Pride 2010 – porr, erotik och lite mer porr

Att jag aldrig varit på Pride förr är egentligen inte så förvånande. Som gymnasietjej var jag fortfarande relativt ointresserad av seminarier och diskussion och eftersom Pridemusiken till största delen bestod av förhatlig schlager, kommersialism och eurotechno drog jag till Emmaboda och Hultsfred och heterohånglade istället (se där, en bisexuell vinst i att kunna välja). De tjejer jag träffade den tiden träffade jag via Skunk och mötte oftast afk på just sådana festivaler. Det fanns inte riktigt något Pridebehov. Senare har jag ständigt jobbat, varit i Östersund eller åkt på Urkult (ja, jag hade mina hippieår och hippiepojkvän) istället. Dessutom har mitt sentida demonstrationshat gjort att jag känt noll sug efter att gå i någon parad, tvärtom. Det var varit ganska skönt att slippa.

Men i år blir det en hel vecka i Stockholm. Jag och Gustav kombinerar boende hos Julia med efterlängtade hotellnätter och ska göra Pride, trots att den planerade releasen för Skamlöst blev uppskjuten.Seminarier blir det också, bland annat relaterat till novellsamlingen.

Imorgon måndag klockan 16 tar jag och Gustav nästa steg till att bli 2000-talets Inge och Sten då vi allena ska sitta i samtal med Ulrika Larsson om erotik och erotisk litteratur. Samtalet tar avstamp i Skamlöst och tankarna kring queer erotik.

På tisdag klockan 14 sitter jag i ett panelsamtal om feministisk porr. Jag är ju rätt kritisk till begreppet och samtalet, som leds av Anna Fock, kommer bland annat att röra hur man definierar feministisk porr och personliga förhållningssätt till pornografi.

På torsdag klockan 17 har jag, i ett ögonblick då det bara kändes kul och inte alls nervöst, sagt ja till att läsa min novell från Skamlöst offentligt. Det blir lite s/m, ångest och olycklig kärlek.

Allt ovanstående sker någonstans på Pride House och däremellan lär vi vara ute och vimla, mingla och träffa folk. På söndagen drar vi vidare mot Jämtland, mina föräldrars sommarstuga, mygg, rofylldhet och betydligt mer heteronorm. Efter en vecka där vidare till nästa föräldrapar i Sundsvall. Göteborg anländer jag åter till i mitten av augusti.

Skamlöst

Det var förra påsken som jag satt i en solstol och läste Houellebecq och hur jag gick från det till idén som jag fick minns jag inte, men det var i alla fall då som jag började fundera på en antologi med queererotiska noveller. Jag bollade med Gustav och med min Bona Folkhögskola-skrivarvän Hanna Wikman och vips hade jag pitchat idén för Normal Förlag. Jag gjorde ett synopsis, med syften och tänkbara skribenter, vi satt i möten och de sa ja.

Sedan låg arbetet stilla i lite mer än ett halvår. Jag hade nästan släppt drömprojektet när Erika Söderström på Normal hörde av sig och ville att vi skulle sätta igång. Jag var nog redan då tveksam till mitt redaktörsskap, men ett möte med Erika gjorde mig trygg. Vi startade upp, hörde av oss till tänkbara skribenter, jag var precis på väg att sätta novelldeadline för de första klara namnen. Och då insåg jag att jag återigen hade sprungit för fort. Efter en vecka av svimanfall och gråtattacker gjorde jag det jag sällan gör: Insåg i tid att något ur mitt liv måste bort för att jag ska orka. Jag körde LAS-metoden på mina åtaganden och då redaktörsskapet för Skamlöst var sist in blev det också först ut.

Det gjorde så förbannat ont i mig att maila Erika och Hanna Wikman, som är en av författarna, och meddela att jag var tvungen att hoppa av redaktörsrollen. Bless förstående människor som peppar en för ens val och inte bannar. Det var en dubbel känsla av sorg och lättnad efteråt. En sorg som sedan förbyttes till glädje när Erika behövde en ny redaktör och jag plötsligt såg upp på killen mittemot mig vid köksbordet en dag och sa “men du ska ju såklart vara redaktör, ingen kommer göra jobbet bättre än du”.

Så blev det också. Gustav Almestad tog över redaktörsskapet och han och Erika har skapat mer av mitt projektfrö än jag någonsin hade kunnat drömma om. Så oerhört många bra skribenter och författare, såväl stora och etablerade som mindre och intressanta. Så bra samarbete och uppstyrda planer.

Jag var i början rädd för faktumet att det var min partner som tog över redaktörsskapet. Rädd att jag inte skulle kunna släppa på kontrollen, utan fortsätta hålla för många vakande ögon på det och inte lita på hans kompetens. Så blev det inte alls. Istället har jag sett honom fokuserat arbeta på avstånd, hajat till av författarnamn som han har nämnt, sett honom åka till Norrköping Pride och läsa med Agnes och helt lämnat antologin i hans trygga händer. Det som jag har bidragit med är det som jag hade orken och lusten att bidra med: En novell.

I juli släpps Skamlöst. Projektet har lärt mig att släppa taget och lita på andra människors förmåga. Jag är så glad att Erika Söderström och Gustav Almestad gjorde med projektet vad jag aldrig hade orkat eller kunnat, jag är en mycket stolt medförfattare och jag är övertygad om att det här kommer att bli världens bästa erotiksamling.

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Tips och trötthet

Malmö Högskola webcastade nu under kvällen från skiftesföreläsningen om feministisk porr med bland andra Joanna Rytel och Mariah Larsson. (Tack Johanna Nylander för tipset).
Mariah Larsson var klart vassast i sin analys av bland annat Dirty Diaries mottagande och pratet kring skattefinansieringen (vilket hon även diskuterar här, bland annat med en hänvisning till min, Gustavs och Åsiktstorpeds diskussion på Twitter).
Föreläsningen kommer att ligga ute på skiftesföreläsningarnas hemsida inom kort och den är väl värd att titta på. Dessutom fick man se två Dirty Diaries-bidrag i sin helhet, Joanna Rytels och Ingrid Rybergs.

Men till nästa gång en skiftesföreläsning med ett sådant här omdiskuterat och uppenbarligen kontroversiellt ämne ska webcastas – snälla Malmö Högskola, ta bort chatfunktionen. Den skulle i bästa fall kunna upprätthålla sitt syfte, dvs att även låta de som följer föreläsningen via Internet ställa frågor till föreläsarna. Idag drog den istället till sig horderna från Mordor som verkar kunna nosa sig till feministiska porrdiskussioner som orcher letar hobbits med tanke på hur de anföll på Malmö Högskolas hemsida.
Det fina i kråksången var väl att de visade på den här debattens nödvändighet, trots allt. Chattens argument bestod av att de vill knulla feministtjejer i röven (är det här jag ska bli upprörd? please explain). Ett annat fint moment var när de först spyr galla över Joanna Rytels sexism mot män för att i nästa sekund börja diskutera över huruvida hon är söt eller jävligt ful . Naturligtvis ägnas sanslöst mycket tid åt att prata om att deras skattepengar minsann ska gå till – ja just det – VÅRD, SKOLA OCH OMSORG.
Ingen chans att man någonsin kan förklara för dem hur de skjuter sig själv i foten, men å andra sidan tar jag inte debatter med folk som skriker “kommunister! cencur!” så fort man efterfrågar en sansad debatt.

Hårda konfekter

Här är min Madonnatext i dagens Expressen.

Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.

Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.

Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That’s why they don’t get what they want.

Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)



Semantiklärarinnan, live and uncut

Förresten, kommer ni ihåg semantiklärarinnan?
Yeah well, igår var jag bjuden på fest med highschool/collegefilmstema vilket äntligen gav mig en chans att få gestalta min egen porrfilmsgestalt (jaja, vi drömmer alla om olika saker här i livet. förf. anm.).
Det var lågklackade skor, hög pennkjol, skjortblus instoppad under kjolen, glasögon med svarta bågar och penna bakom örat (när den hängde sig kvar eller överhuvudtaget syntes).
Det underligaste var att det visade sig att lärarinnan var mitt mest gångbara alter ego någonsin. Det vill säga hon var den som jag på något sätt inte behövde gå in för att gestalta, låtsas vara eller som bara var en yttre utklädnad. Jag blev semantiklärinnan.
Redan på förfesten såg jag på mina vänner med glasögonen på nästippen och ingav, enligt dem, en sådan myndig uppsyn att folk slutade säga emot mig. Jag framlade privatlivsteorier med uppstramad rygg och glasögonen nonchalant viftande i handens grepp för att understryka relevansen av det totalt irrelevanta och ickevetenskapliga som jag framhöll som evidens.
Jag suckade åt min vän, klädd som Britney i Hit me baby one more time-videon, och kallade henne för klassens slampa. Mina vänner började tillslut räcka upp handen när de ville tala.
Lärarinnans outfit gav mig helt enkelt möjligheten att vara precis en sådan dominant besserwisser som jag ju är, men i alla fall försöker dölja litegrann.

Tanken bakom semantiklärarinnan var också att hon skulle vara extremt frigid och bitter och ha ägnat all sin tid åt att läsa språkfilosofi, snarare än att ha knullat. Hon skulle stå och moralisera på dansgolvet över de förtappade ungdomarna, fram tills att någon frigjorde henne med satslära i praktiken. Men det visade sig räcka med några drinkar, bästa sällskapet och ett fördjävla fint dansgolv för att semantiklärarinnan, redan efter några timmar, sågs dansa så våldsamt att glasögonen for i golvet och gled över dansgolvet, blyertspennan tappades ner i tårtan och klassens slampa blev uppdansad i en tryckare.

Men nu blir det nördporr

Ikväll ska jag över till en kompis och lära ut lite om mitt all-time-favoritnördämne semantik. I sms:et kallade jag mig själv för semantiklärarinna.
Sen var det kört i den här skallen. Lärarinnescenarion är ju klassiska porrscenarion. Dessutom är lingvister, som vi alla vet, de absolut sexigaste akademikerna man kan tänka sig. Semantiklärarinna är således en top notch blandning av dessa båda.

Semantiklärarinnan är med andra ord det perfekta namnet på porrfilmen som jag förmodligen aldrig kommer att producera. Tänk bara underrubrikerna:

Semantiklärarinnan.
Satslära i praktiken.

Semantiklärarinnan.
Lär ut helt andra akter än talakter.

Semantiklärarinnan.
Får lära sig den praktiska betydelsen av en sann sats.

Semantiklärinnan.
Nu i en explicit form.

Semantiklärarinnan.
Hon bangar inte för vare sig sidoordnade eller underordnade hyponymer.

Semantiklärarinnan.
Låter ALLAS extension inkludera sig i hennes!

Semantiklärarinnan.
Tar både positiva och negativa satser.

Semantiklärarinnan.
Redo att ta emot emotiva laddningar.

Semantiklärarinnan.
Nu med fler än tvåställiga relationer.

Semantiklärarinnan.
Hon föredrar passiv form.

Öh det är bara jag som går igång på det här va?
Jaha okej.

Snusk är snusk, om än i gyllne böcker (eller: den estetiskt tilltalande medelklassporren)

Den som läst mig ett tag eller känner mig känner till mitt avog mot medelklasskulturen och medelklassmentaliteten. Ja herreguuu, som jag älskar att spy galla över medelklassen.
Jag hatar således också medelklassmarkörer. Om det så är dyra jeans, fina scarfs, jävla advanced pastamiddagar, märkesglasögon eller fiiina viner. Jag hatar allt som är vuxet och polerat med alla medelklassmarkörerna, det får inte vara oborstat någonstans. Coffeetableböcker är ett av mina favorithatobjekt gällande medelklasskulturen. Coffetableböcker är för mig exakt allt jag spyr galla över med medelklassmarkörer. Dyrt, snyggt, vuxet och totalt jävla poänglöst.

Idag gick jag med min avi som jag fick innan jul, men aldrig hann använda, till posten. Jag hade redan då fått nys om att paketet som låg och väntade på mig var en julklapp sänd från Amsterdam. Får man ett paket från Amsterdam kan man vara rätt säker på att det antingen är någonting med tveksam laglighet i Sverige eller i alla fall någonting som moralpolisen helt säkert skulle protestera mot.
Glad i hågen hämtade jag ut paketet och kände på omslaget. Gick hem och öppnade omslagskartongen. Det var ingen cannabisplanta. Det var ingen dildo heller. Det var helt uppenbart en jävla coffetablebok!
- Försöker kvinnan göra städad jävla medelklass av mig nu?, hann jag tänka, fan LSM if you don’t know me by now liksom.
Sedan såg jag omslaget på coffetableboken. Också insåg jag hon ju känner mig mer väl än de flesta by know.
Boken jag fick var den här.

Så nu sitter jag i soffan och försöker jobba lite inför inlämningen på skrivarkursen och bredvid mig ligger 500 stora sidor fyllda av bilder på 50- 60- och 70-talspinuppor med tuttarna i vädret. Amen eller hur att jag jobbar. Jag har redan hunnit hundöra flera sidor. Typ den med negressen som poserar som sekreterare med kåtblick och uppsliten blus. My. God.

Sedan tänker jag på definitioner av porr och vad som är okej och inte. Var gränsen går. Jag hade en diskussion för ett tag sedan om vad som borde definieras som konst. Min motståndare i diskussionen ansåg att enbart det estetiskt tilltalande bör klassas som konst och dissade hela årets Konstbiennal med dess moderna fulverk till följd av detta. Jag gick i taket. Det slutade med att frågan ställdes om porr kunde vara konst. Jag svarade efter en stund ja, kanske mer av obstinata drag än verkligt ställningstagande.

Jag har aldrig gjort mig känd som någon porrmotståndare. Tvärtom. Under mina år i ROKS var jag snarare hon som gjorde mig obekväm när jag inte följde linjen att porr bör förbjudas. För det anser jag inte alls. Det finns tusen problematiska saker med ett sådant förslag. Som till exempel var gränsen går. Men såklart har jag problem med patriarkatets närmast patenterade definition av den porr som produceras. Men då är det väl patriarkatet och dess pornografi som ska förändras och inte porren som sådan som ska förbjudas.

Det här är uppenbart porr. Då var det definitivt porr. Det är poserande, skrevande kvinnor med ömsom gladkåta blickar (åh gotta love 50-talet) till 70-talets hej-kom-och-ta-mig-ögon som börjar likna dagens stereotypa porrbilder av kvinnor. Det är objektifierande, sexualiserande och patriarkaliskt. Men tiden har gjort dem till mer än så. Jag fascineras av att kvinnor tilläts posera med glada, aktiva miner. Eller med hår under armarna. Eller med mufflor runt magen. De är dessutom till större delen kreativa, snyggt tagna och genomtänkta.
För mig är de mer konst än regelrätt porr. Men det är inte konst som först och främst tilltalar mig estetiskt. Lika mycket kåtar det upp mig. Kan det vara konst ändå?
Jag tror jag slutligen i den diskussionen kom fram till min definition av konst som allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera. Man kanske finner det estetiskt tilltalande, blir förbannad, äcklad, börjar gråta, skrattar, rodnar eller känner för att onanera. Men reagerar gör man.

Också tänker jag på det där med medelklassmarkörer igen. För hade jag sett de här bilderna i en nutida regelrätt porrtidning eller surfat mig till dem på internet, då hade jag skämts. Liksom hey, I´ve done my share of porrsurfande back in the days men aldrig utan att skämmas med ett dålig feminist och äcklig snuskbrud skrikande inuti mig. Det spelar ingen roll om bilderna är mer konst än nutida porr, hade jag hittat dem i en porrtidning eller på en porrsajt hade jag skämts över att jag blivit kåt. Men nu är det helt okej. Inte bara okej, nu är jag så stolt och förtjust över min porrbok med sexualiserade kvinnoporträtt och faktumet att den gör mig kåt att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
För snusket är ju estetiskt tilltalande. Snyggt förpackat i en coffetable-bok. Och då är det okej.

Det är väl så med medelklassobjekten att de egentligen är same same och framkallar samma känslor som det billigare alternativet. Det är samma mättnadskänsla av kött och potatis oavsett om du äter rådjurssadel och hasselbackspotatis eller korv och pulvermos. Det är samma snurr i skallen oavsett om du dricker årgångsvin eller Gredos. Det är samma kåthet oavsett om du porrsurfar eller kollar igenom en fin coffetable-bok. De dyrare alternativen framkallar samma reaktioner och är i grunden samma sak. De är bara mer estetiskt tilltalande.