(Det går naturligtvis utmärkt att lyssna i efterhand.)

Jag har också ofta lämnat barnmorskemottagningar med en bitterhet över att tillhöra det kön som förväntas besöka sådana instanser regelbundet. Jag har känt en irritation över att mitt könsorgan och min könstillhörighets sexuella hälsa blir så undersökt, kartlagd, diskuterad och omhändertagen medan män och deras kukar problemfritt kan gå igenom livet utan något vårdfokus alls.

Det som fick mig att ändra perspektiv var kanske när jag slutligen hamnade på ett bra ställe, hos en bra barnmorska. Istället för veckotidningar vajade en liten regnbågsfärgad vimpel på bordet och informationen var riktad till människor, oavsett könstillhörighet. Frågorna ställdes brett och utan antaganden om exempelvis sexuell läggning och relationsform. För första gången kände jag att hela jag fick plats i samtalet.

Det som jag tidigare har upplevt som en orättvisa i att jag förväntas ta ansvar över kön, sexuell hälsa och preventivmedel, på ett annat sätt än män, har också blivit en annan orättvisa. Jag tillhör ett kön som gör att jag kan besöka olika vårdinstanser, rörande sexuell hälsa, med jämna mellanrum. Det är någonting som få män har regelbunden möjlighet till, men många skulle må bra av.

En av de instanser som öppet riktar sig till båda könen är ungdomsmottagningarna. Enligt Socialstyrelsen utgörs idag cirka 15 % av besökarna på ungdomsmottagningar av killar. Orsaker som framkommit i studier kring detta är bland annat dålig information kring var och när ungdomsmottagningen kan besökas, osäkerhet kring vad som räknas som besöksorsak samt personal och bemötande. Till det sistnämnda räknas förfrågningar från somliga killar att mötas av någon av samma kön, men även mer riktad kompetens efterfrågades. Inte sällan ses unga killar, av personalen, som ett problem för unga tjejers sexualitet. Det handlar om rädsla för bland annat påtvingade samlag och graviditet. Killars sexualitet betraktas som ett hot, snarare än något som förtjänar samma bemötande och vårdsamtal som tjejers. Ofta är också kunskapen otillräcklig kring unga mäns sexualitet otillräcklig.

När så dörren till ungdomsmottagningen stängs återstår inte många ställen. Medan kvinnor fortsätter att ha regelbunden kontakt med exempelvis barnmorskor och gynekologer, blir vårdkontakterna rörande sexuell hälsa för män ännu färre.

Man kan argumentera för att det finns praktiska skäl till att uppdelningen rörande vårdkontakter är så ojämlik. I de fall då kondom inte används är preventivmedlen riktade till kvinnor. Det är också kvinnor som blir kallade till cellprovstagning. Men det ligger mer än så bakom statistiken. Gamla föreställningar om mannens sexualitet som både oproblematiserad norm, likväl som hotfull. Samma föreställningar om kvinnans sexualitet och könsorgan som det måste diskuteras, fokuseras på och problematiseras kring.

I förlängningen handlar det om konsekvenser för både individer och samhälle. När enbart halva befolkningen erbjuds regelbundna samtal kring sexuell hälsa och skydd ökar exempelvis risken för smittospridning av könssjukdomar. På en individuell nivå går många män miste om värdefulla samtal kring sexualitet och relationer. Dessa samtal kan i bästa fall utgöra en grund för tankar kring exempelvis gränssättning och riskbeteende. I nuläget bekräftas normen kring att enbart kvinnor förväntas ta sådana saker i beaktande. Det finns ett skriande behov bland många män, unga som gamla, om att få prata om sexualitet, relationer och kön på samma villkor som kvinnor. Vården måste förändras för att bättre ta dessa behov på allvar.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 9/2

Samtidigt visar statistik att antalet smittade i könssjukdomar ökat de senaste åren. Trots att upplysning är mer omfattande idag och utgår ifrån ungas perspektiv på ett annat sätt än exempelvis 1955 är de ungas frågor kring sex och samlevnad också relativt oförändrade. Framförallt finns där kanske ett ständigt oförändrat behov av att diskutera och fråga. I ett samhälle med nedsatta resurser i skolor, samtidigt som skolpolitiken fokuserar allt mer på mätbara kunskaper, är behovet förmodligen större än på länge.

Sex på kartan är en bra utgångspunkt. Pedagogisk, med snygg och upplysande grafik kring exempelvis vad som händer i kroppen vid en orgasm. Tankeväckande på ett sätt som gör det lättare att gå vidare efter de 28 minuter som filmen varar. Ett genomsyrande öppet förhållningssätt som både uppmanar till bejakande av den egna lusten, men samtidigt känna sig trygg i att sätta gränser.

I Sex på kartan är det också mycket tydligt att man velat bredda den tidigare relativt snäva diskursen kring sex och samlevnad. Mödomshinnan har modernt bytt namn till slidkrans, efter RFSU:s namnbyte häromåret, och myten om hur den spricker vid första penetrerande samlaget dementeras. En diskussion kring det kvinnliga könsorganets omtvistade benämning slutar i en upprättelse för det grövre begreppet ”fitta”. I klassen finns invandrarkillen vars namn är så svårt att uttala att han suckande utbrister ”du kan kalla mig Björn”. Likaså finns här den öppet lesbiska tjejen, som oproblematiskt talar med sin mamma om hennes hemliga förälskelse i klasskompisen. Homo- och bisexualitet nämns också, medan skillnaden gällande transsexualitet poängteras. Sakkunskaper är tydliga och det första samlaget som skildras är precis så fumligt, med svikande erektion och kondomletande, som det kan vara. Kan det verkligen räknas som oskuldsförlorande när det slutar med ”bara petting?”

Det mest hedervärda är den vida definition av sex som anges. Här tar filmen ett viktigt steg ifrån den heterosexuella penetrationsnorm som fortfarande är dominerande i både sexspalter och sexualundervisning. Istället vidgas begreppet sex till i stort sett allt som känns lustfyllt och bra, oavsett om det rör sig om hångel, onani eller trekanter. Om andra inslag känns krystade är det här den verkliga revolutionen ligger. Genom att anföra en grundläggande förståelse av sex som någonting betydligt större än den barnalstrande penetrationsaktiviteten öppnar det också upp för bredare samtal och sexuella praktiker. Jag är också övertygad om att det minskar pressen på en hel del nervösa tonåringar som matats med en rigid bild om vad oskuldsförlorande och sexuellt umgänge bör innebära. Inte bara tonåringar för den delen, såväl kvällstidningars samlevnadsexperter, medelålderspar och innerstadssinglar skulle förmodligen må bra av att fundera på vad det där begreppet sex egentligen innebär och varför vi år 2011 fortfarande är så fixerade vid penetrationens varande.

Sex på kartan är modern och i många fall upplysande. Samtidigt fungerar Sex på kartan som en bit av ett modernt folkhälsoprojekt som försöker vara inkluderande och uppdaterad. Här är homosexualitet inte längre en fas som går över och ingen gråtande mamma som aldrig kommer att få barnbarn finns med i bilden. Det mångkulturella Sverige får plats i karaktärerna och den utvidgade definitionen av sex får en självklar roll, där penetrationen mist sin stora betydelse inom sexuella handlingar. Mer än någonting annat är Sex på kartan en skärva av Sverige idag, eller snarare det land som Sverige gärna vill ge sken av att vara idag. I bloggar, på internets bakgård i form av forumet Flashback och flertalet rasistiska hemsidor pågår redan en hätsk ilska mot den öppenhet och ”mångfaldspropaganda” som Sex på kartan står för. Att normalisera såväl utomsvensk bakgrund, som homosexualitet, behäftas med begrepp som ”rasblandning” och ”accepterande av sjukdom”. Det gör filmen ännu viktigare, samtidigt som det är ett faktum att den försöker visa på en samtidsanda som till fullo dessvärre inte existerar.

Myten om 1960- och 70-talets obegränsade frigjordhet manifesterades i Ur kärlekens språk 1969. På samma sätt kommer vi förmodligen se tillbaka på Sex på kartan som en manifestation över det öppna och pluralistiska Sverige vi önskade att vi helt levde upp till 2011. Att filmen är material för en ny generation frågvisa unga väcker dock hopp om framtiden.

Text publicerad i GP Kultur 18/1

Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.

Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.

Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.

Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.

Krönika publicerad i ETC 27/8

Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.

För det andra skär det i öronen varje gång jag hör Nutrilett och sexig användas i samma mening, såsom den gör i reklamen. Det vore skrattretande om det inte vore så sorgligt. Nutrilett och dess gelikar är själva antitesen till sex. Det är ett kemiskt blask av underliga tillsatser. Senast jag tvingade i mig ett storpack måltidsersättning i några veckor köpte jag Nutrilett med chokladsmak. Det smakade uppspydd Oboy. Att dricka det flera gånger om dagen var bland det mest osexiga som jag gjort i hela mitt liv. Efter det har jag köpt Allévos potatis- och purjolökssoppa, för hur kan man misslyckas med en enkel soppa? Det kan man. Det smakar soppa med en konstig, kemisk bismak som skär i hela munnen. Att sörpla den här soppan i ett tafatt försök att snabbt låta den smala komma ut ur den tjocka är korkat självplågeri.

Ja, jag har så mycket egen erfarenhet av dessa preparat. Pulverersättning, bars, ready-do-drink-smoothies. De ska smaka choklad, potatis, hallon och smakar ändå aldrig annat än kemiska tillsatser och endas 100 kalorier så drick upp nu. När jag vägde 49 kilo levde jag på dem. Numera dricker jag dem i de perioder då kroppsnojorna övermannar mig, när jag är sjuk och inte kan träna eller har ätit onyttigt och inte står ut med mig själv längre. Jag är varken starkare eller friskare än så dessvärre och jag skäms för det, men en sak vet jag: Jag har sällan känt mig så uppriktigt osexig som i de perioder då jag dricker måltidsersättning flera gånger om dagen och enbart får i mig hundra kalorier per måltid. Inte nog med att jag är konstant hungrig, vilket blockerar andra behov. Bantningen är så icke-upphetsande i sig själv. Den förnekar kropp och hunger, vilja ha och ta för sig.

Detta ska inte missförstås till en hyllning av den härliga, frigjorda kvinnliga kåtheten och natuuurligheten, för den bilden är nog så problematisk den med. Men måltidsersättningarna är ständigt en påminnelse om de år då jag i de närmaste var asexuell och förnekade såväl kropp som behov med det.

Överhuvudtaget har jag svårt för när sexighet kopplas ihop med direkta skönhetsattribut eller förändringar. I Nutriletts tävling kan man vinna ”sexiga priser” som en stereoanläggning (??) och en mängd skönhetsprodukter, väskor och smycken. Jag vet att ”sexig” bara är ett reklambegrepp i sammanhanget, men missbruket av det gör det inte mindre problematiskt. Sexighet kopplas åter samman med kvinnlig självförbättring och yttre attribut i en kampanj uppenbart riktad till unga kvinnor. Jag säger inte att attribut inte kan vara sexiga: Jag blir kåt av allt från röda pumps till dymomaskiner. Men det är sällan i attributen som den grundläggande sexuella känslan existerar och än mindre kommer man att bli mer sexig av vare sig en iPod, Marc Jacobs-väska eller bantningskur.

Unga tjejer behöver knappast fler sexighetsattribut och kampanjen är uppenbart riktad till dem. Vad männen ska göra för att förstärka sin sexighet och attraktionskraft är det som vanligt ganska tyst om. De rullar väl på lite Axe-deo under armarna och får kuken att stå, svårare än så brukar det väl inte vara när det gäller den oproblematiska manskroppen och sexigheten.

Samtidigt har Kanal5 under de senaste månaderna visat Sex Rehab With Dr Drew. En VH1-producerad dokusåpa från ett behandlingshem för sexmissbrukare, där man får följa deltagarnas vardag då de kämpar mot bland annat porrmissbruk och uppmanas att leva i ett längre celibat. En behandling som möjligen inte är helt olik den som Tiger Woods underkastade sig innan han kunde be om ursäkt offentligt under en presskonferens.

Begreppet sexmissbruk har blivit allt vanligare. Under 2009 tog både större dagstidningar, P1:s Kropp och Själ samt en rad andra forum upp ämnet i artiklar och sändningar som förklarade sjukdomen. Det promiskuösa levernet eller den notoriska otroheten förklarades i termer av intimitetsrädsla och avvisningar i barndomen. Mannen som porrsurfade på kontoret, den gifta kvinnan som flirtade i baren, tonåringen som sexchattade. Alla kunde vara sexmissbrukare.

Hur kommer det sig att en samtid, som gärna utropar sig som frigjord och upplyst, skapar inflation i ett begrepp som ”sexmissbruk” och gottar sig i otrohetshistorier? Diskussionen kring en allt mindre normativ och sexualmoralistisk samtid brukar exemplifieras med en större tolerans för andra sexuella läggningar än heterosexualitet, andra familjekonstellationer än kärnfamiljen och, inte minst, det nyligen tagna beslutet om samkönade äktenskap. Det är förvisso sant och det är också sannolikt att attityder kring sexualitet och sexuell läggning har förändrats. Men samtidigt är exemplen påfallande ofta sådana som reglerats genom juridiska incitament eller andra institutionella godkännanden. Skilsmässor, adoption, barn utan giftermål och inte minst samkönade äktenskap är enbart möjliga genom lagstiftning och regelverk. Genom dessa är också sexualiteten och familjebildandet i allra högsta grad reglerat och dokumenterat.

Men gällande många andra aspekter av sexualiteten, som antal partners, otrohet eller internetsex, finns inga liknande institutionella godkännanden. Heller finns här inga regelverk som godkänner eller underkänner handlingen. För att sexualiteten ska regleras på dessa områden krävs istället ett betydligt hårdare norminstrument än det lagmässiga: Skammen och det sociala stigmat.

Rubrikerna kring offentliga människors privatliv och den mediala uppmärksamhet där varje tidningskrönikör får ha ett perspektiv på otroheten är en samtida form av skampåle. Den som brutit mot den gängse överenskommelsen kring trohet och monogami hängs ut för allmän beskådan, spott och spe. Media bär en roll som både förmedlare och reproducerare av att legitimera eller stigmatisera privata angelägenheter. Bredvid de offentliga personernas rubriker existerar också experter, samlevnadscoacher och relationsrådgivare som en annan medial form av normalisering. Genom exempelvis artiklar om vad som kännetecknar en sexmissbrukare och spaltsvar på vad som är normalt kan läsaren både spegla sig själv och andra i normen.

Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.

Sexualitetens historia skrevs långt innan Tiger Woods eller en blivande prinsessmake hamnade på löpsedlarna. Det var innan sexmissbruk kunde misstänkas hos var och varannan otrogen, sexchattande eller promiskuös människa. Ändå verkar Foucaults teorier vara mer aktuella än någonsin. Genom den medicinska diagnosen, eller ens misstanken om ett missbruk, underkastas individen och dennes begär. Samtidigt fråntas individens personliga aktörskap i det som hänt. Det var väl inte så farligt det där med otroheten, du är ju sexmissbrukare, så du kan inte rå för det. Genom att använda offentliga personers misstänkta snedsteg och privata affärer som skamfyllda stigman i media uppfostras den allmänna massan.

Har sexmissbruk blivit vanligare? Knappast. Snarare handlar det om ännu ett sätt att normera sexualiteten genom en vag och godtycklig diagnos. Är framgångsrika och offentliga män mer otrohetsbenägna idag? Nej, förmodligen inte. Däremot har de ett medialt fokus på sig och en allmänhet som verkar älska uppkomlingens synder och påföljande fall. Kanske drar vi en suck av lättnad när de ertappas. Det kunde lika gärna ha varit vi.

Text publicerad i GP Kultur 28/4

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Tydligen har de skapats i olika utformningar för att man ska kunna ”uttrycka sig själv” genom sitt mensskyddsfodral, i individualismens sanna namn. Jag valde tillslut en pudel. Jag gillar ju hundar och sådär.

Fodralen är ju rätt kitchiga och kitch gillar jag ju. Men jag har nu provat och uppskattningsvis får det plats en, möjligen två, bindor i fodralet. Det räcker ju inte på långa vägar under en blodig dag. Heller ser jag inte riktigt syftet med att försöka kitcha upp något så totalt okitchigt som mensblod och magsmärtor. I så fall vill jag gärna ha ett etui med en gullig hund på till mina antidepressiva också. Kanske en liten sovande ängel till mina sömntabletter eller en glad och fluffig fittväska till mina svamppiller.

Äh, nä förlåt. Nu är jag sådär gnällfeministisk igen. Kan vi aldrig vara nöjda liksom, allt ska det klagas på.

Det är jättefint att ni ger bort etuier till ett värde av 35 kronor för att göra mensen lite snyggare och roligare, Libresse. Kanske hade jag varit lite gladare och uppskattat det mer om inte min grundtanke hade varit att det är helt jävla sjukt att jag ska betala för dessa produkter, med eller utan plåtask med gullig hund på.

Jag är ungefär lika intresserad av mens som jag är av mitt bajsande. Jaha, där kom den och där gick den och däremellan hade jag kanske lite ont i magen. Det är en fysisk funktion, i likhet med mitt könsorgan, som jag varken är intresserad av att upphöja eller skämmas över. Det brukar refereras till det när jag är ointresserad av att kalla mig kvinna, men jag är rätt ointresserad av mensblodet också. Det är en funktion som jag inte kan göra så mycket åt, som jag inte har valt och som därför bör vara subventionerat. En större del av jordens befolkning behöver dessa produkter. Att de då inte är gratis, nej inte ens är subventionerade, är fanimej helt sjukt.

Men okej, mensskydd räknas till hygienprodukter i en marknadsekonomi och bör behandlas därefter. Jag kan gå med på det, men vad jag då inte förstår är varför inte fler aktörer ger sig ut på marknaden. Kom igen, ni har en målgrupp som kommer att köpa era produkter en gång i månaden vare sig de vill eller inte. Ni har därtill en målgrupp som är svältande efter bra och skonsamma produkter till ett billigare pris än vad som nu finns att tillgå. Varför är det intressant att skapa femtioelva nya deodorantsorter som skyddar mot svett, men inte ett enda nytt och funktionellt mensskydd som skyddar mot nerblodade kläder och lakan?

Saken är den, Libresse, att jag inte är särskilt intresserad av ett etui med en gullig hund på om man ställer det mot mina desperata försök att hitta ett enda mensskydd som är både bra och skonsamt för min problemfitta. Kanske hade jag inte suckat så mycket om jag inte läst den här artikeln om tamponger i GP häromdagen. För det första är placeringen helt wack. Konsumenttest av något som en stor del av befolkningen använder sig av ofrivilligt? En fucking konsumentupplysning om att tamponger suger upp för bra och avger för mycket fibrer, vilket kan leda till sår, infektioner, dåligt Ph-värde och what not. Hör ni det alla vestibuliter, svamptjejer, ont-vid-sex-problemare och alla andra problemfittor? Det som är livspåverkande problem för er är konsumenttest för GP. Det här är något som i rimlighetens namn borde smällas upp på förstasidan, istället för HSB:s bospararbluff som fick frontrubriken. De tamponger som miljontals kvinnor köper varje månad är också en orsak till att så många av de där kvinnorna sitter hos gyn med kliande, svidande underliv, säger ”det går inte” när de helst av allt vill knulla för att det som borde vara skönt istället gör ont eller biter ihop och tänker att det är dem som det är fel på.

Det enda mensskydd som jag känner till som ens försökte marknadsföra sig med det mest självklara; skonsamt för underlivet, var tampongen Ellen. En förpackning kostade runt 60 kronor. Jomentjena. Sedan försvann den väl från marknaden efter några år?

Libresse, jag vill inte ha era kitchiga etuin. Jag vill inte försöka göra något crazy av min ofrivilliga blödning eller pynta mina underlivsproblem med gulliga hundar. Jag vill ha subventionera mensskydd av bra kvalitet som skonar fittan och skyddar mig. Hur svårt ska det vara?

Fotnot: Och nu väntar vi alla på hur lång tid det tar innan någon säger ”menskopp” i kommentarerna.

Uppdatering: Väldigt många sa menskopp. Och jag är naturligtvis inte alls kritisk till menskoppen, jag är bara kritisk till de mer kommersiella alternativen. Men nu har jag blivit erbjuden att testa menskopp och blogga om det. Stay tuned, fittbloggandet will go on!

När jag skrev om det här ämnet för något år sedan fick jag översvallande respons. Delade erfarenheter om oljor, luftande, tankestrategier och dåliga p-piller kom upp till ytan. Jag var långt ifrån ensam.

Jag tänker, i denna anda, bjuda på mitt senaste tips. Det som gynekologer och barnmorskor brukar säga om att lufta och inte använda tighta byxor stämmer nämligen. Samtidigt är underkläder för kvinnor nästan uteslutande bestående av åtsittande storlekar och i många fall konstiga syntetmaterial som inte låter huden andas. Det finns sällan så mycket att välja på. Det trodde jag och sedan lånade jag ett par herrkalsonger och upptäckte skillnaden. Ett par små y-front, som nästan helt liknande ett par av mina hipsters. Enda skillnaden var att de kom i Stålmannentryck, när de enda tryck för kvinnor som finns att tillgå är gulliga figurer som Hello Kitty eller Snobben. Det och att de tillät huden att andas. Den där extra, lilla fickan för mannens könsorgan är nämligen helt perfekt för kvinnor med. Den ger rum. Dessutom kommer de oftast i bomullsmaterial, mycket skönare och bättre.

Jag gick runt i kalsongerna och trivdes för en gångs skull i ett par underkläder, såväl inifrån som utanpå, och undrade varför jag inte tänkt på det tidigare. Svaret var inte så svårt att hitta: Med en sträng uppdelning mellan kvinnors och mäns underkläder hade jag aldrig kommit på tanken att ens titta på herrunderkläder tidigare. Detta trots att de finns i storlekar som passar mig.

Kvinnors användande av herrunderkläder har dock ändå något romantiskt skimmer över sig. Precis som pojkflickan ses med större beundran och mer acceptans än flickpojken, tillåts kvinnor vara betydligt mer könsöverskridande i sin klädsel. Hur många romantiska filmer förekommer inte kvinnan i mannens skjorta i? På samma sätt är steget inte så stort från mina hipsertrosor och de lånade kalsongerna, förutom att de sistnämnda var betydligt mer bekväma för mitt kön.

På den queera sexsajten Sex Is Not The Enemy förekom det nyligen en bild på en man som poserar i ett par små, rosa trosor. Inte som en könsöverskridande handling i sig, bilden är snarare arrangerad som att det är hans vardagsunderkläder. Jag, som trots deras ofta förekommande obekvämlighet, även är förtjust i såväl spetsunderkläder som snygga mönster, tyckte att det var en fantastisk bild. Den var ursexig. På samma sätt som jag, i en kvinnlig roll, förväntas bära spets och syntet, förväntas mannen hålla sig till de praktiska kalsongerna. Möjligen tighta och mönstrade, men jag har fortfarande inte sett ett enda par spetsunderkläder för män. Det är oerhört tråkigt.

Det vore faktiskt precis såhär enkelt: Slå ihop underklädesavdelningarna till en enda. Låt alla människor botanisera fritt bland material, utformning och mönster. Slopa den könsstereotypa reklamen till förmån för snygga underkläder som passar alla. Jag är både stålman och spets. Det tror jag alla är.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen