It’s vardag I’m in love

Mitt första P3-inhopp på ett halvår gick väl sådär, med facit i hand. Tokförkyld, med utmattning i kroppen, tog jag mig till studion. Hällde i mig en kopp kaffe, pratade lite om tafsningar på krogen som var ämnet för dagen och precis när vi skulle avsluta för låt började det flimra framför ögonen och Soraya mittemot mig förvandlades till fyra Sorayor som dansade omkring (vilket ju i en annan situation vore ytterst behagligt, men inte när det samtidigt känns som om skallen håller på att implodera).

Efter att Viita kollat värmen på pannan efter feber, Åsa lånat ut jacka och Soraya gett mig Ipren gjorde jag ett nytt tappert försök. Precis när vi åter ska vara i sändning blir det svart för ögonen och jag hjälper min kropp ner på golvet där jag blir liggande ett tag.

Okej kroppen. I got the deal. Jag åkte hem, sov resten av dagen, drack smoothies och tittade på tråkig TV. Gustav anlände efter dayjob med värktabletter och jag somnade in intill honom. Söndagen bestod av att sova räv tillsammans i flera timmar, äta sen långfrukost. Kolla South Park, lyssna på Alicia Keys, sortera papper, diskutera, renbädda sängen. Bara lugn och stilla vardag. Exet kom över och åt varma mackor med oss och kombon, vi småjiddrade lite som vanligt och skrattade åt det mesta. Gustav skrev artikel, jag kollade urtråkig partiledardebatt, han köpte godis, jag avbokade ett möte imorgon bitti.

Som jag hatade vardagen i så många år. Som jag ville fly från den; väntade bara på äventyr, om än äventyr i en kontrollerad förpackning som passar den neurotiska jäveln som aldrig skulle få för sig att backpacka eller flytta utomlands eller något annat osäkert och okontrollerad. Ändå, vardag och rutiner var avskyvärt, så smått och livsfattigt.

Jag har älskat dramatik, jag har älskat äventyr, jag har älskat att göra livet till en roman i sig själv som jag kan skriva om i episka ordalag. Ju mer känslor, stora ord, frätande skrik och tårar, desto mer är livet på riktigt.

Fuck that, ärligt talat. Mitt liv har aldrig varit så mycket på riktigt som när jag sket i dramatiken och romantiken och började älska vardagen. För att parafrasera Mona Sahlins uttalande om att det är häftigt att betala skatt, skulle jag vilja påstå att det är häftigt att ha en vardag som är trygg och lugn.

Det är säkerligen någonting som går hand i hand med att min arbetslivsvardag blivit allt mindre rutinmässig, samt ett kaotiskt förra år. Ju mer jag springer på möten, träffar människor, intervjuar, projektlobbar, skriver och minglar, desto mindre behöver jag spänning utanför ett jobb som består av minst 50 timmars arbetsvecka av kreativitet och rätt mycket social kompetens. Snarare längtar jag bara lugn och tystnad, närmaste vännerna och kravlöst umgänge utanför allt det.

Jag behöver inte göra den stora romanen av mitt liv, jag vill inte ha någonting som går att romantisera i svepande gester. Det är så förbannat jävla stort att gå på Netto och handla ihop och fnittra över konstiga extraprisvaror med människan jag älskar, att utbyta menande blickar över konstiga människor på samma spårvagn, att ligga en hel dag i underkläder under täcket och klämma i oss godis och Californication-avsnitt tills vi storknar eller dra interna skämt till varandra över varsin laptop. Jag vill varken ha dramatik, tårar, rosor eller storgräl just nu. Bara detta.

Lika stort är det att återse närmaste vännerna på samma fest, sitta och prata om alltifrån forskning, utrotningen av ålen till sex med samma intensitet och aldrig känna någon rädsla för att säga fel, säga något konstigt, producera ett jag. Eller att prata med exet en bakfull söndag, bli osams med varandra och småskrika i luren i trygg visshet om att om en kvart ringer någon av oss upp (oftast han) och vi skrattar och konstaterar att det är skönt att ha någon att ta ut sin bakissurhet på.

Eller att hänga med mig själv, OMG vad jag älskar det. Läsa böcker, baka bröd, lyssna på P1 och eftermiddagsslumra.

Jag tar hand om mig själv just så att vardagen inte är min fiende längre, utan den som jag unnar mig hela tiden för att orka.

Men det finns en del saker som jag inte orkar just nu. Som att blogga eller ha det där Twitterfönstret öppet för jämnan. Jämte skribentuppdrag och dylikt sitter jag och skriver på romanen just nu. Det är ett helt annat sorts skrivande, ett som kombineras dåligt med ett ständigt öga på bloggvärlden och tidningsuppdateringar. Jag tror föga på författarasketism och ensamhetsklyschor, men jag vet hur jag fungerar. Jag kan omöjligt fokusera om jag inte får absolut tystnad och ro att ge mig in i den där romanvärlden ordentligt.

Bloggen kommer att stryka på foten ett tag nu, liksom ständig social interaktion. Stay tuned och bear with me.

On the radio

Igår körde Sjuhärad Direkt specialsändning om fula ord. Jag var med som en av experterna. På vad vet jag inte riktigt, men det var väldigt roligt att exemplifiera mina best of bajsleken och ifrågasätta inringande lyssnare som höll den vanliga harangen om att ungdomar har ett så dåligt språk nuförtiden.

Imorgon hörs jag i riksetern, i P3:s Morgonpasset Helg. Jag och Kristoffer Viita är lördagspanelen, som varannan lördag diskuterar och reflekterar. Från niotiden och framåt kan man vakna till våra röster.

Lite om Knull-Elin, radiolyssnare och språklig kontext

I onsdags var jag i Borås hela dagen och blev runtguidad av Sjuhärad Direkt-redaktionen, intervjuad och läste in första krönikan. Vi plockade upp gamla Kvällspasset-smeknamnet från Soraya; Knull-Elin, och gjorde en grej av det. Jag fick gå runt bland Borås lokalkändisar och presentera mig som Knull-Elin. Mina vänliga förklaringar till smeknamnet klipptes sedan bort och enbart mina presentationer och de chockade och generade reaktionerna blev kvar (i Elfsborgs tränares fall: Skitförbannad och ville inte vara med). Det blev väldigt roligt, på de där sättet som jag inte trodde att jag skulle våga vara rolig.
Jag som är fruktansvärt rädd att stöta mig med folk, konfliktnojig och rätt blyg blir någon annan i jobbrollen. I en studio på P3 var det enkelt att vara kaxig, vulgär och säga “kuken i fittan” i tid och otid. Lite svårare ute på stan bland folk. Mycket svårare. Men jag gjorde det ändå och såhär i efterhand är jag väldigt glad att Mikael Olmås triggade mig och tog hand om mig på ett sätt som gjorde att jag vågade utmana mig själv. Jag vågade utsätta människor för mig själv, medveten om att de skulle chockas, uppröras och förfäras när jag vänligt sträckte fram handen och presenterade mig som Knull-Elin. Det var stort och väldigt läskigt, men väldigt roligt. Framförallt för någon som för ett fåtal år sedan knappt vågade svara i telefonen av blyghet.
Jobbrollen har gjort att jag vågar göra sådana saker. Alltifrån att intervjua, finna mig tillrätta i obekväma situationer, vara råkaxig, ta kontakt till att vara skitjobbig. Långsamt spiller jobbjaget över på privatjaget. Det är också väldigt skönt.

Men hursomhelst blev epitetet Knull-Elin, som följdes av en allvarlig krönika om djurhållning och konsumtionsmakt, något som upprörde ett flertal lyssnare. Jag har försökt utröna orsaker till att det kunde passera så obemärkt när jag satt i P3-studion med Soraya och var grov i munnen som få, men väcka så mycket upprörda känslor nu. Det här är mina teorier:
1. Lyssnarkretsen
Naturligtvis är det skillnad på P3 och P4. P4 har en äldre lyssnarkrets, ska vara småputtrigt och trevligt och jag och Sjuhärad Direkt är varken småputtriga eller trevliga. Det väcker känslor och upprör när snuskiga ord helt plötsligt befinner sig i bakgrundsputtret. Jag tror att det är största anledningen.
2. Relevansen
På P3 var smeknamnet något som växte fram, genom mina ständiga uppdrag att analysera sexdebatt och min vulgaritet (minns uppdraget där jag skulle ta fram nya psalmer och döpte en till O store Gud, vi tackar dig för petting, vill inte ens tänka på vilka reaktioner det skulle få på P4). Det var väl förankrat när Soraya började slänga ur sig mitt smeknamn och det fanns en tydlig relevans. Det gjorde det inte Sjuhärad Direkt. Det gavs en kortförklaring, att jag debatterat sex en del och varit grov i munnen, men det var jag inte i programmet i övrigt. Istället krönikörade jag om någonting helt annat.
3. Omgivning och makt
Jag tror också att det spelar in att när Soraya kallade mig för Knull-Elin var det en annan ung tjej i samma ålder. När Mikael gjorde det i Sjuhärad Direkt var det en medelålders man till en ung kvinna. Mer än en maktobalans mellan oss där, som gjorde att det plötsligt uppfattades som snuskigt och hotfullt på ett helt annat sätt. En underliggande ton har handlat om att jag är ett offer, att jag inte förstår bättre, att det är sorgligt att en flicka som jag går runt och kallar mig själv för något som associeras till hora. Det är naturligtvis också en fråga om lyssnarkrets, men jag tror även att i vilken kontext som det förankrades, med vem, spelar in. Det blir helt enkelt rätt mycket snuskgubbe över Mikael Olmås och offer över mig, till skillnad från när en annan ung tjej kallade mig för det.
4. Kön
Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om min, betydligt mer sexdebatterande pojkvän, gick runt och presenterade sig själv som Knull-Gustav. Skulle han uppfattas som offer? Som förtryckt? Skulle man utgå ifrån att han betecknade sig själv som hora, som madrass och någon som är lätt på foten? Jag tror inte det. Jag tror att det är just i en kvinnlig kontext som det blir laddat och offerlampan tänds, som reaktionerna genast blir åt hora-hållet. Flera som reagerat menar att jag går ärenden åt de som kallar tjejer för hora på skolgården, att jag legitimerar och utökar det maktspråket.
Jag tycker naturligtvis helt tvärtom. Knull-Elin har ingenting med hora att göra. Det har heller ingenting med offer att göra. Ni som reagerat: Hur skulle ni reagera på Knull-Gustav?
Jag vet att det finns ett ok av maktspråk rörande kvinnlig sexualitet att frigöra sig från. Jag tänker aldrig mer ställa upp på att bli kallad hora, fitta eller någonting annat mot min vilja.
Men jag tror också på att ta makten över språket och fylla det med positiv innebörd. För mig är inte Knull-Elin vare sig hora, förtryckt eller offer. Hon är en jävligt frispråkig tjej, som säger vad hon tycker, är grov i munnen när hon känner för det och don’t give a fuck om hon tar för mycket plats eller gör folk obekväma. Hon tycker inte heller att hon ska bli tagen på mindre allvar som debattör och intellektuell bara för att hon slänger sig med vulgo-ord, tramsar, upprör och använder ordet knulla. Hon är fortfarande en lika smart och tänkande människa ändå.
Om det är det som ni har problem med får ni fortsätta ha det. Jag kommer att fortsätta i samma andra.

Fotnot: Min första krönika finns både att lyssna på och läsa, samt min Elins-gata, finns här.

Work harder, play harder

Jag har inte tid att blogga. Men för att hålla besöksstatistiken varm kan man alltid länka till jobb på andra platser. Så för er som bor utanför mediecentrismen som koncentrerar sig på storstäderna och därför inte får tag på tidningen Nöjesguiden: Här är en artikel jag skrivit i senaste numret.

Och om jag ska skriva någonting som inte är copypastat från en annan Nöjesguidenskribents blogginlägg kan jag meddela att jag från och med imorn är tillbaka i den underbara radiovärlden.
Jag började babbla med Sjuhärad Direkt på Twitter. De var bland de roligaste, med smartast kommentarer, av de som jag följde. Vi diskuterade Sven Otto Littorins skägg och att gråtrunka och jag lyssnade via webbradio och gillade att ett aktualitetsprogram på P4 kunde vara såpass edgy och anti-trevligt.
Nu går jag och Sjuhärad Direkt från twitterbabbel till samarbete.
Från och med imorgon är jag onsdagskrönikör i Sjuhärad Direkt. Varje vecka kommer jag att diskutera aktualiteter och samhällstendenser. Imorgon blir det specialintroduktion med mig i studion och direktsänd krönika. Tydligen ska jag dessutom få gå Eriksgata i Borås och träffa de lokala kändisarna, vilket kommer att klippas ihop och sändas i programmet.
Imorgon 15:00 alltså. Man kan lyssna här.

Post-sidekick-depression

Som redan skrivet blir det inte mycket sidekickande i höst och nu när jag lyssnar på Kvällspasset slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Att en del av min nyliga depp hade att göra med en post-sidekick-depression.
Nu är jag tillbaka och mår bra igen. Men helvete vad jag saknar radion.
Alltifrån lukten av mikrofonen när man står och pratar till ilningen i magen alldeles innan man går i sändning till intressanta intervjuer till roliga uppdrag till dans under låtar i väntan på nästa pratrum till dagsaktuella ämnen att stöta och blöta och ha en åsikt om.

När man sitter och jobbar med texter eller pluggar är arbetet långsamt och ensamt. Jag tycker om det också, det tillåter mig att tänka efter och verkligen gå in på djupet. Omformulera och tänka en gång till. Men radion var ett sådant underbart komplement till det. Att helt plötsligt börjar försvara tidningen Lands tävling Årets kyrktupp för att jag tydligen tyckte en massa saker om kyrktuppar som jag inte hade en aning om. Att börja ifrågasätta någonting som jag inte visste att jag hade åsikter om. Att formulera sig blixtsnabbt, att få direktrespons, att använda ett annat forum för samhällsanalys, samtal och intervjuer.
Jo, jag saknar radion. Jag hoppas att jag återvänder dit en dag.

Orgasm ikväll eller på julafton

Ikväll är det alltså premär för Kuttrasju, sexprogrammet på Göteborgs Studentradio som jag är krönikör i. 20:30 börjar det och för dem som inte bor i Göteborg kan man lyssna via webbradio här.
Första programmet har tema orgasm och krönikan är en omredigerad version av det här inlägget. Jag misstänker att jag stakar mig vid något tillfälle, men om du stått i en radiostudio och läst in ditt livs mest personliga och utlämnande text hade du gjort samma sak, min vän.

Skulle det vara så att man missar programmet, men gärna vill höra min ljuva stämma prata fejkade orgasmer, går programmet i repris på självaste julafton.
För den som är för sekulariserad för julevangeliet och har tröttnat på Disneyifieringen vid fikastunden rekommenderar jag varmt att ni istället gör som förr i tin och samlar släkten framför radion istället. Låt hela släkten inmundiga glöggen och pepparkakorna till ljudet av er favoritbloggerskas sexrelaterade problem. Det blir en jul att minnas länge.