Och sen lite hårstyling på det

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.

Vi som aldrig sa offer

Sedan finns det en annan, betydande orsak än just konsekvenserna av det självutlämnande, som gör att jag inte lägger ut de där kropp-texterna som jag skrev om i föregående inlägg.
Rädslan för att uppfattas som ett offer. Någon som är svag, en otillförlitlig kvinna och en dålig feminist. Duktiga feminister har inga matnojor, starka kvinnor bråkar inte med sig själva, rejäla genusvetare säger ja och nej och slår sig fria.

Jag mailar med en tjej i min ålder som mår mycket dåligt. Hon pressar sig själv till utmattning och är ständigt på väg att bryta ihop. När jag undrar varför hon inte sjukskriver sig svarar hon att “det vill man ju inte göra, man vill ju inte bli den Utbrända Sjukskrivna Kvinnan liksom”.
Jag har diskuterat en del med tjejer om sexuella situationer då man varit osäker på vad man velat, om man velat. Osäker på om man kan säga nej och om det där nejet kommer att uppfattas. Vi har pratat om att välja den enkla vägen, som är att låta bli att säga nej och låta bli att lyssna till sin inre vilja. Hellre det än att riskeras att utsättas för våldtäkt. Det är så mycket svårare. Då är man helt plötsligt passiv. Då har man helt plötsligt blivit Den Våldtagna Kvinnan.

Om 90-talets feminism präglades av ett starkt fokus på olika positioner där kvinnor är den förtryckta, den lidande eller offret om man så vill, såsom ätstörningar, kvinnomisshandel, våldtäkt och sjukskrivningar, är 2000-talets feminism en diskurs som i första hand handlar om möjligheter och styrka. Det är någonting som i grunden är positivt. Att positionera sig själv eller andra som offer är på inget sätt konstruktivt. Att tycka synd om är att försätta den som det är synd om i en underordnad objektsposition där den som tycker synd om blir det högre stående subjektet.
Men det finns en milsvid skillnad mellan begreppen medömkan och medkänsla.

I 2000-talets feministiska diskurs finns inga offer. Där finns bara lyckade, strävande, framgångsrika kvinnor. Där finns på sin höjd De Starka Kvinnorna. De som blivit utsatt för våldtäkt, haft ätstörningar, varit utbrända eller misshandlade men kommit ut på andra sidan som starkare människor som slår tillbaka.
Vägran att se eller vara offer, utan bara se styrka och individens ansvar att resa sig, är ingen tendens som bara är centrerat kring jämställdhet. I ett samhälle där ingen får vara sjukskriven, arbetslös, socialbidragsberoende och där den som är arbetarklass bär på ett individuellt ansvar och en individuell möjlighet att göra en klassresa, är rädslan för offerpositionen ett genomgående drag.
Men jag har bara tio minuter kvar av lunchrasten att skriva det här inlägget på och det är därför jag väljer att centrera mig kring den feministiska diskursen.

För på 2000-talet finns bara starka, självständiga och framgångsrika kvinnor. Där har de duktiga flickorna inte bara blivit förbannat ambitiösa och karriäristiska utan även förbannat bra på att vara feminister. I den feministiska diskursen som handlar om att vägra vara offer och att slå sig fri finns inget utrymme för att vara någonting annat.
Är du misshandlad? Jamen så gå då.
Lever du i ett ojämställt äktenskap? Men skilj dig människa!
Utsätts du för härskartekniker? Gnäll inte, lär dig härskarteknikerna och fight fire with fire istället.
Blir du nertystad eller känner dig orättvist behandlat? Amen herregud, hur många gånger ska man behöva säga åt dig att vi ska höja våra röster för att höras!
Blir du kallad för slampa? Ta tillbaka ordet och fyll det med en positiv innebörd.

I en jämställdhetsdiskurs där det bara finns utrymme för starka och framgångsrika kvinnor råder det också en enorm inflation i omvandlandet av framgångsrika, starka människor och personliga beslut till en feministisk ikonisering. Charlotte Perelli betraktas nu som stark och som en förebild för den gnälliga medelklasskvinnan när hon väljer att skilja sig. Jag tror faktiskt att Charlotte Perelli skiter högaktningsfullt i om hon betraktas som en stark människa och får sitt personliga beslut diskuterat runtomkring i bloggosfären just nu. Jag tror att hon är fullt upptagen med det kaos som råder och att hålla ihop sig själv känslomässigt i vad som troligen är en av hennes livs svåraste kriser.
Inte heller i kulturen finns det något utrymme för de svaga kvinnorna längre. Den våg av litteratur om kvinnor med ätstörningsproblematik, destruktiva relationer eller tablettmissbruk som fanns på 90-talet fick utstå så mycket hånande och spottloskor att ingen jävel vågar skriva en sådan roman längre. Hur många filmer med kvinnor som är utsatta eller bara lite allmänt misslyckade har ni sett den senaste tiden? Jag har inte sett en enda. Nu kollar vi på Sex & the City istället. Där snackar vi feministiska ikoner! Framgångsrika, skitsnygga, självständiga och sexuellt frigjorda kvinnor vill vi ha.

Jag faller själv in i ramen för normen kring den starka kvinnan i mitt bloggande. Till och med när jag skriver om självskadebeteende måste jag omvandla det till en styrka hos vi tjejer som gjort/gör det.
Ja helvete brudar, vad starka vi är idag! Känner du vilken stark och frigjord kvinna du är när du sitter och gråter över att den kärlek som du trodde skulle vara för evigt nu tagit slut, Charlotte Perelli?
Att vägra tillskriva sig en offerposition är ett viktigt och ansvarsfullt steg för både den individuella och den kollektiva frigörelsens möjligheter. Men frågan är exakt hur frigjorda vi är när vi hellre är nära utmattning än blir den Sjukskrivna kvinnan, när vi hellre tvingar oss själva att ha sex än riskerar att bli Våldtäktsoffret eller när jag konsekvent vägrar erkänna för mig själv eller andra om de matnojor som kvarstår av rädsla för att bli betraktad eller betrakta mig själv som Tjejen med matnojor.

Läsvärt- och hörvärt

Lawen Mohtadi skriver om den politiska retorikens begränsningar och den ständigt dualistiska uppdelningen mellan invandrare och svenskar. Det är exakt det här jag menar i min kritik av mångfaldsbegreppet. Vi accepterar och respekterar de andra. Men vilka är vi och vilka är dom?

I P1:s sommarserie Heliga familjen gör bl.a. Maria Sveland upp med kärnfamiljen genom intervjuer, ljudkonst, dokusåpa och historiska tillbakablickar. Två av mina favvo-genushistoriker, David Tjeder och Andreas Marklund, ger kloka historiska perspektiv, Gudrun Schyman är härligt förbannad på samhället och svär så det ryker i radion och Kicki Danielsson berättar osentimentalt och rakt om sin uppväxt i fosterfamilj efter föräldrarnas skilsmässa. Bland mycket annat. Lyssna på webben och missa inte nästa avsnitt.

Mångfald

Nu ska vi vara snälla mot varandra. Börja inte bråka nu. Man ska inte ställa till med någon scen. Eller prata om någonting opassande. Det blir ju så jobbigt. Det här med konflikter, det blir ju så tråkig stämning liksom. Alla blir bara illa till mods. Man vill väl ändå inte vara bråkstaken i gruppen?

Nu när vi har fått det så fint och så härligt i det här landet. Vi behöver väl inte bråka längre. Alla ska med, alla ska få vara med och alla ska få vara precis den de är. Nu ska utanförskapet bort. Nu ska alla få vara precis som alla andra. Men alla får vara sig själva. Vi respekterar alla. Vi kämpar mot samma mål.

Det spelar ingen roll om du är kvinna, bög, invandrare, psykiskt störd, alkis eller bara lite sunkig, gammal arbetarklass. Alla är lika mycket värda. Alla ska bli sedda som dem de är. Bejakandet av mångfald ökar tillväxten. Och tillväxt ska vi ju ha. Tillväxt är det allra finaste ordet. Det är nästan så man får plötslig utlösning bara av att höra det nämnas. Om ledande ekonomer konstaterat att om vi bejakar bögen, invandraren och alkisen så ökar tillväxten är det klart att vi ska bejaka dem. Vi blir ett rikare land. Vi kan gå i pridetåget, äta mat med konstiga kryddor och inspireras av den kvinnliga känslointituitionen. Så mycket härliga färgklickar det finns att bejaka!

Det är viktigt att företagen hänger med. Ledande ekonomer visar att en bög och en invandrare på varje arbetsplats ökar omsättningen. Bögen och invandraren är multikompetenta. De kan både jobba och vara bög och vara invandrare samtidigt. De sitter på unik bögkompetens och invandrarkompetens. Våra företag har faktiskt inte råd att ignorera den kompetensen. Ledande ekonomer visar också att en kvinna i styrelserummet kan leda till bättre arbetsresultat. En kvinna kan ju bidra med kvinnliga värden. Hon ser saker på ett annat sätt. Förhoppningsvis bär hon kort kjol också. Den kompetensen kan vi inte gå miste om.
Men det är viktigt att de inte blir för många. Tänk om man skulle anställa flera bögar på samma gång? Då kanske det bara blir ett enda stort schlagerparty av hela arbetsplatsen. Eller en massa invandrare! Då kanske de börjar fira konstiga högtider på jobbet, slutar prata svenska och utför religiösa riter på arbetstid. För att inte tala om att släppa in hälften kvinnor i styrelserummet. Det vet man ju hur det blir. Bara en massa kvinnotjatter, skitsnack och mensprat.

Vi måste ju ändå bibehålla någon slags grundordning i det här landet. En vit, manlig, heterosexuell medelklassordning helst. Men det är viktigt att bejaka färgklickarna. Det för landet framåt. Alla ska med. Alla ska få vara den de är.
Ingen behöver bråka. Vi tycker ju om alla. Ingen lider av utanförskap. Det blir bara jobbigt om det blir konflikter. Det finns faktiskt ingen anledning att tjafsa om sånt där som maktskillnader och orättvisor längre. I det här landet behandlar vi alla lika. Till och med kvinnan, bögen, invandraren och den som är lite sunkig, gammal arbetarklass får vara med på samma villkor. Det känns så himla omodernt att tjata om klass, strukturella orättvisor, maktdiskurser. För att inte tala om rasism och sexism. Vad är det för gammalt groll ni drar upp? Det är faktiskt ett modernt land som vi lever i. Man måste ju hänga med i den västerländska samhällsutvecklingen. I moderna länder sysslar man inte längre med politik. Det blev så mycket jobbiga konflikter och olika organiserade grupper då. Det blev lätt så dålig stämning. I det moderna samhället tycker vi att det är bättre med gemensamma beslut. Så länge det är dem vid makten som fattar dem. Alla ska med. Alla får vara den de är. Så länge de håller käften och inte bråkar.

Jag är inte cynisk, jag är synsk och ser att allt kommer att gå åt helvete

Hate to say I told you so

Jag, S. och L. utarbetade igår en extremt noggrann plan över hur vi ska bygga upp ett alternativt samhälle med ett eget, fungerande ekosystem. När allting går åt helvete med resten av världen kommer vi vara the last humans standing medan resten av mänskligheten kommer att dö ut. Det som började som ett skämt i frustrationen över klimatförändringar, bevakningssamhälle och fan och hans moster blev istället en lång, engagerad diskussion kring hur vi skulle kunna få vårt alternativa samhälle att fungera. Hur många människor som behövs för att artens fortplantning ska vara säkrad och för att undvika inavel var en brännande fråga. Också vilka som skulle släppas in i det alternativa samhället (inte folk, bara människor). Vilken kunskap som vi skulle behöva för att samhället skulle gå runt var en annan (här satte jag ju onekligen lite krokben för mig själv, ska man ha ett litet alternativt samhälle med så få människor som möjligt är kunskaper inom humaniora onekligen inte det primära och jag insåg att jag således föll bort tills dess att vi la in en klausul om att vi behöver intellektuella och upplysta människor som kan stå för det kulturella och utvecklande).
Som vanligt föll vi in i samma roller som när vi analyserar det existerande samhället. L. kom med de konkreta förslagen, S. var hon med visionerna och positivismen, jag var som vanligt den cyniska och problematiserande djäveln som ställde mängder med frågor kring hur vi t.ex. ska lösa det här med statsskick och lagar.
Matriarkat med mig som styrande och förvisning ut i resten av den då utdöda världen (i praktiken dödsstraff, bara ett spel för gallerierna att omformulera det till förvisning) om man inte sköter sig blev lösningen på dessa problem (det där med mig som diktator var jag eventuellt rätt ensam om att besluta). Vilka som får komma in i samhället, som är tillräckligt smarta och kan tillföra tillräckligt mycket nytta för vårt samhälle, är det vi som bestämmer. Och helt plötsligt hade vi skapat ett samhälle som bestod av ungefär samma slags elitism, uteslutningsmekanismer och klasser som i det existerande samhälle vi skulle fly ifrån. Doh.

Hur vakna upp när vi är som bäst medborgare när vi blundar?

Efter tips från Rasmus Malm i dagens GP Kultur läser jag om The waking up syndrome: om de olika stadier som människor sägs gå igenom när det gäller miljöuppvaknandet. Jag tänker att det gäller för alla samhällsfrågor, även om klimatfrågan är den som engagerar människor på ett annat sätt än vad politiska frågor brukar göra.
Det där dystopiska stadiet jag infinner mig i idag måste man gå igenom, tydligen. Sedan vänjer man sig. Det förändrade samhället blir en del av ens vardag. Det där hotet som ligger över en, oavsett om det handlar om klimatförändringar, en ökad högerextremism, marknadsdogmatism, en borgerlig regering eller övervakningssamhälle, är någonting som sedan realiseras i ens vardag. Alla hotbilderna finns där, men vi vänjer oss med att leva med det.

FRA känns som en realisering av en samhällsbild som förändras så snabbt att jag, trots mina 25 år och ett tiotal år av politiskt engagemang, hinner bli nostalgisk. Det känns som om det var nyss som jag förstamajtalade om det föreslagna Schengen-avtalet som skulle stänga gränserna till Europa och öka bevakningen av utom-Europeér. Det känns som igår som jag skrev krönikor och debattartiklar om hur det omtalade terrorhotet inte var ett lika reellt hot mot demokratin som högerextrema krafter. Det känns till och med nästan som för en stund sedan som jag satt i Ung Vänsters lokaler framför en gammal TV-apparat och såg två plan flyga in i Twin Towers (de mest hårdnackade commiekidsen jublade åt att The bad guy äntligen fick spö, jag var definitivt inte en av dem) och insåg att samhällsklimatet skulle förändras, det skulle bli kyligare och hårdare. Nur är allt det där historia, normaliserat in i en vardag där vi bevakas alltmer.

Det gör vi ju. FRA kommer att gå igenom. De flesta kommer inte ens vara medvetna om vad som hänt. Vi är inte medvetna om hur vi är bevakade, normaliserade, diagnostiserade och bokförda. Det sker hela tiden, i små steg. Man kan inte tänka på det, man lär sig att leva med det.
FRA är bara en del av en stor samhällsbild där människan styrs, där villkoren blir allt trängre och gränserna alltfler. Vi genomgår normaliseringsprocesser hela tiden där vi okejar nya villkor för vilka friheter vi har som individer och vilken makt vi har som grupper. Små, små förändringar i våra kontrakt mellan individ och samhälle. Människans förmåga till anpassning är inte alltid av godo.
Bevakade är vi konstant. Vi kategoriseras hela tiden, våra hjärnor mäts och jämförs. Vi kryssar i våra rutor om vi är kvinna eller man, invandrare eller svensk, hetero eller homo. Vi utsätts för sanktioner på våra individuella behov och krävs på anpassning så fort vi frångår en norm kring hur vi ska leva, hur man ska vara, vad som är normalt. Diagnostiseras och tillsätts åtgärder eller lämnas bara därhän. Bevakas av stämpelklockor, arbetsförmedlingen, blivande arbetsgivare, Försäkringskassan och alla andra samhällsinstanser som måste försäkra sig om att vi är de medborgare som samhället kräver.
Samhället finns med som en hotbild, en övervakande organism som inte finns till för medborgaren. Medborgaren jobbar för samhället, samhället jobbar för marknaden som i sin tur är en lika fristående organism. Mellan medborgaren och samhället finns ett avpolitiserat hål av alienering och decentraliserad makt.

Vi måste anpassa oss.
I Bolognaprocessens dokument finns uttalade mål om vad högre utbildning ska ha för syfte för att anses som lycksam. Den ska i första hand producera anställningsbara studenter.
Inte fritt eller kritiskt tänkande studenter. Inte belästa studenter med nya paradigm och infallsvinklar. Numera ska vi vara anställningsbara.
Den anställningsbara medborgaren är den önskvärda. Den anställningsbara medborgaren är den anpassningsbara. Vi måste vara flexibla för marknaden.

Det där glastaket av normer, maktsystem och inskränkningar i den lilla människans frihet som vi en gång skulle krossa sjunker bara allt lägre ner mot våra kroppar. Det har aldrig känts så lågt som nu. FRA är bara en naturlig del i skeendet, vi kommer att anpassa oss, det är så vi måste göra. Du är redan bevakad. Le, blunda och var anställningsbar så ordnar sig allt ändå.

Hej Jan Björklund!

Vet du, jag inledde min förmiddag med att läsa om taktikval. Och det gör så förbannat ont i mig. För jag tänker på alla kidsen som väljer bort alla roliga, kreativa ämnen för att anpassa sig till ditt elitsamhälle. För jag tänker på alla kidsen som aldrig tycker att de duger, som pressar sig själv tills de svimmar, gråter och går in i väggar. För jag tänker på alla de kids som sitter och kommer att sitta i evighetslånga vårdköer, bli ikörda lyckopiller och bära långärmade tröjor medan de fortsätter scora MVG efter MVG för att passa in i ditt drömsamhälle av effektivitet och duktighet.

Jan Björklund. Du och jag har ingenting gemensamt. Du och jag delar väldigt få värderingar kring hur samhället ska se ut. När jag läser om hur du hurrar över hur redan överpresterande kids med duktighetskval väljer bort kreativa ämnen för att få ännu högre poäng gör det ont i mig av hur du ens kan tänka så.
Jan Björklund, jag är så jävla glad att jag inte tänker som du. Att jag skiter i ett samhälle av effektivitet, duktighet och prestationer. Att det gör exakt såhär ont i mig när jag tänker på alla tonåringar som redan mår eller kommer må lika shitty av sitt överpresterande som jag gjorde under den tiden. Att jag vill att alla ska gå de där litterär gestaltning-, musik- och teater-tillvalskurserna istället. Att man får människor att må bra, ett samhälle att må bra genom att låta dem vara fria och kreativa, inte pressa dem till ökade prestationer. I synnerhet inte människor som inte ens är vuxna än.

Så länge jag inte tänker som du, Jan Björklund, kan jag gå och lägga mig om natten med någon slags stolthet över mig själv. Det är ju alltid någon slags tröst efter att ha läst dina prestationshyllande uttalanden.

Kvinnodagen ft. avsaknad av fitta

Sen åkte jag till Världskulturmuseet för att fira kvinnodagen och kom in med ett stort oj på läpparna för överallt var människor, så oerhört många människor och jag hejade och kramade och insåg exakt hur jävla insyltat jag är i feminist- och queerkretsarna i den här stan när jag kände igen var och varannan människa och det var fantastiskt. Det var naturligtvis helt fantastiskt. Är det någon krets som jag verkligen vill vara insyltad i så är det denna och få saker gör mig så lycklig, lika delar blödigt lycklig som brinnande lycklig, som engagemang, tro och vilja hos människor. Den forcerade kraften av allas spretiga viljor på en och samma dag, denna dag. Det värmer så förbannat mycket.

Och där stod jag i trappan med frugan och försökte heja på bekanta, lyssna på hearingen på scenen och ha ett stapplande telefonsamtal med Boombox-John (alltså jag hör inget, Gudrun pratar så högt) om Myspace-bilder samtidigt.
Där stod jag i trappan och lyssnade på hearingen med politiker om Göteborgs jämställdhetspolicy och uttryckte höga analyser för mig själv och frugan och suckade, skrattade, applåderade och skrek yes.
Där stod jag i trappan och blev förbannad och mörkrädd av kd-politikerns supergeneraliserande snack om att män borde lära av kvinnor och kvinnor är duktiga och bättre på hållbar utveckling, som väl var tänkt som en feministflirt men bara blev vidrigt generaliserande på det där jag-fattar-inte-ett-shit-av-jämställdhets-sättet.
Där stod jag och blev lycklig av den medelålders kvinnan framför mig som blev så upprörd av moderatpolitikern och kd-politikern att hon skrek;
- Fatta att vi skattebetalare betalar deras lön!, för att sedan gå fem meter bort i ren ilska för att lugna ner sig.
Där stod jag och imponerades som alltid av Gudrun Schyman. Jag håller inte alltid med henne, hon lägger inte alltid fram kompletta och bra förslag men hon är alltid genomgående så jävla slipad. Direkta frågor, svar på tal, pondus och en självsäkerhet som jag fortfarande bara drömmer om. En dag ska jag bli som Schyman. Jag har långt kvar, men fanimej det ska jag.
Där stod jag och var politisk och arg och superpeppad som det ska vara en sån dag, ny kraft och nytt bränsle, jag hade glömt hur lite det krävs. En hearing, en föreläsning, en event och man är igång igen och redo att förändra världen igen.
Där stod jag och mitt i allt insåg jag att jag ägnade lika mycket tid åt att spana som åt att lyssna på hearingen. (Den näsvise läsaren säger här att herregud Elin, kan du inte bara för en gångs skull vara genomgående politisk och smart utan att blanda in fittan i det hela. Men hallå liksom, jag är ju en multitalang. Det går alldeles utmärkt att sucka över moderaternas jämställdhetssnack och ha blicken fäst på någons vackra nacke med saliven rinnande samtidigt, jag lovar).

Jag som bara någon timme tidigare skrivit ett mail till LSM om att jag är så deppig och stressad just nu att både raggningsinitiativen och den totala sexlusten lyser med sin frånvaro insåg plötsligt att godamnit, jag står ju här och vrålsuktar på större delen av allt som rör sig i den här lokalen. Jag upptäckte också att goddamnit, jag går ju igång på flatlooken numera. I mitt nuvarande läge går jag fan igång på det mesta av kvinnligt kön. Så där stod jag och suktade och fluktade rödhåriga kvinnor (rött hår är min fetaste svaghet), kortklippta kvinnor, kvinnor i baggies, kvinnor i klänningar… you name it. Sexlusten lyser inte med sin frånvaro, den är bara totalt övertygad – liksom jag – om att jag aldrig, aldrig ens kommer att få hångla med en tjej igen.
- Det är kört, jag kommer aldrig få en tjej igen, bölade jag på spårvagnen hem och Maja strök över min arm och lovade mig att så inte var fallet och frugan lovade att nästa gång vi går ut ska de vara wingmans och hitta brudar åt mig.
Jag förhåller mig än så länge kritisk. Roligare än att varje torsdag klockan 21 bänka sig framför fyrans mediokra Grey’s Anatomy-spinoff Private Practice för att kåtsukta över Kate Walsh (jag ska dedikera henne ett eget inlägg snart) blir det inte på tjejsidan. Typ aldrig.

Fotnot: Här kan den näsvisa läsaren även påpeka att jag låter helt lesbisk och hallå, männen då, spelade inte du för båda lagen. Och det stämmer mycket väl och jag gillar ju män som fan och har mina svagheter, liknande rödhåriga kvinnor, även på manskroppssidan. Idag kände jag bara för att låta lite lesbisk och bitter över att det enbart florerat runt en massa män i mitt liv de senaste månaderna. That’s it.

Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.

Det pekande fingret

Ibland när jag som vanligt ligger vaken om nätterna med en skalle som snurrar kring releasefest, saldot på transaktionskontot, när jag kommer få ligga nästa gång, vilka veckor jag ska be om att få semester i sommar, hur jag ska hinna klart skolprojektet i tid och var jag ska försöka sälja in artiklar nästa gång brukar jag ibland kliva ur mig själv.
- Perspektiv Elin, sa en av mina vänner en gång när jag stod och ältade mitt kärleksliv på Världskulturmuseet framför en bild på två svältande etiopier.
Också pekade hon på bilden.

Det är svårt att komma ihåg att se bilden. Den stora. Perspektivet. Somliga nätter tvingar jag mig själv, om inte annat för att lugna mig själv. För en jävla releasefest som kan gå åt helvete eller jättebra, ett saldo som alltid klarat sig även när det blöder, nåt knull, semesterveckor, projekt och karriär är små fisar i rymden. Jag är en fis i rymden. Mina gigantiska problem och rädslor som lever inuti min egen bubbla av ego och introspektion är smygfjärtar som aldrig hörs i en rymd av alla de stora perspektiven.
Jag säger inte att det är enklare att ligga sömnlös över krig och klimatförändringar. Men ibland är det bra att strunta i sina egna små pruttar och våga göra det istället.

Ibland ser man inte den stora bilden. Då är det skönt med någon som pekar.
Först var jag på ett möte med cheferna vars mångfaldsprojekt jag granskar. Jag kom från skolan med alla teorierna, alla svaren. Jag hade en förutfattad bild av hur de skulle vara. Den stämde inte alls. De gav mig inspiration, glöd och många skratt och de gav mig hopp om de där människorna som alltid kämpar men aldrig syns. De som dag efter dag, år efter år fortsätter att glöda på sina arbetsplatser med att öppna ögon, engagera andra, kritisera och protestera på den lilla, lokala nivån. Hon som glödde spände ögonen i mig och sa;
– Jag har världens roligaste arbete. Jag får brinna varje dag. Jag kommer brinna tills jag ligger på dödsbädden.
Just där och just då ville jag inte alls bli någon akademisk karriärista med forskningen som kommer nå ett fåtal. Jag ville ha hennes arbete och sitta och utbilda, handlägga, handleda på en arbetsplats. Det är kanske det som jag vill göra. Jobba i det lilla. Det lilla är också ett perspektiv man så lätt glömmer bort ibland. Hon pekade. Jag tackade av så många anledningar när vi skildes åt.

Sedan gick jag till tisdagsfikat. Hörde folkhögskolevännen prata om HBT-förtrycket i Sydafrika. Det blir inte bra när man säger att man inser att man har det bra i Sverige, för helt plötsligt sitter man fast i något postkolonialt resonemang om hur mycket längre vi kommit i HBT-frågor här än i t.ex. Sydafrika och det är inte heller det som jag vill säga. Men när jag precis suttit och pratat om diskriminering av sexuell läggning på det där mötet och sedan hörde hennes ord såg jag ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Man blir så lätt insnöad på det lokala. Men det finns ett globalt perspektiv, det finns tusen globala perspektiv på förtryck, stigmatisering och osynliggörande med lika många tusen diskurser som går in i varandra. Det är lätt att glömma bort det. Min vän pekade. Jag hade just sett det lilla, lokala perspektivet. Nu såg jag det enorma.

Sedan gick jag hem och började gnälla om vårtröttheten och fula ringar under ögonen och läste Navids senaste inlägg. Det pekande fingret igen. Perspektivet igen. Tack.