Elin Grelsson Almestad

Nu får du välja om du vill vara en dramaqueen eller ha en bra relation, säger de kloka vännerna och jag svarar såklart som jag alltid gör. Att jag inte vill välja. Jag vill ha allt.
Men likväl har man blivit sådär vuxen, som man ska vara. Inga utspel eller loskor. Man har läst så många relationsspalter och förstått hur man ska kommunicera sin ilska. Hur man ska analysera sin ilska och var den kommer ifrån. Att lugnt säga ”just nu känner jag såhär” istället för att örfila och skrika kukjävel draåthelveterå. Att kompromissa och lugnt försökt hitta en gemensam lösning istället för att ta väskan och mobilen, hälla ut det sista av ölen i den andras knä och sedan bara sticka, kanske ringa någon annan och sedan inte svara i telefonen, låta vara orolig och sedan inyourfacea med en natt i någon annans armar.

Man kan vara arg i flera timmar, det liksom kommer och går i vågor.
Blir så mycket lättare när ölen sköljs ner med kaskader av ilskna ord, så mycket svårare att försöka formulera dem inför den man är förbannad på. Den sista ölen knappt frivilligt drucken, bara ett sätt att dränka känslan. Sveper den med varje klunk och är ensam kvar vid bordet, på väg att gå.
Just nu känner jag såhär:
Kukjävel du kan dra åt helvete och nu orkar jag inte med dig längre och jag är pissigt trött på det här och ha ett bra liv skitpådig.
Nejnej, det blev ju fel. Vi är vuxna människor nu. Vi pratar som vuxna ska och innan jag har hunnit säga att jag inte ville träffa dig ikväll har du hunnit konstaterat att jag gör som jag brukar; jag flyr, och nu pratar vi lugnt och sansat om det här och åker hem tillsammans som vuxna människor.

Jag kräks i grannarnas rabatt och du blir så imponerad av att jag kan köra fingrarna i halsen att jag glömmer bort att jag är arg och det är ju inte bra att prata om sånt här när man är så tonårigt full att man kräks i en rabatt och vi är ju vuxna människor som ska prata på ett vuxet sätt.

Utanför persiennerna har dagen vaknat. Bilar och barnfamiljer, fågelkvitter, lite sol. Världen cirkulerar och vi ligger här. Bortglömda, sömniga kroppar. Andetag mot nyckelben och fingrar i min nacke. Tysta med trevande händer och kyssar i timmar.
Du gör mig så förbannad att jag vill örfila dig, hälla ut öl över dig, skrika att du kan dra åt helvete och jag orkar inte med den här skiten en minut till. Du gör mig så förbannad att jag vill ringa alla gamla ragg och vägra svara när du ringer. Du gör mig så förbannad och allra mest förbannad blir jag när jag dagen efter ligger i din famn. Just nu känner jag såhär:
Kukjävel, jag älskar dig.

Mikael Folkesson är filosof, ingenjör och litteraturvetare. Bland annat.

Jag vet, jag vet. Vissa kanske tycker att det känns tjatigt med krisen. Men den här texten har faktiskt en lösning på hela skiten. Så nu till saken. Det har väl inte undgått någon att mänskligheten nu på 2000-talet befinner sig i en ny situation av ständigt ökande klurighetsgrad. Korta perioder av återhämtning, som vi tycks vara inne i nu, avbryts av ytterligare förvärring. Banker går omkull här och där. Stater går i konkurs. Ekologin får fnatt. Vanliga människor förlorar jobben. 50% av mänsklighetens rikedom har gått upp i rök och det verkar inte finnas något slut på svårigheterna. Ingen verkar veta vad vi behöver göra, allra minst våra ledare och regeringar.

Se på alla miljarders miljarder som plöjts ner i krispaket för att rädda den ekonomiska situationen. Vad hände med alla pengarna? Regeringar har gett ofantliga summor skattepengar till banker så att vanliga människor, skattebetalarna, ska kunna låna tillbaka dem och konsumera upp dem. Obamas biljonprogram har försvunnit någonstans på vägen. Antagligen är det samma gamla problem som vanligt: egoismen. En egoism som hela tiden blir större, för ju mer man får – desto mer vill man ha.

Samtidigt som vår egoism växer sig större och större, känner vi oss alltså också tommare och tommare. Fler och fler är deprimerade, och försöker fly tomheten till exempel genom att ta droger. Om min vilja att få är liten kan jag leva lugnt och fridfullt, men är den stor vill jag utnyttja alla så mycket jag kan för att fylla mina begär. Maximal njutning för minsta möjliga insats, någon?

Vi är alla egoister. Vi lever i en global by där vi är beroende av hela mänskligheten för vårt välstånd. Vad jag gör har alltså konsekvenser för resten av mänskligheten och vice versa. Snacka om mind blower. Samtidigt slutar människor att lita på varandra. Banker litar inte på banker. Stater litar inte på stater. Till exempel. Detta leder till att handeln upphör att fungera, den är nämligen baserad på profit. När man inte vet hur man ska beräkna profiten gör man ingenting, eller försöker rädda det som räddas kan. Men hur ska vi nu kunna leva tillsammans när vi inser att hela mänskligheten är beroende av varandra i samma veva som tilliten försvinner? Att vi inte kan gå tillbaka till hur det har varit tidigare är självklart. Vi vill inte heller ha krig och protektionism. Så vad ska vi göra?

Införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag såklart! Låt oss införa en dag om året då vi lurar och ljuger för våra barn, utnyttjar dem, blåser dem, profiterar på dem, exploaterar dem! Nu kanske du undrar hur i all världen det skulle kunna hjälpa på något vis. Förklaringen är enkel. Det är så vi alla fungerar gentemot andra än oss själva och våra barn, om än på så sofistikerade vis att vi ofta döljer det för oss själva. Men mänskligheten har när vi nu globaliserats nått ett tillstånd där vi är som en enda stor familj. Om jag lägger märke till hur fel det känns att behandla mina barn på det viset, då ser jag hur mycket jag måste förändras i mina relationer till alla andra. Jag måste med andra ord börja bry mig om alla på samma vis som jag bryr mig om mina barn, uppleva dem som en del av mig själv.

Relationerna mellan människor kan inte längre vara baserade på ”ge och ta”, de måste vara baserade på att genuint bry sig om. Det är ett stort problem, för vi har alltid fungerat enligt egoismens princip. Men vi ser att vi bara kommer att lida mer och mer tills vi börjar fungera på det nya viset. Så låt oss därför införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag, om än bara i tanken, som ett första steg mot en bättre värld!

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

Det är när han tar tre tomatskivor, varav den ena förlorat kanten och bara hålls samman av små frön i trådar, och under djup koncentration lägger dem på rad på brödet med den kantlösa i mitten för att slutligen betrakta tomatradens perfektion och utbrister ”åh ett litet solsystem!” som jag måste bita mig jävligt hårt i tungan för att inte fria till honom.

- Vad fint du skriver om honom i bloggen, Elin.
- Tack, men det är förjävligt Soraya att ingen reagerar. Alltså vi bestämde ju att inte go official i bloggarna, men man tycker ju i alla fall att folk borde börja misstänka det.
- Vad menar du?
- Amen det börjar väl ändå bli liiite uppenbart vem det är som är min pojkvän.
- Eh ja. Vadå, alla vet ju det.
- Vadå alla vet?
- Jamen det är väl klart att alla redan har fattat.
- Tror du?
- Ja, vadå. Det är väl ingen hemlighet.
- Neej, inte bekantskapskretsen såklart, men tänk ALLA våra läsare som ingen av oss känner. De borde ju reagera!
- Ja vadå, de har väl fattat helt enkelt.
- Men varför är det ingen som kommenterar? Varför är det ingen som skriver om det? Varför bryyyr sig ingen? Vi är ju bloggvärldens bästa match och ingen jävel vågar ens fråga om det!
- Jadu…

Katrine Kielos skriver väldigt bra idag om filmen baserad på självhjälpsboken He’s just not that into you. Så eftersom förra årets synder inte längre räknas är det väl dags för ett erkännande från min sida.

Jag ska berätta om vad som hände den där dagen i september när jag kom tillbaka från Norrland, nydumpad och söndergråten. Den dagen då jag gick in på Stadsbiblioteket och skulle låna lite böcker inför min bo-hemma-hos-mamma-eskapism från mitt liv. Där stod den. Dumpa honom! Så vet du att han inte vill ha dig, den svenska översättningen av He’s just not that into you, mitt framför mig på faktapockethyllan.

Hela scenariot påminner väldigt mycket om när jag var som mest sjuk i ätstörningar och kunde ägna flera timmar åt att gå omkring inne i livsmedelsbutiker och stirra på mat och godis. Blixtsnabbt kunde jag plocka åt mig någonting och sedan visste jag att det var försent.
Exakt samma sak var det när jag tog Dumpa honom! från hyllan och höll den i en nervös, svettig hand.
Jag maskerade den snabbt under ett par diktsamlingar av Aase Berg och en 400-sidig antologi med akademiska texter om queerteologi. Visste att jag inte kunde ställa tillbaka den. Då skulle ju alla se att jag ens funderat på att läsa den. Tillslut gick jag till låna-själv-disken.
Den registrerades i systemet. Jag visste att det nu för alltid skulle finnas en markering i mitt lånekonto att smarta, förnuftiga, cyniska, självhjälpshatande, feministiska, självständiga Elin lånat en fucking självhjälpsbok om kärlek och relationer.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Det var en skitbok. En heteronormativ, könsnormativ retardbok som mest gick ut på att hitta den rätte. Som befäste könsroller, som inte ifrågasatte någonting och som var helt igenom cheezy amerikansk. Alla tjejer i boken var dumma i huvudet. Svaren var lika korkade.
Likt förbannat mötte jag upp med vänner och sa att jag hade fått insikter. För det hade jag. Inte så mycket av boken som sådan. Utan mer av exakt det som Katrine Kielos skriver om. Och även om det som jag har skrivit om.
Fuck yes att det var en skitbok, men i en omtolkning och se-mellan-fingrarna-läsning var den stärkande. Utan den hade jag nog inte lagt ner tjejen som jag var lite hooked på under hösten så fort som jag ändå gjorde. Utan den hade jag slösat ännu mer energi på att tolka snarare än att veta. Jag tänker inte gå så långt att jag skriver att den hade en inverkan på faktumet att jag numera befinner mig i en bra relation, men jag utesluter inte möjligheten.
Så okej. Den gjorde gott. Den kan få finnas på mitt bibliotekskonto. Jag står för det.

Det är klart att det kommer en förändring.
Det är inte såhär som det alltid kommer att kännas.
Men det skrämmer mig inte alls.

Det skrämmer mig inte alls när vi ligger inslingrade, nakna kroppar med kinder mot varandras avtagande flämtningar. Jag lägger min hand mot din bröstkorg för att känna ditt bultande hjärta och du håller din hand i ett grepp över min nacke.
Tystnaden efteråt.
När Jocke Berg fyller rummet.
Älskling, jag har hittat in från mörkret.
Och jag biter mig i underläppen som skydd för känslostormarna som rasar inuti.

Du är exakt så nära i den stunden.
Det gör ingenting.
Det gör mig inte rädd.
Jag är din flickvän och fortfarande min egen.
Jag har hittat en formel där jag får vara nära.

Musiken fyller rummet och i takt är fuktiga andetag mot varandras kinder.
Det kanske kommer en förändring.
Men jag mår bra just nu.

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

Den vårvintern sken alltid solen, eller minns jag det bara så. Den sken in genom halvslutna persienner i hans pojkrum klätt med Bob Marley-affischer och gamla basketprylar. Vi delade en apelsin på hans säng. Jag satt på kanten av sängen, bara våra tår nuddade varandra.
Han skalade, räckte mig hälften av klyftorna.
Apelsinsaft rann ner över tvådagars skäggstubb, markerade kindben. Han strök bort rännilen med baksidan av handen, såg på mig i motljus och höll kvar blicken.
Det jag då visste; att det skulle ta slut. En dag skulle den här känslan konkurrera med gräl, svek och avsked såsom den oftast gör. Det jag också visste; just nu spelade det ingen roll.
I motljuset kysste jag honom med apelsinsmak i tungorna i vetskapen om att det ögonblicket i alla fall var mitt.

Den morgonen då jag vaknade och inte trodde på det själv. Trodde inte förrän fingrarna upptäckte sig själva intrasslade i långa lockar på kudden intill mig. Blekmjuk nacke som fortfarande sov. Så låg jag stilla och såg på hennes slutna ögonlock, halvöppna mun. Den munnen var inte min och inte heller hennes ögon. De bröst som halvt doldes av mitt omsvirade lånetäcke var inte heller mina att behålla. Allt jag hade var den stunden då hon slog upp sina ögon, viskade sitt hej och jag begravde mig mot hennes nyckelben igen.

Försommarnatten var årets hittills varmaste. Jag lät fönstret stå öppet och ingen av oss brydde oss riktigt om det. Jag frågade aldrig om det som skulle hända sedan, när han rest. Frågade inte för att tiden var för värdefull, så oerhört utmätt. Så låg han uppkrupen intill mig, somnade mot tidig morgons fågelkvitter. Jag låg vaken och såg på hans arm omkring mig, hans hand kupad över min som försvann i omfamningen. Kände fuktiga andetag i nacken och vägrade somna. Memorerade armen som höll om mig. Visste att det minnet kunde jag bevara, ingenting annat.

Och du ligger intill mig, slår upp dina ögon. Leendet över munnen som kysser min och sedan blir vi kvarliggande i tystnad igen. Sådana söndagar av vårvintersol genom persienner och bakfulla, nakna kroppar med ditt hetsiga hjärta bultande under mina fingertoppar; de händer just nu. Dina ögonfransar mot min kind är just nu, liksom din hand på mitt lår när jag somnar till mot din axel. Du är mig bara till låns, som också de var. Du är aldrig min utan bara din egen. Men ögonblicken är mina att bevara.

Är det nog bäst att jag inte skriver någonting. Just idag finns heller ingen sorg alls, utan bara det där andra.
Just idag skulle mycket väl den här bloggen kunna förvandlas till en rosagräddig, sötsliskig kaka och Boney M:s It may be winter outside, but in my heart it’s spring börja dåna i era datorhögtalare så fort ni äntrar den här adressen.

Idag skulle jag kunna skriva Harlequinporr eller politiska pamfletter om öppna relationer och vikten av självständighet och självägande i en relation. Förmodligen också någonting väldigt personligt om att inte förlora sig själv, bara sin rädsla över att behöva stöpa om sig själv och skära bort en del av ens sidor i en relation.

Idag är fnissfniss och sockersött och grädde och jag tål varken socker eller laktos särskilt bra och rätt vad det är kommer väl den här relationen också att haverera och då orkar jag inte stå till svars för alla inlägg om hur bra det kändes just då.

Men så bra känns det alltså. Just nu.

Det är nog bara det som jag kan skriva om idag och det är nog allt som kommer att bli skrivet om just det här.

Jag såg delfinal två av Melodifestivalen igår. Typ frivilligt.

Bloggpassningen ligger på mig igen, efter Julias senaste inlägg. Själv försöker jag övertala fröken Skott att starta ett sidobloggprojekt med mig efter alla våra great minds think alike-inlägg och mindre offentliga mail till varandra, om att vara duktiga, starka tjejer som alltid setts som begåvade och försöka ha fungerande relationer och en fungerande självbild. Samla upp alla våra tankar och texter på temat där istället. Och jaa, jag vet att Ronnie Sandahl-referenser är det tröttaste som finns, men Vi som aldrig blev kallade hora kom liksom ändå upp som namnförslag.

Hursomhelst. Nu kommer del tre. Den om vad som händer med fula tjejkompisen, nördtjejen, när hon fattar att det finns de som inte alls är intresserade av hennes begåvning, intelligens, humor och intressanta tankar längre. Inte nog med att de är attraherade av hennes utseende, det är också allt som de är intresserade av hos henne.
Det här är alltså efter att hon faktiskt börjat få ligga, långt efteråt.
Då hon haft en del onenightstands av typen “vi har utbytt två fraser med varandra på dansgolvet, jag har ingen aning om vad du heter, men skitsamma” och en del utpräglade enbart sexuella relationer.

Om man utgår ifrån en så simpel dikotomi som fula, men smarta och roliga tönten som man blir vän med vs snygga tjejen man är attraherad av och vill hångla/ligga med, hamnar självbilden här i ett väldigt problematiskt läge.
För hela min självkänsla har alltid varit beroende av att jag är just smart, intressant, rolig och bra på att diskutera. Är man inte snygga tjejen som folk vill hångla med, lägger man ju desto mer kraft på att vara allt det andra. Det är klart att man överkompenserar på vissa håll, när man förutsätter att man saknar allt på andra håll och jag har lagt – och lägger fortfarande – så oerhört mycket stolthet i att jag är smart, beläst, begåvad och bra på att diskutera.

För mig blev det en gigantisk chock när jag insåg att det fanns människor som jag hängde med som inte alls var särskilt intresserade av vare sig min D-uppsats i lingvistik, mina tankar kring heteronormativitet eller mitt skönlitterära skrivande. De ville ju bara ligga. Inte heller verkade de förstå min svarta och sarkastiska humor eller mina populärkulturella referenser. De var mer inne på att förstå hur man knäppte upp min behå.
Därmed inte sagt att alla som jag släpat hem från krogen har varit the brightest kids on the block eller att jag varit ute efter någonting annat än sex och sen hejdå. Men att de inte ville lära känna mig var en helt annan femma.
För om jag inte var smart, intressant och rolig att umgås med och om jag själv inte såg någon slags attraktionskraft hos mig själv. Vad blev kvar av mig då?

Sedan kommer nojan. Över vad folk ska tänka och tro.
Eftersom alla vet att hon är en slampa och ingen man tar seriöst är det klart att man inte lyssnar på hennes långa monolog om intersektionella perspektiv på den svenska integrationspolitiken. Hon vill ju egentligen bara ligga.
Eftersom hon skriver knullblogginlägg är det naturligt att man inte kan ta hennes politiska, akademiska och intellektuella blogginlägg på allvar, hon är ju någon jävla oseriös sexbloggare som ligger runt egentligen.
Jag har ju försökt att kämpa emot de där tankarna. Jag har blivit förbannad, både på mig själv och på de föreställningar som gjort att den här dikotomin sitter benhårt i mig. Antingen är jag en smart och seriös kvinna som håller på mig och därigenom blir tagen på allvar, eller så är jag den flirtiga slampan som relationsflexar och därmed förlorar sin dignitet och sin pondus.

Att jag slutade ha one night stands har egentligen mest att göra med det som Julia var inne på: Jag vill helst ha sex med människor som jag faktiskt på riktigt vill ligga med (och helst dessutom har fått kämpa lite för). Folk vars hjärnor jag tänder på likaväl som deras kroppar. Men det handlar också om att jag måste veta att personen ifråga har fattat att jag är intressant som människa och inte bara som kropp innan vi ligger med varandra.
Att jag oftast försöker bli vän med människor efter att vi avslutat den typen av relation hänger förmodligen ihop med samma sak. Jag måste veta att jag är intressant och bra även när jag inte är liggbar längre.
Med honom som jag hänger lite med nu gick nojan så långt att jag tillslut frågade rakt ut om han bara var ute efter sex och bekräftelse eller om jag fortfarande var en intressant människa att diskutera och hänga med också.

Det intressanta är, för mig som flexar mellan könen likaså, vilka olika reaktioner det ger upphov till. Den här nojan att jag inte skulle tas seriöst inträffar liksom bara när det kommer till män. Förvisso kan det handla om att samtliga one night stands har varit män, men de odefinierade, oseriösa relationer med tjejer som jag haft har jag aldrig räknat in i den här nojan. För mig har det varit självklart att det inte spelar någon roll att jag ena kvällen hånglar loss med henne, nästa kväll diskuterar psykiatrisk vård och är övertygad om att hon lyssnar på mig och tar mig på allvar.
Det handlar alltså snarare om vilka föreställningar om män som finns inbakade i den här dikotomi-nojan. Som om jag saknat dignitet i alla politiska diskussioner som jag haft med mina ligg, bara får att de också fått ligga med mig. Som om jag måste sluta att ha seriösa diskussioner med mina killkompisar, när de vet att jag också är fuckable. Som om han som jag hänger med nu glömde alla våra genusdiskussioner så fort jag visade pattarna för honom.

Det finns så mycket i det här som är svårt. För det första finns det ju ingen jävla dikotomi, det finns inte smarta och fula tjejer och snygga, inte lika smarta men fuckable tjejer. Det vet vi ju. Jag också, som fan.
Det handlar inte bara om att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar, slåss mot dem, diskutera dem och debattera dem med varandra. Det handlar inte bara om att diskutera synen på kön och såväl kvinnlig som manlig sexualitet och dito relationer. Det handlar också, uppenbarligen, så oerhört mycket om att ständigt slåss med sig själv, sin självbild och de föreställningar som man själv bär med sig i ryggraden. Och det är ju naturligtvis det svåraste av allt.

Vänner, bekanta och vänners vänner fyller lokalen som jag och mina vänner har bokat, dricker upp ölen som vi köpt in och dansar till DJ-vänner.
”Jag kommer att vara en exemplarisk värdinna i ungefär ett glas vin till” smsar jag till honom, fast jag vet att jag ljuger för det är redan försent.
I vinbultandet och yran av alla människor man känner, som vill hälsa, alla bekanta samlade på samma ställe tumlar jag omkring. Känner igen alla dem, de där som fanns där 2007 eller 2008. De som har legat i min säng eller haft sin tunga i min mun, de som jag bara flirtade med eller de som jag lovade att ligga med vid ett annat tillfälle. Jag tumlar omkring i vinbultandet och alla minnen, kramar om han som jag dejtade i omgångar förra året och nu står där med sin nya flickvän. Tumlar omkring och sköljs över av gamla beröringar och i handen får jag ett glas Southern Comfort av vännen som alltid gav mig Southern Comfort, fastän jag alltid skakade på huvudet först och sa att drycken gjorde mig till en galen slampa på hybris.
Det spelar ingen roll vilka de är, vilka vi har varit för varandra. Inte han som undrar varför jag är otrevlig mot honom och initierar ett långt samtal om vår relation från i våras. Inte när sommarflingen kommer på tal. Inte han som tar ifrån mig vinflaskan efter att jag ramlat av min egen stol, ser på mig med den allvarliga blick som han aldrig någonsin gett mig förr och säger att jag är för full.

Det är klart att jag minns er. Hur jag åkte spårvagn mellan er och ni ömsom kallade mig player och slampa, hur jag undvek era sms när ni blev för påträngande och höll garden uppe. Jag minns era komplimanger och hur jag aldrig orkade bjuda er på frukost, ville bara att ni skulle gå så att jag fick vara ifred. Jag minns hur jag ömsom inte kände någonting alls, ömsom undvek att känna hur ni brändes, ömsom tillät mig känna och blev bränd.

Det spelar ingen roll vilka ni är, vilka vi har varit för varandra. Det som spelar roll är den som jag är när jag fortfarande flirtar med halva festen, trycker upp en gammal kollega mot väggen i baren och hånglar upp honom inför allas åskådan. Det som spelar roll är att hångla med någon annan en stund senare och svara ”jaja, det säger alla” när han säger att jag är bra på att kyssas. Jag som inte skyr gränser, blir för full och tumlar omkring i minnen av mig själv som just såhär som jag är när Southern Comfort bränner i gommen som fylls med nya tungor och bekräftelse.

Och.
Förmiddagen därpå.
Jag smsar honom.
Han som jag har den sortens relation till som lämnar människor frågande, är det bra att hålla den öppen? Andra människor som ser att jag mår bra, det här är mitt val, det här är ett bra val när jag kan se honom i ögonen och ge korten på bordet och ändå vilja att han stannar på frukost och umgås med mig halva förmiddagen.
Med honom, där jag tillåts vara precis som jag är. Med honom, där jag på riktigt känner mig trygg i mig själv utan att skämmas över vem jag är och vad jag har varit.
Han som diskuterar med mig så att tankarna flyger åt alla håll, han som frågar om han borde gå nu, vill jag vara ifred och jag som vet att det är okej om jag svarar ja nu. Han som kysser mig i nacken, över kroppen och som ger mig yrsel och får mig att stöna ”sluta aldrig att ligga med mig” fastän jag inte menar det mer än just i orgasmen, för att kroppens fantastiska reaktion förbigår tanken.
Alla de från då har gått vidare, hittat nya. Riktiga, fina flickvänner, allt det där som jag inte kunde vara för dem.
Med honom får jag vara någonting annat. Inte en flickvän, men mig själv.

När jag skrev förra inlägget på temat impopulära nördtjejer hade jag ett sådant tacksamt ramverk att bygga det kring, utifrån populärkulturell identifikation. Jag hade försökt skriva texten i säkert ett års tid, men det är dels bland det mest privata att lämna ut för mig och dels ville jag undvika att det bara blev ett underdogsbölande om att jag aldrig fick hångla på högstadiet (en vecka efter högstadiet däremot, Hultsfred -99 forever).

Uppföljningstemat har jag funderat kring minst lika länge. Jag snuddade i och för sig vid tematiken rätt rejält när jag skrev om att vara ett ångestbarn, som genom hela livet har levt på sekundärvinsten av att vara ”känslig” och därmed inte behöver ta ansvar för sig själv och sina handlingar på samma sätt som andra. Det är lite det som jag utvecklar här också antar jag.

För nu tar vi det som det blir. Gustav hänvisar nämligen till en av sina texter, om snälla killen-myten och jag känner igen mycket i den och vill driva tesen att det är rätt mycket same same för tjejer, precis som Julia driver tesen om att tjejer fan inte har så lätt att få ligga de heller. Fast min text handlar ju egentligen rätt mycket om det motsatta.
Nämligen vad som händer med snälla tjejen som bara var tjejkompisen när hon faktiskt börjar få ligga.
Det behöver egentligen inte handla om att få ligga. Det handlar mer om vad som händer med snälla fultjejen när hon börjar få uppmärksamhet som består i annat än att hon är begåvad, smart och allt det där som hon har hört till leda. När folk faktiskt börjar uppfatta henne som snygg, fuckable, rolig, charmig och – Gud bevare – går och förälskar sig i henne.

Det är ju en rätt allmän tes att musikersnubbarna, DJ-killarna och alla de där som skaffat sig en hel del credd och popularitet nu inte var de populäraste killarna i gamet i skolan. Förmodligen är den välgrundad också. Det är också en rätt allmän tes att de killarna tenderar att bli rätt sviniga. Rider på hybrisvågen, tar igen och allt det där.
Men varför pratar ingen om vad som händer med tjejerna som var fula, mobbade, för smarta och konstiga?

När snälla tjejen gör den klassiska ful ankunge goes creddig svan-omvandlingen uppstår ganska lätt ungefär samma hybrisartade tillstånd. Det blir liksom så mycket som ska tas igen.
I worst case scenario-fall försöker också man revanschera mot de svinigheter som andra utsatte en för under ens tonårstid, genom att behandla andra på samma sätt som man blev behandlad då. Fastän det definitivt inte rör sig om samma människor.
Det handlar liksom inte ens om att äta kakan och ha den kvar. Snarare om att helt plötsligt bli inbjuden till en hel kakbuffé med en skylt som säger ”ät så mycket du orkar” (Förlåt, förlåt för denna hemska metafor, jag skäms redan. Både av litterära och sviniga skäl).
Samtidigt som man plockar på sig bekräftelsekakor, förälskelsesmulor och statustilltugg finns naturligtvis den gamla självbilden kvar. Man fattar fortfarande inte att man faktiskt är någon som får ligga, att man faktiskt uppfattas som någon som har en massa relationer och man förstår definitivt vad folk håller på med när de går och förälskar sig i en.

Men motsäger inte de här självbilderna varandra? Om att dels vara en player, en slampa – kalla det vad fan ni vill – å ena sidan och å andra sidan fortfarande tro att man är den fula underdogen som ingen vill hångla med?
Nej, inte alls. Däremot relaterar de till varandra väldigt lätt. Här följer några exemplifieringar:
1. Man har ett omättligt bekräftelsebehov som bara tillfredsställs genom uppmärksamhet från så många som möjligt. Eftersom det är omättligt behöver man konstant påfyllning för att motbevisa sin grundsjälvbild.
Huvudtes: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig mer än min pojkvän och han är väl typ sjuk i huvudet eller lider av en temporär sinnesförvirring och när han kommer ur den gör han slut ändå.
Motbeviset lyder: Nu har jag hånglat med någon som inte är min pojkvän, alltså finns det en tendens hos andra än min säkerligen sinnessjuka pojkvän att tycka att jag är fuckable.
2. Man skyddar sig själv genom sin självtagna playeridentitet.
Huvudtesen: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig.
Motbeviset lyder: Men tänk på alla som jag har sårat de senaste åren. Jag hade ju lätt kunnat få någon om jag hade velat, men eftersom jag är den som alltid drar mig ur relationer så fort de börjar brännas, är otrogen, strulig och sårar människor så är det ju därför som de inte vill ha mig. Det handlar inte om att jag är ful och töntig, det är för att jag är ett sådant osäkert kort.
3. Man måste utnyttja de situationer man får.
Huvudtes: Jag får typ aldrig hångla, ingen vill ha mig på riktigt, jag är bara en tjejkompis i allas ögon.
Motbevis: Ja, det kanske inte är helt etiskt korrekt att dejta fyra olika på en och samma gång, men eftersom jag egentligen är en tönt som typ aldrig får till det är det inte mer än rätt att jag passar på och utnyttjar de här tillfällena när jag nu väl har dem.
4. Man tar underdogpositionen till sin peak och utnyttjar den.
Huvudtesen: Eftersom jag var en ful outsider som tonåring är jag lite bättre än folk som inte var det. Därigenom kan jag behandla folk illa eftersom de inte fattar hur svårt jag har det och hur ärrad jag är och att det faktiskt inte är så lätt för mig det här.
Angående det sista är väl lite det min huvudpoäng. Precis som man förutsätter att snälla killarna fortsätter att vara snälla killarna, för att de förut bara varit den lyssnande kompisen kan tjejen som helt plötsligt börjar få uppmärksamhet använda sig av samma argument kring sig själv. Eftersom man har ett förflutet ur en underdogposition kan man väldigt lätt återkomma till den när det passar en och på så vis alltid omforma sig själv i en martyrposition när man behöver den, men också köra på playerpositionen när det passar bättre.

Sedan blir naturligtvis också det där med player en självuppfyllande profetia. Ju mer du betraktar dig själv som relationsrädd, player, whatever, desto mer blir du ju också det. Det är en föga rolig självbild att gå runt och tro att man inte bör komma människor nära eller ha relationer överhuvudtaget eftersom man ändå kommer att göra dem illa, freaka ur och fucka upp dem. Det blir egentligen också bara ett annat underdogperspektiv, där martyrstatusen blir att man inte ska ha några slags relationer eftersom man ändå inte klarar av dem.
Och jag antar att med den sista meningen måste det bli ett inlägg om hur präglad man blir av sin underdogidentitet också. Det här är ett neverending projekt.

Ur intervjun i senaste numret av Filter:
”Jesus vill vara min själs älskade. Ibland kan jag nästan känna honom. Det har hänt att jag känt mig uppfylld av hans kärlek, inte sexuellt, utan mer som omfamningen en man kan ge sin kvinna. Det är en tröst för oss som är singlar, som gör att man inte springer efter första bästa karl.”

Artikeln om Carola, av Erik Almqvist, är för övrigt helt magnifik. Långa stunder kan jag bara skaka på huvudet åt denna galna, omnipotenta, kontrollneurotiska människa som slänger ur sig de mest fantastiska religiösa referenser (se ovan) och wailar i mobiltelefonen på skönhetssalongen. Å andra sidan kan jag ändå känna någon slags fascination och beundran kring hur Carola, trots allt, is keepin’ it real och hur hon brutit sig fri från de män som har styrt hennes karriär och gör sin grej. Fantastiskt välskrivet, närgånget och respektfullt porträtt, hursomhelst.

Imorgon flyttar frugan ut från huset där vi bott fyra vänner ihop i snart ett år nu. I varsina lägenheter, men samma hus.
Frugan var den första som flyttade in och den första som lämnar byggnaden och det var i och med att vi började bo i samma hus som vi började kalla varandra för frugan.
Hon hade precis gjort slut på sitt långvariga förhållande, jag började precis hämta mig från uppbrottet från mitt. Det är i vår två år sedan som jag kom hit, en månad efter henne. Satt på golvet i en tom och ouppackad lägenhet och undrade hur jag skulle överleva livet med all min otrygghet och kärlekssorg.

Hon som följde med mig till Ikea, vi tjafsade om att jag tyckte att det var värt att lägga på en toaborste på den redan tunga packningen. Hon menade att jag för fan kunde köpa en sån var som helst. Jag menade att en toaborste hit eller dit väl inte gjorde någon skillnad på bussen. I kassan log expediten det där ”jag förstår att ni är ett samkönat par och jag accepteeerar er”-leendet mot oss.

Hon som följde med mig in i lägenheten. Skruvade ihop alla mina IKEA-möbler medan jag satt förvirrad och undrade hur man skulle få ihop en rislampa i tre delar (stång, glödlampa, lampa – complicated as hell). Hon suckade åt mig och sedan sa hon åt mig att hålla medan hon spikade ihop mitt skrivbord.

Jag som fick tårar i ögonen när jag skruvade ihop min säng, den säng som en gång varit hans och min. Påmindes om honom när skruvarna inte ville sitta lika hårt när jag skruvade, som när han hade gjort det. Stod med trycket över bröstet och undrade hur jag skulle överleva livet och kärlekssorgen.
– Men knulla sönder sängen hann ni ju göra innan det tog slut i alla fall, flinade frugan och pekade på en lossnad bräda i sängbotten och jag började skratta istället.

Hon som följde med mig till take away-stället några hundra meter bort. Vi pratade om att det var nu som det började. Singelpakten i Majorna. You and me, frugan. Vi åt thaimat och pratade om att sätta upp en annons i trapphuset. KK sökes. Vore så praktiskt med någon nära, liksom. Pratade om vilka egenskaper man skulle sätta upp på kravlistan i annonsen.
– Spela roll liksom, sa frugan, först lär man ju ha värsta kravlistan men sen slutar det med att man går tillbaka och stryker den, skriver ”Allt av intresse!”.

– Jag kommer aldrig att kunna lita på någon igen, minns jag att jag sa till henne.
– Du kan alltid lita på mig, sa hon.

Det är väldigt längesen jag stod med tryck över bröstet och tårar i ögonen och undrade hur jag skulle överleva livet. Lika längesedan som jag och frugan tog vår första av alla promenader genom de närliggande kvarteren. Så många utekvällar, promenader, bakfyllehäng, filmkollande, soffältande, relationsprat, middagar har passerat sedan dess. Så många skratt, uppslitande gräl, fåniga gräl, tårar och deep talks. Så många människor har kommit och gått i våra två lägenheter, huvuden, kroppar och hjärtan. Somliga har vi litat på, andra inte. Somliga borde vi inte ha litat på, men gjorde det ändå.

Igår bjöd jag över frugan på middag. Någon slags gest att bjuda igen efter alla middagar som jag har fått av henne. Hon kom in och såg min nystädade lägenhet, kände doften från ugnen.
– Det här känns konstigt, sa hon och flinade, Elin har städat och bjuder på mat. Någonting är fel.
Vi ältade i min soffa och drack te. Sedan pekade hon på min säng, samma säng som jag tårögt skruvade ihop för snart två år sedan.
– Syns på bräderna att du knullat i helgen.

Imorgon flyttar frugan ut ur huset. It’s the end of an era. Så mycket och så många har hänt sedan dess. Men av alla de som funnits i mitt huvud, mellan gräl och tårar, skratt och fyllor har det funnits en som jag kunnat lita på, en som varit konstant. Frugan, you were always on my mind.

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med ”njuta av singelliv” menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

Nu blir jag sådär privat och känslogeggig som jag lovat mig själv att sluta vara och som går stick i stäv med andra anspråk (som om jag någonsin brytt mig om det) och framförallt luckrar upp distansen mellan mig och er.
Skitsamma, just for now. For now, när jag borde fortsätta att skriva uppsats men gör det beprövade ”ska bara kolla en grej på Internet”, för att fly undan metoddelen och trampar rakt in i känslomässiga minnen och emo.
Anonyma bloggare som man legat med är ett gissel på så sätt att det är enkelt att gå tillbaka, också i deras story. Det blir aldrig casual hej och hallå på stan eller någon påminnelse av typen statusuppdatering på Facebook. Det finns hela tiden in-your-faceat. Nu har jag ju bara legat med en anonym bloggare, men henne har jag dessutom haft känslor för och det har varit en av de få människor i livet som kommit mig riktigt, riktigt nära.
LSM skriver om år 2008 och hon refererar till releasefesten och även till inlägg om mig.

Jag har inte skrivit om henne sedan efter releasefesten, inte på det sättet. Jag har inte ens berättat om den tryckta stämningen på den beryktade festen för anonyma bloggare som ägde rum i somras då det spelas With Every Heartbeat på stereon och varenda jävel därinne vet hur både jag och LSM refererat till den som vår låt i vardera blogg. Jag har inte heller berättat om hur vi pratade inne på toaletten och hur jag höll om henne och andades in hennes hår och värkte i hela kroppen av saknad och tusen viljor på en och samma gång.
Jag har inte på något sätt kommenterat att hon skaffat pojkvän, numera sambo, den förvirring och tystnad som uppstod mellan oss i den eviga mailkorrespondensen och hur vi sedermera hittat tillbaka till varandra.
Av respekt antar jag, har det varit tyst. För att det här inte är den sortens blogg längre, jag vill inte att det ska vara det. För att jag inte vill att hon ska läsa på min blogg vad jag känner och tänker nu om vår relation, det ska hon läsa i ett privat mail eller inte alls. För att jag har för mycket integritet för det. Trodde jag i alla fall.

Men hur det känns?
Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men oftast är jag bara glad för hennes skull, för hon är en av världens bästa människor och förtjänar true love down to the bone. Det var mer än vad jag kunde ge henne.

Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Jag har tagit glaset och hällt ut ett flertal gånger de senaste åren och jag vet att jag inte borde gråta.
Jag borde aldrig ha gråtit över att exet gick vidare och hittade någon ny några månader efter att det var jag som gjorde slut, jag borde aldrig ha försökt fånga upp de droppande rännilarna av vad som var vi, i en naiv och befängd tro att han skulle vilja ha mig tillbaka.
Jag borde aldrig ha haft ont av att Den mörkhåriga gick vidare och skaffade pojkvän och numera sambo, när jag vet att vi passade bäst som vänner och att hon är en fantastisk sådan.
Jag borde inte gråta över de kvarvarande droppar minnen som finns postat på en blogg, stundtals alltför, nära mig.
Man häller ut mjölken och människor går vidare. Medan jag sprungit runt och bara varit hopplöst förälskad i hopplösa människor som bara gett mig hälften av vad jag har förtjänat, har de som haft samma relation till mig hittat vad de förtjänat.

Vad det blev av mig? Någon del av mig försöker fortfarande straffa mig för den utspillda mjölken. För har man hällt ut så dyrbara droppar av ärlig, respektfull, närvarande kärlek förtjänar man väl ändå ingen ny. Då håller man tillgodo med den sortens kärlek som bara ger hälften av vad man själv ger, då behåller man sin självständighet och tillslut har man ingen energi kvar alls till någon annan än sig själv.
Gott så. Men jag önskar att mitt känslomässiga jag skulle kunna inse det mitt rationella jag redan vet. Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.

Jag har åkt tåg i tio timmar, med the big X från samma hemstad som jag, idag. Åker man tåg i tio timmar måste man umgås satan och man hinner prata om allt mellan himmel och jord. Jag och exet, som mest varit causal hej och hallå på fyllan under hösten, ägnade tio timmar åt att prata om allt det viktiga och oviktiga. Eftersom vi båda är politiskt inkorrekta retards, som skiter fullständigt i om folk hör oss prata och vad de tänker, blev det lite av allt möjligt men stunden vi pratade om Hegel var nog den enda korrekta och den var såklart den kortaste.

Vi hann avhandla både vilka maträtter vi åt under vår semesterresa till Grekland för hurmångaårsenvilljaginteveta och det året då jag struntade i att fira nyår med honom för att dra till en stuga ute i skogen och basta med ett gäng killar, varav jag hade en suspekt flirtig relation med en av dem. Vi pratade porr, kokain, snygga män och kvinnor och den där mansstereotypa fantasin kring att ha sex med ett tvillingpar. Vi hann lyssna igenom en jävla massa hiphopfiler på hans dator och spela upp några av dem för kupén.
Vi har höhö-skrattat (citat Gustav: du är ju the queen of höhö) åt idiotgrejer som när konduktören säger att vi har blivit tagna åt sidan pga tågbyte och vi flinar och säger simultant att vasahan? har vi blivit tagna från sidan? höhö (hej tjockisen från Superbad-humor).

Och precis när hela tåget börjat att hata oss och plitat ner minst tusen citat till tjuvlyssnat och fascinerats av oss och försökt förstå vilken sorts relation vi har när vi både pratar om att vi gjort slut och samtidigt verkar bundis och kompisretas med varandra, drar exet onelinern to die for. När jag tillslut blir tyst och han uppmanar mig att säga något.
- Men vad ska jag prata om då? Vad vill du ha för ämne? Fråga mig någonting?
- Tjaa, säger han och rycker på axlarna, vad drar du egentligen för behåstorlek nuförtiden?
Och jag viker mig av skratt och pensionärerna suckar och unga, söta, hånglande paret mittemot ser på oss och önskar väl att de aldrig blir som vi.

Det var mycket som sammanföll illa i lördags, vilket sedemera ledde till lite hudlöst fyllebloggande. Det var mycket som satte sig under huden; diverse samtal om att skydda sig själv vs integritet, att jag slutat att naivt lämna ut mig själv och lita på folk, utan enbart är mig själv fullt ut med mina närmaste och vilka konsekvenser det får för ens inre. Sedan var väl faktumet att jag redan åtta på kvällen gjorde en pakt med min gamla drickpartner in crime Rasmus att dricka oss otrevliga någonting som spelade in.

Men när jag satt där på lördagnatten önskar jag att Julias inlägg hade funnits att läsa. Jag önskar att jag läst hennes och jag önskar att jag läst Mymlans som hon hänvisar till och jag önskar att Gabriel hade lämnat de kloka kommentarerna till mitt inlägg redan då (jo, jag förstår omöjligheten i det sistnämnda, men ni fattar). Julia sammanfattar bättre än någon annan kunnat göra kombinationen duktig tjej och kärleken. Jag gör en understrykning på varenda mening. Det måste vara såhär det känns att skriva in till KP och få veta att man är normal och inte ensam. Tack Julia.

”Det är ju det där med duktiga flickor. Vi är lite svåra att ha att göra med. Vi gillar att ha saker på vårt sätt. Vi är påfrestande och vi är krävande, och vi jobbar ofta mycket, har många intressen och vänner och saker som tar vår tid. Och vi gillar att få tid för oss själva, läsa både skräp och tunga teoretiker i badet, sträcktitta på trilogier och TV-säsonger, tappa bort tre timmar på internet. Det är svårt att hitta tid för någon annan där – för att inte tala om tid att hitta någon.
Vi är cyniska, och även om vi kanske ger spraydate och blinddejtande någon halvironisk chans, så släpper vi det snart. För vi kan vår sannolikhetslära. Vi vet att det finns få killar (eller tjejer) vi tycker är smarta och roliga nog, få som uppskattar såna som vi, och att de två grupperna inte överlappar tillräckligt ofta för att det ska bli så stort urval att det finns många som klaffar. Ett par roliga anekdoter om bajsätare och underligt beteende räcker, sen finns det bättre saker att göra.
Vi lever väldigt gärna lite bredvid oss själva, sådär observerande, för då behöver man inte vara mitt i och med på riktigt, och då kan man inte bli sårad. Men vi blir det förstås ändå. Ibland nöjer vi oss, vi lever i flera år med någon som vi vet är fel, någon som kanske är snäll och kanske inte, men vi tar det för vafan, roligare blir det väl inte. Starka tjejer accepterar ofta så mycket skit från killar som vi i värsta fall inte ens tycker särskilt mycket om, för vi tänker att men han står ut med mig.”

Imorgon ska jag på adventsmässa i Domkyrkan med en person som jag nyss träffat och aldrig i nyktert tillstånd. När jag lär känna människor brukar de normala scenariona vara fika, öl, middag, konsert eller bio.
Jag har aldrig gått på mässa i kyrkan med någon ny förut.

Går man på bio eller äter middag kan man alltid hänfalla åt de naturliga ämnena hur filmen var eller hur maten smakade, om det blir tyst eller tryckt stämning. Men i det här fallet känns replikerna inte lika naturliga.
”Hur smakade din oblat?”
”Vad tyckte du om predikan? Själva grundstoryn om Guds son har ju fått kritik för att den inte är trovärdig, men jag tyckte prästen gjorde ett bra jobb med att ro iland den och budskapet var ju bra.”
”Jag tyckte inte att första psalmen satt riktigt klockrent, men det tog sig vid Hosianna och orgelsolot var ju grymt.”

Undrar om han är en gentleman och bjuder mig på kollekten?
Det återstår att se.

Men allvarligt talat.
Jag har tydligen gått och skaffat mig någon slags cheezy 1600-talslingo i all min flirtiga kommunikation med kvinnor. Jag reflekterade inte ens över det förrän jag nyss skickade följande sms:
Men kvällen vore ju ack så mycket trevligare om du förgyllde den med din undersköna uppenbarelse.
Va? Vad håller jag på med? Det här sker bara någon vecka efter ett snabbt hejdå från en tjej, varpå jag skickar ett sms som inleds med orden:
Hastiga avsked, ack så trista de är!
Att jag skiljer i beteende och behandling i flirtiga situationer, beroende på om det är en man eller kvinna, visste jag redan. Det kan jag bearbeta någon annan gång. Men att det gått så långt, som att jag tydligen måste inta en roll som någon slags chevaleresk 1600-talsstud som lallar runt med en luta och sjunger sköna kvinnors lovsång så fort jag söker kontakt, det är fan inte okej.
Jag skulle ju hellre ha skjutit mig i huvudet än ha skickat de där sms:en till män. En översättning till min lingo till män av dessa sms hade troligtvis blivit följande:
Tja. Ses vi ikväll eller? Vore kul.
samt
Sorry att jag blev tvungen att springa!
För män behöver ju inte uppvaktas och smickras, de behöver inget romantiskt fåntilltal och gullesms. Män gillar ju rak kommunikation liksom. Eller hur tänker jag?

Uppenbarligen bor det långt inne i mig en fördjävla sunkighet, som manifesteras i min lingo, och troligtvis goes like this (detta måste läsas med bred norrländsk dialekt, det är nämligen så jag låter när jag imiterar sunkig och dumihuvet):
Amen kvinner de gillar ju såhära romantik å uppvaktning å smicker å grejer. Åsså gillarom att få höra att dom e snygga för kvinner är ju så oroliga för sånt där.
Män dom vill ju ändå bara knulla å dom hatar romantik å fattar ändå inte vad man menar. Å kvinner e ju som lite känsliga så dom får man vara försiktig me men män dom kan man va elak mot, det tål dom.
Bra där.

Min utmaning till mig själv de kommande månaderna blir följande:
Skicka minst ett rakt-på-sak-sms till en kvinna, företrädelsevis klockan 4 en helgnatt. Inga jävla romantiska floskler.
Skicka minst ett 1600-talslingo-sms om underskön uppenbarelse till en man.
Det här blir spännande.

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I’m back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

Fortsätt diskutera abort och preventivmedel i de föregående inläggen på ämnet, fortsätt diskutera F-ordet, men jag lämnar det nu. Kanske kommer det någonting om Maria Niemis text om femme senare, framförallt för jag att ropade ett stort hurra inombords när jag läste den och känner så mycket identifikation och styrka i femme-kulturen.
Men det blir senare i så fall.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är någonting helt annat. Det är dels det här inlägget om att vara ofrivilligt singel och dels en text av Fredrik Lindström i senaste numret av Språktidningen (ja samma nummer som även innehåller den fantastiskt roliga och intressanta artikeln om akademikerspråk inom humaniora efter postmodernismens ingång).
Lindström skriver om hur vi alltmer har börjat ersätta ordet ensam med själv. Ju fler singelhushåll som vi får, ju fler som är ensamboende och singlar, desto mindre används just ordet ensam.
Ensam bär på konnotationer om utanförskap, sorglighet, desperation och inga vänner eller kärlek. Själv innebär ett självvalt tillstånd av styrka och frihet. Själv bildar dessutom, tillsammans med efterled som –förtroende, -ständighet och –känsla, ord som ännu starkare förknippas med styrka och frihet. Ingen vill längre uttrycka sig om sig själv i termer av ensam. Alla är vi bara själva.
Ensamhetsbegreppet innebär också ett erkännande av såväl sårbarhet som svaghet och som jag tjatar om i mina texter: Är det någonting som är fult och tabubelagt i dagens klara sig själv-mentalitet och självständighetskontext är det ju just det sårbara och svaga. Ensamheten utgör ett utsatt tillstånd av passivitet. Är man ensam är man konstig.
Vi semestrar inte längre ensamma, vi går inte på bio ensam eller lagar ensam mat. Vi gör det själva. Själv konnoterar istället en aktiv position, kan själv!, skriker barnet. Kan själv!, skriker också vi för att ingen ska få för sig att vi är något slags retard som andra människor inte vill befatta sig med.

Jag och Jonathan pratade någon gång om vår tids krav på social kompetens och social samvaro. Förr i tin fanns det i småbyar, framförallt, alltid någon som rent allmänt ansågs och som ansåg sig själv som folkilsk. Man bodde ensam i något torp och ville överhuvudtaget inte befatta sig med andra människor, var mest allmänt sur och jävlig och trivdes bra med att vara ensam. Och det var liksom helt okej. Folkilska människor kommer förmodligen inte att kunna finnas kvar som fenomen i vår tid.
Jag minns en gubbe nära vår högstadieskola som bodde ensam med en gris och hatade alla. Ibland rymde grisen. Då sprang han upp till vår skola och jagade grisen innan han skällde ut alla som stod på skolgården och återvände till sitt torp.
Hur mycket social kompetens och EQ besatt han liksom?

Nu är jag ju inte folkilsk. Tvärtom är jag översocial såtillvida att jag får vara självsam (ja, notera här hur jag själv valt att inte använda ordet ensam, för att kunna påvisa att jag minsann kan själv och har valt det själv) i perioder. Jag är inte ensam om man ser till världens bästa, närmaste vänner, nära kontakt med familjen och ett oöverskådligt antal bekanta. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte ha någon att umgås med om jag skulle vilja.
Men när jag läser det här blogginlägget gröps ett hål i mig och jag tänker på hur modig hon som har skrivit inlägget är, att hon vågar erkänna det, och jag tänker på Mia och Klaras sommarprogram som fick mig att gråta på en buss mellan Östersund och Umeå för att det är exakt sådär jävligt det är att behöva deklarera sig själv som singel ibland och jag tänker på hur jag en försommarnatt i sen maj satt på en lägenhetsfest på balkongen och det var då som jag för första gången på flera år erkände det och tog orden i min mun och Gud, som jag skämdes när jag såg på mina bästa vänner och sa:
- Jag vill faktiskt åtminstone dejta någon igen. Jag tycker inte att det är så kul och spännande att vara singel längre.
Och jag blir så glad av det där inlägget, för jag tänker exakt likadant. Det här handlar inte om att jag behöver någon annans bekräftelse för att tycka om mig själv, det handlar inte om att jag behöver någon annan för att känna mig hel. Jag har haft de perioderna, de är inte nu. Jag har aldrig mått så bra som nu. Jag har aldrig tyckt så bra om mig själv som nu. Längtan efter att få dejta någon är inte en bristsjukdom, det är ett behov.

Men redan när jag skriver det här så skäms jag. Jag ser mellan raderna hur jag måste låta patetisk och sorglig, hur mina gamla flings kommer att läsa det här och tänka ”men stackars tjejen, har hon fortfarande inte hittat någon?” och hjälp och Gud bevare – tänk om någon uppfattar mig som desperat? Att de inte hajar att jag också är sanslöst kräsen och för mitt liv inte förstår hur jag skulle kunna dejta någon seriöst om personen ifråga inte fattar hiphopreferenser eller kan ge en definition av queerbegreppet?
Redan nu tycker jag att det här är det värsta som jag någonsin lagt ut på bloggen och värre blir det nu när jag erkänner att inatt när jag lallar hem på fyllan, lägger mig i sängen och låter handen kippa efter blodvarm, insomnad hud på den tomma platsen bredvid, då kommer jag inte att känna mig vare sig stark, självständig eller självsam. Jag kommer bara känna mig ensam.

On a completely different note än föregående inlägg, bara ett litet instick:
Är det i och med ”nya” Facebook som den här funktionen att man kan välja om man vill se mycket eller lite information och statusuppdateringar om en person på ens newsfeed, har kommit? Jag upptäckte den aldrig på förra Facebooklayouten i alla fall. Den måste ju vara den mest eftersökta funktionen på Facebook någonsin, i vilket fall som helst. Äntligen kan man klicka bort de där människorna man önskar att man aldrig lagt till, såhär i efterhand.

Det känns som en ljuvlig hämnd att få klicka i ”jag vill se färre händelser om XX i fortsättningen”. Jorå, du kanske krossade mitt hjärta back in 2007, men tro inte att jag kommer att kolla dina statusuppdateringar i fortsättningen! Nu är det jag som har makten, mohaha!

För övrigt noteras: Det där var nog det sorgligaste passivt-aggressiva försök till upprättelse som någonsin utskrivits.

Jag läser igenom mina texter, jag svarar på mailen, jag skriver sjukt smarta och roliga inledningar på artiklar och en mängd andra saker, jag diskuterar saker över telefon och är rolig och smart och sen ställer jag mig framför spegeln i den nya pennkjolen och tänker;
- Herregud. Det är helt absurt att den här kvinnan är singel. Hur är det möjligt att detta uppenbara kap nu inte ens dejtar någon? What’s WRONG with you people?

Vinnarlivet eller inte. Jag börjar hursomhelst och uppenbarligen bli mig själv igen.

Jag läser Sigge Eklunds Varulvsvalsen och, bortsett från att det är den första roman av Sigge Eklund som jag på riktigt tycker om, slås jag av identifikationen som jag känner med alla inblandade. Jag blir förbannad på Rebecka, som missbrukar, jag blir frustrerad över de anhörigas maktlöshet, men jag känner också oerhört mycket med henne.
Det finns en scen i Varulvsvalsen, där identifikationen och medkännande med henne blir extra stark. Det är en scen på ett socialkontor där en, till synes, flathänt och medhårsstrykande socialsekreterare, helt plötsligt slår näven i bordet och börjar skrika åt Rebecka. Hon svarar med att gråta och tacka och huvudpersonen i boken inser då att det är exakt det där som hon söker och vill ha. Gränserna.

Jag har skrivit om det förut. Ens behov av gränser. Kanske är det något som förenar många missbrukare, oavsett om det är narkotika, sex, alkohol, mat eller vad som helst som man missbrukat? Det man behöver är att få gränserna och ilskan, snarare än medömkan och förståelse. Den medömkan och förståelse som man får är samtidigt ett godkännande inför sjukdomen. När man blir struken medhårs är det i all välmening från oroliga och maktlösa anhöriga, men det blir också ett sätt att inte skilja missbrukaren från sjukdomen. Att bekräfta för missbrukaren att sjukdomen är en del av missbrukarens identitet, som därmed gör det omöjligt för missbrukaren att göra sig fri från den.

När missbrukaren i Sigge Eklunds roman får gränserna satta för sig, hon får ilskan och ultimatum från andra, är det också då som sjukdomen skiljs från hennes riktiga jag. Jaget som försvunnit och kapitulerat under sjukdomens ockupationsmakt, men som finns därunder och skriker på hjälp.
Att sätta gränser är att höra det skriket.
Jag förstår de som stryker medhårs, som bara lyssnar, som ställer upp eller som helt enkelt bara tassar på tår och inte säger ett skit. Man tror att det är människan bakom sjukdomen som man sviker, grälar med och inte accepterar. När någon är helt uppslukad är det omöjligt att se vad som är människan och vad som är sjukdomen. Man gör det finaste och det som känns rätt för den som man älskar och man vill bara väl, man gör det man kan i maktlösheten och oron och likt förbannat blir det en björntjänst.

När jag läser Varulvsvalsen är det omöjligt att inte tänka på de som stod mig nära under de sena tonåren, när jag ockuperades av självskadebeteende och ätstörningar. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad jag utsatte dem för, framförallt kanske för att jag helt enkelt inte, till fullo, vill förstå vad jag utsatte dem för. Hur bär man den skuld man borde bära för andra människors år av oro och omhändertagande om en? Hur orkar man med faktumet att man utsatt människor för så mycket lidande, enbart på grund av att de älskade en även när man var sjuk? Det finns inga ord som täcker det som de gjorde under de åren. Ett tack räcker ingenstans och skulden är omöjlig att återgälda.

När jag läser Varulvsvalsen konfronteras jag, återigen, med tankarna på vad jag utsatte den som stod mig allra närmast för under de åren. Han som, under några års tid, såg den han älskade och levde med försvinna fullständigt, såväl fysiskt som andligt.
Han som visste att jag ljög när jag sa att jag hade ätit. Som visste varför jag stannade hemma från krogen och varför allt bröd i skafferiet var borta när han själv kom hem. Som gång på gång och varje timme var tvungen att förklara för hon med den tynande kroppen av skelett och blekhet att hon inte alls var fet. Han som såg mig springa iväg på gymmet även när jag hade halsfluss och feber. Han som en gång levt med en människa som var levande och som nu var fullständigt ointresserad av sig själv, honom eller omvärlden för allt hon brydde sig om var att gå ner i vikt.
Han fanns där. Hela tiden. Och lovade mig att jag inte var tjock, tog promenader med mig när vi hälsade på släktingar och jag var tvungen att äta mat som jag inte kunde räkna ut det exakta kaloriantalet i, försökte övertala mig att äta, oroade sig för mig, höll om mig under sömnlösa nätter, tjatade, tog hand om, pratade med, lyssnade efter kräkljud från toaletten, letade reda på olika telefonnummer till utbildad personal och självhjälpsgrupper och satte hela tiden mitt välmående framför sitt eget.

Men det jag tänker på, framförallt, när jag läser Varulvsvalsen är den dagen då han gjorde det avgörande. Det som, har jag förstått i efterhand, blev min räddning. Det som kom att bli vändpunkten.
Jag tror att jag vägde 49 kilo då, till mina 172 centimeter. Jag sa det som jag alltid sa. Att jag inte var sjuk, att jag inte behövde hjälp, att jag bara bantade lite och skulle sluta så fort jag gått ner tillräckligt i vikt och slutat känna mig tjock. Men hjälp behövde jag inte, vad fan, jag var ju skittjock, det syntes ju.
Det var då han slog ner näven i bordet och i ögonen någonting helt annat än den ömhet som han enbart visat tidigare. Kanske ilska, men mest av allt rakhet.
- Fine, sa han, svält ihjäl dig då. Men jag vägrar stanna kvar och se på när du gör det. Jag orkar inte med det, jag älskar dig för mycket, då går jag.
Det var då som det vände. Sedan började jag, långsamt med många återfall, bli frisk igen.

Och du som fanns där under de där åren. Jag har försökt tacka dig och jag har försökt förstå och pratat med dig om vad du gick igenom. Men jag tror aldrig att jag förklarat för dig vad, av allt du gjorde, som faktiskt betydde mest. Jag tror aldrig att jag berättat för dig att din näve i bordet blev min räddning. Jag tror inte att jag någonsin tackat dig för att du hade det oerhörda modet att sätta en sådan gräns gentemot någon som du älskade och bara ville väl mot.
Jag gör det nu istället, även om ett ord inte betyder någonting.
Tack.

När jag kom tillbaka till Göteborg i söndags morse låste jag upp mitt postfack och fann en bok liggande där. Vännen som smugit sig in i mitt hus och lagt ner boken i mitt postfack, som en fantastisk utlåningsgåva när jag mest av allt behövde den, hade pratat om boken när vi umgicks medan jag packade.
Nu låg den alltså där, Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse, och de kommande dagarna sträckläste jag den. Sedan dess har jag försökt formulera ett inlägg om boken, men det har av många orsaker inte riktigt fungerat. Nu gör jag ett försök. Eftersom alla måste läsa.

Jag kan börja med att berätta om Alain de Botton, författaren och filosofen som skriver de populärvetenskapliga filosofiböckerna som också är självhjälpsböcker och lättsam bildningslitteratur. Det låter som skitlitteratur och kanske tänkte jag det också innan jag för flera år sedan läste Statusstress och fann de filosofiska perspektiv på mitt liv och vår samtid som gav mig helt nya perspektiv.
Sedan läste jag Filosofins tröst, där olika filosofers teorier appliceras på våra vardagsproblem såsom brist på pengar och karriärmotgångar. Det låter substanslöst och flummigt, i själva verket är det de vettigaste och mest handfasta råd som jag någonsin fått.
Låt Proust förändra ditt liv, de Bottons tredje bok, har jag inte läst men bara titeln anger ju att den förmodligen är helt fantastisk. Samt de andra, än så länge, olästa böckerna av honom.
Alain de Botton drar in de stora filosofiska perspektiven och de tunga och mindre tänkarnamnen i vardagslivet. Det är intellektuellt, roligt och alltid spot on.
Alain de Botton är, helt enkelt, för oss intellektuella vad Mia Thörnblom är för pöbeln.
Eller, om man så vill; Alain de Botton är självhjälpsförfattaren för oss som har en fet påle av intellektuell och pretentiös positionering uppkörd i röven, för oss som hellre skulle gå runt inne på Uppåt Framåt med bajs i ansiktet en hel kväll än att synas offentligt med pocketexemplaret av Självkänsla nu!.

Nu ska jag berätta om Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse. Det är nämligen hans absolut bästa bok hittills. Det är en kärleksroman, det är en filosofisk betraktelse, det är en intellektuell genomgång av alla filosofiska perspektiv av en kärlekshistoria – från första mötet fram till hjärtesorgen – och den innehåller så mycket visdom, smarthet, humor och aha-upplevelser att du aldrig kommer att tänka kring dig själv, dina relationer och kärleken på samma sätt igen.
Allt som du tidigare tänkt var ett stört beteende hos dig, såsom romantisk terrorism (om jag skickar tio desperata dramaqueen-sms på raken blir det nog vi), Jesussyndromet (eftersom jag lider är jag lite bättre än alla andra) och idealisering (jag kommer att tappa intresset för dig om du är intresserad av mig, eftersom du då sänker dig till min icke-gudomliga nivå) går de Botton igenom med etiketteringar, filosofiska utläggningar, hänvisningar till olika teorier och författare och du inser att du inte varit störd, bara varit människa.

Alain de Botton skriver inte bara smart, rakt på sak och med ett flyt som jag skulle kunna döda för. Han besitter dessutom den där sortens fnösketorra akademikerhumorn som är omöjlig att värja sig mot. Såsom när han ifrågasätter sin förälskelse, genom att hänvisa till den kulturella kontext som upphöjer den romantiska kärleken såsom den kristna kärleken tidigare upphöjdes:
Var min känsla av att vara förälskad inte bara resultatet av att jag levde under en speciell kulturell epok? Var det inte samhället, snarare än ett äkta behov, som motiverade att jag var stolt över den romantiska kärleken? Skulle jag inte under tidigare kulturer och tidsåldrar ha fått lära mig att bortse från mina förälskade känslor, på samma sätt som jag nu fick lära mig att motstå impulsen att använda hosor eller utmana folk på duell när jag blev förolämpad?
När han drabbas av den, ack så vanliga åkomman, bindningsrädsla hänvisar han till Proust berättelse om Muhammed II, som en dag upptäckte att han var kär i en av sina fruar och därför lät halshugga henne för att undvika att bli själsligt beroende av en annan människa.
Kanske är det allra bästa stycket när han gör upp med dagens relationsterapi och kärleksrådgivningsindustri genom att iscensätta ett samtal mellan Gustave Flauberts Madame Bovary och en nutida s.k. relationsexpert som ska lösa hennes problem. Jag skrattar så jag gråter.

Jag hade tänkt droppa några citat från boken så att ni skulle förstå hur oumbärligt bra den faktiskt är. Sedan upptäckte jag efter första läsningen att jag hundörat nästan varje sida och att det är stört omöjligt att välja ut någon sida. Den här boken handlar om kärlek, om relationer, men också om förhållningssätt gentemot oss själva. Vårt sökande efter Jag-bekräftelse, huruvida det är möjligt för oss att definiera oss själva utan interaktion med andra människor och hur det kommer sig att vi gång på gång blir förälskade, när vårt rationella jag borde veta bättre.

Alla borde läsa den här boken. Men jag tror att jag borde varna dem som, liksom jag, är neurotiska, överanalyserande, intellektuella idioter. Jag misstänker nämligen att om det var svårt att inte övertänka mina relationer förut har det blivit helt omöjligt nu. När jag förut känt känslan av att vara förälskad har jag alltid lagt till följande ifrågasättande tankespår:
- Men vadå förälskad? Är jag förälskad? Men varför då? Hur ska jag kunna definiera den här känslan? Det här går inte. Nu raderar jag numret.
Numera kommer det att låta ungefär såhär:
- Men vadå förälskad? Albert Camus menar ju att vi blir förälskade för att vi upplever en brist inom oss själva och vi söker efter perfektion i en annan människa, men när vi söker svaret hittar vi istället bara en exakt kopia av våra egna problem. Det här går ju inte. Nu raderar jag numret.
Det är betydligt lättare att battla mot sitt eget ifrågasättande än att fightas mot ett femtiotal filosofers ifrågasättande teorier kring kärlek.

Men bra är alltså boken. Och den finns i pocketformat för 42 kronor på Bokus. Skippa de två sista ölen i helgen och köp boken för pengarna istället, gå hem och läs kapitel 5 – Intellekt och kropp istället för att ligga. Det kommer att vara värt det.

1.
Man vet det i rörelserna och blickarna långt innan det har skett.
Man vet alltid. Men vi låtsas inte om. Så mycket har skett under en sommars frånvaro av varandra, då jag pendlat mellan att radera numret och tänka skitsamma och sluta ögonen vid maskinen vid tanken på hans kind mot min.
Det är nu det blir riktigt farligt. Så mycket farligare än då vi skiljdes åt.
Det är han. Den subkutana närvaron av honom i mig, hur skyddet minskar och avståndet inte längre finns.
Det är jag. Han ser mig. Nu sker alltså det som gör att jag alltid vill fly när det börjar brännas. Jag blottlägger mina egna brister i någon annans ögon och tvingas således att se dem själv.
Han är på väg någon annanstans. Jag är bara rädd.

2.
Man vet det så väl, det där rastlösa och förvirrade hos en människa som har ord på tungan som kommer att göra ont. När han går ensam till affären lämnar han mig med Håkan Hellström. Det är mitt eget fel det som hände med mitt hjärta för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna och tusen nålar av hårda händer över mitt hjärta för jag vet och det är mitt eget fel och när han återvänder ber jag honom stänga av, utan att förklara varför. För ännu några timmar till ska vi låtsas så vi ignorerar till ljudet av 2pac och Håkan Hellström är långt borta och krampen hinner nästan lättna.

3.
Den där tystnaden. Vi tar lite förvirrat på varandra. Som om vi inte längre vet hur vi ska förhålla oss till varandra. En klumpig hand på midjan är lättare än att öppna munnen.
- Vi måste prata.
Jag protesterar. Säg det du måste säga imorgon istället, om nästan ett dygn, för då lämnar jag stan. Jag orkar inte stanna här när allting går sönder, jag kommer bara att vilja gå då så snälla säg ingenting nu.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Jag borde aldrig ha åkt hit.

4.
Han säger det, jag vet det.

5.
I badrummet.
- Nu gråter du inte, säger spegelbilden, för fan du gråter inte inför andra människor och du har redan visat dig så skör och sårbar och du gör inte sådant. Mänskligheten är till för att fly ifrån. Visa dig inte mer mänsklig inför honom. Du kommer att döma dig själv så hårt efteråt om du gör det.
Jag förväntar mig en knapp som man kan trycka på för att aktivera säkerhetssköldarna. Som om jag vore någon jävla science fiction-maskin.

6.
- Vi borde inte, säger han.
- Vad spelar det för roll?, säger jag och kysser honom.
Jag vet att jag för en kort sekund ser honom i ögonen. Jag som alltid brukar blunda för att undvika närheten. Nu möts våra ögon. Jag är redan skyddslös och blottad.
Sedan börjar jag att gråta.

7.
- Jag vet inte längre varför jag gråter. Det är inte över dig och över oss längre, det är över allting. Det här jävla skitlivet. Du blev en projektion över min egen tomhet den här sommaren. Jag har flytt mig själv, flytt till din bekräftelse för att slippa mig själv. Som om du var en belöning för min egen strävan. Men livet fungerar ju inte så. Det finns ingen logik.
- Det är ett orättvist jävla skitliv. Vi förtjänade ju faktiskt varandra.

8.
Jag kan inte vara arg. Jag som alltid blir arg. Jag blir svartaste lakrits och varje uppbrott och svek blir ännu en börda i den där frätande bitterheten och i helvete heller att jag ens gråter över någon, när man istället kan lyssna på Play on playa och kedjeröka.
Men hans kind stryker jag över och när han andas tungt mot mitt nyckelben viskar jag att det är okej, du är en fin människa och man gör så gott man kan i det här ologiska jävla skitlivet.

9.
Tätt, tätt intill varandra. Tidigt på morgonen, ingen sover. Tätt, tätt intill varandra när vi viskar och pratar om allt. Om rädslorna, livet, känslorna. Det finns inget skydd längre, allt är försent.
- Har jag varit bra mot dig?, undrar jag.
- Alltid, Elin.
Jag kysser i hans nacke. Jag är storskeden, han är lillskeden nu.

10.
Han sover och jag ligger vaken. Somnar till i någon kvart. Drömmer mardrömmar och knuffar bort hans arm i sömnen. Vaknar av att jag gråter.

11.
Han gör frukost. Jag äter inte. Han ser på mig. Jag blundar.

12.
- Jag kan inte tänka klart längre. Det känns som om jag har feber. Det bara snurrar. Allt är bara känslor.
- Jag vet vännen. Men det är såhär man vet att man lever på riktigt.

13.
Jag hittar hans fula gamla mössa med Modo Hockey-logga på. Drar ner den över huvudet. Det är mössan som gör att scenen vrids från sorglig till absurd. Bara en liten vinkelförändring.
Jahaja. Här sitter jag, Elin, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen.
Vi skrattar båda två, äntligen skrattar vi.

14.
Han håller om mig. Det är de sista timmarna tillsammans. Jag kysser hans knogar och säger att han har väldigt vackra händer.
- Du är väldigt vacker Elin, säger han och det är de där saknade andetagen i min nacke, jag känner hur huden fuktas och vet att det är sista gången, nu är allting över.

När jag för första gången läste Carin Holmbergs Det kallas kärlek levde jag i samboförhållande med någon av motsatt kön, inga barn, precis som dem som avhandlingen handlade om. Det gjorde också mina närmaste vänner. Vi lät Det kallas kärlek, i behändigt pocketformat, passera mellan oss så att alla skulle få läsa och förfasas. Sedan träffades vi hemma hos någon, åt middag och diskuterade boken medan våra pojkvänner satt i någon annan lägenhet och spelade Age of Empire ihop (apropå duktiga feminister; varför spelade inte vi lite mer dataspel och hade lite mindre genusdiskussioner?).
Förfasas gjorde och förfasas skulle vi, för herregud vad inte jämställda vi var och åh vad vi kände igen oss och allting var strukturernas fel, det sa ju Carin Holmberg. Hjälp, vad förtryckta vi var. Vilken patriarkal konstruktion vi hade hamnat i!

I själva verket kände jag inte igen mig ett dugg i avhandlingen utifrån den relation jag just då var i. Jag ville väldigt gärna göra det, jag kände mig inte som en riktig kvinna när jag inte var den som tog mest ansvar och sedan suckade martyrlikt åt det. Men allt mitt förfasande över igenkännelsen handlade inte om samborelationen med honom med det definierade könet man, utan min tidigare samborelation med någon av samma kön.
Med henne var jag martyren. Gnällspiken. Hon som gjorde mer och som varje dag tjatade och gnällde. Som blev oerhört frustrerad när vi ville ha det olika städat, ansträngde oss olika mycket. Som ibland började städa lägenheten innan hon fått av sig ytterkläderna, skrev handlingslistor och under tystnad diskade disken även denna kväll.
Min samborelation med honom har jag istället skämtsamt refererat till som the time of my life, boendemässigt sett. På ett och ett halvt år tvättade jag till exempel inte en enda gång. Jag tror inte ens att jag någonsin lärde mig var tvättstugan låg. Han var den kontrollneurotiska martyren som tog på sig både exempelvis tvättansvar och matansvar eftersom han helt enkelt var bättre på det. Det var ingen mening att jag gjorde det, jag gjorde det inte lika bra.
– Schysst!, sa jag och la mig i soffan och kliade mig i skrevet framför Simpsons medan han stodi tvättstugan och sorterade mina underkläder.
Det gick så långt att när han åkte bort i ett par veckor valde jag att gå och köpa nya trosor, framför att tvätta. Jag hade glömt bort hur man ens gjorde.

Jag tycker att Heliga familjen är oerhört bra och intressant på många sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om Maria Sveland. Hon är lyhörd, påläst, smart och jag tycker att det finns en styrka i att hon vågar vara inkonsekvent. Det är väldigt modigt. Jag tycker om den historiska backupen och där Yvonne Hirdman som vanligt blir för mycket strukturalist för att jag ska orka med henne, går underbara David Tjeder in och är både rolig och väldigt kunnig.
Men sedan kommer Carin Holmberg in som politisk familjerådgivare.
Hon ska se ett heterosexuellt kärnfamiljspars problem i ett större perspektiv, sätta in dem i ett strukturellt sammanhang, är tanken. Resultatet blir att varje uttryck, problem eller vardagssituation kan hänvisas till kategorierna man och kvinna. Någon gång blir hon rent av spekulativ.
- Annika, du uttryckte inte att du hade ensamtid på samma sätt som din man har? Betyder det att du har mindre tid för dig själv, kanske?
Åh, vad gärna Carin Holmberg vill att Annika ska ha mindre tid för sig själv än vad hennes man har.
- Nä, jag poängterade det nog inte lika mycket bara, svarade Annika och då kan Carin Holmberg naturligtvis göra en strukturell analys av det uttalandet med.
Carin Holmberg verkar, enligt de flesta hårdnackade strukturalister, under devisen den som söker han finner. Gång på gång kan man härleda allt beteende, alla tankar och maktassymmetri till – i hennes fall – kön. Hon verkar också helt enligt den, sedan länge, hegemoniska jämställdhetsdiskursen som hänvisar allt till en könsmaktsordning, men som både blir heteronormativ, generaliserande och glömmer bort individen.
En diskurs som innebär att man gång på gång hänvisar till kön har ganska stora likheter med den haramdiskurs som menar att könsskillnader beror på biologi, särartsfeminismen som den brukar kallas. Skillnaden är att strukturalisten med sin dogmatiska tro på könsmaktsordningens inflytande i allting, petar in ett litet uppfostrad till mellan du är och kvinna. Så länge du hänvisar till uppfostran och social kontext är du således fri att generalisera, kategorisera och vägra se individen.

Hade jag mer tid skulle jag förmodligen här gå in på lingvistiska perspektiv på det hela. Hur jag läst både Deborah Tannen, strukturalisten Fishman som tolkar varje hummande i en relationsbaserad kommunikation som något rörande könsmaktsordningen och hur även Carin Holmberg införlivar den teorin i sitt avsnitt kring kommunikation i Det kallas kärlek. Sedan skulle jag troligen föregripa hela ämnet för min pilotstudie samt blivande avhandlingsämne, vilket vore dumt då minst en av mina informanter läser min blogg och inte alltför mycket information kan ges om vad jag egentligen söker i min studie.
Om min kritik mot strukturalismen kan jag dessutom fortsätta i flera timmar och jag skulle vilja fortsätta på spåret kring det heteronormativa i jämställdhetsdiskussionen och diskutera familjebildning utifrån HBT-perspektiv. Men nu är mina föräldrar på väg hit. Jag måste således martyrstäda min egen lägenhet, tjata på mig själv att diska den förbannade disken och gå ner med tvätten i tvättstugan. Det sämsta med att vara ensamhushåll är att man både blir martyren och den lata, men vilket man än är spelar ingen roll. Likt förbannat är det ju jag som måste göra allt.