Vi blottar oss för att behålla kontroll

Vi lever i en tid som svämmar över av privata skildringar. Biografier och dokusåpor har en betydande plats i litteratur och populärkultur idag. Vår samtids, i det närmaste, besatthet över autenticitet och sanningsbaserade berättelser verkar gå stick i stäv med ständiga förmaningar om vad som händer när andra får tillgång till vårt privatliv. Men det som kan te sig som meningslös narcissism bär också på historier om makt och aktörskap.

Genom sociala medier och bloggar blir vi själva lite mer privata, oavsett om det handlar om statusuppdateringar kring vardagslivet till att blogga om sin svåra sjukdom. Detta är sällan oproblematiskt. Många är de företag och arbetsgivare som lagt huvudet på sned de senaste åren över hur de ska hantera sina anställdas närvaro i sociala medier. Lokförare som twittrat nedsättande om klagande passagerare och en uppsagd anställd på förskola, på grund av att han bar en mössa med trycket ”porn star” på ett privat Facebookfoto, är några av de mer uppmärksammade fallen. För att vara så intresserade av det verkliga och privata, verkar vi samtidigt vara relativt oförmögna att kunna hantera det.

Kanske ligger här svaret på frågan varför vi i en tid av närgångna skildringar och statusuppdateringar upprörs över frossande i andras privatliv. Vi väljer nämligen fortfarande vilja sidor vi visar upp. Vi förutsätts kunna kontrollera och välja vad av vårt privata som vi visar upp. Den valmöjligheten saknar offentliga personer.

Oavsett om vi nöjer oss om glada utrop om den gångna helgen på Facebook eller bloggar utlämnande om våra relationer är det vårt eget val. Det självutlämnande fungerar med andra ord också som en slags kontroll över vårt privata. Har vi själva berättat vår subjektiva tolkning av händelser i vårt liv vet vi vad som är utlämnat. Vi blottar oss för att kunna behålla integriteten, snarare än att förlora den.

I och med utgivningen av Den motvillige monarken, i allmänhet oftare benämnd som ”kungaboken”, tog debatten om privat och offentligt fart igen. Många var de kritiker som menade att såväl boken, som medias rubriker med utgångspunkt i den, gick för långt i sin granskning av kungens privatliv. De otrohetshistorier, herrklubbsaftnar och bordellbesök som boken pekar på tillhör det privata och bör där stanna, menade många av dem som var kritiska till det som de kallar ”uthängning” av kungen. Ungefär samma diskussion uppstod i samband med Sven Otto Littorins påstådda sexköp och hastiga avgång. Från uppgifter om sexköp var steget inte långt till att även skapa rubriker kring sexchattar och andra privata belägenheter, som fick många att reagera. Gemensamt för de båda debatterna är att det rörde sig om offentliga personer, utan möjlighet att välja vad som skulle blottas av deras privata sfär.

Men vad ska vi egentligen med det privata till i en tid då vi kan få tillgång till både varandras middagsvanor och kraschade relationer i enkla knapptryckningar? På Stadsteatern i Göteborg spelades under hösten Klaras resa av Mirja Unge. Här fungerar familjens privata sfär som en fond för det klaustrofobiska obehag som slutligen är en del av huvudkaraktärens psykos. Det är en, genom teater- och filmhistorian, vanlig kuliss. Klassiker som Ibsens Ett dockhem och Bergmans Scener ur ett äktenskap använder sig av familjens heliga privatliv för att skildra de maktstrider, utbrytningsförsök och instängdhet som ryms däri. Kanske används den privata sfären just för att det som det privata lyckas dölja blir mer effektfullt när det rämnar. Det som vi inte talar om, familjens interna problem, blir starkare när de väl skildras.

Därför är också makt ett begrepp att ta med i beräkningen när man talar om privatlivets vara eller icke vara. Själva poängen med 1970-talets kvinnorörelse med politisering av det privata, var att just visa på hur makten opererar också i de mer undangömda delarna av våra liv.  En tanke som idag bland annat manifesteras i Prata om det, där både män och kvinnor skriver öppet om svåra sexuella erfarenheter och gråzoner. Här handlar det om att bryta tystnadens skam för att kunna tala kring normer och hur vi kommunicerar med varandra.

Hur vi betraktar makt i avseendet kring det privata är också en aspekt av debatten kring kungaboken. I en rad debattexter i DN Kultur under hösten tog skribenter upp denna vinkel. Bland annat menade Malin Ullgren (DN 10/11) att boken granskar en privat kultur av mäktiga män som behandlar kvinnor som objekt, snarare än människor. Det handlar inte om enstaka otrohetshistorier, utan om strukturer och en oifrågasatt kultur som äntligen blottas.

Det vi inte talar om, det privata och det skamfyllda, rymmer ofta också historier om makt som förblir oberättade, offer som inte får upprättelse och maktstrukturer som består. Det är en makt som består om bevakningen kommer uppifrån. Däremot kan en genomskådning av privatlivet innebära att vi återfår makten över våra egna liv. Om vi lyckas sträcka vårt privata berättande längre än förnumstiga Facebookuppdateringar om vår härliga helg, utan istället tala klarspråk om det svåra och allvarliga har vi mycket att vinna. Inte bara genom gemenskap och ett djupare utbyte av varandra, utan också genom att det privata blir allt mindre laddat ju mer vi berör det. På så vis får vi också makt över berättelsen om våra egna liv, vår egen historia.

Text publicerad i GP Kultur 8/1

Tala om skam och rädsla

De gånger man insåg att man kanske ville säga nej, men inte vågade. När något skedde som gick över gränsen, men inte skapade något bestående obehag. Det som inte skulle kunna rubriceras som våldtäkt enligt lagen, men heller inte kändes okej. Det som är dolt i skam och svårigheter att sätta ord på. Med rubriken ”prata om det” har just nu såväl Twitter som bloggosfären exploderat av berättelser och personliga kommentarer kring den sexuella kommunikationens gråzoner.

Initiativet inleddes med att kritikern och programledaren Johanna Koljonen i tisdags twittrade med vänner om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange och misstron mot de anmälande kvinnorna. Samtalet leddes in på de gråzoner som man själv upplevt och Koljonen berättade om en händelse för tio år sedan som hon inte förrän nu reflekterat över som ett övergrepp.
Projektet har på några få dagar skapat ett löst nätverk av skribenter, twittrare och bloggare som delar med sig av sina berättelser. På hemsidan prataomdet.se samlas länkar och flera tidningar och tidskrifter kommer att publicera texter av både manliga och kvinnliga skribenter som handlar om sex och kommunikation.

Projektet syftar till att börja prata om det som vi idag saknar en terminologi för. Låta talet tysta skammen och hitta ett sätt att kommunicera kring allt det som inte nödvändigtvis kan regleras i lagtext, men ändå inte känns okej. Det handlar inte om att ta ställning i fallet kring Assange. Däremot sker det i solidaritet med dem som har blivit utsatta för övergrepp och våld och inte kan avbryta det genom kommunikation. Genom att bryta tystnadens kultur finns en förhoppning om att fler vågar anmäla och tala om skammen och rädslan.

Text i GP Kultur 18/12

Prata om det

Det är helt overkligt och fantastiskt, det som hänt de senaste dagarna. Från en twitterkonversation i tisdags kväll till en mailinglista och plötsligt exploderar internet och media i berättelser och samtal om gråzoner, sex och kommunikation.

Varje gång jag öppnar inkorgen har jag minst femton nya mail från listan om intresserade tidningar, människor som har bloggat och hashtaggen #prataomdet må vara lika mycket metadiskussion och troll som faktiskt pratande om det, men kraften i hashtaggen finns kvar.

Jag hade förlorat tron på kollektiv kraft, styrkan i gemenskap och att internet faktiskt har några goda sidor. Jag är så oändligt glad att få vara en del av detta och avsluta året med förnyat hopp.