Bara vila din tid nu


På planet ner till Malta är jag så utmattad av sömnbrist att jag, trots flygrädsla och inledande luftgropar, faktiskt somnar en stund. Däremellan kniper jag ihop mina ögon och försöker djupandas, spänner hela kroppen och tänker på att om jag dör i en flygkrasch kommer i alla fall jag få rätt och alla som sa att det inte var farligt att flyga ha fel. Epic win-död! Jag behöver aldrig säga någonting. Så fort jag stänger ögonen och spänner varje muskel i en luftgrop eller nerflygning känner jag hennes hand som fångar min. Helt självklart, medan hon fortfarande läser. Jag finns här. Det är okej.
Sedan går vi ut på flygplatsen och allt luktar som det ska lukta på en charter. Asfalt, värme, välkommet.

Så går dagar av vila. Två trötta och höstdeppiga människor med samma ambitionsnivå. Vi läser, vi ligger tysta, vi småpratar om livet, vi dricker vin och modebloggskändis-spottar Mogi. Promenaden längs med havet ger tre städer och blödande skavsår. Kvällen vid havet, med månljus som speglas i vidunderligt levande vatten och öl på klippor, är så vacker att den inte går att ta in. På dagarna somnar jag i solstolen. Vaknar till ibland av ljudet av klassisk musik från den närliggande parken eller blad som vänds i hennes deckare. Somnar om igen till vågorna.
Sista dagen vägrar jag gå upp ur vattnet när jag badar. Fastän jag har börjat frysa fortsätter jag att simma runt. Klarblå himmel, saltvatten i ögonen, havet som omsluter mig. Jag lägger mig på rygg och flyter. Kroppen vaggas av vågorna och allt som gjort ont, som är jobbigt eller svårt är tusen mil och en flygresa bort. Här ligger jag och vilar. Här vaggas jag och fnittrar för mig själv av min barnsliga lycka att få bada.
Åter i Stockholm stänger jag in mig i en lägenhet med Julia och Karin i ett dygn. Rör mig inte ur soffan. Rödvin, romcoms, samtal och skratt. En landningsbana.

Och det slår mig, på tåget tillbaka till Göteborg; det här är den första resan på väldigt många år då jag inte har gjort upp planer för hur jag ska komma tillbaka som en större, starkare och bättre människa. Då min ambitionsnivå inte stärkts av vila. Istället bara minnen av att sova på en strand, hav i månljus och känslan av att väckas av hand när jag gnyr i sömnen och höra någon viska att det är okej. Varken större, starkare eller bättre. Ska jag vara något är det fnittrande lycklig, såsom i havet. Om än det är november, så ändå.

Up north trip

Jag är i den helt ljuvliga sommarstugan i Jämtland. Några mil från lägenheten i Östersund, på min gamla hemby. Precis där grusvägen tar slut och storskogen tar vid, med sommarängen med betande hästar framför verandan och utedasset bakom knuten.
Här ligger jag i en soffa på loftet med snedtak och läser böcker när regnet smattrar mot plåttaket. Jag tar långa joggingturer och försöker springa ifrån myggen. Jag tar nattpromenader och låter ljuset, tystnaden och ensamheten bedöva insomnian. Äter kakor och åker på loppmarknader, spelar kort och dricker baginbox. Pratar med mina föräldrar och löser livskriser.

Här ska jag stanna fram till nästa lördag.
Med mobilt bredband lär det väl bli lite sporadiskt bloggat, men det är inte särskilt prioriterat just nu. Det finns faktorer just nu som gör att jag mår rätt bra av att hålla mig AFK och Internetlivet mest gör mig uppriven. Det finns ingen samhällsdebatt som jag känner för att orka delta i. Ingenting på Internet som jag orkar läsa. Inte när man kan titta på fjällen, läsa böcker och förälska sig i gamla kaffeserviser i porslin på loppmarknader.

Men förutsatt att jag blir helt klar med Gustav Fridolins Blåsta, läser ut Thomas Johanssons Den skulpterade kroppen och får uppskickat ett ex av Butlers nya bok Frames of War blir det helt säkert texter inom kort.

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera “extremism” och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss… och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

Anti-informationsmongo

- Men vadå, säger exmannen, när vi tehänger i hans kök på måndagkvällen, säg inte att du missat gyllenhammar/zandén-grejen!
- Öh va?
- Men är du helt off? Hur har du kunnat missa det? Jag har faktiskt undrat varför du inte har bloggat om det, säger exmannen upprört.

Det är då jag inser att jag under mina två veckor i Norrland gått in i den så oerhört efterlängtade anti-informations-kuvösen. Jag har varken läst någon av de rikstäckande tidningarna, inga bloggar mer än vännernas, inte sett en enda nyhetssändning eller läst några debattinlägg. Jag har inte haft en enda åsikt om någonting. Jag är, precis som han påpekar, helt off. Jag har dessutom inte ens reflekterat över hur off jag blivit. När Gyllenhammar/Zandén var kåtfrustrerade i Grekland var jag förnöjsamt lycklig i ett norrländsk torp med surströmmingsdoft och vackra kalhyggen. Sket väl jag i, vad som skrevs på Internet.

Helt plötsligt slår det mig att mitt samlade informationsflöde de senaste två veckorna består av lokaltidningens rapporter om en stundande älgjakt och att alla ungdomar i Strömsund inte hatar muslimer (way to go Östersundsposten), lite OS-sändningar och en brittisk dokumentär med den svenska titeln Hjälp! Jag kan inte sluta fisa!.
Huruvida det sistnämnda ens bör räknas som information vette fan. Men det enda jag tänker skriva i frågan om gyllenhammar/zandén är att den brittiska dokumentären ändå hade betydligt mer substans och vettigt innehåll än deras inlägg.

It’s bigger than hiphop

Jag är förkyld.
Mina trådlösa nätverksinställningar funkar inte som de ska.
Jag har inte orkat felsöka i feberdimman och kan således fetglömma att jag ska kunna utnyttja gratis Internet på tåget imorgon.
Jag är på väg nu. Det är allt jag orkar skriva.

Och jo, jag missar efter många ombloggade om och men den där konserten med Atmosphere och Brother Ali på söndag. Just nu är behovet att lämna stan och komma till Norrland större än behovet av en förmodad grym konsert.

Vi hörs nästa vecka.
Love.