Elin Grelsson Almestad

År 2010 fick den svenska vänsterrörelsen en ny Bibel. De nya ideologerna var forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket och boken var Jämlikhetsanden. En över 300 sidor tjock genomgång av forskning som alla pekade på samma sak: Jämlika samhällen var bättre och mer hälsosamma för alla. Den vänster som verkade ha känt sig redigt vilsen i både forskning och samhällsdebatt, som längtade efter ny ideologisk litteratur när inte längre Marx var gångbar i de politiska finrummen, kramade snabbt ihjäl boken. Kritik av forskningsresultaten bemöttes nonchalant. Christoffer Snowdowns Jämlikhetsbluffen, en rapport utgiven av Timbro i syfte att visa på felaktigheter och dåligt underbyggd statistik i boken, viftades bort med att det var naturligt att högern var tvungen att påvisa fel. I Brunchrapportens partiledarutfrågning inför valet 2010 svarade Mona Sahlin att hennes ideologiska hemvist var begreppet jämlikhetsanden. Boken blev det ultimata beviset på det vänstern desperat försökt påvisa: Jämlika samhällen är bättre för alla. Ojämlikhet skapar ohälsa och en mängd samhälleliga problem.

Den kritiska debatten nådde knappast bortom Svenska Dagbladets ledarsida och en rad högerbloggar. Inom vänstern var lyckan så stor över att äntligen ha funnit en ideologisk bok att ta till, att det knappt förekom någon inre kritik av dess stjärnstatus.

Det finns en mängd saker i Jämlikhetsanden som vänstern bör diskutera, innan den fortsätter att omkramas som den nya ideologiboken. Exempelvis bör synen på kön i boken uppmärksammas. De stora skillnader i hälsa mellan kvinnor och män berörs bara kort. Det främsta krutet läggs på att förklara skillnader i mäns och kvinnors strävan, där män strävar efter status för att attrahera det motsatta könet och kvinnor satsar på utseende och skönhet. Ett påstående som förekommer flera gånger, oreflekterat och dåligt underbyggt. Vänsterns ideologibok har ungefär samma genuskompetens som en antifeministisk blogg.

Likaså består kapitlet kring droger och psykisk ohälsa av en olycksam sammanblandning av dessa två. Visst finns det forskning som visar att de hör samman, men att bunta ihop deprimerade med drogberoende i syfte att påvisa att de alla hör samman med ojämlikhet är att måla med en alltför grov och yvig pensel. Studierna kring psykisk ohälsa är dåligt underbyggda. Här förekommer bland annat ett experiment med apor, där de apor som var underordnade blev deprimerade och började ta heroin. Författarna presenterar detta som obestridliga bevis på att förtryckta människor lättare faller in i drogmissbruk och psykiska problem. Själv ser jag nog gärna lite bättre studier kring den tesen. Nästan all psykisk ohälsa förklaras också med ojämlikhet som bas.  De genetiska faktorer som existerar tillskrivs en väldigt liten del i ohälsotalen. Hur ska man annars förstå att vi mår så dåligt idag, fast vi har så hög ekonomisk standard, undrar författarna. Tja, ett exempel är att vi idag har helt annan kunskap om och behandling av psykisk ohälsa än förr. Även om det är ett enormt problem att så många mår dåligt har vi aldrig levt i en tid som uppmärksammar psykisk ohälsa så mycket som idag.

Häri ligger också det stora problemet. Den yviga ideologipenseln lämnar inget utrymme för kritiskt tänkande och väl underbyggd argumentation. I stället slänger man in ett resonemang om stadsjeepar som statussymbol och en teckning på en fet direktör som försöker betala sig in i himlen.

Näst intill dagligen får vi rapporter som visar hur den nuvarande regeringen misslyckats i exempelvis arbetspolitiska åtgärder och sjukskrivningstal. Underbyggd statistik som fungerar utmärkt att bygga en politik på. Det är inte lika ideologiskt vackert som en bok som säger sig kunna omfamna samhällets komplexa delar i en enda tanke. Men det är ett ärligare och bättre sätt att bygga politik på.

Krönika publicerad i ETC 11/2

I dagens Aftonbladetkrönika skriver jag om fattigdomsmyter och Dickens-barn. Bloggen som jag hänvisar till, fattigsverige, finner ni här.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa. Vi håller alla ett varsitt ljus och lågan tänds vidare mellan bänkarna. Sträcker fram det lilla stearinljuset till den okända grannen på den hårda sitsen och låter flamman föras vidare.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och tänker på förlorade värden. Suckar åt mig själv, värjer mig för mina egna tankar. Pretentioner, så fult och så tråkigt. Jag tänker på värden som smutsats ner och försvunnit. Altruism, hjälpsamhet, tacksamhet.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och tänker på hur tacksamheten på många sätt är vår största fiende. Inom självhjälpskulturen så utnyttjad och söndertrasad. Vi förväntas vara tacksamma i ett samhälle som behöver ilska och kollektiv frustration, inte en individuell känsla av att vara tacksam. I vår tid har tacksamheten förvandlats till en eftergift för sakers tillstånd. Acceptera bemanningsföretagens skitvillkor och var tacksam över de arbetstimmar du får. Känn dig tacksam för att det finns rika och tänk att du själv kan vara en sådan person en dag. Var tacksam över ditt tak över huvudet, fastän du flyttar var tredje månad mellan svarta tredjehandskontrakt när allmännyttan sålts ut. Den tacksamheten gör oss bara ont.

Jag sitter i kyrkan och tänker på tacksamhetens subversiva kraft. För jag är övertygad om att den samtidigt finns. I ett samhälle som ständigt uppmanar oss att nå vår fulla potential och sträva efter mer, är tacksamhet också en revolutionär känsla. Tacksamma människor skulle faktiskt kunna omvälva en hel del av det som vi har börjat ta för givet. En människa som är tacksam över sitt hyreskontrakt i förorten bidrar inte till bostadskarusell med upptrissade priser och lånebubblor. Personer som känner sig nöjda med de prylar som finns bidrar inte till ökad konsumtion och energislösande.  Någon som känner tacksamhet och trivs med sitt arbete kan säga nej tack till alla tips om hur man klättrar på karriärstegar och ständigt jagar efter något bättre. Att alltid vilja ha något bättre, modernare, större och snyggare är en grundförutsättning för hur samhället skapas idag. Tacksamheten över vad vi har och är i nuet blir en liten kil i det snurrande hjulet.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och lyssnar på samma berättelse som berättats i tusentals år. Om pojken som föddes som flykting, längst nere i den sociala hierarkin och blev ett hot mot makthavarna, genom att ställa sig på de svagas sida och se igenom maktens hyckleri. Som omkullkastade invanda tankemönster enbart genom att tala om kärlek och förlåtelse.

Jag sitter i kyrkan och tänker på altruism. Att ge mer till andra än till sig själv. Att ibland åsidosätta jaget för att hjälpa sin broder. Altruism kan vara en destruktiv kraft, den kan lätt utnyttjas. Inte sällan har kvinnor uppmanats till omvårdnad och hjälpsamhet, inte sällan har den tagits emot av maktens män. Att uppmana till altruism är också ett sätt att hålla människor på mattan, inte tillåta dem att tänka på sig själva och vad de mår bra av. Men också altruismen förtjänar sin upprättelse. En icke-hierarkisk altruism, där hjälpsamhet och solidaritet är en självklarhet vid sidan av jaget kan också den omvälva.

Jag sitter i kyrkan och tänker på omoderna värden såsom tacksamhet och hjälpsamhet. Klockorna slår och utanför i den kalla vinternatten väntar ett nytt år runt dörren. Jag sträcker fram mitt ljus och låter flamman tändas hos någon annan. Allt är fortfarande möjligt, precis som det var för 2000 år sedan.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 30/12

Under hela min uppväxt var jag jätteblyg och sa ingenting. Vid ett enda tillfälle under mina nio grundskoleår höjde jag självmant rösten i klassrummet, varför jag minns tillfället väldigt väl. Jag gick i åttan, vi pratade feminism och jag kokade inuti medan jag hörde killarna i klassen pratade om att det där var sånt som arga, bittra kvinnor sysslade med. Tillslut sträckte jag upp handen, blossade röd i hela ansiktet när jag fick ordet och sa:

- Du kan vara antirasist fastän du är vit och svensk, varför kan du inte vara feminist som kille? Det handlar om samma maktskillnader och strävan efter rättvisa.

Kära Elin, 14 år. Jag tror att du räknade med att vi hade kommit längre, än att jag idag sitter och har samma diskussion igen. Jag tycker att feministordet är viktigt. Jag tycker att många fler borde ta det i anspråk. Och jag tycker att samtalet kring män och feminism är genuint intressant, när man kommer bortom högstadieklassnivån. Och har ni inte redan gjort det tycker jag att ni ska läsa Niklas Hellgrens inlägg om det hela.

Jag lever ihop med en person som, liksom jag, är skribent och feministiskt engagerad. Det är oftast oerhört roligt. Människan jag lever med är dessutom ohyggligt smart och rolig, vilket märks i hans texter men också en vetskap man har när man sovit i samma säng som honom i snart två år. En av de saker som dock blir tydligt kring hans hype och vår relation är hur ofta det påtalas vilken fin feministkille jag har hittat. Hittills har, så vitt jag vet, ingen gratulerat Gustav till vinsten av att ha en feministisk tjej. När det kommer till mig verkar jag ha scorat högsta vinsten enbart genom att lyckas ha en relation med en dude med någon slags feministisk medvetenhet.

Det är ibland roande, men ofta också irriterande, när personer som inte vet någonting om vår relation och väldigt lite om honom privat hyllar honom som den fina killen i relationen. Lite har vi oss själva att skylla, som ett av de där mest irriterande twitterparen. Men samtidigt ter det sig ganska naturligt att skriva saker i vardagen som inte är för privata och då ligger det närmare till hands att skriva om att ens kille städat lägenheten efter en nyårsfest än att nämna det där tretimmarsgrälet.

Det är obehagligt hur det feministiska epitetet på en man fortfarande, så oreflekterat, betraktas som en så åtråvärd egenskap. Som om vi inte vet att en ideologi eller politisk tanke ofta säger väldigt lite om personen privat. Att tycka att personens tankar och debatterande texter är kloka och bra sätter inte nödvändigtvis likhetstecken med hur personen är privat. Men dessa likhetstecken dras fortfarande gärna mellan feministiska mäns åsikter och privata förehavanden. Vi är fortfarande en smula besatta av dessa Fina Män och lika ofta är de Fina Männen minst lika besatta av att påtala sin egen finhet. De avvärjande tweets av typen ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag har minsann aldrig gjort något sådant här” i samband med att #prataomdet exploderade på Twitter bevisade återigen hur stark normen är kring Fina Killen. För att inte tala om Ordfront Magasins Johan Berggrens gamla blogginlägg om att feministiska män borde börja slå sig för bröstet. Fina feministkillen är helt enkelt en lika åtråvärd mytbild att leva upp till som den om Starka feministtjejen. Sådana som står över alla destruktiva mönster, roller och gått vidare till någon himmelsk feministisk insikt där man fungerar som Feministen i Platons idévärld i alla lägen.

Själva idén om den fina feministiska mannen går förmodligen att spåra i den grundläggande frågan vad män egentligen ska med feminismen till. Uppenbarligen finns tanken om att inte bara feminismen per se, utan även själva begreppet, exkluderar män och borde ersättas av något bättre. Fortfarande påpekar ohyggligt många att det minsann är skillnad på feminism och jämställdhet. Huruvida det innebär att den historia av strukturellt förtryck mot kvinnor också är någonting vi kan lägga bakom oss när vi skiter i det där jobbiga feminism-begreppet är ingenting som jag riktigt har förstått, men med tanke på att den är en alltjämt levande historia som återupprepar sig själv i allehanda obehaglig statistik runt om på jorden verkar det minst sagt som ett skygglappstänkande. Så länge det finns obestridliga bevis på att människor dör till följd av ojämställda förhållanden har jag också svårt att se det där offerkofta-ordet utan att få en fadd smak i munnen. Att tycka att mediafeminister på 2000-talet ter sig en aning gnälliga är en sak, att börja sucka över offermentalitet i tid och otid är samma typ av historielöshet som att anse att det helt plötsligt ska heta ekvivalism för att män i västvärlden känner sig missgynnade efter årtusenden av obestridlig makt. Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång.

Problemet uppstår snarare när inte ens etablerade och medvetna feminister verkar kunna se att män har mer att vinna på feminismen än att de kanske blir lite mer hyllade som fina män. I början av december var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på Gudrun Schyman, Unni Drougge och, redan omnämnda partner of mine, Gustav Almestad. Det skulle handla om feminismens framtid, men handlade mest om hur Feministiskt Initiativ hade fallit offer för blockpolitiken. Jag antar att jag borde ha känt mig träffad, jag som slutligen röstade på Miljöpartiet, men istället var jag mest frustrerad över en påtaglig brist på självinsikt i partiets problem. Det handlade också om en feministisk backlash av näthat och arga män, där jag återigen förvånades över att så framträdande människor med makt och pondus som Drougge och Schyman ens lägger energi på att bekymra sig över små ynkliga troll och skvallerkärringar när de har en gigantisk plattform att göra bättre saker av sin tid.

Riktigt intressant blev det inte förrän mot slutet då frågan om vilka som borde driva den feministiska kampen framåt ställdes. Gustav svarar att fler män borde bli engagerade. Exempelvis skulle alla daddy-bloggare, som spyr skit över kvinnors förfördelning rörande vårdnad av barn, börja se det som ett tecken på ojämställdhet istället för bevis på kvinnors makt. Att kvinnan ses som den primära föräldern drabbar både kvinnor och män och vårdnadstvister är ett typexempel på hur denna norm fortfarande styr och ställer. Unni Drougge instämmer, fler män borde vara med i den feministiska rörelsen. Dessutom är det är ju så oerhört sexigt med feministiska män. Titta bara på Gustav, vilken härlig man han är. Schyman nickar likaså, fler män behövs eftersom det är viktigt att de stöttar kvinnornas kamp.

Plötsligt fick jag lite insikt i att denna förbannade myt om den fina, feministiska mannen inte bara kommer från Ronnie Sandahls romantitlar och uppblåsta vänstermän. Den lever och frodas bland feministiska kvinnor och handlar om ett totalt feltänk kring vad män har med feminism att göra. Lika mycket insikt fick jag i hur svårt detta ständigt pågående könskrig verkar vara att överbrygga. Det behöver inte ens handla om extremer, som Pär Ström. På ett håll står ledande feministiska kvinnor och vill att män ska bli bättre på att stötta kvinnornas kamp. På ett annat står mediamän och undrar varför deras situation inte är intressant i den feministiska rörelsen idag. Allt görs till en könad dragkamp av offerstatus och förtryck och mitt i allt står media och älskar rubriker om vilket kön som egentligen har det jobbigast och vi ska tycka mest synd om.

Mot bakgrund av det blir det lite mer tydligt hur mitt privatliv tolkas. Att jag ser det som självklart att vi försöker dela upp allt det tråkiga därhemma handlar mer om common sense när vi bor under samma tak och skiljer sig väldigt lite ifrån uppgörelser som jag haft med flickvänner och kompisar som jag bott med. Ändå kommer vår vardagsuppdelning och vårt liv tillsammans att tolkas könat in i minsta detalj. Mitt slarv och min lathet kommer inte sällan att tolkas som en subversiv handling, trots att jag mest tycker att det är skitjobbigt att känna mig omyndigförklarad när Gustav påpekar att det inte är så smart att sopa ner smulor på golvet när det är nystädat. Att jag tycker att det vore fantastiskt om min pappa tog mer ansvar i köket handlar väldigt lite om att han skulle vara mer av en feministisk manshjälte då. Snarare tror jag att det vore självförtroendehöjande och stärkande för honom att, som vuxen människa, kunna bjuda på någon annan mat än ugnspannkaka. Ändå tolkas det som en feministisk kamp för min mamma, där pappa antingen blir hjälte eller patriark.

Så länge könskriget pågår kanske jag helt enkelt får leva med att tilldelas rollen som hon som lyckades scora den fina feministiska mannen med de långa ögonfransarna och kloka tankarna som stöttar kvinnor i sin kamp. Men med detta bittra konstaterande vill jag ändå ge er denna information: Vi har inte en perfekt, feministisk relation. Ni vet inte vilken dy vi varit i och fortfarande stundtals harvar runt i. Ni vet väldigt lite om oss som privatpersoner. Allt ni ser är glimtar av the good stuff. Två människor som på något vänster försöker få en relation att fungera, trots alla gamla skitmönster och skräp. Två personer som båda tror på feminismen som ett sätt att befria människor, oavsett kön, från inlåsande normer. Ingen av oss är särskilt fina människor, vi gör väl vårt bästa helt enkelt.

I Svenska Dagbladet den 8 december kunde man läsa en artikel om familjen Bramfors-Engelmark. En vanlig tvåbarnsfamilj som börjat reflektera över hur deras sätt att leva påverkar miljön. Mikael Bramfors sätter ord på en känsla som jag så väl känner igen: En ständig oro, perioder av nedstämdhet, relaterat till klimatångesten. Till en början hopp om att utvecklingen kan vändas, som övergår i sorg när man istället inser att det är försent.

Artikeln beskriver hans dåliga samvete och familjens försök att ställa om sin tillvaro till så resurssnålande som möjligt. Deras försök att äta ekologiskt och skippa bilen blandat med suktande efter en ny TV beskriver den moderna människans försök att få ideal att gå ihop med reell verklighet väldigt bra. Mikael berättar också om hur han flera gånger ifrågasatt vänner och familj kring deras val.

Artikeln väckte en del uppmärksamhet dagen då den publicerades. På Twitter och i bloggosfären förekom en rad raljanta uttalanden om den bekväma, om än politiskt korrekta, familjen som ansåg sig stå över andra och ha rätt att ifrågasätta andras val. Hånfulla tweets om medelklassfamilj blandades med raljeranden över deras självgodhet.

Ingen av upphovsmakarna till de raljanta uttalanden som förekom verkar ha funderat en extra gång över sin maktposition. Bloggare, debattörer och journalister kastade sig istället över familjens utlämnande uttalanden och försökte överträffa varandra i sarkasmer på 140 tecken. På Twitter handlar det inte om att reflektera, där handlar det om att leverera vassast oneliner på kortast tid.

Problemet i artikeln är möjligen att stora politiska frågor görs till enskilda livsstilsval, när det borde handla om gemensam organisering och kollektiva krav. Detta kan däremot inte personerna i artikeln beskyllas för, utan journalisten som slänger in lite klimatångest i livspusslet.

Jag skulle aldrig våga gör som paret i artikeln. Vara ärlig med min konstanta ångest över miljön, världens tillstånd och samhällets utveckling. Berätta om hur mina ideal ständigt skär sig med min livsstil av långa duschar och miljöfarlig hårfärgning. Hur jag kan ägna timmar åt att ifrågasätta liberalers osvikliga tro på vår rätt att köra SUV:ar, flyga inrikes och äta kött varje dag samtidigt som det ostridbart får konsekvenser för andra människor och begränsar deras liv. Jag skulle aldrig berätta om min desperata jakt på en vinterjacka som inte innehöll dun eller sådant som påverkar miljön på ett dåligt sätt, samtidigt som den var tillverkad under schyssta villkor. Hur jag tillslut gav upp, köpte en säkerligen genomond jacka på Stadium i min desperation efter att hålla mig varm i vinter. Skulle jag berätta om det skulle jag säkerligen lägga till en distanserad, lagom självironisk ton i slutet av det. Förlåt alltså, jag är så himla PK!

I en samtidsdebatt där ingen längre bryr sig om tänkande, utan bara om tyckande, har alla med reella funderingar över sina och andras livsval blivit lättillängliga mobboffer. Politiskt korrekt är ett skällsord och engagerade människor har förvandlats till töntar med Messias-komplex som borde slappna av lite och gå på McDonalds någon gång ibland.

Medan naturkatastroferna ökar och människors liv förstörs genom vår självutnämnda rätt till en bekväm livsstil, medan den gemensamma välfärden och arbetsrätten monteras ner bit för bit, extremhögern flyttar fram sina positioner och terroriststämpeln används alltmer godtyckligt sitter mediaeliten och hatar på ett medelklasspar med klimatångest. I mina sämsta stunder tänker jag att vi håller på att få det samhälle som vi förtjänar.

Krönika publicerad i ETC 17/12

På en gammal Fria Tidningar-krönika från februari, som handlade om att vänstern måste bli bättre på feministiska frågor, fick jag häromdagen en kommentar om att det därmed innebar att jag struntade i klass. ”Ännu en idiotisk artikel från dumma och medelklasspriviligerade Elin Grelsson. Symtomatiskt och elakt, när det kommer från någon med en priviligerad position och fet lön. Jag hoppas du blir arbetslös eller utförsäkrad så du fattar någonting.”

Särskilt symtomatiskt och elakt var det knappast att påpeka att det finns andra maktvariabler i samhället än klass. Med ett arbetarklassursprung och en låg och osäker lön kände jag heller inte igen mig i beskrivningen av min feta lön. Men att det förutsätts att jag, som frilansande journalist och småföretagare, innehar en sådan och kommer från bra ekonomiska förhållanden är däremot symtomatiskt.

Jag är F-skattare. Det var egentligen inte så mycket ett frivilligt beslut av lust efter småföretagandet, som det är ett måste om man ville leva som skribent och föreläsare. Jag startade en enskild firma. I lön tar jag i snitt ut 10 000 kronor varje månad. Det är ungefär vad jag fick ut i lön när jag jobbade heltid som hotellstäderska.

Till skillnad från när jag jobbade som städerska har jag dock ingen fast lön. Istället är varje månad olika, beroende på hur mycket jobb som jag lyckas dra in. Jag har heller ingen semester, ingen sjukförsäkring, saknar ett starkt fackförbund som kan driva mina frågor i godtyckliga prissättningar från uppdragsgivare. Jag arbetar oavsett om jag är sjuk eller det är industrisemester och i arvoderingssamtal är jag oftast chanslös då jag är i en ensam position i en bransch som sväller över av människor som gärna tar över mina jobb till ett billigt pris.

Jag har valt det själv. Jag älskar skrivandet och föreläsandet. Men jag skulle hemskt gärna klara mig utan de sömnlösa nätterna då jag oroar mig över hur månadens ekonomi ska gå ihop, hur jag skulle göra om jag blev arbetslös eller bli så sjuk att jag inte kunde jobba på flera veckor.

Jag är småföretagare. Sönderkramad av Maud Olofsson i vartenda valtal, inbjuden till mängder av mingel och entrepenörsdagar där jag erbjuds coachning och inspiratörer. Gång på gång får jag mail och information om att vässa min unika affärsidé, trots att den enda idé jag har är att försöka leva på skrivandet, liksom många andra. I valrörelsen berättade alliansen att sådana som jag var framtiden, för företagandet måste öka i Sverige. Lägre skatter har sedan länge varit högerns framgångsrecept för att få fler lyckade företagare. Oemotsagda får de fortsätta ta patent på småföretagarfrågor, medan vi F-skattare sitter och försöker räkna ut vårt SGI eller tar en sömntablett för att slippa den ekonomiska oron över natten. Jag undrar var vänstern är.

Den bloggkommentar som jag fick var symtomatisk för en vänster som fortfarande inte förmår att skilja statusmässigt och kulturellt kapital från ekonomiskt. Det är sant att jag är gynnad i många avseenden. Men detta blandas ihop med ett ekonomiskt kapital och ett socialt skyddsnät som många småföretagare saknar.

Jag vill ha en politik som företräder mina frågor. De handlar inte om sänkta skatter eller entrepenörskramande, utan så enkla saker som en social trygghet och schyssta villkor. Var är vänsterns frågor i debatten om företagande när vi är en växande grupp som står utanför socialförsäkringar och arbetsrätt?

Kanske handlar det helt enkelt om unkna gamla fördomar om företagare som utsugande glidare, som gärna fifflar med skatten. En traditionell syn på arbete som något pliktbaserat, snarare än lustdrivet. Gillar man det man gör ska man inte klaga. Jag önskar att vänstern även i denna fråga förmådde göra det som vänstern gör bäst: Gå ut och ta reda på hur verkligheten ser ut och gör sedan politik av det.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 10/11

Det var en av vinterns kallaste dagar, sådär som det blir i januari i Jämtland ibland. Termometern letade sig ner under minus tjugo grader och vi huttrade i det dragiga huset. Plötsligt ställde sig mamma och blickade ut mot den kyliga, snöklädda gården. Sedan konstaterade hon att idag faktiskt var en dag då man inte behövde gå ut. Vi var frusna, bilen skulle säkert inte starta, det var inte meningen att man skulle tvinga sig ut i en sådan här kyla.

Det slutade med att hela familjen var hemma. Mina föräldrar ringde till skola och dagis, pappa jobbade en stund hemifrån och resten av tiden satt vi framför öppna spisen. Vi läste läxor, drack varm choklad och spelade sällskapspel. Jag var i åttaårsåldern och det är fortfarande ett av mina finaste barndomsminnen. Hur vi helt plötsligt fick en frist tillsammans och umgicks istället för att stressa iväg ut i kylan.

Jag kommer att tänka på det en regnig novembermåndag då jag ger mig själv sjukledigt av ingen annan orsak än att jag är stupfärdigt utmattad efter några hektiska veckor. När det dåliga samvetet anfaller, jag har ju saker som borde göras, hör jag mina föräldrars röster: ”Ibland behöver man vila ut ordentligt.” Såsom de kunde säga ibland när vi tilläts vara hemma från skolan, fastän vi inte hade hög feber, eller när vi inte orkade gå på kalas och vara sociala.

Mina föräldrars röster går stick i stäv med ett samhälle där barn ska aktiveras, där närvaro blir allt viktigare och där även vuxna misstros i sin sjukfrånvaro. I ett reportage av Dagens Arena och Dagens Arbete visar sig fusket med sjukskrivningar och svenskars låga arbetsmoral inte alls vara så utbrett som de senaste årens debatt har velat påskina. Snarare går många till jobbet trots att de är sjuka, än stannar hemma av allehanda orsaker. I den skolpolitiska debatten diskuteras vikten av barnens närvaro och i ett reportage i DN för några veckor sedan intervjuades flertalet barnfamiljer om att få ihop tillvaron med barnens alla aktiviteter efter skolan.

Samtidens närvarohets är, till synes, ofrånkomlig. Vi ska vara på plats, vi ska prestera, vi ska aktivera oss. Oavsett om du är barn eller vuxen finns det få giltiga skäl till skolk, sjukfrånvaro eller ett ”nej tack” till allehanda kalas, skolaktiviteter, firanden och evenemang.
Jag slutar aldrig att fascineras av de regntunga novembermorgnar då bilköer och kollektivtrafik är fulla av människor som lämnat barn på dagis, skickat ungar till skolan och sedan tar sig iväg till jobbet. Vi är så många som varje dag bara gör det. Ignorerar trötthet, halsont, frusenhet och stressymtom. Vi går till våra jobb och skolor och får samhället att rulla.

Att bli misstrodda i detta är sorgligt, men ännu mer sorgligt är vad detta ständiga misstroende gör med oss. Hur vi börjar bevaka oss själva och varandra i aktivitetshetsen. Hur mycket förlorar samhället egentligen på att föräldrar någon gång om året säger till sina barn att idag stannar vi hemma och dricker varm choklad istället? Jag betvivlar att det är särskilt mycket, men att såväl barn som vuxna har desto mer att vinna på det.

Krönika publicerad i BT 6/11

Förra onsdagen hade ABF Göteborg seminarium på temat Självhjälpskultur och motivationscoachning. De samtalande var Nina Björk och Ulrika Kärnborg och diskussionen kretsade kring vår tids coachningshysteri och tänk positivt-vurm.

Det var till stor del ett briljant samtal. Nina Björks anförande gav mig gåshud, när hon pratade om människors förlorade sammanhang och ett missnöje kanaliserat i vilja till självförbättring. När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra.

Vi vantrivs helt enkelt i kulturen och politiken, men där det förut fanns en gemensam kritik av sakers tillstånd har vi idag lärt oss att vända det mot oss själva och förändra det genom coachning, entrepenörskap, självhjälpslitteratur, makeover-program och positivt tänkande.

Det var förvisso inte mycket som var nytt, vare sig för mig eller någon av de andra i publiken som också vek sig av skratt när Ulrika Kärnborg läste högt ur boken Attraktionslagen om att man kan tänka sig lyckad och lycklig. Möjligen ignorerade man det stora behov som människor verkligen verkar ha av dessa böcker. Bortsett från konstaterandet att det bottnar i missnöje tenderade samtalet stundtals att gå över i raljerande, snarare än att verkligen diskutera vilken roll självhjälp och coachning spelar för alla dessa människor. Varför såväl företag som offentlig sektor känner ett behov av att hyra in dyra föreläsare till personalen besvarades inte heller.

Dessutom tyckte jag vänsterkonservatismen ibland för genomgående. Postmodernismen fick onödigt mycket kritik. Visst stämmer det att de postmodernistiska strömningarna har inneburit att vi intresserar oss mer för en analys av bilden av något än hur det verkligen är, men då kvarstår frågan vad som verkligen är. Det ställdes aldrig kritiska frågor till Nina Björk om hennes tvärsäkra uttalande om att vi måste börja diskutera verkligheten som den faktiskt ser ut, istället för bilden av och det var oerhört tråkigt. Så länge vänstern hela tiden håller fast vid att det finns en sanning och en verklighet att förhålla sig till kommer de att fortsätta se sig omsprungna av liberaler som åtminstone accepterat att människor har individuella upplevelser av sakers tillstånd. Man kan gå samman i gemensamma intressen, men att tala om att saker är på ett visst sätt ställer genast följdfrågor om vem som har mandat att tala om ”verkligheten”. Förvisso la Nina Björk in en brasklapp om att hon naturligtvis inte heller trodde att de tidiga postmodernisterna räknat med att deras teori skulle utmynna i självhjälpskultur och positivt tänkande, men jag tyckte ändå att det var en underlig parallell. Att beskriva de attityder och bilder som skapas i samhället har föga att göra med att känna sig tvungen att skapa en bild av sig själv i mitt tycke, medan Björk menade att postmodernismen lett till att det idag är konstruktionen av jaget som är viktigare än själv jaget.

Nåväl, nu var det inte postmodernism och vänster som var det som jag skulle komma fram till och det kan jag ägna ett kilometerlångt inlägg åt någon annan gång. För riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer.

Jag tror att det är bra att vi kan visa på styrka och kritiken mot martyrrollen inom feminismen är inte bara av ondo. Anna Svensson har till exempel skrivit så oerhört mycket bra om hur våldtäkt cementerar någon till offer. Men det är också påtagligt hur vår generation feminister blivit förtryckängsliga och ständigt analytiska, inte för att vi ser strukturella mönster utan för att vi är så förbannat rädda för att bli utsatta för dem, eftersom det skulle degradera vår starka, frigjorda feministroll till ett offerskap. Vi är ju Feminister och de kan varken våldtas, förtryckas, bli orättvist behandlade eller hamna i könsroller. Precis som Lina Neidestams klockrena seriestrip visar ovan leder det till den sortens ängsliga samtal som är så påtagliga i just vår generation. Vi är, som vanligt, inte våra ideal och vi är ständigt både offer och förövare i komplexa maktstrukturer. Att krossa de strukturerna är inte ett individualistiskt mål av att bli så lyckad feminist som möjligt, det är ett kollektivt, spretigt, skitjobbigt och ibland alldeles underbart projekt.

I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet.

I Nederländerna ombeds nyanlända invandrare titta på foton av två män som kysser varandra och svara på frågor om de upplever det som anstötligt. Detta gäller dock bara invandrare från andra länder än väst, som tjänar mindre än 45 000 euro om året. I ett flertal länder, bland annat nämnda Nederländerna och Frankrike, har burkaförbud nu gått igenom och många talar om det strukturella förtryck som är en del av muslimska kvinnors vardag.

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans. Ett studiematerial från Svenska för invandrare som jag en gång tittade igenom vittnade redan där om den bild av Sverige som förmedlas till nyanlända. En blond kärnfamilj, där mannen stryker och lagar mat får beteckna jämställdhet. Ett samkönat par hand i hand visar på den svenska toleransen. Sverigedemokraterna talar från sitt håll mycket om våldtäkter. Förutom utpekandet av invandrare som överrepresenterade i statistiken vill man bland annat sätta upp fler övervakningskameror. Åkesson låter ingen undslippa budskapet att våldtäktsstatistikens nedgång är en viktig fråga för hans parti.

Var tog min kamp vägen? Jag ser den någonstans i periferin av en västvärlds omåttliga självgodhet, där man utmålar sig själv till en utopisk slutpunkt på en utvecklingsskala. Där sexualpolitiska friheter har blivit ett retoriskt grepp att mäta utveckling med. Jag tänker aldrig någonsin förneka de framsteg som funnits, aldrig sluta vara tacksam mot förkämpar som slagits för sådant som fri abort, kvinnlig rösträtt, dagisplatser, slopad sjukdomsstämpel kring homosexualitet och homoäktenskap. Tack vare många innan mig har jag stora friheter, oavsett kön och sexuell läggning.

Men det är också de människor som gick längst fram i tågen för dessa friheter som jag tänker tacka och bland dem finns inte de främlingsfientliga, självgoda tyckare som använder min relativa frihet som rasistiska slagträn. De har aldrig slagits för mina rättigheter, de utnyttjar dem för att göra billiga poänger. Samtidigt som EU möjliggör för läkare och sjukhus att vägra abort och flera unga människor i USA tar livet av sig på grund av den utsatthet de känner som homosexuella försöker många utmåla muslimer som hotet. Det blir större rubriker av hedersrelaterat våld än de kvinnor som dagligen mördas av sina män också i västvärlden. Media blåser gärna upp stening som metod att ha ihjäl dödsdömda, men granskar sällan längre de dödsdomar som utfärdas i USA. Det är enklare än att se strukturerna som världsomspännande, det är skönare än att ge upp med sin okuvliga självgodhet. Men min kamp är inte er och det kommer den aldrig att bli. Sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder.

I fredags publicerade DN På Stan sin Ladies Night-text. Min text hamnade återigen på tapeten genom att den, i mångas tycke, lyckats med något som På Stan-texten inte gjorde: Undvika att göra ner och håna publiken. Det är viktigt att komma ihåg att Hanna Mellin var utsänd för att skriva en text till På Stan, jag att göra en genusanalys till en kultursida. Det är alltså inte konstigt att texterna skiljer sig åt i den bemärkelsen. Men fortfarande kvarstår att På Stan-texten är klassföraktande och hånfull, så när Newsmill bad mig skriva något om det tackade jag ja.

På Svenska Dagbladets ledarblogg skriver Sanna Rayman om huruvida man ska ”orka störa sig på folk som har kul.” Att det, hur man än vrider och vänder på det, blir en kulturell medelklassutflykt till kommersiella folknöjen. Jag håller med om det sistnämnda. Klart att jag är en akademisk genusfitta när jag skriver om den heterosexuella matrisen i fråga om något som av de allra flesta uppfattas som ett folkligt nöje. Däremot tycker jag inte att det innebär att analysen ska lämnas därhän.

Agnes Arpi länkar till Sanna Raymans text och efterfrågar analyser av opera. Jag håller med. Men min text hade fortfarande fokus på genus. Jag tänker inte göra skillnad i min analys och såvitt jag vet har exempelvis teater varit föremål för en rad genusdiskussioner, där man bland annat diskuterat kvinnliga offer som en av få kvinnoroller att tillgå i klassiska pjäser. Det sker analys på dessa områden, så varför inte Ladies Night? Det är ju ännu mer klassuppdelande att ängsligt konstatera att visa nöjen är ”folkliga” och därför inte får diskuteras på en kultursida.

En annan invändning som dykt upp i kommentarerna är att Ladies Night är samma sak som exempelvis strippklubbar och Slitz. Nu är det ju knappast så att de sistnämnda lider brist på feministisk kritik, men de är inte heller samma sak. Jag skulle aldrig skriva en text om Chippendales och jag är varken mot objektifiering per se eller strippklubbar rent generellt. Men Ladies Night är inte utvik eller strippklubb. Det är en show som är paketerad i ett kvasifeministiskt omslag, som i någon mån gör den politisk. Showen har en DO-anmälan hängande över sig efter att en man inte blev insläppt, den spelar ständigt på att kvinnor är de förtrycka i hemmet som gör mer arbete, den jobbar stenhårt med stereotypen lat man som är svennechauvinistisk. Det är ett grepp som verkar fungera stärkande för många kvinnor och därför är det extra intressant. Det är ju ett obestridligt faktum att Ladies Night har fler besökare än genusvetenskap har studenter eller Feministiskt Initiativ har väljare. Må så vara att alla besökare mest är där för att ha det kul, men en politisk fernissa kvarstår ändå och den är både intressant och problematisk.

Och nej, jag tycker inte att det finns något som ”bara är kul”. Jag är inte förvånad att Sanna Rayman och andra liberaler inte håller med mig, vi som tjatar om strukturer och normer är ju ofta partydödare på deras individualismfester. Men jag stör mig. Jag orkar. För Ladies Night normerar heterosexualitet och könsroller, på samma sätt som opera och balett också för sina normer vidare. De är lika viktiga att diskutera. Så länge som människor blir exkluderade eller inlåsta i könsnormer och sexualitet tänker jag fortsätta vara den liberala festens och folklighetens ständiga partykiller. Jag vet att jag inte är bjuden, men det skiter jag i.

Jag uttalade mig i senaste numret av Neo om vilket parti min röst skulle gå till. Då svarade jag Feministiskt Initiativ. Det var i augusti som jag svarade och jag var då mest inriktad på en proteströst mot de etablerade partierna. Alliansen har ju alltid gått fetbort för mig: Liberala partier som samtidigt inför FRA och framförallt misstror varenda medborgare som presumtiv lat arbetsvägrare är inga frihetspartier för mig. Även om de hade varit det hade jag förmodligen inte röstat på dem, men faktumet att Alliansen saknar såväl ideologisk grund, som visioner bortom ”öh alla ska jobba, dä tycker vi ä bra” har gjort dem extra plågsamma.

Jag vill se en sjukförsäkring som omfattar alla, där människor får vara sjuka och inte jagas av stat och byråkratiskt krångel (ännu en sak som knappast känns liberalt). Jag säger inte att Socialdemokraternas mass-sjukpensionerande var optimalt på något sätt, men jag vill inte ställa de två alternativen som enda möjliga dikotomi. Jag tror fortfarande på en sjukförsäkring som både puffar folk i rätt riktning mot ett fungerande arbetsliv igen, men som tillåter dem att vara sjuka så länge som de är sjuka. Jag tror dock inte att det är Alliansen som ens har en chans att genomföra något sådant. Jag vill ha fler billiga hyresrätter, för alla oss som varken kan eller vill köpa en lägenhet.  Jag vill ha en skola med starka resurser som stödjer alla, men som också ger alternativ för individer att utvecklas åt det håll de vill och välja vilken skola de vill. Jag vill ha en fungerande omsorg för alla, en mer feministisk politik än den nuvarande, stärkt djurrättsskydd, förbättrad missbruksvård och kriminalvård, bättre asylpolitik med mer öppna gränser, bättre kulturpolitik med exempelvis bredd i kulturtidskrift och mest av allt en stark miljöpolitik. Till exempel.

I augusti såg jag en rödgrön allians som hade möjlighet att leva upp till en större del av detta, men som inte alls tog de möjligheterna. Det var en rödgrön allians med tunn retorik, visionslöshet och en socialdemokrati som gått på tomgång länge och som totalt krackelerat den senaste mandatperioden. En rödgrön allians som förhöll sig mer till regeringens villkor, än var en tvärsäker och stark opposition, trots att både opinionssiffror och alla vidriga historier om utförsäkrade och arbetslösa talade för att allt låg i deras händer.

Jag ville alltså proteströsta på Feministiskt Initiativ. För att det hos dem i alla fall fanns en politisk glöd, visioner om ett annat och bättre samhälle, eldsjälar som gratis och outröttligt stred för det som de trodde på. Allt det som jag betecknade som politik en gång i tiden, men som alla etablerade partier numera misslyckas med att leva upp till.

Jag tycker fortfarande att F! är oerhört viktiga. Jag vill se dem i riksdagen och jag tycker att deras engagemang är inspirerande och helt fantastiskt. Men det var slutligen inte dem som jag la min röst på. Det var dock heller ingen taktikröst. Snarare var det det miljöfrågor, kriminal- och missbrukspolitik samt djurrättsfrågor som fick väga in. För i miljöfrågor är F! idag föga imponerande, i djurrättsfrågor har de ingen politik alls. I missbrukspolitik är de också oerhört dåliga och i alla deras svar lyser det igenom att de är ett enfrågeparti som inte hunnit utvecklas ännu. Jag kan inte lägga min röst på ett parti som negligerar en rad av mina hjärtefrågor, inte just nu. Oavsett hur viktig jämställdhet är för mig är det inte en så överordnad fråga att jag kan ignorera flera andra.

Så det blev tillslut en kompromiss mellan de tre val som jag hade:

Till regeringen röstade jag på Miljöpartiet. De har varit mitt tvärsäkra val i många år och är det parti som jag röstat på i de senaste valen. Miljöfrågan är en av mina allra viktigaste och dessutom är Miljöpartiet ett parti som åtminstone snuddar vid någon form av socialliberalism. Det finns få frågor som Miljöpartiet driver som jag inte sympatiserar med, helt eller delvis och, även om jag själv hatar denna motivering, känns de som ett modernt parti.

Jag sympatiserar fortfarande med det parti som jag en gång var aktiv i, det vill säga Vänsterpartiet, jag håller med dem i många frågor. Men deras retorik och deras visioner är kvar i ett 1970-tal då samhället såg annorlunda ut, de negligerar många av de svårigheter som jag som egenföretagare ställs inför och är alltför förtjusta i ett svartvitt tänkande, som inte avspeglar samhällets komplexitet. Dock har Lars Ohly vuxit oerhört för mig under valrörelsen. Från klavertrampet med skattefrihet för fotbollsspelare var han i exempelvis slutdebatten igår en fantastisk retoriker, stark och engagerad. När han pratade om elever som mer än några som ska kunskapsmatas, utan faktiskt växa upp till politiska subjekt i en demokrati, jublade jag. Jag har länge efterfrågat ett partiledarbyte i Vänsterpartiet, Josefin Brink är högt upp på min önskelista. Men kanske håller Ohly en mandatperiod till, trots allt.

Med detta sagt finns det  fortfarande ingen politiker i den här valrörelsen som slår Maria Wetterstrand. Hur mycket jag än hatar den ökade personfixeringen i politiken är det svårt att undkomma faktumet att min röst på mp till viss del består av förhoppningen om att få se Wetterstrand i en ministerställning. Hennes styrka, pragmatiska inställning och kunskap är för bra för att slösas bort.

Till landstingsvalet röstade jag på Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ fick min röst i kommunalvalet. Så blev min kompromiss till slut.

Slutligen har jag sällan varit så engagerad som i denna valrörelse. Jag vet inte om jag drogs med i hetsen, men plötsligt fann jag en politisk glöd i mig själv som jag inte sett till sedan artonårsåldern. En politisk glöd som gick bortom enstaka frågor, inte var särskilt pragmatisk alla gånger och som kämpade förtvivlat för de rödgröna. Det har skett på gott och ont. Jag längtar efter en tid bortom valrörelsen då jag återigen kan ha långa, ideologiska och filosofiskt grundade diskussioner med meningsmotståndare som jag ändå kan mötas med i många frågor. Politiska diskussioner som sträcker sig bortom ett ibland gigantiskt ursinne mot dem som väljer att rösta på Alliansen. Jag saknar min egen pragmatism. Samtidigt har det varit skönt att gå tillbaka till mina politiska rötter och ännu skönare att känna en glöd och en kampvilja igen. Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna kombinera dem efter valet.

För fyra år sedan var jag nybliven singel, hade ont i hjärtat, jobbade på ett låglönejobb där vi skämtade med varandra genom att sätta upp idolbilder på Maud Olofsson vid varandras skrivbord och jag minns den valvakan så väl. Den enda valvaka jag var inbjuden till var den hos mitt ex och jag orkade inte gå dit, orkade inte träffa honom och hans vänner, så jag låg hemma framför teven och jag grät. Som jag grät. Jag smsade med mamma om undrade hur länge hon nu skulle få behålla sin deltidssjukpension och vi var uppgivna och ledsna. Som vanligt sov jag inte den natten och när klockan ringde kvart över sex gick jag upp till ett land med en borgerlig regering. ”Fyra år”, tänkte jag, ”fyra år får jag bita ihop och stå ut”. Det har gått fyra år. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Jag har stått ut i fyra år. Vad jag inte står ut med nu är tanken på att vakna upp på måndag och inse att de där fyra åren inte räckte, att jag måste bita ihop i minst fyra år till.

Jag står på Systembolaget och ska köpa vin till kvällens middag. Har hittat ett av mina favoritviner, det är röda som jag sällan köper. Jag fingrar på flaskan och sedan ser jag på flaskan bredvid. Ekologiskt. Favoritvinet saknar märkning och har transporterats långt. Jag darrar på fingrarna och tar på båda flaskorna, en obeslutsam hand rör sig mellan dem. Slutligen väljer jag det ekologiska, det är säkert också gott. Jag går vidare till livsmedelsbutiken för att handla. Blir sugen på paprika, får man köpa paprika? Jag kan inte köpa paprika, de har transporterats långt och det finns ju svenska tomater. Väljer tillslut en förpackning med tre paprikor ändå, trots att de dessutom är förpackade i plast. Det dåliga samvetet väller över mig. Så fortsätter jag genom butiken, med en ständigt närvarande ångest.

Det här är vardag för oss som engagerar oss politiskt och låter politiken genomsyra vårt liv. Kanske blir det extra tydligt för den som både har en miljöpolitisk och feministisk agenda. Att leva jämställt med så liten miljöpåverkan som möjligt är ständigt pågående projekt. Lägg till vänsterpolitiska och djurrättsliga agendor och det är en oupphörlig kamp med sig själv, med samhället och de små, privata besluten i det stora.

Som feminist, miljöengagerad och djurrättsintresserad är fokus alltid riktat mot ens privata val, också från andra. Människor omkring en verkar drivas av en lust att solka ner vad de uppfattar som en självpåtagen rättfärdighet, mänskliggöra den politiska och påvisa hyckleri. Hur många som kallar sig feminister har inte blivit ifrågasatta för olika beslut i deras privatliv, som uppfattas som mindre feministiskt? Vilken djurrättsaktivist har inte blivit ansatt för inköp av djurtestade mediciner eller andra beslut som uppfattas som skavande i deras ideal? Jag vet ingen som inte ständigt fått dessa frågor, inte sällan från icke-feminister som äter kött och låter bli att köpa ekologiskt. Nu ska vi avslöja hycklaren, som tror hon är bättre än oss, verkar tanken vara. Om man inte ens försöker skapa politik av ens vardag har man ryggen fri att ifrågasätta andra.

Ännu mer oroande är att ifrågasättandet ofta kommer inifrån. En slags sekteristisk kontroll av andra, där man antingen godkänns eller underkänns. Feminister som klankar ner på andra feminister, djurrättsaktivister som ifrågasätter en vegetarians bärande av skinnjacka, miljöengagerade som fnyser åt en plastkasse i handen.

Samma sorts driv att avslöja hyckleri är ett oerhört tråkigt inslag i den politiska journalistiken. Under valrörelsen har så kallade ”avslöjanden” duggat tätt. Politiker som är emot RUT-avdraget köper hushållsnära tjänster och miljöinriktade politiker som Maria Wetterstrand tar ibland flyget. I utfrågningen av Lars Ohly pressades han återigen hårt kring att hans barn valt att gå i friskola. Ständiga övertramp kring politikernas barn och privata val ska idisslas i någon slags ambition att avslöja deras hyckleri. Oavsett vilka som vinner lär tillsättandet av en ny regering ackompanjeras av granskningar kring gamla skelett i garderoben. Vilka politiker har testat knark i sin ungdom och är de fortfarande kompetenta regerare då?

 Men vi är inte våra ideal. Varken den engagerade privatpersonen eller ledande politikern kan följa sina politiska övertygelser till punkt och pricka. Vi är inte förmögna att leva våra egna utopier, inte så länge vi samtidigt är en del av samhället som det ser ut idag. Det skarvar ständigt mellan hur vi vill leva och hur normer och utbud begränsar oss. Ingen kan leva det perfekta livet av rättfärdiga val och det vore dessutom oändligt tråkigt om vi gjorde det. Så länge politiker inte har gjort något brottsligt under sittande mandatperiod skiter jag i om de någon gång testat hasch eller tog en flygresa. Jag har hellre mänskliga politiker än tomma ideal.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 17/9

Vi befinner oss i en hetsig valrörelse, som börjar lida mot de sista skälvande dagarna. Media fylls av utfrågningar, opnionsmätningar och debatter. Mitt vanliga promenadstråk är täckt av valaffischer på alla möjliga och omöjliga ställen. Valrörelser har en tendens att sopa bort alla spår av politik som inte handlar om partipolitik, skatter och röstningstaktik. Där röstkortet är den demokrati som bjuds.

Jag vill på inget sätt förringa röstandets betydelse. Det handlar om mer än tradition och ett borde. Röstandet borde handla om ideologi och visioner, om än det ofta framställs som en fråga rörande den egna plånboken. Den politiska debatten i valtider lämnar mycket att önska, både gällande solidaritet med annat än sin privatekonomi och se till individer bortom ihopklumpade grupper såsom ”pensionärer”.

Många frågor, inte minst kulturpolitiken, får en undangömd roll när skatter och avdrag ska idisslas om och om igen. Detta trots att få områden inom politiken bär på mer ideologi och skiljelinjer än just kulturen. Hur ser man på folkbildning, bibliotek, stöd till exempelvis teatrar och ungdomars kulturutövande, hur ska kulturtidskrifterna kunna fortleva och vad innefattas i kulturbegreppet idag. Med en nuvarande kulturminister som hellre använder ordet ”underhållning” än begreppet kultur, eftersom det har ”en negativ klang”, är det kanske inte konstigt att kulturpolitiken inte har en mer brinnande karaktär. Men kulturen är samtidigt det som ger näring åt demokratin alla de dagar och år som det inte är val.

För det finns ett liv bortom valrörelsen. Det livet genomsyras också av politik och demokratiska samtal. Gräsrotsrörelser, folkbildning, seminarier och panelsamtal. Längre diskussioner, ideologiska tankar och kritiska granskningar. I den mindre skräniga formen av politik, som pågår långt efter att TV-kamerorna släckts efter partiledardebatterna, är kulturen oumbärlig. Det är i litteraturen, tidskrifterna, på teaterscenerna och i studiecirklarna som demokratin ständigt föds och återskapas. Den är grogrund för engagerade, kritiskt tänkande och visionerande medborgare. Den är också en ständig plats för nya perspektiv, som inte annars får rum, och ett mer eftertänksamt funderande utan vinstintresse.

Kultur är mer än fluffet runtom, när de viktiga frågorna kring välfärd och skatter har avklarats. Den kulturpolitiska agendan säger mer än många andra frågor något om vilket samhälle vi lever i och hur vi vill att det ska se ut. Vi har fortfarande möjlighet att gratis låna böcker, lyssna på paneldiskussioner, delta i studiecirklar samt gå på teater och museum för ett relativt lågt pris. I ett samhälle av privatiseringar, konkurrensutsättning och vinstintresse är det något värt att kämpa för att få behålla till varje pris. Det är på dessa platser som politiken får ta plats på egna villkor. Valrörelsen är snart slut. Leve demokratin.

Krönika publicerad i VK 15/9

Vi var ett trettiotal lågavlönade kvinnor som arbetade med administration i den offentliga sektorn. Nedskärningarna var många och mitt i allt hade ett stort projekt dragits igång. Chefen satte planerna till verket, sedan bytte han jobb och kvar stod vi med nya rutiner och omställningar som skulle införlivas mitt i tid- och resursbristen som redan var ett faktum.

Stämningen i gruppen var dålig. Känslan av att aldrig räcka till gnagde på oss alla, liksom avsaknaden av kontroll över vår arbetssituation. Vår enda ventil var att klaga över situationen i fikarummet, trots att det födde ännu mer ilska och oro hos oss alla. När vi påtalat problemen en längre tid fick vi veta att vi skulle få gå på en halvdagskurs för att förbättra stämningen i gruppen. Eftersom inga resurser fanns till att ta in vikarier tvingades vi jobba övertid hela veckan för att ta igen den missade eftermiddagen, som var obligatorisk.

 Den medelålders kvinnan, med oklar utbildningsbakgrund och kompetens, tog emot oss med anekdoter om hur vi närmar oss varandra. Hon exemplifierade den anpassning som sker mellan människor med att ”en kvinna kanske låtsas vara intresserade av sport för att visa sitt intresse för en man”. Hon beskrev konfliktstadiet i mänskliga relationer som ”när kvinnan tillslut vågar erkänna att hon hatar fotboll.” Vår djupt oroande arbetssituation reducerades till vaga anekdoter, med heterosexistiska inslag, om tvåsamma kärleksrelationer.

Efter den inledningen fick vi lära oss skratt-terapi. Där stod vi, 30 utmattade människor, i en ring och skrattade på order. Dagen avslutades med att vi skulle få lära oss mer om våra egna och de andras personlighetstyper. Det var då flera timmars frustration bubblade över i mig, jag sträckte upp min hand och tog till orda. ”Det är inte skratt-terapi och personlighetsanalys som vi behöver”, sa jag, ”det är bättre villkor och mindre stress på vår arbetsplats.” Coachen log tillbaka mot mig. ”Du verkar vara en gul personlighetstyp, ni gillar att ifrågasätta.”

 Den här historien var länge begravd i mitt minne som en absurd händelse i mitt förflutna. Sedan läste jag Barbara Ehrenreichs Gilla läget, om självhjälpskulturens utbredning i USA. Den kultur som menar att positivt tänkande och individens egen kraft att förändra sin attityd är bärande för personlig förändring. Skrämmande berättelser visar på hur positivt tänkande-vurmen samtidigt avpolitiserar människors livssituation.

Den eftermiddagen jag upplevde var inget undantag. På fler och fler arbetsplatser, inte minst i lågavlönad offentlig sektor, erbjuds kurser i mindfullness och attitydförändring. Kurser som erbjuds som ett alternativ och inte som komplement till reella politiska diskussioner och beslut kring dåliga arbetssituationer. Ibland är fikarumsgnäll faktiskt det bästa politiska alternativet. Det föder åtminstone en analysförmåga kring att det handlar om mycket mer än dålig attityd.

Krönika publicerad i VK 1/9

Alltsedan jag började blogga runt 2006 har mailen och kommentarerna anlänt med jämna mellanrum. Varje gång som jag använder min erfarenhet av att ha blivit uppfostrad till kvinna och gör en politisk analys av det kommer invändningarna från män.
”Tror du att män har det så lätt då?”
”Det är faktiskt minst lika jobbigt för killar, varför skriver du ingenting om det?”
”Varför ska det jämt handla om kvinnoproblem, kan du inte skriva något om hur män har det?”
Mitt svar ända fram till nu har varit detsamma: När jag använder min personliga erfarenhet, utifrån vad jag uppfattar som strukturer kring kön, kan jag inte skriva om manlig erfarenhet. Jag har ingen. Jag kan skriva om att inte känna mig bekväm i könstillhörighet och jag delar många erfarenheter med män. Men jag kan inte skapa en erfarenhetsbaserad politik på samma sätt. Min uppmaning är också alltid likadan: Skriv själva. Starta en blogg och skriv om att vara fast i mansrollen, vara tysta och duktiga killen i ett klassrum av stökiga grabbar, skriv om relationen till kroppen, sexualiteten och känslorna. Våga vara privat och personlig, gör politiska ansatser utifrån er egen erfarenhet. Gör feminismens slagord från 70-talet till ert också, ni som menar att män bör bli mer inkluderade i feminismen.

Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.

Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.

Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.

Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.

Krönika publicerad i ETC 27/8

Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.

Samtidigt som Sverige njuter av de sista sensommardagarna visas bilder från översvämningar i Pakistan och bränder i Ryssland. Dödsfall och lidande kommer i extremvädrens spår, sköljer över oss i TV-sändningen när vi bänkat oss framför sommarstugans TV efter ännu en dag på stranden. Samtidigt konstateras i allt fler medier att klimatförändringarna är ett otvivelbart faktum, som om det inte redan stått klart länge, och att de katastrofer som sker är de första av många effekter av detta.

En tidigare hoppfull miljörörelse har också börjat ställa om. Alltfler, i synnerhet amerikanska klimataktivister, diskuterat nu utifrån att det redan är försent. Klimatkatastrofen är ett faktum. Fokus ligger istället på hur vi ska leva efter apokalypsen. Rasmus Malm skriver på Göteborgs-Postens kultursida den 16/8 om Guardians intervju med miljötänkaren James Lovelock. ”Vad ska jag ta mig till?”, undrar reporten med klimatångest. Lovelock, som arbetat med klimatförändringar sedan 1970-talet svarar att han bör njuta av livet så länge det går. ”Har du tur har du 20 år på dig innan det slår till på allvar.”

Det är ett typiskt svar från apokalypsrörelsen som menar att det gått för långt, att större delen av jorden kommer att bli obeboelig och världen som vi känner den idag kommer att krascha. Oförmågan att se möjlig förändring har de gemensamt med en mängd individer som vägrar tumma på sin livshållning och debattörer som sätter allt hopp till ny teknik och en omställning från konsumtion till tjänster för att behålla tillväxttanken intakt. Men de har det också gemensamt med ett politiskt styre mitt inne i en valrörelse där få ord har nämnts om en nära förestående klimatkatastrof. Miljöpartiet, som borde vara brandfacklan för att få upp frågan på agendan i valet, är märkbart tysta i ett rödgrönt samarbete som bygger mer på att ge individuella löften till olika samhällsgrupper än att lägga fram långvariga visioner.

Politiken som vi ser i valrörelsen bygger på samma slags traditionella moral som gör att vi som individer inte heller förmår lyfta ögonen från nya prylar, bilpendlande och köttdisk. En moral som utgår ifrån ett lokalt tänkande, där de individer som står oss närmast är de som vi förhåller oss till ur moraliska aspekter. I boken Tillsammans, från 2008, skriver filosofen Folke Ternman om just denna oförmåga att ställa om vårt moraliska ansvar från lokalt till den globala tillit och ansvarskänsla som krävs för förändring. Ett politiskt system präglat av kortsiktighet och ett mediaklimat som ständigt söker nya fenomen kan inte heller skapa de visioner och långvariga förändringar som krävs. På individnivå stänger vi hellre av TV:n, skänker en slant till välgörenhet och fortsätter att håna dystopiska hippies i omoderna kläder. De nära vännerna är inte de som kommer att drabbas av nästa väderkatastrof, det är dem som vi visar upp vår nya iphone för.

Krönika publicerad i VK 18/8

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Imorgon är det midsommarafton. Polisen, sociala myndigheter och frivilliga lägger stora resurser på att se till att ingen minderårig får i sig alkohol. Samtidigt som ungdomar får finna sig i att vara hårdbevakade, väskvisiterade och visa legitimation kommer en stor andel av den vuxna befolkningen att supa sig fulla. De har uppnått den ålder av myndighet då moraliserandet och skräckpropagandan kring alkohol byts ut i ett romantiserande, ackompanjerat av snapsvisor och uppmaningar att ta ett glas till.
Kampanjen Stoppa Langningen väckte nyligen stor uppmärksamhet på grund av en av affischtexterna. ”Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen”. 26 svenska kommuner la miljontals kronor på att få ut budskapet, som blev hårt kritiserat av bland andra Expressens ledarskribent Johannes Forssberg: ”En fråga som dylika kampanjmakare sällan ställer sig, men som är helt grundläggande i fungerande drogprevention är – varför berusar man sig”, undrade han.
Nej, få ställer frågan kring ungdomars berusning. Istället präglas debatten kring unga och alkohol av en icke-analytisk nolltoleransvision där det övergripande målet tycks vara att skrämma individer under 18 till att avstå allt före myndighetsdagen. De ska inte dricka, helt enkelt. Propaganda som inte bara är dyr utan, enligt ett flertal studier, har visat sig vara verkningslös.

Samtidigt som nolltoleransens moralism hårdnat kring ungdomsfylleri har alkoholkonsumtionen bland vuxna ökat. Idag dricker vi omkring 20 procent mer alkohol än i början av 90-talet. Det går numer utmärkt att kombinera ett par glas vin till maten mitt i veckan med en after work och en redig lördagsfylla. Vi vardagsdricker mer, samtidigt som vi behållit helgsuparkulturen.
En av få kampanjer som också riktat in sig på alkoholvanor för dem över 18 år är Systembolagets IQ-projekt. Kampanjens utåtriktade arbete består bland annat av en reklamfilm där det mest framträdande är en ung kvinna som har sex med en man på en toalett och inte märker att han filmar det hela. Han visar sedan filmen för sina vänner och hon vaknar upp och ser sig tårögd i spegeln medan texten ”Var rädd om dig” framträder i bild.

Romantiserandet kring alkohol har en strikt gräns. Att någon gång bjuda sin 17-åring på ett glas från bag in box-vinet är att begå ett brott enligt den nuvarande alkohollagen. Att själv dricka sig redlös inför sina barn på midsommarafton är okej. Men den har också en mer luddig gräns som implicerar en lägre acceptans för kvinnors drickande än mäns. Den manifesteras bland annat i skräckpropaganda från både Stoppa Langningen och IQ-filmen där den kvinnliga sexualiteten blir gränsen mellan den normala, och förväntade, salongsberusningen och den farliga fyllan.
Det finns både biologiska faktorer och forskning som stödjer dessa gränser. Unga kroppar påverkas mer och värre av alkohol, de har en mindre utvecklad impulskontroll och förmåga att sätta gränser och löper större risk att fastna i alkoholism. Kvinnors kroppar tål mindre alkohol och utsätts för större skada än vad manskroppar gör.
Samtidigt är det svårt att skilja mellan biologisk forskning och en godtycklig, juridisk gräns. Hur kommer det sig att det under 18 är skadligt att dricka en droppe alkohol, medan vi gärna ser mellan fingrarna på den berusning som råder på de flesta studentflak? Varför tror vi oss veta att en 17-årig som dricker ett par glas vin saknar impulskontroll, medan en 20-årig krogbesökare lämnas fri att supa bort sin?
Ännu svårare är det att skilja mellan forskning och kulturella normer. Statistik visar att det är främst bland män som alkoholkonsumtionen har ökat. Det är också de som är mest utsatta för våld i det offentliga rummet. Ändå lyser kampanjer kring tonårssöners risk att hamna i slagsmål efter en utköpt vinflaska med sin frånvaro. Likaså problematiseras vuxna mäns alkoholkonsumtion inte alls lika ofta i den offentliga debatten.
Det blir tydligt när man ser på behandlingen av ammande kvinnor. Trots att det idag finns studier som visar att ett glas vin då och då under amningsperioden inte är skadligt, ses ett glas rosé i handen på en nybliven mor sällan med blida ögon.

Alkohol är fortfarande i mångt och mycket den vuxna mannens domän. Mannen med whiskeyglaset, som tar ett järn med polarna, tävlingsdricker öl och bränner hemma är alla traditionella stereotyper. Inte sällan ursäktas de också med att det är ett manligt sätt att slappna av. Krogen eller whiskeyflaskan fungerar som de yogamattor eller hemmaspan som kvinnor uppmuntras till. I en ofta visad reklam manifesteras det exempelvis genom en grupp män som jublar på samma sätt åt ett fullt kylskåp med öl, som en grupp kvinnor gör åt en stor garderob med skor.
Även om normerna kring kvinnors drickande luckrats upp en aning är det tydligt att acceptansen kring kvinnlig berusning fortfarande är betydligt lägre än manlig dito. Filmskribenten Emma Gray Munthe noterade nyligen på sin blogg hur berusade kvinnor på film ständigt slutar som offer, inte helt olikt alkoholkampanjernas budskap. I England började man för några år sedan att benämna unga kvinnor med många sexpartners, hög alkoholkonsumtion och för mycket smink som ”ladettes” och skapade bland annat dokusåpan Ladette to lady för att göra uppfostrade kvinnor av de otyglade, unga kvinnorna.
Systembolagets information kring tonåringar och alkohol har förvisso en artikel kring att unga män och alkohol är en vanlig kombination gällande brott som misshandel och skadegörelse och man benämner det som ”en extra farlig fylla”. Men i deras kampanjmaterial ligger fokus ändå inte på det. Istället visas även här en tonårsflicka som försöker övertala en ung man att ha sex med henne, underförstått är anledningen till detta att hon har druckit och inte vet vad hon vill. Den berusade kvinnan är varken tillräknelig eller kontrollerad och både berusningen och sexualiteten demoniseras och behäftas med en offerstämpel.

Männens risker att utsätta andra för våldsbrott, skadegörelse, övergrepp eller liknande i samband med alkohol blir inga kampanjer eller debatter. Trots att de står för merparten av alkoholrelaterade brott, gällande allt ifrån misshandel till rattfylla. Även om männen under 18 håller sig undan alkohol visar statistiken att det fortfarande främst är män som både kommer att utföra och drabbas av skador, olyckor och våldsrelaterade brott i samband med berusning.
Anledningen till att vi inte ställer frågor kring tonåringars berusning är att det skulle innebära ett skärskådande av den alkoholkonsumtion vi sällan pratar om. Att verkligen utreda faktorerna bakom ungdomars drickande skulle ofrånkomligen innebära ett ifrågasättande också av synen på det manliga drickandet. Argument kring bristande impulskontroll och dålig självkänsla skulle behöva appliceras även på de vuxna männens hittills orörda berusning. Så mycket enklare då att dra en strikt nolltoleransgräns, moralisera över fulla tonårsdöttrar och få ha snapsfyllan ifred.

Text publicerad i GP Kultur 24/6

I många år var jag engagerad i Palestina-frågan. Jag skrev debattartiklar och höll tal, demonstrerade och läste. Sedan avtog intresset. Möjligen var motståndet för jobbigt, alla hårda ord under gymnasiet mellan mig och dem som försvarade Israels ageranden blev för mycket. Men kanske var det också att tongången blev för hätsk, även från det håll som jag primärt sympatiserade med. Jag ville ha frihet för Palestinas folk och stoppa bosättningar. Allt för ofta slog den retoriken över i ett krossande av staten Israel eller rent antisemitiska tongångar som jag inte ville vara en del av.

Under kriget häromåret ökade mitt engagemang igen. Men jag upptäckte att föga hade hänt i diskussionen. Snarare var antisemitismen ännu starkare och hatet mot israeler, snarare än statens agerande, än större. Det fanns inget utrymme för nyanser, lika lite från något håll. Av de gymnasiala diskussionerna, där jag hånades för min palestinasjal av medlemmar ur moderata ungdomsförbundet och där jag och mina vänstervänner i vår tur anklagade dem för att försvara mördare, har föga utvecklats.

När nyheten om bordandet av Ship to Gaza nådde mig ägnade jag dagen åt att läsa, lyssna på radio och gråta. Det paranoida israeliska styret, dess maktfullkomlighet och förtryck hade manifesterat sin värsta sida i bordandet på internationellt vatten. Hjälpsändningar av ideella krafter hade lett till människors död.

I ett flertal andra utrikeshändelser av samma sort hade fördömandet, men också nyanserna, varit större. Istället förvandlades nyheten på bara några timmar till en retorisk uppvisning från både höger- och vänsterhåll. Moderata Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman kallade Ship to Gaza för terrorister och menade att bordandet var en seger. På manifestationerna samma kväll buades talare från de borgerliga partierna ut och Israel utropades som mördare. Jag har full förståelse för dem som behöver de hårda slagorden, men i en manifestation som kunde ha präglats av samförstånd och andakt över de dödade människorna var det bara en trött påminnelse kring vilken hätsk stämning som ständigt råder kring Palestinafrågan.

Jag reser bort och kommer tillbaka till en debatt som en vecka senare präglas av ifrågasättande av aktivisterna och svårigheter att ställa Israel till svars. Det som var en fredlig hjälpsändning, som merparten av riksdagspartierna ställde sig bakom, har blivit en terroriststöttande flotta av våldsverkare. I media och i riksdagen ställs vänster mot höger, där skalan går mellan Israelstöttande och slagord kring apartheid. Risken är att Ship to Gaza och den dagen då vi vände alla blickar mot konflikten återigen snart är glömd, till förmån för ett inrikespolitiskt gymnasiegräl där alla glömt nyanser och sakfrågor till förmån för så hätska slagord som möjligt. De som drabbas är som vanligt människorna bakom muren, som lider av blockaden. För dem spelar svensk politisk tillhörighet mindre roll.

Krönika publicerad i VK 9/6

I åttan blev jag och Sara bästa vänner. I de flestas ögon var vi en underlig kombination. Jag kom från landet, var fattig och läste konstiga böcker. Hon var populär, vacker och bodde i innerstan. Men det spelade ingen roll. Vi hade massor gemensamt och inte minst en delad humor som gjorde att vi fnissade sönder även den tråkigaste fysiklektion ihop. Sara fick mig att tycka om livet och gjorde att jag såg fram emot skolan.

Det var egentligen bara en sak som skavde och det var det här med pengar. Hennes pappa var en av de rikaste i stan. Han bodde i en stor villa, med storbilds-TV, jacuzzi och biljardbord. Han gav Sara allt som hon pekade på. Det var hemskt att gå in i klädbutiker med henne, se henne plocka på sig dyra kläder för tiotusen kronor och be dem sätta upp det på hennes pappas konto.

Det var när jag och Sara började på gymnasiet som jag blev politiskt aktiv och hittade mina kretsar. Djurrättsaktivister, vänstermänniskor, feminister. Vi bar pins med röda stjärnor och gick på punkkonserter. Vi demonstrerade utanför McDonalds och läste Marx i skolcafeterian. Äntligen var jag hemma. Men det var fortfarande något som skavde. För Sara var med, följde med mig överallt, men hon passade inte in.

Alltmer tog min politiska agenda över och den gjorde det uppenbart att Sara och hennes bakgrund var allt som var fel med samhället. Hon var blond och sminkade sig normativt. Hennes sätt att fnittra och göra sig dum inför killar, tillsammans med hennes stereotypa utseende, var allt som jag som feminist kämpade mot. Hennes pappas stadsjeep och avog mot ekologisk mat förstörde miljön. Dessutom var de rikingar och visste inget om förtryck.

Jag började håna henne. Fråga varför hon gick på punkkonserter istället för svennediscon och sa att det var övre medelklassmänniskor som hon som gjorde att samhället såg ut som det gjorde. Jag snackade skit bakom hennes rygg och undvek att ta med henne på fester. Folk spred ut rykten om att hon var en hora, jag stod aldrig upp för henne. Hon mådde dåligt, jag fnös att snygga rikingar som hon inte visste vad riktig ångest innebar. I slutet av ettan på gymnasiet hade hon tröttnat på mina trakasserier och bröt med mig. Sedan sågs vi bara sporadiskt på stan och hejade på varandra.

När jag skriver den här texten är det hemskt att se mitt eget beteende i klarspråk. Kanske skulle jag hålla tyst om det om jag inte märker att samma tendenser, om än inte lika extrema, fortfarande finns i vänsterrörelsen. Jag har vänner som blivit hånade för sin medelklassbakgrund eller yrkesval. Jag har gått i demonstrationståg där våldsromantiken flödat och borgare ska skjutas, killar med backslick blivit attackerade med äggkastning och var och varannan vänstertidning listar de rikaste i Sverige som fienden, med namn och bild.

Vänsterrörelsen slår ur en underdogposition. Men alltför ofta misstas den ideologiska kampen för rättvisa och jämlikhet med att fiendeutmåla andra. De ideologiska motsättningarna blir en personlig motsättning och plötsligt är det omöjligt att se bortom klass och makt för att finna individen bakom. Det är ett pinsamt sätt att bygga en politik. En sak vore om det rörde sig om en liten klick, men våldsromantiken och fiendeutpekandet är så utbrett inom vänstern att det knappast rör sig om isolerade grupper. Snarare är det en mentalitet som har byggts upp under lång tid och som sällan ifrågasätts.

Sara, jag är fruktansvärt ledsen för allt jag gjorde mot dig. Mitt enda sätt att be om förlåt är att vidga mina ideologiska skygglappar och umgås med människor ur alla klasser och med så många politiska synsätt som möjligt. Vi tycker inte lika, vi har olika maktperspektiv och skilda förutsättningar. Men jag tänker aldrig rata en fin människa, på basis av ideologiska motsättningar, igen.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 28/5

Jag har bokat en tid hos en tandläkare. För första gången på flera år har jag faktiskt råd att gå dit. Samma dag får jag chans på ett förstahandskontrakt. Vi är några av de utvalda som åtminstone fått en visning. Jag sitter i soffan och övermannas av såväl tacksamhet, som overklighetskänslor. Det tar en stund innan jag inser hur bisarr min översvallande tacksamhet är. Det handlar om två så grundläggande saker som fast boende och tandvård. Ändå är känslan att det är något unikt som har skett.

Det är unikt. Väldigt många svenskar har inte råd att gå till tandläkaren och i, inte minst, storstadsregionerna saknar många boende. Man bor inneboende, hos vänner och flyttar runt mellan mer eller mindre vita andrahandskontrakt.

Min känsla av tacksamhet är dock instämmande med den allmänna mentaliteten idag. Det är upp till dig att fixa bostad, ha råd med tandläkare, fixa schyssta villkor med arbetsgivaren, ha en privat sjukförsäkring som täcker upp när offentligheten sviker. Den egna lyckans smed innebär också den egna olyckans ansvar.

Många liberala skribenter skulle svarat mig att det faktiskt inte är så dyrt att gå till tandläkaren om man sparar. Spara kan man alltid göra, tog inte jag några öl förra helgen som jag hade kunnat lägga på ett tandläkarbesök i stället? Och hur var det med den där klippningen för en månad sedan, kunde jag inte bytt ut den mot tandvård? Visst stämmer det att det finns dem som har råd med tandblekning för tusentals kronor, men samtidigt säger sig vara för fattiga gällande hål i tänderna. Men de är i minoritet. De som påpekar att man alltid kan spara är de som förmodligen har råd med både sparande och livskvalitet. Fnysandet åt studenter som kallar sig fattiga, men samtidigt har råd med krogbesök och fika inbegriper samma resonemang.

När jag klagade offentligt över bostadsbrist och omöjligheten för mig att köpa en bostadsrätt fick jag ett liknande svar. ”Men det är väl bara att spara då.” De individuella lösningarnas honnörsbegrepp är meningsinledaren ”men det är väl bara att”. Överviktig och arg på kroppsideal? Men det är väl bara att banta. Deprimerad och trött på att stå i vårdköer till psykiatrisk hjälp? Men det är väl bara att läsa en självhjälpsbok och rycka upp sig. Fattig? Men det är väl bara att spara. Dålig arbetsgivare? Men det är väl bara att byta jobb.

Det är en skrämmande, apolitisk hållning som alltmer börjar genomsyra samhällsdebatten. När det alltid bara är upp till individen att fixa det fråntas såväl den politiska analysen av kollektiv problematik och de strukturer som i viss mån bestämmer handlingsutrymmet. Jo, jag hade råd med tandläkare till slut och bostaden ordnar sig väl som vanligt. Ett fritt aktörskap och egen handlingsförmåga är viktig. Men det är farligt när alltfler börjar tala om den som om den också är allt. Individen må förändras, men samhällsproblem kommer i så fall att finnas kvar utan att ens ifrågasättas.

Krönika publicerad i VK 26/5

Parallellt med Agnes inlägg om feministisk skuld och vilka erfarenheter som är värda att berättas läser jag intervjuer med Ebba Witt-Brattström om nyutkomna Å alla kära systrar. Jag är en typisk nutida feminist som Witt-Brattström skulle ha svårt för. Vill inte kalla mig kvinna, vill upplösa könsbegreppet, tror inte på systerskap som dogm, vill inte ens föda naturligt. Jag har ingenting emot Witt-Brattström. Det Grupp 8 gjorde var otroligt viktigt och jag är oändligt tacksam över det som de uppnådde. Deras engagemang och kreativitet inspirerar mig och många andra även idag. Men det gör mig ledsen över att hon ser dagens feministiska rörelse i sådana ensidiga perspektiv och inte tror att rörelsens differentiering och pluralism också har fört något gott med sig.

Det är nämligen här som jag anser att både Agnes och Ebba W-B har fel. De tecknar båda, från olika håll, helt skilda bilder av feminismen idag. Där Ebba W-B menar att den är alltför pluralistisk och osammanhängande för att kunna uppnå några emancipatoriska syften ser Agnes fortsatta uppdelningar i bra och dåliga feminister och en exkludering i feminismens förtecken.

Vad jag ser är en rörelse som har gått samma nyttiga väg som vänstern. Som splittrats, men blivit starkare i sin splittring. För att den tillåter flera röster, andra allianser och nya tankar. Det lilla som jag hann vara på HBT-festivalen i Göteborg blev en bra påminnelse om detta. Feminismen har inte försvagat sin position. Möjligen en feminism som enbart utgår ifrån vita medelklasskvinnor. Men en feminism som vågar vara självreflexiv och diskutera sin egen roll, samt sträcker ut armarna till HBT-rörelse, queerteori, antirasism och andra politiska rörelser – det är en feminism som lever mer än någonsin.

Jag tror inte alls på snacket om backlash, lika lite som att feminismen fortfarande är tyngande ok av normer. Snarare ser jag en frihetlig rörelse, som alltmer gör sig fri från det tidiga 2000-talets statsfeminism och tar tillbaka ordet ”jämställdhet”. Som införlivat intersektionalitetsbegreppet från akademin, in i sin praktik och diskuterar makt utifrån såväl genus som klass, etnicitet och sexuell läggning. En feminism som äntligen fått en liberal motsvarighet värd namnet och där antifeminister förvirras av att feminister kan vara oense på en debattsida i Expressen. Av tidigare dömanden av utseende och strikta normer kring hur man skulle se ut och bete sig ser jag väldigt lite. Snarare har normen gått tillbaka till att vara feminist som ändå rakar benen och är sminkad, men fortfarande orkar vara intellektuella och feministiskt medvetna för en självständig kvinna kan vara allt.

Det sistnämnda rör min första farhåga kring feminismen och dess utveckling, kring hur vi fortfarande strävar efter att vara allt. Kanske mer än någonsin. Jag håller delvis med Agnes om att alla erfarenheter inte får plats. Det var en del av tanken bakom min krönika kring kvinnlig sexism (att jag sedan olyckligt placerade en Twitterdiskussion i samma mening som tafsande och fick det att framstå som att jag jämställde dem, vilket orsakade en hel del kritik, är en annan historia). Här finns fortfarande mycket att göra. Som Johanna Palmström sa när jag lyssnade till en föreläsning med henne häromveckan: En politisk rörelse behöver både slutna rum att dela erfarenheter inom, men lika mycket ett korsdrag av nya tankar och erfarenheter.

Men en ännu större rädsla är att den feministiska skulden handlar om dem som inte lever upp till feministiska ideal, snarare än den feministiska verklighetsbeskrivningen. Jag har skrivit om det flera gånger. Jag möter på det så ofta. Kvinnor som varit feministiskt engagerade och därför inte velat erkänna att de blir misshandlade av sin man. Jämställdshetsaktörer som bantar i smyg. Tjejer som aldrig skulle erkänna för sina vänner att de gör mer än pojkvännen därhemma eftersom de inte vill vara det där kvinnliga offret. Vi är ju en ny generation av upplysta, självständiga kvinnor. Vi ska ju vara bättre än så. Eller?

Som vanligt hamnar skulden på kvinnor och diskussionen landar bland kvinnor. Emilie Thoréns frustrerade inlägg om att vara den som städar gav upphov till en omstart av den gamla diskussionen (en exempellänk, orkar inte länka till alla inlägg från alla i den diskussionen men Lisas inlägg innehåller flera vidarelänkar) kring duktiga kvinnor som gör för mycket hushållsarbete och tar för mycket ansvar för andra. Precis som förra gången hamnar det i en fruktlös, infekterad polemik mellan dem som menar att duktiga flickor som tar på sig för mycket ansvar och städar efter andra får rycka upp sig och sluta gnälla och dem som menar att det väl vore bättre om andra tog samma ansvar istället. Personligen tyckte jag att Thorén var oerhört modig. För att det är så mycket enklare att ha kommit vidare, bort från den ojämställda berättelsen och dess strukturer och blivit någon annan, den perfekta feministen. På grund av den ständiga dubbelheten i att både se sig själv som fri aktör och samtidigt någon som har somliga strukturer i ryggmärgen och förhålla sig till dem. Nej, det är ingen lätt balansgång och i en utopi skulle den erfarenhetsbaserade politiken inte lägga värderingar i skilda erfarenheter, men det gör den fortfarande. Jag tror att vi behöver lyfta blicken från såväl den personliga polemiken som det ständiga egna navelskåderiet och hitta flera sätt att prata politik på.

Ain’t I a woman?, undrade Sojourner Truth år 1851 på ett kvinnorättsmöte i Ohio. Hon föddes in i slaveriet och efter sin frihet blev hon en talare för både slaveriets avskaffande och kvinnors rättigheter. ”Är inte jag en kvinna?”, undrade Truth på kvinnorättsmötet och påvisade kvinnokampens etniska orättvisa, där vita kvinnor hade större frihet och makt än andra. De vita kvinnornas privilegier sträckte sig inte till svarta kvinnor.

”Ain’t I A Woman” är namnet på en kampanj, initierad av nätverket ”Ingen Människa Är Illegal”. Den tar fasta på Truths tankar kring vilka som kvinnorättslagar och kvinnoskydd inbegriper. I en samtida svensk kontext är det papperslösa kvinnor som saknar rättigheter. De saknar, liksom andra papperslösa flyktingar i Sverige, rätt till sjukvård och andra sociala skyddsnät och lever i ständig rädsla för polis och Migrationsverket. Skräcken över att behöva återvända till hot, tortyr, förföljelse eller övergrepp i hemlandet finns ständigt.

Men för kvinnorna finns dessutom en dubbel utsatthet. På grund av deras avsaknad av rättsligt skydd är de ett enkelt villebråd för utnyttjande. Flertalet historier om utlovad asyl eller insmuggling i landet, i utbyte mot sexuella tjänster, har uppdagat sig den senaste tiden. För de papperslösa kvinnorna finns ingen möjlighet att få hjälp i en sådan situation.

Många papperslösa kvinnor är också på flykt från våld av närstående, som är väl medvetna om att kvinnorna saknar rättsliga möjligheter att anmäla övergreppen. De riskerar då själva att bli gripna och avvisade. I dag måste en kvinna som kommer hit på anknytning, det vill säga genom en relation med en svensk medborgare, vara skriven i Sverige i två år innan hon har rätt att stanna utan anknytning. Det innebär att hon innan dess riskerar att skickas tillbaka till sitt hemland om hon bryter upp eller anmäler misshandel och övergrepp i relationen.

Likaså är det inte tydliggjort vad som räknas som tillräcklig grund för att stanna i en asylprövning. Många kvinnor svarar nej på frågan om de har blivit torterade i sitt hemland, då ingen upplyser dem om att även våldtäkter räknas som tortyr. Inte heller spelar det alltid någon roll, då typiska kvinnorättsliga frågor såsom tvångsgifte och könsstympning ibland inte är tillräckliga skäl för att få stanna.

Ain’t I A Woman är ett upprop för dessa kvinnor. Kraven som förs fram är att kvinnofridslagen överordnas utlänningslagen, att utlänningslagen förtydligas så att kvinnors asylskäl blir en tillräcklig grund för uppehållstillstånd samt att papperslösa kvinnor som medverkar i en brottsuppredning ska få tillfälligt uppehållstillstånd så länge utredning och domstolsprocess pågår. Tre krav som skulle göra stor skillnad. Men den största skillnaden är kanske en fråga om attityder. Att börja tala om en tyst och bortglömd samhällsgrupp och ställa grundläggande frågor om vilka som inbegrips i våra lagar.

Krönika publicerad i VK 12/5

Mer om kampanjen finns att läsa här

Idag är jag intervjuad på Bokhora om kommande debutromanen, läsvanor och varför Hemsöborna förändrade mitt liv innan jag ens hade läst den.

På Expressens debattsida skriver jag idag om valrörelsens substanslösa retorik och en politik som handlar mer om semantiska skillnader än reella maktkonflikter.

I min vänsterungdom kramades vi aldrig. Vi skämtade sällan. Vi hade nästan ingen kroppskontakt. Mitt gymnasiegäng led snarare av en fobisk misstänksamhet mot att, som vänner, ha fysisk kontakt. På Ung Vänster-lokalen var det inte mycket bättre. Humorn utsträckte sig till trashtalk-skämt om ungmoderaterna som gick i skolkorridoren i kostym och portfölj, samt ett och annat häcklande skämt om nyliberaler. Någon slags kroppskontakt var utesluten. Till skillnad från syndikalisterna, där alla de snygga som spelade i band hade engagerat sig, var vi heller varken särskilt coola eller snygga. De flesta i Ung Vänster var fula commiekids som ratade stil och attraktionskraft till förmån för att hata kapitalismen iklädd Socialist-hoodtröja i för stor storlek och glömma bort att tvätta håret. Åh, vad jag önskade att jag var syndikalist så jag fick hångla lite mer, men så var dessvärre inte fallet.

Min bekantskapskrets i Göteborg består i stort sett uteslutande av människor med någon slags vänsterorientering. Från ekovänster och syndikalister till vänsterpartister och en och annan ljum vänsterliberal, som jag. Jag har förvisso rätt mycket kroppskontakt med somliga av dem och det finns inga människor jag har så roligt med och skrattar så mycket med, men det är alltid en konsekvens av en lång lära- känna-varandra-period, där det tar tid innan vi självklart börjar hejkramas, säga att vi älskar varandra och drar internskämt.

Det var alltså mot denna bakgrund som jag för första gången mötte liberaler. Då menar jag inte mötte som i ledarartiklar och böcker, utan livs levande liberaler. Det var något av en chock. I den värld av de liberaler som jag har lärt känna finns inget utrymme för lära-känna-varandra. Inte heller att vänta in och se vilken nivå andra människor ligger på gällande kroppskontakt, humor eller närhet. Kramliberalerna anfaller utan att fråga och där står du försvarslös inför kindpussar, shots, kränkt-skämt och personhype.
De älskar att ta plats och bryr sig inte om sociala koder, möjligen för att de gärna umgås i grupp där alla är lika obrydda och skrikiga som dem själva. Eller för att alla former av nedtoning och känna in läget skulle kunna vara ett uttryck för den svenska lagomheten och jante-lagen och är det något som kramliberaler hatar så är det lagomhet och jante. Det är bara att gilla läget och låta sig överösas av kindpussar, bjudsprit, offerkofte-skämt och stories om gruppsex på någon inofficiell liberalträff med karaoke och shots och låtsas som att man inte chockeras av dem.

Men för att förbereda den läsare som ännu inte stiftat närmare bekantskap med en kramliberal har jag utkristalliserat några fundamentala drag i deras persona, som en hjälp på traven:
1. Kramliberalen älskar kroppskontakt.
Det säger ju sig självt och hörs på namnet. Kramliberalen skakar sällan hand. Istället kastar de sig över dig, likt en uppspelt Golden Retriver, och kramar om dig. Finns du på Twitter, och har skrivit någon text som kan närma sig liberal, är risken stor att kramen blir lång och ackompanjeras av en och annan kindpuss. Det här är alltså bara hälsningsriten. Finns det alkohol med i bilden är risken stor att du, innan kvällen är slut, kommer att ha blivit smekt på låret, pillad i håret, upphånglad och erbjuden gruppsex. Kramliberaler älskar människor, särskilt om de är snygga och har ett medianamn, och eftersom merparten av dem är mer eller mindre polygama älskar de även att försöka ligga med dig. Möjligen kan de numera ha en monogam relation alternativt ha en läggning som gör er inkompatibla. Då nöjer de sig med lite smek och teaserflirtande.
2. Kramliberalen är ”frispråkig”.
Som tidigare angett bryr sig kramliberalen inte särskilt mycket om sociala koder och uppförandenormer. Kramliberalen ska synas och höras, ner med jante för nu tar jag en GT till och pratar om statens förtryckande makt! Efter lite mer alkohol är kramliberalen mindre intresserad av samhället och mer intresserad av att sjunga 90-talshits och prata om sitt sexliv, men huvudsaken är att det inte är anpassat till någon uppförandenorm överhuvudtaget. Eftersom kramliberalen gärna färdas i flock är detta sällan något problem, då alla beter sig likadant.
3. Kramliberalen älskar att hypa andra kramliberaler.
Minns ni högstadiet när tjejgänget ständigt skulle gruppkramas och kalla varandra bästis? Ungefär så fungerar även kramliberalerna. Ord som ”bästa” och ”finaste” flyger omkring i luften och i Twitterfeeden, man ”älskar varandra” för minsta välriktade skämt mot Beatrice Ask och man har ”underbara dejter” med varandra i tid och otid. När du första gången blir kallad ”finaste” av en kramliberal kan det kännas både chockerande och obekvämt, men med tiden vänjer du dig vid att det är ett adjektiv som omfattar de flesta som någon gång sjungit karaoke i Almedalen eller skämtat om översittarpolitik.
4. Kramliberalen är ”rå men hjärtligt”.
Detta riktar sig mot alla, inklusive kramliberalen själv. Självdistans och distans till det mesta utgör en viktig del av kramliberalens persona. Allt som skulle kunna tas på allvar skämtar kramliberalen effektivt bort. Försöker man ta in en gnutta allvar, såsom strukturella hinder, i diskussionen finns det en överhängande risk att kramliberalen skämtsamt distanserar sig med begrepp som ”offerkofta” och ”vadå, är du kränkt eller?”.
5. Kramliberalen är härlig.
Det här är det viktigaste i kramliberalens karaktär. Kramliberalen uppfattar både sig själv och andra gelikar som ”härliga”. De uppfattas också av andra på det sättet. Deras översociala, flirtiga sätt att bemöta människor, ständiga skämt och konsten att frispråkigt bjuda på sig själv utgör vad som kan sammanfattas i begreppet ”härlig”. Ständigt glada och tjoande driver de runt från krog till krog med ett champagneglas i handen och det enda mörka molnet på deras himmel utgörs av för tidiga stängningar, på grund av förtryckarstaten i Sverige. Livet är en fest, säger den härliga kramliberalen. Det är väl själva fan att gråsossar och vänstertjurare inte kan se det, utan fortsätta tjata om kollektivt ansvar och strukturella hinder.

Sådana är de, kramliberalerna. En betydande del av den svenska mediasfären och numera min bekantskapskrets. Precis som den glada Golden Retrivern som aldrig slutar hoppa och skälla är de stundtals tröttsamma, men sedan lägger de huvudet på sned och gläfser om gratissprit och kallar dig ”finaste” och då smälter du likt förbannat. Man älskar ju dem ändå, de små liven.

Mellan IKEA-besök, romanskrivande och inflytt och utflytt av kombos i min andrahandstrea hinns det med lite annat skrivande också.

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Vad har Svenska Kyrkan för samhällsansvar?

Panelsamtalet i Kyrkans Hus i Skövde, som jag under måndagen deltog i, tog bland annat upp den frågan. Det är en relevant fråga, inte bara för Svenska Kyrkan, utan för alla ideella och frivilliga organisationer. Kanske allra mest de som är etablerade, med ett starkt varumärke och en hög trovärdighet.

Oerhört många människor arbetar ideellt. Trots allt prat om livspussel och omöjliga tidsmarginaler, väljer ändå många svenskar att lägga tid och engagemang på att hjälpa andra och engagera sig i olika frågor. Det kan handla om alltifrån att rusta upp i sitt närområde till att lobbyorganisera sig i miljöfrågor.

Frågan är hur man samför dessa viljor och hur de växer till något mer. I alla frivilligorganisationer och samfund ryms enormt mycket kunskap, erfarenheter och tankar kring samhället. Här finns också en vilja till förändring. Trots detta är, framförallt de mer etablerade organisationerna, relativt osynliga i samhällsdebatten. Var är exempelvis Svenska Kyrkan och Röda Korset i de frågor som bränns i samtiden? Hur förvaltar man medlemmarnas engagemang och vilja till förändringsarbete? Mindre folkhemsetablerade organisationer vågar ofta ta för sig mer. Amnesty International och Rättvisemärkt är två bra exempel på organisationer som synts och hörts, både i det lokala och i en större samhällsdebatt. Varför gör inte Svenska Kyrkan och Röda Korset samma sak?

Kanske beror det just på deras långa tradition och ofrånkomliga sammankoppling med såväl forna tiders ideal, som tidigare decenniers folkhem. Man har arbetat nära staten, många har varit i organisationerna länge och det finns ett inrutat sätt att arbeta på. Bilden av deras ideella verksamhet, som mest baserat på kaffekokande och klädskänkande, är måhända inte helt rättvis, men likväl relativt cementerat.

Vi befinner oss i en alltmer upptrappande valrörelse. En rörelse där många röster kommer att drunkna, helt enkelt för att de inte är intressanta väljargrupper. Asylsökande, gömda flyktingar, hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka är exempel på grupper som riskerar att glömmas bort, då de varken omfattas av hushållsnära tjänster eller jobbskatteavdrag. Hur ska deras frågor hamna på agendan?

Här har samtliga frivilligorganisationer en viktig roll att fylla. Inte bara att arbeta praktiskt med utsatta och behövande, utan också föra upp deras situation i det politiska samtalet. Bidra med kunskap och erfarenhet om hur det ser ut, våga vara obekväma och ha åsikter. Med egen erfarenhet av ideellt arbete vet jag hur svårt det kan vara att ta den tiden som krävs för att prata igenom en åsikt och driva den, framförallt när man går på knäna av det praktiska arbetet. Men opinionsbildandet är minst lika viktigt för förändring och det fortsatta arbetet. Vakna upp från kaffebryggare och symöten och våga ta ställning.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/3

Den brittiske språkfilosofen J.L. Austin utvecklade i början av 1900-talet talaktsteorin. Det mest kända exemplet ur teorin är Austins myntande av så kallade performativa yttranden. Han pekade här på de yttranden som också innebär att man utför en handling.

De äkta performativerna, menar Austin, är dem som är knutna till institutionaliserade situationer. Prästen yttrande om att förklara er man och hustru och domarens uttalande av en dom är exempel på äkta performativer. Själva yttrandet har en institutionaliserad makt att förändra individuella situationer.

Just nu pågår två parallella debatter i Sverige som båda rör sig om begrepp. Den första handlar om hoten mot konstnären Lars Vilks, där flertalet debattörer har menat att samhället generellt, och muslimer speciellt, måste ”ta avstånd” från de som hotar yttrandefriheten. Innebörden i begreppet är vagt, men har blivit alltmer vanligt i debattklimatet.

Den andra debatten rör begreppet erkännande. Riksdagen har röstat igenom att erkänna Turkiets övergrepp mot armenier i början av 1900-talet som ”folkmord”. En debatt kring såväl konsekvenser, huruvida riksdagen har rätt att bedöma sanningar och om ett ord som folkmord kan användas när det inte fanns på den tiden, pågår just nu.

Vad är det egentligen som efterfrågas i avstånds- och erkännandebegreppen? Både avståndstagandet och erkännandet fyller egentligen ingenting mer än en semantisk funktion. Likväl tillhör åtminstone erkännandet en institutionell makt, där uttalandet får praktiska konsekvenser i form av bland annat förändrade relationer med Turkiet, och därigenom bör ses som ett performativt yttrande. Även avståndstagandet är en form av performativ sats, som också det syftar till att förändra politiska relationer.

Utvidgningen av performativa yttranden i den institutionella makten och den ökade semantiska rollen i politiken är möjligen ett tecken i tiden. Den begreppsliga innebörden verkar ofta vara överordnad den praktiska, där debatten är viktigare än praktiska handlingar. ”Vi lovar”, uttalas det i valsammanhang och borde, på samma sätt som erkännandet, vara performativa yttranden. Men vallöften åtföljs sällan av handling och dessa uttalanden stannar ofta på en yttrandenivå.

Även postmodernistiska tankeströmningar om språkets politiska och funktionella makt har bidragit till utvecklingen. Språkets maktfunktion blir allt tydligare, i allt ifrån diskursanalyser som påvisar våra generella sätt att tala om saker till vilka yttranden som kan räknas som kränkande för individen.

Att den språkliga makten skärskådas och dekonstrueras är eftersträvansvärt, men innebär paradoxalt nog också att den språkliga makten förstärks. Ju större roll vi tillskriver begrepps funktion, desto mer använder sig också makten av dem. Risken finns att vi hamnar i ett samhälle där det åberopas avståndstagande och erkännande stup i kvarten, utan att någon verklig handling sker.

Krönika publicerad i VK Kultur 17/3

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3