önskar en hyreslägenhet till rimligt pris utan silverfiskar över hela badrumsgolvet. Det är dessvärre en grupp som flyttas längre och längre ut från centrum, i en cynisk jakt på hyresgäster och bostadsköpare med välfyllda plånböcker.

Kvinnliga forskare missgynnas

Krönika publicerad i GP Kultur 24/4

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakta tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det.”

Citatet är ett uttalande från en manlig professor vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet. I studien Jämställda fakulteter som nyligen getts ut återkommer en rad dylika ”biologiska fakta”, med dåligt stöd i forskning, kring varför kvinnor har svårare än män med att nå de högre positionerna i den akademiska hierarkin. Mycket talar snarare mot professorns uttalande kring hormoner och abstrakt tänkande: flickor lyckas bättre än pojkar i skolan i dag, söker högre utbildning i större utsträckning och även på universitetsnivå är de på flertalet lärosäten överrepresenterade i den grupp studenter som tar alla poäng. Abstrakt tänkande verkar flickor inte ha några problem med. Snarare är det någonting annat som hindrar dem på vägen mot akademiska titlar.

Kartläggningen av den bristande jämställdheten vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet visar på hur det snarare handlar om forskarideal och skilda förväntningar på kvinnor och män. Bilden av forskaren är i dag starkt förknippad med sådant som primärt uppfattas som manliga egenskaper: tävlingsinriktning, uthållighet och starkt fokus. Det kontrasteras mot det som uppfattas som kvinnliga egenskaper, såsom omsorg, relationer och samarbete. Förväntningarna på kvinnors högre uttag av föräldraledighet och omsorg om familj krockar särskilt med ett forskarideal som innebär att personen ifråga åsidosätter fritid, relationer och andra åtaganden till förmån för forskningen.

”Det är främst disputerade manliga medarbetare, själva högaktiva inom forskning, som med emfas formulerar rådande könsfördelning på vetenskapens toppositioner inom fakulteten som ”naturligt” eller som resultat av individuella och självständiga livsval. Inte sällan understöds motiveringen med mer eller mindre explicita referenser till biologi.”, konstaterar medförfattarna Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn. Mot en sådan ignorant hållning är det svårt att förespråka aktiva jämställdhetsåtgärder.

I en ledartext på nättidningen Dagens Arena (20120419) påpekade skribenten Johanna Palmström nyligen att användningen av bettskenor har mer än fördubblats bland unga kvinnor de senaste tre åren. Det är å andra sidan inte konstigt att kvinnor gnisslar tänder när deras kunskap och starka ambitioner bortsorteras på erkända fakulteter med biologistiskt mumbojumbo och könsstereotyper som argument.

Normen befästs för kärnfamiljen

Krönika publicerad i GP Kultur 15/4

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

Otrygghet är ofta feghet

Krönika publicerad i GP Kultur 8/4

Grannen ovanför spelar trancemusik på en sådan volym att basgången går genom väggarna. Jag muttrar frustrerad om att det alltid är de mest högljudda grannarna som spelar sämst musik. Man väljer inte sina grannar. I stället är personerna i ens närområde en ständig källa till både irritation, passivt-aggressiva lappar men också sämja och bekantskaper man aldrig annars hade mött.

Man väljer inte sina grannar. Men man kan, i allt större mån, välja bort sådant som stör i ens ordnade tillvaro, välja att inte se det som skaver utan i stället bosätta sig i kluster av människor med liknande socioekonomisk ställning och statusmässiga kapital. Genom bostadsrättköp i stadsdelar med hög dragningskraft och hög andel medelklassinvånare eller villaköp i välbärgade områden är det lätt slippa se de delar av samhället som vittnar om utsatthet. Inte sällan får man stöd i sin önskan. Tiggare tvingas bort från gatan, parkbänkar tas bort för att inte missbrukare ska kunna vara där, fria sittplatser försvinner på centralstationer så att hemlösa inte söker sig till de platserna. Det brukar kallas trygghetsåtgärd. Men trygghetsbegreppet tillhör bara de som inte har behov av gatorna, parkbänkarna och möjligheten att värma sig. Tryggheten handlar i det fallet om att slippa bli störd.

I Vallentuna i Stockholm oroas man inte bara över otrygghet utan också över fastighetsprisernas eventuella nedgång om ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn blir av. De kanske blir kriminella, är psykiskt sjuka, vad händer då med priset på min bostad om de är i mitt närområde? Många har reagerat på invånarnas protester. Det är en djupt osolidarisk och inskränkt inställning gentemot behövande barn, som tvingats lämna sin familj och söker någon slags trygghet i ett okänt land. Men den är inte ovanlig. Snarare är det mer regel än undantag att placering av asylboenden, flyktingförläggningar, behandlingshem, lägenheter för hemlösa eller bara hyresrätter i ett bostadsrättsområde möter protester. Jättebra att ni gör någonting, men måste ni göra det just här? Fenomenet kallas träffande för not in my backyard.

Att utmåla Vallentunaborna som inskränkta och rasistiska är enkelt. Men deras reaktion borde snarare leda till en ökad självinsikt. Vad talar vi om när vi talar om trygghet? Möjligheten att slippa behövande människor på vår bakgård? Man väljer inte sina grannar. Lika lite ska man kunna välja om man vill se människor i behov av hjälp och stöd och vilka man delar sitt närområde med. Det som kallas otrygghet är i det fallet bara en omskrivning för feghet.

Ingen trovärdig vänsteranalys

Krönika publicerad i GP Kultur 26/3

”Vänstern måste göra upp med identitetspolitiken.” Påståendet kommer ibland, från skilda håll och har varit en genomgående poäng i flertalet skribenters åsikter kring vänsterns framtid de senaste åren. Bo Rothstein, Fredrik Ekelund, Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon är några av de som nyligen påpekat att den svenska vänstern måste släppa identitetspolitiken. Vad som menas med identitetspolitik är i sig luddigt, men det har blivit ett begrepp som får bära hundhuvudet för de få normkritiska och kulturrelativistiska åsikter som finns.

Det är underligt hur en liten och marginaliserad strömning har kunnat få sådan makt som kritiker menar att den fått. Parti- och fackpolitiskt är den inte synbar alls. I universitetssammanhang möter den mycket kritik från andra teoretiker och akademiker. Få kulturskribenter sällar sig ohämmat till postmodernismens hyllningskör. Snarare råder sedan länge en kapplöpning om vem som starkast kan underkänna postmodernistiska tankar kring relativism och subjektiva sanningar. Teoretiker som Wendy Brown och Nancy Fraser har båda riktat skarp kritik mot exempelvis Judith Butlers formuleringar kring normer och erkännande. De debattörer som vevar mot en dominerande identitetspolitisk agenda i dag lever kvar i ett decennium tillbaka. På samma sätt gör de ”identitetspolitik” till ett samlingsbegrepp för vitt skilda företeelser med lika skilda möjligheter att vara kraftfulla redskap i ett politiskt arbete.

Identitetspolitik är i sin sämsta form en individcentrerad åtgärd som snarare cementerar roller än befriar människor från deras position som minoritet i ett sammanhang. Den fastnar i representation, snarare än makt och blir i värsta fall urvattnade försök att bekämpa fördomar. En sådan analys blir ofrånkomligen ett alltför trubbigt politiskt redskap, då den varken förmår att diskutera skillnader i ekonomisk och symbolisk makt och bekräftar normen genom att lyfta fram de som hamnar utanför den.

Men när debattörer ytligt sveper över det identitetspolitiska begreppet missar man viktiga verktyg som diskuterats i kölvattnet av dess strömningar. Postkolonial kritik och intersektionalitet, som ofta nämns i samma kritiska andetag, är analytiska redskap som inte bara utgör ett komplement till en grundläggande klassanalys, utan är nödvändiga i en globaliserad värld. Det svåra ordet till trots innebär intersektionalitet inget mer komplicerat än en medvetenhet om att maktordningar samverkar och skär in i varandra. En vänster som i dag inte förmår att definiera de strukturerna kan aldrig skapa en trovärdig samtidsanalys.

Vi och dom

Text publicerad i GP Kultur 15/2

Just nu skildras svenskarnas nya semesterparadis Thailand både på film och TV. I En gång i Phuket åker Peter Magnussons huvudkaraktär över halva jordklotet för att finna sig själv. I SVT:s dramaserie 30 grader i februari får tittaren följa en grupp svenskar som flyr landet och söker lyckan på tropiska stränder. Att regelbundet resa över halva jorden har blivit vardag för en växande medelklass. Ändå är vi inte fler än cirka två och en halv procent av jordens befolkning som har möjlighet att flyga utomlands på nöjessemester.

Men vi som har råd och möjlighet att resa gör desto mer skada. Tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp kommer från turismen. Ekologin på de resmål vi väljer påverkas också negativt av turismen, genom bland annat privatiserade stränder och omfattande bevattningssystem på golfbanor. Vårt behov av trygghet leder till att orterna blir likriktade i sin form: den som rest på ett par charterresor vet att det bara är detaljer som skiljer turistorterna på Mallorca, Kreta och Koh Lanta åt. Det innebär också att lokalsamhället slås i spillror och stadskärnan anpassas efter den västerländska turismen, medan befolkningen flyttas allt längre ut. Sämst är de all inclusive-hotell som helt slår ut näringsverksamheten på lokalorten, då ingen behöver lämna hotellet.

Resandet är både ekologiskt och socialpolitiskt oetiskt, så varför fortsätter vi att resa? I 30 grader i februari skildras ett typiskt förhållningssätt till hemlandet och resandet. Huvudpersonerna är utarbetade, ångestfyllda och ensamma. Thailand erbjuder en flykt från den tillvaro som de fastnat i, oavsett om det är den kärlekstörstande mannen i 40-årsåldern eller den sönderstressade tvåbarnsmamman. Resandet blir ett avbrott i det så omtalade livspusslet. Resandet fungerar också som en väg till personlig utveckling.

Vi söker ofta en annan upplevelse, inte sällan ett slags ”äkthet” som vi anser att vi saknar i vårt västerländska, moderna och uppkopplade liv. När jag för ett tiotal år sedan befann mig på en höstresa till Alanya i Turkiet bestämde min mamma och jag oss för att följa med på en av utflykterna som charterarrangören erbjöd. Vi anslöt oss till en bussutflykt med namnet “Det äkta Turkiet”. Vi stannade vid en bergsby, med små hus av sliten karaktär. På ett av husen hängde en stor banderoll med texten ”Genuine Turkish Family”. Hos den genuint turkiska familjen klampade vi, ett 30-tal svenskar in, ojade oss över deras fattiga förhållanden och dåliga levnadsstandard och drog sedan vidare hem till hotellets trygga poolbar.

Händelsen är typisk för den sortens upplevelser som resebolagen säljer till oss. Det finns inget mer genuint turkiskt med den fattiga familjen i bergsbyn än med storstadsborna i Istanbul, men vi vill gärna cementera bilden av hur ursprungsbefolkningar verkligen lever. Eller som Jennie Dielemans uttrycker det i Välkommen till Paradiset – reportage om turistindustrin: ”Turisters efterfrågan på kultur och tradition ställer höga krav på de människor vi besöker. Deras möjligheter att ta del av turisters pengar är avhängigt att vi fortsätter att se dem som orörda, pittoreska och äkta.”

Kanske handlar det framförallt om vem som kan resa, uppleva och också definiera andra platser och människor och vem som är bunden till att erbjuda den upplevelsen. Turismens ojämlikhet handlar inte bara om att orter förändras och människor binds upp i en nyckfyll industri som alltid letar nya ställen att exploatera till så lågt pris som möjligt. Den handlar också om definitionsmöjligheter.

Vem som är subjekt och vem som är objekt i turistindustrin är en del av ett kolonialt arv. Vi västerländska turister förstår oss själva utifrån vår position som vita och vi förstår andra utifrån deras position som icke-vita. Som professorn Sara Ahmed påpekar i sin bok Vithetens hegemoni formas kroppar av kolonialismens historier, vilket gör normen vit. Vitheten implicerar också att vi har tillgång till andra platser. Vi är bekväma med att ta oss till andra delar av världen och även där skapa egna rum, såsom hotellkomplex och gemenskap med andra turister. Den norska tidningen Aftenposten skrev i februari om en familj som avbröt sin semester i Bulgarien då de upptäckte att hotellet var fullt av turistande östeuropéer. De klagade hos researrangören som inte informerat om att det kunde förekomma inhemska turister på anläggningen. Det är ett extremexempel på hur vi ser på oss själva och lokalbefolkningen när vi reser. I familjens tankevärld existerade inte möjligheten att bulgarerna själva kunde vara turister.

Den vita hegemonin gör också att vi skapar stereotyper och bilder av andra. Att vi klampade in hos den turkiska familjen för att säkerställa vår bild av dem som fattiga och genuina gjorde att vår distans till lokalbefolkningen kunde säkras. Lika exotiskt blir det inte när vi möter en högskoleutbildad kvinna med nyrenoverad lägenhet i Istanbul, för hon gör anspråk på den sortens västerländska vithet som vi innehar. På så vis innebär inte bara vitheten att vi bekvämt kan resa över halva jorden och skapa egna rum, där en annan kultur säljer drömmar och service, utan att vi också håller fast befolkningen i deras exotiserade roll som Den andre.

Bilderna av både turistande västerlänningar och lokalbefolkning blir tydlig i våra reseskildringar. I 30 grader i februari finns förvisso en rad thailändska skådespelare med, men främst i de roller vi förväntar oss: en thaimasserande ladyboy, underbetalda hotellarbetare, bartenders och prostituerade. I charterklassikern Sällskapsresan förekommer spanjorer så gott som aldrig, förutom i en tidig scen då en spansk man börjar tala med en av de svenska kvinnorna. Han hämtas upp av sin familj på flygplatsen, som åker en sliten bil med flak där familjemedlemmarna trängs med hönor och smuts. Modern skäller ut honom för att han talat med en svensk kvinna. Det är en bild av Spanien som i dag känns oerhört förlegad, men som egentligen bara har flyttat.

Filmvetaren Hynek Pallas disputerade förra året med avhandlingen Vithet på svensk film 1989-2010. Han anser att skildringarna av vårt resande ofta är ganska lata och varken problematiserar eller försöker gå under ytan på stereotyper. Lokalbefolkningen fungerar som en fond i skildringen medan de turistande karaktärerna blir subjekt som utvecklas under filmen. De vita blir individer, medan lokalbefolkningen blir en grupp. Som ett samtida exempel nämner han Sean Banan i Seanfrika, där lokalbefolkningen är fattig, primitiv och lever på soptippar.
-Vi ifrågasätter inte heller turismen som sådan i våra skildringar av den, konstaterar han.
Men det går att arbeta med våra fördomar.
-Man kan vrida människors blick och få dem att se andra saker i stället för att arbeta med en enkel uppsättning stereotyper. Att exempelvis skapa filmer som går bortom paradisön och vågar skrapa på ytan.
Frågan är om vi vill skrapa på ytan. Genom den upplevda distansen mellan oss och lokalbefolkning och med det postkoloniala privilegiet att kunna besöka resten av världen upprätthålls våra resevanor. Turistindustrin säljer inte realpolitisk fakta, utan drömmar och en möjlighet till flykt undan vår inrutade tillvaro. Det är ett svårslaget försäljningsargument.

Gråt inte, gör motstånd

Krönika publicerad i GP 11/3

I senaste numret av serietidskriften Galago skriver krönikören Kawa Zolfagary en text om invandrare och representation. Om att den som inte tillhör majoritetskulturen ständigt dras med en representationsbörda där andra invandrare döms efter individens handlingar. ”Vi är många med svart hår och mörkare hudfärg som fått höra av etniskt svenska vänner att vi ’inte är som de andra invandrarna’”, konstaterar han. Jag läser texten flera gånger och försöker sätta fingret på vad som känns så befriande med den. Till slut inser jag att det handlar om att den varken bemöter eller befattar sig med ett debattklimat där antirasism blivit synonymt med att besvara mångkulturskritik från diverse håll.

Zolfagarys text påminner om hur det lät en gång, innan islamofobi, assimilationsivran och mångkulturskritik tilläts sätta agendan i etablerade medier, flertalet tankesmedjor och på nätet. Det fanns en antirasism som talade om strukturell diskriminering, hatbrott, asyl och satte fingret på den majoritetskultur som dikterade villkoren.

Jag är inte intresserad av att prata om mångkulturens misslyckande. Jag vill att vi talar om Khaled Khodena, som fick sin hals avskuren i sömnen då han tvångsutvisats till Irak efter att ha levt tre år i Sverige och fått en son här. Jag vill ha en rungande debatt om de tiotusentals människor som dött på flykt undan krig och fattigdom i sina försök att ta sig in genom Europas allt högre murar. Jag vill höra mer om de papperslösa som städar våra toaletter för en lön som inte går att leva på och som vägras vård av en regering som ständigt förhalar beslutet. Jag vill prata om Amna Ismail Abdulkarim och Malyum Salah Hashi i Niklas Orrenius bok Sverige forever in my heart, som gång på gång trakasseras för att de bär slöja. Jag vill lyssna till de som nekas att komma på anställningsintervju för att de har icke-svenskklingande namn eller vars bostadsområde stämplats som farligt invandrarghetto.

Maria Sveland skriver i DN Kultur (8/2) att hon blir politiskt deprimerad av debattklimatet. Gråt inte, gör motstånd, vill jag svara. Att vara i opposition innebär att man också har ett ansvar att formulera sina egna problemställningar, inte bara svara på och förfasas över islamofobin och agera grindvakt mot hatet. Det kommer att heta att vi ”hycklar” och ”inte berättar hela sanningen” när vi tar tillbaka agendan och varje gång kan vi berätta den enkla sanningen: Europa sitter i skiten när det gäller ekonomi och sysselsättning och högerpopulismen söker en syndabock i kraschen. Oavsett hur många insinuationer som sker i samtidsdebatten är det faktiskt inte svårare än så.

Feminism handlar om makt

Text i Göteborgs-Posten Kultur 8/3 2012

”Var argare!”, uppmanar debattredaktören på en större svensk sajt mig i min telefonlur, ”och sedan undrar vi om vi kan titulera dig feminist i presentationen?”. Jag säger ja. Skriver om texten till något mer yvigt och väntar sedan på den stora anstormningen av arga kommentarer och ilska mejl om galna feminister. Jag ignorerar den fadda smaken i munnen, känslan av att ha sålt ut någonting som en gång räknades på riktigt. En kollektiv ilska över ett samhällstillstånd där kön värderades och behandlades olika, en uppriktig ambition att förändra. Det här är inte den feminism som jag i tidiga tonåringen fann som min tröst och bråkiga, stundtals uppfodrande, vän i en könad värld av orättvisor. Den har gått från att vara en radikal tanke om samhällsstrukturer till en avpolitiserad pose av slentrianmässigt tyckande. Feminismen har satt sig i knät på mediernas alltmer utbredda åsiktsjournalistik och blivit en guldgruva för besöksstatistik och antal kommentarer. Genusdebatten är överallt i informationsflödet. Ändå är det förbluffande lite som faktiskt sägs. Få ansatser görs till en strukturell analys och ännu färre artiklar är genomgående vetenskapliga, statistiskt belagda och vågar ta feminismens kanske viktigaste begrepp i sin mun: Makt.

I tidskriften Bangs senaste nummer gör skribenten Nasim Aghili upp med samtidsfeminismen. ”Jag ger feminismen en sista chans”, konstaterar hon efter att ha riktat svidande kritik mot en rörelse som inte längre förmår tänka radikalt och kan erkänna olika former av förtryck, inte minst rörande etnicitet och klass. Det är en text som gör mig lika delar skamsen och inspirerad. Aghili träffar någonting viktigt i texten: En feminism som inte förmår sätta migrerade kvinnors situation som RUT-städerskor före den kvinnliga journalistens krav på lika lön för att bekosta sina semesterresor är en feminism som inte bara felprioriterar och ignorerar makt, utan också är en uddlös rörelse som tappat riktningen. En icke-radikal rörelse som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet. Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda.

Klockan är kvart över nio i hörsalen. Erika Alm, idéhistoriker och forskare, inleder föreläsningen om familjekonstruktioner med ett samtida exempel: debatten kring Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy om positiva följder av en skilsmässa.
-De kritiska reaktionerna kring den boken säger något om vår syn på familjen, konstaterar hon.
Efter det följer en gedigen genomgång av synen på familj, reproduktion, kärlek och sexualitet genom historien. Bland annat kärnfamiljens framväxt, 70-talets kvinnorörelse och de svenska tvångssteriliseringarna hinner avhandlas, liksom aktuella debattämnen som surrogatmödraskap och inseminering av singelkvinnor.
-Jag förhåller mig en hel del till samtidsdebatten i min undervisning, förklarar Erika Alm efter föreläsningen, jag tycker att det är viktigt att bibehålla blicken på att det vi gör här ska relateras till samhället. Genusvetenskapen i Göteborg har överhuvudtaget mycket kopplingar till reellt arbete.
Genusvetenskapen som akademiskt ämne är något som dyker upp med jämna mellanrum i debatten. Det är ett politiskt manifesterande som inte hör hemma på universitetet, menar många kritiker. Även det är något som Alm och hennes kollegor diskuterar, både med varandra och med studenterna.
-Det är viktigt att vi pratar om de synsätt som finns på det som vi gör. Genom att studera kritiken i exempelvis seminarier kan vi anlägga både vetenskapsteoretiska och historiska perspektiv på det. Genusvetenskapen är tvärvetenskaplig och ett prövande ämne, där vi både granskar samhället och olika teorier med en kritisk blick. Jag tror att den mer än många andra akademiska discipliner ställer sig prövande till sina egna teorier. I vår forskning och undervisning är det globala perspektivet ständigt närvarande liksom en självreflexiv hållning där vi lyfter upp den egna privilegierade positionen. Däri ligger också vår radikalism.

Att feminismen blir mindre radikal ser Erika Alm som ett större hot än en feministisk backlash. Hon menar att den antifeministiska vågen känns som en mediekonstruktion. Då är det betydligt mer hotfullt om de feministiska frågorna avpolitiseras och jämställdheten blir en marknadsvara, där allt handlar om individen och individens val.
Kanske är det som Alm säger, mitt problem ligger i att samtidsfeminismen ofta blivit en vara. Våra åsikter är till salu i en tyckonomi – ett åsiktsjournalistiskt orienterat medielandskap – eftersom genus, i egenskap av att alltid vara personligt och beröra varje människa, skapar intresse. Detta vi är en relativt homogen liten grupp av vit medelklass. Vi lyssnar sällan så mycket som vi talar.

Bokcafeét Vulgo på Nordhemsgatan firade i dagarna ett år och startade just med ambitionen att underlätta för möten mellan olika politiska rörelser. I dag rymmer lokalen både en fullmatad bokhandel, vegancafé, konstutställningar och flera mötesrum. Här anordnas bland annat föreläsningar, aktivistkvällar och samtal.
-Det politiska samtalet är i fokus, förklarar Lasse Rusk som är en av grundarna, de som söker sig hit är på något sätt intresserade av samhällsförändring.
Bokcaféets radikala ansatser behövs i samtiden, menar Lasse. Samhällsklimatet har förändrats, det känns mer hotfull nu. På Vulgo kan man tillsammans intellektualisera och reflektera över det som sker. Han funderar över om det kanske bara handlar om att antifeministiska och rasistiska strömningar fått en annan uppmärksamhet och media lyfter fram dem på ett annat sätt. Men samtidigt bör man kanske ta de antifeministiska bloggarna på allvar.

Även om genusdebatten ofta är livlig i media finns en större motvillighet att ta till begreppet feminist. Fjärran känns 90-talet där så gott som alla partiledare kallade sig feminister, oavsett praktiska handlingar. Begreppet har blivit problematiskt igen, något Anna-Sara Rosengren på Kvinno- och tjejjouren ADA vittnar om. När kvinnojouren nyligen startade upp en ny utbildning för ideella var det många unga tjejer som tyckte att de blev dåligt bemötta om de kallar sig för feminister. De hade skaffat sig strategier för att gå runt detta, genom att inte saluföra sina åsikter och upplevelser som feminist och att inte svara ja på frågan om de är feminister. Då uppfattade de att de lättare kunde nå acceptans och bli respektfullt bemötta.

Det passar sig inte längre att vara stridbar och kompromisslös. Det feministiska begreppet vittnar om en ilska. Att vara för jämställdhet är oproblematiskt, att vara feminist innebär att man inte bara uttrycker en tanke om allas lika värde. Man vill också förändra. Kanske handlar det om att inte göra sig obekväm i det offentliga rummet. I en tid av hårda arbetsmarknadsvillkor och höga krav på individen är det svårt att bryta av mot agendan med radikala tankar och andra perspektiv.

Men för att feminismen ska vara relevant krävs det gemensamma modet att vara obekväma och bråkiga och ta ansatser kring samhällsförändring. När jag pratar med forskare och aktivister är det uppenbart att den kraften fortfarande finns där, i marginalerna av den offentliga debatten. Inte minst måste feminismen återigen börja sätta sin egen agenda i stället för att falla för den ytliga medielogikens polemik. Att se maktstrukturer som så komplexa som de faktiskt är och inbegripa både antirasism, klass och postkolonial kritik i arbetet på ett annat sätt än vad som syns i dag. Feminist måste återigen bli ordet som man stolt uttalar i sammanhang där det kan bli obekvämt och inte något debattredaktörer skriver för att skapa sajttrafik.

Mindfullness för kränkta liberaler

Jag trodde länge att det inte fanns något värre än framgångsrika människor som tror att de fortfarande är underdogs enbart på grund av erfarenheten att de aldrig fick hångla på högstadiet, oavsett status och klass idag. Det ständiga ältandet av ens egen nördighet, utsatthet och att förbli oskuld upp på gymnasiet och inte fick man någon credd för att man inte sa hora och höll tjejers hår när de kräktes inte.

Det var innan jag upptäckte liberalers tendenser att i tid och otid hänvisa till Gången de blev kränkta av en vänsterperson. Det är ofta en erfarenhet som ligger relativt långt tillbaka i tiden, det utgörs av en enskild person och en rimlig tanke vore att just denna person kanske var en idiot. Denna rimlighet hindrar dock inte diverse liberaler, högerväljare och Timbroskribenter att dra på fulla växlar kring exempelvis den gången då en full R:are på en gymnasiefest sa att tjejer inte borde raka benen eller en ABF-gubbe skällde ut en för att man ville riva LAS. Indignerat dras den jobbiga erfarenheten av en inskränkt och icke-tolerant vänsterperson upp med slutklämmen: Vänstern är såna.

Det här är intressant på flera sätt. För det första är gruppen som gärna drar upp personliga erfarenheter som exempel på att den breda vänstern är en särskilt inskränkt, sekteristisk, icke-tolerant och humorlös grupp samtidigt en grupp som gärna skriker ”generalisering!” så fort man försöker säga någonting om makt mellan grupper i samhället. Här ska inte tjatas om män och kvinnor och klass och rasism och bögar, alla är faktiskt individer. Bara för att du har blivit våldtagen, sextrakasserad, städar mer än din man, lider av ätstörningar och jobbar dubbla skift inom vården med en ständigt värkande rygg för en skitlön behöver det inte ha med patriarkatet att göra. Det är dina individuella erfarenheter, du har väl haft lite otur bara!
Men när det kommer till den elaka och inskränkta vänstern verkar det inte finnas någon hejd på generaliseringarna man kan göra. Det är inte konstigt att den svenska vänstern går knaggligt när den uppenbarligen enbart består av grottmänniskor med total avsaknad av social kompetens och hyfs som går runt och kränker folk till den milda grad att de tio år senare måste twittra om det i någon slags Timbroversion av #prataomdet.

För det andra är det här en grupp som inte är sen att raljera över andras erfarenheter eller problem. ”Lättkränkt” är deras värsta skällsord och ”höhö” den vanligaste undertonen i det de skriver. Men när det handlar om den där fulla R:aren på fest eller arga vänsterpartisten på parmiddagen då är den egna offerkoftan sorterad långt in i garderoben. Då är det plötsligt en Mycket Viktig Erfarenhet Som Säger Någonting Om Vänstern.

Jag vet inte vad det är ni vill. Tårta och medalj som kvitto för att ni är intelligenta och trevliga, fast ni röstade för nedmonteringen av allt vad social trygghet heter? Ett intygande om att jag minsann inte är sån, jag har faktiskt flera liberala vänner och äääälskar högerväljare (jfmr både ”jag har flera homovänner” samt feminister som måste bedyra att de älskar män)? Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa er här.

Såhär ligger det nämligen till: Det är ibland jobbigt att ha åsikter. Folk håller inte med en, folk tycker att man är dum i huvet, folk är ibland idioter.
Det är jobbigt att vara vänster och det är jobbigt att vara höger och allra bäst vore det väl om vi alla var pissljummet blandpolitiska som tryckte like på det mesta och ibland provocerade lite lagom innan vi återigen kunde ses på ett mingel och skåla i cava över att vi ändå är himla smarta och gillar varandra allihop.
Att bara uppmana er till att ta av er offerkoftan känns taskigt när det är uppenbart att dessa erfarenheter satt spår som behöver bearbetas. Ältande är dåligt för både den mentala och fysiska hälsan, då det skapar stressymtom och oro. Negativa känslor behöver bemötas och arbetas med.
Därför ska jag nu berätta om ett knep jag lärde mig när jag började gå i terapi i stället för att blogga om att jag aldrig fick hångla på högstadet.

Nästa gång du känner ett behov av att dra upp en händelse med en vänsterperson som gjorde dig ledsen.
1. Ta emot känslan. Döm den inte, bli inte rädd. Låt den komma. Känn efter hur kroppen känns. Gå in i situation du befann dig i. Vad kände du då någon vänsterpartist slängde ur sig något taskigt om att du genom din röst hjälpt till att nedmontera trygghetssystemet? Gå in i den känslan. Stanna i den.
2. Handla inte efter impulser. Du kommer att vilja fly känslan. Kanske genom att twittra och hoppas på RT från Johan Ingerö, skriva tre sidor i DN Kultur, skicka in en text till Newsmill eller nicka i samförstånd med Timbroskribenter. Gör inte det. Våga stanna kvar.
3. Släpp taget om känslan. Säg till dig själv: Jag får gå vidare nu. Du kommer inte att kunna göra det direkt, men när du gjort den här övningen vid flera tillfällen känns det lättare att hantera. Kanske kan du till slut inse att det var då och försonas med minnet av den kränkande vänsterpersonen.

Lycka till alla liberaler där ute!