I feel real like a man like a woman like a woman like a man

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.

Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.

Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.

Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Jag har raka höfter, styrketräningsmuskler och fjun på hakan. Jag har erfarenheter som skulle kunna knyta mig samman med en rad män. Jag skulle föredra att betraktas både sexuellt och intellektuellt som människa och jag har en mängd andra erfarenheter, utanför en position som kvinna, av att blir marginaliserad och utsatt. Jag klär mig i skjorta, hängslen, byxor och känner ganska ofta suget av att stoppa in en strumpa i byxans skrev, backslicka det korta håret, få gå så långt som jag känner i all min längtan efter att få vara man.

Var god uppge kön. Kan man få båda? Kan man få allt?

Kalla det en narcissistisk hunger, kalla det vad ni vill, men jag vill vara allt och jag känner mig instängd och tillskuren i någonting annat. Jag har ingen längtan efter att byta kön, jag vill inte vara ett kön.

Var god uppge kön. Jag vill inte uppge något av dem, men jag älskar dem båda. Det är just därför som jag inte vill uppge ett av dem.

Jag känner mig kränkt ibland. Jag vet, ordet är överanvänt, ni kommer att skratta nu, men det händer att jag känner mig kränkt när människor tar för givet att jag vill definiera mig som kvinna. Ingen har någonsin i hela mitt liv ställt frågan om vilken könsidentitet jag har eller vill ha. Många skrattar åt mig när jag anser att det är väsentligt. För mig är det väsentligt. Jag är varken transsexuell eller intersexuell, men ändå känner jag mig kränkt när mitt behov av att slippa definiera mig som ett kön är någonting som det kan skojas om i kräkkastader mot queerfeminism, hån mot postmodernistiska tankegångar eller skrattande åt begreppet ”hen”.

Var god uppge kön. Var inte så förbannat bråkig nu, du ser ju att hela världen består av män och kvinnor.

Jag är helt på det klara med att en avkönad värld är en utopi. Jag vet också att det är omöjligt att leva utan att positionera sig som ett specifikt kön. Jag återupprepar ständigt era förväntningar på mig att vara kvinna. Jag har lärt mig att sittkissa utan bittra tårar, jag tar mina p-piller och tackar för mig, jag fyller i era förbannade formulär om ni ber mig.

Jag begär inte av er att ni inte ska definiera mig som kvinna eller omformulera er vokabulär av han och hon för mig eller någon annan. Jag vill bara ha ett alternativ.

Var god uppge kön. ”Hen” är mitt svar.

Jag använder det inte själv i vardagstal eller i mina texter. Jag tror heller inte att Lisa Magnusson behöver oroa sig över att det ska få ett särskilt stort genomslag. Personligen och rent språkligt anser jag att det stör i texten när man är ovan. Däremot är det ett viktigt alternativ. Det är ett pronomen att vila i, för alla oss som på något sätt känner att könsbundna pronomen skaver någonstans. Det är en frist där det inte begärs mer av oss än att vi är någon slags människa. Så enkla saker har faktiskt betydelse. Ett extra pronomen, som inte utgör någon större språkomvandlingsprocess mer än att det ger en extra valmöjlighet i beskrivningen av andra människor. Ett ”annat” i enkla formulär så att man kan gå vidare utan att placera sig i en roll. För mig betyder det en hel del, för somliga ännu mer. För fler människor, än vad många tror, är det viktigt.

Var god uppge kön. Det spelar roll, säger ni och rödmarkerar tills jag svarat på frågan. Jag tar mitt ”hen”, min roll som människa, stänger ner formuläret och går vidare på egen hand.

En modern familjepolitik?

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.

Den snäva världsbilden

Det är så fascinerande hur man nördar in på saker sådär så man tror att universum cirkulerar kring ens egen världsbild. Som när jag sitter på ett akademiskt seminarium och diskuterar min arbetsplats, som om det inte vore min arbetsplats, som om Akademikern är skild ifrån Jobbtjejen som jag är på torsdagar. Sedan är jag på arbetet dagen därpå, seminariet glömt, jag går upp i arbetet; nördar in på helt andra saker – jobbjargongen som ingen utomstående skulle förstå men som för mig är vital, grundläggande och fullständigt begriplig – precis på samma sätt som jag dagen dessförinnan nördat in på intersektionalitet och queera läckage.

Det är fascinerande hur ens egen världsbild så solklart är den rätta och ens eget språk är samma språk som alla talar. Det är fascinerande när man läser artiklar som den här. Här står om queerteoretiker, ja vi galningar, vi som anser att man borde säga “tradition” eller kanske “vana” om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är “man” och “kvinna” något naturligt. I själva verket är könen “en social konstruktion” som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.

Notera alla citationstecken. Jag bara sitter och gapar. För det är ju så. Vadå, vet inte alla det? Vet inte Maciej Zaremba det? Vet inte DN det?
Sedan inser jag att världen faktiskt inte fattat att min världsbild är den rätta. Och sen blir jag lite rädd för mig själv när jag på fullaste allvar tror att det finns en världsbild som är den rätta, även om den råkar vara just min.

neither of you really help me to sleep anymore (one breaks my body and the other breaks my soul)

hör av dig när du bestämt dig om du ska ligga hemma eller leva livet står det i viktorias sms i min inkorg. det är första maj och jag är så bakfull att jag både tappat rösten, koordinationsförmågan, livslusten och artikulatoriska skills. den unga proletären är en nerbruten, depraverad proletär som kom hem klockan fyra på morgonen efter alltför många sista öl och cigaretter. men jag väljer livet, fanihelvete vad jag har valt livet de senaste dagarna.

det är linnea som reder ut det här med fågelsången i mörkret. varför kvittrar de mitt i natten? fåglarna är helt enkelt desposinglar som just nu är skitstressade. fatta att de bara har två månader på sig att inte bara hitta ett decent knull, utan någon att skaffa ungar och bygga bo med. två månader. hittar de inte sin tilltänkte är det liksom kört för resten av säsongen och de får sitta där i sin singeldepp i nästan ett år sen. med det i bakhuvudet känns mitt liv helt plötsligt väldigt lungt. det sorgliga är väl att jag mer än en gång varit vaken av samma anledning. eller ta diskussionen någon dag senare;
- fan vad gött det vore att vara djur. det enda man gör är liksom äta, sova, försöka hitta nån att para sig med och sen para sig. inte mer komplicerat än så.
- men…är inte det exakt vad vi håller på med också?
- jo vafan, vi försöker väl stimulera oss med lite populärkultur och intellektuell verksamhet men egentligen är vi ju likadana.

det är mailet från pappa. det vanliga jag-är-jättedålig-på-att-skriva-mailet som jag alltid ler åt eftersom hans grammatiska skills kan jämföras med en dyslektiker på absinth och han sällan har så mycket mer att skriva om än vädret, stugan och jobbet. jag misstänker att mamma skvallrat om mitt senaste samtal med henne. då hon frågade är du låg? och fick en tio minuter lång redogörelse för min emotionella status, helt utan andningspauser, till svar. längst ner i mailet skriver han; tänk på att ta det lugnt med bomber och smällare. släpp taget om dem innan de exploderar. försök hålla dig borta från krutet och dynamiten så att du inte ens riskerar att spränga något.( ska tolkas metaforiskt. din pappa kan också vara poet minsann)

det är valborgsnatten. vi skålar för singelsommaren 2007 och för oss själva. hjärtslag och fylleslag kan med lätthet kombineras såna här kvällar och när jag står i entrén till skyddsrummet där umami bitch huserar konstaterar jag att det är just en sån kväll. där jag gestikulerar och engagerar så pass att någon går fram och frågar vad jag pratar om för jag glöder så engagerat. svaret är olika onanitekniker. det är sånt man brinner för efter en flaska vin. sedan vänder jag bak huvudet där tre vänner går i armkrok och sjunger gamla oruphits. ja, det var en sån kväll och det blev en sån kväll. och helvete vad jag satte en självuppfyllande profetia när jag sa det där till navid om att jag aldrig gråter och verkligen verkligen aldrig på fyllan. tårarna på treans nattspårvagn är en sämre vana än slentrianrökandet I tell you. fylle-sms:en likaså.

det är att vakna upp av att någon ringer och undrar om man lever. att jag i fylletårarna skickat följande sms: vill inte komma hem ordnatjht. vill bara förvimma. oron i rösten hos någon som undrar om jag förvimmat, men det har jag ju inte. jag är bara tjejen som bakylletjurigt går i ett demonstrationståg för att sedan få hårda kramar och ärliga ord över en av alla fikor. jag vet att jag är bättre än att plåga mig själv och därför ska jag sluta. jag vet vänner, jag vet.

det är att ligga på elinas soffa på första maj-kvällen. slackerskönt småbakis med svenska akademien i stereon och folkölsfnissande. samtal och stående citat som får en att återigen önska en martin kellerman-tecknare i sitt liv.
– jag vill inte ha ragg, jag vill ha heroin.
och sen skrattar man sig magkrampig in till henriksberg och syndikalistfesten. natten slutar med att linn spottar på en comhemreklam och skanderar första maj-slagord som slutar i ett alla vi som hatar män hoppar nu!.

det är att komma in på gamla institutionen, ta en kaffe med stina utanför humanistbyggnaden.
- är det ångestfyllt att vara tillbaka i lokalerna? undrar stina
- skämtar du? jag längtar tillbaka varenda sekund, svarar jag sanningsenligt.
en kaffe och samtal kring framtidsångest, osäkra villkor, forskning, institutionen, akademiskt vs kreativt skrivande och queerfeministiskt tänk senare och jag går därifrån med bubblor i hela magen. det är inte bara det där med alla fina kommentarer jag fick kring min ansökan till doktorandplatsen, att jag var med i toppstriden och har en mycket god chans att komma in nästa år. det är det där projektet som det sökts pengar för, som stina vill ha med mig i, som kanske blir verklighet och vi hörs igen om några månader så får vi se. att det finns en chans, en riktig reell chans, att jag om ett år sitter och får pengar av staten eller annan fin instans för att bedriva queerfeministisk språkforskning. att jag återigen är på väg någonstans, mellan alla kanske och eventuellt finns en öppnande väg. det räcker.

det är att åka ut till fredrik och bli trakterad med middag, efterrätt och – för tredje dagen i rad – alkohol. hur ska man kunna säga nej när man själv får välja vilket rödvin som ska serveras och hallå southern comfort har jag väl aldrig kunnat stå emot. diskussioner som får det att gnistra i tankarna, vi går ömsom om varandra och säger emot och ömsom fyller i.
problemet med att tillhöra en privilegierad del av världen, den ironiska generationen, det politiska systemet och den akademiska världens konservatism. inget kommer undan manglingarna. någonstans i samtalet pratar vi EU och jag säger tvärsäkert att EU-omröstningen var 1994 och får mothugg. tillslut slår vi upp det på internet. naturligtvis var det 1994. det är då jag tänker att jag ska hålla mig cool och bara nämen ojsan, hade jag rätt alltså för det är så man gör. sen flinar fredrik mot mig;
- du är så nöjd nu eller hur?
- skämtar du?! så jävla nöjd!! vad har vi lärt oss av detta? elin har alltid rätt!, utropar jag och är bara mitt dryga mig själv istället.

livet i 180. det måste få vara så nu. jag rusar som jag gjorde häromnatten från nattspårvagnen och det var inte bara våldtäktsstatistik i bakhuvudet eller PJ harveys vrålande över distade gitarrer i öronen som fick benen att lätta. det är bara känslan, att man rusar och man kanske missar några analyser, hållpunkter eller kontemplationsstunder men det är helt okej. knopparna brister, det kanske gör ont, men det får göra ont om det måste.