Kulturdebatt lindrar inte ångest

Det är Trettondagsafton på den akutpsykiatriska mottagningen, den enda som finns kvar i Göteborg. En mottagning ansvarar för hela stor-Göteborg samt all akut beroendevård i området. Väntrummet är fullt av människor. På väggen hänger en TV som skrålar ut TV4:s helgtablå. Jönssonligan och Göta Kanal 2 blir ett absurt glättigt inslag i ett väntrum av gråtande, oroliga och påverkade människor. Personalen gör vad de kan för att lugna och trösta, men räcker inte till.

Inom kulturvärlden är psykisk ohälsa ett omkramat ämne. Just nu spelas Teater Giljotins Bli en dåre! i Stockholm. En performancepjäs där åskådarna uppmanas delta i skådespelet kring psykisk sjukdom och vård. Där gränserna mellan normalitet och icke-normalitet suddas ut och de friska framstår som de mest dåraktiga. Medan recensenterna har hyllat pjäsen har, bland annat, Johan Wennström på Svenska Dagbladets ledarsida den 7:e februari varit kritisk till sättet som psykisk sjukdom exotiseras och framhålls som dygd.

Det är inte svårt att hålla med honom, i synnerhet inte när man har suttit i sju timmar på en akutpsykiatrisk mottagning och varit mitt i det kaos som råder där. Här är dårskapet varken sanningssägande eller relativt. Här råder bara mer eller mindre högljudda rop på hjälp. Men liksom i den övriga vården, inte minst den psykiatriska, räcker inte resurserna till. Några blir ivägslussade för något dygns inskrivning, starka tabletter skrivs ut, väntetiderna är så långa att många ger upp. Det finns inte tid eller pengar för någon långsiktig behandling.

Debatten är ofta livlig kring vad som är psykisk sjukdom, vem som är sjuk och vilka samhällsfaktorer som skapar sjukdom. Snabbt läggs ett ideologiskt raster över samtalet, där vänstern gärna pekar ut sociala orättvisor som en grund till psykisk ohälsa medan högern påpekar felaktigheter i detta. Diskussionen om de försvinnande resurserna som inte kan hjälpa ens en bråkdel av de behövande är däremot försvinnande.

Det är kanske inte lika spännande att prata om hur vårdens resurser urholkas. Men för de sjuka ligger intresset snarare i att någon ska peta i den tråkiga frågan kring att psykiatrin går på knäna av bristande resurser. Akutmottagningar försvinner, psykologtjänster tas bort och behandlingshem stänger i en tid av vårdval och minskade skatteintäkter. Om man på riktigt är intresserad av psykisk sjukdom är det här man ska börja. Har du ett brutet ben får du oftast medicinskt riktig och kunnig vård. Lider du av ångest blir du i bästa fall ett ämne i en kulturdebatt.

Krönika publicerad i GP Kultur 12/2

Alla familjer är psykotiska

Igår såg jag Klaras resa på Stadsteatern i Göteborg. Med manus av Mirja Unge, denna strålande författare som skriver ännu bättre manus än vad hon skriver romaner. I regi av Jenny Andreasson och helt makalöst begåvade Nina Zanjani i huvudrollen. Det var en av de starkaste teaterupplevelserna någonsin.

Upplevelsen påminde till vissa delar om när jag läste Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. När man ser beröringspunkter i sig själv i skeendet, när gränsen mellan det som kallas normalitet eller möjligen lite icke-diagnostiserad instabilitet och det som klassas som psykisk sjukdom börjar suddas ut. Hur gränsen sedan blir alldeles klar och tydlig igen. Jag kände igen mig i mycket hos Klara. Den unga, osäkra kvinnan som mått dåligt under stora delar av sin tonårstid. Som äntligen får lämna sin lantisuppväxt, börja på universitet inne i staden. Studentrum, fester, pojkvän. Hur hennes värld öppnar upp sig, hon tar med den besökande lillasystern på restaurang och systern säger att det här skulle pappa säga var onödigt, man kan ju äta hemma men Klara är så sprängande stolt över sin nya tillvaro. Men sedan vrids allt ett varv: Allt börjar grumlas, bli skräckinjagande, hon hör röster, det smyger sig på. När Nina Zanjani slutligen gestaltar den utblommade psykosen skrikande och gråtande på scengolvet är det omöjligt att värja sig. Snyftningarna hördes genom hela publiken.

Bortom ett strålande manus, fantastisk regi och Zanjanis prestation var det en sak som framförallt fångade mig. Gestaltningen av familjen är så precist kladdigt obehaglig, utan att någonsin bli övertydlig och förklarande. Det skrivs aldrig ut vad problemet i familjen är. I vissa stunder verkar den rentav lycklig. När pappan lyser upp av stolthet över att hans dotter ska gå på universitetet, när familjen har ett vanligt vardagsgräl i soffan om att systern borde träffa mer kompisar. Men sedan smyger det sig på. Pappan som pratar lite för mycket om sin dotters kropp, frågar lite för mycket om hennes och pojkvännens sexuella aktiviteter. Mamman som uppvisar känslomässig kyla, som snor sin dotters kläder och använder samma parfym. Små saker som vrider perspektivet en aning, får obehagskänslorna att växa sådär så att man hela tiden sitter på helspänn. Man vet att någonting är fel, men det finns ingen brottsrubricering, ingenting som skulle få socialen att gripa in, bara känslan av att här mår man inte bra.

Jag tänker på alla familjer som gett just den känslan, alla barndomsbekanta och kompisar vars hus man hängde i. Minns lågstadiekompisen som hatade sin styvpappa och ville att han skulle försvinna. Hur han brukade retas med henne, fast hon inte tyckte att det var roligt. Hur han en gång gjorde ett hyssjande tecken mot mig vid köksbordet och sedan satte en blyertspenna med vässad udd vid hennes öra. Sedan sa han hennes namn, varpå hon vred på huvudet och pennan åkte in i örat. Han skrattade högt, jag log osäkert och sedan sprang jag efter henne när hon rusade mot sitt rum, grät och grät och sa att hon hatade honom.

Pojken i min lågstadieklass som bara ville lägga en bit till i pusslet när hans pappa kom och hämtade honom på fritids. Hur pappan ställde sig och vrålade att han fanimej skulle komma på en gång när han hämtade honom, hur han stampade hårt i golvet så att det skallrade i våra glasburkar med pyssel i. Sedan tog han pojken hårt i armen, pojken grät och skämdes. Fröknarna tittade åt ett annat håll och jag tänkte att de kanske hade lika ont i magen som jag. Det var samma pappa som alltid skällde på sonen när han inte kom först i alla sporttävlingar och jag minns hur just den pojken brukade kalla mig fetto, men att jag hade lite mer förståelse efter att jag sett hans pappa skrika.

Eller hemmet som jag vistades mycket i på mellanstadiet. Där pappans humör jämt var något som man måste akta sig för och minsta irritation, fel kryddad mat eller gnälligt barn, kunde få honom att brusa upp och börja skrika. Mamman som ibland skrek emot, vi gick in på rummen och låtsades leka men jag såg hur min kompis var stel och blicken fastnaglad i golvet. Någon gång gick hon ut och skrek att hon faktiskt hade besök, de kunde väl vara lite tysta. Pappan skrek åt henne att hon skulle ge fan i att lägga sig i, det var hans hem och han betedde sig som han ville där. När mina föräldrar kom och hämtade mig log alltid mamman stort, sa att det var så trevligt att ha mig på besök. Av hennes skrik och tårar syntes igenting.

Alla dessa hem där man aldrig kunnat hitta några blåmärken eller ärr. Inget missbruk eller övergrepp. Inga vittnesmål om någonting som skulle kunna bli ett ärende hos polisen eller få socialens knappa resurser att rycka in. Där det bara funnits en klibbigt obehaglig stämning, som gör ont i magen. Hur både jag och även vuxna omkring mig säkert såg, men det fanns ju ingenting att anmäla. Kanske var föräldern bara på dåligt humör och barn säger ju så mycket om att de hatar styvföräldrar eller har en arg pappa, det betyder nog egentligen ingenting. Så vände vi bort huvuden och försökte ignorera känslan av obehag, för inte ville man lägga sig i andra familjers bekymmer och vem är jag att prata om hur någon annan ska uppfostra sina barn.

Nej, vi tränger inte in i familjens heligt privata sfär i onödan, vill inte göra oss ovän eller vara obekväma. Det som sker inom familjen är mellan dem och så växer fortfarande mängder av barn upp i familjer som på ytan är helt vanliga. Inga ärr eller vittnesmål. Bara en klibbig känsla av obehag, en skärva någonstans i den heliga familjens porträtt.

Hur ser vården för anhöriga ut?

Jag har skrivit förut om människor som fanns omkring mig när jag mådde dåligt, hur svårt det är att inse vad de gick igenom. De fick också väldigt lite stöd i sin situation. Min dåvarande pojkvän, som kämpade i flera år, fick aldrig något eget stöd i sin anhörigsituation. Inte heller min familj var med särskilt mycket, mina föräldrar fick ingen hjälp att reda ut alla sina tankar och känslor kring min psykiska ohälsa.

Min mamma bloggar om just detta idag. Alla omkring en sjuk, både fysiskt och psykisk, som också behöver stöd och hur lätt det är att de glöms bort i vården när allt fokus hamnar på den sjuka.

I tider av nedskärningar inom vården, inskränkningar i sjukförsäkringen och lågkonjunktur undrar jag om det ser annorlunda ut idag. Om anhöriga, som också drabbas svårt av en människas sjukdom, får det stöd och hjälp som ingen i min närhet fick när jag mådde dåligt. Jag tvivlar, tyvärr.

Att inte vika av med blicken

En lördagseftermiddag lyssnar jag i efterhand på Ann Heberleins sommarprat i P1 från den 16 juli. Det är en av de sista riktigt varma sommardagarna och jag sitter på min balkong med en vältrafikerad trottoar intill.
Det dröjer bara några minuter, en kort inledning, innan jag börjar gråta.
Solen värmer och jag vill inte gå in, trots att människor passerar mig. De som går förbi tittar på mig. Jag ser tillbaka. Genom tårdimmig syn, rakt in i ögonen. De viker av med sina blickar.

Vad är det i Ann Heberleins sommarprogram som berör? Egentligen samma sak som hon beskriver i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom ut i januari i år. Den brutalt ärliga beskrivningen av att leva med psykisk sjukdom. I programmet komprimerat och med en större utblick än i den dagboksbaserade romanen.
Ann Heberlein pratar mer än om sin egen sjukdom, hon talar om ett samhälle av psykisk ohälsa och oförmågan att fånga upp det. Om ensamheten i att må dåligt psykisk, trots vetskapen om att man inte är det.

Så många är vi ju ändå. Som drabbats av allt ifrån en psykisk sjukdom till en tillfällig kris. Vi har aldrig blivit lovade någon rosenträdgård att dansa i och så ter sig heller inte livet. Ändå förväntas det av oss, från den diagnostiserat sjuka till den som har tendenser till oro, att vi ska orka.
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

De senaste åren har begreppet ”anställningsbarhet” blivit alltmer använt. Det handlar om vem som har kompetens och social förmåga nog på dagens arbetsmarknad. Vem som är värd att anställas. Som om en solidarisk grundregel om att alla människor är både arbetsföra och värda ett arbete har suddats ut, förpassats till marginalerna i policy-dokument där den med högst EQ och mest säljande leende är den som passar in.
Det farligaste är att vi anpassar oss. För att vi inte vågar tala om våra behov, när vi istället måste kämpa för att tillfredsställa arbetsmarknaden. För att vi inte kan tala om skörhet, oavsett hur starka vi faktiskt är i just de erfarenheterna. Det passar liksom inte riktigt in i de där policydokumenten.

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom. Kanske är det så enkelt, och precis så svårt, som att någon gång våga sitta kvar fastän tårarna har börjat rinna. Att se andra i ögonen genom dimman av gråt. Att inte vika av med blicken.

Krönika publicerad på Borås Tidnings kultursida 14/8

Krönikor huller om buller

Min premiärkrönika på Borås Tidnings kultursida finns bara publicerad i papperstidningen, inte i nätupplagan, än så länge, verkar det som.
Däremot har min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren dykt upp i veckan.

Det blir lite sen Anna Odell-diskussion för läsning här.

Psykiskt sjuk? Nej, du är bara tonårstjej

Jag håller till viss del med Karin Magnusson i hennes kritik mot skildringen av tonårstjejer, med SVT:s serie Tonårsliv som utgångspunkt.
I synnerhet vänder jag mig mot själva tematiken som utgör titeln. Det här handlar om vanligt tonårsliv, med vanliga tonårsproblem. Lite skakig handkamera och gråt in i kameran. Det är ju så det är att vara ung tjej idag.
Det jag ser när jag betraktar anorektiska Joannas hyperventilerande andetag rakt in i kameran efter att hon ätit fyra pepparkakor är inte en vanlig tonårsbrud. Det är en människa med en djup problematik och en dödlig sjukdom.
Hade Joanna inte kunnat gå att slussas in i ålderskategorin ”tonåring”, utan istället varit en medelålders kvinna hade det inte handlat om tonårsliv. Då hade det handlat om en förgörande, psykisk sjukdom som påverkar hela en människas liv och känslor.

Igår visade SVT den hyllade dokumentären Jag vill inte leva detta livet. Ett minst lika närgånget porträtt av tre unga män, som inleds med att den ena tar livet av sig. De andra kämpar med GHB-missbruk, självskadebeteende och ångestproblematik. Ingenstans nämns det att detta skulle vara en ungdomsproblematik eller ett vanligt ungdomsliv.
De djupa skärsåren, de utskrivna pillren och omöjligheten att få tag i psykiatrisk vård, fram tills att en av dem försöker ta livet av sig, formar istället en kritik mot samhället. En stark skildring av ett samhälle som inte klarar av att fånga upp, som inte har resurser att ta hand om människor som hamnar utanför. Som kämpar dagligen med sin ångest och sin oro och försöker få livet att gå ihop, men ändå hamnar i återvändsgränder när man bara inte vill leva detta livet.
På samma sätt som Joanna hyperventilerar inför kameran över fyra pepparkakor sitter Henke med sönderskurna armar och säger att han inte orkar mer.
Det förstnämnda refereras till som tonårsliv. Det andra är djup problematik.

Hur undviker vi att normalisera unga kvinnors ångestproblematik till den grad att en släng av ätstörningar, ångest och självskadebeteende ses som en del av deras liv? Hur lyfter vi frågorna och fokuserar på dem, utan att vidaresmitta liknande beteenden eller göra de friska och glada tjejerna eller de som bara mår som vanligt till de icke-normala?
Hur problematiserar vi unga kvinnors situation utan att problematisera unga kvinnor?

Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 visar att unga tjejer i kategorin 16-25 år mår sämre och sämre. Det har rapporterna visat ett tag nu. Ändå lyser alla former av verkliga initiativ till att överhuvudtaget ta problemen på allvar med sin frånvaro.
Var börjar man?
Kanske genom att benämna saker för vad de är. Låt ångest och psykiska sjukdomar vara just detta och ta det på allvar, oavsett kön och ålder. Låt tonårstjejer vara tonårstjejer och normalisera inte de fall av sjukdomar och ångestproblematik som finns, genom att referera till det som tonårsliv.

Nej!

Jag och mamma har precis suttit och pratat om Ann Heberlein i telefonen och att vi båda ska beställa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nu när den släppts och sedan lägger jag på luren och läser, via Shoot me while I’m happy, det här. Jag har också ont i magen nu.
Och oavsett hur boken är (även om det är en typisk bok som jag älskar redan på förhand) har Heberlein gjort något väldigt viktigt med den. Alla som vågar gå ut med, skriva om och tala om ångest och det psykiska dåligmåendet som det reella helvete som det är gör någonting oerhört stort. Framförallt när vården för psykiskt relaterad sjukdom, och fördomarna kring det, ser ut som det gör.

Själv är jag på väg till Stockholm för ett par möten (och en och annan öl med gamla vänner och några bloggdejter, bör tilläggas). På återhörande i slutet av veckan.