Bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp

Jag har aldrig sett mig som någon som man gifter sig med. Inte heller någon som man inleder en lång och varaktig vänskapsrelation till. Det är omöjligt att beskriva det på något annat sätt än i klyschor, men jag är inte så lätt att komma nära. Framförallt har jag haft en tanke om att jag inte är så rolig att komma nära. Det är de där mörka sidorna, de dåliga perioderna, konsekvenserna av hur jag stundtals mår som alltid spiller över på de som jag har nära relationer till. Jag är inte någon som man signar upp sig för livet med, för att göra det innebär också att man signar upp sig för skoven då man tvingas att också dela en vardag med en massa jävligheter. Dåliga sidor och annat bös får man ju alltid tampas med, i alla relationer, med att vara anhörig eller nära vän till någon med de där mörka hålen går utöver det. Man kan varken dela eller bära bördan, men man måste förhålla sig till den även när den inte är ens egen.

Jag har alltid känt att de där hålen och skuggorna är i vägen. De kommer för alltid att stå mellan mig och nära relationer. Har inte velat utsätta någon annan, inte velat blotta. Man blir lätt alltför sårbar.

Men så sitter man där på en möhippa, med vänner sedan många år tillbaka, och inser att det är just det som har hänt. Skuggorna och hålen står inte i vägen för mig och kärleken längre. För här i gröngräset sitter människor som känt mig länge. På bröllopet kommer de vara ännu fler. Människor som tagit långa promenader med mig när jag grävt ner mig i mina tankar. Människor som jag haft långa samtal och gråtit tillsammans med. Människor som i sömnen hållit om mig och hyssjat lugnande när jag skrikit av mardrömmar. Människor som jag berättade om det förflutna, om svåra saker, utan att jag någonsin känt mig utlämnad utan bara trygg och lugn. Människor som släpat mig ut ur lägenheten, när jag inte orkat lämna den eller kommit över med favoritgodis och film när jag fått mitt hjärta krossat. Människor som lånat ut madrasser vid sin säng och låtit mig sova där när jag inte vill sova själv och som hållit hårt i mina axlar när marken rämnat. Människor som jag sena och onyktra nätter pratat klass, bakgrund och samhällsilska med. Människor som fått mig att skratta så jag nästan tappar andan, som jag dansat långa nätter ihop med, varit bakfull och tvär tillsammans med och som jag delar många av mitt livs bästa stunder med, oavsett hur livet har sett ut i övrigt.

Det finns så många människor som inte vikit undan, som inte släppt taget och de blir fler och fler. Många av dem sitter där på möhippan och quizar på frågor om mitt liv och skrattar tillsammans. Ännu fler av dem förbereder Sundsvallsresa för att fira mitt bröllop.

En av dem är han som jag delar min vardag med, som jag kommer att säga ja till. En sen kväll, strax innan sömnen, håller vi om varandra och jag säger att jag inte är någon man gifter sig med, för han signar också upp sig för dåliga perioder, skov och mörka sidor då jag kommer att vara behövande och inte vara mitt bästa jag.
”Det vet jag väl”, säger han.

Och jag litar på det, jag litar på dem som nu finns där. De som gör mig sårbar och samtidigt alldeles osårbar. I övermorgon gifter jag mig.

Vad ska feminismen med män till? Och vad ska män med feminismen till?

Jag lever ihop med en person som, liksom jag, är skribent och feministiskt engagerad. Det är oftast oerhört roligt. Människan jag lever med är dessutom ohyggligt smart och rolig, vilket märks i hans texter men också en vetskap man har när man sovit i samma säng som honom i snart två år. En av de saker som dock blir tydligt kring hans hype och vår relation är hur ofta det påtalas vilken fin feministkille jag har hittat. Hittills har, så vitt jag vet, ingen gratulerat Gustav till vinsten av att ha en feministisk tjej. När det kommer till mig verkar jag ha scorat högsta vinsten enbart genom att lyckas ha en relation med en dude med någon slags feministisk medvetenhet.

Det är ibland roande, men ofta också irriterande, när personer som inte vet någonting om vår relation och väldigt lite om honom privat hyllar honom som den fina killen i relationen. Lite har vi oss själva att skylla, som ett av de där mest irriterande twitterparen. Men samtidigt ter det sig ganska naturligt att skriva saker i vardagen som inte är för privata och då ligger det närmare till hands att skriva om att ens kille städat lägenheten efter en nyårsfest än att nämna det där tretimmarsgrälet.

Det är obehagligt hur det feministiska epitetet på en man fortfarande, så oreflekterat, betraktas som en så åtråvärd egenskap. Som om vi inte vet att en ideologi eller politisk tanke ofta säger väldigt lite om personen privat. Att tycka att personens tankar och debatterande texter är kloka och bra sätter inte nödvändigtvis likhetstecken med hur personen är privat. Men dessa likhetstecken dras fortfarande gärna mellan feministiska mäns åsikter och privata förehavanden. Vi är fortfarande en smula besatta av dessa Fina Män och lika ofta är de Fina Männen minst lika besatta av att påtala sin egen finhet. De avvärjande tweets av typen ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag har minsann aldrig gjort något sådant här” i samband med att #prataomdet exploderade på Twitter bevisade återigen hur stark normen är kring Fina Killen. För att inte tala om Ordfront Magasins Johan Berggrens gamla blogginlägg om att feministiska män borde börja slå sig för bröstet. Fina feministkillen är helt enkelt en lika åtråvärd mytbild att leva upp till som den om Starka feministtjejen. Sådana som står över alla destruktiva mönster, roller och gått vidare till någon himmelsk feministisk insikt där man fungerar som Feministen i Platons idévärld i alla lägen.

Själva idén om den fina feministiska mannen går förmodligen att spåra i den grundläggande frågan vad män egentligen ska med feminismen till. Uppenbarligen finns tanken om att inte bara feminismen per se, utan även själva begreppet, exkluderar män och borde ersättas av något bättre. Fortfarande påpekar ohyggligt många att det minsann är skillnad på feminism och jämställdhet. Huruvida det innebär att den historia av strukturellt förtryck mot kvinnor också är någonting vi kan lägga bakom oss när vi skiter i det där jobbiga feminism-begreppet är ingenting som jag riktigt har förstått, men med tanke på att den är en alltjämt levande historia som återupprepar sig själv i allehanda obehaglig statistik runt om på jorden verkar det minst sagt som ett skygglappstänkande. Så länge det finns obestridliga bevis på att människor dör till följd av ojämställda förhållanden har jag också svårt att se det där offerkofta-ordet utan att få en fadd smak i munnen. Att tycka att mediafeminister på 2000-talet ter sig en aning gnälliga är en sak, att börja sucka över offermentalitet i tid och otid är samma typ av historielöshet som att anse att det helt plötsligt ska heta ekvivalism för att män i västvärlden känner sig missgynnade efter årtusenden av obestridlig makt. Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång.

Problemet uppstår snarare när inte ens etablerade och medvetna feminister verkar kunna se att män har mer att vinna på feminismen än att de kanske blir lite mer hyllade som fina män. I början av december var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på Gudrun Schyman, Unni Drougge och, redan omnämnda partner of mine, Gustav Almestad. Det skulle handla om feminismens framtid, men handlade mest om hur Feministiskt Initiativ hade fallit offer för blockpolitiken. Jag antar att jag borde ha känt mig träffad, jag som slutligen röstade på Miljöpartiet, men istället var jag mest frustrerad över en påtaglig brist på självinsikt i partiets problem. Det handlade också om en feministisk backlash av näthat och arga män, där jag återigen förvånades över att så framträdande människor med makt och pondus som Drougge och Schyman ens lägger energi på att bekymra sig över små ynkliga troll och skvallerkärringar när de har en gigantisk plattform att göra bättre saker av sin tid.

Riktigt intressant blev det inte förrän mot slutet då frågan om vilka som borde driva den feministiska kampen framåt ställdes. Gustav svarar att fler män borde bli engagerade. Exempelvis skulle alla daddy-bloggare, som spyr skit över kvinnors förfördelning rörande vårdnad av barn, börja se det som ett tecken på ojämställdhet istället för bevis på kvinnors makt. Att kvinnan ses som den primära föräldern drabbar både kvinnor och män och vårdnadstvister är ett typexempel på hur denna norm fortfarande styr och ställer. Unni Drougge instämmer, fler män borde vara med i den feministiska rörelsen. Dessutom är det är ju så oerhört sexigt med feministiska män. Titta bara på Gustav, vilken härlig man han är. Schyman nickar likaså, fler män behövs eftersom det är viktigt att de stöttar kvinnornas kamp.

Plötsligt fick jag lite insikt i att denna förbannade myt om den fina, feministiska mannen inte bara kommer från Ronnie Sandahls romantitlar och uppblåsta vänstermän. Den lever och frodas bland feministiska kvinnor och handlar om ett totalt feltänk kring vad män har med feminism att göra. Lika mycket insikt fick jag i hur svårt detta ständigt pågående könskrig verkar vara att överbrygga. Det behöver inte ens handla om extremer, som Pär Ström. På ett håll står ledande feministiska kvinnor och vill att män ska bli bättre på att stötta kvinnornas kamp. På ett annat står mediamän och undrar varför deras situation inte är intressant i den feministiska rörelsen idag. Allt görs till en könad dragkamp av offerstatus och förtryck och mitt i allt står media och älskar rubriker om vilket kön som egentligen har det jobbigast och vi ska tycka mest synd om.

Mot bakgrund av det blir det lite mer tydligt hur mitt privatliv tolkas. Att jag ser det som självklart att vi försöker dela upp allt det tråkiga därhemma handlar mer om common sense när vi bor under samma tak och skiljer sig väldigt lite ifrån uppgörelser som jag haft med flickvänner och kompisar som jag bott med. Ändå kommer vår vardagsuppdelning och vårt liv tillsammans att tolkas könat in i minsta detalj. Mitt slarv och min lathet kommer inte sällan att tolkas som en subversiv handling, trots att jag mest tycker att det är skitjobbigt att känna mig omyndigförklarad när Gustav påpekar att det inte är så smart att sopa ner smulor på golvet när det är nystädat. Att jag tycker att det vore fantastiskt om min pappa tog mer ansvar i köket handlar väldigt lite om att han skulle vara mer av en feministisk manshjälte då. Snarare tror jag att det vore självförtroendehöjande och stärkande för honom att, som vuxen människa, kunna bjuda på någon annan mat än ugnspannkaka. Ändå tolkas det som en feministisk kamp för min mamma, där pappa antingen blir hjälte eller patriark.

Så länge könskriget pågår kanske jag helt enkelt får leva med att tilldelas rollen som hon som lyckades scora den fina feministiska mannen med de långa ögonfransarna och kloka tankarna som stöttar kvinnor i sin kamp. Men med detta bittra konstaterande vill jag ändå ge er denna information: Vi har inte en perfekt, feministisk relation. Ni vet inte vilken dy vi varit i och fortfarande stundtals harvar runt i. Ni vet väldigt lite om oss som privatpersoner. Allt ni ser är glimtar av the good stuff. Två människor som på något vänster försöker få en relation att fungera, trots alla gamla skitmönster och skräp. Två personer som båda tror på feminismen som ett sätt att befria människor, oavsett kön, från inlåsande normer. Ingen av oss är särskilt fina människor, vi gör väl vårt bästa helt enkelt.

Män, våga vara privata

Alltsedan jag började blogga runt 2006 har mailen och kommentarerna anlänt med jämna mellanrum. Varje gång som jag använder min erfarenhet av att ha blivit uppfostrad till kvinna och gör en politisk analys av det kommer invändningarna från män.
”Tror du att män har det så lätt då?”
”Det är faktiskt minst lika jobbigt för killar, varför skriver du ingenting om det?”
”Varför ska det jämt handla om kvinnoproblem, kan du inte skriva något om hur män har det?”
Mitt svar ända fram till nu har varit detsamma: När jag använder min personliga erfarenhet, utifrån vad jag uppfattar som strukturer kring kön, kan jag inte skriva om manlig erfarenhet. Jag har ingen. Jag kan skriva om att inte känna mig bekväm i könstillhörighet och jag delar många erfarenheter med män. Men jag kan inte skapa en erfarenhetsbaserad politik på samma sätt. Min uppmaning är också alltid likadan: Skriv själva. Starta en blogg och skriv om att vara fast i mansrollen, vara tysta och duktiga killen i ett klassrum av stökiga grabbar, skriv om relationen till kroppen, sexualiteten och känslorna. Våga vara privat och personlig, gör politiska ansatser utifrån er egen erfarenhet. Gör feminismens slagord från 70-talet till ert också, ni som menar att män bör bli mer inkluderade i feminismen.

Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.

Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.

Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.

Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.

Krönika publicerad i ETC 27/8

Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.

Enkätsvar

En smula relaterat till föregående inlägg och diskussion om genus och uppdelning hemma tänkte jag svara på Hanna Fridéns enkät. Inte så mycket som ett könsstereotyptest och jag håller inte med Hanna om att det måste vara heteronormativt eller ens heterorelationsfolk som svarar. Det vore nästan ännu mer intressant om svaren blandades upp av samkönade par eller varför inte kombos. Kanske skulle de visa på att ojämlikhet och maktobalans ofta finns, oavsett typ av relation och att genus och strukturer förvisso är en viktig nyckel till förståelse av interpersonella maktstrukturer, men långt ifrån hela sanningen. Det vidgar också förståelsen av vad vi uppfattar som könsstereotypt.

Meeen med det sagt lever jag i en heterosexuell samborelation och mina svar ser ut som följer:

Namn: Elin Grelsson

Kön: Nä

Ålder: 26

Bor: Göteborg

Bor ihop med partner: Ja

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande? Han, i synnerhet datorer.

Vem är bäst på matlagning? Han gör oftare vardagsmat som blir bra och god, jag kan anstränga mig ibland men han håller högre lägstanivå än vad jag gör.

Vem lagar vardagsmaten? Han. Men det beror på vad man räknar som vardagsmat. Jag är bra på att ställa fram bröd och säga ”varma mackor till middag eller?”

Vem lagar lyxmaten? Båda. Som sagt, när jag anstränger mig blir det bra men det är sällan. Och vi lagar i stort sett aldrig lyxmat om det bara är vi två.

Vem städar? Båda. Varsin städvecka. Jag tycker mer om att städa än vad han  gör och torkar golv och dammtorkar också. Jag hatar att tvätta, så han sköter tvätt. Han diskar mer och oftare än vad jag gör.

Vem sköter avloppet? Ingen situation har uppkommit, mer än stoppen i handfatet som han fixade.

Vem är bäst med bygg? Dude, jag kan inte ens sätta ihop den enklaste IKEA-möbel. Det är inte svårt att knäcka mig i hantverkarskills.

Vem är mest mån om att inreda? Jag. Men jag är mer mån om att ha det ordnat omkring mig och inte saker liggande huller om buller och att allt ska ligga på rätt ställa och så vidare. Mer än något genuint inredningsintresse dvs.

Vem har mest kläder? Jag har mest kläder, han mest skor.

Vem tjänar mest? Jag, fast under sommaren kommer det nog att vara han.

Vem tar oftast initiativ till sex? Jag. Ibland sexinitiativ, ibland bara Farbror Överkokt Blomkålsbeteende. Jag är överlag mer på i vilket fall.

Vem vill oftast mysa? Mysa är ett vidrigt ord. Jag skulle aldrig ha en relation med någon som gillade att ”mysa”.

Vem ringer mest? Vi ringer i princip aldrig. I så fall ”öh var är du, jag är här nu”-samtal. Eftersom det är jag som alltid är sen blir det han. Fast jag ringer mer när jag är bortrest, vilket jag är i större utsträckning än vad han är.

Vem SMS:ar mest? Han.

Vem festar mest? Han har definitivt varit den som festar mest av oss fram till senaste månaden, just nu är det ganska jämnt mellan oss.

Parmiddagar? Nej, helst inte. Känns inte riktigt som att vi är parmiddagsmaterialet direkt. På vår hittills enda middagsbjudningen konstaterades det att jag hånglat med nästan alla i sällskapet och sedan blev det mest fylleslag och utgång av det hela.

Vem har svårast för att möta den andras vänner? Jag, beroende på vilka vänner det är. Några hade jag till exempel jättelätt att träffa och gillade på en gång, men vi hade mycket gemensamt och det kändes som om vi hade kunnat bli vänner oavsett faktorn att vi känner varandra genom honom. I andra sammanhang där hans vänner är med och jag inser att det är människor som jag är ointresserad av och aldrig skulle umgås med om det inte vore för honom blir jag sur och tyst flickvän och vill inte hänga. Han är mest killen hela dagen och blir kompis med alla.

Föräldrar? Samma här. Gustav glider in och är killen hela dan, mamma kallar honom svärmorsdröm och de bondar på Facebook. Jag är mer stel, avvaktande och rädd att inte vara bra nog.

Vem tycker bäst om barn? Jag tittar mer på barn, men han är mer obekymrat barnplanerande och förmodligen den som är bäst med barn också.

Modet i ett midsommarbrev

Jag gick i sjuan och han gick i nian. Han var den vackraste människan som jag någonsin sett och under ett helt läsår byggde jag upp en tillvaro kring honom, trots att jag aldrig vågade säga ett ord till honom. Jag visste när han hade håltimme, jag analyserade sekundblickar i timtal och skrev upp i min dagbok vad han haft på sig.

Den midsommaraftonen då jag gått ut sjuan var vi på samma logdans. Efter middag och tal började dansbandet att spela. Jag stod i vinbärsbuskarna utanför och smygdrack vin med mina vänner. Det var då jag kände hans händer på mina axlar, som självsäkert snurrade runt mig. Han frågade om jag ville dansa.

Jag kunde inte dansa. Jag hade skolkat från alla gympalektioner och kunde inte ett endaste grundläggande foxtrotsteg. Jag trampade på hans fötter, tappade takten, rodnade, bad om ursäkt. Han sa att det inte gjorde någonting, att jag bara skulle låta honom föra. Jag tänkte på Dirty Dancing-Johnny och Baby, det här var vi, när han la sin kind emot min och snurrade omkring mig. Vi dansade två låtar. Sedan snurrade han runt mig en sista gång, tackade för dansen, så gick han.

Den natten sprang jag hela vägen hem, genom ängar och på grusvägar tills fötterna värkte. När jag kom hem författade jag ett långt brev, där jag la mina samlade känslor som byggts upp under ett helt läsår av avståndsstirrande, jag skrev om hans blå ögon och undrade om han ville bli min. Nästkommande förmiddag klistrade jag igen kuvertet och la det på brevlådan.

Den sommaren väntade och längtade jag mer än jag någonsin har längtat och väntat. Det krävde en rad tidsspillande aktiviteter såsom att skriva långa dagboksanteckningar, stirra efter postbilen, lyssna efter telefonen, rusa till brevlådan och hetsigt fingra igenom dagens postskörd för att därefter peppa upp sig själv igen.

Några dagar innan skolan skulle börja igen träffade jag på en klasskompis. Jag hade fortfarande inte hört någonting från mitt kärleksobjekt, men hoppet levde alltjämt, om än med en något slocknad låga.
– Jag vet inte om du vill veta det här, sa min klasskompis. Sedan berättade han om festen som han varit på för någon månad sedan. Festen som alla varit på, sådana som blev inbjudna, jag var inte en sådan. Hur mitt brev, någon gång under småtimmarna, tagits fram. Den vackraste hade läst upp mitt brev för hela festen. Sedan hade de alla skrattat.

Jag lovade mig själv med största sannolikhet att aldrig bli kär igen och denna lärdom glömde jag lika fort bort när jag någon månad senare förälskade mig i en tjej i min parallellklass. Men jag tror att jag lärde mig någonting om sårbarhet. Numera betraktar jag den där fjortonåringen, lika delar fascinerad som avundsjuk. Hon som refererade till en människa, som hon aldrig ens talat med, i termer av kärlek. Hon som varken var medveten om, eller brydde sig om, den risk som hon utsatte sig själv för i ett femsidigt midsommarnattsbrev med metaforer kring hans blå ögon. Hon bar ett enormt mod och i efterhand beundrar jag henne så.

Krönika publicerad i VK Kultur 28/4

Vi var fortfarande vi

Det var aldrig ett beslut grundat på vare sig kärlek eller längtan. Snarare var det omständigheter och logistik som gjorde att människan som jag levt i en relation med i ett år plötsligt gick och blev min sambo. Personen som jag delade min lägenhet med flyttade ut, jag hade tre rum och hög hyra själv och behövde en ny inneboende. Efter en översikt av min bekantskapskrets och deras bostadsbehov konstaterade jag ganska snabbt att pojkvännen var förstahandsvalet. Han är en av få människor som jag orkar umgås med under längre tidsperioder och han hade inget förstahandskontrakt att förlora.

Det var en tråkig och logistisk uppgörelse från bådas håll. Vi testar väl det här över sommaren, så länge vi har lägenhet, det är enklast så. Ingen av oss såg det som vare sig något permanent eller ett stort steg. Vi bodde ju båda redan med andra, hade kombos, sambos och kollektivboenden bakom oss. Att det nu var vi som bodde ihop var varken mer eller mindre.

Sedan kom reaktionerna. När han berättade att han skulle flytta in, när jag sa att min nya inneboende var pojkvännen. ”Åh, ni ska bli sambos!”, sa människor med eftertryck på ordet sambo och lät lika delar förtjusta och förvånade. Vi hade inte tidigare varit paret som utmärkte sig i vare sig stabilitet eller framtidsplanering. ”Vilket stort steg!”, sa många och undrade hur det kändes. ”Sambofällan”, sa folk, ”nu kommer du att sluta gå ut och stanna hemma framför TV:n istället”. Vi sa båda att det väl inte var så mycket mer än att det fungerade bra just nu och så får vi se hur det går.

Veckan innan han skulle flytta in hade alla utsagor börjat krypa in under huden på mig. Det som hade varit en rolig och praktisk uppgörelse hade förändrats till ett framtidsval av episk mått. När jag blundade och försökte sova blinkade ordet framför mig i versaler: SAMBO. När jag vred och vände på mig hölls en lång monolog i huvudet som kretsade kring tristess, kärnfamilj, heteronormativitet, småtjafs och vardagslogistik. Minnet av mig själv som förälskad och lillgammal 20-åring, som plockade upp kalsonger efter dåvarande sambon och planerade matlagningen för en vecka framåt. Minnet av mig själv som ännu yngre, en brådmogen och kontrollneurotisk 18-åring som började städa min och dåvarande flickvännens lägenhet redan innan jag kom innanför dörren.

Så flyttade han in. Vi åt pizza, vi slösov, vi orkade inte ta hand om disken, vi drack rödvin på en tisdag för att vi kände för det. Han suckade över min oordning i köket, jag gnisslade lite om att han inte packat upp allt i sovrummet än. Sedan sa vi att vi väl ses någon gång inatt och jag gick ut och härjade. Sent på natten ramlade jag hem. Ner i min säng där en varm kropp mötte mig i sömnen. Ingenting blinkade framför mina ögon längre. Vi var inte sambos. Vi var fortfarande vi.

Krönika publicerad i BT Kultur 24/4

Länk it like it’s hot

Mellan IKEA-besök, romanskrivande och inflytt och utflytt av kombos i min andrahandstrea hinns det med lite annat skrivande också.

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Dagboksblogg, vardagsblogg, bitterfittsblogg

Kanske beror det bara på att det snöar igen. Det vräker ner utanför fönstret, mina ambitioner att springa kommer av sig, allting kommer av sig. Bredvid mig på skrivbordet ligger den långa att-göra-listan och ingenting bockas av. Jag funderar på mer kaffe, funderar på mer ingefära i vitaminsmoothie, ger upp. Vissa dagar hjälper ingenting, kanske endorfiner. Möjligen endorfiner, ett hårt träningspass, men de hinns inte med idag  och jag hatar det.

Kanske beror det på förra veckan. En hel vecka vigd åt romanen, hemligt Stockholmsbesök i den där lägenheten som blivit min frist. Julias lägenhet är den som jag har flytt till med brustet hjärta, självhat, tvivel eller bara behov av att komma bort. Den bäddsoffan har jag gråtit, varit full och skrattat mig tårögd i. Min vardag i Stockholm är just också vardag. Jag börjar hitta hjälpligt, kan tunnelbanan hyfsat, har mängder med vänner att träffa. Jag köper frukost, skriver, går och tränar, har något möte, skriver lite mer. Vardag i Stockholm är också vardag, men en så mycket enklare sådan. I en vecka kopplar jag bort allt ifrån ekonomisk oro, relationen med Gustav till om jag har någon mat hemma. Jag glider omkring och är bara min egen.

Jag kommer tillbaka och lyckas upprätthålla det jag lovade helgen innan, att umgås mer, att göra mer. Blir lycklig av att träffa vänner, åka på utflykt, dansa på Högkvarteret med hemmaglömd mobiltelefon. På söndagen efter min återkomst tar jag en promenad med bästa vännen och allt är nästan som när vi bodde i samma hus, var halvt arbetslösa singlar med för hög alkoholkonsumtion. Det här är det bästa med min bästa vän: Hon är den enda som jag nästan aldrig pratar politik och diskuterar samhället med. Jag har stundtals sett det som en brist hos oss, men nu vet jag bättre. Med henne är det bara känslor, relationer, sex, ångest, tveksamheter, livet. Vi går runt i snöglittriga Slottsskogen i snabb fart och pratar, pratar, pratar och det är så skönt, det gör mig så mänsklig.

Men sedan faller det. Måndag, tisdag, jobba och vara effektiv. Lyckas återvända till parlivets samvaro, efter en vecka av me myself and I och knappt minnas att vi var ihop och just det, nu skulle tider bändas och anpassas igen. Den här människan, han är här nästan hela tiden. Fnittrar framför Youtube-klipp när jag skriver och msnar med en kompis när jag sköter bokföring och jag älskar honom för det, jag älskar just det där lugnet som han ger mig när jag avbokar allt en kväll och vi maratonser Arrested Development, men det tar alltid tid att komma in i det igen. Måndag, tisdag, träna, springa, skriva, fakturera. Men sedan kommer onsdag.

Jag vet inte varför jag bloggar istället för att sköta pressjobbet för Textival, skriva lång artikel till GP Kultur eller åtminstone städa bland allt damm i mitt rum, kanske springa, bara göra någonting. Men det tar slut, jag tar slut, det bara fortsätter snöa och mittemot mig sitter han vid datorn och pratar om fredagsfylla och jag älskar honom och den bekymmerslöshet som jag vet inte existerar, men åtminstone verkar så, men den gör mig också så ohyggligt provocerad. Jag vet att han bär på lika mycket oro som jag, men den märks inte och tar sig inte samma uttryck. Kanske genusrelaterat, uppfostran, vad vet jag. Jag blir arg, jag blir bitter, jag blir en jävla martyrfitta som pratar om att ingen borde få ha roligt imorgon på den där festen som alla ska på för jag kan inte gå dit, måste jobba och upp tidigt på lördag och vara med i Morgonpasset helg. Han blir arg, för såhär är våra gräl nuförtiden. Det första året antingen lycka eller dra åt helvete ditt svin jag vill aldrig se dig mer och jag orkar inte mer, men numera lugnt gnagande på varandra. Småbråk som blossar upp då och då. Jag är sur, han blir arg, jag blir arg, sedan halvsams, lite TV-serier och ligga på det.

Vi ska åka till Borås, Debutantprisutdelning, och jag klagar, vill inte gå. Vill vara hemma, orkar inte. Han påpekar det oerhört sanna att jag alltid avstår från allt som kan vara roligt och inte direkt jobbrelaterat för att ha ännu mer tråkigt, jag vet att han har rätt. Jag vet att jag väljer, som jag alltid valt. Vara duktig, vara tråkig och sedan få höra att jag borde slappna av lite, ha lite kul. Mäta mig mot folk som super och slarvar, i hemlighet tycka att jag ändå är lite bättre än vad dem är. Så kan jag sitta hemma och martyrklaga, det är också ett sätt att vara bäst på.

De ringer från Aschberg på TV8, vill att jag ska vara med på måndag och prata OS och sporthat, säger ja, ångrar mig kanske sedan. De vill sätta mig på ett flyg till Stockholm, jag är flygrädd, jag är TV-rädd, jag är mediatrött, orkar inte. Det är så mycket med det här livet, hela tiden. Samtidigt en anledning att komma bort, alltid anledningar att komma bort och han kontrar med att han ska supa på måndag och jag blir avundsjuk och arg igen. Sitter med bokföringen, konto och debet och han planerar utgång och jag vet att det inte är så enkelt, men hans bekymmerslöshet gör mig galen och jag säger att jag skulle byta liv, vilken dag som helst, men menar det nog inte. Avundas supa mitt i veckan, inte planera så mycket, inte vara så trött och arg hela tiden, men vet inte hur jag annars ska vara. Alkohol är en av mina kvarvarande kaloriräkningsnojor och har man druckit alkohol kan man inte träna dagen därpå, så jag förstår inte människor som kan dricka flera dagar i veckan och ändå vara så snygga. Jag blir tjock och finnig, sladdrig, det är inte värt det.

“Jag kommer gå ut imorgon, jag försöker sätta ner foten här”, säger han och jag eskalerar i bitter jävla barnslighet när jag svarar att han väl kan försöka sätta ner foten i någon framtida relation istället och låta min avundsjuka och mitt kontrollbehov styra och ställa i den här. Vi skiljs åt så, ska väl åka till Borås i snöstormen, ska väl skriva lite text, kanske hjälper kaffet och kanske hinner jag ta en joggingtur. Tar på mig stövlarna, de trasiga som jag fortfarande har eftersom jag inte ids köpa nya då det ändå är vår snart. Har jag tänkt i någon månad nu och sedan går jag ut  i snögloppet, pulsar till Ica, köper snus och det är bara en torsdag i februari och blir nog bättre snart, snälla säg att det blir bättre snart?

Jag är med dig för att jag inte kan låta bli

Alltfler omkring mig börjar tala om kärleken som självklar. När den är på riktigt, när det verkligen bara är bom pladask och himmel och pannkaka. Då allting bara känns rätt och himlastormande och man tutar och kör. De känner så, många som jag träffar.

Jag är lika delar fascinerad och avundsjuk. Jag har aldrig känt det där. Eller fel, jag har känt det någon gång, men det har dessvärre inte resulterat i något grandiost samförstånd av självklarhet, pang bom. Jag tyckte naturligtvis som djupt idolförälskad tioåring att det var en fullständig självklarhet att jag och Peter Jöback, när även jag uppnått vuxen ålder, skulle finna varandra. Det gick väl sådär, för att uttrycka mig milt.

Senaste gången som jag i hela min kropp kände att kärleken var alldeles självklar, rak och enkel, att det inte fanns något annat alternativt än han och jag, slutade det med att jag blev i det närmaste psykotisk. Han var inte riktigt med på den där självklarheten, som jag tog för given. Med facit i hand var det lika bra att någon av oss satte stopp för det som kunde ha slutat vara en vacker sommarromans och istället bli ett kaotiskt och bittert långdistansförhållande. Men just då, när allting var så självklart, slutade det istället med att jag skickade Carolastalker-inspirerade sms om att vi två tillsammans var Guds vilja. (Senare berättade en vän för mig om en pinsamhetsklausul som man kan åberopa. Den innebär att allt man skriver, säger och gör det första dygnet efter att man har blivit dumpad inte räknas. Angående den kristna stalkermetoden vill jag gärna hänvisa till den klausulen).

Det har funnits dem som borde varit självklara. Då jag kunde se med både själ och hjärta att hon och jag var perfekta. Det fanns inte en spricka, ingenting som skavde och störde mellan oss. Allting var bara ljuvligt perfekt, hon var min matchande pusselbit, min apelsinhalva, vilken klyscha man än väljer. Men ingenting var i realiteten självklart och allt kändes fel. Det blev för perfekt, för lite sprickor, jag kunde inte se hur det skulle gå till att leva upp till en sådan teoretisk perfektion.

Det har funnits dem som var självklara, men som ändå blev mindre självklara. Han som jag spanade på i gymnasiekorridorer och fik i flera års tid. Gav honom kodnamn, fnissade och rodnade när vi gick förbi varandra. Som jag fortsatte vara avståndsintresserad av, trots att jag hade en annan relation. En person som jag Lunarstormstalkade och läste alla hans dagboksinlägg. Fem veckor efter att det tagit slut på min dåvarande relation mailade han mig på Lunarstorm. Några veckor senare var vi ihop. Allt detta att leva upp till, allt som skulle vara så självklart och perfekt. Jag med mitt nyligen brustna hjärta och plötsligt heterorelation-förvirring. Åh, vilket kaos. Jag gjorde slut, var otrogen och friade om vartannat. Någon självklarhet fanns i vilket fall inte.

Och så den nuvarande relationen. Den minst självklara som jag någonsin har varit med om. Andra talar om framväxande kärlek, en plötslig känsla av att det är rätt, brist på rädsla och hoppa rakt in i kärleken. Jag minns en bloggkille med flickvän, som väl förvisso var internettrevlig men inte så mycket mer. Det första mötet, på en hemmafest hos honom, var en katastrof. Han var dryg, pladdrig och pratade bara om sig själv. I vanliga fall hyser jag en förkärlek för självupptagna players, eftersom det ger mig utrymme att vara sarkastisk och dryg tillbaka. Dessvärre var han så pass berusad att alla mina sarkasmer och roliga bifall gick honom totalt förbi. Epic fail. En människa som bara pratar om sig själv och dessutom inte ens noterar min humor är bland det mest oattraktiva som jag kan tänka mig.

Den gången då jag tillslut insåg att jag i realiteten var attraherad av honom var på en annan fest flera veckor senare. När han stod med sin dåvarande flickvän på dansgolvet och tryckardansade till Dirty Dancing-soundtracket. Jag såg hans armar om henne, hans blick fäst på hennes leende, deras interna skratt åt danssteg. Det värkte i hela kroppen och jag förstod inte varför förrän jag insåg att jag ville vara hon. Jag ville vara den som dansade med honom. Den självklarheten löste jag genom att ligga bort känslan med någon helt annan.

Så småningom hände saker, men någon självklarhet bodde inte däri. Har aldrig funnits. Snarare en kaotisk strävan efter att hitta fram, hitta ett sätt, hitta någonting som fungerar för oss. Aldrig ett minsta hopp utan att analysera och väga för och emot. Inget beslut utan tvivel. Däremellan kriser, svek, uppbrott och dramatik. Och ibland, tack och lov, bara vila i varandra och känslorna.

Mer än en självklarhet ser jag kärleken som ett famlande. Tafatta grepp efter att fånga känslor, stunder. Försiktiga närmanden mot den andra, ständiga försök att nå fram, hitta rätt, hitta någonstans i alla fall. Ständiga viljor som ska jämkas, ryggsäckar som ska packas upp med allt skräp däri som ska sköljas öppet och trasslas ut. Inte förlora sig själv, men våga låta någon annans konturer möta ens egna, låta dem skära i varandra ibland. Tafatt och klumpig, aldrig självklar är den kärlek som jag vet.

Jag kan önska något annat. Att någon gång möta någon som inte innebär rädslor, dramatik och trassel. Att få känna den där pang bom självklarheten. Den enda självklara konstanten i mitt liv har alltid varit jag själv. Ändå kan jag somna in i en alldeles självklar ro, med hans hjärtslag bultande mot min ryggrad. I stillsam visshet konstaterar vi det enda vi någonsin kunnat veta: Jag är med dig för att jag helt enkelt inte kan låta bli.

Till Sveriges alla redaktörer och tidningsmakare

Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan.
Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.

Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade “experter” med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.

In the morning I fled, left a note and it read "Someday you will be loved"

Det var hösten 2005 som vi började jobba på samma ställe. Jag läste dubbla helfartskurser och jobbade deltid, svimmade av utmattning och fick magkatarr. Hon läste lite genusvetenskap, gick på alla klubbar som jag aldrig hade tid att gå på och som jag prioriterat bort för samboliv innan. Första dagen som vi sorterade kuvert på kontorsjobbet ihop, slutade med att vi gick på Laaksokonsert ihop på kvällen.
Hon var ett annat sätt att vara ung. Långa utenätter, singelliv, stökig lägenhet och restpoäng. Där stod jag i all min ordning och mötte för första gången lyckan i kaoset. Hon var den som fick mig att förstå att varken jag eller världen gick under om jag glömde bort att bädda sängen en dag.
Alltmer började jag försumma skolan och åka till industriområdet för att datorknappa och packa kuvert istället. Där var hon och hennes vän, våra CD-skivor med indiepop och P3-lyssnande. Långa samtal och lika långa ögonkast efter henne när hon inte såg.

Det var den hösten som Death Cab For Cutie släppte Plans och P3 spelade Soul Meets Body minst fem gånger om dagen. Hon och hennes vän suckade över hypen och jag låtsades också ha älskat Death Cab i flera år, för att inte verka töntig. De tjatade med mig på torsdagsklubbar och vi stod längst fram på Le Sports debutspelning i Göteborg och dansade oss svettig. Jag glömde ringa pojkvännen när jag kom hem och jag orkade mig inte upp till föreläsningen dagen därpå, men ingenting spelade någon roll när jag fortfarande nynnade på Tell No One About Tonight och hade hennes parfymdoft över kroppen efter intensiva kramar på dansgolvet.
Ingenting spelade någon roll när vi såg på varandra länge över kuvert och etiketter till ljudet av Your Heart Is An Empty Room, när vi spelade Plans för femte gången på raken i sorteringsrummet.

Det var den hösten då vi upplevde första snön och smälta flingor på tungan, bakfyllemat, drinkar och fnittriga eftermiddagar tillsammans. Den som sedan blev en vår då mina blickar blev alltmer intensiva på hennes bredbrandiga, tighta tröjor, överläppens rundning och de tighta jeansen när hon rörde sig i kontorslokalen. När hennes avskedskramar dröjde sig kvar och jag aldrig ville sluta dofta av hennes parfym. Det som blev alltmer intensiva skämt om att bli tillsammans, skaffa barn ihop. Jag som försökte förklara för pojkvännen att det ju bara var på skoj och sedan somnade intill honom med bultande hjärta vid tanken på att få godmorgonkrama henne på kontoret nästföljande morgon.
Den våren som övergick i att hon låst in sina nycklar efter en utekväll ihop och var tvungen att sova över hos mig. Hur vi låg halvnakna i samma säng och jag tänkte så intensivt på att inte offra något för att få kyssa henne. Vände ryggen till och kände hennes andetag bränna i nacken. Vakade hela natten i en stenhård kamp med mig själv och impulser genom hela kroppen om att få röra vid henne.
Jag övergav alla parkvällar, festerna som jag hade lovat att gå på för att vara med henne och hennes gäng. Vi satt i parker med vinflaskor, pratade litteratur och filosofi, flirtade och mina händer snuddade ständigt vid hennes.
Våren blev maj och löven slog ut och på hennes födelsedagsfest gav jag upp mitt sista försvar. Mina läppar var täckta av hennes röda läppstift, min kropp av hennes parfym och håret trassligt efter intensiteten. Jag kunde bara kapitulera och berätta för honom om vad som hade hänt. Vi grälade och grät och några dagar senare skulle jag träffa henne för att prata ut om vad som hänt.
Vi satt på fiket som glömt att Death Cab var höstens hype och fortfarande spelade Soul Meets Body och log snett mot varandra åt låten innan vi båda grät. För att vi var förälskade och inte visste vad vi skulle göra av det när jag hade mitt säkra förhållande med någon som jag älskade, för att hon ju varit straight singel och på väg att åka till USA över sommaren, flytta till Stockholm under hösten. Vi pratade om vilken dålig idé det var och grät över varsin pastasallad och sedan kramade vi varandra farväl.

Den sommaren kände jag henne överallt. Hennes parfymdoft på bussen, hennes skratt i varje låt som vi lyssnat på tillsammans, hennes korta mail från USA-resan. Hon var överallt och jag slöt mig i minnen och längtan bort, ut.
Hon kom tillbaka samma vecka som jag gjorde slut med honom. Vi firade min födelsedag på en krog och hon tog min hand i smyg. Någon vecka senare fick jag äntligen kyssa henne på öppen gata, ta av henne alla kläderna utan dåligt samvete och bara uppdämd längtan i några nätter tillsammans.

Det var hösten 2006 som hon flyttade. Jag sa att jag inte kunde ge några löften. Hon sa att det var okej. Jag åkte till Stockholm. Vi satt längst fram på Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Vi hånglade i höstkylan och träffade mina gamla vänner som älskade henne. Vi gick ut med gemensamma vänner på Debaser men efter en kort stund där tryckte vi upp varandra mot rockklubbsväggar, letade under linnen och kysstes intensivt. Hennes händer över mina behålösa bröst och mina händer innanför hennes Cheap Monday-jeans och när vi tröttnat på rocksnubbars stirrande tog vi en taxi hem för att fortsätta istället.
Kanske var det redan då som jag började känna mig kvävd. Svara undvikande på hennes kärleks-sms, ljög om andra jag låg med, hade andra relationer som jag inte ville berätta om.
Jag låtsades vara upptagen när hon var i stan och ville ses, ljög om att jag sovit hemma när hon frågade för att jag inte ville erkänna att jag hellre legat med någon annan än henne, jag slöt mig alltmer och ”inga löften” ekade alltmer falskt för varje gång hon berättade hur kär hon var i mig.

Sent den hösten tvingade hon mig att ses. Vi satt på samma fik som den våren då vi grät över vår kärlek. Jag var tyst och stel, hon grät nu. De spelade fortfarande Plans-skivan. Vi log av minnen av förra hösten, jag såg ner i koppen under Someday You Will Be Loved.
- Jag fattar, sa hon.
- Jag önskar jag var bättre, sa jag.
- I en annan tid kanske, sa hon, inte nu.

Det blir höstens 2009. Jag joggar varje kväll till Your Heart Is An Empty Room. Om att alltid vilja ha något bättre, aldrig klara av tryggheten och den riktiga kärleken. The chase is all you know och att veta att ute på gatorna, på klubbarna kommer det alltid finnas en anledning till att inte känna sig ensam. Allt som blev fel den hösten då jag lärt mig ett annat sätt att vara ung.

"Jag bara är sån" makes me wanna bash my head against the wall

Av alla mänskliga beteenden som gör mig irriterad, förbannad och besviken just nu finns det ett återkommande som alltid gör mig extra kräkfärdig. Människor som (bort)förklarar sina beteenden med att “de bara är såna”.
På något sätt har hela satsa på sig själv och vara sig själv-vurmen som framhåller individualitet och självkännedom blandats ihop med kompromissovillighet och ansvarslöshet. Det ses som ett tecken på styrka och självförtroende att stå för sig själv och den man är och inte anpassa sig alltför mycket. Jag kan inte se någon annan orsak till att “jag bara är sån, jag kan inte förändra mig själv” blivit en så populär ursäkt för människor att ta till när man påtalar saker som sårar en, försvårar relationen till andra människor eller på andra sätt påverkar andra människor.

För det är just det sistnämnda som är det jävliga. Så länge dina dåliga sidor inte påverkar någon annan får du stå för dem hur mycket du vill. Då behöver du inte ändra dig ett shit om du inte vill. Men så länge du vill ha fungerande mänskliga relationer till andra och bryr dig om andra är förklaringen att du bara är sån en feg ursäkt att ta till. Oftast påtalas istället att det är vi som befinner oss omkring dem som helt enkelt måste acceptera dem “som de är”.
Skuldbeläggande är en härskarteknik och sällan fungerar den så bra som när någon nervöst försöker påtala någon annans bristande beteende och respekt, helt enkelt för att det är en känslig situation. Att inte kunna förändras handlar inte om en stolthet över den man är, det är både ett utdömande av det egna jagets flexibilitet och framförallt en tjurstolt kompromisslöshet som pålägger andra människor ansvaret att handskas med individens bristande omdöme.

Jag vet allt om hur det är att ha sina issues att ta till som försvar och ursäkt. Men det gör mig förbannad och ledsen när vuxna människor inte gör upp med de sidorna hos sig. När de istället blandar ihop självkänsla med dåliga ursäkter om sitt bristande omdöme. Allra mest ledsen gör det mig kanske att vi som står runt om accepterar och förlåter. Det är okej. Du bara är sån. Du kan inte rå för det.
Fuck that.

Den unga och havet

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

Antingen är du bög eller så håller du käften – om bromance, sismance och relationsbegrepp

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av – vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Klokaste

Någon gång vill jag träffa Niklas Hellgren och sitta och diskutera med honom i så många timmar att vi glömmer vad klockan var när vi började. Jag vill höra honom blanda privat och teoretiskt, såsom få behärskar så lysande som Niklas. Jag vill insupa hans klokheter, nicka och le.
Helst av allt skulle jag vilja ha honom som terapeut, både för mig själv och som relationsterapeut.

Tills dess nöjer jag mig med det här inlägget.

Det smutsigas existensberättigande

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.

Center of attention, even when they’re up against the wall

Jag och mitt älskade crew fixar gemensam födelsedagsfest och avskedsfest för vännen som ska till Amsterdam. Bjuder in folk från alla kretsar och hörn. Inleder kvällen strålande bara vi. Med prinsesstårta, likör, 300-kronorschampagne går vi igenom minnen från flera års vänskap och gemensamma utekvällar, intriger och relationer. Män som verkade så viktiga just den natten och som man knappt minns idag. Orosmoln som man bearbetade, som riskerade att knäcka en, men som idag inte längre spelar någon roll. Så jävla mycket har vi gått igenom tillsammans, jag och mina älskade. Så jävla mycket har de hela tiden betytt för mig, de första vännerna som jag på riktigt litat på i alla lägen.
Och sedan väller vänner in, jag öppnar min egen skumpa och får komplimanger för sotade ögon och ärmlös klänning, nyklippt kort hår och mitt i allt födelsedagspresent i form av ett antikvariatsexemplar av en Brögger-essäsamling. Dricker findricka i festivalplastglas och kramar om vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Det snurrar alltmer omkring mig och plötsligt är lägenheten full av människor. Hamnar på balkongen med gammal vän, pratar gemensamma bekanta och skvallrar innan jag tar mig in till mer skumpa och plötsligt finns ett dansgolv med sprängda högtalare där jag och Gustav gör tafatta försök att styra upp ett dansgolv, som brukligt när han och jag är på samma fest.
Fling lägger armen om mig, frågar om det är konstig stämning mellan oss, men stereon har precis börjat dåna 50 Cent så jag bara dansar vidare och försöker övertyga henne om hans storhet. In genom dörren kommer expojkvän och vi kramar om varandra, jag blir utlovad present senare och jag efterfrågar Southern Comfort. Dansar vidare in i ett annat rum där jag fastnar med någon kompis fling som ska spela på ett bröllop och jag frågar om det är bröllopsmarchen som han ska spela, börjar nynna på vad jag tror är bröllopens themesong men han rättar mig för det är tydligen Imperiets themesong i Star Wars som jag sjunger på. Ramlar ut på balkongen precis när frugan pratar oralsex, jag skriker “slicka fitta, det kan jag! jag vill vara med och prata!”.
Tumlar vidare mot dansgolvet igen där expojkvän och nuvarande pojkvän dansar till Kelis Trick me och jag ler i mjugg innan jag svarar i telefonen och övertygar gamla kollegor om att de alla ska komma till festen. Hamnar i en toalettkö där någon frågar om en gammal kärlek, om det känns jobbigt nu och så och jag bara tittar förvirrat på henne innan jag ramlar in på toaletten och sedan ut igen till en man som berömmer min hiphopplaylist och som jag sedan hamnar på dansgolvet och vevar arm med.
Så ringer gamla kollegor på dörren och dyker upp med ett stort fång plastblommor. Öppnar någon av skumpaflaskorna som jag fått i present, skålar i köket, presenterar folk för varandra och smiter sedan iväg igen till dansgolvet där älskade vän Erik står ensam och efterfrågar gubbrock. Vi sätter på Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn, vår låt. Förra sommarens låt. Dansar ensamma och skrålar med, inlevelsefullt sjunger jag om att lämna den man älskar och dricka vin på Rörstrandsgatan, som om jag och Plura förstod varandra totalt.
Sedan lite Thunder Road innan jag ramlar vidare in i nästa rum där gamla kollegorna sitter. Får komplimanger och kärlek och snuskprat innan jag hamnar i köket med expojkvän och nuvarande pojkvän. Lämnar dem i ett relationssamtal och sätter mig intill fling. Pratar på riktigt innan jag plötsligt inte kan motstå hennes nacke och plötsligt hånglar vi och sedan skiljs vi åt igen och jag sitter på madrass i annat rum igen och blir omhållen av annat gammalt hångel som pratar om hur fin jag är innan jag slutligen ramlar ut i vardagsrummet igen.
Pratar kärlek med bästa vännen, expojkvän och pojkvän medan jag försiktigt fyllefingrar på hans skrev bakom mig och hans hand på min rumpa, innanför trosorna, intensivt smyghånglande när andra lämnar samtalet. Ramlar tillbaka till dansgolvet där någon börjar spela Kelis och någon annan säger att enda skillnaden mellan mig och Kelis är att jag har mindre bröst och vi dansar dansar dansar och det blir danståg till Carola genom den alltmer tömda lägenheten tills vi inte orkar mer och klockan hunnit bli tre på natten. Jag väcker däckad vän med en puss på kinden, får med henne ut och åker spårvagn ett helt gäng tills jag plötsligt på Redbergsplatsen mår så sanslöst illa och springer av. Gustav håller Brögger och plastblommor medan jag kräks bakom en Västtrafik-pelare. Ramlar hem till honom. Jag däckar och börjar sedan skrika och fäktas i sömnen. Vaknar av att han håller i mig hårt. Se på mig Elin, jag är här. Som jag älskar en nutid, som är en dåtid, som är alla tider. När jag får vara berusad och hysteriskt lycklig och yra omkring bland vänner, dans, samtal och kyssar. När jag har kvar de vänner som lärt känna mig på riktigt. När det finns en människa som kan ta allt det där och som väcker mig om natten med det som är på riktigt viktigt: Jag finns här.

Ett meddelande i farten

Jag är dålig på att svara på kommentarer numera. Men både kommentarerna till Våldtäkt/offer och Duktiga tjejer och slackermän förtjänar uppmärksamhet. Framförallt min mammas och Eric Roséns kommentarer på det sistnämnda förtjänar egentligen flera långa utvecklande inlägg.
Inte minst skulle jag vilja skriva något privat, men undvikande av kärlekstramsigt, om den där biten av ansvar som jag däremot inte klarar av. Den där om att våga prata i relationer och kommunicera hur man känner. Och hur personen jag är med just nu är en sådan jävla klippa på just den biten, hur mycket ansvar han tar varje gång jag undviker och försöker slå mig ur den här känslomässiga bundenheten. Hur han istället kämpar och säger “no deal! nu pratar vi” och väntar tålmodigt medan jag vrider på mig i nojiga plågor och undrar om jag inte kan få göra en powerpoint-presentation för att redovisa vad jag känner, istället för att tala om det.

Jag åker till Stockholm på jobb och för Juliagruppens seminarium.
Sedan fortsätter vi.

Duktiga flickor och struliga slackermän

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.

Oroväckande olika associationer

Jag och Gustav satt och frukostpratade och jag nämnde något om att jag köpt hundra frimärken häromdagen och hur underligt sådant är. Alltså, att köpa extremt stora mängder av någonting. Jag storhandlar aldrig, jag är ju ett ensamhushåll. Jag storshoppar aldrig heller. Jag köper helt enkelt aldrig någonting i stora volymer, förutom just den sortens kontorsmaterial som jag köper in på företaget.
Till exempel hundra frimärken.
– När och varför köper man hundra frimärken på en och samma gång om man inte har ett företag? säger jag och börjar i samma stund tänka på inbjudningar till ett stort och romantiskt bröllop där alla får en vacker, personlig pappersinbjudan skickad till sig och kyrkan är full av hundra människor.
- Man kanske stalkar en tjej och behöver hundra brev att lägga bajs i och skicka till henne, säger Gustav.
Man tänker ju olika om relationer, det gör man.

Början (Så nära fick någon gå)

Det vore oerhört fånigt att på något sätt se något episkt och romantiskt i det som hände den här natten för exakt ett halvår sedan. All romantisering är, som med så mycket annat, en förskimrad efterkonstruktion.
Det episka, ur mitt livs synvinkel, skulle väl möjligtvis kunna vara att DJ:n började spela Kents Kräm i exakt samma ögonblick som jag stegade över dansgolvet på väg till den där struliga bloggkillen som jag lärt känna litegrann, flirtat med en del och under hela kvällen och som nu plötsligt stod och hånglade med någon annan.
Det finns ingenting storslaget eller vackert med mina hårda steg över dansgolvet och hur jag sa till mitt sällskap att gå vidare ni, jag har en kille härborta att skälla ut innan jag går hem. Extremt fokuserad, berusningsilsken och besviken, gick jag till larmande 90-talsgitarrer och Jocke Bergs röst svävande över dansgolvet. Det fanns ingen romantisk tanke bakom det. Jag hade bara fått nog av struliga män.

Särskilt episkt är det inte att de första kyssarna inträffade efter att jag gått fram, tagit tag hårt i hans arm och skällt ut honom medan hånglet avlägsnade sig snabbt.
Det finns ingenting vackert eller romantiskt med ett dramaqueenutspel på ett dansgolv klockan två på natten och har man inte en fabless för dokusåpor eller Ricki Lake-brudar var det heller inte särskilt charmigt eller ljuvt när jag skrek att en sak skulle han ha jävligt klart för sig och det är att jag inte tar någon skit och he should be so lucky som faktiskt hade chansen att få ligga med mig.
Det var också efter det utspelet som det var meningen att jag skulle gå. Såklart, som en independent woman. Ba vända på klacken och hejdå you fucker. Men så stod han där med de där förbannade blå ögonen och viskade att jag var så jävla cool och klart han visste att han var så lucky och vi lutade våra pannor mot varandras i något slags stillsamt kallt, men trevande ömt, krig.
Jag vill ha min tunga där du är, kved Jocke Berg i samma stund som våra tungor möttes och med en nickning mot dörren från honom kapitulerade jag.

Det finns inte så mycket romantiskt och episkt över ögonblicket då det på riktigt började, vad det nu än var som började just då. Men ett halvår efter den början har han fortfarande förbannat blå ögon och verkar minst lika medveten om att han är lucky som får ligga med mig.

Någonting ostrukturerat om dejtande och dåliga män

Hamnade idag i en diskussion på Twitter (var annars) med Johanna Ögren, Julia Skott och Isabelle Ståhl om dejting och regler. Det hela sprunget ur det här inlägget. Nu har Johanna bloggat om saken och tror sig veta att jag kommer att skriva något klokt och bra om saken.

Jag hade ingen aning om att jag ens hade åsikter i ämnet och så starka. Det känns lite som när Liz Lemon i 30 Rock helt plötsligt blir relationsexpert åt alla kvinnor. Nördbruden goes relationsrådgivning.

För det första lever jag fortfarande i något slags chocktillstånd över att så få verkar ha dejtat. Överhuvudtaget! “Man ligger väl lite och sen blir man ihop”, verkar vara ett vanligt scenario.
Whut? Hur går man därifrån? Och hur kan man hitta så många intressanta personer som man börjar hänga med på så regelbunden basis att man helt plötsligt är ihop? Och hur kan man frivilligt skippa hela dejtingstadiet?
Ut och dejta med er. Sitt och ha tryckt stämning på ett café över en kopp kaffe, drick öl och råka snudda vid varandras händer, skicka kryptiska sms och vänta nervöst på svar, kör filttricket när ni kommit till stadiet “se film hemma hos någon kanske”, följ tredagarsregler och spelet och what not. Det är roligt. Jag har haft så väldigt roligt när jag dejtat, fastän de flesta dejter inte lett till så mycket mer än en hel del minnesvärda historier.

Men det som gjorde att jag reagerade på diskussionen var just frågan om att dejta flera samtidigt. Om huruvida det var oärligt. För det första får jag väl erkänna att jag också sett “dejtande som en sport och inte som en möjlighet att komma nära någon” och att det mesta stämmer in på mig. Men för det andra ser jag inte problematiken i att dejta flera samtidigt och inte säga det till den andra.
Framförallt finns en underton av att det skulle vara ett manligt beteende. I beg to differ. Däremot verkar det mycket lättare att falla in i talet om sviniga, oärliga, dåliga män så fort det är en man som gör så.
Jag dejtade fem killar samtidigt ett tag. Jag kände mig varken svinig, dålig eller oärlig. Mest stressad, ärligt talat. Och jag har en känsla av att ingen skulle kallat mig vare sig svinig, dålig eller oärlig. Jag hade nog mest varit en singeltjej som tar för mig eller något annat uppmuntrande. Eventuellt en slampa, oavsett vad man lägger in för värdering i det begreppet.

I talet om de dåliga männen som dejtar flera samtidigt, som ligger runt, som inte hör av sig när de ska och allt det andra ligger en föreställning om de automatiskt bra kvinnorna. De som håller sig monogama, som väntar vid telefonen och längtar efter kärleken. En djupt inrotad föreställning om att kvinnor först och främst är intresserade av kärlek.
Som Katrine Kielos skrev i den här utmärkta ledarkrönikan: Kvinnors lust måste gömmas i romantik.
Det handlar också om en lika djupt rotad föreställning om kvinnor som säljare på sexmarknaden och män som köpare. Isobel skriver såhär: Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.
Kanske finns det kvinnor som verkligen på riktigt är intresserade av att de där männen som de går hem med och ger telefonnumret till faktiskt hör av sig sen. Kanske finns det kvinnor som verkligen inte dejtar i annat fall än att de kan tänka sig att inleda ett förhållande med personen ifråga. I så fall säger jag grattis och shit.
I annat fall tror jag att allt hymleri kring dejtande i många fall handlar om föreställningarna kring att det bör vara något man vill ha ut mer av. Om inte annat så ska man i alla fall sukta efter manlig bekräftelse. Om jag konkurrerar med andra – då måste han ju vara ett svin.
Numera har jag fått ett tvångsmässigt tics så fort jag eller någon i min bekantskapskrets börjar föra de där ändlösa, neurotiska frågeställningarna av typen varför ringer han inte? vad vill han? vill han inte ha mig?
- Vill du att han ska ringa?
- Vad vill egentligen du?
- Vill du verkligen på riktigt ha honom?
Det är numera mina standardmotfrågor, snarare än att ge eld åt den bekräftelsesökande, neurotiska brasan där allting cirkulerar kring honom som den aktiva köparen och henne som den passiva säljaren.

Dessutom tycker jag inte att man kan ta förgivet att man är monogama eller att det finns vissa regler att förhålla sig till överhuvudtaget i relationen, på vilket nivå den än befinner sig, förrän man faktiskt uttalat det. Om du inte vill att han/hon ska träffa andra – säg det. Om du inte vill vara exklusiv – säg det. Förutsättande bygger både på romantiskt vadderade föreställningar om hur saker Bör Vara och på ens egen personliga ingång i relationen. Det leder bara till trubbel om man faktiskt inte reder ut alla de sakerna.
Däri finns också en lika djupt rotad föreställning om att alla relationer bör och ska leda till det monogama förhållandet. Åtminstone är det dit man ska sträva, eftersom alla andra former av relationer hamnar under det i hierarkin. Oavsett hur fint det kan vara att bara dejta eller ligga lite eller att sedermera utveckla en lång vänskapsrelation måste man alltid slåss med föreställningen om att det inte riktigt räknas om man inte är pojkvän/flickvän och monogama med varandra.

Det finns ingenting som Bör Vara på något sätt. Allt är bara sockrade skitföreställningar som har väldigt lite att göra med våra oändligt svåra, men fantastiska relationer som de verkligen är.
Ställ frågorna rakt ut. Var den som är aktiv. Visa vad du vill.
Jag håller med Johanna om att undanhållande är att sätta sig själv i en maktposition. Det är en av anledningarna till att jag anser att undanhållande är den värsta formen av lögn. Men så länge man inte kräver raka svar är det inget fel att undanhålla.
Om han däremot undanhåller information som du ber om, om han ljuger för dig eller träffar andra fastän du inte vill det, om han respekterar dig så lite att han inte håller sina löften eller undanhåller andra relationer – then it’s a dealbreaker, ladies!

In Between normsystem

Jag och monogamin och den romantiska, klassiska bilden av kärlek har aldrig riktigt gått ihop.
Jag har verkligen försökt bli svartsjuk, men bara ibland lyckats och väldigt sällan då det är mest logiskt. Jag har försökt att inte hångla med andra, inte prata om min attraktion till andra och inte ens skämta om att ligga med andra. Det har inte gått särskilt bra. Jag har, på det stora hela, ständigt misslyckats med att vara en klassisk monogam parmänniska.
Om ett normsystem inte riktigt fungerar för en kanske man tillslut hittar en väg och en människa att hitta ett annat med.

I en dikotomi med monogamin står polygamin. Den definieras, precis som de flesta icke-normativa företeelser, utifrån normen. I det här fallet den monogama.
Så jag svalde ett annat normsystem. Det polygama. Eftersom monogamin hade relativt många outtalade krav på hur man skulle vara, och jag hade svårt att leva upp till dem, tänkte jag att polygamin skulle vara motsatsen. Kravlöst. Inga skuldkänslor för att jag inte kände och gjorde rätt, inga bannor över mig själv när jag inte levde upp till den normativa bilden.
Jag hade väldigt fel.

Inte bara hade jag egentligen mest hittat ett annat normsystem att förhålla mig till, jag kände mig fortfarande dålig och lyckades inte leva upp till de outtalade krav och förväntningar som fanns där. Jag stod dessutom i opposition till en hel värld av monogamisar (jag förkortade först mongisar och insåg att det inte var en ultimat förkortning) som både ställde frågor av nyfiken och kritisk karaktär.
Precis som när jag blev tillsammans med min första kärlek, en tjej, tvingades jag till någonting som jag verkligen aldrig bett om. Att argumentera för min kärlek. Att göra den politisk.
Allting som faller utanför normen blir på något sätt ett statement, oavsett om man vill eller inte och oavsett om omgivningen uppfattar det så med sina nyfikna frågor och funderingar om jag verkligen inte blev svartsjuk och tänk om han skulle bli kär i någon annan nudå.
Jag var tvungen att försvara en ståndpunkt som aldrig ens var en ståndpunkt. Det var bara ett sätt att älska som just då kändes rätt. Någonting som jag inte själv kände mig säker på än.
Det som jag drevs till, precis som i min kärleksrelation med en tjej, var att klä mina högst privata känslor i idealistiska begrepp. Helt plötsligt var det inte bara jag som inte kände mig så bekväm, för privat del, med alla krav på hur man ska vara en God Flickvän och därför ville pröva någonting annat. Istället var jag utsänd för att visa på bristerna med monogama relationer och ständigt bedyra hur lycklig jag var i någonting annat.

Problemet var att jag inte var så förbannat lycklig. Den idealistiska polygamin, med öppenhet och andra ligg och flirtar och övertygelse om förhållandets styrka över det, visade sig inte heller passa mig så bra. Jag var ungefär lika dålig på polygami som jag var på monogami.
Jag var osäker, neurotisk och svartsjuk. Jag spelade spel och klarade inte av att kommunicera och mitt förhållningssätt till öppenheten bestod mer i ett dåligt spelat ”som om jag bryr mig” än att på riktigt inte tycka att det var en big deal att han låg med andra.

Det varken det monogama eller polygama systemet lyckas att fånga upp är komplexiteten och stundtals det kaos som relationer innebär. Rationella system med normer och regler got nothing mot känslor, ärligt talat. Precis som David Hume menade, påverkar känslorna människans förmågor för kunskap, d.v.s. hennes förnuft och sinnen. Ibland är känslorna överordnade förnuftet, ibland låter hon okritiskt tro på sina sinnesförnimmelser utan att sakligt granska sina erfarenheter.
Om det är känslorna som är det centrala i relationer, hur kan vi då bygga normsystem kring dem?

Just nu är jag på en plats liknande den som jag känner som bisexuell. Jag får inte plats i något lag i dikotomin.
När jag är med människor som har mer korrekta problem med svartsjuka och en mer traditionell syn på otrohet känner jag mig som ett ufo som känner mig såpass attraherad av andra att jag ibland går över gränsen, som inte tror att ett snedsteg är något jag skulle göra slut över, som umgås nära med ex och blir vän med folk som min nuvarande har haft relationer med. När jag tänker på polygami känner jag bara självförakt och skuldkänslor för att jag inte är en Stor människa som klarar av det, utan hänfaller åt svartsjuka, rädslor och maktspel.
Jag är bara i ett gigantiskt snår av känslor, som inget system till fullo förmår att fånga upp. Känslor som är lika temporära och omöjliga att förutse, som normsystem är sega och sorgligt statiska.

Din hud får färg som indianers

Och, som en motvikt till tjalala och reagge, utser jag fortfarande denna till en ultimat sommarlåt.
Smärtan, tystnaden, rädslan för att någon ska nå fram, hur ska människan nå fram till en? Rädslan för att visa sig själv, för att visa alla märken på huden och ens egen fulhet.
Mitt i sommaridyllen, kärlekens prunkande tid, en vass påminnelse om både det nödvändiga och allra svåraste och mest smärtsamma med kärleken.
Att våga bryta isen.

Vår första egna hashtag

De flesta relationer har vissa hållpunkter som man kommer att komma ihåg. Sådant som utvecklade relationen och på olika sätt gjorde att den tog en annan skepnad. Av mina och Gustavs ca fyra månader ihop skulle jag hittills vilja räkna några av dessa som de primära milstolparna i relationen:
1.Jag outar oss som par i bloggen.
2. Jag flyttar till en lägenhet med trådlöst bredband. Nu kan båda surfa samtidigt! Vi behöver inte umgås, vi kan internetta tillsammans istället!
3. Gustav skaffar twitter och vi börjar kommunicera via 140 teckens-meddelanden, även när vi sitter mittemot varandra.

Imorgon sker nästa hållpunkt. Det är då vi åker till Linköping tillsammans för att under helgen bo hos min syster, där även mina föräldrar befinner sig.
Det stora är alltså inte att Gustav ska träffa mina föräldrar, utan faktumet att vi båda kommer att twittra om det. I realtid. Och det största av allt: Vi planerar att ha en egen hashtag för händelsen.
Följ oss på twitter.com/elingrelsson och twitter.com/GrovtInitiativ.

Vuxna människor

Nu får du välja om du vill vara en dramaqueen eller ha en bra relation, säger de kloka vännerna och jag svarar såklart som jag alltid gör. Att jag inte vill välja. Jag vill ha allt.
Men likväl har man blivit sådär vuxen, som man ska vara. Inga utspel eller loskor. Man har läst så många relationsspalter och förstått hur man ska kommunicera sin ilska. Hur man ska analysera sin ilska och var den kommer ifrån. Att lugnt säga ”just nu känner jag såhär” istället för att örfila och skrika kukjävel draåthelveterå. Att kompromissa och lugnt försökt hitta en gemensam lösning istället för att ta väskan och mobilen, hälla ut det sista av ölen i den andras knä och sedan bara sticka, kanske ringa någon annan och sedan inte svara i telefonen, låta vara orolig och sedan inyourfacea med en natt i någon annans armar.

Man kan vara arg i flera timmar, det liksom kommer och går i vågor.
Blir så mycket lättare när ölen sköljs ner med kaskader av ilskna ord, så mycket svårare att försöka formulera dem inför den man är förbannad på. Den sista ölen knappt frivilligt drucken, bara ett sätt att dränka känslan. Sveper den med varje klunk och är ensam kvar vid bordet, på väg att gå.
Just nu känner jag såhär:
Kukjävel du kan dra åt helvete och nu orkar jag inte med dig längre och jag är pissigt trött på det här och ha ett bra liv skitpådig.
Nejnej, det blev ju fel. Vi är vuxna människor nu. Vi pratar som vuxna ska och innan jag har hunnit säga att jag inte ville träffa dig ikväll har du hunnit konstaterat att jag gör som jag brukar; jag flyr, och nu pratar vi lugnt och sansat om det här och åker hem tillsammans som vuxna människor.

Jag kräks i grannarnas rabatt och du blir så imponerad av att jag kan köra fingrarna i halsen att jag glömmer bort att jag är arg och det är ju inte bra att prata om sånt här när man är så tonårigt full att man kräks i en rabatt och vi är ju vuxna människor som ska prata på ett vuxet sätt.

Utanför persiennerna har dagen vaknat. Bilar och barnfamiljer, fågelkvitter, lite sol. Världen cirkulerar och vi ligger här. Bortglömda, sömniga kroppar. Andetag mot nyckelben och fingrar i min nacke. Tysta med trevande händer och kyssar i timmar.
Du gör mig så förbannad att jag vill örfila dig, hälla ut öl över dig, skrika att du kan dra åt helvete och jag orkar inte med den här skiten en minut till. Du gör mig så förbannad att jag vill ringa alla gamla ragg och vägra svara när du ringer. Du gör mig så förbannad och allra mest förbannad blir jag när jag dagen efter ligger i din famn. Just nu känner jag såhär:
Kukjävel, jag älskar dig.