Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Gästbloggare i maj 09: ”Behandla dina barn som skit”-dagen

Mikael Folkesson är filosof, ingenjör och litteraturvetare. Bland annat.

Jag vet, jag vet. Vissa kanske tycker att det känns tjatigt med krisen. Men den här texten har faktiskt en lösning på hela skiten. Så nu till saken. Det har väl inte undgått någon att mänskligheten nu på 2000-talet befinner sig i en ny situation av ständigt ökande klurighetsgrad. Korta perioder av återhämtning, som vi tycks vara inne i nu, avbryts av ytterligare förvärring. Banker går omkull här och där. Stater går i konkurs. Ekologin får fnatt. Vanliga människor förlorar jobben. 50% av mänsklighetens rikedom har gått upp i rök och det verkar inte finnas något slut på svårigheterna. Ingen verkar veta vad vi behöver göra, allra minst våra ledare och regeringar.

Se på alla miljarders miljarder som plöjts ner i krispaket för att rädda den ekonomiska situationen. Vad hände med alla pengarna? Regeringar har gett ofantliga summor skattepengar till banker så att vanliga människor, skattebetalarna, ska kunna låna tillbaka dem och konsumera upp dem. Obamas biljonprogram har försvunnit någonstans på vägen. Antagligen är det samma gamla problem som vanligt: egoismen. En egoism som hela tiden blir större, för ju mer man får – desto mer vill man ha.

Samtidigt som vår egoism växer sig större och större, känner vi oss alltså också tommare och tommare. Fler och fler är deprimerade, och försöker fly tomheten till exempel genom att ta droger. Om min vilja att få är liten kan jag leva lugnt och fridfullt, men är den stor vill jag utnyttja alla så mycket jag kan för att fylla mina begär. Maximal njutning för minsta möjliga insats, någon?

Vi är alla egoister. Vi lever i en global by där vi är beroende av hela mänskligheten för vårt välstånd. Vad jag gör har alltså konsekvenser för resten av mänskligheten och vice versa. Snacka om mind blower. Samtidigt slutar människor att lita på varandra. Banker litar inte på banker. Stater litar inte på stater. Till exempel. Detta leder till att handeln upphör att fungera, den är nämligen baserad på profit. När man inte vet hur man ska beräkna profiten gör man ingenting, eller försöker rädda det som räddas kan. Men hur ska vi nu kunna leva tillsammans när vi inser att hela mänskligheten är beroende av varandra i samma veva som tilliten försvinner? Att vi inte kan gå tillbaka till hur det har varit tidigare är självklart. Vi vill inte heller ha krig och protektionism. Så vad ska vi göra?

Införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag såklart! Låt oss införa en dag om året då vi lurar och ljuger för våra barn, utnyttjar dem, blåser dem, profiterar på dem, exploaterar dem! Nu kanske du undrar hur i all världen det skulle kunna hjälpa på något vis. Förklaringen är enkel. Det är så vi alla fungerar gentemot andra än oss själva och våra barn, om än på så sofistikerade vis att vi ofta döljer det för oss själva. Men mänskligheten har när vi nu globaliserats nått ett tillstånd där vi är som en enda stor familj. Om jag lägger märke till hur fel det känns att behandla mina barn på det viset, då ser jag hur mycket jag måste förändras i mina relationer till alla andra. Jag måste med andra ord börja bry mig om alla på samma vis som jag bryr mig om mina barn, uppleva dem som en del av mig själv.

Relationerna mellan människor kan inte längre vara baserade på ”ge och ta”, de måste vara baserade på att genuint bry sig om. Det är ett stort problem, för vi har alltid fungerat enligt egoismens princip. Men vi ser att vi bara kommer att lida mer och mer tills vi börjar fungera på det nya viset. Så låt oss därför införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag, om än bara i tanken, som ett första steg mot en bättre värld!