Elin Grelsson Almestad

– Nedvärdera inte ditt eget könsorgan, sa alltid min mamma när jag i trotsiga tonår började använda mig av fittordet. Att använda könsorganet som svordom innebar att man smutskastade sitt kön. Det var inte okej.
I stor utsträckning verkar den tanken gälla för de flesta som är feministiska eller politiskt korrekhets-ängsliga. Aldrig skrika fitta, aldrig kalla någon för fitta, aldrig använda det kvinnliga könsorganet i en nedvärderande kontext. Jag är själv så invand i tankemönstret att jag biter mig själv i tungan när jag råkar använda ordet i en nedsättande svordom, ursäktar mig själv precis på samma sätt som folk omkring mig ursäktar sig när fitta slinker genom munnen i en svordom.

Däremot verkar inte samma regler gälla för det manliga könsorganet. Jävla kuk och kuken är inga problem. Jag har aldrig hört någon påpeka för en man att han inte borde nedvärdera sitt eget könsorgan. Jag har aldrig hört någon lite ängsligt säga att ”man väl ändå inte får använda kuk som svordom”.

Varför? Är det en snällhetsfeminism, en politisk korrekthet och ett sätt att höja kvinnokönets värde?
För i så fall verkar den bara kontraproduktivt. Effekten blir snarare att vi fortsätter att bibehålla den där upphöjande mysticismen som präglat det kvinnliga könsorganet i århundraden. Varför är det okej att kuken behandlas som ett neutrum, ett lite fulroligt ord att slänga ur sig när man slagit tån i dörrkarmen eller är förbannad på någon, medan fittan till varje pris måste bedyras och förfinas? Det är väl ändå inte jämställdhet.
Det är att göra fittan en otjänst. Vi behöver inte fingulliga ord som snippa. Vi behöver inte påtala ännu en gång att fitta ju faktiskt betyder våt ängsmark, amen är det inte vackert?
Jag vill inte ha ett vackert, upphöjt, mystiskt och politiskt korrekt könsorgan. Det verkar urtråkigt. Jag vill ha ett vräkigt, snuskigt, ilsket, härligt befriande könsorgan som består av benämningar som får användas i svordomen såväl som i sängen. Det känns mer som jämställdhet för mig.

Även de sämsta dagarna får sluta med Ben&Jerrys framför The Wackness.
Loved it, såklart. Är dessutom tydligen tillräckligt frisk för att filmen skulle kicka igång behov av att lyssna på Wu Tang Clan, röka och ha sex. Det är någonting med realistiska sexscener, fri från Hollywoodskimmer och fulla av fulhet och fumlighet, som är så mycket mer uppkåtande. Hollywoodsex blir ju aldrig mer än något slags visualiserande av en sagoberättelse. Dimmat ljus, oproblematiska avklädningar och vaginala orgasmer? Mm, eller hur. Ge mig lite jeans som fastnar vid vristerna och obarmhärtigt dagsljus så att jag i alla fall kan relatera till det.

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med ”njuta av singelliv” menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

För jag-vet-inte-vilka-gång-i-raden har jag haft Britney-diskussionen igen ikväll. Womanizer visades på ett förbizappat MTV, jag började väl som vanligt flåsa lite över en inoljad, naken fröken Spears och genast var diskussionen igång.
– Men hur kan du tända på det här?, sa sällskapet och jag hatar egentligen att behöva analysera mina kåthetspreferenser, men okej, jag hänvisade till att min kärlek till Britney handlar om min kärlek till det öppet vulgära och femme-slampiga.

Någonstans handlar ju min kärlek till Britney om det och jag blir fucking provocerad av att det ska anses fult och osexigt bara för att det är white trash-skabbigt uppenbart sexualiserat. För jag tror att det är det som det påstådda osexiga och sunkiga med exempelvis Britney Spears videos handlar om. Hon är den vanliga, blonda slampan som är uppenbart fucked up och som är uppenbart porrig kring stripteasepålar och naken i en ångande bastu.
Det handlar om uppdelningen mellan madonnan och horan, fin smak och ful smak, mellan den fina flickan och den dåliga flickan, mellan vulgärt och lagomsexuellt, kulturell medelklass och arbetarklass, mellan den ”naturliga” kvinnan och hon som gått över gränsen.

Samma människor som uttrycker sin oförståelse och sitt förakt över Britney-fascinationen brukar namedroppa ungefär de här kvinnonamnen när man pratar snygga tjejer:
Scarlett Johansson, Natalie Portman och Kiera Knightley.
Samtliga har det gemensamt att de är respekterade skådespelerskor med ett seriöst anspråk som utstrålar någon slags ta-på-allvar-aura. De är fina, lagomsexuella kvinnor som är naturligt vackra och inte behöver konstruera det genom porriga underkläder och en kåtblick.
Fy fan för den där stereotypen om den fina, naturliga kvinnan. Hellre en sjujävla femme-slampig framtoning eller rejäl butchighet då. Eller som darling Brögger skriver om i Fräls oss ifrån kärleken:
”Det ”naturliga” har alltid fyllt mig med fasa. Instinktivt har jag vetat att ”det naturliga” var det farligaste av allt – alla tiders fälla – och min skräck bekräftades ytterligare när jag upptäckte att det ”naturliga” var det viktigaste av allt. Man skulle vara en söt och naturlig flicka.”
De respekterade skådespelerskorna är naturliga, fina kvinnor som inte behöver jucka mot någon stripteasepåle eller rulla med höfterna. Likväl, när jag bildgooglar hittar jag ganska snabbt bilder av den här typen på både Scarlett, Portman och Knightley.
Det är undergivna rådjursblickar, intagande poser och lagom avklätt all over. Var det någon som sa lagomsexuell? Jo, precis. De fina flickorna anspelar på sex och låter sig objektifieras lagom mycket, de är klassiskt sexiga utan att gå över gränsen och bli vulgära och deras sexuella utstrålning ligger i någon blandning av mystik och sårbarhet.
Tusen gånger hellre en vulgosexuell, blonderad Britney som juckar halvnaken mot en påle och väser ”get nasty” än en sårbar, undergiven Scarlett Johansson vars enda syfte i sina photoshoots också är att se sexuell ut. Bara på ett finare, mer lagom sätt. Det här är i alla fall ärligt.

Fotnot: Syftet med texten är naturligtvis inte att kritisera Johansson och co:s utseende eller att någon använder dem som snygghetspreferenser. Man får väl gilla vad man vill. Men kom inte och säg att det skulle vara finare att gå igång på Johansson än Spears, för det ställer jag inte upp på.

Ikväll är det alltså premär för Kuttrasju, sexprogrammet på Göteborgs Studentradio som jag är krönikör i. 20:30 börjar det och för dem som inte bor i Göteborg kan man lyssna via webbradio här.
Första programmet har tema orgasm och krönikan är en omredigerad version av det här inlägget. Jag misstänker att jag stakar mig vid något tillfälle, men om du stått i en radiostudio och läst in ditt livs mest personliga och utlämnande text hade du gjort samma sak, min vän.

Skulle det vara så att man missar programmet, men gärna vill höra min ljuva stämma prata fejkade orgasmer, går programmet i repris på självaste julafton.
För den som är för sekulariserad för julevangeliet och har tröttnat på Disneyifieringen vid fikastunden rekommenderar jag varmt att ni istället gör som förr i tin och samlar släkten framför radion istället. Låt hela släkten inmundiga glöggen och pepparkakorna till ljudet av er favoritbloggerskas sexrelaterade problem. Det blir en jul att minnas länge.

H.C. på bums.nu har angett upptäckandet av min blogg som en av orsakerna till att han började blogga.
I beskrivningen av mig refererar han till mig på följande vis:
”Det skulle krävas en ung, smart bi- och frekvenssexuell feminist för att väcka mina slumrande lustar. Elins blogg var det första som jag troget följde, och efter att ha läst den i ett år (utan att skriva en enda kommentar) var min förlösning klar och jag började blogga…”

Eftersom frekvenssexuell låter urspännande, mycket roligare än bisexuell dessutom, var jag tvungen att fråga vad han menade. Jag vill gärna ta upp begreppet och kunna hänvisa till det i mina sexualpolitiska presentationer. Nänä, jag är inte hetero, inte bi, inte homo. Jag är frekvenssexuell.

Det här är definitionen, enligt H.C.:
En person med så många spännande strängar på sin lyra (eller kanske synt) som du har förtjänar att definieras med annat än sin sexualitet…
Jag får skylla på din blogg där du under flera år fascinerat mig med din föredömliga öppenhjärtighet då du beskriver dina äventyr som är mycket mer spännande och mer “frekventa” än de någonsin var i min vilda ungdom.

Min frekvenssexuella titel hade förmodligen kommit på skam om du kunnat se mig i helgen, H.C., då jag framförallt ägnade mig åt att ligga hemma i mjukisbyxor och läsa Aleksandra Kollontaj och Clara Zetkin, dricka te och lyssna på P1.
Ännu mer på skam hade den nog kommit om någon sett mig när jag log ett triumferande leende och strök under några ord i Clara Zetkins intervju med Lenin: Rusdrycker och ett otyglat sexualliv är borgerligt och ett tecken på förfall.
Det är viktigt att ta vara på sitt gamla proletärarv ibland också. Helst om man bara behöver stanna hemma en fredagkväll och ligga i mjukisbyxor i soffan.

Men vad är det här nudå? Är det inte ömma slag eller Boris Belucic testosteronstinna muskelberg så är det Malin Wollins glatt påhejande av äkta män som inte pratar känslor också nu Carolina Gynning som menar att män ska vara som James Bond: ”Tysta, starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor.”
Att debattartikeln i själva verket är dåligt förklädd egocentriskt vurmande för Gynning som ny Bondbrud är en sak. Men jag blir så trött på det här crapet.

Och ont ska fördrivas med samma språk så jag skiter i att komma dragande med heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet och femtioelva andra brukliga genusteoretiska ord för att dekonstruera den här skitdiskursen. Jag säger såhär istället:
Alla ni med ert tjat om idealmän med muskler och undertryckta känslor ska fanimej inte få patent på idealmannen. Machosnubben med känslomässiga problem som inte kan stava till dammsugare ska inte tillåtas få någon renässans. För vi är jävligt många som känner oss sjukt okåta på den typen av män, som tycker att det där idealet kan få ligga nergrävt någonstans och aldrig synas igen. Det handlar inte bara om politik, jämställdhet och uppluckrande av genusordningar och kön. Det är inte bara min hjärna som snackar. Det är bannemej fittan också.

Ligg du vaken och vänta på dina Bond-män som behandlar dig som skit och som är sådär härligt mystiska och briserar av oförmåga att uttrycka sina känslor, Gynning. Ta era slag, Gyllenhammar och Zandén. Men försök inte pådyvla era ideal till norm, sluta ta upp mediautrymme med era våta drömmar. Om ni ändå gör det tänker jag göra samma sak.
Jag ska tjata sönder media om nördmännen, mesarna, känslosnubbarna, lipsillarna.
Ge mig en halvdegig kropp, smal och senig som luktar lite småsvettigt efter en lång kväll av LANande. Ge mig Star Trek-referenser och reciterade dikter. Ge mig tårar, kärleksbrev, hemmaodlad basilika och en bokhylla sprängfylld av intressant litteratur. Ge mig långa hemmakvällar med rödvin och känslosam singer/songwriter-musik med introspektiva diskussioner och långa utläggningar om känslor och tankar. Ge mig någon som tvättar mina trosor och håller mitt hår när jag kräks, som vet vilken glass som är min favorit och ringer när de sagt att de ska ringa. Ge mig öppen osäkerhet och kroppsnojor, rädsla för att bli misshandlad en sen natt på stan och uttalad oro för att inte räcka till. Ge mig en någon som hellre cyklar av miljöskäl än skryter om sin nya bil och hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler. Ge mig dem som inte kan ett skit om hur man hemmafixar eller lagar en trasig motor, men kan namedroppa minst tio Bergman-filmer och äger mängder med vinylskivor. Ge mig någon som ser sig själv och mig som människor, inte kön.
Det är på riktigt det absolut jävla sexigaste jag vet, oavsett om det är män eller kvinnor. Det är mitt människoideal och således även mitt mansideal. Så länge ni tjatar tänker jag göra detsamma.

För det första tycker jag att Christina kommer med väldigt bra kommentarer till föregående inlägg. Det är tråkigt att hon missuppfattas som att hon skulle tycka att preventivmedel = ta ofödda liv när hon egentligen bara ifrågasätter var gränsen går när vi börjar referera till det som liv och måste ta det där svåra, moraliska beslutet mellan liv och död som Anna Ekelund och många med henne menar att abort är. Jag håller känslomässigt med Anna Ekelund, men är rationellt helt med på Christinas ifrågasättande.
Var går gränsen för när man tar ett liv? Vid dagen-efter pillret eller aborten två veckor efter, för att man missade att ta dagen efter piller? Varför ses inte dagen efter-piller som ett moraliskt och svårt beslut när abort är en sådan livsomvälvande händelse, ett beslut om att ta liv och döda en begynnande människa? Eller kondomen som sprack och som orsakade graviditet? Det var ju också ett försök att hindra ett begynnande liv, som misslyckades. Är det då ett sådant svårt och moraliskt beslut att hindra livet från att fortgå några veckor senare?

Det intressantaste med abortdiskussionen är hur nästan ingen diskuterar hur man faktiskt hamnar i situationen som leder till en abort, nämligen frånvaron av preventivmedel. Eller jo, det diskuteras naturligtvis. Av allt ifrån bekymrade barnmorskor till fräsande småbarnsföräldrar som suckar över slarv och ogenomtänkta fylleligg. All diskussion som utgår ifrån frånvaron av preventivmedel utgår nämligen ifrån samma sak:
Det är konsumenterna av preventivmedel som det är fel på.

Antingen är konsumenterna ”omedvetna” om riskerna. Här påpekar debattörerna frånvaron av kunskap och förespråkar mer information. Jo, okej, kanske finns det en dålig information kring könssjukdomar i allmänhet. Men graviditet? Graviditetsrisk? Va?!
Jag hade min första lektion i sexualkunskap när jag gick i mellanstadiet, men redan innan dess hade jag naturligtvis koll på hur barn blev till. Men det som utgjorde sexualkunskapen då och genom hela högstadiet och gymnasiet, samt all annan information via ungdomstidningar, barnmorskor, skolsköterskor, Veckorevyn, broschyrer osv. utgick ju bara ifrån en sak: Det är sjukt lätt att bli gravid. Om svårigheter för kvinnor att få vaginala orgasmer och vad klittan är för något lärde jag mig banne mig aldrig på en enda offentligt understödd sexualinformation. Däremot levde jag länge i föreställningen att det räcker med att kuken bara är i närheten av fittan för att en röd varningslampa ska börja lysa och en megafon börja basunera ut ”ALERT! GRAVIDITETSRISK!”.
I Debbie Epsteins mycket läsvärda bok Schooling sexualities, om sexualitet och sexuell uppfostran i skolvärlden, diskuterar hon ingående faktumet att individer av kvinnligt kön i hög utsträckning skolas till att skydda sig och akta sig för sex. Den gamla föreställningen om passiva flickor som ska skyddas från pojkars sexualitet införlivas i en sexualkunskapsdiskurs där den kunskap som förs ut till de av kvinnligt kön är just riskerna med heterosexuellt penetrerande samlag, där graviditet är det centrala, medan den kunskap som de av manligt kön får, består mycket mer av begreppen lust och ansvar än just risk. Boken utgår ifrån den amerikanska skolvärlden, men den studie av svenskt sexualundervisningsmaterial som jag gjorde i våras påvisade inte några större skillnader.
Alltså: Jag tror att det finns få presumtiva preventivmedelsanvändare som inte är medvetna om risken att bli gravid om man struntar i preventivmedel eller slarvar.

Det andra alternativet är att konsumenterna har ett för lösaktigt (ursäkta, jag kom inte på någon bättre formulering) sexliv. Att slänga upp sig på abortbritsen anses här synonymt med att man knullar runt för mycket. Resonemanget är i sig relativt ologiskt. Ju fler sexpartners, desto större risk att bli gravid? Det kanske finns djur som funkar så, men mig veterligen ökar inte chanserna/riskerna för honan att bli gravid ju fler hanar som sätter på henne, i människans värld.
Jag är medveten om de siffror som pekar på att ett vidlyftigt sexliv med många partners är ett riskbeteende, men gäller inte det i avseendet könssjukdomar och inte graviditet? De som menar att konsumenterna helt enkelt har för mycket sex med alltför många verkar ha missat fakta som pekar på att många som gör abort (jag har tyvärr inga siffror att tillgå, någon får gärna fylla i) lever i en längre eller kortare fast relation. De där fylledimmiga onenightstanden där kondomen glömdes bort utgör bara en bråkdel i aborttalen.
Det som förespråkas här är däremot fast relation samt i det närmaste avhållsamhet tills man funnit den där fasta relationen. Det utgår med andra ord från en extremt heterocentrisk, konservativ syn på sexualakten som penetrerande sex mellan man och kvinna. Antingen är det kuken i fittan eller så lever man i avhållsamhet. Naturligtvis är det penetrerande, särkönade sexet det som är normen i allmänhet, men en hållning som menar att det enda alternativet till detta är avhållsamhet spär bara på normen. När kommer en hållning som pekar på alternativen eller försöker utvidga sexbegreppet?

Det tredje alternativet, vilket förmodligen också är det vanligaste, är att konsumenterna helt enkelt är slarviga och don’t give a fuck. Säkert finns det preventivmedelsanvändare som är det också. Men jag skulle tro att det är väldigt, väldigt få som på riktigt tycker att det är kul och kanske sexuellt upphetsande att leka rysk roulette med graviditetsrisken, på riktigt tycker att det är grymt sex att syssla med avbrutna samlag eller går igång på att försöka räkna ut sina säkra perioder. Jag tror att det är väldigt få kvinnor som får en kick av nervositeten och nojorna som uppstår efter osäkert sex, gillar att ha hjärtklappning dagarna innan mensen förväntas komma eller ser det som en härlig thrill i tillvaron att kissa på det där graviditetstestet som man skamset köpt på Apoteket.

Folk slarvar kanske. Men jag tror att de flesta gör det av en anledning. Och kanske är det dags att vända fokus från konsumenterna och göra det som man gör i resten av den här marknadsekonomin när konsumenterna inte köper varan som de ska: Ifrågasätta varan.
Hur kommer det sig att så många inte vill käka p-piller, tråckla med hormonspiraler, få p-sprutor eller p-stavar? Varför slutar så många konsumenter med dessa preventivmedel på grund av biverkningar? Varför har man fortfarande inte utvecklat fungerande skydd för män, så att man är två om ansvaret?
Det är väldigt få som använder kondom i fasta förhållanden. Anna Svensson skriver väldigt bra om det här. Däremot är det väldigt många som inte vill använda hormonbaserade preventivmedel. Och vad är då alternativet?
När det gäller preventivmedel är det förmodligen den enda del av marknaden där man dumförklarar konsumenterna utifrån deras ovilja att konsumera varorna, snarare än att ifrågasätta de varor som erbjuds. Kanske är det där man ska lägga fokus nu. Användningen av preventivmedel är inte så hög som man önskar, men efterfrågan kommer med största sannolikhet inte att minska. Den hör liksom samman med lusten att idka plain old kuken i fittan-sex, som har hållit sig relativt intakt sedan mänsklighetens begynnelse.

Läs även Isabelles inlägg samt Christinas inlägg.

Ania har en skapat en egen enkätundersökning efter att ha upprörts av svaren i aftonbladet.se:s poll kring intimrakning. Ställningen just nu är att 91% av männen vill att deras sexpartner ska raka sig.
Jag vet inte jag, Ania, är det verkligen någonting att uppröras över? Eller rättare sagt: Vill man verkligen ligga med någon som på fullaste allvar fyller i en helt ovetenskaplig undersökning kring intimrakning?
Förlåt mig för min elitism, men det är fredag och på fredagar får jag unna mig både bulle till eftermiddagskaffet och ohämmad knullelitism och jag tänker att personer som sitter och tycker att det är givande att klicka i sådana här undersökningar inte är folk man ligger med i alla fall.
Möjligen är det den typen av person som man vaknar upp intill med grava minnesluckor, vänder sig om och ser en fet tribaltatuering över sovande skuldror, vänder sig om och kräks och lovar sig själv att aldrig mer dricka tequila.

Det här är anledningen till att man alltid ber folk stava till Foucault en stund innan samlaget. Någon jävla urskiljningsförmåga måste man ju ändå ha.

Kom ut ikväll skriver om p-piller och avsaknad av sexlust och gör en väldigt bra reflektion:
Inga barnmorskor, kvällstidningsspalter, sexrådgivare och hela sexualupplysningsgardet nämner någonsin faktumet att bristen på sexlusten kanske helt enkelt handlar om avsaknad av lust till den monogama partnern ifråga.
Är det inte p-piller, SSRI-preparat, stress och oro så är det bristen på tid för varandra, sexiga underkläder, uppfinningsrikedom i sängkammaren eller jämställdhetskonflikter. Men aldrig ska man göra slut.

Jonathan skriver om ungdom, Nordpolen och den allmänna rädslan för att bli gammal.
Angående Nordpolen hade jag peppat upp mig som faen för att få göra en Joel Alme igen. Dvs rådissa skiten mitt i hypen, bli idiotförklarad av hela min bekantskapskrets för att jag inte förstod hans storhet och såga skivan i en recension. Sedan, två månader senare, skulle folk ha lessnat och börja hålla med mig om att hypen var överdriven och så bra var det ju inte.
Tyvärr är ju Nordpolen exakt så bra att jag måste erkänna att det är bra.
Det måste vara det tråkigaste man kan blogga om just nu. Jag tycker att Nordpolen är bra.
Jahadu.

Wendela skriver om boken Fejkad orgasm och Julia Skott kommenterar med att hon inte fattar grejen.
Grejen, Julia, är att det är så jävla enkelt att fejka. Det är världens enklaste genväg när du är mer intresserad av att upprätthålla myten om dig själv än att faktiskt ha bra sex. Det behöver inte handla om att tillfredsställa den andras syn på sig själv som bra i sängen (även om anpassning naturligtvis spelar in), det kan också handla om att tillfredsställa ens egen självbild.

När jag har lekt Jag har aldrig-leken har jag alltid blivit fullast. Jag är alltid den som får andra att gapa, jag tycker om att se de andras chockerade miner och jag älskar att jag är den där moderna, frigjorda kvinnan som aldrig lagt händerna på täcket och som går över de förväntade gränserna kring vad man får och inte får tycka om i sängen.

Jag har aldrig-leken handlar mest om vem som gjort mest vågade saker. Det är tur att följande frågor aldrig kommit upp, i så fall skulle jag vara tvungen att dricka på dem med.
Jag har aldrig fejkat en orgasm. Check.
Jag har aldrig blundat mig genom sex. Check.
Jag har aldrig anpassat mig helt efter min sexpartner och glömt bort att jag också ska få ut någonting av sexet. Check.
Jag har aldrig haft jävligt ont under sex, men ändå hållit tyst om det. Check.

Tack och lov är det frågor som aldrig kommer upp. Jag har aldrig-leken handlar om att vara mest vågad och frigjord. Precis som hela den nyfeministiska diskursen och samhällsandan handlar om att våga vara så frigjord och vågad som möjligt. I den diskursen är den frigjorda den lyckade och starka och lyckade och starka är vi ju allihopa.

Vem vågar prata om anpassning i heterosexuella samlag, fejkade orgasmer och kroppsnojor när man är medveten feminist och förväntas ha kommit längre med sig själv än så? Hur klarar man av skulden över att både ha svårt att få orgasm och dessutom vara en dålig feminist och kvinna som fejkar då och då?

För mig blev det ett dubbelt skuldbeläggande.
Den första skulden över att jag var dålig som inte förmådde släppa på kontrollen, öppna ögonen och hänge mig åt sexet.
Den andra skulden över att jag är en medveten feminist som gärna och ofta debatterar i sexualpolitiska ämnen och har mängder av åsikter i ämnet och ändå var den anpassningsbara kvinnan som fejkade orgasmer.
Skuldbeläggandet blev tydligt också i de diskussioner som jag hamnar i.
- Nej, jag har jävligt svårt att få orgasm, har jag sagt till några av snubbarna jag legat med (observera att det inte är ett könsbundet problem, det har inte varit lättare med tjejerna, det här är ingen heterodiskurs för mig).
- Vadå, alla tjejer jag har varit med har fått orgasm, har en del svarat.
Det var mig som det var fel på. Check.
- Jo, jag fejkar orgasm rätt ofta. Sen onanerar jag i smyg efteråt eller struntar i det tills han gått hem, har jag ibland varit uppriktig och sagt.
- Men vadå, du måste ju kräva att han ger dig en orgasm. Sådär kan man ju inte hålla på, har en del svarat.
Jag gjorde fel. Check.

Det är först under det senaste halvåret som jag har blivit medveten om det. Det är då som jag på riktigt börjat förändra mina mönster. Blivit ärligare mot dem som jag legat med och framförallt ärligare mot mig själv.
För mig har det inte i första hand handlat om att tillfredsställa någon annan, utan att ljuga inför mig själv för att bibehålla en självbild som jag tycker om. Den moderna, frigjorda bruden med kinkypreferenser på sitt sexuella register och vulgosnack i krogkön är en mycket trevligare självbild än hon som har så mycket kontrollbehov att hon inte klarar av att hänge sig åt sex med en annan människa. Att fejka en orgasm och att anpassa sig är också ett sätt att skydda sig själv. Så länge man inte hänger sig åt en annan människa släpper man inte in den i sin privata sfär. Man kan fejka en orgasm inför sig själv också. Det tog lång tid innan jag förstod varför och hur viktigt det var att jag slutade med det.

(Det här är det svåraste och mest privata blogginlägg som jag någonsin har skrivit. Det kan hända att jag tar bort det. Just nu överväger vikten av att börja prata om det på riktigt och ge en annan bild, hur jävla privat det än är.)

Uppdatering: Kom att tänka på ett bra stycke i Pierre Bourdieus Den manliga dominansen. Bourdieu är ju knappast någon stjärna på genushimlen och definitivt inte på den queera himlen, Den manliga dominansen är en råstrukturalistisk analys men han skriver väldigt bra om heterosexuellt sex och orgasm, som jag inte läst någon annanstans.
Den största skillnaden mellan manlig/kvinnlig orgasm i en heterosexuell kontext är ju att mannen får orgasm genom penetrationen, medan kvinnan för det mesta inte får det. Istället är det mannen som förväntas ge henne en orgasm och kvinnan som förväntas underkasta sig hans vilja att ge henne orgasm. Det är en väldigt förenklad analys, men jag tycker att den är intressant. Mannen förväntas ha makten över den kvinnliga orgasmen, kvinnan förväntas underkasta sig den och ge sig hän. Och sen misslyckas hela skiten och så hamnar man i ett prestationsbaserat misslyckanderace från bådas håll.

Ikväll ska jag över till en kompis och lära ut lite om mitt all-time-favoritnördämne semantik. I sms:et kallade jag mig själv för semantiklärarinna.
Sen var det kört i den här skallen. Lärarinnescenarion är ju klassiska porrscenarion. Dessutom är lingvister, som vi alla vet, de absolut sexigaste akademikerna man kan tänka sig. Semantiklärarinna är således en top notch blandning av dessa båda.

Semantiklärarinnan är med andra ord det perfekta namnet på porrfilmen som jag förmodligen aldrig kommer att producera. Tänk bara underrubrikerna:

Semantiklärarinnan.
Satslära i praktiken.

Semantiklärarinnan.
Lär ut helt andra akter än talakter.

Semantiklärarinnan.
Får lära sig den praktiska betydelsen av en sann sats.

Semantiklärinnan.
Nu i en explicit form.

Semantiklärarinnan.
Hon bangar inte för vare sig sidoordnade eller underordnade hyponymer.

Semantiklärarinnan.
Låter ALLAS extension inkludera sig i hennes!

Semantiklärarinnan.
Tar både positiva och negativa satser.

Semantiklärarinnan.
Redo att ta emot emotiva laddningar.

Semantiklärarinnan.
Nu med fler än tvåställiga relationer.

Semantiklärarinnan.
Hon föredrar passiv form.

Öh det är bara jag som går igång på det här va?
Jaha okej.

För att undkomma min deadline började jag funderade på en helt ovärd och irrelevant sak, som visade sig vara ganska intressant.
Alltså, det här med eftersex-prillan.
Varje nikotinist av rang vet ju att eftersex-nikotinet är det absolut bästa nikotinbruk du kan uppleva. Livet är, förhoppningsvis, redan top notch och sedan adderar man lite nikotin till det och det blir så jävla top notch. Det finns många fina nikotinstunder här i livet, men få slår det nikotin som man konsumerar efter avslutat samlag.

I den gängse tolkningen av sex och romantik, såsom den skildras i konst, kultur och media, har här cigaretten fått en upphöjd och normativ roll som det nikotin som intas efter sex. Hur många filmer har man inte sett där avslutat samlag mellan parterna anges med hjälp av ett klipp där de ligger i sängen och intar en varsin cigarett? Det är ju en klassisk, romantisk bild av nikotinbruket efter sex. Kolla bara Carrie Bradshaw, hur många cigg har inte hon och Mr Big rökt efter att de återigen hoppat i säng med varandra? Att det däremot är mad shit ofräscht och dessutom förenat med mycket fara att röka i sängen säger den klassiska, romantiska bilden ingenting om.
Här lever eftersex-prillan en undanskymd och sorglig roll. Må så vara att denna nikotinsort i stort sett bara existerar i den utsträckning som den gör i de nordligare länderna och att det vore underligt om Carrie Bradshaw la in en prilla rapé efter att hon och Mr Big återförenats (snacka om produktplacering), men ändå. Mig veterligen har eftersex-prillan aldrig skildrats i konstens värld, men å andra sidan är det kanske jag som inte läst tillräckligt många norrländska arbetarromaner eller sett tillräckligt mycket socialrealistisk buskisfilm.
Eftersexprillan ses, till skillnad från cigaretten, som något ofräscht, gubbigt och jävligt mycket sunkig arbetarklass. Detta trots att den är smidigare, smartare och betydligt mer ofarlig än sängcigaretten.

Jag kan förstå invändningen från den som inte själv snusar. Nej, man vill inte att det första ligget gör efter avslutat sex är att lägga in en prilla, det känns jävligt tacky, jag fattar. Men tänk på oss junkienikotinister som faktiskt ser den där tiden då samlaget pågår som en bisarrt lång tid att vara utan prilla under läppen (nej, jag har faktiskt aldrig sex med prillan inlagd, någon gräns drar även jag). Under sexet är man förhoppningsvis så fokuserad på annat att man inte reflekterar över det eller känner en fysisk avsaknad av nikotin. Men efteråt!
Samtidigt är man medveten om riskerna man tar när man lägger in den där eftersexprillan. Man riskerar att framstå som ofräsch, respektlös och extremt osexig när prillan åker in efteråt.

Hej ni gamla ligg som läser min blogg. Ni ska bara veta vilket helvete jag har haft när jag försökt smyga in den där eftersex-prillan på ett så diskret och sexigt sätt som möjligt. Helst utan att det märks alls, naturligtvis (allt det här bygger dessutom på att post sex-hånglet inte existerar i så hög grad under en period efter samlaget). Jag har smugit, hetssnusat medan ni varit på toaletten och sedan lagt ur innan ni kommit tillbaka, hållit behovet stånget fram tills att jag märker att ni somnat och då så smidigt som möjligt försökt sträcka mig efter snusdosan och öppna den utan att det märks, jag har smusslat med mig in på toaletten och Gud vet allt.
Stundtals har jag dock brytt mig föga utan, helt obrydd, bara lagt in den där prillan och struntat i konsekvenserna. Ibland har jag känt mig så bekväm i sammanhanget att jag inte trott att den där eftersexprillan skulle åsamka särskilt mycket skada.
Det är alltså det här jag har funderat över. Vilka kategorier av människor känner jag mig obrydd att eftersex-snusa med och vilka kan jag inte med att lägga in den där prillan i sexuellt sällskap med?

Den första faktorn, som jag instinktivt såg som den största och enda, är baserad på personens kön. Med genusglasögonen på tänkte jag att hela den här texten skulle handla om feminina positioneringar och rollen som Kvinna i den hyperheterosexuella kontexten heterosexuellt samlag. Det är en betydande faktor, det misstänker jag. Oavsett om jag vill det eller inte producerar jag ju ofrånkomligen en position som kvinna när jag har sex med en man och det finns få gånger som känner starkare normer kring vad jag förväntas vara i en kvinnoroll, som när jag heteroligger. Det där är ju mycket friare i ett samkönat ligg. Den feminina positioneringen ligger inte alls lika starkt åtknuten om mig. Efter ett avslutat heterosamlag bryter jag mycket mer mot en feminin roll när jag lägger in en prilla än efter avslutat homoligg. Dessutom känner jag förmodligen att brudar är mycket mer öppna med det där än män. Hur många icke-straighta tjejer kan ha ett relativt aktiv samkönat sexliv med olika partners utan att någon gång scora med en snusflata liksom? Jag tänker helt enkelt att de får ta snusen med den icke-straighta tjejen och kanske uppfyller jag här en annan norm istället. Den om den klassiska flatan.

Det visade sig dock, efter en del eftersökningar i min sexuella empiri, att könsvariabeln inte alls var den enda betydande faktorn. Den var, dessutom, inte alltid den avgörande.
Kortfattat ska jag därför presentera några andra variabler som har visat sig ha betydelse för eftersexprillans vara eller mer smygande vara:
Huruvida personen själv är nikotinist eller inte
Den här variabeln har en oerhört betydande roll, oavsett kön, vilket inte heller är konstigt. Det ultimata är ju om partnern själv är snusare. Då kan man göra eftersex-prillan till en gemensam romantisk ritual efter avslutat samlag. Ehuru partnern istället är rökare kan man i alla fall hänvisa till det nikotinbehov som vi båda delar och som partnern härvid har förståelse för. När sexet sker med någon som inte brukar nikotin överhuvudtaget är det mycket större risk att eftersexprillan ses som någonting oförståeligt och bara jävligt äckligt.
Personens klasstillhörighet/klassbakgrund
Japp. Den här är sunkig, jag vet. Av någon anledning anser jag det vara betydligt lättare att helt obrydd lägga in en prilla efter avslutat samlag med någon som antingen kommer från, eller som jag misstänker kommer från, arbetarklassen än någon som utgör självklar medelklass. Eftersom jag nästan alltid hamnar i politiska och intellektuella diskussioner med folk innan jag ligger med dem, brukar jag ha relativt klart för mig ungefär var på en oerhört generell klass-skala som personen ifråga befinner sig. Annars brukar jag använda mig av det gamla knepet generaliseringar och fördomar, helt enkelt.
Jag vill helst inte analysera hur det kommer sig att jag anser det mer okej att lägga in en eftersexprilla när jag legat med någon med föräldrar utan akademisk utbildning än föräldrar med statusjobb alternativt någon med lågstatusjobb jämfört med någon med fin utbildning. Det är, som sagt, jävligt sunkigt av mig.
Personens musiksmak
Den här är också relativt obegriplig, vid första ansyn. Jag har, tydligen, lättare för att obrydd lägga in eftersexprillan då jag ligger med personer som åtminstone har lite intresse för eller mycket koll på genrer som hiphop och dancehall. Genuina indiepopare, däremot, är helt hopplösa. Där är det smussel smussel och dö av nikotinabstinens.
Det här handlar förmodligen om att jag generellt uppfattar människor som lyssnar på hiphop och närliggande genrer som mindre ängsliga och mer obrydda själva, än de som mest lyssnar på indie. Jag är oftast betydligt mer kaxig med dem i största allmänhet, medan jag sitter på fördomar om indiekids som osäkra och lite mesiga. Sedan finns det ju en rad massa genrer däremellan som borde inräknas, men jag har inte fört någon noggrann statistik över mina informanters musiksmak och kan därför inte erhålla mer information än den vaga slutsatsen att eftersom hiphop/reaggefolk känns mer obrydda än indiekids har jag lättare att icke-ängsligt lägga in eftersexprillan i deras sällskap.
Personens hemort/bakgrundsort
Jag har betydligt lättare att lägga in en prilla i sällskap av någon som, liksom jag, åtminstone har ett förflutet som lantis. Storstadsmänniskor, räknar jag med, har aldrig riktigt fattat kulturen och bakgrunden kring snus. Lantisar torde ha vant sig så mycket vid snusets förekomst under deras uppväxt att de känner sig mer bekväma med att det förekommer även efter samlag.
Den sista faktorn, som måste tas i beaktande är den gällande min relation till personen ifråga. Eftersom de emotionella faktorerna är av personlig karaktär och är svårare att föra statistik kring, samt för att kunna säkerställa informanternas anonymitet, har jag dock valt att inte ta med dessa i den offentliga redovisningen. Här kommer enbart sociala, inte psykologiska faktorer, att presenteras.

Utifrån denna information står det alltså klart att det är betydligt fler faktorer än könsvariabeln som spelar in i mitt öppna/dolda eftersexssnusande. För att förkasta min initiala hypotes kring könsvariabelns odiskutabla dominans väljer jag att exemplifiera med två prototyper av potentiella ligg och mitt agerande i eftersexprille-frågan utifrån dessa:
Ligg A är en kvinna, icke-nikotinist, medelklassbakgrund från större stad som älskar Morrissey, Magnetic Fields och singer/songwriter-artister.
Ligg B är en man, nikotinbrukare, arbetarklassbakgrund och uppvuxen på mindre ort som gillar old school-hiphop, dancehall men ibland ändå besöker mer indiebaserade klubbar eftersom det är mer brudar där.
I det här exemplet finns det oerhört mycket som talar för att jag öppet skulle kunna lägga in en eftersexprilla tillsammans med Ligg B, men skulle ha betydligt svårare att göra det med Ligg A. Den empiri som jag studerat tyder dessutom på att detta stämmer, vilket alltså bevisar att könsvariabeln inte innehar den avgörande rollen.

Så vilka har jag då lättast, alternativt, svårast att öppet lägga in den efterlängtade och välbehövliga eftersexprillan med? Jag väljer att påvisa detta genom att exemplifiera med de två ytterpunkterna på en skala. Dessa är:
Lättast: Kvinna, snusare, arbetarklass/arbetarklassbakgrund, från mindre ort som lyssnar på hiphop/reagge/dancehall.
Svårast: Man, icke-nikotinist, medelklass, från större stad som främst lyssnar på indie.
Genom att studera de två ytterpositioneringarna på denna skala står det härvid relativt klart varför jag har tvingats smussla och krångla så förbannat mycket med den där eftersexprillan. Slutsatsen lyder alltså som följer: De där arbetarklassflatorna med förkärlek för hiphop lyser med sin frånvaro i min empiri, medan medelklassnubbarna med indiepreferenser är betydligt mer förekommande.

Som avslutning kan vi här ställa den där frågan som vi ställer till otrohetsforskarna på KI och homohjärnsforskarna på Stockholm Brain Institute, nämligen:
- Jaha, men vad ska vi göra med den här informationen då?
- Ja, jag vet inte, svarar jag, det är ju inte så att jag automatiskt kommer börja ligga med en massa noddande arbetarklassflator bara för att jag skulle ha lättare att snusa efter att jag legat med dem, de lär väl fortsätta att lysa med sin frånvaro i mitt liv. Jag har mest försökt undkomma en deadline genom att skriva 3 ½ A4-sida i ett Worddokument om någonting ganska fånigt. Den centrala frågan vi kan ta med oss är väl snarare varför i helvete ni tog er tid att läsa igenom hela den här texten.

Jag: Alltså…herregud. Jag dör. Jag måste ligga med den här kvinnan.
Exmannen: Jo, jag har kind of stått här och väntat på att du skulle säga något sånt.
Jag: Men seriöst…kolla på henne. Jag är helt jävla genuint kåt.
Exmannen: Mm…dessutom ligger hon ju med Nas.
Jag: JAG VET! Shit alltså. Kåtslag.
Exmannen: Mm…hon har snygga ben.
Jag: SKÄMTARUELLER. Kolla låren. Jag dör! Låren!
En stunds tystnad fram tills att Kelis börjar hoppa upp och ner så att brösten skakar.
Jag och exmannen: HÖHÖHÖHÖ
Exmannen: Men Elin, du kan ju inte stå och sms:a*. Nu missade du när hon skakade röven.
Jag: NÄÄÄÄJ….men alltså jag dör. Jag är så jävla kåt på henne. Fatta att få ha sitt huvud mellan de där låren.
Exmannen: HELL YEAH!

Jag säger inte att Keliskonserten var klockren eller att det var någon större konsertupplevelse i sig. Jämfört med Lil Kims katastrofala så kallade spelning var den naturligtvis guld och jag är oerhört glad att jag inte fick med mig mer än en av mina hiphophatervänner på den spelningen. Jag hade aldrig ens kunnat försöka få dem att lyssna på hiphop efter den katastrofen.
Däremot var Kelis min största sexuella konsertupplevelse. Trots att vi befann oss på många meters avstånd från varandra är det den första spelningen någonsin som jag blivit genuint kåt av. Sådär kåt att jag de sista minutrarna bara ville gå hem under förevändningen att jag skulle hämta vin och varm tröja, för att få slänga mig på sängen och tokrunka satan (förstärkningsorden är här medvetet och nödvändigt många och starka). Säga vad man vill om indie, men man känner sig ju väldigt sällan knullsugen av att se på random vita män med gitarr sjunga om ångest och olycka.
Dessutom var spelningen exakt den kontrast mot fredagens ångestböl och tillbakablickar som jag behövde. Det blev någon form av wake up till en nutid som inte alls definieras särskilt mycket av ångest och utanförskap längre.

Det var inte bara kåtheten under Kelisspelningen. Det var styrkan. Kaxigheten. Den där blasédryga attityden och känslorna. Att se henne fullständigt äga sin egen kropp och sin sexualitet och ha en sådan utstrålning att jag kom på mig själv med att stå och köra någon form av undermedveten cunninlingus genom att slicka på mina egna knogar (ja, det är sant).
Under konserten märker jag hur den där molande ångesten från föregående kväll och de senaste veckorna översätts i någonting annat. Hur jag sträcker på ryggen, skjuter bak mina axlar. Hur den här sommarkroppen av för många till slut ätna glassar efter att ha grälat med mitt matnojejag och alla missade träningstillfällen inte alls är en hatkropp längre. Jag står där i min tighta, svarta klänning och kommer på mig själv med att gilla den där röven och de där låren som jag bär runt på. Jag kommer på mig själv med att inte bara känna mig sjukt kåt utan också sexuell.
Jag kommer på mig själv med att ha en av de där få stunderna i livet då jag faktiskt känner att jag äger min egen kropp. Den är min. Den är ingen palett som jag kan måla samhällets och mina alla diskurser av bantning, ideal, feministiska ideologier, subjekts/objektspositioner, sexuella skådespel, självhat och uttrycksformer på. Den är bara min sexuella, fantastiska kropp av tits and ass och ljuvligt mjuk hud. Den är min borg av lika delar kaxighet och stolthet, begär och behov.
Resten av kvällen är jag inte ångestbruden längre. Jag är tjejen som förmodligen är världens bästa exflickvän eftersom man kan stå och snacka brudar med henne och naturligtvis är jag världens bästa queerbrud när jag gör det och sen kan vi ta en diskussion en annan gång om det är okej att objektifiera kvinnor med sin expojkvän och hänvisa det till teori när man bara känner för att vara sexistisk en stund. Jag är tjejen på förfesten som får komplimanger för min snygghet och som besvarar komplimangerna med ett Åh! Ja! Bekräftelse! eftersom det bara är normala människor som svarar med ett tack eller detsamma och det vet vi ju alla att normal är det mest ointressanta man någonsin kan försöka vara.
Resten av festivalen gick jag liksom bara runt och var mitt absolutaste grymmaste jag.

Det är Kelis och det är 2008 och det är hiphop och r’n’b och de där åren då allting var misery is a place in me tillhör ändå en dåtid. Det där utanförskapet handlar inte längre om att ingen förstår en och att världen har gjort en missanpassad. Det handlar om att man kräver att bli älskad, omtyckt och uppskattad för precis den man är. De där fuck you-gesterna handlar inte längre om att krypa ihop i sin vrå med stjärnor under ögonen och tro att man är ensam. De handlar om att sträcka på ryggen och säga yo, världen jag regerar, oavsett vad ni tycker.
Fuck it people, det är 2008 nu. And I’m bossey.

* Den jag smsade var naturligtvis LSM, som fick en…öh…konsertrecension.

Jag ska ha karlbesök inatt!
Egentligen är det inte så juicy som det låter. Karln är min barndomsvän C., som jag känt sedan sju års ålder. Det är väldigt svårt att känna någon riktig sexuell attraktion inför någon som man känt sedan sju års ålder och varit råtight med under hela barndomen. Den där incestuösa känslan tar liksom över.

Min och barndomsvän C:s gemensamma sexuella historik består egentligen enbart av två ögonblick.
Det första var en sommardag då vi var i tolv-trettonårsåldern, då C. råkat köra fyrhjuling rakt genom en gödselhög och luktade därefter. Han lånade vår dusch och gick sedan runt i en minimal handduk som enda plagg. Vid ett par tillfällen drog han flinande upp handduken en aning så jag såg skymten av hans pung. Alltihop var oerhört spännande och upphetsande, även om jag såklart reagerade med ett äcklat skrik. Det hörde ju till liksom, i synnerhet med tanke på att jag var tjej.
Det andra ögonblicket var den vintern i sexan då vi skolkade från gympan när de andra åkte skridskor. I femton minusgrader satte vi oss istället i värmestugan bredvid hockeyrinken och högläste sexscenerna ur Hästarnas dal för varandra. Känslan av hur fittan bultade och jag rodnade över hela kroppen när jag högt läste ordet manslem för hans öron glömmer jag aldrig.

Det var inte bara hela vår sexuella historik, utan även de två highlights som existerar ur mitt tidiga pubertala sexliv. Tillsammans med upptäckten av onani och orgasm och smygtittande på porr utgjorde de sådana enorma spänningsmoment att jag inte fattade hur fantastiskt det måste vara att faktiskt ha sex på riktigt, när bara de här grejerna var helt amazing.
Skulle jag gå in här och efterromantisera de där helvetiska åren kallade puberteten vore det med största sannolikhet en falsk efterromantisering av höga mått, men man hade onekligen lägre krav på vissa saker då. Jag kan inte hjälpa det, men det vore rätt skönt att nästa gång någon frågar om ens sex- och relationsliv helt uppriktigt kunna svara att;
- Jo i vintras satt jag i en värmestuga i femton minusgrader och högläste keffa sexscener för en killkompis och för någon månad sedan såg jag skymten av en pungkula så just nu är det faktiskt helt fantastiskt.

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar – pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av ”skogsarbetarminnen” från 1940-talet.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.

Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.

Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!

Vi är generationen kvinnor som på allvar tagit tillbaka ordet slampa. Vi som håller på med fighting fire with fire mot alla år av hora/madonna-ideal, ojämlikheter i raggningsspel, olika villkor för hur mycket man får dricka och hur mycket initiativ som man får ta och som alltid varit objekten, aldrig subjekten.
Vi är generationen av smarta, belästa och självständiga kvinnor, Sex and the city-generationen, som gett ordet singeltjej en positiv betingning och laddat det med glammiga innebörder om ett liv fyllt av alkohol, män och glättighet. Vi som klarar oss bra på egen hand, som har sett igenom hela fucking kärleksmyten och som tar våra liv, och vår sexualitet inte minst, på största allvar och i egna händer.

Efter alla år av broderskap genom knullskryt, horstämplingar och objektifiering har vi skapat en motdiskurs. I blogg efter blogg och samtal efter samtal läser jag, hör jag, deltar jag i en diskurs där kvinnor slår tillbaka och fungerar på exakt samma sätt. Vi super, knullar, objektifierar och horstämplar som män gör. Vi samlar telefonnummer som jakttroféer, skryter om erövringar och hur många ligg vi får. Vi är den nya generationen självständiga singeltjejerna, vi ger ordet slampa en positiv innebörd. Vi är belästa och smarta och siktar på skyhöga karriärer men kan ändå gå ut fyra kvällar i veckan och knulla hur mycket vi vill. Mot gama:nde och ryggdunksskryt ger vi samma mynt tillbaka. Det känslomässiga är inte någonting önskvärt längre, allting är en del av spelet. Vi är en del av spelet och vi kräver att få spela det på lika villkor som män.

Jag har inga problem att prata hur utlämnande och öppenhjärtigt som helst om mitt sexliv. Jag har inga problem med att kalla mig själv för slampa, bli för full eller spela något slags playerspel.
Men jag skulle aldrig i hela livet klara av att säga någonting om kärlek, längtan efter en dejt eller frånvaron av enkel närhet i mitt liv. Jag har fruktansvärt svårt för att öppet ifrågasätta spelande och spelregler, åka hem och fyllesurfa och känna mig nöjd med mig själv eller svika polarnas utekväll till förmån för att sitta hemma och titta på film med någon kille. Jag har svårt att erkänna att jag hellre vill stanna hemma och läsa böcker, vadå hur kul är det? Och jag har svårt att hålla sexlivet privat och inte prata onani och ligg stup i kvarten.
Man vill ju inte vara någon djävla brud, liksom. Vadå kom igen, det är 2008 och känslor har ingen plats längre och singeltjej bär inte bara på konnationer kring kravlöst sex utan också kravet på just kravlöst sex. Vi är ju den nya, frigjorda kvinnan som raggar, ligger och objektifierar på exakt samma känslolösa villkor som män alltid har gjort. Vi bygger ett systerskap baserat på ryggdunkande över troféligg och snygga dumpningar. Vi bygger en jämlikhetstanke baserad på känslolöshet och objektifierande.

Vi har rätt att prata öppet på caféer om våra senaste erövringar, hänga ut gamla ragg och deras sexuella tillkortakommanden i våra bloggar, håna snubbar som är alldeles för easy-to-get, skapa skillnader mellan killarna man bara ligger med och dem man kan tänka sig att dejta, skryta om hur förbannat fulla vi varit, tjata sönder öron om onani och dildos och hånskämta om våra senaste knull. Sånt har ju män gjort i alla tider, det vet man ju.

Frågan är vem som vinner på det. Om någon vinner på det. Man ska ha rätt, som människa, att ligga med hur många man vill, inte vara så sugen på kärlek och tvåsamhet, definiera kärleken utifrån vilka villkor man själv än känner för. Men det är ju inte kärlek vi pratar om. Kärlek pratar vi överhuvudtaget inte om längre. Man vill ju inte vara någon brud och den stereotypa kvinnan är den känslosamma kvinnan och kanske är det mer henne, än männen, som vi fightas mot. Ett uppror mot det sårbara och känslosamma, det öppna och det icke-spelande.
Det pågår fortfarande en sexuell revolution där vi kämpar för lika villkor, den pågår hela tiden och vi är inte framme. Men frågan är när och om den kan skapas tillsammans med en revolution som upphöjer det känslosamma, äkta och sårbara – oavsett kön. Däri ligger den verkliga utmaningen.

Ur ett referensunderlag för lärare i sex och samlevnad, utgivet av Skolverket:

Slutligen beror pojkars och flickors skilda beteenden på genetiska och hormonella skillnader. Inom etologien har man till exempel visat hur vissa primater och människor över hela världen har vissa typer av parningsbeteenden med karakteristiska signaler för hona och hane. Likaså finns skillnader i förmåga till aggression och förmåga till omhändertagande som skiljer män från kvinnor.

Way to go Skolverket! Verkligen nytänkande!
Och gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och sitter i ett klassrum med bara tjejer och pratar mens och inte bli med barn och tvingas lyssna på sånt shit om att pojkar är pojkar och flickor är flickor och var inte rädda för att pojkarna tittar på porr, för det behöver dom och skämmas ihjäl sig för att man själv kollat porr och – gubevars – blivit kåt av det.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton och tvingas skriva kärleksdikter om pojkarna man är kär i när den enda jag vill skriva en kärleksdikt till är den sjukt söta tjejen i parallellklassen som sitter två stolar bort.
Gud vad glad jag är att jag är att jag inte är femton och tvingas lyssna på långa utläggningar kring vad pojkar gillar och vara livrädd för sex och tänk om jag är för trång och hjälp vad ont det kommer att göra och det här med orgasm och njutning finns inte ens på världskartan.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och tänker att jag måste bli mer rätt så jag också får en sån där pojkvän att stoltsera med i det homosociala spelet eller åtminstone bli lite statustafsad på.
Gud vad jag är glad att jag inte är femton längre och helt förvirrad och skamsen över allt som rör sex och kön och killar och tjejer för det enda jag vet om det är att jag tänker fel och är fel på alla sätt man kan vara det på.

Fyfan vad glad jag är att det är tio år senare och jag vet vad jag gillar, struntar i kön, hatar anpassning till homosociala regler eller ”könsbundna karakteristiska signaler” utan bara är goddamn stolt över min sexualitet och pissar på Skolverkets bullshit med en medlidande tanke till de femtonåringar som fortfarande sitter där i klassrummen idag och är exakt lika förvirrade och skamsna som jag var då. Heja ni femtonåringar och jag hoppas för mitt liv att ni växer upp och börjar granska allt ni fick lära er i sexualundervisningen med kritiska ögon och gör er fri från alla normer ni blev intryckta i under högstadiet.

- Du, jag pratar rätt mycket om mitt könsorgan va?, säger jag till frugan när vi sitter i parken och vitvinsdricker i solskenet.
- Ja, fan vad du pratar om din fitta, konstaterar min alltid lika ärliga vän.

Sedan kommer vi fram till att det är ett rätt genomgående drag för vårt gäng, men att jag kanske är den värsta. Att både prata om fittan, prata öppet om sina fittproblem och köra den manliga klassikern (myten?) att prata om sitt könsorgan i tredjeperson, som om det vore någon med eget liv och egen hjärna.

För mig har det alltid funnits någonting extremt retande med den kompakta tystnaden kring könsorganet. Jag fattade aldrig riktigt det där smusslandet med bindor och tamponger och teatraliska viskandet om man plötsligt fått mens och behövde låna en tampong av någon. Som om det var en mystifierad hemlighet eller någonting att skämmas över.
Jag har retat mig på att man inte får ens knysta om att man skulle behöva klia sig eller har issues därnere när svampinfektionens klådor och svedor gör att man inte kan tänka på annat. Ännu mer irriterad har jag blivit på de där mystiska besöken hos barnmorskor och gynekologer. En hemlig liten kvinnlighetsort där man kan sitta och vara hemlig och mystifierad kvinna med ett oh so komplicerat och tabubelagt könsorgan som både bär ansvar för reproduktion och kanske bär på cancer men tyst, tyst nu pratar vi inte om det utan bara särar på benen i gynstolen och tar de piller som finns på marknaden. Så sitter man där i väntrummet och håller käften och är mystiskt kvinnliga ihop med könsorgan som hotas av spermier, cancer, infektioner och könssjukdomar och som är sådär invecklade och konstiga att prata om det bör vi verkligen inte göra. Jag får allergiska utslag varje gång jag sitter i ett sådant väntrum. Förstrött bläddrar jag igenom varenda könsnormativ och heterosexistisk damtidning som ligger framlagd och sedan går jag in och är Kvinna (och naturligtvis Heterosexuell, no doubt about that) och klagar över mina p-piller och pratar om mina fitt-issues och sen får jag väl ett nytt recept också går jag hem.
Allting under sekretessbelagd tystnad såklart.
Jag läser Pansos inlägg om cellproverna och älskar att hon vågar tala öppet om det och hur mycket historier hon hört sedan hon börjat prata om det och jag undrar hur i faen det kunnat bli något konstigt att prata om.
För att inte tala om vestibulit. Vi talar inte om vestibulit. Har man ont så att det känns som om fittan brinner varje gång man försöker ligga är man tyst och smyger iväg till gynekologen, lider i tysthet, får knappast särskilt mycket hjälp eftersom forskningen ligger efter och fortsätter att lida.
Och alla som upprörts över att jag utan omsvep kan nämna att jag varit ofrivilligt, oplanerat gravid. Att jag planerade abort (jag fick missfall). Det får man absolut inte prata om. Gud vad pinsamt och känsligt det blir.

Allting som rör det kvinnliga könsorganet och biologin har enligt tradition blivit mystifierat och tabubelagt. Mina kunskaper från Genushistoria A är inte direkt fräscha så fyll gärna i med mer historisk fittfakta den som kan, men att göra det kvinnliga könsorganet till det Komplicerade som behövde utredningar och forskning var väl från läkekonstens start och framåt ett sätt att koppla kvinnan till naturen, medan mannen blev kopplad till förnuftet.
Det är sorgligt hur hela det här hysch-hyschandet kan leva kvar i vår tid. Hur vi genom tystnaden fortfarande gör fittan och alla dess issues till någonting konstigt, mystiskt och tabubelagt. Hur vi genom alltifrån tampongsmusslande till tyst vestibulitlidande bekräftar att det här är någonting som man ska skämmas över litegrann, hålla hemligt och låta vara lite konstigt och privat.

På en annan level har jag och de jag känner tagit över den klassiska, manliga myten att prata kärleksfullt om könsorganet som om det vore något med eget liv och egen skalle. Inte nog med att det lilla livet kräver tamponger och går på p-piller, får infektioner och måste skyddas från könssjukdomar. Den har ju dessutom en krävande sexualdrift.
- Låt fittan tänka fritt, säger vi ibland med ett leende och skapar därigenom en diskurs som bekräftar att könsorganet faktiskt har ett fritt tänkande som inte alltid överensstämmer med något slags rationellt tankemönster som den där hjärnan kanske sysslar med. En motdiskurs mot alla gånger man hört snubbar prata om ”den” och vad ”den vill”. En undercover feministisk diskurs att själva få frigöra sexualdriften från det rationella och kanske även personen. Fittan tänker själv och har ett eget liv. Den är fri att göra som den vill.

(Under en diskussion om konstnärsmän och – citat; deras fladdrande kukar ändrades ett tag uttryckssättet till ”låt fittan fladdra fritt”. Tanken var väl att det skulle låta lite sådära poetiskt och metaforiskt liksom åh, jag är konstnärskvinnan med en flyktig fitta som fladdrar omkring. Tyvärr gav meningen mer upphov till mer tydliga mentala bilder av ett par enorma, fladdrande blygdläppar i motvind (tänk Carolas hår i Fångad av en stormvind-uppträdandet fast i blygdläppsversion) vilket gjorde det mindre hett och poetiskt.)

Hursomhelst så är det inte mer än rätt. Det är rätt. Att prata om sin fitta. Att inte hålla tyst om vare sig issues, besvär, roligheter eller svårigheter. Vifta med tamponger, gnälla över svampinfektioner, gå ihop och klaga över undermåliga preventivmedel och deras biverkningar, diskutera erfarenheter från gynekologer, kräva bättre vård och mer forskning på vestibulit, prata onani, kräva bättre HBT-integrerad vård på barnmorskecentraler och allt annat möjligt. Fittan är varken särskilt komplicerad, mystisk eller mytisk. Men den förtjänar det bästa och att bli talad om. Låt fittan tala fritt.

- Den hjärnan skulle man vilja bo i, brukar min pappa säga om människor som gör inspirerande, konstiga eller bara tokroliga saker. Att bara få bo i den skallen och se hur det funkar, hur trådarna connectas och blir absurda idéer som framställs. Vara med i hela processen.
Jag kommer på mig själv att säga just det när jag är inne på Fulheten-Nannas blogg Fem bilder.

Bäst av allt är nätdejtande Tindra. Jag skrattar högt och galet ensam framför datorn. Tindra har även en egen blogg. Jag älskar Tindra.
Och har man själv varit nere i spraydateträsket roas man ju kanske lite extra av alla svar som Tindra får. Man vet ju hur det är liksom. Jag var i och för sig inte nere i träsket särskilt länge och numera är det mest en rolig period att prata om med mina vänner, som spraydate-hängde under samma period, men jag tror aldrig jag pratat med så många människor som hade varit totalt ointressanta irl bara för att de framstod som fantastiska i jämförelse med alla andra där. Jag hittade väl någon av värde, men i största allmänhet grep man efter halmstrån. Samtidigt spraydatande med kompisar ger i och för sig i efterhand minst lika många roliga minnen som krogbesök tenderar att generera i, men gud vad energi det tog. Och gud vad många konstiga mail man fick.

Mina konstigaste erbjudanden topp 3:
1. Mannen som gång på gång mailade och ville bjuda mig på Finlandskryssning. Blev tjurig och började gapa åt mig efter ett par mail när jag inte nappat på hans erbjudande och inte svarat. Du är så vacker, jag har pengar vi kan ha så roligt ihop är jag inte man nog för dig?
2. Mannen som ville vara min slav i en vecka, 24/7. (Med tanke på mitt hat mot hushållsarbete var detta ett erbjudande som faktiskt övervägdes.)
3. Mannen som beskrev sig själv som en 35-årig, charmig och snygg flygkapten som undrade om jag ville vara hans hotellälskarinna de gånger han mellanlandade i Göteborg.
(Övervägde även detta, jag älskar ju frukostbuffé)

Det är ju lite trist sådana gånger, att man betraktar mailen och dess upphovsmän med misstänksamhet och inte svarar. Jag menar; om jag sammanfattar ett och ett halvt års singelliv blir det ju bara det vanliga singelshit av uppbrott, dejtande, onenightstands, brustet hjärta, försök till förhållande, uppbrott, trassliga relationer, ditchande, hjärtekrossande och så vidare. Visst drama, men föga originellt drama. Fan vad gött det hade varit att mitt i den sammanfattningen kunna klämma in ja och sen blev jag bjuden på Finlandskryssning, provade på livet som slavägarinna och agerade hotellälskarinna ett tag också.

En annan sak med nätdejtingvärlden är ju som vanligt alla snuskmail som man får (alltså ja, slavmailet får väl också gå under den rubriken, det var inte direkt så att jag inte fattade att han förmodligen ville vara min slav på fler sätt än att han erbjöd sig att diska mitt diskberg). Och okej de vanliga kukenifittan och porrnovellsmailen. Men alla andra.
Nej, jag vill inte sälja mina smutsiga underkläder till dig. Nej, jag vill inte skicka iväg något par av mina skor till dig. Nej, jag vill inte stänga in dig i en plastsäck och vänta tills du nästan inte andas längre innan jag öppnar. Nej, jag vill inte leka katolsk skolflicka med din sambo medan du filmar oss. Nej, jag vill inte bli straffad för min synder av en femtioårig man. Nej, jag vill inte kissa på dig. Nej, jag vill inte knulla med dig och kalla dig pappa.
Och så vidare och så vidare.
Ett ännu mer intressant projekt än Tindra vore ju att starta en kvinnlig, anonym spraydateanvändare som började tracka män med sådana mail. Jag säger inte att inte kvinnor skickar sexmail, sexchattar och så vidare för det gör vi. Men just det där randomtrackandet av människor som inte verkar ha något intresse alls av att leka katolsk skolflicka eller skicka använda trosor känns som en helt manlig domän. Att männen tar sig så fucking mycket bisarr frihet i internetvärlden och att man som kvinna vant sig vid att gång på gång klicka bort de där porrmailen. På samma sätt som man gång på gång parerar tafsanden och dylikt.
Det vore sjukt intressant, men förmodligen föga etiskt, att starta en kvinnlig spraydateanvändare som sedan börjar tracka random seriösa män med mail om att skicka dina använda kalsonger till mig!
Jag vill veta hur det funkar om man vänder på det, om kvinnan blir den som trackar med konstiga sexmail. Är det fortfarande mannen som har kontrollen? Kommer jag bara få sjuka mängder sexmail tillbaka? Kan kvinnan någonsin bli den som randomtrackar sexuellt?

Få saker gör mig så kräkfärdig som när vuxna ska prata om hur kidsen mår och hur kidsen reagerar och gör det på ett sådant infantilt sätt att de bara bekräftar sina egna fördomar om kidsen.
För några veckor sedan såg jag Lennart Ekdahl prata med kuratorer, ungdomar och RFSU om ungdomars sexvanor. Ni vet sexvanorna som gör gällande alla tonåringar idag har analsex och gruppsex och GUD VET ALLT. Och där sitter Eva Rusz med hundögon och darrande röst och pratar om hur hemskt det är att kidsen idag har sex utan känslor och hursomhelst med vem som helst utan att sjäääälen är med och Ekdahl rynkar sin panna och ser bekymrad ut över alla de stackars tonåringar som ligger med vem som helst och som har analsex här och gruppsex där. Och där sitter två tonåringar och vittnar om att man frågar sina kompisar saker som om de har haft sex än och hetsar varandra.
Ja herregud. Jag tror varken att Eva Rusz eller Ekdahl behöver oroa sig särskilt mycket.
Jag tror att kids i alla tider frågat varandra om de legat än och satte du på henne och det gjorde man nog redan på 50-talet och är knappast ngt nytt, frisläppt, upprörande 2000-talsfenomen.
Jag tror inte att varenda tonåring av idag har gruppsex och analsex. Jag tror inte alls att det är särskilt skadligt för själen att ha sex med någon man inte har ett förhållande med och kanske inte vill träffa igen.
Eva Rusz, jag tror snarare att det är du som sitter inne med en fucking översittarmoral som passerat sitt bäst-före-datum och inte riktigt hajar hur det ser ut. Jag tror att 2000-talet kanske innebär att både tjejer och killar, men framförallt tjejer med tanke på hur det sett ut för oss förr, börjar ta ansvar för sin sexualitet och vara intresserad och road av den på ett annat sätt än förr. Att den gamla lutherska heteromonogamt missionären-sex-dogmen börjar flagna lite och att ungdomar och främst tjejer fattat att sex inte behöver innefatta återhållsamhet, monogami eller ens känslor. Att det är okej att vara friare än förr, experimentera mer än förr och helt enkelt ha kul. Flera sexrådgivare vittnar om att unga tjejer idag har mycket bättre koll på onani, hjälpmedel och är mer nyfikna och vill och vågar pröva mer grejer på deras villkor. De tillåter sig också att ligga runt mycket mer. I rapporten om ungdomars sexvanor berättas också om att kidsen idag har en mer öppen syn på homo/bisexualitet än någonsin förr och att fler vågar komma ut och i allt yngre ålder. Varför säger du ingenting om det Eva Rusz? Är det också upprörande?
Och tror inte du, Lennart Ekdahl, att för en femtonårig oskuld som inte vill ha sex än är det minst lika stressande att få larmrapporter till höger och vänster om att alla tonåringar idag knullar som kaniner med vem som helst och gör vad som helst, som att höra bästa kompisen berätta att hon har haft sex. För det är jag nämligen helt övertygad om.

Amen hur många artiklar/blogginlägg/osv har inte inletts med den rubriken och hur trött är man inte på det och hur trött är ni inte på att jag och Love Sex Money korslänkar till varandra i tid och otid (jag känner mig för övrigt helt fattig och tom nu när hon dragit till Indien, inspirationen är ett minne blott nu när min musa har lämnat mig ensam i bloggvärlden. Eller ja. Typ).
Men okej, skitsamma, nu kör vi för jag läste det här inlägget bara någon dag efter att jag haft en diskussion kring ämnet.
Någon startade diskussionen med att anse att penetration var sex på riktigt varpå jag undrade vad två brudar som pettar (Haha! Ordet! Uttalas med fördel med riktigt bonnig västgötsk dialekt, pätta liksom) varandra var, inte sex? Någon annan menade att sex var så fort könsdelarna var ute i det fria, vilket föranledde till teorin att om vi går ut i skogen och kissar ihop har vi alltså haft sex? Någon menade att all kontakt med varandras kön var sex, varpå jag fortsatte att fråga att om jag skulle råka snudda någon på fittan, är det sex då? (Okej, det händer ju inte direkt ofta att jag råkar snudda folk på bara fittan liksom, men ibland är det trångt i duschen på gymmet så man vet ju aldrig). Sen insåg jag att jag var sådär skitjobbigt ifrågasättande igen, fast det inte alls var meningen utan jag bara tyckte det var en intressant diskussion men då hade jag vett att bli tyst i alla fall.

Men på Saker under huden håller jag ju aldrig käften. Så nu frågar jag er: Vad är er definition av sex? Jag kommer vara skitjobbigt ifrågasättande mot er med. Inte för att jag sitter inne med svaret, fuck no (åh alla ordvitsar jag kommer på nuförtin!) utan bara för att ifrågasättande är det enda sättet att komma fram till alla de svar som kan tänkas finnas här i världen.

Förmiddagen efter invigningsfesten sitter jag på Draken, ser Gaels debutfilm, funderar över om det är bättre att springa ut och stoppa fingrarna i halsen och missa det sista av filmen eller helt enkelt riskera att kräkas över personen framför mig.
Sedan promenerar jag hem, får igen nycklar som min nya granne Erik lånat av mig, lägger mig i sängen och bakfyllesover bort resterna av dagen. Vaknar vid åtta, V. ringer och undrar öl på Andra lång och jag svarar ja, bara sova bort det sista av bakfyllan.
Stiger upp och är snurrig, illamående, dödstrött och en timme senare på väg in till stan. Möter upp med vänner på Kellys, Sofia och jag fyller i luckor från föregående kväll.
- Minns du när vi dansade till Rammstein med bröderna Fares?
- Haha ja men guuud.
- Och när vi slog vad vem som var kortast. Jag eller Leif Pagrotsky.
- Och jag vann för jag sa att han var kortare än dig Sofia!
- Precis! Och haha, fan att man stod och halsade tequila klockan tre på natten.
- Ja just det, det förklarar ett och annat.
Och jag skakar på huvudet och jag säger två öl högst för CSN krånglar och jag är pankast i världen och herregud, jag hann ju inte ens få tequilan ur blodet innan jag hamnade här med en öl i handen och de säger, hey vi bjuder och Göteborg vaknar långsamt och jag är full igen tre på natten på väg hem till honom med skägg och sjal som säger sig gilla Immortal technique och jag fylleligger till hiphopbeats i en säng i ett kollektiv flera hållplatser innan min och sedan ligger jag vaken resten av natten och funderar på att göra en reversed förra lördagen och gå.
Det gör jag inte, men jag vaknar med spritsmak i munnen och svart grus i ögonvråna och kärlekslekande armar om min kropp som jag inte riktigt orkar med i nyktert tillstånd. Jag kysser och ler, drar på mig min kjol och går ut i en förmiddag som är solsken och vårkänsla över Majorna.
Den där särskilda avsmaken man känner inför hela sin uppenbarelse när man mitt bland barnfamiljer och pensionärer går med knullrufs, smink över kinderna, spritsmak i munnen, liggtrosor och kort kjol och tar på sig hela världens synder i deras blickar.
Hem till frugan som tar med mig på promenad och sedan bjuder på pannkakor och Hanna kommer över och Erik hänger på och det blir biljard och Beat street och lyriska skratt över Africa Baambata och bakfylleanalyser av typen;
- Men alltså varför är det en vit kille med?
- Jag vet, det drar faktiskt ner betyget lite.
(Sådär som jag sa till frugan där på juldagen; i vår vill jag vakna upp på söndagarna i kärlekslösa armar och sedan gå hem till dem jag älskar på riktigt, som redan känner mig och alla mina dåliga sidor och svagheter och som jag inte behöver spela inför. Det är också ett sätt att idka kärlek på, men det skrivs aldrig några kärlekssånger om en sådan slags kärlek).

Jag skäller lite på mig själv söndag kväll, samtidigt ler jag mot mig och omfamnar all min destruktivitet under helgen. För idag är det måndag då jag försöker reda ut CSN-krångel, städar, diskar, tränar, analyserar avhandling och börjar bearbeta råmanus.
Idag är jag och strukturen och präktigheten igen. Panso, jag tror man kan hitta en gyllene medelväg. Jag tror att jag kan tillåta mig att vara både hon som kallas svampen när hon dricker pga sitt höga intag, hon som alltid är kvar till sist på ställen och aldrig sover på helgnätterna, hon som feströker och ligger runt. Jag vet ändå vart jag är på väg och har en riktlinje i vilket fall. Helgerna är bara något utslag av rastlöshet eller bara ett sätt att vara ung.

Alltså herregud. Hade jag vetat att det skulle bli en sån jäkla diskussion kring den här snubben och mitt lördagsligg hade jag ju lätt skrivit mer om one-night-stands tidigare.
Eller nej. Men okej.

Jag har fått helt briljanta kommentarer som fått mig att tänka till. Jag har också fått mail, kommentarer och telefonsamtal som fått mig att undra hur jag kunde uttrycka mig så otydligt eftersom jag verkar ha missuppfattats helt. Dessutom har jag lämnat ut en vän, en människa som aldrig bett om eller godkänt att jag lämnade ut henne och dessutom tog med henne i någon slags diskursiv, allmän diskussion kring hora/madonna-ideal. Det var jävligt fel av mig. Det var aldrig meningen att anlägga något slags jämförande perspektiv mellan henne och mig, definitivt inte och mellan oss är det ingen skillnad och enda skillnaden den kvällen var att en av oss gick tidigare från klubben, den andra fick med oss den där snubben hem.

För det andra var det aldrig min mening att lämna ut honom. Att göra honom till idioten som drar direkt efter sexet. Jag är inte intresserad av att svartmåla honom. Jag är inte – som någon påpekade – intresserad av att infria Per Ströms åsikter om att feminister alltid gör kvinnor till offer. Jag var inget offer. Jag är inget offer. Mitt syfte var inte att diskutera sexetikett, för min etikett är ju faktiskt bara min och god knows att jag har vaknat upp mornar och försökt tänka ut hur jag ska kunna smita därifrån utan att killen hinner vakna och det är knappast särskilt mycket finare än att ärligt säga hejdå, jag ringer taxi nu. Jag är inte intresserad av att göra mig till någon brud som böhölar över nån snubbe som varken jag eller min kompis var intresserad av någon uppföljning med. För det är jag inte.

Han och jag låg med varandra på exakt lika villkor. Vi visste båda att vi inte var varandras förstahandsval den kvällen för vi hade båda sett varandra ragga på andra, människor som sedan drog. Vi gjorde precis vad vi kände för ihop. Ingen av oss ville ha någon uppföljning eller ens byta nummer. Ändå fick han mig att känna mig horig när han drog direkt efteråt.
Den känslan, var kom den ifrån?
Kanske behövde jag några timmars skedliggande och kärlekslek för att legitimera att jag engångsporrknullat. Hade vi skedlegat eller låtsats att vi gillade varandra efteråt hade det på något sätt varit okej att jag knullade utan kärlek, utan känslor och på sättet som jag gjorde det. Då hade jag fortfarande varit en fin flicka någonstans. Kanske handlade det om att när han på en gång drog tydliggjorde han vad som hänt, vad jag var: Bara ett ligg. Precis som han bara var ett ligg för mig. Och någonstans inuti min moderna, fria, kvinnliga slampsexualitet mådde jag dåligt över det.
Jag bryr mig föga om vad han tyckte om vare sig mig eller min kompis. Jag skiter fullständigt i om folk anser att jag är en hora, pryd, frigid eller för lössläppt precis som jag skiter i om folk tycker att jag är jobbig, dum i huvudet eller ful. Det handlar om känslan man har inuti, sättet man ser på sig själv, sättet man låter sig speglas i andras blickar. Den identitetsposition som man intar i någon annans ögon. När han gick direkt efteråt hände någonting inom mig. Subjektet slampa blev hora. Det var mina trassliga känslor kring vem jag är och vem jag försöker vara, naturligtvis tätt sammanknuten med den där ståltråden av normer och uppfostran som värker i min ryggrad, det var de som blottades när jag på en halv sekund gick från frigjord till smutsig.
Kanske handlade hans hemgång helt enkelt om att det inte fanns någon kärlekslek som legitimerade sexet och att jag därmed bär runt på en jävla massa hora/madonna inuti mig som jag inte riktigt lärt mig att deala med än.

Alldeles snart ska jag sluta skriva så förbannat mycket om sex. Men det var en känsla som var smygande under söndagens första timmar, växte under söndagskvällen och skrevs om i ett mail som jag fick svar på nyss. En känsla som måste bloggas om, fast jag kanske bryter mot någon integritetsgräns. Det har ju hänt förr.

I min skalle är slampa inget fult ord. Jag älskar slampighet. Jag älskar när jag och mina singelvänner benämner våra utekvällar som sprit&slampkvällar. När min kompis väser åt mig att vara lite mer slampig skrattar jag till svar. Vi kallar varandra och oss själva för slampa ibland och vi gör det med stolthet och glädje. I min definition är slampa en tjej som tar ansvar för sin sexualitet och tar vad hon vill ha, på samma villkor som en man. Jag vill vara slampan i det fallet.
Jag har inga problem med att vara den där snuskiga bruden. Tvärtom. Jag gillar ju henne, hon den där som alltid får folk att gapa av chock när vi leker aldrig-leken eller pratar högljutt om dildos och onani. När LSM:s blogginlägg med Kanye West-citatrubriken leder till en kommentar-diskussion om rollspelslekar i sängen är jag en hårsmån från att kommentera något bittert och sarkastiskt om att herregud, möjligheterna till dirty avancerat sex är väl enda anledningen till att man har ett förhållande. Jag lät bli, mest p.g.a. det känsliga i att det var just hennes blogginlägg jag kommenterade.

Jag ligger inte runt särskilt mycket. Mest för att jag oftast blir blasé och uttråkad av människor i största allmänhet och ragg i synnerhet och tycker det är trevligare att kunna fyllesurfa och äta tio mackor än att ligga. Eller för att det oftare slutar i bytta nummer än random play för min del.

Men okej. Jag ligger ju ändå runt. När jag vill, för att jag vill. Precis som jag inte har några problem att ta vad jag vill ha i sängen. Jag gör det på mina villkor. Alltid. Och jag vet att vänner säger till mig att man måste dra gränser vid one night stands, men gränserna är ändå alltid mina. Det handlar aldrig om att jag ställer upp. Det handlar alltid om att jag bara tar vad jag vill ha. Som den sexuellt frisläppa, moderna kvinnan definierar jag min sexualitet på mina villkor, gör vad jag vill.

Den där lördagnatten var ett sådant exempel. Jag tog exakt vad jag ville ha. Vi var båda med på det, lika mycket. Sedan, direkt efteråt, reser han sig upp. Jag ber honom stänga av musiken, självklart förvissad om att vi ska sova ihop. Det är ju så man gör. Skedar och leker par och dan därpå säger man tack och hej och är lite bakfullt generade.
Han ringer efter en taxi. Tar på sig sina jeans. Stående framför min fortfarande nakna kropp drar han upp gylften på jeansen. Säger att jag var ett bra ligg. Tar på sig tröjan, ger mig en snabb kyss. Sedan går han.

Där ligger jag kvar, naken och chockad. Det är en känsla som kommer över mig just där och då. En känsla som jag försöker ignorera genom att skrattande säga att det ju var jävligt gött att han stack för det innebar att jag både fick knull och fylleätandet framför datorn och gud, vad skönt att slippa skeda och få hela sängen för sig själv. Han var ett bra ligg, det var nice men herregud, jag vill ju inte heller någonting mer.
Jag är bara den sexuellt frisläppta, moderna kvinnan som fick vad jag ville ha och lät snubben dra när det var klart.

Jag kan säga det som om jag menar det, men det var inte känslan som jag hade efteråt. Känslan var att för första gången i mitt liv känna mig horig. Inte värd mer. Utnyttjad kanske. Fastän jag gjort precis vad jag velat och fått vad jag ville ha var jag likt förbannat bruden som tillfredsställde hans porrfantasier för att sedan bli lämnad kvar när han var klar. Tjejen som leker porrfantasi är inte tjejen man skedar med.
Just där och då var jag varken frisläppt modern eller härligt slampig. Jag kände mig bara smutsigt horig och undrade varför jag inte var värd ens några timmars sömnskedande ihop.

Jag vill vara tjejen man beundrar och respekterar. Diskuterar med, blir satt på plats av i politiska diskussioner, imponeras av och får intellektuellt utbyte av. Jag vill vara tjejen man byter nummer med, vars vackra ögon man beundrar och vars humor man skrattar åt. Jag vill vara tjejen som är sexuellt frisläppt och som man dirtyligger med eller kk:ar med.
Jag vill vara allting på en och samma gång. Jag vill kunna vara smart, slampig, söt och beundransvärd på en och samma gång. Jag vill kunna ligga runt, prata strunt, vara viktig, smart och fuckable på en och samma gång utan att någonsin förlora en tum i integritet och respekt.
I lördags kände jag återigen, mer än någonsin, vilken omöjlig jävla ekvation det är.

En gång när jag var sjutton sa jag till en uppenbart straight tjej att hon var vacker. Hon gick året över mig på samma gymnasieskola, hade rött, långt självlockigt hår, stora blå ögon och var alltid perfekt sminkad. Och jo, naturligtvis hade hon fantastiska bröst också. Jag brukade spana efter henne i korridorerna, sukta efter henne i matsalen, smygstirra på henne genom lektionssalsfönster och trånglo på hennes bild i skolkatalogen. Men det var klart att jag visste att hon var straight. Det var ju uppenbart.
Ändå kunde jag inte låta bli. Om inte annat för att hon skulle få en fin komplimang. Och kanske för att jag någonstans långt därinne under erkännandets mekanismer hade ett litet nanohopp om att hon inte var sådär straight som hon verkade. Men mest bara för grejens skull. Att ge det en chans, att ge en vacker men straight tjej en komplimang liksom.
På skolans intranät skickade jag ett privat mail till henne.
Hej. Jag ville bara säga att jag tycker att du är vacker.
Precis så skrev jag. Varken mer eller mindre. Sedan dröjde det. Många dagar. Jag glömde bort det där mailet. Kanske låtsades jag som att jag aldrig varit så korkad att jag ens skickat det. Men så, någon månad senare, fick jag svar.
Vem fan är du din äckliga jävla flata?! Dra åt helvete! Löd svaret.
Sedan flirtade jag aldrig med en uppenbart straight tjej igen.

Jag tänker ofta på hur jävla illa det är att jag som icke-straight tjej begåvats med en så dåligt funtad gaydar att jag går igång på typiskt straighta tjejer. Att jag verkligen inte tänder på de typiska lesbiska attributen det minsta. Jag tror att jag hade haft ett betydligt roligare och mer vitalt kärleksliv på den lesbiska sidan av mig själv om jag känt någon form av dragning till kängor, anarkafeminism, peircings och Ani Difranco-skivor. Det händer väl någon gång att jag gillar en brud med de attributen, men det är ju inte det jag rent typiskt går igång på. Istället är jag, som bekant, galet svag för söta dofter, långt självfall och rödmålade läppar. Alltså jo jag vet att jag dels kör fördomsgrejen rakt av här men som jag brukar försvara mina generaliseringar kring gayvärlden och feminism med; jag tillhör ju kulturen själv och har därmed belägg för mina fördomar. Och jo jag vet också att jag ju begåvats med en bunt sjukt heta brudar av exakt min smak de senaste åren. Men likväl, att gå ut och ragga på flatklubb i den här staden är fanimej inte det lättaste för mig. Flatorna gillar inte mig alls, jag ser ju straight ut. Och jag tänder inte på deras stereotyp.

Och nu sitter jag här och tänker på det där om att fitta är det nya kuk och inser att jag brudcravar. Just nu, alltså shit vad jag brudcravar. Det kan tänkas att det har någonting med Nefbesöket på Beat i helgen att göra. Att stå på dansgolvet där är att inombords skrika tack gode gud för att du gjorde mig till halvlebba åtminstone. Ungefär där när killen med det desperata leendet simmar in i synen, trots att man redan vänt honom ryggen minst fem gånger. Eller när man blir fasthållen och tvångsjuckad bakifrån. Eller när en hel bunt killar ställer sig i dansring runt en som ett gäng överkåta hyenor. Jag försöker inte könsstereotypisera här och säger inte att tjejer alltid beter sig bättre eller att det inte kan gå till så på flatklubb. Men just där och då började jag längta efter och leka med tanken på att någon gång få flirta med en tjej på ett dansgolv. Eller ha det där ölsmakande hånglet med en flicka. Eller vakna upp bakfull till sötdoftande lakan och nakna bröst.

Fitta är det nya kuk. I helgen vill jag ha mjukaste läpparna mot mina och trassligt hår att förirra mina händer i. Nyckelben och blodvarm nacke att kyssa och dra in sötdoft i näsborrarna och viska i fina små öron. Vill smeka över kurvad svank och bröstrundningar. Kyssa fjunmage och upp på insidan av blekmjuka lår. Cencur där. Någon mutta får det vara.
Fast det är det ju inte. Jag kan flicklängta ihjäl mig hela helgen. Den kommer ändå sluta i två scenarion. I det första blir det väl en stunds fyllekuken-i-fyllefittan och sedan jag som ligger vaken och tänker på den där Rocky-stripen om att ”engångsligg har man för att ha något att prata med sina kompisar om när man fikar”. Alternativt åker jag hem, fyllefacebookar, smsar Amsterdam och julflingen innan jag gråtrunkar mig själv till sömns.

Jag tänder inte på flatstereotypen. Och jag vågar knappt flirta med inte uppenbara flator. Allt jag har är flicklängtan och mitt envetna inombordsväsande om att det ju faktiskt inte kan finnas några straighta tjejer, bara tjejer som inte legat med mig än. Men i helvete heller att jag skulle våga testa den tesen i praktiken.

Ja där kan man sitta i sina föräldrars trånga lägenhet och livskrisa och självnagga och ligga vaken halv fyra på morgonen och tänka igenom hela livet och allt som hänt de senaste fem åren. Ha underliggande familjegräl som man undviker och skriva sig fokuserad på något annat en stund.
Men at some point, d.v.s. lördag eftermiddag, blir jag ju likt förbannat en Tony Manero som skriker;
- Fuck the future! Tonight is my future!
Och det är då jag står framför spegeln och sminkar och fixar till den punkten då jag inte bara är halvsnygg utan skitsnygg och det är då jag vet att det där som skrevs om att jag inte är flirtig kommer vara en förbannad lögn senare på kvällen. För jag är flirtig. Alldeles i synnerhet på lördagkvällarna.
Jag tar klirrkassen och går hem till gymnasievän P. och i dörren möter Stockholms finest herr K. och vi dricker, röker och catchar upp.

Vi halkar oss in till staden och kommer in på samma ställe som jag var på förra lördagen och sätter oss i skinnsofforna för att herr K. vill känna sig som en muthafucking P.I.M.P. och vi skrattar och drar politiskt inkorrekta skämt och poserar framför mingelfotografer, dricker öl och någonstans där börjar DJ:n spela Angie Stone ft Alicia Keys & Eve – Brotha som är den där sortens fantastiska låt jag bara drömmer om att få höra på ett dansgolv och minuterna senare dansar vi till Timbaland, Kelis och ungefär när jag hör introt till Adam Tenstas My cool skriker jag till P. att nu flyttar jag förihelvete hem till Norrland igen.

Efter den andra ölen har jag redan hunnit flirta med minst tre män och jag och herr K. står på dansgolvet och skriker att vi vill ligga.
- Men Elin, du är ju halvheterotjej!, skriker han, pick and choose förihelvete.
Jag gör mitt pick and choose i kön för att hämta ut jackan.
- Hej, säger han och ler, jag känner igen dig.
- Nä det gör du inte, ler jag tillbaka, men det gör ingenting.
- Du är från Göteborg, säger han.
- Nej, från Norrland, svarar jag och förvånar mig själv i svaret. Är jag härifrån? Är jag från Göteborg? Var är min identitet?
- Du pratar göteborska, säger han, och du är söt.
Sedan delar vi cigaretter och samtal innan vi når slutet av gatan.
- Här tar stan slut, säger jag, skrattar och lutar mig mot en busskur.
Han ser på mig länge och helt plötsligt är jag inte alls 24 år och smart akademiker längre, jag är kanske sexton år och en fin man ser på mig alldeles för länge och jag flickfnittrar och han stryker mig över kinden och undrar vad jag skrattar åt.
Vi är inte smarta akademiker i 25-årsåldern, vi är två sextonåringar som hånglar intensivt mot en busskur, sedan mot en husvägg, sedan mot ett skylfönster med tonårsivriga tungor och fumlande kalla händer innanför jackorna.
– Du är så himla söt, säger han och ger mig den där blicken igen, stryker över min kind och jag är ingen relationsintrigtrött 24-åring som ska lägga all min energi på karriären, jag är en sextonåring som flickfnittrar och säger tack och blir varm om kinderna.

Sådan kan jag också vara. Till exempel på en lördag då natten är den enda framtid som jag behöver.

Okej, jag fortsätter på sexspåret från föregående inlägg, eftersom det ju är – citat mig själv igår i bakfyllans intellektuella sken – ”Ju är så himla kul. Att knulla alltså”.

Fast det här handlar inte om att knulla utan är mer ett oroväckande mönster som jag börjar se i mina sex/kärleksdrömmar. Det där om att Internet nu inte bara tagit över en stor del av min vakna tid, utan även börja sätta sina spår i mitt undermedvetna.

Dröm ett: Jag drömmer att det finns en applikation på Facebook där man lägger upp en nakenbild på sig själv. Sen kan vem som helst på ens kompislista ta på valfri kroppsdel över Facebook och du känner det i verkligheten. Vem det är vet du dock inte förrän du kollat fejjan. Jävligt gött var det när jag kände hur någon tallade mig på tuttarna, gick in och kollade på Facebook och upptäckte att det var ett gammalt ragg. Men sen var det någon som tog mig någon annanstans och det visade sig vara en gammal högstadieklasskompis. Kul att bli Facebookfingerpullad av nån du inte träffat sen nian.

Dröm två: Det här drömde jag när jag var ihop med mannen. Jag drömmer att jag är otrogen med Eric Rosén, ni vet Det ljuva livet-Eric. Han blir kär i mig och vill att jag lämnar mannen för hans skull och i drömmen har jag ett moraliskt resonemang med mig själv som goes like this:
- Men jag är ju kär i mannen, inte i Det ljuva livet-Eric!
- Fast…fatta vad mycket smartare det är att va ihop med Eric. Tänk vilka läsarsiffror du kommer få på bloggen!
- Men ändå, jag är ju inte intresserad av honom på det sättet…
- Fast…vi kan typ bli bästa bloggparet ever. Vi kommer ju tangera paret Schulman totalt! Och det är mycket smartare karriärmässigt, vi kan fan ta över hela media-Sverige ihop!
- Ja, jo det är nog sant. Nä, jag får lämna mannen och bli ihop med Det ljuva livet istället.

Jag vet inte. Men när man drömmer om att lämna sin pojkvän för någon man inte är kär i för att få fler läsare på sin blogg är det kanske dags att ta sig ut i verkligheten lite mer. Eller nåt.

slår upp fönstret till solen. buena vista social club och grönt te med ingefära. halsont och kol-hosta, morgontidning fem på eftermiddagen. slår upp fönstret och lördagen lever för fullt medan jag bakfyllesovit bort allting i smutsiga lakan sedan jag kom hem. låter böckerna ligga en dag till, hemköp rear ut lättglass och jenny väntar i telefonen och de visar dirty dancing 2 på trean ikväll.
slår upp fönstret till livet för att detta är ett sätt att leva på. det är det enda sättet just nu.

minns samtalet med mamma på fredagen. jag säger något om konventioner och behovet av frihet. hon pratar om villor och amorteringar. jag säger aldrig i livet. aldrig i livet faller jag dit. jag vill inte. hon skrattar och säger att jag var också 23 en gång och jag satt där i mitt hennafärgade hår på folkhögskolan och lyssnade på bob marley, festade runt och tänkte att jag alltid skulle vara sån. tio år senare satt jag i ett hus på landet, mammaledig med tre barn.
jag säger nej nej nej. jag hamnar aldrig där. och mamma skriver en lapp:

den 16:e mars 2007 sa elin att hon aldrig kommer att skaffa villa, äktenskap och biologiska barn. OBS! ska sparas som ”vad var det jag sa”-lapp till framtiden.

klart jag kommer falla dit. klart mamma kommer stå där och vifta med sin lapp när jag står där utanför radhuset med ett snorigt barn på armen. vi hamnar alla där. det enda jag hoppas på är att kunna behålla känslan. känslan av livet just nu när framtiden är långt borta och amorteringar, ekonomisk planering, karriärdrag, äktenskapsrådgivning och hem&skola-möten är ljusår fjärran. att någonting i mig kommer kunna fortsätta vara den jag är just nu. så jag skriver en egen lapp:

den sjuttonde mars 2007 var elin lycklig. hon tänkte att livet kan vara precis såhär enkelt och kravlöst. att livet får vara koncentrerat till skratt-tårar, snuskprat och okuvlig vänskap över en lucky star på en spårvagn. till dans på ett trångt dansgolv i en källare till jay-z:s big pimpin. till en okänd vacker arm runt hennes nakna midja morgonen efter ännu en natt då man tillfälligt glömt vad man sagt om flyktiga bekantskaper. till svart kaffe och travar med olästa böcker, olösta frågor, pennor som väntas på att nötas ner och tankar som koncentreras i ord. till ett nytt pass och resor som väntar. till en kopp grönt te med ingefära till ljudet av buena vista social club och bara vara alldeles lycklig medan livet pågår utanför fönstret och inuti en. den sjuttonde mars var livet hjärtslag, fylleslag, puls, kropp, emotioner, knutna nävar, frustration, längtan, svarta nätter och rödrosiga kinder. men det kändes alltid. OBS! ska sparas som minneslapp. känns det fortfarande elin?

angående mina empiriska studier har jag inte så mycket att sammanfatta med för tillfället. eller jo kanske men inget jag skriver. och jag tänker på hur jag hela tiden försökt undvika att skriva om singellivet. om sex. om relationer. sen tänker jag tillbaka på inlägg och inser hur fatalt jag misslyckats och att det hela tiden bor en undermedveten carrie bradshaw i mig när jag bloggar. minns den här perioden. och den här. hehe och för att inte tala om den nyligen outshoutade perioden som lät såhär. och det var väl i och med den sista som saker och ting förändrades till nuvarande tillståndet och jag minns hur jag sa till någon en gång om att det är de ointresserade människorna man vill ha. de som varken är ute efter casual sex eller relationer. de är de mest attraktiva. och jag önskade då att jag skulle hamna där and so i did tillslut. oavsett abstinensbesvär; jag söker ingen lindring. oavsett magpirrslängtan; jag letar inte. kommer det så kommer det. jag har slutat försöka. eller undra. eller analysera. eller vänta. det är kanske därför saker händer (även om fredagen även berodde på välvilliga vänner som tröttnat på min spela-svår-fast-jag-egentligen-vill-hångla-upp-honom-image kring mannen ifråga varje gång vi ses och hjälpte mig på traven.).

för övrigt bjöd fredagen bland annat på en diskussion kring ord för kvinnlig onani. det bästa onaniordet är ju runka, men verkar vara sorgligt förbehållen män istället för att vara ett allmängiltigt uttryck för dylika aktiviteter. jag blev således ombedd att skriva mycket om onani i bloggen och använda ordet runka för att skapa någon slags språklig våg (är det konstigt att man får blogghybris när ens vänner tycker att det är bra sätt att skapa semantisk förändring på?). jag känner mig lite kluven till att skriva så jäkla mycket om onani. dels vill jag inte att jennys undermedvetna åsikter uttryckta i hennes drömmar om bloggen som x-rated ska bekräftas. dels vill jag inte väcka misstankar om huruvida jag skaffat mig ännu ett nytt beroende och förr eller senare hamnar i en freakshowdokumentär på femman där jag springer runt i nordstan och letar efter en toalett att tillfredsställa mig på. jag säger bara såhär istället:
runka är ett bra onaniord. det är dags för oss tjejer att claima det!