Monogami inte en självklarhet

Text publicerad i GP Kultur 7/9

Under samlingsrubriken Att älska fler har Dagens Nyheter den senaste veckan publicerat reportage om polyamori, relationsanarki och andra former av icke-monogama relationsformer.

Bilden som målas upp är ett flummigt, hektiskt och begreppsmässigt komplicerat liv. Under rubriken ”Polylingo” listas mängder av ord som får ett icke-monogamt liv att framstå som ett glosförhör. Personerna som intervjuas är – som flera av kommentarerna till artiklarna påpekar – ”typiska konstnärer och flummare”. En alternativ och kulturell medelklass som kan kosta på sig att vara öppen med sina flersamma relationer och avståndstagande gentemot monogami-normen.

En spännande kontrast mot reportagens sensationslystnad utgör en text i Modern Psykologi (3/2012). Här intervjuas Cristopher Ryan, doktor i psykologi, som menar att monogami uppstod av ekonomiska omständigheter i jordbrukssamhället då man var tvungna att sluta sig samman. Innan dess fanns mindre behov av att leva i par livet ut och man levde inte sällan i flersamhet. Oavsett om tesen stämmer eller inte utgör den en intressant kommentar kring den livslånga monogamins påstådda naturlighet.

Bär något lila den 27:e oktober

När jag hade varit ihop med min flickvän i nästan ett halvår stod jag inte ut längre. Jag orkade inte med viskningarna i korridoren, skvallrandet bakom ryggen, ovetskapen om vem som sagt vad om mig. Jag hade försökt smyga med min tjej, kallade henne ibland för pojkvän för att jag inte orkade med det djupa andetaget och rädslan för hur det skulle tas emot varje gång jag skulle säga hennes kvinnonamn. Det var den tysta massan som skrämde mig, allt prat och allt hat där de som öppet visade sin homofobi blev representativa för alla utom mina närmaste vänner.

Jag hade ett forum. Jag var krönikör i lokaltidningen och när jag hade bestämt mig för att jag hade fått nog av rädslan, pratet och hatet skrev jag en text om att jag märkte och hörde. Jag hörde glåporden bakom min rygg, jag märkte hur människor ryggade tillbaka eller öppet äcklades när jag kysste min tjej offentligt, jag visste hur snacket gick om huruvida jag tafsat på min kompis i sömnen eftersom jag var flata. Det var en önskan om att få bli lämnad ifred, men texten betydde mer än så.

Ut ur den anonyma massan steg människor från oväntade håll. En gammal högstadielärare, som jag inte haft kontakt med på länge, mailade mig och skrev om hur stark jag var. Min pappa, som då jobbade på ungdomshem, berättade hur en av de struliga killarna sagt att han hade en jävligt cool dotter. Morfar bröt släktens tystnad med ord om att det där väl inte var så mycket att tjafsa om, kärlek som kärlek. Från skilda håll gav de mig styrka och en puff framåt, helt enkelt genom att utmärka sig ur den tysta massan.

Jag är, som bekant, inget fan av slacktivism. Jag tycker sällan att färgaktioner leder någonstans. Jag skippar såväl att supporta munkarnas Burma-protester med färgval på kläderna och bära ett rosa band. Men Micke Kazarnowicz upprop för att bära lila den 27:e oktober är något annat. Det är varken slacktivism eller en enkel klädprotest. Det är en chans att säga något självklart till alla de tonåringar som idag går på skolgårdar av homofobiska glåpord och känner sig ensamma och förvirrade i sin sexualitet. Det är en möjlighet att kliva ur den tysta massan och visa att den tysta massan oftast är de som helt enkelt tycker att sexualitet inte är så mycket att tjafsa om, kärlek som kärlek. Det är en viktig medmänsklig aktion.

Man kan negga och mena att det är en aktion som kommer att nå ut till enbart ett fåtal, en väldigt liten procentandel kommer att faktiskt klä i sig i något lila den dagen. I det här fallet tycker jag inte att det spelar någon roll. Det räcker med att en ung människa snappar upp din lila klädsel och förstår vad det innebär för att det ska kunna göra skillnad. En puff framåt, lite mer styrka och självkänsla. Det räcker faktiskt med den enda personen för att det ska vara värt att göra något så litet som att klä sig i något lila. Gör det du med.

Fotnot: Idag är det för övrigt USA:s Wear Purple Day, så bär gärna lila idag med.

Erotikens existensberättigande

I övermorgon släpps Skamlöst. Buzzen och recensionsexemplaren har dock florerat såpass länge att det känns underligt att den inte kommit ut än. Imorse satt jag och Gustav i P4 Göteborgs morgonprogram och pratade om boken. Den ständiga frågan kom upp: Varför behövs antologin?

Det är samma fråga som bland annat Tove Leffler ställde i DN Kultur i somras, efter vårt seminarium på Pride och jag har sedan dess försökt besvara den. Fram tills idag då jag plötsligt insåg hur absurd den är från första början. Varför behövs en samling med erotik? Tja, varför behövs deckare, sci-fi, poesi, sonettsamlingar, chic-lit, barndomsskildringar, biografier och memoarer? Varför behövs litteratur? Sällan ställs frågan om behovet av när det gäller litteratur (möjligen i en kritisk och raljerande ton gällande överskottet av kriminalromaner). Men när det kommer till Skamlöst är det en ständigt kritisk fråga, där vi ska försöka motivera antologins existens.

Jag vet inte om det beror på att det är noveller med erotiska inslag eller om det beror på att många av sexscenerna på något sätt bryter mot heteronorm och invanda mönster. Att det automatiskt måste finns ett syfte och en politisk agenda, bortom att skriva en bra och läsvärd antologi. Jag är inte så säker på att det gör det.

Snarare tyckte jag, när jag pitchade idéen, att det fanns ett tomrum efter litteratur som tog sexualiteten på allvar och inte hade med den som en förbihastad sidosak som författaren mest verkade ha tagit med för att den var tvungen. En sexualitet som kunde berätta något om människorna och relationerna. Där den fick bli en drivkraft i berättandet. Bokens syfte är inte att skapa ett egenvärde kring runkmaterial, den har lite gemensamt med novellerna på sexnovell.se. Den har bara sexualiteten som utgångspunkt. Precis som Niklas Hellgren skriver handlar det mer om människor, blickar, hur vi närmar oss varandra. Kanske är det just det som är erotik. Om det finns något syfte med antologin så är det kanske att ge det berättandet ett existensberättigande. Kanske slipper vi tillslut frågan om varför sådan litteratur behövs.

Skilda åsikter är ett tecken på att vi kommit någonstans

Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen


Det finns inget diplom för den som hittat klittan

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några “kvinnliga förebilder” som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Kristna har bättre sex

För det första vill jag med bestämdhet säga att jag inte här kommer att behandla vare sig Paulus syn på sex i Korintierbreven eller gammeltestamentliga texter. När det kommer till varför kristna har bättre sex kommer jag helt och fullt koncentrera mig på två viktiga beståndsdelar, i mitt tycke de viktigaste: De grundläggande värderingarna i kristen tro och Jesu tankar och liv.

Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.

I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.

Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?

Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.

Olösliga ekvationer för barnmorskor som jag träffar:

1. När jag svarar ja på frågan om det stämmer att jag lever i en fast relation sedan i januari ungefär, men samtidigt antyder att det inte nödvändigtvis implicerar att jag inte har haft sex med andra under den tiden. Ännu mer förvirrande när jag uppger att jag med flera av dem inte har haft kukenifittan-penetrerande sex.
2. När jag ska redogöra för tidigare partners och skydd och uppger att jag levt i ett par fasta relationer utan att använda något skydd alls. Och ändå blev det inga barn gjorda!

Hädanefter ska jag gå till sexualmedicinskt centrum, SMC, på Kaserntorget i Göteborg. Specialkompetens inom HBT är ett vackert ord som ibland bara klingar utan innehåll. Men i deras fall är den första frågan faktiskt inte om man har en fast relation (underförstått: pojkvän), utan vilken könsidentitet man har. Det känns som en mycket bättre utgångspunkt om jag ska behöva fortsätta gå till barnmorskor då och då och redogöra för mitt kön och min sexualitet.

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

Uppföljning

Okej. Jag ska besvara en del av den kritik som har uppstått kring föregående inlägg, men jag kommer inte att gå in på detaljnivå och bemöta alla motargument. Känner man sig åsidosatt i sin kritik går det bra att fortsätta kommentera, så fortsätter vi att diskutera i kommentarsfältet (det gäller såklart även dig Lisa, eftersom jag inte kommer att gå in på din motargumentation särskilt mycket heller).

Det är mest några saker som jag vill klargöra.
I Eric Roséns analys av min och Lisas diskussion och även i en av kommentarerna hänvisar båda till kvällstidningsformatet. 2000 tecken och en bred läsarkrets kräver sina generaliseringar, förenklar och ihopblandningar. Det är snarare formatets fel än Lisa Magnussons, menar Rosén.
Jag skulle lätt kunna dissekera sönder min debattartikel i Aftonbladet från i höstas (generaliserande, heteronormativ, you name it), på samma sätt som jag plockat isär Lisa Magnussons text. Kvällstidningsformatet kräver någonting annat av en skribent än ett blogginlägg och jag vet att Lisa Magnusson behärskar fördjupning också. Men innebär det att man ska låta bli att kritisera och ge ordentlig motargumentation, bara för att det är en kvällstidningstext? Innebär det att man får blanda ihop saker och bunta ihop företeelser hursomhelst med hänvisning till få tecken tillgodo?
Det här hör naturligtvis samman med att Rosén, såväl som kommenteraren Jack, menar att jag ”totalsågar” och ”totaldissar” Lisa Magnussons text. Det är sant att jag inte är lika nyanserad som vanligt, fine, men jag ser det snarare som att jag i bloggformatet har möjlighet att sväva ut på 10 000 tecken (Lisa Magnussons räkning) i min kritik och mina tankar.
Det här är snarare ett sätt att fortsätta diskussionen, utifrån de trådar som Magnusson slängt ut i det trånga format hon har haft att röra sig inom.
Hade jag bara tyckt att texten var råkass hade jag inte bloggat om den. Nu tycker jag att den är så viktig att den förtjänar en längre fördjupning, eftersom hennes krönikeformat inte tillåter det. Man kritiserar en text för att man bryr sig om den, som det brukar heta på skrivarkursspråket.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att Rosén väljer att göra någon slags åtskillnad mellan mig och Lisa Magnusson utifrån intellektuell/akademisk ansats. The blogging humaniora-feminist hade inte så mycket med kritiken att göra. Vilket för oss tillbaka till diskussionen kring att jag totaldissar texten. Att jag låter mer raljant, mer förbannad och mer dissande än vanligt handlar om att jag valt att följa samma ton som Lisa i hennes text. När hon skriver om ”dumma subbor som inte fattat ett skit” väljer jag att bemöta det med ungefär samma språklig tongång.

Slutligen handlar det om att jag är lika trött som Lisa Magnusson. Hon är trött på fina flickan-mentaliteten inom feminismen och Tuva Novotny blir hennes ansats till att ventilera det. Själv har jag blivit rejält jävla trött på det ständiga sammanblandandet av kritik mot strukturer och moralism. Det som kunde ha varit en utveckling av 90-talets, i mångt och mycket, missriktade kritik av ideal, porr och sexualisering, har istället blivit en backlash.
År 2009 är alla feminister så fucking liberala att minsta ansats till att påstå att det överhuvudtaget finns en negativ sexualisering eller idealbilder av kvinnor och män får folk att skrika moralism och Flicka-projektet innan man ens har hunnit avsluta sitt resonemang.
Jag förstår inte var Lisa Magnusson hittar alla de där sexualmoraliserande feministerna som ser ner på henne för att hon sminkar sig på ett visst sätt. Jag vill absolut inte tillbaka till 90-talets missriktade kritik mot sexualiseringen i media, med kritik på individnivå, som också Novotny tyvärr sysslar med.
Men jag är så förbannat trött på att så länge man hänvisar till liberalism och individens frihet behöver man inte ta något ansvar för att se samhällsstrukturer överhuvudtaget. Jag är trött på att man kan hänvisa till att alla vill bli sexobjekt och påstå att det inte är en form av moralism. Oavsett om det handlar om vurmandet för sexobjektifiering, knullblickar, porr eller prostitution behöver man inte alls ta i ordet moral. Moralism tillskrivs bara de som på något sätt försöker förmedla en kritik mot detta.
Precis som Gabriel skriver i kommentarerna: Man behöver inte vara antingen. Det finns en värld bortom Göran Hägglund och Blogge och den är inte så liten heller.

Men mest av allt säger Christina det bäst av alla. Det här är det som jag borde ha skrivit om jag inte närkritiserat krönikan istället.

ps. Jag gillar dig som fan också, Eric.

När ska folk inse skillnaden mellan sexuell och sexuellt objekt?

Ja och med folk menar jag just idag Lisa Magnusson, samt Blogge och Bitchslap Barbie som båda menar att hon är helt rätt ute.
Själv har jag redan min absoluta poäng med min kritik mot krönikan väl formulerad genom Niklas. Men det finns väldigt mycket annat att rota i i den här Lisa Magnusson-texten och efter att ha funderat några timmar har jag kommit fram till att vi kör en direktreplik. Argumentation på plats i texten. Vi kan kalla det att göra en Gustav. Mina invändningar finns fetmarkerade.
Here it goes:

I Den Där Andra Tidningen läste jag häromdagen om skådespelerskan Tuva Novotny. Hon “har gjort sig känd för att aldrig vilja prata om sitt privatliv”, får man veta, och varje gång hon skall intervjuas skickar hon i förväg ut “sitt manifest mot skönhetshetsen i branschen” där hon förvarnar om att hon inte vill ha mer smink än normalt och att hon bara tänker ha på sig kläder som hon skulle kunna tänka sig att använda privat. Hon säger att hon ser det som sitt ansvar gentemot de unga flickorna av idag.

Hahaha! Det här är sjävklart stor humor. Men samtidigt är det ju lite tragiskt. För varför tror Tuva Novotny att hon måste vara en god förebild för unga flickor? Kanske av samma anledning som du borde se din roll som förebild? Alla offentliga personer har, oavsett de vill det eller ej och oavsett de tillskriver sig den rollen eller inte, en förebildsposition för andra människor. Folk vet vem man är, vad man skriver och vad man tycker. Jag tycker inte att man bör kalla sig förebild, men man ska vara medveten om den genomslagskraft och inflytande som man faktiskt har som offentlig person.
Och varför tror hon att en god kvinnlig förebild är lika med en hemsminkad brud i tråkiga vardagskläder? Hennes poäng är ganska enkel och den tror jag inte att du heller missar: Faktumet är att män i tidning efter tidning blir fokuserade på som subjekt. De poserar ofta i sina ”tråkiga vardagskläder” och hemsmink har de väl knappast. Tuva Novotny vill helt enkelt att fokus ska ligga på hennes som skådespelerska, det hon faktiskt gör. Hon kan ses som en förebild utifrån att hon väljer att ifrågasätta sättet att skildra män och kvinnor på bild i tidningar.
Det är väl lätt för någon Tuva Novotny att vara naturligt snygg, men alla har inte den turen.
Eh, men vänta här nu? Så om man är naturligt snygg kan man få vara hemsminkad och tråkigt klädd? Vad fan är naturligt snygg? Vem bestämmer det? Nu är det ju du som bestämmer att Tuva Novotny är ”naturligt snygg” och att det finns unga tjejer som inte är det. Vad sänder det för signaler? Och om jag inte minns fel så uttryckte du i en krönika för inte alltför längesedan att vi skulle sluta fokusera på de snygga tjejerna och släppa hela ful/snygg-tjej diskussionen. Det här sänder ju exakt motsatta signaler.
Så vem är hon att bestämma hur vi andra skall sminka oss? Ergo: Snygga tjejer (som du bedömer som naturligt snygga) får inte ha en åsikt om ideal och objektifiering? Är det några som verkligen bör ge sig in i den debatten är det väl de som enligt media, bland annat du, anses som snygga.
Jag blir så förbannad på att flickor på förhands döms ut att vara veka små våp som behöver nån jävla korkad, ogenomtänkt natuuurlig skådespelerska som förebild. Men det är ju ändå inte det hon gör. Det enda Tuva Novotny försöker åstadkomma är att skapa en motbild, ett annat sätt att skildra kvinnor på bild. Ett sätt som inte bara unga tjejer utan fucking ALLA behöver.
Och jag blir förbannad på den där feminismen som säger att BRA KVINNOR kniper ihop benen och är duktiga kristdemokrater. Det är här du börjar blanda ihop saker och ting på riktigt. VAR kommer kristdemokraterna in i bilden? Kan man inte knulla runt utan att vilja bli objektifierad? MY GOD, skilj på sexuell och sexuellt objekt. Ja, man kan vara hur sexuell man vill, men Tuva Novotny vill inte bli ett sexuellt objekt på bild. Den där feminismen du skriver om har ingenting med det här att göra.
De poserar verkligen inte sexigt på tidningsfoton. Eller, in the words of Tuva Novotny:
Det är märkligt att man så ofta ser intelligenta, begåvade kvinnor som står där. Sedan försvarar de sig med att de ‘inte tog av nåt’, men de har ändå plutmunnen och den sugande blicken. What the fuck, varför gör de så?”
Ja, varför använder sig kvinnor av plutmunnen och den sugande blicken? Vad tror du, Tuva? Är det kanske för att de, hemska tanke, vill bli åtrådda? Nej, troligen för att de vet att de säljer. För att vi lever i ett samhälle där kvinnor i högre grad betraktas som objekt än män och där kvinnor, oavsett intervjusyfte och position, använder sig av plutmunnen och den sugande blicken för att det hör till. Notera att jag varit inne på det här ämnet förut och att jag inte har någonting emot att anspela på sex, men att det handlar om hur man gör det. Se detta inlägg för vidare utläggning. Inte så konstigt i såna fall. Alla vill väl vara sexobjekt. 1. Nej tack, jag känner mig inte särskilt sugen på det. Åtminstone inte om det inte sker på mina villkor. Däremot vill jag gärna vara kåt och sexuell. That I like. 2. På samma sätt som Tuva formulerar en retorik med en underliggande förebildstanke om att tjejer inte bör bli betraktade som sexobjekt gör du nu exakt samma sak när du förutsätter att ”alla vill väl vara sexobjekt”.
Jag är less på att man jämt och ständigt skall behöva försvara sitt sätt att sminka sig för dumma subbor som inte fattat ett skit Men vilka är dessa? Jag har aldrig någonsin blivit ifrågasatt för min starka sminkning, mina kortkorta kjolar eller blivit ansedd som mindre feminist för det. De enda som någonsin ifrågasatt hur jag kan kalla mig feminist och och vara feministiskt engagerad och ändå sminka mig med rött läppstift och raka benen är män. Det enda du gör just nu är att spä på myten om fula, bittra feminister. Jag trodde vi hade släppt den och gått vidare.
att så kallade feminister tar sig rätten att döma ut kvinnor som dåliga för att de gör kåtminen Jag kan hålla med om att Tuva Novotny felriktar sin kritik och börjar basha andra kvinnor, men det får stå för henne. Dra inte in vaga begrepp som ”så kallade feminister” utan att ha fog för det.
Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om. Men vad har fittan med det här att göra? Eller sex överhuvudtaget? Det Tuva pratar om är sexuell objektifiering. Det du säger här är ju snarare att gör du inte kåtminen och visar upp dig som sexuellt objekt kommer du inte att få ligga. Som om man inte kan springa runt i hoodtröja och hemsminkning och vara hur sexuell som helst. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att man måste vifta med ögonfransarna, göra kåtminer och vara råsminkade för att anses attraktiva och liggbara.
Och om man inte fattat att fitta är fel och fult så får man lära sig det i pedagogiska projekt i tjejtidningar eller statlig regi, det är DU ÄR INTE ALLS TJOCK, fast eh, ta inte den korta kjolen, va, och sedan får man göra sin egen brosch för att visa att man tycker om sig själv och är helt okej som man är. Meeen vänta nu här. Det händer lite för mycket i det här stycket. Hur kan du bunta ihop tjejtidningar och ”statlig regi”? Det är väl knappast någon newsflash att tjejtidningar inte har så jävla bra förebildsideal för unga tjejer. Men deras dubbelmoral har väl ändå ingenting med Tuva Novotny att göra.
Och angående ”statlig regi” förmodar jag att det är Flicka-projektet som du åsyftar eftersom det är det mest rikstäckande kampanjandet angående sexualisering av unga tjejer som funnits. Och pleeease, kan inte någon som ska kritisera statlig feminism ta upp ett annat exempel någon jävla gång. Det var en skitdålig kampanj, ett fiasko, vi har ältat det i fem års tid nu och alla är överens. Konsekvensen har uppenbarligen blivit att ingen längre ens vill ta i de här frågorna eftersom det är ett sånt öppet mål att kritisera.
Jag är också kritisk till kampanjen eller alla statliga kampanjer som skapas över huvudet på målgruppen, det vill säga unga tjejer, men det som var utgångspunkten för den här krönikan hade ju ingenting med det att göra. Det handlade om en enskild individs initiativ, hon har ingenting med tjejtidningar och staten att göra som du här väldigt slarvigt har buntat ihop.
Jag vill ha fler horor! Jag längtar efter en glad småtrind eller heltjock kändisbrud med asmycket smink, en som har plutmun och sugande blick och en snygging i varje hand. Och när tidningarna skriver att hon har fula kläder och celluliter och att hon ser ut som en hora så ler hon bara och dansar vidare. Jag med! Jag längtar också efter henne! Men jag ser inte att hon skulle vara ett sexuellt objekt, hon skulle vara sexuell. Återigen: Det är en skillnad. Hon skulle vara det på sina villkor. Tuva Novotny vill bli fotograferad utifrån sina. Det är väl inte så jävla konstigt?
En enda sån är allt jag begär. Tyvärr finns inte någon sådan förebild att tillgå. Istället har vi Tuva Novotny, som hyllas som hjältinna av läsarna för att hon säger nej till att se ut som hon är sugen på att ligga. Men om man inte är sugen på att ligga kanske man inte ser någon poäng med att se ut som att man är sugen på att ligga, mer än att tillfredsställa ett objektifierande ideal och somliga läsare. Tuva Novotny kanske inte är så sugen på att ligga när hon pratar om sitt yrke, precis som jag sällan känner mig sugen på att ligga när jag sitter på mitt jobb. Poängen är att själv få bestämma när man ska få se ut som man är sugen på att ligga, vafan. Micke Persbrandt är kanske inte heller sugen på att ligga när han blir intervjuad, men han slipper se kåt ut eftersom han är man.
Vad är det här, 1700-talet, eller? Ja uppenbarligen, eftersom sexuella kvinnor fortfarande buntas ihop med sexuellt objektifierade kvinnor.
Det är så jävla ofräscht. Den här krönikan var jävligt ofräsch, ärligt talat.

Fina killar knullar inte tjejer i röven

Ligger och halvsover i förkylningsdimman framför säsongspremiären av Fråga Olle, de pratar analsex och Ann Söderlund går från klarhet till klarhet när hon konstaterar följande:
- Men jag kan säga att det faktiskt är de finaste killarna som jag varit med som varit mest inne på analsex.
Okej. Då backar vi bandet lite.
I det Söderlund säger presupponerar hon samtidigt följande: Fina killar gillar inte analsex.
Annars skulle påståendet och betoningen på faktiskt aldrig ha uppstått från början.
Det Söderlund skulle kunna göra för att save her ass (pun intended) i det här läget är att eventuellt ge en analys kring varför hon anser det vara på plats att upplysa svenska folket om att fina killar också gillar analsex. Någonting kring tabu, analsex i kontexten kille-penetrera-tjej till synes oruckliga koppling till porr och övergrepp och varför det anses så tabubelagt.
Det gör hon naturligtvis inte.

Vi kan vända på det hela och tänka oss att det var en manlig programledare som satt i soffan istället. Att det var han som sa följande:
- Men jag kan säga att det faktiskt är de finaste tjejerna som jag varit med som varit mest inne på analsex.
Ser ni också varningslampan? Den lyser hora/madonna-ideal lång väg.

Men när det kommer till fina killar vs bad guys är det såklart helt okej att prata om det.
Om inte annat kan man, som Nour El-Refai gjorde i tisdagens Kvällspasset när hon försökte försvara sitt högvaktstallande i Ballar av stål, hänvisa till könsmaktsordning, patriarkat, mäns sexuella övergrepp på kvinnor och våldtäkter.
Nour El-Refai misslyckades, i mitt tycke, att rättfärdiga sig. Det gör det här också. För pratar vi om fina killar och bad guys och dessutom presupponerar att fina killarna kommer vara vaniljsnubbar som ser dig djupt i ögonen och är ömma medan the bad guys bara väntar på att få dra dig i håret och köra in den i röven gör vi dels samma uppdelning som hora/madonna.
Dels följer vi en annan välkänd retorik, nämligen den om snälla killen som vi träffar på en fest och våldtäktsmannen som lurar i skogen och att det bara är den sistnämnda som är farlig för en.

Lika lite som man kan försvara tafsandet på en man med att män inte behöver vara rädda för att bli våldtagna kan man försvara uppdelningen i fina och dåliga killar. Det sista vi behöver för att få en jämlik, fri sexualitet är någon form av, eventuellt feministisk, överföring av bra/dålig sexualitet-dikotomi på män.
Medan kvinnor blir alltmer sexuellt frigjorda är det som att snaran börjar strypa om männen istället. Nu finns ett stort good guy-ideal hängande över mäns sexualitet. Det kan i bästa fall bli en bra diskussion om sexuella villkor och ansvar för varandra. I sämsta fall slutar det som med Ann Söderlunds uttalande. En hora/madonna-uppdelning som inte leder oss någonstans.

Hey baby, jag kommer att tända ett storpack värmeljus från Clas Ohlson i din själ när vi knullar

Bortsett från att det kändes förbannat viktigt och bra att få vara med och sända en timme om Dawit Isaak i gårdagens Kvällspasset var det naturligtvis fint att ett av mina favoritämnen att diskutera; konstruktionen av sex för tonårstjejer/tonårskillar, kom upp i och med diskussionen om oskuldsförlorande och fokuset kring oskuld.
Bäst av allt, förutom att jag fick chansen att ifrågasätta kukenifittan-sex som norm, var att jag också fick chansen att citera en vers ur Az Yet Last Night.
Men den gör sig ju faktiskt inte riktigt tillrätta utan videon. Det här, mina vänner, är 90-talscheezy när det är som bäst och värst:



Susanne Dodillets disputation

Den enda baksidan av att ha fantastiska, nära vänner i en storstad där folk flyttar en gång i halvåret är att man var och varannan månad måste agera flytthjälp. Det är inte flyttandet i sig som är jobbigt, utan när det krockar med annat.

Om det inte vore så att en av mina vänner flyttar imorgon förmiddag skulle jag verkligen ha velat gå på Susanne Dodillets disputation. Här skriver Kajsa Ekis Ekman, inte helt oväntat mycket kritiskt, om avhandlingen.

Om man inte orkar läsa hela avhandlingen rekommenderar jag hennes abstracts och artikeln Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen från Kvinnovetenskaplig tidsskrift nr4/06. Med tanke på hur mycket tankar bara den artikeln väckte hos mig kring vad som anses vara den goda sexualiteten och hur folkhemstanken och en stark socialdemokrati har format vår syn på sex, tror jag att avhandlingen är hur läsvärd som helst.

Revenge of the nerd chicks del III: På andra sidan dikotomin

Bloggpassningen ligger på mig igen, efter Julias senaste inlägg. Själv försöker jag övertala fröken Skott att starta ett sidobloggprojekt med mig efter alla våra great minds think alike-inlägg och mindre offentliga mail till varandra, om att vara duktiga, starka tjejer som alltid setts som begåvade och försöka ha fungerande relationer och en fungerande självbild. Samla upp alla våra tankar och texter på temat där istället. Och jaa, jag vet att Ronnie Sandahl-referenser är det tröttaste som finns, men Vi som aldrig blev kallade hora kom liksom ändå upp som namnförslag.

Hursomhelst. Nu kommer del tre. Den om vad som händer med fula tjejkompisen, nördtjejen, när hon fattar att det finns de som inte alls är intresserade av hennes begåvning, intelligens, humor och intressanta tankar längre. Inte nog med att de är attraherade av hennes utseende, det är också allt som de är intresserade av hos henne.
Det här är alltså efter att hon faktiskt börjat få ligga, långt efteråt.
Då hon haft en del onenightstands av typen “vi har utbytt två fraser med varandra på dansgolvet, jag har ingen aning om vad du heter, men skitsamma” och en del utpräglade enbart sexuella relationer.

Om man utgår ifrån en så simpel dikotomi som fula, men smarta och roliga tönten som man blir vän med vs snygga tjejen man är attraherad av och vill hångla/ligga med, hamnar självbilden här i ett väldigt problematiskt läge.
För hela min självkänsla har alltid varit beroende av att jag är just smart, intressant, rolig och bra på att diskutera. Är man inte snygga tjejen som folk vill hångla med, lägger man ju desto mer kraft på att vara allt det andra. Det är klart att man överkompenserar på vissa håll, när man förutsätter att man saknar allt på andra håll och jag har lagt – och lägger fortfarande – så oerhört mycket stolthet i att jag är smart, beläst, begåvad och bra på att diskutera.

För mig blev det en gigantisk chock när jag insåg att det fanns människor som jag hängde med som inte alls var särskilt intresserade av vare sig min D-uppsats i lingvistik, mina tankar kring heteronormativitet eller mitt skönlitterära skrivande. De ville ju bara ligga. Inte heller verkade de förstå min svarta och sarkastiska humor eller mina populärkulturella referenser. De var mer inne på att förstå hur man knäppte upp min behå.
Därmed inte sagt att alla som jag släpat hem från krogen har varit the brightest kids on the block eller att jag varit ute efter någonting annat än sex och sen hejdå. Men att de inte ville lära känna mig var en helt annan femma.
För om jag inte var smart, intressant och rolig att umgås med och om jag själv inte såg någon slags attraktionskraft hos mig själv. Vad blev kvar av mig då?

Sedan kommer nojan. Över vad folk ska tänka och tro.
Eftersom alla vet att hon är en slampa och ingen man tar seriöst är det klart att man inte lyssnar på hennes långa monolog om intersektionella perspektiv på den svenska integrationspolitiken. Hon vill ju egentligen bara ligga.
Eftersom hon skriver knullblogginlägg är det naturligt att man inte kan ta hennes politiska, akademiska och intellektuella blogginlägg på allvar, hon är ju någon jävla oseriös sexbloggare som ligger runt egentligen.
Jag har ju försökt att kämpa emot de där tankarna. Jag har blivit förbannad, både på mig själv och på de föreställningar som gjort att den här dikotomin sitter benhårt i mig. Antingen är jag en smart och seriös kvinna som håller på mig och därigenom blir tagen på allvar, eller så är jag den flirtiga slampan som relationsflexar och därmed förlorar sin dignitet och sin pondus.

Att jag slutade ha one night stands har egentligen mest att göra med det som Julia var inne på: Jag vill helst ha sex med människor som jag faktiskt på riktigt vill ligga med (och helst dessutom har fått kämpa lite för). Folk vars hjärnor jag tänder på likaväl som deras kroppar. Men det handlar också om att jag måste veta att personen ifråga har fattat att jag är intressant som människa och inte bara som kropp innan vi ligger med varandra.
Att jag oftast försöker bli vän med människor efter att vi avslutat den typen av relation hänger förmodligen ihop med samma sak. Jag måste veta att jag är intressant och bra även när jag inte är liggbar längre.
Med honom som jag hänger lite med nu gick nojan så långt att jag tillslut frågade rakt ut om han bara var ute efter sex och bekräftelse eller om jag fortfarande var en intressant människa att diskutera och hänga med också.

Det intressanta är, för mig som flexar mellan könen likaså, vilka olika reaktioner det ger upphov till. Den här nojan att jag inte skulle tas seriöst inträffar liksom bara när det kommer till män. Förvisso kan det handla om att samtliga one night stands har varit män, men de odefinierade, oseriösa relationer med tjejer som jag haft har jag aldrig räknat in i den här nojan. För mig har det varit självklart att det inte spelar någon roll att jag ena kvällen hånglar loss med henne, nästa kväll diskuterar psykiatrisk vård och är övertygad om att hon lyssnar på mig och tar mig på allvar.
Det handlar alltså snarare om vilka föreställningar om män som finns inbakade i den här dikotomi-nojan. Som om jag saknat dignitet i alla politiska diskussioner som jag haft med mina ligg, bara får att de också fått ligga med mig. Som om jag måste sluta att ha seriösa diskussioner med mina killkompisar, när de vet att jag också är fuckable. Som om han som jag hänger med nu glömde alla våra genusdiskussioner så fort jag visade pattarna för honom.

Det finns så mycket i det här som är svårt. För det första finns det ju ingen jävla dikotomi, det finns inte smarta och fula tjejer och snygga, inte lika smarta men fuckable tjejer. Det vet vi ju. Jag också, som fan.
Det handlar inte bara om att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar, slåss mot dem, diskutera dem och debattera dem med varandra. Det handlar inte bara om att diskutera synen på kön och såväl kvinnlig som manlig sexualitet och dito relationer. Det handlar också, uppenbarligen, så oerhört mycket om att ständigt slåss med sig själv, sin självbild och de föreställningar som man själv bär med sig i ryggraden. Och det är ju naturligtvis det svåraste av allt.

Andra inlägget om abort och Anna Ekelunds text i F-ordet: Det är inte hos preventivmedelskonsumenterna som det största felet ligger

För det första tycker jag att Christina kommer med väldigt bra kommentarer till föregående inlägg. Det är tråkigt att hon missuppfattas som att hon skulle tycka att preventivmedel = ta ofödda liv när hon egentligen bara ifrågasätter var gränsen går när vi börjar referera till det som liv och måste ta det där svåra, moraliska beslutet mellan liv och död som Anna Ekelund och många med henne menar att abort är. Jag håller känslomässigt med Anna Ekelund, men är rationellt helt med på Christinas ifrågasättande.
Var går gränsen för när man tar ett liv? Vid dagen-efter pillret eller aborten två veckor efter, för att man missade att ta dagen efter piller? Varför ses inte dagen efter-piller som ett moraliskt och svårt beslut när abort är en sådan livsomvälvande händelse, ett beslut om att ta liv och döda en begynnande människa? Eller kondomen som sprack och som orsakade graviditet? Det var ju också ett försök att hindra ett begynnande liv, som misslyckades. Är det då ett sådant svårt och moraliskt beslut att hindra livet från att fortgå några veckor senare?

Det intressantaste med abortdiskussionen är hur nästan ingen diskuterar hur man faktiskt hamnar i situationen som leder till en abort, nämligen frånvaron av preventivmedel. Eller jo, det diskuteras naturligtvis. Av allt ifrån bekymrade barnmorskor till fräsande småbarnsföräldrar som suckar över slarv och ogenomtänkta fylleligg. All diskussion som utgår ifrån frånvaron av preventivmedel utgår nämligen ifrån samma sak:
Det är konsumenterna av preventivmedel som det är fel på.

Antingen är konsumenterna ”omedvetna” om riskerna. Här påpekar debattörerna frånvaron av kunskap och förespråkar mer information. Jo, okej, kanske finns det en dålig information kring könssjukdomar i allmänhet. Men graviditet? Graviditetsrisk? Va?!
Jag hade min första lektion i sexualkunskap när jag gick i mellanstadiet, men redan innan dess hade jag naturligtvis koll på hur barn blev till. Men det som utgjorde sexualkunskapen då och genom hela högstadiet och gymnasiet, samt all annan information via ungdomstidningar, barnmorskor, skolsköterskor, Veckorevyn, broschyrer osv. utgick ju bara ifrån en sak: Det är sjukt lätt att bli gravid. Om svårigheter för kvinnor att få vaginala orgasmer och vad klittan är för något lärde jag mig banne mig aldrig på en enda offentligt understödd sexualinformation. Däremot levde jag länge i föreställningen att det räcker med att kuken bara är i närheten av fittan för att en röd varningslampa ska börja lysa och en megafon börja basunera ut ”ALERT! GRAVIDITETSRISK!”.
I Debbie Epsteins mycket läsvärda bok Schooling sexualities, om sexualitet och sexuell uppfostran i skolvärlden, diskuterar hon ingående faktumet att individer av kvinnligt kön i hög utsträckning skolas till att skydda sig och akta sig för sex. Den gamla föreställningen om passiva flickor som ska skyddas från pojkars sexualitet införlivas i en sexualkunskapsdiskurs där den kunskap som förs ut till de av kvinnligt kön är just riskerna med heterosexuellt penetrerande samlag, där graviditet är det centrala, medan den kunskap som de av manligt kön får, består mycket mer av begreppen lust och ansvar än just risk. Boken utgår ifrån den amerikanska skolvärlden, men den studie av svenskt sexualundervisningsmaterial som jag gjorde i våras påvisade inte några större skillnader.
Alltså: Jag tror att det finns få presumtiva preventivmedelsanvändare som inte är medvetna om risken att bli gravid om man struntar i preventivmedel eller slarvar.

Det andra alternativet är att konsumenterna har ett för lösaktigt (ursäkta, jag kom inte på någon bättre formulering) sexliv. Att slänga upp sig på abortbritsen anses här synonymt med att man knullar runt för mycket. Resonemanget är i sig relativt ologiskt. Ju fler sexpartners, desto större risk att bli gravid? Det kanske finns djur som funkar så, men mig veterligen ökar inte chanserna/riskerna för honan att bli gravid ju fler hanar som sätter på henne, i människans värld.
Jag är medveten om de siffror som pekar på att ett vidlyftigt sexliv med många partners är ett riskbeteende, men gäller inte det i avseendet könssjukdomar och inte graviditet? De som menar att konsumenterna helt enkelt har för mycket sex med alltför många verkar ha missat fakta som pekar på att många som gör abort (jag har tyvärr inga siffror att tillgå, någon får gärna fylla i) lever i en längre eller kortare fast relation. De där fylledimmiga onenightstanden där kondomen glömdes bort utgör bara en bråkdel i aborttalen.
Det som förespråkas här är däremot fast relation samt i det närmaste avhållsamhet tills man funnit den där fasta relationen. Det utgår med andra ord från en extremt heterocentrisk, konservativ syn på sexualakten som penetrerande sex mellan man och kvinna. Antingen är det kuken i fittan eller så lever man i avhållsamhet. Naturligtvis är det penetrerande, särkönade sexet det som är normen i allmänhet, men en hållning som menar att det enda alternativet till detta är avhållsamhet spär bara på normen. När kommer en hållning som pekar på alternativen eller försöker utvidga sexbegreppet?

Det tredje alternativet, vilket förmodligen också är det vanligaste, är att konsumenterna helt enkelt är slarviga och don’t give a fuck. Säkert finns det preventivmedelsanvändare som är det också. Men jag skulle tro att det är väldigt, väldigt få som på riktigt tycker att det är kul och kanske sexuellt upphetsande att leka rysk roulette med graviditetsrisken, på riktigt tycker att det är grymt sex att syssla med avbrutna samlag eller går igång på att försöka räkna ut sina säkra perioder. Jag tror att det är väldigt få kvinnor som får en kick av nervositeten och nojorna som uppstår efter osäkert sex, gillar att ha hjärtklappning dagarna innan mensen förväntas komma eller ser det som en härlig thrill i tillvaron att kissa på det där graviditetstestet som man skamset köpt på Apoteket.

Folk slarvar kanske. Men jag tror att de flesta gör det av en anledning. Och kanske är det dags att vända fokus från konsumenterna och göra det som man gör i resten av den här marknadsekonomin när konsumenterna inte köper varan som de ska: Ifrågasätta varan.
Hur kommer det sig att så många inte vill käka p-piller, tråckla med hormonspiraler, få p-sprutor eller p-stavar? Varför slutar så många konsumenter med dessa preventivmedel på grund av biverkningar? Varför har man fortfarande inte utvecklat fungerande skydd för män, så att man är två om ansvaret?
Det är väldigt få som använder kondom i fasta förhållanden. Anna Svensson skriver väldigt bra om det här. Däremot är det väldigt många som inte vill använda hormonbaserade preventivmedel. Och vad är då alternativet?
När det gäller preventivmedel är det förmodligen den enda del av marknaden där man dumförklarar konsumenterna utifrån deras ovilja att konsumera varorna, snarare än att ifrågasätta de varor som erbjuds. Kanske är det där man ska lägga fokus nu. Användningen av preventivmedel är inte så hög som man önskar, men efterfrågan kommer med största sannolikhet inte att minska. Den hör liksom samman med lusten att idka plain old kuken i fittan-sex, som har hållit sig relativt intakt sedan mänsklighetens begynnelse.

Läs även Isabelles inlägg samt Christinas inlägg.

Jag har aldrig fejkat en orgasm. Check.

Wendela skriver om boken Fejkad orgasm och Julia Skott kommenterar med att hon inte fattar grejen.
Grejen, Julia, är att det är så jävla enkelt att fejka. Det är världens enklaste genväg när du är mer intresserad av att upprätthålla myten om dig själv än att faktiskt ha bra sex. Det behöver inte handla om att tillfredsställa den andras syn på sig själv som bra i sängen (även om anpassning naturligtvis spelar in), det kan också handla om att tillfredsställa ens egen självbild.

När jag har lekt Jag har aldrig-leken har jag alltid blivit fullast. Jag är alltid den som får andra att gapa, jag tycker om att se de andras chockerade miner och jag älskar att jag är den där moderna, frigjorda kvinnan som aldrig lagt händerna på täcket och som går över de förväntade gränserna kring vad man får och inte får tycka om i sängen.

Jag har aldrig-leken handlar mest om vem som gjort mest vågade saker. Det är tur att följande frågor aldrig kommit upp, i så fall skulle jag vara tvungen att dricka på dem med.
Jag har aldrig fejkat en orgasm. Check.
Jag har aldrig blundat mig genom sex. Check.
Jag har aldrig anpassat mig helt efter min sexpartner och glömt bort att jag också ska få ut någonting av sexet. Check.
Jag har aldrig haft jävligt ont under sex, men ändå hållit tyst om det. Check.

Tack och lov är det frågor som aldrig kommer upp. Jag har aldrig-leken handlar om att vara mest vågad och frigjord. Precis som hela den nyfeministiska diskursen och samhällsandan handlar om att våga vara så frigjord och vågad som möjligt. I den diskursen är den frigjorda den lyckade och starka och lyckade och starka är vi ju allihopa.

Vem vågar prata om anpassning i heterosexuella samlag, fejkade orgasmer och kroppsnojor när man är medveten feminist och förväntas ha kommit längre med sig själv än så? Hur klarar man av skulden över att både ha svårt att få orgasm och dessutom vara en dålig feminist och kvinna som fejkar då och då?

För mig blev det ett dubbelt skuldbeläggande.
Den första skulden över att jag var dålig som inte förmådde släppa på kontrollen, öppna ögonen och hänge mig åt sexet.
Den andra skulden över att jag är en medveten feminist som gärna och ofta debatterar i sexualpolitiska ämnen och har mängder av åsikter i ämnet och ändå var den anpassningsbara kvinnan som fejkade orgasmer.
Skuldbeläggandet blev tydligt också i de diskussioner som jag hamnar i.
- Nej, jag har jävligt svårt att få orgasm, har jag sagt till några av snubbarna jag legat med (observera att det inte är ett könsbundet problem, det har inte varit lättare med tjejerna, det här är ingen heterodiskurs för mig).
- Vadå, alla tjejer jag har varit med har fått orgasm, har en del svarat.
Det var mig som det var fel på. Check.
- Jo, jag fejkar orgasm rätt ofta. Sen onanerar jag i smyg efteråt eller struntar i det tills han gått hem, har jag ibland varit uppriktig och sagt.
- Men vadå, du måste ju kräva att han ger dig en orgasm. Sådär kan man ju inte hålla på, har en del svarat.
Jag gjorde fel. Check.

Det är först under det senaste halvåret som jag har blivit medveten om det. Det är då som jag på riktigt börjat förändra mina mönster. Blivit ärligare mot dem som jag legat med och framförallt ärligare mot mig själv.
För mig har det inte i första hand handlat om att tillfredsställa någon annan, utan att ljuga inför mig själv för att bibehålla en självbild som jag tycker om. Den moderna, frigjorda bruden med kinkypreferenser på sitt sexuella register och vulgosnack i krogkön är en mycket trevligare självbild än hon som har så mycket kontrollbehov att hon inte klarar av att hänge sig åt sex med en annan människa. Att fejka en orgasm och att anpassa sig är också ett sätt att skydda sig själv. Så länge man inte hänger sig åt en annan människa släpper man inte in den i sin privata sfär. Man kan fejka en orgasm inför sig själv också. Det tog lång tid innan jag förstod varför och hur viktigt det var att jag slutade med det.

(Det här är det svåraste och mest privata blogginlägg som jag någonsin har skrivit. Det kan hända att jag tar bort det. Just nu överväger vikten av att börja prata om det på riktigt och ge en annan bild, hur jävla privat det än är.)

Uppdatering: Kom att tänka på ett bra stycke i Pierre Bourdieus Den manliga dominansen. Bourdieu är ju knappast någon stjärna på genushimlen och definitivt inte på den queera himlen, Den manliga dominansen är en råstrukturalistisk analys men han skriver väldigt bra om heterosexuellt sex och orgasm, som jag inte läst någon annanstans.
Den största skillnaden mellan manlig/kvinnlig orgasm i en heterosexuell kontext är ju att mannen får orgasm genom penetrationen, medan kvinnan för det mesta inte får det. Istället är det mannen som förväntas ge henne en orgasm och kvinnan som förväntas underkasta sig hans vilja att ge henne orgasm. Det är en väldigt förenklad analys, men jag tycker att den är intressant. Mannen förväntas ha makten över den kvinnliga orgasmen, kvinnan förväntas underkasta sig den och ge sig hän. Och sen misslyckas hela skiten och så hamnar man i ett prestationsbaserat misslyckanderace från bådas håll.

Hell yeah!

Jag: Alltså…herregud. Jag dör. Jag måste ligga med den här kvinnan.
Exmannen: Jo, jag har kind of stått här och väntat på att du skulle säga något sånt.
Jag: Men seriöst…kolla på henne. Jag är helt jävla genuint kåt.
Exmannen: Mm…dessutom ligger hon ju med Nas.
Jag: JAG VET! Shit alltså. Kåtslag.
Exmannen: Mm…hon har snygga ben.
Jag: SKÄMTARUELLER. Kolla låren. Jag dör! Låren!
En stunds tystnad fram tills att Kelis börjar hoppa upp och ner så att brösten skakar.
Jag och exmannen: HÖHÖHÖHÖ
Exmannen: Men Elin, du kan ju inte stå och sms:a*. Nu missade du när hon skakade röven.
Jag: NÄÄÄÄJ….men alltså jag dör. Jag är så jävla kåt på henne. Fatta att få ha sitt huvud mellan de där låren.
Exmannen: HELL YEAH!

Jag säger inte att Keliskonserten var klockren eller att det var någon större konsertupplevelse i sig. Jämfört med Lil Kims katastrofala så kallade spelning var den naturligtvis guld och jag är oerhört glad att jag inte fick med mig mer än en av mina hiphophatervänner på den spelningen. Jag hade aldrig ens kunnat försöka få dem att lyssna på hiphop efter den katastrofen.
Däremot var Kelis min största sexuella konsertupplevelse. Trots att vi befann oss på många meters avstånd från varandra är det den första spelningen någonsin som jag blivit genuint kåt av. Sådär kåt att jag de sista minutrarna bara ville gå hem under förevändningen att jag skulle hämta vin och varm tröja, för att få slänga mig på sängen och tokrunka satan (förstärkningsorden är här medvetet och nödvändigt många och starka). Säga vad man vill om indie, men man känner sig ju väldigt sällan knullsugen av att se på random vita män med gitarr sjunga om ångest och olycka.
Dessutom var spelningen exakt den kontrast mot fredagens ångestböl och tillbakablickar som jag behövde. Det blev någon form av wake up till en nutid som inte alls definieras särskilt mycket av ångest och utanförskap längre.

Det var inte bara kåtheten under Kelisspelningen. Det var styrkan. Kaxigheten. Den där blasédryga attityden och känslorna. Att se henne fullständigt äga sin egen kropp och sin sexualitet och ha en sådan utstrålning att jag kom på mig själv med att stå och köra någon form av undermedveten cunninlingus genom att slicka på mina egna knogar (ja, det är sant).
Under konserten märker jag hur den där molande ångesten från föregående kväll och de senaste veckorna översätts i någonting annat. Hur jag sträcker på ryggen, skjuter bak mina axlar. Hur den här sommarkroppen av för många till slut ätna glassar efter att ha grälat med mitt matnojejag och alla missade träningstillfällen inte alls är en hatkropp längre. Jag står där i min tighta, svarta klänning och kommer på mig själv med att gilla den där röven och de där låren som jag bär runt på. Jag kommer på mig själv med att inte bara känna mig sjukt kåt utan också sexuell.
Jag kommer på mig själv med att ha en av de där få stunderna i livet då jag faktiskt känner att jag äger min egen kropp. Den är min. Den är ingen palett som jag kan måla samhällets och mina alla diskurser av bantning, ideal, feministiska ideologier, subjekts/objektspositioner, sexuella skådespel, självhat och uttrycksformer på. Den är bara min sexuella, fantastiska kropp av tits and ass och ljuvligt mjuk hud. Den är min borg av lika delar kaxighet och stolthet, begär och behov.
Resten av kvällen är jag inte ångestbruden längre. Jag är tjejen som förmodligen är världens bästa exflickvän eftersom man kan stå och snacka brudar med henne och naturligtvis är jag världens bästa queerbrud när jag gör det och sen kan vi ta en diskussion en annan gång om det är okej att objektifiera kvinnor med sin expojkvän och hänvisa det till teori när man bara känner för att vara sexistisk en stund. Jag är tjejen på förfesten som får komplimanger för min snygghet och som besvarar komplimangerna med ett Åh! Ja! Bekräftelse! eftersom det bara är normala människor som svarar med ett tack eller detsamma och det vet vi ju alla att normal är det mest ointressanta man någonsin kan försöka vara.
Resten av festivalen gick jag liksom bara runt och var mitt absolutaste grymmaste jag.

Det är Kelis och det är 2008 och det är hiphop och r’n’b och de där åren då allting var misery is a place in me tillhör ändå en dåtid. Det där utanförskapet handlar inte längre om att ingen förstår en och att världen har gjort en missanpassad. Det handlar om att man kräver att bli älskad, omtyckt och uppskattad för precis den man är. De där fuck you-gesterna handlar inte längre om att krypa ihop i sin vrå med stjärnor under ögonen och tro att man är ensam. De handlar om att sträcka på ryggen och säga yo, världen jag regerar, oavsett vad ni tycker.
Fuck it people, det är 2008 nu. And I’m bossey.

* Den jag smsade var naturligtvis LSM, som fick en…öh…konsertrecension.

Pilska pigor och passiva män

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar – pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av “skogsarbetarminnen” från 1940-talet.

Och sen blir man trött på annat med

Ur ett referensunderlag för lärare i sex och samlevnad, utgivet av Skolverket:

Slutligen beror pojkars och flickors skilda beteenden på genetiska och hormonella skillnader. Inom etologien har man till exempel visat hur vissa primater och människor över hela världen har vissa typer av parningsbeteenden med karakteristiska signaler för hona och hane. Likaså finns skillnader i förmåga till aggression och förmåga till omhändertagande som skiljer män från kvinnor.

Way to go Skolverket! Verkligen nytänkande!
Och gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och sitter i ett klassrum med bara tjejer och pratar mens och inte bli med barn och tvingas lyssna på sånt shit om att pojkar är pojkar och flickor är flickor och var inte rädda för att pojkarna tittar på porr, för det behöver dom och skämmas ihjäl sig för att man själv kollat porr och – gubevars – blivit kåt av det.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton och tvingas skriva kärleksdikter om pojkarna man är kär i när den enda jag vill skriva en kärleksdikt till är den sjukt söta tjejen i parallellklassen som sitter två stolar bort.
Gud vad glad jag är att jag är att jag inte är femton och tvingas lyssna på långa utläggningar kring vad pojkar gillar och vara livrädd för sex och tänk om jag är för trång och hjälp vad ont det kommer att göra och det här med orgasm och njutning finns inte ens på världskartan.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och tänker att jag måste bli mer rätt så jag också får en sån där pojkvän att stoltsera med i det homosociala spelet eller åtminstone bli lite statustafsad på.
Gud vad jag är glad att jag inte är femton längre och helt förvirrad och skamsen över allt som rör sex och kön och killar och tjejer för det enda jag vet om det är att jag tänker fel och är fel på alla sätt man kan vara det på.

Fyfan vad glad jag är att det är tio år senare och jag vet vad jag gillar, struntar i kön, hatar anpassning till homosociala regler eller “könsbundna karakteristiska signaler” utan bara är goddamn stolt över min sexualitet och pissar på Skolverkets bullshit med en medlidande tanke till de femtonåringar som fortfarande sitter där i klassrummen idag och är exakt lika förvirrade och skamsna som jag var då. Heja ni femtonåringar och jag hoppas för mitt liv att ni växer upp och börjar granska allt ni fick lära er i sexualundervisningen med kritiska ögon och gör er fri från alla normer ni blev intryckta i under högstadiet.

Hårt socker (min tribute till Madonna)

Våren 1994 på en landsortsskola i Norrlands inland.
Vi ska ordna soaré och samla in pengar och alla får komma med förslag på vad de kan bidra med. Efter lektionen går jag fram till min lärare och pratar om vad jag vill göra.
Mitt uppträdande har jag övat på hemma i vardagsrummet. Varje dag efter skolan, mellan svullfikat framför eftermiddagssåporna och det att mamma och pappa kommer hem. Det är då jag lägger på en av de två LP-skivor som jag äger. Den ena är Roxettes Look Sharp, men den jag lyssnar på är Madonnas The Immaculate Collection. Uppträdandet som jag vill framföra går ut på att jag, iförd kortkort kjol och urringad tröja med rödmålade läppar och scarf, ska dansa och mima till Like A Virgin. Jag dansar utmanande och plutar med läppar, svänger med höfterna. Mot slutet av låten slänger jag av mig scarfen och trycker mina knappt begynnande bröst mot varandra samtidigt som jag gör en pose. Det är en blandning av oskuldsfullt mimande och en barnimitation av striptease.
Min lärare får bedöma uppträdandet och ger mig sedan ett nej. Kanske ett av mitt livs första nej av alla nej som sedan komma skulle. Gråtfärdig och arg går jag hem.

Min lärares motivering var att det helt enkelt inte passade sig. Såhär i efterhand och i vuxen ålder förstår jag naturligtvis varför. Att en elvaåring ställer sig på en scen och dansar utmanande och stripteaseimiterande är ingenting som hör hemma på en mellanstadieuppvisning. Det sexualiserade barnet hade orsakat diskussion, uppståndelse och arga föräldrar. Min lärares enkla motivation att det inte passade sig handlade förmodligen också om det opassande i att en av de duktiga, tysta och blyga flickorna gjorde en sådan handling. Att flickan dessutom var rejält överviktig och inte passade i sin kortkorta kjol och utmanande dans hade, förutom det obekväma i sexualiseringen, dessutom lett till en underliggande och ofrivillig lyteskomik som förmodligen genererat i mobbning och retande.
Lärarens blick såg förmodligen allt detta och konstaterade att det inte passade sig.

Jag gick hem och bytte favoritlåt.
Från min utmanande dans till Like A Virgin blev Express Yourself min nya uppträdandelåt. Iförd korta jeansshorts och knytblus med blottad mage ställde jag mig på vardagsrumsscenen med armarna i kors och skrek med Madonna.
- C’mon girls! Do you belive in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this!
Sedan tog jag de inledande side-to-side-stegen, som brukligt i mellanstadieålder, greppade den imaginära mikrofonen och ylade mot LP-skivans knastrande att;
- Don’t go for second best bejbiiii!
Mot slutet av låten slängde jag av mig knytblusen där jag gömt mina osynliga bröst i en behå som jag stulit av mamma. Blusen slängde jag ut i den tjutande imaginära publiken samtidigt som jag knyckte axeln framåt i en kaxig, utmanande pose och konstaterade att;
- Express yourself!
Jag försökte aldrig ens framträda med detta uppträdande. Någonstans förstod jag ju att det var fel och fult och lite skamsenhet över att vara elva år och klä sig i behå och dansa utmanande. Jag förstod att jag nog inte borde älska Madonna som jag gjorde, jag borde inte förstå henne som jag gjorde eller vilja bli som henne när hon var snuskig och hade underkläder på sig på scenen.

Men älskade henne gjorde jag. Jag har massvis med dagboksanteckningar från min mellanstadietid om hur mycket jag älskar henne för att hon både är stark och cool och ändå sexuell. Sedan skämdes jag för att jag tyckte att det var coolt att hon var sexuell.
Jag har dagbokanteckningar som handlar om Express Yourself. Hur cool låt den är för att den handlar om att killar måste vara snälla och bäst mot en och visa att de gillar en för att de ska vara värda en. Att man klarar sig bättre ensam än med en kille som inte gillar en mest i hela världen.Jag har dagboksanteckningar som handlar om hur besviken jag är att jag inte ser ut som Madonna när jag har min mammas behå på mig.
Mot en kontext av kärleksnoveller, Dirty Dancing och Frida var Madonna min första feministiska hjältinna. Det var hon som förklarade för mig att kärleken inte bara var sockersöt och rosaskimrande. Det var hon som fick mig att inse att jag inte behövde vara sockersöt och rosaskimrande heller. Det var hon som fick mig att inse att jag både fick vara stark och att jag fick vara sexuell.

Mot bakgrund av berättelsen om en elvaårings utmanande dans och poserande i behå är det lätt att falla in i talet om det sexualiserade barnet. Den unga flickan som med en förebild som Madonna blir offer för ett kvinnoideal av objektifiering och sexualisering i alltför tidig ålder.
Jag kan se det i efterhand, men känslan jag har när jag minns min kärlek till Madonna och mitt mimande är inte den. Känslan är en berättelse om det sexuella barnet.
Berättelsen om det sexuella barnet är en mycket mer komplex och tabubelagd sådan. Barn ska inte ha någon sexualitet. Barn ska definitivt inte börja bejaka sin sexualitet eller leka med sexuella stereotyper. Jag var medveten om det redan då. Lika mycket som jag minns pirret i magen och förbjudna känslan i att dansa porrigt i mammas behå minns jag skamsenheten och livrädslan för att någon skulle se mig. Lika mycket som jag minns den konstiga känslan mellan benen när jag hittade Madonnas Sex och tittade igenom den minns jag känslan av att jag varken borde titta i den eller tänka så. Lika mycket som jag minns hur jag upptäckte onani till ljudet av Madonnas intensiva stönande i Rescue Me minns jag den absoluta dödsskammen och vetskapen om att det jag gjorde var fel.

Berättelsen om det sexuella barnet går inte att reducera till offer, såsom det sexualiserade barnet. Det sexuella barnet är en historia om en nyfikenhet, en förbjudenhet och en lek.
Jag var aldrig något offer. Tvärtom var Madonna min frist. I Madonnaleken var jag varken för tjock eller för smart. Jag behövde heller inte vara söt eller snäll. I Madonnas musik fick jag både vara stark, tuff och sexuell trots att det var tre egenskaper som absolut inte var önskvärda av andra. I Madonnalekarna fick de känslorna inom mig fritt utrymme.
Madonna gjorde mig aldrig sexualiserad. Inte heller försökte hon, till skillnad från den andra samtida kultur som jag konsumerade, att bädda in det sexuella i en rosaskimrande kärlekskontext. Madonna gav mig rätten att vara stark och cool. Men framförallt gav hon mig möjlighet att utforska rätten att vara sexuell, även om det inte var passande.

Och nuförtiden, när mitt Madonnalyssnande reducerats till nostalgiska minnen och jag har föga intresse av vad en engelsk överklasskvinna har att säga mig, blir jag lycklig när jag ser omslaget till Madonnas nya skiva och fylls av samma styrke/sexualitetspirr i magen som jag gjorde då.

Sluta tramsblogga nu Elin och skriv något om våldtäkt istället.

Amen okej då. Tanken var att jag skulle ta upp stafettpinnen från LSM:s briljanta inlägg, skriva något om det positivt överraskande att domen för Stureplansprofilerna blev fyra års fängelse var men också det där som jag tänkte på när rättegången pågick som bäst; medias och samhällets stigmatisering av Stureplansknullandet.

Nu blir det bara ett mishmash av alltihopa istället, jag vet inte om ni kommer att hänga med eller om jag kommer att göra mig förstådd men alright, vi kör:
Det som störde mig när våldtäktsrättegången pågick var inte bara faktumet att jag äcklades av männen och inte en enda procent i mig hade så mycket tilltro till rättsväsendet att jag faktiskt trodde att de skulle bli dömda, det var också sättet de hänvisade till sin oskyldighet genom att det bara var sånt sex man hade, hårt sex liksom fastän det var uppenbart att kvinnan protesterat på ett sätt som inte tillhörde sexet. Genast gick media igång och skrev spaltmetrar om den sortens hårda, icke-korrekta sex som försiggår kring Stureplan, som om det vore något extraordinärt för de kretsarna.

Don Kulick har skrivit och forskat en hel del om den svenska Goda sexualiteten. Det normgivande, korrekta knullandet. Det här är Bra sex: Två personer, man och kvinna, som har vanligt, kukenifittanvanillasex utan uppenbara maktskiljelinjer. De ska helst ha någon form av relation och om inte ska de i alla fall ha lärt känna varandra lite innan.
Det är den goda och normgivande sexualiteten. Det var den som kvällspressen använde som referenspunkt när de förfasades över sexlekarna i Stureplanskretsarna, det är den sexualiteten som barnmorskor, sociologer och socialarbetare refererar till när de bekymrar sig över kidsens knullvanor eller för den delen Marie-Louise Ekholm när hon moraliserar över knullkompisar.

Den normativa sexualiteten är naturligtvis bara förtryckande bull. Här kommer istället lite råfakta:
1. Folk ligger lite hursomhelst. De har kk-relationer, s/m-ligg, samkönade knull, gruppsex, rollspel, analsex och allt möjligt. Att folk börjar utforska och definiera sin egen sexualitet är positivt.
2. Det finns många tjejer som faktiskt inte bara går med på det. De gillar det. De sätter sina egna villkor. De är inga offer. Sedan kan man referera hur mycket man vill till porrens påverkan, maktstrukturers inflytande över sexualiteten osv. men då måste man ta i beräkningen att – gud bevare – det finns ju faktiskt en hel del samkönade knull som innehåller icke-korrekta inslag också och hur löser vi det då? Och hur mycket hänsyn ska man ta till jämlikhetsdiskursen när det kommer till sin sexualitet och ska man avstå från inkorrekta genusligg för jämställdhetens skull trots att man vill ha det?
3. Om du är tjej och gillar det eller ligger runt eller är allmänt sexuellt utlevande på något sätt är risken betydligt större att du inte tas på allvar om du blir våldtagen.
4. En våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om det sker i ett heterosexuellt vanillaligg som i vad Aftonbladet refererar till som hårt sex. Chanserna att det uppmärksammas är dock mindre.
5. En fällande dom i vad som var en uppenbar grov våldtäkt är en liten promille av alla våldtäktsfall som aldrig ger en fällande dom, aldrig ens hamnar i åtalssituation eller ens anmäls.

Och här tar jag över stafettpinnen efter LSM och undrar var gränsen går. Vad är en våldtäkt? Med dagens lagstiftning behöver inte gärningsmannen ha försäkrat sig om offrets medtycke, däremot måste offret kunna visa på sitt nekande och motstånd (läs mer hos Zaida). Och hur många har inte haft ett ligg där man vetat att nej, våldtäkt var det inte, men helt okej kändes det inte heller. Någonstans där vi går över gränsen för vad vi själva egentligen vill eller känner för, någonstans där det är enklare att vara tyst och ställa upp än vara besvärlig och säga nej. Det händer i vanligt vanillahetero liksom i andra former. Våldtäkt är det inte, men man sviker sig själv någonstans.

En fällande våldtäktsdom i ett uppenbart fall. Men vänner, diskussionen har förhoppningsvis bara börjat. Om var gränsen går, om hur vi uttalar vårt medtycke, om vilket ansvar man har, om vad som är sexualitet och varför vissa former är mer okej än andra, om hur lagstiftningen ska se ut, om hur vi ser till att alla har rätten att ligga precis som de vill och låta bli precis när de vill. Vi ska aldrig sluta diskutera, okej?