I feel real like a man like a woman like a woman like a man

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.

Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.

Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.

Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Jag har raka höfter, styrketräningsmuskler och fjun på hakan. Jag har erfarenheter som skulle kunna knyta mig samman med en rad män. Jag skulle föredra att betraktas både sexuellt och intellektuellt som människa och jag har en mängd andra erfarenheter, utanför en position som kvinna, av att blir marginaliserad och utsatt. Jag klär mig i skjorta, hängslen, byxor och känner ganska ofta suget av att stoppa in en strumpa i byxans skrev, backslicka det korta håret, få gå så långt som jag känner i all min längtan efter att få vara man.

Var god uppge kön. Kan man få båda? Kan man få allt?

Kalla det en narcissistisk hunger, kalla det vad ni vill, men jag vill vara allt och jag känner mig instängd och tillskuren i någonting annat. Jag har ingen längtan efter att byta kön, jag vill inte vara ett kön.

Var god uppge kön. Jag vill inte uppge något av dem, men jag älskar dem båda. Det är just därför som jag inte vill uppge ett av dem.

Jag känner mig kränkt ibland. Jag vet, ordet är överanvänt, ni kommer att skratta nu, men det händer att jag känner mig kränkt när människor tar för givet att jag vill definiera mig som kvinna. Ingen har någonsin i hela mitt liv ställt frågan om vilken könsidentitet jag har eller vill ha. Många skrattar åt mig när jag anser att det är väsentligt. För mig är det väsentligt. Jag är varken transsexuell eller intersexuell, men ändå känner jag mig kränkt när mitt behov av att slippa definiera mig som ett kön är någonting som det kan skojas om i kräkkastader mot queerfeminism, hån mot postmodernistiska tankegångar eller skrattande åt begreppet ”hen”.

Var god uppge kön. Var inte så förbannat bråkig nu, du ser ju att hela världen består av män och kvinnor.

Jag är helt på det klara med att en avkönad värld är en utopi. Jag vet också att det är omöjligt att leva utan att positionera sig som ett specifikt kön. Jag återupprepar ständigt era förväntningar på mig att vara kvinna. Jag har lärt mig att sittkissa utan bittra tårar, jag tar mina p-piller och tackar för mig, jag fyller i era förbannade formulär om ni ber mig.

Jag begär inte av er att ni inte ska definiera mig som kvinna eller omformulera er vokabulär av han och hon för mig eller någon annan. Jag vill bara ha ett alternativ.

Var god uppge kön. ”Hen” är mitt svar.

Jag använder det inte själv i vardagstal eller i mina texter. Jag tror heller inte att Lisa Magnusson behöver oroa sig över att det ska få ett särskilt stort genomslag. Personligen och rent språkligt anser jag att det stör i texten när man är ovan. Däremot är det ett viktigt alternativ. Det är ett pronomen att vila i, för alla oss som på något sätt känner att könsbundna pronomen skaver någonstans. Det är en frist där det inte begärs mer av oss än att vi är någon slags människa. Så enkla saker har faktiskt betydelse. Ett extra pronomen, som inte utgör någon större språkomvandlingsprocess mer än att det ger en extra valmöjlighet i beskrivningen av andra människor. Ett ”annat” i enkla formulär så att man kan gå vidare utan att placera sig i en roll. För mig betyder det en hel del, för somliga ännu mer. För fler människor, än vad många tror, är det viktigt.

Var god uppge kön. Det spelar roll, säger ni och rödmarkerar tills jag svarat på frågan. Jag tar mitt ”hen”, min roll som människa, stänger ner formuläret och går vidare på egen hand.

Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som “socialkonstruktivism blir essentialism!” och “identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden”. Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren – om än kort och få en “hej älskling”-kram och signerad bok av Louise.

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

Grelsson goes grannland

Det är inte bara i Sverige som det finns folk som missuppfattat en hel del gällande feminism och jämställdhet.
De finns i Norge också.
Det är heller inte bara i Sverige som de får medialt utrymme med debattartiklar.
Det får de i Norge med, t.ex. i Aftenposten, där denna debattartikel publicerades förra söndagen.
Det är inte bara i Sverige som det blir bloggdebatt efter sådana artiklar.
Det blir det i Norge med.
Men till skillnad från i Sverige, pratas det väldigt lite om queerbegreppet och queerteori, utanför de akademiska kretsarna. Queerbevegelsen har slagit föga rot i samhällsdebatten, som den i alla fall i lite högre grad verkar ha gjort i Sverige.
Den mesta bloggdebatt kom därför att handla om inledningen till Arnt Folgerös artikel, den om hur män inte ens kan ge komplimanger till kvinnor längre utan att riskera att bli anklagade för sexuella trakasserier. Hans påståenden kring queerbevegelsens inflytande och vad den egentligen ville, har lämnats betydligt mer därhän.

Min norska stalker-kommentator (hans definition, inte min) Hjorthen påkallade därför förstärkning ifrån Sverige och bad mig skriva någonting om queerteori, utifrån Folgerös påståenden.
Har du lyst?, undrade Hjorthen.
Hell yeah att jag hade lyst. Inte nog med äran, att få debattera i norsk genusdebatt är ju hur roligt som helst.

Mitt gästblogginlägg hittar ni här.

Nu återstår det att se hur många norskar som klarar av att läsa min akademikerinfluerade svenska.
Ni som är inne på queerteori får gärna komma med synpunkter, fylla i luckor och kritisera om något inte stämmer eller fattas. Att på ett relativt enkelt och kortfattat sätt försöka skriva om queer är ungefär lika enkelt som att på en A4 sammanfatta Bibelns innehåll för mig.

Fotnot: Notera också att Hjorten hittat ännu en bild på mig där jag bara visar halva ansiktet. Bildserier som jag har gruvlig ångest över efter att ha läst det här inlägget på Mitt eget jävla Narnia.

En modern familjepolitik?

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.

Jag vet att man inte får säga hora, men det är ju så himla kul

Mitt eget jävla Narnia har haft en tjejbloggssatsning där han intervjuat bloggbrudar som han ansett haft tjejbloggar samt använt ordet tjejblogg helt oproblematiskt helt enkelt för att det är kul och det retar folk.
Såklart det retar folk och såklart folk vill veta vad Mitt eget jävla Narnia egentligen menar och vad definierar en tjejblogg osv. Det är ju så genusängsligheten funkar. Själv drabbades jag av tvångssymptomatiska tics när jag började läsa intervjuerna.
- Tjejblogg! Men vadå tjej! Kvinna? Vad är det?
Men efter ett år på ett masterprogram i genusvetenskap blir man sån, om man inte var det förr (vilket jag ju dessutom var).

Man blir troligtvis också en sån som kan tycka att retas med en tjejbloggsetikett är rätt kul när man sitter med queerteorier, intersektionalitetsanalyser och problematiseranden stående upp i halsen. Sitter man flera gånger i veckan på universitetet och diskuterar på en nivå som innebär att någon på fullaste allvar kan säga;
- Men kan vi i alla fall komma överens om att en identitet är en människa sammansatt av hud?
Då blir man rätt trött.
Lägg därtill det extremt ängsliga citationstecknandet i luften som konstant pågår. Det som är ett töntdrygt, stående fylleskämt mellan mig och V. är i seminarierummet på institutionen blodigt allvar. Jag faller själv in i det när jag håller mina monologer i seminariediskussionerna.
- Men fanå! Nu måste jag nog använda ordet mångkultur! Det kan jag ju inte göra helt oproblematiserat, då kommer det ju bli playa hating från hela seminarierummet sen. Okej då, men jag viftar lite med fingrarna i luften så kommer jag undan. Då ser de ju att jag tycker att det är ett problematiskt begrepp och att jag faktiskt är medveten om att man måste problematisera det.
En gång råkade ordet arbetarklass slinka ur min mun utan att jag använde citationstecken. Det misstaget gör man inte om i första taget, vill jag lova.

Hursomhelst, lever man i den här kontexten och dessutom har en bakgrund av ungefär tio års politiskt engagemang och intresse behöver man ju pk-läckage. Ordet är såklart en referens till queerteorins queera läckage som Tiina Rosenberg, i Queerfeministisk agenda, definierar på följande sätt:
Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket “läcker” både kulturen och dess produkter queerhet.
(En viktig notering, för dem som inte plöjt queerteoretiska böcker de senaste åren, är att det med heterosexuell kultur och dess produkter alltså inte bara avses s.k. sexuell läggning utan även de normer kring Mannen och Kvinnan som kulturen och dess produkter skapar.)
Precis som den heterosexuella matrisen konstant läcker och bildar glipor och hålrum där inperfektionen i skapandet av Mannen, Kvinnan och det heterosexuella samhället pågår, på samma sätt läcker alla som är politiskt engagerade, belästa, insatta eller de idioter som påstår att de är fördomsfria.

Pk-läckaget är nödvändigt och befriande. Man orkar fan inte annars. Således känns det som ett mycket befriande skratt, det som kommer när jag läser om hur Mitt eget jävla Narnia definierar en tjejblogg. Jag asgarvar åt Jennys tips om hur man startar en tjejblogg. Också konstaterar jag nöjt att Saker under huden indeed är en tjejblogg. Jag blir ju fortfarande lite förvånad varje gång en manlig läsare (genuscencorn säger: vadå manlig? Hur definierar du manlig?) kommenterar eller mailar och det inte är ett hatmail. Jag är sjukt djävla tjejnischad på det mest stereotypa sättet.

Och angående pk-läckage handlade ju en hel del av grälen med senaste pojkvännen om mitt frekventa användande av ord som neger och fitta. Eller den mardrömsgången då jag pekade på min extremt korta, tighta kjol och refererade till mig själv som scanky hoe.
Eller idag när jag och frugan hängde ute på Saltholmen och hon frågar om jag varit på nyöppnade Lidl-butiken, vilket föranleder en monolog om butikens klientel som får mig att inleda allting med ett;
- Okej. Jag kommer att låta som en elitistisk medelklassbrud nu, trots allt mitt tjat om min arbetarklassbakgrund…men alltså det klientelet…

Lika mycket som den extremt politiskt och problematiserande rösten inuti ticsskriker varje gång begrepp som man, kvinna, etnicitet eller klass droppas utan problematiserande och varje gång någon försöker stereotypisera eller kategorisera. Lika mycket behöver den där upproriska, extremt politiskt inkorrekta rösten i mig bara få kalla sin blogg för tjejblogg, kalla sig själv för hora eller spy galla över white trash-klientel på en billigbutik. Mest för att det är så himla kul och fånigt förbjudet.

Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.

Den snäva världsbilden

Det är så fascinerande hur man nördar in på saker sådär så man tror att universum cirkulerar kring ens egen världsbild. Som när jag sitter på ett akademiskt seminarium och diskuterar min arbetsplats, som om det inte vore min arbetsplats, som om Akademikern är skild ifrån Jobbtjejen som jag är på torsdagar. Sedan är jag på arbetet dagen därpå, seminariet glömt, jag går upp i arbetet; nördar in på helt andra saker – jobbjargongen som ingen utomstående skulle förstå men som för mig är vital, grundläggande och fullständigt begriplig – precis på samma sätt som jag dagen dessförinnan nördat in på intersektionalitet och queera läckage.

Det är fascinerande hur ens egen världsbild så solklart är den rätta och ens eget språk är samma språk som alla talar. Det är fascinerande när man läser artiklar som den här. Här står om queerteoretiker, ja vi galningar, vi som anser att man borde säga “tradition” eller kanske “vana” om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är “man” och “kvinna” något naturligt. I själva verket är könen “en social konstruktion” som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.

Notera alla citationstecken. Jag bara sitter och gapar. För det är ju så. Vadå, vet inte alla det? Vet inte Maciej Zaremba det? Vet inte DN det?
Sedan inser jag att världen faktiskt inte fattat att min världsbild är den rätta. Och sen blir jag lite rädd för mig själv när jag på fullaste allvar tror att det finns en världsbild som är den rätta, även om den råkar vara just min.