Sorglig brist på förståelse

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

Much ado about nothing i äktenskapspropositionen

Sitter och läser igenom propositionen kring samkönade äktenskap (2008/09:80) efter att ha läst en rad artiklar på ämnet nyligen. Bara för att regeringen (minus kd då) la fram en motion i frågan verkar det inte ha blivit mindre förvirrat.
Malena Rynell skriver om ett könsneutralt äktenskap i DN och påstår att äktenskapsbalken ska döpas om till samlevnadsbalken.
Enligt en annan artikel kommer ordet “äktenskap” att strykas ur vigselakten, enligt förslag som ska diskuteras i Kyrkorådet i september.

Nu läser jag propositionen i sin helhet. Jag trodde i min naivitet att det skulle bringa klarhet.
Såhär lyder dock regeringens bedömning i just frågan kring könsneutrala äktenskap:
Huvudfrågan i lagstiftningsärendet är om institutet och begreppet äktenskap ska definieras så att det omfattar par av samma kön. Frågan kan lösas på olika sätt.
Regeringen väljer att nu inte lägga fram något förslag om könsneutrala äktenskap. Det innebär att förutsättningen att äktenskap ingås mellan personer av olika kön inte tas bort. Regeringen föreslår däremot att den inledande bestämmelsen i äktenskapsbalken ges en något ändrad utformning.

Det regeringen, efter utredningar och remisser, har kommit fram till är alltså:
1. Att frågan kring om begreppet äktenskap även ska omfatta par av samma kön “kan lösas på olika sätt”. Eh ja. Det var ju rätt bra sammanfattat.
2. Att regeringen uppenbarligen ändå inte lägger något förslag om könsneutrala äktenskap.
3. Heterosexuella får fortfarande ingå äktenskap! En sån himla tur, de låg ju väldigt illa till annars.
4. Den inledande bestämmelsen i äktenskapsbalkens “något ändrade utformning” innebär
följande:
Texten som förut löd: Äktenskap ingås mellan man och kvinna. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.
Kommer från och med den 1 maj istället att lyda: I denna balk finns bestämmelser om samlevnad i äktenskap. Äktenskapet ingås mellan man och kvinna. De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.

Kommentera gärna och dementera och upplys mig om hur läget egentligen ligger till.
Är det här allt? Vad blir de egentliga konsekvenserna efter den 1:a maj? Kommer någonting förändras alls?
Propositionen kan man läsa i sin helhet här. Gör det gärna och se om ni blir klokare i just frågorna rörande samkönade äktenskap.

Inte förvånad, men jävligt onöjd

På P1 debatterar just nu Lars Leijonborg med Stockholms universitets rektor Kåre Bremer om den forskningsproposition som idag har lagts. Föga förvånande är det strategiska incidament i fördelningsindikatorerna, där både humaniora- och samhällsvetenskap missgynnas grovt.

Här kan man läsa Kåre Bremers mycket vettiga kritik.

När kommer bakfylleångesten, regeringen?

Min vän Jenny brukar beteckna ett av mina tillstånd som tazfylla. Det är då jag förvandlas från salongsberusad och normalkonverserande till att bete mig som Looney Tunes-karaktären Taz.
Jag yr mest runt och spottar och fräser. Jag upprepar samma fyllekonversationer och samma trötta skämt som jag dragit de senaste tre åren. Jag förstår inte när jag ska sluta prata och börja lyssna på andra, jag älskar bara ljudet av min egen röst och jag fulflirtar med allt och alla. Jag är aggressiv, men oförmögen till att se min egen roll och vinglar mest omkring med uppenbar avsaknad av koll på vad jag håller på med.

Jag kom att tänka på det fylletillståndet nu när jag tittar på partiledardebatten. Den sittande regeringen beter sig precis som jag gör efter sex öl på Andra långgatan. Man upprepar samma trötta repliker i en lågkonjunktur som i en högkonjunktur, vägrar se till sin egen roll, vinglar omkring med dålig sikt och utan att lyssna till några andra än sig själva. Fulflirtandet med miljöpartiet i syfte att påvisa oppositionens oenighet är ungefär lika tröttsamt som när jag försöker ragga på straighta brudar. Det enda jag hör är ett trängt fräsande och spottande, av samma karaktär som när någon av mina vänner försöker övertyga mig om att inte köpa en öl till.

Problemet är att det värsta som kan hända när jag är en tasmansk djävul är att jag drabbas av en sjuhelvetes baksmälla dagen därpå och förmodligen får skicka en del ursäktande sms samt be någon fylla i minnesluckorna.
Den baksmälla som regeringen orsakar genom sin härliga högkonjunkturs-spritfest av skattesänkningar och a-kassereformer drabbar däremot väldigt, väldigt många människor och i synnerhet de som har det sämst. Jag skäms för deras skull när de fortfarande sitter och pratar om att de har en offensiv jobbpolitik och räddar dem som hamnat i utanförskap.
Ta upp mobiltelefonen och skicka det där förlåt för igår-sms:et till paret som båda arbetat på Volvo, nu blir uppsagda och tvingas leva på 11 000 kronor i månaden var, Fredrik Reinfeldt.
Ta och besök de där människorna och få dina minnesluckor ifyllda, Sven-Otto Littorin.

Fast det är klart, när baksmällan inte drabbar en själv utan andra, är det svårare att ha bakfylleångest. Och det är klart att, precis som jag desperat brukar skälla ut vänner som bjudit på sprit och övertalat mig till att dricka en öl till och skyller allt på dem, skyller regeringen allting på marknaden.
- Asså ja okej, vi fixade spritfesten, men det var marknaden som levererade spriten. Det är marknadens fel att ni mår dåligt nu.
Precis som jag vet att jag älskar mina vänner och jag älskar när de bjuder på sprit, vet alla att högerregeringen älskar att ha det raj raj med marknaden och förmodligen satt under den där spritfesten och pratade om hur mycket den ääälschkade avregleringar och marknadspolitik.
Nu har marknaden plötsligt blivit den där oschyssta kompisen som inte går att lita på när man är berusad.
Du felriktar dina fylle-sms, Fredrik Reinfeldt. Skyll inte vår gemensamma baksmälla på din bästa supkompis.

Hej Jan Björklund!

Vet du, jag inledde min förmiddag med att läsa om taktikval. Och det gör så förbannat ont i mig. För jag tänker på alla kidsen som väljer bort alla roliga, kreativa ämnen för att anpassa sig till ditt elitsamhälle. För jag tänker på alla kidsen som aldrig tycker att de duger, som pressar sig själv tills de svimmar, gråter och går in i väggar. För jag tänker på alla de kids som sitter och kommer att sitta i evighetslånga vårdköer, bli ikörda lyckopiller och bära långärmade tröjor medan de fortsätter scora MVG efter MVG för att passa in i ditt drömsamhälle av effektivitet och duktighet.

Jan Björklund. Du och jag har ingenting gemensamt. Du och jag delar väldigt få värderingar kring hur samhället ska se ut. När jag läser om hur du hurrar över hur redan överpresterande kids med duktighetskval väljer bort kreativa ämnen för att få ännu högre poäng gör det ont i mig av hur du ens kan tänka så.
Jan Björklund, jag är så jävla glad att jag inte tänker som du. Att jag skiter i ett samhälle av effektivitet, duktighet och prestationer. Att det gör exakt såhär ont i mig när jag tänker på alla tonåringar som redan mår eller kommer må lika shitty av sitt överpresterande som jag gjorde under den tiden. Att jag vill att alla ska gå de där litterär gestaltning-, musik- och teater-tillvalskurserna istället. Att man får människor att må bra, ett samhälle att må bra genom att låta dem vara fria och kreativa, inte pressa dem till ökade prestationer. I synnerhet inte människor som inte ens är vuxna än.

Så länge jag inte tänker som du, Jan Björklund, kan jag gå och lägga mig om natten med någon slags stolthet över mig själv. Det är ju alltid någon slags tröst efter att ha läst dina prestationshyllande uttalanden.

Att fånga en fjäril (lugnaste insjö mot stormiga havet)

Det här är vad de säger om honom: Han är bra. Han är en keeper. Han är lugnare och mer stabil än någon någonsin hade kunnat tro att jag skulle kunna falla för. Han är insjön mot stormiga havet, binder fast mina fötter. Retas med mig utan att håna. Lär mig utan att mästra. Reflekterar mig utan att ta över mig. Pushar mig utan att överhöja mig. Tar ner mig på jorden utan att nedslå mig. Han är bra, han är en keeper. Sådär som kollegan säger när jag berättar om morgonen när jag vaknar av regnet mot rutan och muttrar på vägen ut att fan snart är man äntligen student igen och kan skita i föreläsningen en sån här dag. Han som förklarar att finis, vännen, de flesta har faktiskt arbeten och går till jobbet oavsett väder, så ser tillvaron ut. Sedan ger han mig en av sina regnjackor och den är alldeles för stor och jag säger att noway att jag tar på mig en sån där och går runt i och han svarar att finis, min Paris Hilton, du ska gå till bussen i tio minuter spelar det någon roll hur du ser ut?

Det här är vad de säger om mig: Jag är en fjäril, ett fågelhjärta. Jag klättrar inte bara utefter väggarna, jag kastar mig mot dem. Försöker hitta luckor och lönnhål ut ur känslorna, krossar fönster, väcker larm. Yrvaket reagerande på en annan människa och släppa in i sitt liv, hurdå? Och varför gör du så och tänker så när du ska göra och tänka som jag vill och alltid stötas mot varandra, in i varandra ibland och ibland frontalkrock och det är då jag slår på larmet, krossar rutan; springa nu? Jag är stormen, yrandet som inte får ihop saker och ting och kvar finns han som alltid somnar på en sekund och när jag lägger min arm om hans sömndruckna midja somnar jag in fortare än jag gjort på flera år. Kanske stanna? Kanske måste stanna?

Det här är som vi är: Efter festivaler och solskenshångel, där när sommaren blir höst och vardagen slår till. Så lätt är det ju att vara nyförälskad och lycklig i solskenet en dag vid Röda sten och så lätt är det att fyllefnissa ur sig att gud vad jag är kär i dig och du är det bästaste någonsin när man ölhånglar i gräset efter en spelning med ett gemensamt favoritband och så mycket svårare är det att leva upp till allting i en vardag med heltidsjobb och träning och allt som ska göras.
Baby, vardagen är inte min kopp av te alltså och det var knappast vardagen jag pratade om när jag vinsvamlade om hur bra vi är tillsammans men vardagen kommer likväl och där sitter vi med en delad vinare framför nyhetssändningar och Weeds som går från klarhet till klarhet denna säsong och vardagsbehovet av att dela alla dagens tankar med honom finns där redan.
Det där om klimatmärkning av varor till exempel. Det är ju en jättebra tanke. Men sen är det det där med att inte klimatmärka kött vs vegetariska varor eftersom man inte kan ställa livsmedel mot varandra. Trots att forskare efter forskare påpekar energislöseriet med köttkonsumtion, gaser och gödning och all annan negativ miljöpåverkan det för med sig. Det handlar inte om att man inte vill ställa livsmedel mot varandra. Det handlar om att köttindustrin har för stor makt, omsätter för mycket pengar och någonstans i allt finns djurens, miljöns och även människors lidande bortglömt. Köttindustrins makt och traditionens makt och gud, folk är så dumma i huvet och äter kött.
Det där om hushållsnära tjänster. Om det som borgarna kallar avlastning i det omöjliga livspusslet. Alla dessa begrepp som den styrande klassen tar patent på i sann lingvistisk makttradition och media som hänger på och så ordnar du upp i livspusslet, så får du vardagen att gå ihop. Köp in hushållsnära tjänster, avdragsgillt, eller varför inte unna er en långresa hela familjen eller bara barnen och gå ner i arbetstid vet jag eller ta en riktigt lyxig spabehandling och alla dessa dubbelarbetande kvinnor med ansvar över barn och hem ni måste ta hand om er själva och unna er konsumtion och massage och tjejresor till Åland och gud vet allt och ingenstans säger någon någonting om alla de som inte har möjlighet till vare sig hushållsnära tjänster, avdragsgillt eller ej, spabehandlingar, deltidsarbete, utlandsresor eller ens lite shopping. Ingenstans säger någon någonting om att en lyxbehandling på spa inte hjälper den utarbetade kvinna som gör det mesta i hemmet och har största ansvaret över barnet för det gör bara jämställdheten och den finns inga spabehandlingar för och ingenstans säger någon någonting om vilket livspussel den ensamstående mamman som dubbelarbetar och ändå knappt har råd med barnens dagsutflykt med skolan till Borås Djurpark har. Borgarklassen erbjuder lyxlösningar för en medelklass och överklass på arbetarklassens bekostnad.
- Jo jag vet finis, säger han och jag hoppar upp och ner i soffan av ilska och han stryker över mitt hår och reflekterar min ilska utan att försöka trycka ner den, bara stilla och sedan går jag helt plötsligt över till att tänka på min födelsedag och snälla snälla snälla kan vi inte göra en pinata, en stor rosa gris, jag har alltid velat ha en sån på mitt födelsedagskalas. Han som tittar tröttförälskat och säger att såklart jag ska ha en pinata på mitt födelsedagskalas.

Det här är vi, just nu, jag just nu med fingrarna famlande kring hans hand som kanske fattar hans och kanske hans lugnaste insjö mot mitt stormiga hav och fingret som darrar och tvekar, pekar mot dörren och han som lägger det tillrätta igen.