En ständig följeslagare

Det fanns så mycket att vara rädd för när man var liten. Bråkiga killar som kastade snöbollar, rädslan för att bli träffad och utskämd. Att bli tilltalad under lektionen och tvingas öppna munnen utan att veta om rösten skulle bära. Nervositet över att vara med på gympan, fastän man aldrig träffade den där bollen oavsett sport. Oro över att det skulle bli brandövning och man var tvungen att klättra på den höga brandstegen med svindel och skakande händer, medan alla stod nedanför och tittade på. Oro över mammas och pappas rynkor över pannan, känslan i magen när de sa åt oss att titta på teve och man hörde hur de pratade om bristen på pengar vid köksbordet. Allt man var rädd för som man varken förstod eller kunde kontrollera. Räntor, arbetslöshet och gubbar i skogen som man skulle akta sig för.

Att vara vuxen skulle innebära att slippa vara rädd, men så är det inte alls. Oron är en ständig följeslagare, den går bakom mig och andas ibland i nacken. Stundtals tar den över i en krampaktig rädsla som gör det omöjligt att tänka eller ens andas. Katastrofen lurar ständigt runt mina hörn och oron pekar gärna ut var den befinner sig just nu.

Vad är det som jag är så förtvivlat rädd för? Jag är förvisso rädd för att flyga, men ännu mer för att falla och sätten att falla på är tusentals. Ensamhet, utsatthet och sjukdom är några av alla katastrofscenarion som finns tillgängliga när jag oroas över att fötterna ska slinta och jag ska falla handlöst. Skammen över att misslyckas, men ännu mer rädslan för vad som händer när inget tar emot mig i fallet. Faller jag är det mitt eget fel och ju mer som rustas ner av det skyddsnät som en gång fanns mot både arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdom, desto mer växer oron.

– Vad är det värsta som kan hända? brukar psykologer fråga och det är en hopplös fråga att ställa till någon som lever med generaliserad ångest i det här samhället. Allt kan ju hända. Även om det börjar med en gnagande oro över arbetslöshet kan spiralen alltid ringla sig neråt i sömnlöshetens dunkla timmar och plötsligt finns det både klimatkatastrofer och kärnvapenkrig att hyperventilera över.

Oron gör en inte särskilt trevlig. Bilden av den nervösa konstnären med charmigt neurotiskt sinnelag ligger ganska långt ifrån den verkligheten. Oron gör en både tråkig och ful, man saknar förmåga till både ett avslappnat sinnelag och positivt tänkande som ligger så rätt i tiden. Rädslan gör en till en obotlig narcissist. Varje försök till rationellt tänkande från omgivningen viftas bort med en dramatisk hand.

Det finns så mycket att vara rädd för här i världen och då spelar det ingen roll hur många som påpekar att man verkar vara både lycklig och lyckad. Rädslan för misslyckandet är värre än misslyckandet i sig. Varken logik eller värsta-scenarion lindrar. Det enda som stundtals jagar bort oron är ett ömt mantrakonstaterande att det faktiskt alltid ordnar sig. På något vis, det ordnar sig.

Krönika publicerad i Borås Tidning 4/12

Rädslan som övergick i kärlek

När jag var liten var jag rädd för nästan allt. En av de saker som jag var mest rädd för var djur. Katter, hundar, hästar, kor. Ja, de flesta djur verkade hotfulla och främmande. När mina kompisar blev hästtjejer blev jag också det. Jag prenumererade på hästtidningar, köpte hästprylar, hade hästaffischer på flickrumsväggarna. Men när de andra åkte till ridskolan stannade jag hemma. Hästar gillade jag, de var världens finaste djur och varje gång de ramlade eller blev skjutna i någon cowboyfilm protesterade jag högljutt. Men rida på dem, det vågade jag inte. Istället snickrade min pappa ihop en trähäst av gamla brädor. När de andra åkte till ridskolan satte jag mig på trähästen ute på åkern.

När jag var elva år skaffade min familj hund. Indra kom in i min värld som en liten Golden Retriver-valp, lika nervös för mig som jag var för henne. Långsamt lärde vi känna varandra och genom henne rann min sista kvarvarande hundrädsla av mig. Vi blev bästa vänner. Hon och min morfar var mina två bundsförvanter i en värld av rädslor, skolprestationer och begynnande tonårsångest. Under mina sömnlösa nätter var det hennes kropp jag la mig intill, hörde henne sucka nöjt och sömnvifta lätt med svansen. I alla diskussioner om katt versus hund, som förts ända upp i vuxen ålder och som oftast inbegriper påståenden kring att hundar är korkade har jag nämnt den sortens känslighet som vår hund hade. Hon som kände på sig ledsenhet och ilska, med en emotionell intelligens vida överstigande många människors. Jag har blivit utmålad som katthatare, när det i själva verket handlat om något helt annat.

Katter var det djur som rädslan aldrig gick över för, men som blev ett allt större problem. Väldigt många har katter hemma. Hur förklarar man att man får skenande hjärtklappning och vill springa därifrån när man möter en jamande liten kattunge? Hur responderar man på alla youtubeklipp på gulliga katter när man själv bara ser något skrämmande? Hundrädsla är socialt accepterat, men katträdsla mindre vanligt.

 Åh, som jag skämdes. Jag skämdes och ljög och dolde. Låtsades som ingenting när jag darrade av obehag hemma hos människor med katt. Det var både plågsamt och ohållbart. Så tillslut testade jag att vara ärlig. ”Jag är rädd för katter”, sa jag rakt ut och förväntade mig anstormning av fanatiska kattälskare. Den uteblev mer eller mindre. Visst fick jag ta emot en och annan gliring om att det var helt ologiskt att vara rädd för något så gulligt och hatade jag inte bara katter? Men de som var mest förstående var faktiskt de som själva hade katt. De lät mig vänja mig vid deras katter i min egen takt, så att jag tillslut vågade klappa de katter som jag hade lärt känna.

 För några veckor sedan blev jag och min sambo med lånekatt. På samma sätt som vår hund brukade göra lägger han sitt huvud på min bröstkorg och ser på mig med ögon som förklarar att du och jag är best buddies och jag finns här. Ett ordlöst band mellan hans spinnande och mina leenden. En skygghet för varandra som ersatts i tillit. Jag har återigen vunnit mot rädslan och fått en av de finaste kärleksupplevelserna på köpet.

 Krönika publicerad i BT 11/9

Rädsla från ryggraden

På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.

Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.

Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.

Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.

Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.

Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.

Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.

Krönika publicerad i VK 2/12

Du är från Vellinge du också

Visst är det skönt att enas i någonting?
I blogginlägg, på Twitter, i krönikor, i kvällstidningsartiklar och dagstidningsuppslag. Hela Sverige är rörande ense. Vellinge är människans bristande empati, frånvaro av humanism, styrd av rädsla och fördomar personifierad. En liten ort i Skåne står just nu som symbol för all inhumanitet som människor bär på. Tillsammans kan vi spy galla över främlingsfientliga Skåne-hillbillys som är rädda för vad som ska hända när deras ungdomar möter flyktingbarn.

Det är så enkelt och så skönt att hata Vellinge. Det är så lätt, och ändå så trovärdigt, att vara förbannad på moderata politiker som inte vill ta emot ensamma flyktingbarn. Förmodligen extra enkelt när det rör sig om en liten ort i ett län redan känt för främlingsfientlighet. De inhumana, inskränkta bönderna får oss att framstå som upplysta och empatiska människor. Det enda vi behöver göra är att fördöma dem.

Så enkelt kan vi slå ifrån oss vår egen rädsla, våra egna fördomar, djupare strukturella problem och integrationsproblematik. Helt plötsligt finns en ursäkt till all vår egen bristande empati. Det enklaste sättet att själv framstå som en god människa är att fördöma någon annans ondska.
Vi hjälper inte en hemlös som ber om några kronor, vi flyttar oss när en alkoholiserad man sätter sig bredvid oss på hållplatsen, vi är rädda för att besöka förorterna, vi tänkte tillslut själva att de där apatiska barnen nog bara fejkade ändå, vi går på mediauppslag om ökad brottslighet och känner på låset på dörren en extra gång.
På ett större plan ligger Vellinge i samma land där SD går mot en plats i riksdagen, som har en regering som vägrar papperslösa flyktingar vård, som föreslår försörjningskrav för nyanlända flyktingar innan resten av familjen får följa efter och motionerar om förbud mot burkha.

Men allt det där spelar ingen roll i den här debatten. Det enda som är viktigt är att fördöma en liten ort i Skåne. Vi må vara inhumana, med bristande empati och med en fruktansvärd integrationspolitik. Men vi är i alla fall inte från Vellinge.

Läs också: Mymlan som utvecklar precis det som jag försöker säga och Maggie Strömberg i Sydsvenskan om att titta på hur det ser ut i sin egen kommun istället för att kissa på Vellinge. Vellinge är ett symtom, men sjukdomen är större än så.

Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.

Att vilja vilja ha barn, men inte kunna

- Du är fortfarande så ung, det där går över, sa de till mig när jag var i övre tonåren och bestämt hävdade att jag inte ville ha barn.
- Det där brukar ändras med tiden, sånt tänker man ju inte på nu, sa de när jag blivit lite äldre och redan efter någon månad med min dåvarande pojkvän förklarade att jag inte ville ha barn.
- Nu är det ju så att kvinnan är den som föder barn, oavsett hur jämställt du lever kommer du inte att komma ifrån det, sa mamma när vi förra sommaren hade en diskussion om heterorelationer och barnafödande.

Om några månader fyller jag 26 år. Runt om mig börjar mina gamla vänner få barn, mina vänner pratar om barnalängtan och planerar hur många år det kan dröja innan de ska skaffa barn. Somliga planerar Danmarksresor och andra pratar om förlossningssmärtor som “något som man kommer att glömma så fort barnet läggs i ens famn”.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag har väntat på att det ska kicka in. Den där känslan, den där biologiska klockan. En tanke om att någon gång i framtiden, ja då jäklar. Jag ser gravidmagar överallt, läser bloggar om förlossningar och bebisar och eftervård och jag försöker förstå.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag är fortfarande bara sugen på en Jack Russell-terrier.

En gång i tiden var det ett statement, någonting som jag kunde debattera feministiskt och idealistiskt i timmar om. En obstinat läggning som kraschade en och annan heterorelation när jag uttryckte mitt avog mot barnafödande och barn i största allmänhet, men lika väl var väl det i så fall.
Nu är det varken ett statement eller någonting som gör mig obstinat längre. Jag blir bara orolig och ledsen. Jag känner mig inte som en dålig kvinna för min uteblivna längtan efter moderskap, för det skiter jag fullständigt i. Men jag känner mig som en dålig människa och det är mycket värre.

Jag önskar att jag inte var livrädd för att släppa på kontrollen över min kropp och tillåta den att vara havande, att jag inte vaknar på nätterna ibland skrikande och svettig efter ännu en mardröm över att tvingas genomgå en förlossning. Jag önskar att inte bara tanken på en gravididet gör mig iskall och livrädd, att tvingas vara svag och behövande och vara i andras vård som ska ta hand om ens kropp. Att tvingas ge upp sin kropp för någonting annat, att min kropp inte längre är min utan ska mätas och kontrolleras och sedan genomgå en vidrig, vaginal förlossning för det ofödda barnets bästa.
Jag önskar att jag inte var livrädd för föräldrarollen och ännu mer ointresserad av den. Att jag bara ser den som en bundenhet och ett ansvar som jag aldrig skulle kunna leva upp till.
Jag önskar att jag inte hade sådana problem med kvinnlighetskraven som uppkommer i och med gravididet och barn. Att helt plötsligt vara en kvinna och inte kunna tillåta mig själv att känna samma neutrumroll som jag annars gör. Alla krav som skulle uppkomma i och med detta, jag som blir freaked out bara av ett besök hos barnmorskan för att få nya P-piller för att det skriker “du är kvinna” i varenda struktur i väggarna där.

Jag önskar att jag kunde börja längta nu, som andra gör.
För mardrömmen finns där. Att vara den som faktiskt på riktigt inte vill. Se ännu fler relationer kraschade när jag inte vill ha barn. Vara den enda i kompisgänget som inte skaffar ungar. Och sedan kanske ångra mig när det är försent.

Det mörka hotet (I play dead)

I torsdags hade jag min avslutande session i KBT-terapin mot mina sömnproblem. Min läkare pratade om stressreaktioner och hur ångest-oro-stress och sömn hänger samman. Återigen fick jag höra om hur stress påverkar människan, våra nedärvda anlag från urminnes tider kring hur vi reagerar i stressade situationer, återigen fick jag höra om play dead-syndromet.
Play dead innebär alltså att det förr i tin, vid fara, var rätt smart att inte börja fäkta eller försöka lösa saker konkret. Det allra smartaste var att helt enkelt spela död alternativt fly. Vi människor är ju definitivt inte ensamma om att fungera så. Det finns mängder med exempel på djur som paralyseras och spelar döda i stressade situationer.*
Problemet är ju att den här play dead-reaktionen förvisso var bra förr, men helt värdelös i det moderna samhället. Att undfly en stressig deadline genom att äta ett helt kakpaket framför Simpsons gör inte att uppgiften försvinner. Att tro att ett jobbigt beslut löser sig själv om man ligger och stirrar upp i taket tillräckligt länge är exakt lika befängt. Det är en helt idiotisk stressreaktion numera.
-Jag känner inte igen mig alls, sa jag till min läkare och fortsatte berätta om hur jag alltid lämnar in allt jag ska göra minst en vecka i förtid, totalt överarbetat och blev känd på min institution under mitt C-uppsatsarbete för att jag lämnade in uppsatsen redan i mars. Jag berättade också att jag har världens största schema på min köksvägg där jag skriver in alla mina dagliga uppgifter för att ha råkoll på hela mitt liv. Jag har aldrig undflytt någonting i hela mitt liv gällande karriär, jobb och utbildning. Bara strukturerat sönder och gjort ännu fler listor och tagit på mig ännu fler uppgifter.

Min läkare pratade om play dead-reaktionens värdelöshet i dagens samhälle och jämförde med dåtid genom att säga ja förr när man hotades av en björn var det ju bra att spela död, men så är det ju inte idag.
När jag berättar det här för helgens sällskap, när vi sitter ute på verandan till mina föräldrars torp, börjar han skratta och undrar varför det alltid ska refereras till den där björnen när man pratar om stressreaktioner nu och då. Att man förr kunde hotas av en livsfarlig björn lite titt som tätt och att man därför reagerar på samma sätt nu vid stress är den absolut mest klassiska parallellen mellan då och nu gällande stressreaktioner.
Han har ju onekligen en poäng där. Björnen och ryssen måste vara de absolut mest överrepresenterade hoten i svenskens medvetande. Det är som om folk förr i tin inte sysslade med annat än att springa runt i skogen och bli dödade av björnar. När björnen inte tog sig in på gården och typ åt upp ens barn det vill säga. Björnen känns också relativt överrepresenterad som hot i den kultur som man konsumerade som barn. Visst kan vargen ses som det som man generellt har varit mest rädd för, men det är björnrädslan som levt kvar i vår syn på dåtid på ett annat sätt.

Eftersom vi är intellektuella, förnuftiga människor skrattade vi åt det hela. Det där björnhotet alltså, så fånigt. Eftersom vi är så oerhört intellektuella, smarta och förnuftiga fortsatte vi att prata om rädslor man hade som barn, när vi satt inne i stugan på natten. Både varulvar, spöken och kriminella avverkades (jo, jag var ett socialrealistiskt barn som enbart var rädd för kriminella och jo, naturligtvis försökte jag subtilt framhålla för honom att jag därmed var lite smartare än andra barn eftersom kriminalitet faktiskt är realitet, medan varulvar är relativt ovanliga i tidningsrubrikerna). Det var naturligtvis fantastiskt trevligt att ligga inne i en varm stuga och prata rädslor kring natten och skogen framför en kamin. Jättetrevligt. Fram tills att jag måste gå och kissa. Några inlägg nedan kan ni se det oerhört idylliska utedasset ett tiotal meter ifrån stugan. När klockan är halv ett på natten och det precis har börjat regna, skogen har konstiga ljud för sig och världen känns helt tömd på liv såsom den alltid gör på natten och alldeles i synnerhet i en stuga ute i skogen, då är det där utedasset inte så idylliskt längre.

När jag befinner mig på dasset blir jag livrädd. Jag börjar tänka på björnen. Jag hör konstiga knakningar från skogen. Alltihop är naturligtvis besynnerligt irrationellt och icke-upplyst.
Det spelar ingen roll. Hjärtat har redan börjat banka.
När jag ska gå tillbaka är jag redan övertygad om att björnen står och väntar på mig. Den har med största sannolikhet sällskap av både ryssen, varulven, spökena och hela den jugoslaviska maffian också. De är här för att döda mig. Allihop. Nu lurar de i buskar och träd. Står med sina ondsinta ögon bakom granarna och väntar på att få sätta tänderna i mig (juggemaffian ska pressa mig på pengar och hota min familj först bara).
- Men skärp dig, säger mitt rationella jag, det fattar du väl att det inte finns någonting i skogen.
Det spelar fortfarande ingen roll. Från skogen hörs suset och knakanden från alla de faror som lurar, mörkret döljer all världens ondska alldeles bakom den idylliska knuten, nu kommer de och tar mig och inga universitetspoäng och upplyst statistik i världen kan hjälpa mig. Jag sväljer. Tänker att om jag stannar härute tillräckligt länge kommer han därinne i stugvärmen börja undra var jag har tagit vägen. Han kommer att släppa ögonen från boken och komma ut och förvalta hela sitt ångermanländska arbetararv genom att slåss mot både björnen, ryssen, varulven, spökena och juggemaffian. Allt för att rädda den livrädda, ljuva ungmön inne på dasset.
- Men vad håller du på med?, säger mitt rationella jag, nu är du ju inte bara irrationell utan dessutom helt könsnormativ, genusinkorrekt och jävligt dum i huvet.
Tillslut springer jag in i stugan. Rusar för livet fort som faen och låser dörren noggrant efter mig. Björnen tog mig inte. Farorna i mörkret, som bara existerar i mörkret och aldrig i dagsljus, hann inte ikapp mig.

På exakt samma sätt som jag fick äta upp mitt skratt om björnrädslan får jag naturligtvis några dagar senare äta upp det jag sagt om att jag aldrig undflyr någonting gällande jobb, utbildning och karriär i mitt liv. De viktiga besluten om vad jag egentligen håller på med och hur jag ska prioritera inför hösten har jag skjutit upp fram tills dessa dagar. Nu måste jag börja maila folk och säga hej eller nej om vad jag egentligen ska syssla med det kommande året. Jag måste ta avgörande beslut kring huruvida jag ska skuggdoktorera, skriva klart en roman eller läsa tredje terminen på det där programmet som jag hoppade på utan att riktigt tänka efter. Jag måste strukturera upp min tillvaro och hitta någon form av prioriterad balans.
Dessa dagar har jag legat faststelnad i min flickrumssäng. Ibland har jag spelat lite Nintendo Wii. Ibland har jag skakat på en magic eightball. Någon gång reser jag mig och går till kylskåpet. Sedan stirrar jag på datorn. Sedan lägger jag mig igen. Den mest realistiska framtidsplanen såhär långt är att fortsätta att läsa retardkurser inom humaniora tills mitt CSN är helt slut, vilket är relativt snart, för att sedan gifta mig rikt och vara kreativ och beläst lyxhustru resten av livet. Notera alltså att det är den mest realistiska planen.
- Men du må ju bestämma dig!, säger mamma ibland genom dörröppningen.
- Nää, säger jag och drar täcket lite högre över huvudet.
Jag spelar död. Om jag ligger här tillräckligt länge och är fet och lat kommer allting att lösa sig av sig själv. Björnen tröttnar och går vidare. Den ignorerar mig och försöker inte ens jaga. Björnen är alltså min vardag och min framtid. Jag reagerar exakt lika irrationellt som när jag satt på ett utedass klockan halv ett på natten. Problemet är att min vardag och min framtid ändå, rent logiskt, är lite mer reellt att förhålla sig till än en inbillad juggemaffia bakom ett norrländskt utedass. Den kommer liksom inte att ge sig, oavsett hur mycket jag blundar och låtsas som om jag inte andas.

* Okej, nu är jag en av alla de där debattörerna som hänvisar till biologi som om det vore obestridligt utan att ha en fucking clue om vad de talar om. Jag misstänker alltså att det finns djur som gör så, jag har i själva verket naturligtvis ingen aning.

Jag och lilla knyttet

Ja alltså det är faktiskt så att jag är nästan lika kaxig, full of myself och fullständigt självmedveten som jag verkar. De senaste månaderna, och alldeles i synnerhet de senaste veckorna med tanke på allt som händer, har jag mest gått runt i något slags egoflow tillika fullkomlighetsrus. Helt plötsligt är jag hon som konstant går runt och tänker om sig själv som skitviktig och vars monologer handlar mindre om relationsbearbetning och mer om vikten av att älska sig själv.
För det gör jag ju. Jag tycker så förbannat jättemycket om mig själv och den där tjejen som är totalt medveten om sin begåvning, kompetens, sociala förmåga, charm och till och med snygghet är ingen mask. Det är jag.
Men det finns alltid så många jag. Och alltid så många jagröster inuti. En annan röst inuti kan bäras upp av någon förfluten, någon som bar samma ryggrad som man själv gör. Hur kan man inte lyssna på någon som bar samma ryggrad som en själv? Den rösten tillhör en jätteliten tjej som är rädd för allting, svinblyg, tystlåten och ensammast i världen. Hon som står där i mormors hemvirkade yllebyxor och den ärvda, urtvättade Kalle Anka-tröjan från den äldre kusinen som smiter åt över den överviktiga magen för att kusinen är mycket smalare än vad hon är. Hon som ligger vaken på nätterna och är jätterädd för att ingen någonsin kommer att tycka om henne, har konstant ont i magen och som varje morgon smiter ut några minuter innan pappa startar bilen, ställer sig bakom huset. Där står hon, knäpper händerna, blundar hårt och ber.
- Gode Gud, gör så att jag slipper vara ensam på rasten idag och så att jag inte behöver vara med på gympan och gör så att fröken inte ber mig säga någonting inför hela klassen snälla, gode Gud amen.
Det är också ett jag som bär en röst, världens minsta och räddaste knytteröst. Jag är hon men jag är också ett jag som i jeans storlek 26 och målade läppar vant svarar i telefonen på jobbet med myndighetsrösten samtidigt som jag skämtar med någon kollega i bakgrunden, som höjer rösten på seminariet och ifrågasätter, som tar över samtal med fikagänget och får hejda mig själv i mina eviga monologer, som går på fester och hälsar och diskuterar tills ögonen glöder och samtalar flirtleende och kaxigt och som bara låter den allra rättaste komma in och anser sig bara vara god nog för den bästa, som ger det bästa. Hon som tar åt sig av alla props och credd och fina ord och som låter allt det bra i livet hända med ett I so fucking deserved this som ett mantra i skallen.

Det är ett jag som är idag men knytterösten lever alltjämt och kanske alldeles särskilt i de dagar då jag rusar i en nerförsbacke på alla plan i livet och måste ge av mig själv och alla mina sorters kompetenser dagarna i ända.
Sådär som när en ansvarig chef på den stora arbetsgivaren, en av Västra Götalands största, ringer upp mig angående mitt kursprojekt – att göra en kritisk studie av deras mångfaldsarbete, säger att vi kan väl ta ett möte nästa vecka och diskutera dina frågor.
- Javisst, låter jättebra säger jag och vi bokar tiden och när jag lagt på börjar knyttet skrika.
- Nää, men herregud. Ska du sitta där hos någon chef och vara kritisk och ställa smarta frågor, det kan ju inte du. Hur ska du våga göra det? Vad har du att komma med egentligen, du kan ju ingenting!
Eller när jag mailar om marknadsföring och får tips och bestämmer möten och fikaträffar och jag säger stora ja till allting. Knyttet där igen.
- Men fy vad pinsamt det här är. Vem tror du att du är? Varför måste du hålla på och tro att du ska ha någonting att komma med och synas och höras, du har ju ingenting att säga!
Eller när det dimper ner ett gäng promoskivor i postfacket som jag snabblyssnar igenom medan jag diskar. Hon där igen.
- Vad ska du skriva om det här? Du kan ju ingenting om musik, det fattar du väl att du ska inte hålla på med sånt. Det kommer ju bli jätteskämmigt när alla märker att du inte kan nånting, nä fy vad läskigt.
Eller när jag skickar över ett tvåsidigt informationsblad till några intresserade studiedeltagare och hon är där och petar.
- Men vad är det nu för trams som du har skrivit ihop då om sekretess och sånt där? Som om du är någon riktig forskare, det är du ju inte, du kan ju ingenting, det här kommer inte att gå.
Eller när jag kollar min besöksstatistik och inser att jag aldrig haft så många läsare som just nu och hon tillägger i bakgrunden att;
- Men det här är ju verkligen pinsamt! Och läskigt! Att du liksom sitter och skriver ner en massa fånerier om ditt liv och dina tankar och sen sitter hundratals människor runt om i landet och läser det. Fattar du hur skämmigt det är?!
Och alldeles särskilt närvarande är det lilla knyttet på nätterna. Då jaget som är jag idag bara vill sova efter en lång dag med mycket jobb och kurslitteratur och hon är mer klarvaken än någonsin.
- Neeej hjälp, jag fixar inte det här!, piper hon, jag orkar inte och jag kan inte och jag som är så liten och rädd, hur ska det här gå? Jag måste ju ha någon här som säger till mig att jag är bra och duktig och skyddar mig och tar hand om mig för jag är så liten, jag vågar inte själv.
Sedan tystar jag henne med kamomillte och Valeriana också får vi väl båda lite ro.

Sådan är hon, min lilla knytteröst av dödsrädsla, blyghet, dåligt självförtroende och jantetjat. Hon är jag och jag är hon, men hon är inte den mest framträdande hos mig längre. Alls faktiskt.Och i stunder då hon träder fram har jag hittat strategier för att motarbeta henne. Men om dem ska jag skriva imorgon. För nu ska både jag och knyttet sova.