Scheike-gate

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. “Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för “hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet “feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas “locka” eller “skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

Smisk, samtal och twitter

Igår gjorde jag förmodligen mitt underligaste, men också mest intressanta, reportage hittills. Tillsammans med fotografen Johan Palmgren begav jag mig till Kopparberg och gjorde ett hemmahos-rep hos Hans Scheike och de två kvinnor som han bor med.

Jag hade en etisk diskussion med mig själv innan. Han är dömd brottsling, har avtjänat ett straff. Hur gör jag ett reportage som både är objektivt och öppet, utan att vare sig ge honom upprättelse och glorifiera eller vara så kritisk att samtalet inte kommer någonstans?

I mitten av februari, i nästa nummer av Rocky, får ni avgöra huruvida jag och Johan lyckades under en dag av samtal, smisk och kaffe på maten.

Jag twittrade även en del under dagen. Korta ögonblicksbilder, mellan intervjuer och fotografering. Det fungerade över förväntan, jag kunde återge saker utan att ge det reportagets ramverk och 140 tecken objektivt betraktande funkade relativt bra. Det verkar i alla fall ha uppskattas av en hel del.

För den fulla storyn får ni dock läsa Rocky.

I’m Wario, I’m a gonna win

De första timmarna på året bestämmer hur året kommer att bli. Precis så skrev jag för ett år sedan då jag för första gången vaknat upp med ansiktet i hennes självfall. Vad jag glömde var att det är det första dygnet som räknas, enligt min egen vidskepelse och mitt eviga behov av symboler och tecken. Inte bara de första timmarna.
Det första dygnet på år 2007 tog jag farväl av henne så att hjärtat gick sönder, sedan bakfyllehängde jag med gamla gänget inklusive exmannen och rev upp några sår mellan honom och mig. Den kvällen visste jag inte riktigt varför jag grät, bara att jag gjorde det.
People, det var mitt 2007 i endygnsformen.

Eftersom det stämde så väl förra året blev nervositeten inför detta första dygn på 2008 desto större. Nyårskvällen bestod, förutom vinfyllan och tvångsvideofilmandet, av ett evigt neurotiskt tjat om de där första 24 timmarna som skulle bestämma hela det kommande året.

Nu är de 24 timmarna snart slut. Under dessa timmar har jag hunnit stå inomhus och fira tolvslaget bara för att bryta mot konventioner och mönster angående att man måste stå ute och frysa fittan av sig bara för att det är tradition. Jag har lovebombat och kramat vännerna. Halsat mousserande vin. Upplyst en hel fest, och alldeles i synnerhet den söta bruden med flirtblickarna som bjöd på pepparkakskola, om att man måste få orgasm inom tjugofyra timmar nu annars kan man glömma att få några orgasmer under hela året. Snott öl. Trängt mig ner i soffor och pratat om mig själv inför halvt intresserade öron. Fått en sentimental klump i halsen och försökt ringa till Amsterdam, men bara mötts av en telefonröstkvinna som på holländska förklarade för mig att jag var en jobbig idiot som borde låta bli att ringa det där samtalet, för bådas hjärtans skull. Eller jag tror att det var det hon sa i alla fall, mina skills i det holländska språket är ju inte direkt lysande.
Vidare har jag kenciterat refrängen till Cowboys via sms. Haft världshistoriens längsta diskussion om pepparkakshus med Peter. Blivit bjuden på cigg under en köksfläkt. Ringt ännu ett fyllesamtal som föranleddes av ett försenat tolvslags-sms och fnittrat du är ju dum i huvet efter påståendet att min röst var lika vacker som jag. Hetsat New Order- och absinth-efterfest hos mig. Druckit absinth trots att jag redan var alldeles för full. Pratat alldeles för mycket om min blogg. Jag har följt min enda efterfest-deltagare till spårvagnen en tidig morgon för att sedan oroligt sova bort dagen. Vaknat ur mardrömmar om brinnande hus och springa omkring naken i ett hyreshus där jag inte fick bo och nyvaket kallsvettig sagt till mig själv att jag borde hoppa av min utbildning.

Eftermiddagen och kvällen låg jag utslängd i en soffa i Linnéstan. Åt rester, hetstuggade nikotintuggummin, såg gamla indiehjärta-klassikern Edward Scissorhands. Spelade Mariocart. Låg skavfötters och läste gamla Rocky-album med Maja till ljudet av Hannas och Eriks idoga försök att klara ut gamla mellanstadieklassikern Bubble bubble, för att ibland titta upp och trött säga att den där tv-spelsmusiken kommer att leda till psykiska störningar för oss alla. Jag har deepventilerat med frugan och kommit fram till den där insikten om att den osäkra framtiden ändå kommer, oavsett om vi försökt dricka och ragga bort den eller ej.
Nu ägnar jag de sista timmarna av det första dygnet på året åt att avguda Gael i Dagbok från en motorcykel och blogga alldeles för utlämnande.

Den sista dagen på år 2007 läste jag det här inlägget. Jag satt och nickade och höll med och sedan läste jag den där referensen till denna blogg. Det var då jag bestämde mig för att jag hade två val. Antingen kunde jag kapa bredbandskablarna för alla mina ytligt bekanta, gamla ragg, flirtar och exmänniskor samt uteslutande ligga med analfabeter eller elallergiker för att undvika bloggkonfrontation. Eller så skulle jag sluta relationsblogga helt och faktiskt hålla det denna gång.

2008 inleder jag med att snudda vid relationerna igen. Jag kommer nog fortsätta att plocka ut små glimtar, skriva kryptiskt eller utlämnande om skärvor av mitt privatliv. Mot bakgrund av hur det senaste dygnet varit kommer det förmodligen vara för galet, fint, ledsamt och härligt för att jag ska kunna låta bli.
Den som läser får se.