Den nya skampålen

Knappt har kvällstidningarnas rubriker hämtat sig efter Tiger Woods otrohetsaffärer, innan prinsessan Madeleines fästman Jonas tar vid. Det privata är inte bara öppet för rapportering, utan även för åsikter och diskussion.

Samtidigt har Kanal5 under de senaste månaderna visat Sex Rehab With Dr Drew. En VH1-producerad dokusåpa från ett behandlingshem för sexmissbrukare, där man får följa deltagarnas vardag då de kämpar mot bland annat porrmissbruk och uppmanas att leva i ett längre celibat. En behandling som möjligen inte är helt olik den som Tiger Woods underkastade sig innan han kunde be om ursäkt offentligt under en presskonferens.

Begreppet sexmissbruk har blivit allt vanligare. Under 2009 tog både större dagstidningar, P1:s Kropp och Själ samt en rad andra forum upp ämnet i artiklar och sändningar som förklarade sjukdomen. Det promiskuösa levernet eller den notoriska otroheten förklarades i termer av intimitetsrädsla och avvisningar i barndomen. Mannen som porrsurfade på kontoret, den gifta kvinnan som flirtade i baren, tonåringen som sexchattade. Alla kunde vara sexmissbrukare.

Hur kommer det sig att en samtid, som gärna utropar sig som frigjord och upplyst, skapar inflation i ett begrepp som ”sexmissbruk” och gottar sig i otrohetshistorier? Diskussionen kring en allt mindre normativ och sexualmoralistisk samtid brukar exemplifieras med en större tolerans för andra sexuella läggningar än heterosexualitet, andra familjekonstellationer än kärnfamiljen och, inte minst, det nyligen tagna beslutet om samkönade äktenskap. Det är förvisso sant och det är också sannolikt att attityder kring sexualitet och sexuell läggning har förändrats. Men samtidigt är exemplen påfallande ofta sådana som reglerats genom juridiska incitament eller andra institutionella godkännanden. Skilsmässor, adoption, barn utan giftermål och inte minst samkönade äktenskap är enbart möjliga genom lagstiftning och regelverk. Genom dessa är också sexualiteten och familjebildandet i allra högsta grad reglerat och dokumenterat.

Men gällande många andra aspekter av sexualiteten, som antal partners, otrohet eller internetsex, finns inga liknande institutionella godkännanden. Heller finns här inga regelverk som godkänner eller underkänner handlingen. För att sexualiteten ska regleras på dessa områden krävs istället ett betydligt hårdare norminstrument än det lagmässiga: Skammen och det sociala stigmat.

Rubrikerna kring offentliga människors privatliv och den mediala uppmärksamhet där varje tidningskrönikör får ha ett perspektiv på otroheten är en samtida form av skampåle. Den som brutit mot den gängse överenskommelsen kring trohet och monogami hängs ut för allmän beskådan, spott och spe. Media bär en roll som både förmedlare och reproducerare av att legitimera eller stigmatisera privata angelägenheter. Bredvid de offentliga personernas rubriker existerar också experter, samlevnadscoacher och relationsrådgivare som en annan medial form av normalisering. Genom exempelvis artiklar om vad som kännetecknar en sexmissbrukare och spaltsvar på vad som är normalt kan läsaren både spegla sig själv och andra i normen.

Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.

Sexualitetens historia skrevs långt innan Tiger Woods eller en blivande prinsessmake hamnade på löpsedlarna. Det var innan sexmissbruk kunde misstänkas hos var och varannan otrogen, sexchattande eller promiskuös människa. Ändå verkar Foucaults teorier vara mer aktuella än någonsin. Genom den medicinska diagnosen, eller ens misstanken om ett missbruk, underkastas individen och dennes begär. Samtidigt fråntas individens personliga aktörskap i det som hänt. Det var väl inte så farligt det där med otroheten, du är ju sexmissbrukare, så du kan inte rå för det. Genom att använda offentliga personers misstänkta snedsteg och privata affärer som skamfyllda stigman i media uppfostras den allmänna massan.

Har sexmissbruk blivit vanligare? Knappast. Snarare handlar det om ännu ett sätt att normera sexualiteten genom en vag och godtycklig diagnos. Är framgångsrika och offentliga män mer otrohetsbenägna idag? Nej, förmodligen inte. Däremot har de ett medialt fokus på sig och en allmänhet som verkar älska uppkomlingens synder och påföljande fall. Kanske drar vi en suck av lättnad när de ertappas. Det kunde lika gärna ha varit vi.

Text publicerad i GP Kultur 28/4