In Between normsystem

Jag och monogamin och den romantiska, klassiska bilden av kärlek har aldrig riktigt gått ihop.
Jag har verkligen försökt bli svartsjuk, men bara ibland lyckats och väldigt sällan då det är mest logiskt. Jag har försökt att inte hångla med andra, inte prata om min attraktion till andra och inte ens skämta om att ligga med andra. Det har inte gått särskilt bra. Jag har, på det stora hela, ständigt misslyckats med att vara en klassisk monogam parmänniska.
Om ett normsystem inte riktigt fungerar för en kanske man tillslut hittar en väg och en människa att hitta ett annat med.

I en dikotomi med monogamin står polygamin. Den definieras, precis som de flesta icke-normativa företeelser, utifrån normen. I det här fallet den monogama.
Så jag svalde ett annat normsystem. Det polygama. Eftersom monogamin hade relativt många outtalade krav på hur man skulle vara, och jag hade svårt att leva upp till dem, tänkte jag att polygamin skulle vara motsatsen. Kravlöst. Inga skuldkänslor för att jag inte kände och gjorde rätt, inga bannor över mig själv när jag inte levde upp till den normativa bilden.
Jag hade väldigt fel.

Inte bara hade jag egentligen mest hittat ett annat normsystem att förhålla mig till, jag kände mig fortfarande dålig och lyckades inte leva upp till de outtalade krav och förväntningar som fanns där. Jag stod dessutom i opposition till en hel värld av monogamisar (jag förkortade först mongisar och insåg att det inte var en ultimat förkortning) som både ställde frågor av nyfiken och kritisk karaktär.
Precis som när jag blev tillsammans med min första kärlek, en tjej, tvingades jag till någonting som jag verkligen aldrig bett om. Att argumentera för min kärlek. Att göra den politisk.
Allting som faller utanför normen blir på något sätt ett statement, oavsett om man vill eller inte och oavsett om omgivningen uppfattar det så med sina nyfikna frågor och funderingar om jag verkligen inte blev svartsjuk och tänk om han skulle bli kär i någon annan nudå.
Jag var tvungen att försvara en ståndpunkt som aldrig ens var en ståndpunkt. Det var bara ett sätt att älska som just då kändes rätt. Någonting som jag inte själv kände mig säker på än.
Det som jag drevs till, precis som i min kärleksrelation med en tjej, var att klä mina högst privata känslor i idealistiska begrepp. Helt plötsligt var det inte bara jag som inte kände mig så bekväm, för privat del, med alla krav på hur man ska vara en God Flickvän och därför ville pröva någonting annat. Istället var jag utsänd för att visa på bristerna med monogama relationer och ständigt bedyra hur lycklig jag var i någonting annat.

Problemet var att jag inte var så förbannat lycklig. Den idealistiska polygamin, med öppenhet och andra ligg och flirtar och övertygelse om förhållandets styrka över det, visade sig inte heller passa mig så bra. Jag var ungefär lika dålig på polygami som jag var på monogami.
Jag var osäker, neurotisk och svartsjuk. Jag spelade spel och klarade inte av att kommunicera och mitt förhållningssätt till öppenheten bestod mer i ett dåligt spelat ”som om jag bryr mig” än att på riktigt inte tycka att det var en big deal att han låg med andra.

Det varken det monogama eller polygama systemet lyckas att fånga upp är komplexiteten och stundtals det kaos som relationer innebär. Rationella system med normer och regler got nothing mot känslor, ärligt talat. Precis som David Hume menade, påverkar känslorna människans förmågor för kunskap, d.v.s. hennes förnuft och sinnen. Ibland är känslorna överordnade förnuftet, ibland låter hon okritiskt tro på sina sinnesförnimmelser utan att sakligt granska sina erfarenheter.
Om det är känslorna som är det centrala i relationer, hur kan vi då bygga normsystem kring dem?

Just nu är jag på en plats liknande den som jag känner som bisexuell. Jag får inte plats i något lag i dikotomin.
När jag är med människor som har mer korrekta problem med svartsjuka och en mer traditionell syn på otrohet känner jag mig som ett ufo som känner mig såpass attraherad av andra att jag ibland går över gränsen, som inte tror att ett snedsteg är något jag skulle göra slut över, som umgås nära med ex och blir vän med folk som min nuvarande har haft relationer med. När jag tänker på polygami känner jag bara självförakt och skuldkänslor för att jag inte är en Stor människa som klarar av det, utan hänfaller åt svartsjuka, rädslor och maktspel.
Jag är bara i ett gigantiskt snår av känslor, som inget system till fullo förmår att fånga upp. Känslor som är lika temporära och omöjliga att förutse, som normsystem är sega och sorgligt statiska.