Elin Grelsson

Om 00-talet var det årtionde då autenticitet blev ett ledord för såväl dokusåpor som självbiografiska romaner var det också det årtionde då det övernaturliga, fantasy och skräck samsades i tablåer och bokhyllor.

Just nu befinner vi oss i ett brett spektra av vampyrer, spökjägare, varulvar och trollkarlar som säljer böcker, drar biopublik och TV-tittare som aldrig förr. Jämte autenticiteten och verklighetsvurmen verkar vår fascination för det övernaturliga och fantasivarelser vara större än någonsin.

Man kan se denna trend som en mottrend till realitysåpor, uppfostrings-TV och makeovers. När vi engagerat oss i tillräckligt många människors liv i instängda hus och öar, när vi sett tillräckligt många omdesignade lägenheter och nybyggda hus och skärskådat oss själva i människor i skriande behov av alltifrån supernannys till ekonomisk rådgivning. Vad händer då? Vi flyr så långt bort från det som vi kan.

Autenticiteten, och det som framställs som verklighet, innefattar ett studerande av människan och det mänskliga subjektet. Hur lite vi än har gemensamt med Paradise Hotel-deltagare eller mikrolåntagare i Lyxfällan speglas vårt mänskliga beteende i deras. Verklighetsvurmen blir också ett ständigt idisslande av vår samtid, våra medmänniskor och oss själva.

Likaså har mängder av de dramaserier som producerades under förra decenniet haft en utredande ingång till den mänskliga naturen. Terapiserien In Treatment och den närgångna studien av kärleksrelationer i Tell Me You Love Me har samsats med ingående närstudier av maffialedare i The Sopranos och begravningsentrepenörsfamiljen i Six Feet Under. Sex and the City byggde i allra högsta grad på identifikation, liksom grabbgänget i Entourage till viss del gjorde, trots Hollywoodkontexten.

Som en motvikt till detta konstanta utredande av det mänskliga subjektet, identifikation och självspegling skapas så en trend av vampyrer, spöken och superhjältar. Någonting fullständigt bortom vår vardag.

Populärkulturen har här skickligt fångat upp en längtan. Under ett kaosartat decennium av terroristhot och en världsomspännande ekonomisk kris är det möjligt att tänka sig att behovet av någonting bortom en krass vardag och det egna subjektet har byggts upp allt starkare. Samtidigt har religionen, i ett postsekulärt samhälle, i mångt och mycket ersatts av en stark tilltro till individens ansvar och egna ställning. Du skall icke hava andra gudar jämte livscoachen; i det populärkulturella formatet inkarnerad som nannys, hälsocoacher, inredare, städpatruller och ekonomiska rådgivare. Ditt ansvar att lyckas ligger på dig själv och det är du som ska utforska dig själv och göra dig själv lyckligare.

När världen rasar samman i oro, krig och massarbetslöshet visar sig den egna lyckans smed inte vara särskilt mycket värd. Bearbetandet av oss själva, gestaltade genom karaktärer eller dokudeltagare, är inte längre lika intressant. Den TV-trend som tilltalat behovet av att synas, av att vara någon och få femton minuter i dokusåpa-rampljuset ställs mot en insikt om subjektets flyktighet i en värld som vi ändå inte kan kontrollera.

Så vad återstår? En verklighetsflykt. Ett uppfångande av en längtan efter något bortom en krass verklighet, ett behov av andlighet och mysticism. Religion är fortfarande alltför kontroversiellt. Att istället leka med vår fascination och våra kulturellt gemensamma myter kring spöken, häxor och vampyrer är betydligt enklare. Det inger en känsla av en värld större än den genomupplysta tid som vi lever i. En motreaktion mot en framgångstanke, där den västerländska kulturen och massindustrialism har varit målet. Den formen av samhälle har alltmer visat sig vara bräcklig, genom såväl ekonomisk nedgång som klimatpåverkan. Upplysningen var inte tillräcklig.

Istället ses en renässans för gamla sägner om blodtörstiga vampyrer och häxor i skogen, omformade i populärkulturella förpackningar. Likaså fångar TV-formatet upp såväl massmördaren dold i villaförortens maskering i Dexter, superhjältar med hemliga förmågor i Heroes och dolda hot på en öde ö efter en flygplanskrasch i Lost. Vi vill fortfarande lockas, skrämmas och fascineras av det som på riktigt står utom vår makt.

En möjlig utveckling är att populärkulturen tillslut vågar ge sig i kast med religionen. I vår kommer SVT att sända en serie om Jesus, med Jonas Gardell som konnässör. Huruvida den konkurrerar ut spökjakter på TV4plus eller stannar som en förnumstig utbildningsserie för de redan intresserade återstår att se. En verklig religionstrend kommer inte att märkas förrän de större TV-bolagen och filmregissörer bortom Mel Gibson vågar ta i ämnet.

Risken är att det är alltför känsligt. Religionen har blivit en del av den kaosartade tid som vi lever i och att avteckna Muhammed i en amerikansk TV-serie är föga troligt som framtidsscenario. Tolkningar av alla typ av religioner kommer att röra om känslor. Det är enklare att göra ännu en vampyr-spinoff än att på riktigt börja utforska vårt existentiella sökande.

Text publicerad i GP Kultur 28/1

Det är i början av 2000-talet. Jag sitter på Studenthälsan och ser in i min unga, nyutexaminerade, manliga psykologs ögon.
– Ibland vill jag ingenting annat än att du ska förklara för mig att jag inte är ful och töntig. Att du ska säga att jag är vacker. Att om jag inte vore din klient skulle du vilja ha mig.
Han lutar sig bakåt och psykologhummar.
– På vilket sätt skulle det hjälpa dig? Jag skulle kunna säga till dig att du inte är ful, men jag tror inte att det skulle hjälpa dig. Det är du själv som måste omvärdera den självbilden, eller hur? säger han och jag nickar medan jag pressar naglarna i handflatorna av undertryckt ilska.

Några år senare sitter jag och min vän Erik och fikar och pratar relationer.
– Nä, men liksom jag är ju inte en tjej som raggar och har en massa människor på gång, säger jag.
Erik reagerar med att spotta ut kaffet över köksbordet i en chockinitierad hostattack.
– Skämtar du med mig? säger han.
– Nä, vadå? Jag är ju liksom inte en sån tjej, säger jag, mig blir man ju bara kompis med.
– Inte en chans, säger han, det där är någon gammal självbild som du har, det där får du ta och göra upp med och omvärdera.

Ännu några år senare skickar jag ännu ett av alla mail till LSM om att jag känner mig ful, töntig och tråkig. Hon svarar sådär genom-LSM-klokt om att ”jag skulle kunna berätta för dig om och om igen om ditt leende som gör mig motståndslös, dina fräkniga mjuka händer och dina bröstvårtor som finaste rosa frukttuggisarna, men det spelar ingen roll. Det är du som måste ändra på din självbild, det kan inte jag göra åt dig.”

Just nu ser jag alla avsnitt av Judd Apatows kultförklarade serie Freaks and Geeks från början till slut. Förutom att det är en fantastisk serie händer det någonting i mig när jag tittar på den. Genom identifikationen med huvudkaraktärerna som jag obönhörligt känner, samtidigt som jag roas av dem, tillåts jag också skratta åt den uppväxt som var min. Den uppväxt som skapade den där självbilden som jag har så svårt att skaka av mig och som fortfarande är helt omöjlig att fullt ut omvärdera. Den fula nördtjejen som alla bara blev kompis med.
I avsnitt åtta blir det så plågsamt mitt i skrattet att jag får tårar i ögonen.
Geek-lillebrorsan Sam ska äntligen få träffa sin stora kärlek, cheerleaderstjejen Cindy efter skolan. Han går dit i den förhoppningsfulla, kärleksfulla övertygelsen om att det är en dejt.
När de sitter där kommer en av de populära killarna in och Cindy berättar då för Sam om vilken crush hon har på den killen. Skiftningarna i Sams ansikte är det som gör mest ont. Jag känner igen dem, de har varit mina så många gånger. Besvikelsen som man försöker dölja när det går upp för en att man är en kompis och ingenting mer, hur man sedan lägger masken på precis som Sam gör när han istället tvingas gå in i rollen som killkompisen som tipsar Cindy om vad hon borde göra för att få en dejt med den populära killen.
Jag har varit där så många gånger att jag kan den rollen utantill. Fortfarande tar jag ibland på den frivilligt för är det någon roll som jag kan så är det att vara tjejkompisen.

När jag pratar om min uppväxt och tonårstid med nördkillar med liknande erfarenheter blir de alltid förvånade.
– Vadå, jag trodde att det bara var killar som var den eviga kompisen. Jag trodde att bara killar kunde vara nördarna som aldrig fick hångla, ni tjejer kan ju inte ha haft problem med det.
Olika varianter av uttalanden som ovan förekommer alltid. Jag tror att det dels handlar om olika uppfostran. Tjejerna som passiva och killarna som aktiva och därmed de som initierade hångel. Men jag tror också att det handlar om skilda populärkulturella referensramar.
Medan nördkillarna som bara var kompisen, var fullständiga losers, nördigt intresserade av rollspel och Star Trek och höll tjejers hår när de kräktes har fått upprättelse genom en hel populärkulturell genre med filmer, böcker, TV-serier och musik lyser nördtjejerna fortfarande i stort sett med sin frånvaro. Där nördkillarna tillåts att skratta åt och bygga en populärkulturellt bunden identitet kring sin kassa uppväxt, är nördtjejernas uppväxt fortfarande någonting som mest är sorgligt och behöver bearbetas. Någonting som genererar i dåligt självförtroende, destruktiva relationer och diverse psykiska problem.

Min uppväxt var rätt sorglig. Den gav mig en självbild som jag fortfarande tampas med. Men den var också hysteriskt rolig, ur ett tragikkomiskt perspektiv.
Att jag var tjock när jag var liten och det enda som jag gjorde på lågstadiediscon var att äta popcorn och bli ännu tjockare.
Den gången då min mamma övertalade mig att lämna mitt rökelsefyllda, Suede-dånande flickrum och gå på åttornas klassfest. Då alla började leka hångellekar och Sanning och konsekvens och jag blev så nervös, eftersom jag inte ville utsätta någon stackars kille för att behöva hångla med ful-Elin, att jag istället ägnade kvällen åt att spela dataspel med värdinnans lillebror.
Det året då jag var hopplöst kär i en kille i nian och allting slutade med att jag skrev ett självutlämnande kärleksbrev till honom, som han sedan läste upp för halva skolan och alla skrattade.
Alla timmar jag satt och lyssnade på en av mina bästa killkompisar när han pratade om hur olyckligt kär han var i min bästa kompis, som rankades som en av skolans snyggaste tjejer, medan jag var hopplöst kär i honom och tänkte att om jag bara var tillräckligt bra kompis med honom skulle han tillslut upptäcka mig.
Att jag ägnade hela min högstadietid åt att onanera, läsa Karin Boye, ha konstiga kläder på mig och undra om jag någonsin skulle få hångla, medan ett flatrykte om mig florerade vilt i korridorerna.
Alla kvällar då jag bönade och bad att någon skulle tafsa på mig dagen därpå, bara ta lite på min hormonstinna, genomkåta tonårskropp. Hur jag dagen därpå likt förbannat påpekade för killarna i klassen att porrbilderna de hade på insidan av skåpen var kvinnoförnedrande och inte borde tillåtas i skolan och att jag insåg att jag i och med att jag aldrig kunna hålla käften var otafsningsbar.
Den gången då vi satt och skrev ett svenskaprov och en kille i klassen lutade sig fram mot mig och jag trodde att han skulle smygtafsa lite på mina konstant styva bröstvårtor, när han i själva verket bara ville smygkolla på provet som hon som alltid hade alla rätt skrev.
Faktumet att det, fram tills att jag var i sjuttonårsåldern, bara var min pappa i hela världen som någon gång sa att jag var söt.
Allt ovanstående och tusen andra exempel har lämnat mig med en grundläggande, uppfuckad självbild av någon som är smart och snäll, men oattraktiv och bara kompismaterial. Allt ovanstående och tusen andra exempel är också väldigt roligt. Vartenda tragiskt tonårsminne som fått mig att bli tjejkompisen och smarta nördtjejen är någonting som Judd Apatow skulle kunna göra briljanta scener av.

Men det blir det inte. Fortfarande lyser nördtjejerna i stort sett med sin frånvaro inom populärkulturen. Trots att jag i vuxen ålder insett att jag delar erfarenheter med en hel del andra tjejer. Trots att varenda tjej som jag dejtat de senaste åren varit minst lika nördiga som killarna som jag träffat och pratat om sina juniortitlar i schack-SM, dragit Star Trek-referenser och åkt på rollspelskonvent.
För mig har ingen terapi, inga ältsamtal med vänner och inga relationer, ragg eller one night stands kunnat hjälpa mig i min självbild. Fortfarande blir jag uppriktigt förvånad så fort någon visar något annat intresse av mig än som vän. Fortfarande fattar jag inte alls att någon är attraherad av mig om de inte uttalar det bokstavligt eller fysiskt och fortfarande faller jag in i rollen som tjejkompisen när jag egentligen har ett annat intresse.
Det som hjälper, mer än någonting annat, är att tillåta mig själv att skratta åt alla de där såren som jag fick under min uppväxt. Göra det exakt så pinsamt tragikkomiskt som det var. Det är genom skrattet och tårarna framför Freaks and Geeks som jag på riktigt tillåter mig själv att gå tillbaka till de där jävliga uppväxtåren och okeja den jag var och det som hände. Jag behöver mer av det. Jag behöver kvinnliga Seth Rogen-karaktärer, misslyckade och fula tjejer som aldrig får hångla, tokrunkade Superbad-tjejer som inte kan tänka på annat än sex men aldrig får ligga och tjejkompisar som killarna anförtror sina cheerleadercrushes till. Jag vill ha en populärkulturell identitet till min kassa tonårstid. Det är genom humorn som jag på riktigt kan gå till botten med vem jag var.