Skilda åsikter är ett tecken på att vi kommit någonstans

Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen


Kejsarens nya blogg

När jag flyttade från Skunkdagbok till bloggformat 2005 hade jag ingen aning om vad bloggen skulle innebära och vilka möjligheter den hade med sig. Jag hade redan jobbat som krönikör och frilansjournalist i flertalet år, men att använda bloggen för att diskutera och debattera fanns inte ens på kartan.
Jag vill bara ha ett forum att anonymt vräka ut mig. Ännu mer behövde jag det det där omtumlande året 2006. Då var bloggen min enda tillflyktsort alla sömnlösa nätter och i mitt känslomässiga kaos.
När jag läser kommentarerna om er läsare slår det mig hur många av er som hängt med ända fram tills nu. Och att jag på många sätt kan sakna det direkta, känslomässiga bloggandet under anonym flagg, hur jobbigt det än var att mörka mitt bloggande och sudda ut identitetsspår.
Att bara sätta sig i blogger och vräka ut sig. Det fanns en sådan befrielse i det.

Men jag är ju inte riktigt där längre och jag är stolt över att kunna behålla den privata tonen som jag vill ha kvar och samtidigt ha hittat och känner mig bekväm i ett annat spår och ett annat tonläge.
Men jag inser mer och mer hur mycket jag begränsar mig i det.
Den största anledningen till att jag hade en anonym känsloblogg, förutom det omedelbara behovet av det just då, var rädsla. Efter flera år i ett politiskt ingenmansland och en uppriktig förvåning över människor som trodde på min intellektualism och kompetens fanns det ingen möjlighet att någonstans gräva fram i mitt självförtroende att jag hade någonting att säga.
Förra sommaren, då bloggen började få en annan typ av inlägg och nya läsare, var jag ständigt panikslagen. Jag gjorde inte mycket mer än jobbade, läste fackböcker och avhandlingar den sommaren och för varje inlägg som jag hade skrivit utifrån någon av alla de där genusböckerna eller sociologiska avhandlingarna ökade skräcken. Snart kommer någon att komma på mig. Snart kommer de att fatta att jag bara låtsas att jag kan någonting. Snart kommer de att upptäcka att jag inte alls är smart.
De där människorna som jag hade sett upp till och vars texter som jag läst blev bloggläsare, så småningom frilanskollegor och ännu lite senare Twitterfollowers. Jag började känna mig mer och mer bekväm i den nya rollen. Slutade rädslas över att ingen skulle ta mig på allvar, men pyntade ibland mina genusinlägg med lite extra många akademiska ord för att ingen skulle betvivla att jag var kunnig. Jag är väldigt akademisk språkkunnig och det är ett billigt sätt att låta smart, men ack så effektivt.
Framförallt har jag skrivit om saker som berört mig själv, där jag har kunnat använda mig av mig själv. Folk kallar det utlämnande och erfarenhetsbaserade för modigt. För mig är det inte ett dugg modigt. Det är i många fall av feghet som jag gör det. Att hänvisa till egen erfarenhet är ett enkelt sätt att legitimera sin ståndpunkt. Ens erfarenheter kan ingen ifrågasätta. Må så vara att jag gör bra analyser av erfarenheterna, men jag har sällan litat på att jag kan analysera saker utan att hänge mig åt personliga, känslomässiga argument. Det är inte bara fegt utan också problematiskt.
Jag tror att Gabriel hade en poäng när han sa att en skribent kommer till en punkt då man måste sluta att gräva i sig själv och bli bättre på att blicka utåt. Jag undrar om jag har kommit till den punkten nu. Det som återstår är egentligen bara modet.

De senaste dagarna har jag slukat all media om budgeten, budget-debatten och kulturpropositionen. Jag har twittrat om det, skrivit anteckningar om det. När Gustav kom hem till mig igår kväll hann han knappt ta av sig skorna innan jag började spotta ur mig alla mina tankar kring alltifrån konstnärslön, entrepenörsskap till strypta tidsskriftsanslag.
Sent inatt låg jag fortfarande vaken och tänkte på höstbudgeten och imorse vaknade jag häftigt och sprang upp till skrivbordet och började anteckna.
Jag har väldigt mycket tankar kring allting. Ändå stannar mycket där. Det som inte rör de hemvister där jag känner mig helt bekväm, vilket främst rör genus, queer och psykiatri, gör mig alltför nervös för att våga uttala mig särskilt mycket. Jag gör mina försök ibland. Men mest vågar jag inte ta steget.
I problematiken ligger naturligtvis en förvirring över min nuvarande politiska hemvist. Diskutera politik och debattera var inga problem när jag gick i gymnasiet och var engagerad medlem i Ung Vänster. Då hade jag ett helt åsiktspaket och ett partiprogram som kunde backa upp mig. Numera tar jag ställning i varje fråga på egen hand och har blivit en förvirrad och ängslig blandning av rödgrön socialliberal med en retorik kring småföretagande snodd av Maud Olofsson.
Men i min rädsla att skriva alla de där texterna kring budgeten, valet, kulturpropositionen, universitetets ställning och allt det andra som jag vill skriva om ligger framförallt någonting annat. Samma rädsla som fick mig att aldrig räcka upp handen i skolan, bortsett från faktumet att jag var skitblyg. Samma rädsla som gör mig uppriktigt förvånad varje gång någon beskriver mig som smart, insatt och intellektuell.
Snart kommer de på mig. Snart kommer de att upptäcka bluffen. Snart fattar de att jag är dum i huvudet och inte vet vad jag pratar om.
Nu på förmiddagen skrev Gustav ett blogginlägg om kulturproppen. Lite kort sammanfattat, hans tankar kring det hela. Jag blir uppriktigt och innerligt avundsjuk. På att han vågar. Att han bara kan slänga iväg ett blogginlägg om kulturproppen sådär innan jobbet.
Jag lovar mig själv att bli bättre på att våga. Bättre på att skriva också de texterna, oavsett rädsla för att misslyckas eller inte vara så förbannat insatt, kunnig och duktig.
Jag älskar politik, debatt och samtidsdiskussioner mest av allt, bortsett från min familj och vänner, Southern Comfort och vackra bröst möjligen. Det är förbannat synd om min egen rädsla ska hämma mig i att ta den kärleken på allvar.

Fotnot: Att det är dåligt med uppdateringar just här har ju också i viss mån att göra med den grava tidsbrist som jag upplevt senaste tiden, men det tar ju inte bort problemet i grunden.

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med “aktsamhet och tolerans”. För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

Så sant som det är bra skrivet

Svenska akademiker (jag tycker det är viktigt att skriva akademiker, för medelklass är alla och ingen) har avhänt sig sitt ansvar. Samhällsengagemanget har vittrat bort. En god middag, en nytt sideboard i ädelträ, snökedjor till golfbilen eller bli-gammal-bungalow i Thailand är viktigare. Dyr whisky, det är viktigare (det är detta väskdebatten borde handlat om) och, viktigast av allt, kronan på verket, är för varje svensk: Det egna hemmet, en ståndsmässig privat och privatägd bostad.

….

Vänner, vi får lägga lite mer kraft på det här, mindre på mojitos, senaste remixen eller statusuppdateringen, och aldrig, aldrig bli som fyrtio- och femtiotalisterna…

Läs Gabriels inlägg om allas ansvar för allt.

Jag vet att man inte får säga hora, men det är ju så himla kul

Mitt eget jävla Narnia har haft en tjejbloggssatsning där han intervjuat bloggbrudar som han ansett haft tjejbloggar samt använt ordet tjejblogg helt oproblematiskt helt enkelt för att det är kul och det retar folk.
Såklart det retar folk och såklart folk vill veta vad Mitt eget jävla Narnia egentligen menar och vad definierar en tjejblogg osv. Det är ju så genusängsligheten funkar. Själv drabbades jag av tvångssymptomatiska tics när jag började läsa intervjuerna.
- Tjejblogg! Men vadå tjej! Kvinna? Vad är det?
Men efter ett år på ett masterprogram i genusvetenskap blir man sån, om man inte var det förr (vilket jag ju dessutom var).

Man blir troligtvis också en sån som kan tycka att retas med en tjejbloggsetikett är rätt kul när man sitter med queerteorier, intersektionalitetsanalyser och problematiseranden stående upp i halsen. Sitter man flera gånger i veckan på universitetet och diskuterar på en nivå som innebär att någon på fullaste allvar kan säga;
- Men kan vi i alla fall komma överens om att en identitet är en människa sammansatt av hud?
Då blir man rätt trött.
Lägg därtill det extremt ängsliga citationstecknandet i luften som konstant pågår. Det som är ett töntdrygt, stående fylleskämt mellan mig och V. är i seminarierummet på institutionen blodigt allvar. Jag faller själv in i det när jag håller mina monologer i seminariediskussionerna.
- Men fanå! Nu måste jag nog använda ordet mångkultur! Det kan jag ju inte göra helt oproblematiserat, då kommer det ju bli playa hating från hela seminarierummet sen. Okej då, men jag viftar lite med fingrarna i luften så kommer jag undan. Då ser de ju att jag tycker att det är ett problematiskt begrepp och att jag faktiskt är medveten om att man måste problematisera det.
En gång råkade ordet arbetarklass slinka ur min mun utan att jag använde citationstecken. Det misstaget gör man inte om i första taget, vill jag lova.

Hursomhelst, lever man i den här kontexten och dessutom har en bakgrund av ungefär tio års politiskt engagemang och intresse behöver man ju pk-läckage. Ordet är såklart en referens till queerteorins queera läckage som Tiina Rosenberg, i Queerfeministisk agenda, definierar på följande sätt:
Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket “läcker” både kulturen och dess produkter queerhet.
(En viktig notering, för dem som inte plöjt queerteoretiska böcker de senaste åren, är att det med heterosexuell kultur och dess produkter alltså inte bara avses s.k. sexuell läggning utan även de normer kring Mannen och Kvinnan som kulturen och dess produkter skapar.)
Precis som den heterosexuella matrisen konstant läcker och bildar glipor och hålrum där inperfektionen i skapandet av Mannen, Kvinnan och det heterosexuella samhället pågår, på samma sätt läcker alla som är politiskt engagerade, belästa, insatta eller de idioter som påstår att de är fördomsfria.

Pk-läckaget är nödvändigt och befriande. Man orkar fan inte annars. Således känns det som ett mycket befriande skratt, det som kommer när jag läser om hur Mitt eget jävla Narnia definierar en tjejblogg. Jag asgarvar åt Jennys tips om hur man startar en tjejblogg. Också konstaterar jag nöjt att Saker under huden indeed är en tjejblogg. Jag blir ju fortfarande lite förvånad varje gång en manlig läsare (genuscencorn säger: vadå manlig? Hur definierar du manlig?) kommenterar eller mailar och det inte är ett hatmail. Jag är sjukt djävla tjejnischad på det mest stereotypa sättet.

Och angående pk-läckage handlade ju en hel del av grälen med senaste pojkvännen om mitt frekventa användande av ord som neger och fitta. Eller den mardrömsgången då jag pekade på min extremt korta, tighta kjol och refererade till mig själv som scanky hoe.
Eller idag när jag och frugan hängde ute på Saltholmen och hon frågar om jag varit på nyöppnade Lidl-butiken, vilket föranleder en monolog om butikens klientel som får mig att inleda allting med ett;
- Okej. Jag kommer att låta som en elitistisk medelklassbrud nu, trots allt mitt tjat om min arbetarklassbakgrund…men alltså det klientelet…

Lika mycket som den extremt politiskt och problematiserande rösten inuti ticsskriker varje gång begrepp som man, kvinna, etnicitet eller klass droppas utan problematiserande och varje gång någon försöker stereotypisera eller kategorisera. Lika mycket behöver den där upproriska, extremt politiskt inkorrekta rösten i mig bara få kalla sin blogg för tjejblogg, kalla sig själv för hora eller spy galla över white trash-klientel på en billigbutik. Mest för att det är så himla kul och fånigt förbjudet.

Det pekande fingret

Ibland när jag som vanligt ligger vaken om nätterna med en skalle som snurrar kring releasefest, saldot på transaktionskontot, när jag kommer få ligga nästa gång, vilka veckor jag ska be om att få semester i sommar, hur jag ska hinna klart skolprojektet i tid och var jag ska försöka sälja in artiklar nästa gång brukar jag ibland kliva ur mig själv.
- Perspektiv Elin, sa en av mina vänner en gång när jag stod och ältade mitt kärleksliv på Världskulturmuseet framför en bild på två svältande etiopier.
Också pekade hon på bilden.

Det är svårt att komma ihåg att se bilden. Den stora. Perspektivet. Somliga nätter tvingar jag mig själv, om inte annat för att lugna mig själv. För en jävla releasefest som kan gå åt helvete eller jättebra, ett saldo som alltid klarat sig även när det blöder, nåt knull, semesterveckor, projekt och karriär är små fisar i rymden. Jag är en fis i rymden. Mina gigantiska problem och rädslor som lever inuti min egen bubbla av ego och introspektion är smygfjärtar som aldrig hörs i en rymd av alla de stora perspektiven.
Jag säger inte att det är enklare att ligga sömnlös över krig och klimatförändringar. Men ibland är det bra att strunta i sina egna små pruttar och våga göra det istället.

Ibland ser man inte den stora bilden. Då är det skönt med någon som pekar.
Först var jag på ett möte med cheferna vars mångfaldsprojekt jag granskar. Jag kom från skolan med alla teorierna, alla svaren. Jag hade en förutfattad bild av hur de skulle vara. Den stämde inte alls. De gav mig inspiration, glöd och många skratt och de gav mig hopp om de där människorna som alltid kämpar men aldrig syns. De som dag efter dag, år efter år fortsätter att glöda på sina arbetsplatser med att öppna ögon, engagera andra, kritisera och protestera på den lilla, lokala nivån. Hon som glödde spände ögonen i mig och sa;
– Jag har världens roligaste arbete. Jag får brinna varje dag. Jag kommer brinna tills jag ligger på dödsbädden.
Just där och just då ville jag inte alls bli någon akademisk karriärista med forskningen som kommer nå ett fåtal. Jag ville ha hennes arbete och sitta och utbilda, handlägga, handleda på en arbetsplats. Det är kanske det som jag vill göra. Jobba i det lilla. Det lilla är också ett perspektiv man så lätt glömmer bort ibland. Hon pekade. Jag tackade av så många anledningar när vi skildes åt.

Sedan gick jag till tisdagsfikat. Hörde folkhögskolevännen prata om HBT-förtrycket i Sydafrika. Det blir inte bra när man säger att man inser att man har det bra i Sverige, för helt plötsligt sitter man fast i något postkolonialt resonemang om hur mycket längre vi kommit i HBT-frågor här än i t.ex. Sydafrika och det är inte heller det som jag vill säga. Men när jag precis suttit och pratat om diskriminering av sexuell läggning på det där mötet och sedan hörde hennes ord såg jag ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Man blir så lätt insnöad på det lokala. Men det finns ett globalt perspektiv, det finns tusen globala perspektiv på förtryck, stigmatisering och osynliggörande med lika många tusen diskurser som går in i varandra. Det är lätt att glömma bort det. Min vän pekade. Jag hade just sett det lilla, lokala perspektivet. Nu såg jag det enorma.

Sedan gick jag hem och började gnälla om vårtröttheten och fula ringar under ögonen och läste Navids senaste inlägg. Det pekande fingret igen. Perspektivet igen. Tack.

Vad hände med kollektivismen? (Är jag med och skriver dess dödsruna?)

Och där sitter vi i seminarierummet bland våra böcker och utskrivna artiklar och diskuterar.
Butler säger en sak och Fraser en annan, Zizek hittar andra vägar och motargumenterar liksom Skeggs inte uppenbart delar hans gammelmarxistiska analysmodell men ändå antar en liknande diskurs i sin studie. Ja där sitter vi med alla fina böcker och artiklar med fina teorier och begrepp om klasstillhörighet, poststrukturalism och genusdiskurser och diskuterar kring hur världen ska förändras utifrån alla teorier vi läst.
– Gräsrotsrörelsebegreppet är dött idag, säger Lena Martinsson som forskat om organisationer och politiska projekt och i samband med detta myntat uttrycket ledarskapsnormativitet för att visa på hur de poliska rörelserna fungerar idag. Man måste ha en ledare. Man måste ha godkännande från en ledning för att kunna genomföra något. Ledarna är dem som för politiken och förändringarna framåt. De ledda bara stöttar, i bästa fall.
– Det är en form av klassuppdelning, säger Lena, de ledande och de som blir ledda.

I sin antologi Feminism utan gränser skriver Chandra Talpade Mohanty:
En problematisk tendens är den växande och i huvudsak klassbaserade klyftan mellan å ena sidan en vital kvinnorörelse och å andra sidan en feministisk teoribildning. Inom universitetsvärlden har detta glapp lett till en akademisk karriärfeminism, där akademins mikrokosmos har blivit en ställföreträdare för hela den omgivande världen och där feminism blivit ett sätt att främja karriärer snarare än en metod för att påskynda ekonomiska och sociala förändringar.

Jag läser detta och jag tänker på det Lena Martinssons sa om klassresor:
- Idag talar ingen längre om att kollektivet ska resa sig ur förtryck. Istället har klassöverskridande blivit ett individualistiskt politiskt projekt där den ledda blir en ledare och bara genom sitt positionsbyte genomför en politisk handling.

Och jag tänker på oss, vi som sitter där med alla komplicerade, motsägelsefulla teorier fulla med akademiska begrepp och jag tänker på mig och forskarkarriären som ett sätt att dels förändra den klassposition som jag föddes in i och framförallt för att det är det sätt som jag kommit fram till att jag kan bidra till förändring med. Jag vill vara en av dem som leder, som besitter kunskapen, som går där längst fram. Inte en av de ledda.
Jag inser någonstans hur djupt dagens mentalitet sitter i mig. Hur sorgligt det är att vi hamnat här.

För där sitter vi och diskuterar förtryck av minoriteter och arbetarklassidentiteter, slänger oss med begrepp som intersektionalitet och subjektivt klasspositionerande som om det låg i var mans och kvinnas mun och sedan går vi väl hem och tänker att vi lärt oss någonting och att vi vet en massa om hur världens förändring ska gå till, fast vi egentligen inte vet ett skit. Vi har bara blivit itryckta en massa begrepp och teorier om världen, men leder någonstans gör den knappast. Bara för att vi kan sätta akademiska ord på en invandrarkvinnas situation och har metoder för att analysera den innebär det inte att vi vet något om den egentligen. Vi är bara tillhörande en bortskämd klass kallad den kreativa klassen, den fina, intellektuella medelklassen som är den klass som blivit ledarklassen i förändra världen-projektet. Det är den kreativa klassen, med sin kunskap, ekonomi och flexibla tillvaro, som handlar ekologiskt, delar föräldraförsäkringen, får med sig ledningen på ett jämställdhetsprojekt och diskuterar Butler-teorier.
De andra då? De som inte leder, utan i bästa fall blir ledda och i annat fall gör tyst motstånd? Ja, de gör väl som de brukar. Stretar på i sin tillvaro och skiter blanka fan i intersektionalitetsbegreppet och Butler-teorier för deras verklighet behöver inte analyseras, de lever ju i den.

Där sitter jag med Feminism utan gränser uppslagen i knät och blir glödande förbannad, för vad hände med förändring underifrån? Vad hände med den kollektiva förändringsandan där det inte handlade om några beslut från ledningen utan en stark majoritet som krävde sin rätt? Vad hände med värdet i reell kunskap utifrån upplevelser av tillvaron och inte bara den kunskap man läser sig till? Vad hände med gräsrotsrörelserna och varför finns det ingen som tror längre? Varför fogar sig alla in i det styrda ledet och låter ledningen ta hand om besluten och föra politiska projekt framåt? Varför växer glappet mellan en sovande massa och en akademisk politisk rörelse, som så lätt tappar verklighetsförankringen i abstrakta teorier där den sovande massan riskerar att reduceras till forskningsobjekt snarare än delaktiga i en världsförändring?
Varför sover massan och när började man inrätta sig i tron att Idolfinalen är viktigare än en förändrad verklighet, när överlät man den till en styrande, intellektuell elit?
Frågorna är svåra och jag kastar ut dem i hopp om givande svar.

Men svåraste frågorna är de jag ställer till mig själv. Om hur jag själv slutade vara delaktig i politiska projekt där jag tvingades infoga mig i demokratiska majoritetsbeslut och streta på utan märkbar förändring. Hur jag istället gjorde mitt engagemang till ett individuellt politiskt projekt där jag både gör min egen klassresa och vill forska för att bidra till förändring, trots att forskningen bara kommer att förstås av och delges en redan insatt klick akademiker och knappast kommer att gynna det stora feministiska queerprojektet. Där jag blivit en av dem som sitter och diskuterar arbetarklassens massa av kvinnor ur ett akademiskt perspektiv, som om det inte gällde mig.
Samma dag som jag lämnar in ansökningarna till doktorandtjänst tänker jag för mig själv att jag nog blivit missledd. Att jag kanske inte vill fortsätta vara delaktig i ett samhälle uppdelat på detta sätt. Att det väl måste finnas andra sätt att förändra världen på.