Vi blottar oss för att behålla kontroll

Vi lever i en tid som svämmar över av privata skildringar. Biografier och dokusåpor har en betydande plats i litteratur och populärkultur idag. Vår samtids, i det närmaste, besatthet över autenticitet och sanningsbaserade berättelser verkar gå stick i stäv med ständiga förmaningar om vad som händer när andra får tillgång till vårt privatliv. Men det som kan te sig som meningslös narcissism bär också på historier om makt och aktörskap.

Genom sociala medier och bloggar blir vi själva lite mer privata, oavsett om det handlar om statusuppdateringar kring vardagslivet till att blogga om sin svåra sjukdom. Detta är sällan oproblematiskt. Många är de företag och arbetsgivare som lagt huvudet på sned de senaste åren över hur de ska hantera sina anställdas närvaro i sociala medier. Lokförare som twittrat nedsättande om klagande passagerare och en uppsagd anställd på förskola, på grund av att han bar en mössa med trycket ”porn star” på ett privat Facebookfoto, är några av de mer uppmärksammade fallen. För att vara så intresserade av det verkliga och privata, verkar vi samtidigt vara relativt oförmögna att kunna hantera det.

Kanske ligger här svaret på frågan varför vi i en tid av närgångna skildringar och statusuppdateringar upprörs över frossande i andras privatliv. Vi väljer nämligen fortfarande vilja sidor vi visar upp. Vi förutsätts kunna kontrollera och välja vad av vårt privata som vi visar upp. Den valmöjligheten saknar offentliga personer.

Oavsett om vi nöjer oss om glada utrop om den gångna helgen på Facebook eller bloggar utlämnande om våra relationer är det vårt eget val. Det självutlämnande fungerar med andra ord också som en slags kontroll över vårt privata. Har vi själva berättat vår subjektiva tolkning av händelser i vårt liv vet vi vad som är utlämnat. Vi blottar oss för att kunna behålla integriteten, snarare än att förlora den.

I och med utgivningen av Den motvillige monarken, i allmänhet oftare benämnd som ”kungaboken”, tog debatten om privat och offentligt fart igen. Många var de kritiker som menade att såväl boken, som medias rubriker med utgångspunkt i den, gick för långt i sin granskning av kungens privatliv. De otrohetshistorier, herrklubbsaftnar och bordellbesök som boken pekar på tillhör det privata och bör där stanna, menade många av dem som var kritiska till det som de kallar ”uthängning” av kungen. Ungefär samma diskussion uppstod i samband med Sven Otto Littorins påstådda sexköp och hastiga avgång. Från uppgifter om sexköp var steget inte långt till att även skapa rubriker kring sexchattar och andra privata belägenheter, som fick många att reagera. Gemensamt för de båda debatterna är att det rörde sig om offentliga personer, utan möjlighet att välja vad som skulle blottas av deras privata sfär.

Men vad ska vi egentligen med det privata till i en tid då vi kan få tillgång till både varandras middagsvanor och kraschade relationer i enkla knapptryckningar? På Stadsteatern i Göteborg spelades under hösten Klaras resa av Mirja Unge. Här fungerar familjens privata sfär som en fond för det klaustrofobiska obehag som slutligen är en del av huvudkaraktärens psykos. Det är en, genom teater- och filmhistorian, vanlig kuliss. Klassiker som Ibsens Ett dockhem och Bergmans Scener ur ett äktenskap använder sig av familjens heliga privatliv för att skildra de maktstrider, utbrytningsförsök och instängdhet som ryms däri. Kanske används den privata sfären just för att det som det privata lyckas dölja blir mer effektfullt när det rämnar. Det som vi inte talar om, familjens interna problem, blir starkare när de väl skildras.

Därför är också makt ett begrepp att ta med i beräkningen när man talar om privatlivets vara eller icke vara. Själva poängen med 1970-talets kvinnorörelse med politisering av det privata, var att just visa på hur makten opererar också i de mer undangömda delarna av våra liv.  En tanke som idag bland annat manifesteras i Prata om det, där både män och kvinnor skriver öppet om svåra sexuella erfarenheter och gråzoner. Här handlar det om att bryta tystnadens skam för att kunna tala kring normer och hur vi kommunicerar med varandra.

Hur vi betraktar makt i avseendet kring det privata är också en aspekt av debatten kring kungaboken. I en rad debattexter i DN Kultur under hösten tog skribenter upp denna vinkel. Bland annat menade Malin Ullgren (DN 10/11) att boken granskar en privat kultur av mäktiga män som behandlar kvinnor som objekt, snarare än människor. Det handlar inte om enstaka otrohetshistorier, utan om strukturer och en oifrågasatt kultur som äntligen blottas.

Det vi inte talar om, det privata och det skamfyllda, rymmer ofta också historier om makt som förblir oberättade, offer som inte får upprättelse och maktstrukturer som består. Det är en makt som består om bevakningen kommer uppifrån. Däremot kan en genomskådning av privatlivet innebära att vi återfår makten över våra egna liv. Om vi lyckas sträcka vårt privata berättande längre än förnumstiga Facebookuppdateringar om vår härliga helg, utan istället tala klarspråk om det svåra och allvarliga har vi mycket att vinna. Inte bara genom gemenskap och ett djupare utbyte av varandra, utan också genom att det privata blir allt mindre laddat ju mer vi berör det. På så vis får vi också makt över berättelsen om våra egna liv, vår egen historia.

Text publicerad i GP Kultur 8/1

Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.