And even if they come to steal you tomorrow, I know my smile was yours

Den vårvintern sken alltid solen, eller minns jag det bara så. Den sken in genom halvslutna persienner i hans pojkrum klätt med Bob Marley-affischer och gamla basketprylar. Vi delade en apelsin på hans säng. Jag satt på kanten av sängen, bara våra tår nuddade varandra.
Han skalade, räckte mig hälften av klyftorna.
Apelsinsaft rann ner över tvådagars skäggstubb, markerade kindben. Han strök bort rännilen med baksidan av handen, såg på mig i motljus och höll kvar blicken.
Det jag då visste; att det skulle ta slut. En dag skulle den här känslan konkurrera med gräl, svek och avsked såsom den oftast gör. Det jag också visste; just nu spelade det ingen roll.
I motljuset kysste jag honom med apelsinsmak i tungorna i vetskapen om att det ögonblicket i alla fall var mitt.

Den morgonen då jag vaknade och inte trodde på det själv. Trodde inte förrän fingrarna upptäckte sig själva intrasslade i långa lockar på kudden intill mig. Blekmjuk nacke som fortfarande sov. Så låg jag stilla och såg på hennes slutna ögonlock, halvöppna mun. Den munnen var inte min och inte heller hennes ögon. De bröst som halvt doldes av mitt omsvirade lånetäcke var inte heller mina att behålla. Allt jag hade var den stunden då hon slog upp sina ögon, viskade sitt hej och jag begravde mig mot hennes nyckelben igen.

Försommarnatten var årets hittills varmaste. Jag lät fönstret stå öppet och ingen av oss brydde oss riktigt om det. Jag frågade aldrig om det som skulle hända sedan, när han rest. Frågade inte för att tiden var för värdefull, så oerhört utmätt. Så låg han uppkrupen intill mig, somnade mot tidig morgons fågelkvitter. Jag låg vaken och såg på hans arm omkring mig, hans hand kupad över min som försvann i omfamningen. Kände fuktiga andetag i nacken och vägrade somna. Memorerade armen som höll om mig. Visste att det minnet kunde jag bevara, ingenting annat.

Och du ligger intill mig, slår upp dina ögon. Leendet över munnen som kysser min och sedan blir vi kvarliggande i tystnad igen. Sådana söndagar av vårvintersol genom persienner och bakfulla, nakna kroppar med ditt hetsiga hjärta bultande under mina fingertoppar; de händer just nu. Dina ögonfransar mot min kind är just nu, liksom din hand på mitt lår när jag somnar till mot din axel. Du är mig bara till låns, som också de var. Du är aldrig min utan bara din egen. Men ögonblicken är mina att bevara.

Rännilar av uthälld mjölk

Nu blir jag sådär privat och känslogeggig som jag lovat mig själv att sluta vara och som går stick i stäv med andra anspråk (som om jag någonsin brytt mig om det) och framförallt luckrar upp distansen mellan mig och er.
Skitsamma, just for now. For now, när jag borde fortsätta att skriva uppsats men gör det beprövade ”ska bara kolla en grej på Internet”, för att fly undan metoddelen och trampar rakt in i känslomässiga minnen och emo.
Anonyma bloggare som man legat med är ett gissel på så sätt att det är enkelt att gå tillbaka, också i deras story. Det blir aldrig casual hej och hallå på stan eller någon påminnelse av typen statusuppdatering på Facebook. Det finns hela tiden in-your-faceat. Nu har jag ju bara legat med en anonym bloggare, men henne har jag dessutom haft känslor för och det har varit en av de få människor i livet som kommit mig riktigt, riktigt nära.
LSM skriver om år 2008 och hon refererar till releasefesten och även till inlägg om mig.

Jag har inte skrivit om henne sedan efter releasefesten, inte på det sättet. Jag har inte ens berättat om den tryckta stämningen på den beryktade festen för anonyma bloggare som ägde rum i somras då det spelas With Every Heartbeat på stereon och varenda jävel därinne vet hur både jag och LSM refererat till den som vår låt i vardera blogg. Jag har inte heller berättat om hur vi pratade inne på toaletten och hur jag höll om henne och andades in hennes hår och värkte i hela kroppen av saknad och tusen viljor på en och samma gång.
Jag har inte på något sätt kommenterat att hon skaffat pojkvän, numera sambo, den förvirring och tystnad som uppstod mellan oss i den eviga mailkorrespondensen och hur vi sedermera hittat tillbaka till varandra.
Av respekt antar jag, har det varit tyst. För att det här inte är den sortens blogg längre, jag vill inte att det ska vara det. För att jag inte vill att hon ska läsa på min blogg vad jag känner och tänker nu om vår relation, det ska hon läsa i ett privat mail eller inte alls. För att jag har för mycket integritet för det. Trodde jag i alla fall.

Men hur det känns?
Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men oftast är jag bara glad för hennes skull, för hon är en av världens bästa människor och förtjänar true love down to the bone. Det var mer än vad jag kunde ge henne.

Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Jag har tagit glaset och hällt ut ett flertal gånger de senaste åren och jag vet att jag inte borde gråta.
Jag borde aldrig ha gråtit över att exet gick vidare och hittade någon ny några månader efter att det var jag som gjorde slut, jag borde aldrig ha försökt fånga upp de droppande rännilarna av vad som var vi, i en naiv och befängd tro att han skulle vilja ha mig tillbaka.
Jag borde aldrig ha haft ont av att Den mörkhåriga gick vidare och skaffade pojkvän och numera sambo, när jag vet att vi passade bäst som vänner och att hon är en fantastisk sådan.
Jag borde inte gråta över de kvarvarande droppar minnen som finns postat på en blogg, stundtals alltför, nära mig.
Man häller ut mjölken och människor går vidare. Medan jag sprungit runt och bara varit hopplöst förälskad i hopplösa människor som bara gett mig hälften av vad jag har förtjänat, har de som haft samma relation till mig hittat vad de förtjänat.

Vad det blev av mig? Någon del av mig försöker fortfarande straffa mig för den utspillda mjölken. För har man hällt ut så dyrbara droppar av ärlig, respektfull, närvarande kärlek förtjänar man väl ändå ingen ny. Då håller man tillgodo med den sortens kärlek som bara ger hälften av vad man själv ger, då behåller man sin självständighet och tillslut har man ingen energi kvar alls till någon annan än sig själv.
Gott så. Men jag önskar att mitt känslomässiga jag skulle kunna inse det mitt rationella jag redan vet. Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.