Oetiskt att tjäna pengar på själsligt lidande

Krönika publicerad i GP Kultur 26/1

Bara några dagar efter att andra delen av Daniel Velascos dokumentär Den fastspända flickan sänts i P1 fick läkaren Ola Gefvert sparken.

Han hade då bland annat vägrat den grovt våldtagna flickan en kvinnlig psykolog om hon inte först lät bli att självskada sig i ett halvår och ifrågasatte, trots en fällande dom, att hon hade blivit våldtagen med uttalanden om att hon ”hade horat förr”. Det är bara några av faktorerna som ledde till att en läkare, som verkade vara hämtad från en svensk kriminalroman, fick sparken.

Det vore så enkelt att säga att allt är över nu. En maktfullkomlig, misogyn läkare har fått gå och den utsatta flickan har fått upprättelse. Men berättelsen om Nora är bara en av många och en av få som hade en lyssnande journalist som började gräva i fallet. Många som varit i kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård och behandlingshem vittnar om maktövergrepp, tveksamma diagnoser, felaktiga behandlingar och kränkningar. Problemet är att berättelserna sällan hörs. Dels för att patienterna är i ett utsatt läge och har svårt att hävda sig gentemot vården. Dels är det svårt att veta vad man ska tro på. Jag har hört flera journalister berätta om svårigheterna med att bedöma ett vittnesmåls trovärdighet. Är det här en del av sjukdomen, en ilsken överdrift eller sanning? Det är oftare lättare att lyssna till en saklig och erfaren läkare eller behandlare än en uppriven ung kvinna med skärsår över armarna eller en sliten man med missbruksproblematik. Vem lyssnar till ett psykfall?

Det vore också enklare att inte gräva mer i den där andra biten om Ola Gefverts verksamhet. Faktumet att han tjänade stora pengar på sin privat drivna vård och bland annat höll nere kostnaderna med lägre utbildad personal. Övergrepp och kränkningar förekommer i såväl offentlig som privat sektor, men här finns ändå någonting som skaver.

Diskussionen om vinster i välfärden har vi hört till leda med diverse kompromissförslag från fackligt och socialdemokratiskt håll, tills inga andra än ledarsidorna orkade hålla reda på turerna. Men den privatiserade psykiatrin kan inte gömmas undan i kompromisser. Det är en del av vården som ibland får frånta människor deras självbestämmande och bruka ett visst mått av våld, såsom bältesspännen. Den ska också hantera extra sårbara individer – inte sällan är de unga och saknar grundtrygghet i en stabil familj. Det kan aldrig vara etiskt försvarbart att någon tillåts håva in stora pengar på andra människors själsliga lidande. Det gäller oavsett om de är maktfullkomliga och misogyna eller empatiska vårdare.

Ockupationsmakten

Min kropp skakar. Jag har myrkrypningar och yrsel. Illamåendet ligger och trycker i svalget, som en begynnande magsjuka som väntar på att bryta ut. Jag är lite småförkyld också, som alltid.  Men de sjukdomssymtom som jag upplever har ingenting med infektioner att göra. De är helt vanliga biverkningar under en doshöjning av SSRI. Ändå har jag svårt att prata om det.  Det är ingenting som jag lättvindigt kan skriva, på samma sätt som jag gnäller över förkylning eller ont i nacken.

Jag har kämpat väldigt länge med att begreppsliggöra mitt psykiska mående. Det mest avgörande någonsin för min självbild var när jag fick veta att de låga serotoninhalterna i min hjärna var genetiskt. Årstidsbunden nedstämdhet är en sjukdom, en fysisk och ärftlig egenskap som varken jag, samhället eller någon i min närhet kunde rå för. Naturligtvis fanns det sådana faktorer som kunde spela in. Men det fanns en ökad, biologisk känslighet. Det var avgörande för mig att äntligen få frikoppla mitt psykiska mående från mig själv. Kunna se vad som var sjuklighet och vad som var jag. Det hjälpte mig också att bli frisk och kunna distansera mig från mina skov av nedstämdhet. ”Ångesten är en ockupationsmakt, som försöker ta över mitt land”, som Kristina Lugn så klokt har sagt. Mitt land är ett fritt land av glädje, umgänge, kreativitet, självpepp och skärpa. Vintertid sköljer nedstämdheten över bitar av landet.

Min kritik av Jämlikhetsanden rymde egentligen mycket mer än vad som fick plats i en krönika. En del av det har andra människor i min bokcirkel formulerat bättre, genom att vara pålästa folkhälsovetare med känsla för statistik. Jag önskar att de hade skrivit texter om det.Jag motsäger inte på något sätt siffrorna och underlaget i Jämlikhetsanden. Det finns så oerhört mycket bevis för att social ojämlikhet är en stor grund till ohälsa. Jämlikhetsanden är en viktig samling av underlag. Däremot har jag en mängd stilistiska invändningar, jag tycker, rent utsagt, att den är uselt skriven och taffligt uppbyggd. Jag tycker att vänstern förtjänar något bättre än att utse denna bok till sin nya bibel.

En del av min reaktion var också personlig och emotionell. För i Jämlikhetsanden viftades det där med gener och anlag bort. Plötsligt var min nedstämdhet en del i ett ideologiskt resonemang. Liksom i Bli en dåre! blev min sjukdom frånkopplad en nyansering. Naturligtvis är samhället och samtidsandan viktiga faktorer när man talar om psykisk ohälsa. Jag tvivlar inte en sekund på att det också är en klassfråga hur man mår psykiskt, såväl som fysiskt. Jag tror att samhällets hets efter framgång och status påverkar hur vi mår inuti, även mig. Men att så lättvindigt vifta bort alla former av ärftliga faktorer är också att göra ideologiskt våld på en enorm mängd människor som kämpar med att skilja sitt jag från sjukdomen.

För mig personligen har jag sällan haft så starka skuldkänslor över mitt mående som under detta vinterskov. Nu när jag är framgångsrik, räknas som medelklass, har ett starkt socialt nätverk och alla förutsättningar för att vara lycklig. Hur kom det sig att jag ägnade hela januari åt att gråta redan när jag steg upp på morgonen? Att skilja mitt jag från sjukdomen brukade vara mitt sätt att hålla skuldkänslorna på avstånd. Det var inte jag som var jobbig, lipig, asocial, irrationell och känslig. Det var sjukdomen som skapade det hos mig. Men jag föll in i skulden ändå, eftersom jag inte kunde se några orsaker.

Det finns relevans att diskutera klass i frågan om psykisk ohälsa. Inte minst hur man hanterar det och tar sig ur det. Jag vet att jag är priviligerad, även här. Jag har ett socialt nätverk som ger mig stark stöttning i svåra perioder. Mängder av människor som jag kan tala och skriva öppet med om hur jag mår. Jag har också det kulturella och statusmässiga kapitalet att påtala brister i vården, argumentera för min sak och få rätt. Jag misstycker i felaktiga bedömningar och tjatar i vårdköer. Jag diskuterar biverkningar, påtalar vilken medicin som jag behöver och kan gå igenom journaler tillsammans med läkaren. Jag har språket och tron på mig själv till detta. Jag har också ett liv fullt av stimulerande arbete, sociala kontakter, framgång och framtidsutsikter. Jag har förvisso få möjligheter till sjukskrivning. Å andra sidan har jag ett arbete som får mig att må bättre, som gör mig glad, och som jag kan utföra väldigt bra, oavsett hur jag mår.

Jag vill aldrig någonsin bli sedd som mina vinterskov av nedstämdhet och min oro. För mig är det livsviktigt att kunna tala om det på ett sätt som gör det frikopplat från allt jag är. En ovälkommen ockupationsmakt, som försöker ta över allt jag är och är kapabel till. Samtidigt vill jag kunna tala om psykisk ohälsa som en effekt av hur samhället ser ut. Det finns statistik som visar på att en nedrustning av välfärden, ökad otrygghet, ökar ohälsan. Arbetslöshet, utförsäkrningar och ekonomisk oro påverkar naturligtvis hur vi mår. Det måste vara möjligt att hitta ett språk för att beskriva vad som sker med människors psykiska hälsa i ett samhälle med sociala klyftor, utan att använda människors medfödda känslighet som ett sammanbuntat, ideologiskt slagträ.

Fotnot: Texten skrev för några veckor sedan, men det tog ett tags tveksamhet innan jag publicerade. Skovet är över, biverkningarna inte lika intensiva och jag mår bra igen. För att kunna skriva om det behövde jag distans.

Kulturdebatt lindrar inte ångest

Det är Trettondagsafton på den akutpsykiatriska mottagningen, den enda som finns kvar i Göteborg. En mottagning ansvarar för hela stor-Göteborg samt all akut beroendevård i området. Väntrummet är fullt av människor. På väggen hänger en TV som skrålar ut TV4:s helgtablå. Jönssonligan och Göta Kanal 2 blir ett absurt glättigt inslag i ett väntrum av gråtande, oroliga och påverkade människor. Personalen gör vad de kan för att lugna och trösta, men räcker inte till.

Inom kulturvärlden är psykisk ohälsa ett omkramat ämne. Just nu spelas Teater Giljotins Bli en dåre! i Stockholm. En performancepjäs där åskådarna uppmanas delta i skådespelet kring psykisk sjukdom och vård. Där gränserna mellan normalitet och icke-normalitet suddas ut och de friska framstår som de mest dåraktiga. Medan recensenterna har hyllat pjäsen har, bland annat, Johan Wennström på Svenska Dagbladets ledarsida den 7:e februari varit kritisk till sättet som psykisk sjukdom exotiseras och framhålls som dygd.

Det är inte svårt att hålla med honom, i synnerhet inte när man har suttit i sju timmar på en akutpsykiatrisk mottagning och varit mitt i det kaos som råder där. Här är dårskapet varken sanningssägande eller relativt. Här råder bara mer eller mindre högljudda rop på hjälp. Men liksom i den övriga vården, inte minst den psykiatriska, räcker inte resurserna till. Några blir ivägslussade för något dygns inskrivning, starka tabletter skrivs ut, väntetiderna är så långa att många ger upp. Det finns inte tid eller pengar för någon långsiktig behandling.

Debatten är ofta livlig kring vad som är psykisk sjukdom, vem som är sjuk och vilka samhällsfaktorer som skapar sjukdom. Snabbt läggs ett ideologiskt raster över samtalet, där vänstern gärna pekar ut sociala orättvisor som en grund till psykisk ohälsa medan högern påpekar felaktigheter i detta. Diskussionen om de försvinnande resurserna som inte kan hjälpa ens en bråkdel av de behövande är däremot försvinnande.

Det är kanske inte lika spännande att prata om hur vårdens resurser urholkas. Men för de sjuka ligger intresset snarare i att någon ska peta i den tråkiga frågan kring att psykiatrin går på knäna av bristande resurser. Akutmottagningar försvinner, psykologtjänster tas bort och behandlingshem stänger i en tid av vårdval och minskade skatteintäkter. Om man på riktigt är intresserad av psykisk sjukdom är det här man ska börja. Har du ett brutet ben får du oftast medicinskt riktig och kunnig vård. Lider du av ångest blir du i bästa fall ett ämne i en kulturdebatt.

Krönika publicerad i GP Kultur 12/2

Hur ser vården för anhöriga ut?

Jag har skrivit förut om människor som fanns omkring mig när jag mådde dåligt, hur svårt det är att inse vad de gick igenom. De fick också väldigt lite stöd i sin situation. Min dåvarande pojkvän, som kämpade i flera år, fick aldrig något eget stöd i sin anhörigsituation. Inte heller min familj var med särskilt mycket, mina föräldrar fick ingen hjälp att reda ut alla sina tankar och känslor kring min psykiska ohälsa.

Min mamma bloggar om just detta idag. Alla omkring en sjuk, både fysiskt och psykisk, som också behöver stöd och hur lätt det är att de glöms bort i vården när allt fokus hamnar på den sjuka.

I tider av nedskärningar inom vården, inskränkningar i sjukförsäkringen och lågkonjunktur undrar jag om det ser annorlunda ut idag. Om anhöriga, som också drabbas svårt av en människas sjukdom, får det stöd och hjälp som ingen i min närhet fick när jag mådde dåligt. Jag tvivlar, tyvärr.

SSRI – så funkar det (ibland, till exempel)

Jag har tidigare skrivit lite om SSRI och växelverkan mellan huvud, gener och samhälle. I ett inlägg från i somras skriver jag följande:
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för “man är ju inte en sån där pillerknaprare”. Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.

Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:

1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.

2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.

3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.

4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.

5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.

Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!

Det handlar om mer än gratis blodtrycksundersökning

Jag har haft fler psykologer än förhållanden i mitt liv. Inte särskilt konstigt, med diverse ångestproblematik i bagaget och en allmän läggning av oro tenderar man att vara mer attraktiv för psykologer än som eventuell partner.
Jag har också ungefär lika svårt för vårdpersonal som för förhållanden. Kanske är det därför som jag har avverkat en hel del. Det och den naturliga rundgången, där man slussas mellan olika vårdinstanser och platser.
Oavsett vårdsituation tar det väldigt lång tid för mig att bygga upp ett förtroende för den läkare, psykolog eller kurator som jag möter. Extra svårt är det när det är problem som rör mitt inre. Det tar tag att släppa garden och det är svårt att inte påverkas av den inneboende maktstrukturen i ett vårdmöte, där jag som patient är underordnad. Jag tycker inte om att vara underordnad, behövande och be om hjälp. Därför blir det extra svårt när läkare ser mig som patient och inte som en individ med en egen vilja och tankar kring hur jag mår.

Jag har mött så mycket dålig vårdpersonal i mina dagar.
Det har funnits dem som jag har tyckt om och funnit förtroende för, som min andra psykolog, som sedan lyckats rasera allt. I hennes fall handlade det om att försöka få mig att ”erkänna för mig själv” att min kärlek till min dåvarande flickvän bara var en uppbrottsfas relaterad till en försenad revolt mot mina föräldrar.
Det har funnits dem som jag aldrig har hunnit få förtroende för, för att de försvunnit in i väggen och blivit menlösa. Inte ställt några krav, inte ställt några frågor. Nickat snällt och gett mig en ny tid, stirrat på klockan ihop med mig.

Jag har mött riktigt dåliga exempel på vårdpersonal-bemötande. Som min senaste gynekolog som vägrade tolerera min förklaring till varför jag äter antidepressiv medicin.
- Oro och sömnproblem, sa jag uppriktigt.
- Nej, så kan det inte vara, sa hon, SSRI-preparat skrivs bara ut om man är djupt deprimerad.
- Men jag känner väldigt många som äter det på grund av allt ifrån långvarig smärta till PMS, det är ju en vanlig medicin, svarade jag.
- Vem är det som är läkare här, du eller jag?, sa hon och sedan var det slutdiskuterat och jag låtsades vara djupt deprimerad för att jag bara ville ha undersökningen gjord så att jag fick gå hem.
Eller ta för den delen mardrömsinstansen Ätstörningsenheten inom SU. Kanske finns det andra som har bättre erfarenhet av den än jag och jag motsätter inte att det kan finnas bra kompetens. Men redan när jag kom in i väntrummet och såg att de radat upp tjejtidningar på en ätstörningsenheten för unga kvinnor kände jag att något inte stod rätt till. Att lägga upp mängder med bilder på size zero-modeller och bantningstips i ett väntrum för unga kvinnor som man ska motivera till att börja äta igen är så kontraproduktivt att jag baxnar.
Läkaren som visade en skrattretande tabell utifrån ett fånigt test som jag fyllt i och tvingats svara på frågor som ”jag tycker att min bak är för stor”. Min kurva ställd mot den normala människan och den normala ätstörda. Jaha, det där är jag. Där är hela min själ och min livssituation i ett rött streck över en statistiklinje som visar precis hur onormal jag är.
Hur jag sedan började gråta och hon undrade om det kändes jobbigt att inse hur sjuk jag var och jag som nickade när jag i själva verket grät för att jag på invägningen visat mig väga 49 kilo medan vågen därhemma visat 48.
Hur jag någon månad senare satt i mitt första samtal, då med ökad självinsikt och en reell vilja att bli frisk. Både jag och min dåvarande pojkvän som satt med i samtalet intygade att jag verkligen ville bli frisk.
- En anorektiker vill inte bli frisk, sa läkaren, du vet inte vad du vill.
Sedan gav hon mig en lapp full av mat som jag förväntades äta varje dag, sa att det var invägning igen om en månad och hade jag inte gått upp i vikt då skulle de låsa in mig på dagvården och det ville jag väl inte.
När jag dagen därpå ringde till deras telefonsvarare och sa att jag aldrig tänkte komma tillbaka ringde de aldrig ens upp för att höra efter vad som hänt.

Men jag har också mött några, få ljusglimtar mitt i all vårdpersonal som vägrar se individen bakom patienten och ta sig tid att lyssna.
Den psykolog som jag började träffa efter Ätstörningsenhetens dåliga bemötande. Han som på riktigt fick mig att bearbeta och reda ut mig själv. Han som jag på riktigt kände förtroende för.
Efter ett halvår var det slut och han försvann.
Och min underbara läkare som jag har haft det senaste 1 ½ året. Som jag har citerat här på bloggen och uttryckt min kärlek till i tid och otid. Hon med sina varma ögon bakom runda glasögon, som pendlar mellan freudianska analyser och kritik av arbetslinjen. Som aldrig velat ställa diagnoser eller berätta för mig vad jag behöver. Som har frågat mig vad jag behöver. Som har litat på att jag vet det.
Nu har hon slutat och flyttat härifrån. Jag behöver en ny läkare. Förra gången som jag sökte hjälp på en vårdcentral hade jag inte sovit på två år. De gav mig svaret att de skulle ge mitt nummer till en läkare så fick jag väl se om han nappade på erbjudandet. Han ringde aldrig upp.

Nu är valet mitt. Det berättas om i GP så gott som dagligen, på spårvagnarnas reklamaffischer och i alla de reklamblad som har ramlat ner genom brevinkastet den senaste månaden. Vårdval Göteborg. Du väljer. Offentliga vårdcentraler och privata vårdgivare som lockar med gratis blodtrycksmätning, onlinebokning och specialkompetens. Med snygg grafik och bilder på leende läkare med denivittänder ber de mig att välja just deras vårdcentral.
Och allt jag vill ha är en vårdcentral där de tar mig på allvar. Där de ger mig en tid och inte avfärdar mina problem som typiska ungdomsproblem under studenttiden eller någonting som är övergående. Allt jag vill ha är en läkare som tar sig tid att lyssna och som ser mig som en individ, inte som en patient som det redan finns en mall för och som man redan vet svaret på.
Allt jag vill känna i ett vårdbemötande är respekt, tillgänglighet och en förståelse för min individuella situation. Allt jag behöver är en läkare som respekterar min situation på samma sätt som om det handlade om en skada på låret eller återkommande infektion.
Det känns fördjävla absurt att man 2009, mitt bland vårdval och individualisering, ska behöva se det som en utopi att faktiskt få allt det ovanstående hos vården.
Mitt bland kolorerade reklamutskick med snygga typsnitt är det faktiskt allt jag begär. Vi utlovar tillgänglighet och kompetens. Det gör de alla. Jag skiter i gratis blodtrycksundersökningar, onlinebokning och vita tänder. Allt jag vill är att få ett bra och respektfullt bemötande. Kan ni leva upp till det?

Föreläsningar

Den här veckan jobbar jag en del med att boka in föreläsningar och göra utskick.
Vill du eller vet du någon arbetsplats, skola, bibliotek, förening eller liknande som kan tänkas vara intresserade av en föreläsning om ätstörningar och självskadebeteende? Maila mig för mer info på elin.grelsson@gmail.com .

Ur föreläsningsutskicket:

Skribenten och debattören Elin Grelsson välkomnar er till en föreläsning om unga kvinnor med självskadebeteende. Med avstamp i sin egen tonårstid, med självskadebeteende och anorexia, berättar hon personligt om självdestruktivitetens mekanismer.

De grundläggande frågeställningar som föreläsningen vill ge svar på är:
Varför skadar, främst unga kvinnor, sig själva?
Hur ser den politiska och mediala bilden av den självdestruktiva unga kvinnan ut?
Vad kan man göra för att förhindra och förebygga problemen? Som personal i skola och sjukvård, som anhörig eller annan vuxen?

Föreläsningen ges även riktad till ungdomar på högstadiet och gymnasiet. Här belyses frågeställningar som:
Varför skadar man sig själv?
Vilka risktecken finns?
Var får man hjälp?
Hur hjälper man en kompis som skadar sig själv eller lider av ätstörningar?


Ta en yogakurs och håll käften

Jag har ju också, sedan förra AFK-vändan, tänkt skriva någonting om SSRI i synnerhet och terapi i allmänhet efter inspirerande inlägg från Karl Palmås, Isabelle Ståhl och Sjumilakliv.
Men just att skriva någonting personligt om både mitt relativt nyupptagna Citalopramknaprande och terapiformer har visat sig vara fruktansvärt svårt. När jag skrev det här inlägget om fittproblem tänkte jag först lägga till någonting om vilken effekt antidepressiva har. Sedan tog jag bort just den delen, för att slippa erkänna att jag äter antidepp igen sedan snart ett år tillbaka.

Sedan läser jag Agnes inlägg om anställningsintervjuer och det börjar att klarna.
Det finns en anledning till att jag inte skriver särskilt öppet om antidepressiva, oro och ångest. Det finns en anledning till att jag ljög för min förra chef och skyllde på förkylning när jag sjukanmälde mig efter en natt av svåra ångestattacker då jag inte somnat när klockan ringde. Det finns en anledning till att jag drar mig för att låta vissa känsliga ord vara sökbara och hänvisbara till min blogg med mitt fulla namn, när man med en enkel Google-sökning kan få reda på att jag äter SSRI, lider av oro och insomnia och har ett förflutet inom psykvården.

Trots att var och varannan svensk, ungdomar i synnerhet, lider av psykosomatiska eller psykiska åkommor som gör att de i varierande grad har svårt att klara vardagen och tvingas gå på mediciner och i bästa fall får en samtalskontakt, är det fortfarande svårt att tala öppet om det.
Det fanns länge ett tabu kring att prata om psykiska problem i mellanmänskliga samtal. Det inbillar jag mig har försvunnit ganska mycket. Åtminstone i mina kretsar, där var och varannan har gått i terapi och har utbrändhetssymptom, är det inte tabu på något sätt. Alla mår ju dåligt.
Tabut ligger istället på en annan nivå. I dagens invididualistiska diskurs är det inte samhället som har misslyckats när vi bränner ut oss, lider av oro och ångest, inte klarar av vardagen på grund av psykiska eller psykosomatiska åkommor. Det är vårt eget ansvar och vår egen skuld när vi misslyckas. Motionera, ta en yogakurs, ät och sov ordentligt och sök alla jobb som går att söka eller se till att hålla dig kvar på det som du har. Om du inte klarar av så enkla saker som att äta hälsosamt, sköta om din kropp och ha en balanserad själ för att därigenom undvika psykisk ohälsa, vad är du för slags människa då?

Min kloka läkare pratade om ångest och oro som naturliga reaktioner på omgivningen och samhället. Tillgången till ångest, oro och melankoli finns inneboende i människan och uppkommer i livssituationer då vi reagerar på att något är fel.
I en tid av lågkonjunktur, bostadsbrist, ett nedrustad samhälleligt skyddsnät, höga krav och hög arbetslöshet är ångest och oro normala reaktioner hos många människor som slås ut på arbetsmarknaden, har osäkra anställningar, letar bostäder och försöker få tillvaron att gå ihop samtidigt som det där kravet på att man ska lyckas och förverkliga sig själv gnager i bakhuvudet konstant.
Medvetenheten om att man ju har alla möjligheter, vetskapen om att det är ens eget fel om man väljer fel och att man borde kunna uppvisa lite lycka i ett så rikt och framgångsrikt land ökar ångesten ännu mer. Något fel måste det ju vara på mig, när jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är.

Det allra farligaste med den individualiserade diskursen är inte bara att enskilda människor reagerar med just den skam och skuld som förutsätts när det är individens eget fel att den mår dåligt, vilket förvärrar den psykiska ohälsan.
Det är också att enskilda individer inte har råd att tala om den. Inför varandra, i personliga samtal, möjligen. Men att relatera sin individuella situation till samhällsklimatet blir allt svårare, eftersom det också utgör ett blottande av jaget. Det jag som ska bedömas i anställningsintervjuer, hos Försäkringskassan, på Soc och vara sökbart på google hos potentiella framtida arbetsgivare.
På en allt hårdare arbetsmarknad finns ingen plats för oro, ångest och sömnsvårigheter. Känsliga människor är inte särskilt anställningsbara helt enkelt.
Samtidigt som vi mår allt sämre på grund av samhällsklimatet måste vi alltså uppvisa en alltmer lyckad yta för att kämpa oss till en plats i samhället. Misslyckas vi riskerar vi att falla ur systemet ännu mer. Om inte det är ännu en faktor för ökad ångest hos människor, så vet jag inte vad som är det.

Somliga har naturligtvis råd att prata öppet om hur de mår. Ann Heberlein skriver en bok som sin psykiska sjukdom och hyllas som stark och modig. På omslaget till senaste Kupé poserar Camilla Läckberg i en sommarträdgård med sitt nyfödda barn och berättar utlämnande om hur nära hon var att bli utbränd. Många är de framgångsrika, intellektuella, mediamänniskor och makthavare som har kunnat gå ut med sin utbrändhet, sin oro och sina beroendeproblem och hyllats som modiga.
De gör det för att de kan. För att de befinner sig i en priviligerad situation där de redan har uppnått en samhällsposition som inte kommer att raseras av ett släng av utbrändhet, depression eller livskris. Framförallt inte om de inte redan kommit ut ur krisen, starkare och klokare och som bättre människor.
Man ska gärna ha erfarenheter, men man ska helst ha lämnat det svåra bakom sig för att göra sin röst hörd. Befinner man sig mitt inne i depressionen, utbrändheten eller ångestproblematiken gör man bäst i att hålla käften för att inte ses som konstig och hotande.

Att vi lever i ett samhälle där alltfler reagerar på klimatet med psykisk ohälsa är farligt om vi inte tar det på allvar. Ännu farligare är det att vi istället för att se den psysiska ohälsan som ett kollektivt tecken på att något inte står rätt till i samhället, lägger ansvaret på individen. Farligt är det också att SSRI-preparat, KBT och andra snabba lösningar är standardsvar, jämförbart med att ge kryckor till någon med brutet ben utan att ens försöka laga benet.
Men kanske är det allra farligaste att det faktiskt bara finns en liten skara människor som har råd att tala om ohälsan och att resten skräms till tystnad för att inte halka efter i samhället ännu mer.

Krönikor huller om buller

Min premiärkrönika på Borås Tidnings kultursida finns bara publicerad i papperstidningen, inte i nätupplagan, än så länge, verkar det som.
Däremot har min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren dykt upp i veckan.

Det blir lite sen Anna Odell-diskussion för läsning här.

Ur nyhetsflödet idag

Min vän Magnus gjorde mig precis uppmärksam på att DN valt att illustrera de massiva protesterna i Thailand med den här bilden.

I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.

Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.

Nej!

Jag och mamma har precis suttit och pratat om Ann Heberlein i telefonen och att vi båda ska beställa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nu när den släppts och sedan lägger jag på luren och läser, via Shoot me while I’m happy, det här. Jag har också ont i magen nu.
Och oavsett hur boken är (även om det är en typisk bok som jag älskar redan på förhand) har Heberlein gjort något väldigt viktigt med den. Alla som vågar gå ut med, skriva om och tala om ångest och det psykiska dåligmåendet som det reella helvete som det är gör någonting oerhört stort. Framförallt när vården för psykiskt relaterad sjukdom, och fördomarna kring det, ser ut som det gör.

Själv är jag på väg till Stockholm för ett par möten (och en och annan öl med gamla vänner och några bloggdejter, bör tilläggas). På återhörande i slutet av veckan.

Rädda flickor får aldrig kyssa vackra flickor

Det här samtalet med min läkare var naturligtvis plockat ur sin kontext för att göra en bra poäng och kunna länka till ett par väldigt fina texter om bloggen och mitt skrivande.
Min läkare är fantastisk. Hon är den sortens läkare som jag har letat efter i hela mitt liv.
När hon sa ”Jag sätter inga diagnoser på människor. Jag tycker inte att det är intressant. Människors ångest är en reaktion på deras tillvaro just då och ett symtom för det samhälle som vi lever i. Diagnoser hjälper inte mot ångest. Det gör samtal och förändring.” var det exakt de ord som jag har letat efter inom vården de senaste tio åren och det hon sa var en fantastisk sammanfattning av det här inlägget om dagens diagnostiseringsinflation.
Hon är en jävel på individuellt bemötande. Det hittar man inte så ofta i sjukvården idag.

Att hon kan möta mig på individnivå, som någon som själv bäst vet vad jag behöver, innebär också att vi kan dra ironiska skämt om min prestationsångest och självkänsla innan vi säger kloka och reella saker. Men det som sägs då är mellan henne och mig.

Våren och sommaren med hjärtklappning, utmattning och panikreaktioner som slutligen ledde till att jag flydde till mamma i Östersund i två veckor och knappt klarade av att resa mig ur sängen gör att jag måste bli bättre på att skilja mellan mina jag. Det yttre och det inre. Det har gjort att jag blivit mycket bättre på att stänga av.
Datorn till exempel. I över ett dygn har den stått avslagen.
Det yttre jaget som ständigt reproduceras i mina texter, mitt romanprojekt, arbeten, mina andra skrivprojekt, på bloggen och runt om på Internet fick en paus. Prestationen slogs av.

Det inre jaget, fritt oberoende av bloggtexter, romanprojekt, akademiska poäng, forskningsprojekt, skribentjobb och Facebookvänner, har låtit sig fritt reproduceras.
På barer där jag diskuterat religion och subjektivitet, moral och Anais Nin som en tänkbar kvinnlig Bukowski.
På fest med billig sprit, dans och kyssar till fyra på morgonen.
I en lånad bil på dagsroadtrip med vänner. Halvt bakfyllesovande i passagerarsätet med Yeasayer i bilstereon över Hallands fuktiga höstlandskap av färger och dyner.
Skrattande och fånande smekande över en kanon vid Varbergs fästning; kolla fallossymbolen man hittat rå! och sjunga Öppna landskap med gubbröst vid stormig havsmynning.
Eller ensam en lördagkväll i lägenheten med avstängda kommunikationskanaler.
Det inre jaget som stryker mot insidan av huden; så nära får bara jag gå, och frågar:
- Mår du bra?
- Tack, jag mår bra. Jag är stryktålig som bara fan just nu.

Fotnot: Rubriken är min egen queertolkning av en gammal favoritdänga från barndomen: Kicki Danielssons Rädda pojkar. Kicki Danielsson har en connection med mitt undermedvetna som gör att hennes texter hamnar i mitt huvud och mina texter lite titt som tätt. Mer än så tänker jag inte säga om rubriksättningen. Fria tolkningar, people.

Det här med SSRI-preparat

Jag har fått medicin som ska hjälpa mot sömnlöshet, oro, nervositet och rastlöshet samt mot mina återkommande attacker av hjärtklappning och yrsel.

När jag ligger vaken halv fem på morgonen, nipprigare än någonsin, famlar jag tillslut efter bipacksedeln till medicinen och läser följande:
Mycket vanliga biverkningar (drabbar mer än 1 av 10):
- Sömnlöshet
- Oro
- Nervositet
- Rastlöshet
- Hjärtklappning
- Yrsel

Smart.

Är du diagnostiserad, lille vän?

- Vad kan vi göra för dig Elin? Vad behöver du just nu?
Min läkares varma ögon på mig, smittar av sig på mig. Det där fingrandet och nervösa pillandet, flackande blicken som jag alltid får i läkarsamtal avstannar. Jag ser henne i ögonen och berättar exakt vad jag behöver just nu, utifrån hur jag mår just nu.

Det är så mycket som är fint med min läkare, men det är det allra finaste.
Förmågan att se, förmågan att lyssna. Hennes förståelse för att varje situation är unik och varje patient har sina behov. Vården finns till för patienten, vad behöver just jag?
Jag är inte ännu en ung, överpresterande kvinna med sömnproblem och oro. Jag är just den här patienten, med sin bakgrund och sin problematik. Inga diagnoser eller generaliseringar;
Vad behöver just du?

För ganska många år sedan nu var jag i en helt annan situation. En helt annan läkare, min läkares motsats. Kall och avvaktande vägde hon mig, bad mig fylla i ett standardformulär på femtio frågor.
-Ett ätstörningsquiz, fnissade min svarta humor inuti.
Resultatet i ett diagram. Exakt såhär störd är du. Hon pekade på olika staplar och tabeller. Mitt känsloliv, min bakgrund, min situation, mina tankar och den jag var infogad i tio staplar som redovisade hur normal eller icke-normal jag var. Jämförd med både den normala människan och den normala anorektikern. Sedan fick jag standardpapper, standardråd.
Jag försökte prata, hon avbröt mig. Sa exakt de saker som hon sagt till hundratals ätstörningsbrudar innan mig.
- Jag vet, försökte jag säga.
- Nej, du vet inte. Det är inte du utan sjukdomen som talar, sa hon.
- Jomen jag vet, försökte jag, jag vet att jag är sjuk.
- Oftast har anorektiker väldigt dålig sjukdomsinsikt, sa hon.
- Men inte jag, svarade jag fast tyst.

Inte ens vårt själsliv, våra rädslor och inre problem undgår kategoriseringar och normer. Den som är Avvikande ska diagnosstämplas och föras in i standardmallar kring exakt hur det här avvikande själslivet fungerar. Ett läkarsamtal och ett statistiskt diagram och vi får en stämpel och en quick fix-lösning. Du är inte normal, du tänker inte normalt, du är Avvikande och vi kategoriserar dig i den här avvikande mallen.

Vad gör diagnoserna med ens självförståelse? Hur tolkar man sig själv utifrån standardmallar?
Jag gick ifrån läkarsamtalet kränkt och förbannad. Slutade hos henne och sökte andra, egna alternativ där jag blev sedd och tagen på allvar.
Jag har haft vänner som har suttit hos läkare som efter fem minuters samtal gett dem diagnosen borderline.
Förvirrade har de gått hem, slagit upp allt om diagnosen borderline för att förstå sig själva bättre. Är det det här som gör mig Avvikande, icke-normal? En av mina vänner kom tillbaka efter några veckor och mötte en annan läkare.
- Inte har du borderline, du uppfyller inte ens hälften av kraven för att ha den störningen, sa han.

Är man inte normal måste man vara sjuk. Då måste man stämplas med någon form av sjukdomsetikett. Folk kan inte gå runt och vara trassliga hursomhelst, de behöver ofrånkomligen en kategorisering. Precis som transsexuella, för att få byta kön, först måste utredas i läkarsamtal för att få diagnosen transexualitet. För att få hjälp måste man underkuva sig en diagnos, söka ett erkännande. Det är inte alls samma sak, men i mardrömsläkarsamtalet kände jag lite samma sak: Jag måste bli Anorektikern för att få hjälp.

Vad gör diagnoserna med oss? Vi blir Avvikande och ställs mot de Normala. Vi får diagnoser, som är nödvändiga för att få hjälp. Anorexia, ADHD, transexualitet. Tre helt olika diagnoser som man måste underkasta sig för att få hjälp med sina individuella problem.
Samtidigt som diagnoserna inte bara är av ondo. Många får ju något att falla tillbaka på, en aha-upplevelse till varför man reagerat och känt som man gjort. Man var inte bara störda ungen, man har ADHD.
Men det råder någon form av inflation i samhällets behov av diagnoser. De kastas ut till höger och vänster och vi etiketteras och etiketteras om. Det är enklare att behandla med diagnoser; fasta mallar med kriterier. Hur ätstörd är du? Är du tillräckligt transexuell för att få byta kön? Är du bara bråkig eller har du ADHD? Diagnostisera och kategorisera. Sjukdomsstämpla och gör en quick fix-lösning som verkar för alla med liknande problem.

Det är snabbare och det är enklare än att se individen. Det är smidigare och mindre svårt än att rikta fokus inte bara mot individens specifika bakgrund och problem utan också mot ett samhälle med diagnostiseringsinflation, normer och hur många människor som helst som nästan fyller upp kriterier för den ena diagnosen eller den andra men ändå är tillräckligt normala för att inte söka hjälp. Ett samhälle där vem som helst är lite ätstörd, lite borderline eller lite ADHD och där du inte kan springa runt och känna dig obekväm i ditt kön hur som helst – det måste vara något fel på dig. Ett samhälle där ångest och sjukdomar skapas, men enklare att dela ut en diagnos som lyder Anorektiker än att fråga sig vad alla de där tjejtidningarna ute i väntrummet gör med en ung tjej med dålig självkänsla.

- Vad behöver du just nu?, säger min läkare.
Jag har väntat på de orden.

Sköra människor of the world unite! (baby, I´m the worrying kind)

Det är bara en sådan vecka då man anar november i mörkret och graderna som sjunker, precis som serotoninet gör och med det kommer mörkret och runt om mig rasar andra människor i trassligt kaos och jag låter trött, genomledsen kanske i telefonen och han undrar om jag är skör.
Jag smakar på ordet och inser att det är precis så det är. För att det är en sådan vecka och serotoninet lämnar skallen, rinner ut i armarna som blir kraftlösa, trötta och huden blir tunn, liksom skör.
- Du kanske är en skör människa?, säger han, fast ändå hård.
- Stark, rättar jag honom, skör men stark.
- Det är en fin kombination, konstaterar han och det sticker till i hjärtat för jag vet att han har rätt och jag är glad att han kan se det.

Det är något med oss som är sköra. Som en hemlig pakt av samförstånd eller bara insikter som nog inte kan nås av människor som aldrig varit där. I svärtan, på riktigt. Det är mamma som säger det;
- Man måste varit där själv, känt så själv, för att kunna förstå.
Vi som är sköra men ändå starka. Vi som har svärtan som ständig följeslagare, sådär som Elling beskriver det. Vi som vet hur det känns när det gör så ont inuti att vi tror att vi kommer att sluta andas för sådan smärta kan man inte bära, vi som hyperventilerat oss igenom sömnlösa nätter, vi som säger högt till oss själva fem gånger att spisplattan är avstängd och likt förbannat sitter hela vägen på bussen och tror oss veta att lägenheten kommer att börja brinna, vi som är rädda för konstiga saker som för mycket människor, att vi är fulast i världen, en kanelbulle som kommer förvandla oss till överviktiga fettmonster eller bara livet och allt som det innebär. Vi som skadat oss själva med berått mod och nickar åt varandras likformade ärr som om det vore en hemlig kod. Vi som behöver våra hemliga, mentala rum att rymma in i. Vi som tror att livet kan kontrolleras, måste kontrolleras, för att vi inte ska gå under. Vi som gråter över världens all ondska och sorger, lägger andras tyngd på våra axlar för att vi inte kan låta bli att låta den smyga in. Vi som har dagar, veckor då serotoninet rinner ut i kraftlösa armar och gör det förbannat svårt att se någon mening i att stiga upp på morgonen. Vi som bär fladdriga fågelhjärtan av ständig oro någonstans, svåra att tysta.

Vi med våra rädslor, våra nojor, vår svärta. Jag tror att vi behöver varandra. Jag tror att det finns en hemlig pakt, en kod kanske, där vi behöver nicka till varandra när någon konstaterar att höstdeppen är här eller jag var tvungen att lämna festen för paniken nådde mig eller veta varför någon undviker kanelbullar just då. I samförståndet nicka, säga jag vet och jag vet också att man klarar sig igenom det och det ger en större perspektiv, även om inte just då, just då bara svart.
För vi är inga knäppskallar. Vi är inte konstiga. Kanske är vi symtom för en värld av galenskap, kanske har vi inget annat än en kronisk sjukdom som sitter mer i själen än i kroppen. Vi är sköra för att världen och livet är skört, men vi är starka också just så, ibland tillsammans.

Precis som vi behöver de andra människorna. De som nästan alltid svarar bra när man frågar hur de mår och faktiskt menar det. De som kanske fnyser åt mentala rum, tipsar om varm mjölk mot insomnian och tvingar en ur sängen dagarna då det är svårt. De som bara ser enkelheten och där vårat trassel riskerar att flätas in i varandra och få oss att sjunka djupare kan de trassla ut det istället. Eller åtminstone ge distans till allt trassel för en stund.

Människor undrar ibland om jag inte hellre skulle leva utan skörheten, svärtan. Numera svarar jag alltid nej. Aldrig. Jag har skämts för den, varit rädd för den, sett mig själv som konstig och onormal och hemsk. Likaså har jag knutit destruktiva band till människor genom den, sådär som vi sköra ibland bara drar ner varandra istället för att hålla varandra över ytan.
Det är klart att jag skulle vilja kunna lägga huvudet på kudden och bara somna, inte ha dagar då det är meningslöst att kliva ur sängen eller gråten sitter i halsen och riskerar att bryta ut av minsta droppe i det ytspända glaset, inte ha en bakgrund av skattebetalarbelastade landstingstimmar hos birkenstocktanter, ha sluppit vetskapen om hur det känns när det gör så ont att man nästan slutar att andas, slippa leva med kontrollneurotismen väntande runt hörnet och avväga varje kanelbulle och inte bära likformade ärr på min högra arm.
Men det vore inte jag. Rädslan och skammen för skörheten är farligare än det sköra i sig själv och all svärta ger nya perspektiv, gör det ljusa ljusare kanske. I alla sköra bor en insikt om livets svårigheter, men också en lycka över dess enkelhet. I det sköra bor ett jävlar anamma, en styrka, den vill jag aldrig sudda ut och sluta vara stolt över.

Tillit till sin egen progression (i Socialstyrelsens folder är allt svart och vitt)

-Jag vet att jag överreagerade och att jag var otydlig med vad jag ville, jag blev bara besviken när du inte var där på den fantastiska konserten med en av mina favoritartister med mig, jag hade velat dela det med dig ju fast jag insåg det inte riktigt förrän jag var där utan dig, säger jag och förlåt säger han och det är lugnt säger jag, för jag kunde ju ha varit tydligare och jag vet att fyllan fick mig att överdriva och förlåt igen säger han, klart jag borde varit där med dig fina och sen kysser vi varandra, gullegullpratar och jag är inte ledsen, var väl egentligen aldrig riktigt ledsen över det.

Bredvid mig står hela gospelkören, de mulliga negresserna i lila dräkter med matchande ögonskugga som alltid hejar på mig när jag behöver ingjuta lite mod i mig eller applådera mig själv över något bra och som egentligen bara existerar i min knäppishjärna men ändå (annan kategori av inbillningar är paraden med blåsorkestern i färgglada kostymer och jonglerande dvärgar som dundrar in när något bra har hänt).
- Oh happy day! Oh praise the lord because Elin has hanterat en eventuell konfliktsituation på ett vettigt sätt!, sjunger de.

Det var som jag fick höra på lördagen när jag berättade att mannen just nu jobbar med psykiskt handikappade och någon tolkade det som psykiskt störda och därmed flinade och sa att det där med att arbeta med psykiskt störda var väl en bra övning inför ett förhållande med mig. Skämtet som inte tog i skrattet utan sårade istället och jag som fräste tillbaka att jag mår ju faktiskt ganska bra nu och det kanske jag kommer att fortsätta göra. Jag fick höra att jag alltid kommer att vara psykiskt labil, så nej.
Inget skratt för det var min största rädsla som blottades; rädslan för rädslan. Rädslan för att tappa greppet; sluta äta, jaga insomniaspöken på fel sätt, gå ner mig i depressionsmörker eller springa ifrån mig själv och in i väggar. Allt som jag ramlat ner i och som jag försöker krampaktigt att hålla mig från att ramla ner i igen.
Hur faller man i ett samhälle där skyddsnäten rustas ner ett efter ett? Deprimerade och utbrända mår bäst av att arbeta säger Socialstyrelsen helt svart på vitt utan människoinsikt. Sjukvården har milslånga köer och vem tror på en psykologkontakt om man inte har pengar på fickan och kan söka privat vård, att bara få en läkartid känns som en naiv utopi. Försäkringskassan som vägrar ge pengar och omprövar läkarbeslut på rutin. Allt som man måste slåss mot när man orkar slåss som minst och bara behöver ett nät som tar emot i tunga fall. Rädslan för rädslan är också en rädsla för ett nedrustat folkhems otillräcklighet.

Men rädslan för rädslan måste kombineras med ett mod. Ett mod att tro på att man utvecklas, blir starkare och bättre för om man inte har tillit till den tanken, vad ska man då möjligen kunna tro på här i världen? Jag hanterar en konfliktsituation; jag tar ett steg framåt.

Långt senare den natten viskar jag till honom att jag kommer att ha svårt att sova. Han frågar mig om inte varm mjölk hjälper och jag skrattar bitterhetsskrattet för min baby, naiva sötnos där var jag liksom i femte klass.
- Varför sover du inte om nätterna? Har du varit deprimerad?
Alla hans frågor och jag som stryker bort tendenser till orosögon med ett pekfinger över hans skäggkind.
- Jag är lite knäpp helt enkelt. Men just nu mår jag bra.