Monogami inte en självklarhet

Text publicerad i GP Kultur 7/9

Under samlingsrubriken Att älska fler har Dagens Nyheter den senaste veckan publicerat reportage om polyamori, relationsanarki och andra former av icke-monogama relationsformer.

Bilden som målas upp är ett flummigt, hektiskt och begreppsmässigt komplicerat liv. Under rubriken ”Polylingo” listas mängder av ord som får ett icke-monogamt liv att framstå som ett glosförhör. Personerna som intervjuas är – som flera av kommentarerna till artiklarna påpekar – ”typiska konstnärer och flummare”. En alternativ och kulturell medelklass som kan kosta på sig att vara öppen med sina flersamma relationer och avståndstagande gentemot monogami-normen.

En spännande kontrast mot reportagens sensationslystnad utgör en text i Modern Psykologi (3/2012). Här intervjuas Cristopher Ryan, doktor i psykologi, som menar att monogami uppstod av ekonomiska omständigheter i jordbrukssamhället då man var tvungna att sluta sig samman. Innan dess fanns mindre behov av att leva i par livet ut och man levde inte sällan i flersamhet. Oavsett om tesen stämmer eller inte utgör den en intressant kommentar kring den livslånga monogamins påstådda naturlighet.

Vården måste se männen

Jag vet inte hur många gånger som jag har suttit i väntrum hos barnmorskor och gynekologer och känt obehaget komma krypande. Jag har alltid känt mig obekväm, som ett besökande ufo i en kvinnlighetskodad värld som jag inte känner mig delaktig i.

Jag har också ofta lämnat barnmorskemottagningar med en bitterhet över att tillhöra det kön som förväntas besöka sådana instanser regelbundet. Jag har känt en irritation över att mitt könsorgan och min könstillhörighets sexuella hälsa blir så undersökt, kartlagd, diskuterad och omhändertagen medan män och deras kukar problemfritt kan gå igenom livet utan något vårdfokus alls.

Det som fick mig att ändra perspektiv var kanske när jag slutligen hamnade på ett bra ställe, hos en bra barnmorska. Istället för veckotidningar vajade en liten regnbågsfärgad vimpel på bordet och informationen var riktad till människor, oavsett könstillhörighet. Frågorna ställdes brett och utan antaganden om exempelvis sexuell läggning och relationsform. För första gången kände jag att hela jag fick plats i samtalet.

Det som jag tidigare har upplevt som en orättvisa i att jag förväntas ta ansvar över kön, sexuell hälsa och preventivmedel, på ett annat sätt än män, har också blivit en annan orättvisa. Jag tillhör ett kön som gör att jag kan besöka olika vårdinstanser, rörande sexuell hälsa, med jämna mellanrum. Det är någonting som få män har regelbunden möjlighet till, men många skulle må bra av.

En av de instanser som öppet riktar sig till båda könen är ungdomsmottagningarna. Enligt Socialstyrelsen utgörs idag cirka 15 % av besökarna på ungdomsmottagningar av killar. Orsaker som framkommit i studier kring detta är bland annat dålig information kring var och när ungdomsmottagningen kan besökas, osäkerhet kring vad som räknas som besöksorsak samt personal och bemötande. Till det sistnämnda räknas förfrågningar från somliga killar att mötas av någon av samma kön, men även mer riktad kompetens efterfrågades. Inte sällan ses unga killar, av personalen, som ett problem för unga tjejers sexualitet. Det handlar om rädsla för bland annat påtvingade samlag och graviditet. Killars sexualitet betraktas som ett hot, snarare än något som förtjänar samma bemötande och vårdsamtal som tjejers. Ofta är också kunskapen otillräcklig kring unga mäns sexualitet otillräcklig.

När så dörren till ungdomsmottagningen stängs återstår inte många ställen. Medan kvinnor fortsätter att ha regelbunden kontakt med exempelvis barnmorskor och gynekologer, blir vårdkontakterna rörande sexuell hälsa för män ännu färre.

Man kan argumentera för att det finns praktiska skäl till att uppdelningen rörande vårdkontakter är så ojämlik. I de fall då kondom inte används är preventivmedlen riktade till kvinnor. Det är också kvinnor som blir kallade till cellprovstagning. Men det ligger mer än så bakom statistiken. Gamla föreställningar om mannens sexualitet som både oproblematiserad norm, likväl som hotfull. Samma föreställningar om kvinnans sexualitet och könsorgan som det måste diskuteras, fokuseras på och problematiseras kring.

I förlängningen handlar det om konsekvenser för både individer och samhälle. När enbart halva befolkningen erbjuds regelbundna samtal kring sexuell hälsa och skydd ökar exempelvis risken för smittospridning av könssjukdomar. På en individuell nivå går många män miste om värdefulla samtal kring sexualitet och relationer. Dessa samtal kan i bästa fall utgöra en grund för tankar kring exempelvis gränssättning och riskbeteende. I nuläget bekräftas normen kring att enbart kvinnor förväntas ta sådana saker i beaktande. Det finns ett skriande behov bland många män, unga som gamla, om att få prata om sexualitet, relationer och kön på samma villkor som kvinnor. Vården måste förändras för att bättre ta dessa behov på allvar.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 9/2

Modernt om sex och Sverige

Igår hade Sex på kartan premiärvisning i SVT. Den tecknade filmen, från UR i samarbete med RFSU, är tänkt att användas som sexualupplysningsmaterial i högstadieskolor. Det kan tyckas överflödigt. Sexualundervisning har varit obligatoriskt i svenska skolor sedan 1955 och samtida ambitioner innefattar att låta sex- och samlevnad vara ett inslag i flertalet ämnen.

Samtidigt visar statistik att antalet smittade i könssjukdomar ökat de senaste åren. Trots att upplysning är mer omfattande idag och utgår ifrån ungas perspektiv på ett annat sätt än exempelvis 1955 är de ungas frågor kring sex och samlevnad också relativt oförändrade. Framförallt finns där kanske ett ständigt oförändrat behov av att diskutera och fråga. I ett samhälle med nedsatta resurser i skolor, samtidigt som skolpolitiken fokuserar allt mer på mätbara kunskaper, är behovet förmodligen större än på länge.

Sex på kartan är en bra utgångspunkt. Pedagogisk, med snygg och upplysande grafik kring exempelvis vad som händer i kroppen vid en orgasm. Tankeväckande på ett sätt som gör det lättare att gå vidare efter de 28 minuter som filmen varar. Ett genomsyrande öppet förhållningssätt som både uppmanar till bejakande av den egna lusten, men samtidigt känna sig trygg i att sätta gränser.

I Sex på kartan är det också mycket tydligt att man velat bredda den tidigare relativt snäva diskursen kring sex och samlevnad. Mödomshinnan har modernt bytt namn till slidkrans, efter RFSU:s namnbyte häromåret, och myten om hur den spricker vid första penetrerande samlaget dementeras. En diskussion kring det kvinnliga könsorganets omtvistade benämning slutar i en upprättelse för det grövre begreppet ”fitta”. I klassen finns invandrarkillen vars namn är så svårt att uttala att han suckande utbrister ”du kan kalla mig Björn”. Likaså finns här den öppet lesbiska tjejen, som oproblematiskt talar med sin mamma om hennes hemliga förälskelse i klasskompisen. Homo- och bisexualitet nämns också, medan skillnaden gällande transsexualitet poängteras. Sakkunskaper är tydliga och det första samlaget som skildras är precis så fumligt, med svikande erektion och kondomletande, som det kan vara. Kan det verkligen räknas som oskuldsförlorande när det slutar med ”bara petting?”

Det mest hedervärda är den vida definition av sex som anges. Här tar filmen ett viktigt steg ifrån den heterosexuella penetrationsnorm som fortfarande är dominerande i både sexspalter och sexualundervisning. Istället vidgas begreppet sex till i stort sett allt som känns lustfyllt och bra, oavsett om det rör sig om hångel, onani eller trekanter. Om andra inslag känns krystade är det här den verkliga revolutionen ligger. Genom att anföra en grundläggande förståelse av sex som någonting betydligt större än den barnalstrande penetrationsaktiviteten öppnar det också upp för bredare samtal och sexuella praktiker. Jag är också övertygad om att det minskar pressen på en hel del nervösa tonåringar som matats med en rigid bild om vad oskuldsförlorande och sexuellt umgänge bör innebära. Inte bara tonåringar för den delen, såväl kvällstidningars samlevnadsexperter, medelålderspar och innerstadssinglar skulle förmodligen må bra av att fundera på vad det där begreppet sex egentligen innebär och varför vi år 2011 fortfarande är så fixerade vid penetrationens varande.

Sex på kartan är modern och i många fall upplysande. Samtidigt fungerar Sex på kartan som en bit av ett modernt folkhälsoprojekt som försöker vara inkluderande och uppdaterad. Här är homosexualitet inte längre en fas som går över och ingen gråtande mamma som aldrig kommer att få barnbarn finns med i bilden. Det mångkulturella Sverige får plats i karaktärerna och den utvidgade definitionen av sex får en självklar roll, där penetrationen mist sin stora betydelse inom sexuella handlingar. Mer än någonting annat är Sex på kartan en skärva av Sverige idag, eller snarare det land som Sverige gärna vill ge sken av att vara idag. I bloggar, på internets bakgård i form av forumet Flashback och flertalet rasistiska hemsidor pågår redan en hätsk ilska mot den öppenhet och ”mångfaldspropaganda” som Sex på kartan står för. Att normalisera såväl utomsvensk bakgrund, som homosexualitet, behäftas med begrepp som ”rasblandning” och ”accepterande av sjukdom”. Det gör filmen ännu viktigare, samtidigt som det är ett faktum att den försöker visa på en samtidsanda som till fullo dessvärre inte existerar.

Myten om 1960- och 70-talets obegränsade frigjordhet manifesterades i Ur kärlekens språk 1969. På samma sätt kommer vi förmodligen se tillbaka på Sex på kartan som en manifestation över det öppna och pluralistiska Sverige vi önskade att vi helt levde upp till 2011. Att filmen är material för en ny generation frågvisa unga väcker dock hopp om framtiden.

Text publicerad i GP Kultur 18/1

Min kamp är inte er

I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet.

I Nederländerna ombeds nyanlända invandrare titta på foton av två män som kysser varandra och svara på frågor om de upplever det som anstötligt. Detta gäller dock bara invandrare från andra länder än väst, som tjänar mindre än 45 000 euro om året. I ett flertal länder, bland annat nämnda Nederländerna och Frankrike, har burkaförbud nu gått igenom och många talar om det strukturella förtryck som är en del av muslimska kvinnors vardag.

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans. Ett studiematerial från Svenska för invandrare som jag en gång tittade igenom vittnade redan där om den bild av Sverige som förmedlas till nyanlända. En blond kärnfamilj, där mannen stryker och lagar mat får beteckna jämställdhet. Ett samkönat par hand i hand visar på den svenska toleransen. Sverigedemokraterna talar från sitt håll mycket om våldtäkter. Förutom utpekandet av invandrare som överrepresenterade i statistiken vill man bland annat sätta upp fler övervakningskameror. Åkesson låter ingen undslippa budskapet att våldtäktsstatistikens nedgång är en viktig fråga för hans parti.

Var tog min kamp vägen? Jag ser den någonstans i periferin av en västvärlds omåttliga självgodhet, där man utmålar sig själv till en utopisk slutpunkt på en utvecklingsskala. Där sexualpolitiska friheter har blivit ett retoriskt grepp att mäta utveckling med. Jag tänker aldrig någonsin förneka de framsteg som funnits, aldrig sluta vara tacksam mot förkämpar som slagits för sådant som fri abort, kvinnlig rösträtt, dagisplatser, slopad sjukdomsstämpel kring homosexualitet och homoäktenskap. Tack vare många innan mig har jag stora friheter, oavsett kön och sexuell läggning.

Men det är också de människor som gick längst fram i tågen för dessa friheter som jag tänker tacka och bland dem finns inte de främlingsfientliga, självgoda tyckare som använder min relativa frihet som rasistiska slagträn. De har aldrig slagits för mina rättigheter, de utnyttjar dem för att göra billiga poänger. Samtidigt som EU möjliggör för läkare och sjukhus att vägra abort och flera unga människor i USA tar livet av sig på grund av den utsatthet de känner som homosexuella försöker många utmåla muslimer som hotet. Det blir större rubriker av hedersrelaterat våld än de kvinnor som dagligen mördas av sina män också i västvärlden. Media blåser gärna upp stening som metod att ha ihjäl dödsdömda, men granskar sällan längre de dödsdomar som utfärdas i USA. Det är enklare än att se strukturerna som världsomspännande, det är skönare än att ge upp med sin okuvliga självgodhet. Men min kamp är inte er och det kommer den aldrig att bli. Sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder.

Krönika publicerad i ETC 22/10

Pride 2010

Strax innan Pride skrev jag två debattartiklar där jag, på olika sätt men med gemensamma beröringspunkter, riktade kritik mot HBT-rörelsen som den ser ut idag. På SVT Opinion skrev jag en text om marginaliseringen av bisexuella, en redigerad och förkortad version av det här inlägget (inlägget berättar mycket mer och uttömmande, men där finns ju ingen teckenavgränsning och eller några krav på att vara begriplig). I Svenska Dagbladet, på Brännpunkt, skrev jag om den identitetspolitiska retorik som jag känner att det politiska arbetet har avstannat i.

Efter en vecka på Pride, fyllt av seminarier, debatter, fester och möten, har jag omvärderat en del av dessa tankar. Inte genom några diskussioner eller seminarier, även om jag tycker att Felix Königs svar till mig har viktiga poänger (vår radiodebatt i Radio Stockholm blev däremot mot mest studiomys och medhållande, det var betydligt svårare att få fram nyansskillnaderna i våra åsikter i en kort, direktsänd intervju än vad det är i textform). Inte heller genom några revolutionerande insikter om att HBT-rörelsen visst handlar om normkritik idag, för jag är väl medveten om att normkritiken blivit mer regel än undantag i exempelvis RFSL:s arbete, däremot verkar det vara betydligt svårare att förmedla det. Jag har snarare svängt lite i min identitetspolitiska kritik och känsla av att vara marginaliserad, helt på känslomässig basis av att vara på plats på Pride.

Min invändning är fortfarande att det utåtriktade arbete som förs från HBT-rörelsens håll i stor utsträckning förmedlar en bild av separatism och svårigheter att inkludera. Det är inte bara HBT-rörelsens problem, det är även media som är alltför rädd för att ge mer komplexa bilder, det är politiker som gärna pekar ut grupper och det är inte minst ett samhällsklimat av kategoriseringar och förenklingar.

Kanske har jag fortfarande en naiv bild av att det går att kommunicera med Ove, 52, råstraight fläskkotlettskäkare i Härnösand som tycker att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor och varför måste de där Stockholmsbögarna hålla på och visa upp sig och fjamsa i en parad. Kanske bär jag på en pinsamt ocynisk förhoppning om att man med rätt kommunikation kan få Ove, med fru och tre barn, att inse att heteronormen också begränsar honom.  Kanske har Ove hemliga drömmar om öppen relation eller swingersex, kanske är han lite smygattraherad av grannen men låtsas som att det inte är så utan går över till granngårn för att beundra nya grillen istället, kanske känner sig Ove en smula begränsad i sin manlighet när han inte fattar hur han ska laga den förbannade bilen men låtsas som om han vet vad han gör och sparkar tafatt på däcket med paniken rasande inombords för han är ju en KARL FÖR HELVETE HAN BORDE JU KUNNA SÅNT. Jag har en förhoppning om att jag om några år ska kunna nämna ordet heteronorm utan att ledarskribenter blandar ihop det med heterosexualitet, så att det slutar med en radiodebatt där hon erkänner en viss okunskap, men skadan är redan skedd för alla de som läst hennes text och nickar instämmande, så är det ju.

Tydligen är sambandet mellan HBT, queer och de begränsningar alla människor utsätts för i normernas kölvatten inte tydligt nog än. Där finns fortfarande så mycket att göra och jag är lite för otålig för att orka med det.

Men det jag insåg under Pride var att festivalen inte hade något med Ove och hans bögnoja och heterosexism att göra. Att Ove väljer att hålla käften om att han inte kan laga bilar eller vill knulla mannen i gården bredvid är hans problem och att han sitter i sin soffa och suckar åt TV-bilderna från paraden är också hans problem. Jag upptäckte en känslomässig identitetspolitik som jag glömt fullständigt i mina queera universitetsanalyser, postmodernistiska relativism, glidande skalor och sammanhang där allt är tillåtet, men inte heller särskilt uttalad icke-hetero. Jag kände ett innanförskap som jag har saknat, jag kände en stolthet som var viktig och jag kände mig identifierad och förstådd. Det har varken med de seminarier som jag deltog i eller diskussionerna jag hade att göra. Det var en djupt personlig känsla som växte fram och exploderade i styrka i paraden. Det här är ju mina sammanhang. Mina människor.

Jag umgås i relativt straighta kretsar. Alla par jag känner är heteropar, merparten av vännernas raggningar och relationer sker på heterosexuella av annat kön och jag har i princip bara gått ut på heteroställen sedan mina stapplande babydykesteg på RFSL-fester när det begav sig. Jag har en fast relation med en heterosexuell man och mina närmare kretsar består inte av särskilt många icke-monogama.

Jag identifierar det ibland som ett problem. Ja, jag ska erkänna att det förekommit en hel del gräl på temat ”varför måste du vara hetero?”. Som en slags HBT-motsvarande Carolakristen förklarar jag för min själs älskade att han bara blivit indoktrinerad med heteropropaganda, att hans läggning är en social konstruktion, att han bara inte har försökt tillräckligt hårt med att inte vara straight och jo, nog skulle jag någon gång i stridens hetta kunna häva ur mig något om förbön också och slå honom i huvudet med Tiina Roosenbergs Queerfeministisk agenda. Jag blir frusterad och ledsen, liksom FÖR IHEEELVETE ÄLSKLING HUR SVÅRT SKA DET VARA ATT SUGA LITE KUK IBLAND? , fastän den definitionen bara är hans att sätta och knappast säger någonting om glidande skalor och var han befinner sig, känner eller är. Jag blir identitetspolitiskt rabiat och känner mig ensam som the only gay in the village i vår tvåsamhet, identifierar problem i skilda sexuella läggningar på basis av icke-monogami och icke-identifikation med varandra. Det är ofint och hemskt, jag skäms varje gång och grälen leder liksom aldrig fram till något mer än att jag tycker att det är tråkigt att han är straight och han tycker att det är tråkigt att jag känner så. Det är liksom inte samma sak som att kompromissa om disken.

Samma hätska propaganda och ifrågasättanden kör jag tack och lov inte med mina vänner. Däremot har jag konsekvent försökt att tala om mina relationer, män som kvinnor, på samma sätt fast det har tagit emot. Det finns ingen anledning till att det ska ta emot. Mina närmaste vänner har jag varit öppet icke-straight med sedan dag ett och vid det här laget har de även vant sig vid mina personliga definitioner av otrohet. Diskussionerna har aldrig handlat om kön eller relationsorganisering, utan bara hur jag verkar må i relationen. Ändå har det tagit emot varje gång jag velat nämna någonting utanför heteronormen. Den där känslan som kommer, av att vara en av dem och ändå inte. Att jag plötsligt, genom en mening eller ett pronomen inte riktigt blir som mina närmaste vänner. Att mitt relationsliv så lätt blir en comic releif av bisarra historier om exotiska fenomen. Det ligger hos mig, inte hos mina vänner, men det spelar ingen roll. Positionen jag försätts i är Den annorlunda och den gör ont.

Att främst ha straighta indievänner gör att man främst går på straighta indieklubbar, som redan skrivet. Niklas sammanfattade rätt väl varför jag i Colorskön förra månaden skrek ett ”jag HATAR att gå ut på klubb”. Kristoffer ställde den relevanta motfrågan ”men du är ju ute jämt?” och han har en poäng. Jag älskar att gå ut, jag älskar att dansa och jag älskar minst lika mycket att gå till något stammishak och träffa halva bekantskapskretsen och prata och hänga en hel kväll. Jag älskar det livet. Men på den tiden då jag inte gick ut av skäl som en danssugen röv eller umgås med vänner och prata bort halva natten var det en annan sak. Jag går nästan aldrig ut på straighta klubbar längre, efter traumatiseringar av alla kvällar bland fulla snubbar som juckar mot en, tjatar om att man ska hångla, brudar med stilettklackar som trampar en på fötterna med vilje för att man inte ska konkurrera om utrymmet och hipstermän som står i baren och ger en blicken som säger att de vet att man vill ligga med dem som är så subtil att man knappast kan gå fram och påtala att blicken har fel.

Heteroställen består av Män och Kvinnor och heterosexuella och jag känner mig inte bekväm i någon av benämningarna eller positionerna, till skillnad från de som jag oftast går ut med. Den känslan av utanförskap ger en andra glasögon, där varje snubbe plötsligt blir ointressant när man ser den rätta tjejen. Hon som ger en kåtpirr och stirrblick och hon som nästa sekund hånglar med en helt ointressant ekonomstudent som förmodligen knappt vet var klittan sitter, men vinner över mig enbart på basis av hans kön. Det är sånt som får mig att vilja slå alla antifeministbitterballar, som påtalar kvinnors sexuella makt, djävulskt hårt i ansiktet (eller annorstädes) för oavsett hur osympatiska och tråkiga de är har de fortfarande större chans på hetero-hotstuff-brudar än vad jag har. De där glasögonen ger en fadd smak i munnen av att inte höra till bland kvinnor och män och plötsligt är ens kompis borta med ragget som hon hittade i kön och man står ensam och det kommer fram någon kille som pratar tråkigt, är tråkig och inte särskilt attraktiv, men är i alla fall något annat än att stå ensam och sedan åka hem till ännu en natt av Time After Time och knäckebröd framför datan. Om det går emot ens sexuella läggning att ligga med folk man inte är attraherad av har jag dessvärre gjort det väldigt många gånger. Det var okej, jag sov inte ensam, jag hade något att prata om nästa gång jag träffade vännerna. Men det var bannemej inte den magi, pirr och lust som det varit sedan jag slutat gå på straighta ställen och vara någons första bästa som i sin tur var min första bästa bara för att det så lätt kan fungera så på en heteroklubb i raggningssvängen. Vi gav varandra lite bekräftelse, gott så, men det var också allt.

På Pride var känslan något slags innanförskap. Jag reconnectade med hon som satt muntorr och skickade ett mail till sin mamma om att tjejen som hon träffat och blivit vän med i själva verket var hennes flickvän. Jag kände återigen igen alla situationer som jag försökt skydda mig själv från, genom att tala om glidande skalor. Jag tycker fortfarande att det är viktigt, att heteronormen borde vara en diskussion som förs där det handlar om alla människor och hur man påverkas av normerna. Pride ska inkludera andra, men alla kan ändå inte sätta sig in i det innanförskap som man kan känna där. Min marginaliseringsklagan kändes plötsligt futtig när jag insåg vilken bekväm position som jag samtidigt har. Jag passerar lätt som både hetero, kvinna och monogam och hur mycket jag än vill sätta upp en lapp om lesbiska älskarinnor på Ica och fronta med Pridearmband framför släkten för att HELA VÄRLDEN BANNEMEJ SKA FATTA är det samtidigt en lyx att ha en position där jag oerhört lätt kan glida in i normen.  Det går att definiera mig utifrån normen och jag behöver inte slåss varje dag. Det finns så oerhört många som inte upplever den lyxen. Som ständigt kommer ut, som ett neverending arbete, som upplever sociala stigman och utanförskap i så oerhört mycket högre grad än vad jag gör. Jämfört med deras situation kan Ove, 52, gott få smygböga bäst han vill utan att jag behöver queerrädda honom för heteronormen påverkar dem på ett oerhört påtagligt och plågsamt sätt. Då talar vi fortfarande bara om Sverige och en liten del av samhället. Det finns enormt mycket behov av att synas och höras. Det behövs slutna rum, identifikation och innanförskap för att orka leva utanför normen resten av året. Det behövs sammanhang där man slipper vara accepterad och tolererad, utan faktiskt får vara förbannat normal. Jag hade helt glömt bort vikten av det.

Och angående det där med att leva i heterosammanhang slog det mig kvällen efter, när Sara drog med oss på hiphopklubb och jag och Gustav stod och dansade som galningar, att det alltid finns någon identifikation som skarvar i ens relationer. Hade jag varit i en relation med någon icke-straight men som hatade att dansa eller tyckte att Black Eyed Peas gjort årets bästa skiva hade jag troligen ifrågasatt det på samma sätt. Hade jag haft en relation med någon som inte visste vad Twitter var eller ansåg att bloggosfären var samma sak som ett gäng tonårsbrudar med stora garderober hade jag känt mig utanför och icke-identifierad i det. Hade jag umgåtts i ett gäng där politik var samma sak som att rösta var fjärde år och diskussion betydde att enbart prata nagellack med varandra hade jag känt mig frustrerande utanför och hade jag vänner som var nykterister hade jag känt mig som en exotisk comic relief när jag berättade om senaste utekvällen.

Det är inte jämförbart med något så personligt som relationer och sexuell läggning, men samtidigt var det minst lika viktigt för mig att på Pride bli påmind om att det knappast är sådant som håller mig samman med människorna jag älskar, men att de likväl är de mest älskade i mitt liv. Vi varken tolererar eller accepterar varandra, vi har fantastiska utbyten av varandra, även där våra intressen och läggningar skiljer oss åt. Mina eskapader är inte detsamma som min biologväns nördiga intresse för insekters sexualliv, men de behandlas på samma sätt och det med kärlek, varken mer eller mindre. Det är rätt skönt det med.

Pride 2010 – porr, erotik och lite mer porr

Att jag aldrig varit på Pride förr är egentligen inte så förvånande. Som gymnasietjej var jag fortfarande relativt ointresserad av seminarier och diskussion och eftersom Pridemusiken till största delen bestod av förhatlig schlager, kommersialism och eurotechno drog jag till Emmaboda och Hultsfred och heterohånglade istället (se där, en bisexuell vinst i att kunna välja). De tjejer jag träffade den tiden träffade jag via Skunk och mötte oftast afk på just sådana festivaler. Det fanns inte riktigt något Pridebehov. Senare har jag ständigt jobbat, varit i Östersund eller åkt på Urkult (ja, jag hade mina hippieår och hippiepojkvän) istället. Dessutom har mitt sentida demonstrationshat gjort att jag känt noll sug efter att gå i någon parad, tvärtom. Det var varit ganska skönt att slippa.

Men i år blir det en hel vecka i Stockholm. Jag och Gustav kombinerar boende hos Julia med efterlängtade hotellnätter och ska göra Pride, trots att den planerade releasen för Skamlöst blev uppskjuten.Seminarier blir det också, bland annat relaterat till novellsamlingen.

Imorgon måndag klockan 16 tar jag och Gustav nästa steg till att bli 2000-talets Inge och Sten då vi allena ska sitta i samtal med Ulrika Larsson om erotik och erotisk litteratur. Samtalet tar avstamp i Skamlöst och tankarna kring queer erotik.

På tisdag klockan 14 sitter jag i ett panelsamtal om feministisk porr. Jag är ju rätt kritisk till begreppet och samtalet, som leds av Anna Fock, kommer bland annat att röra hur man definierar feministisk porr och personliga förhållningssätt till pornografi.

På torsdag klockan 17 har jag, i ett ögonblick då det bara kändes kul och inte alls nervöst, sagt ja till att läsa min novell från Skamlöst offentligt. Det blir lite s/m, ångest och olycklig kärlek.

Allt ovanstående sker någonstans på Pride House och däremellan lär vi vara ute och vimla, mingla och träffa folk. På söndagen drar vi vidare mot Jämtland, mina föräldrars sommarstuga, mygg, rofylldhet och betydligt mer heteronorm. Efter en vecka där vidare till nästa föräldrapar i Sundsvall. Göteborg anländer jag åter till i mitten av augusti.

Sexbrott som flyttar gränser

Sommarens kvällstidningsrapportering har till stor del handlat om två män: Före detta polischef Göran Lindberg och tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Det må vara på grund av skilda grader av anklagelser, men anklagelserna mot dem båda har också bestått av flytande gränser kring sex och brott. Diskussionerna har inte bara handlat om eventuella sexköp och våldtäkt mot barn, utan även sexchattar, yngre hustru, väskinnehåll och BDSM.

Tidigare i år (GP 28 april) skrev jag, på denna sida, om medias funktion som en ny skampåle. Genom att diskutera offentliga personers privata förehavanden skapas och reproduceras sexuella normer. Kvällstidningar, krönikörer och bloggare både legitimerar och stigmatiserar privata angelägenheter. I fallen Tiger Woods och Jonas Bergström gällde det aktuella ”brottet” otrohet. Här fanns inget juridiskt incitament och ingen rättslig åtgärd, varför medias uthängning och diskussionerna kring deras etik blev det enda reglerande och dömande kring deras handlingar.

Så är inte fallen Lindberg och Littorin. Gällande Lindberg finns ett åtal och en brottsrubricering. Rättegången har pågått de senaste veckorna och dom väntas i slutet av juli. I Littorins ärende är det eventuella brottet förvisso preskriberat, ord står mot ord och Aftonbladets källa kan uppfattas som vag och otillräcklig. Likväl rör sig anklagelsen om ett brott mot sexköpslagen.

Problemet är att när brott rörande sex når media, i synnerhet kvällspress, grumlas och förskjuts gränserna. Dagen efter att anklagelserna mot Littorin offentliggjorts konstaterade Aftonbladet på rubrikplats att Sven Otto Littorin sexchattat med okända kvinnor. Samma dag skrev Annette Kullenberg i Expressen om hur Sven Otto Littorin tagit ut skilsmässa och inlett en relation med en yngre kvinna. Artiklar kring Göran Lindbergs våldtäktsåtal har till större delen handlat om innehåll i hans väska och BDSM-böjelser. I flera texter omnämns detaljer ur övergreppen som ”bisarra”. Lindberg har försvarat sig med att de hade ”vanligt sex”. Faktumet att Lindberg varit känd som jämställdhetsdebattör och föreläsare inom ämnet gör sitt till, inte bara gällande våldtäktsåtalet. Att en man som diskuterar jämställdhet samtidigt packar ner piskor i en väska, är något som många krönikörer förfasat sig över.

Det som varit en brottsrubricering kommer således att handla om så mycket mer än så. Böjelser, intressen, otrohet, sexchattande och yngre kvinnor blir en del av kvällspressens sexualmoraliska diskurs, där läsaren förväntas förfasas. Handlingar stigmatiseras, samtidigt som de icke-normaliseras i ett skimmer av snaskighet och chock.

Samtidigt finns en agenda, företrädesevis bland liberala debattörer och i bloggar, som går åt rakt motsatt håll. Littorin-fallet har blivit ett startskott för en ny våg av kritik mot sexköpslagen där anklagelsen ofta behäftats med det nedsättande begreppet ”moralism”. Samtidigt menar påfallande många att alla omständigheter kring Lindberg-målet, såsom vilka handlingar som utfördes och som kan ha en juridisk betydelse ifråga om brottsrubricering, är fullständigt ointressanta. Här används alltså, i synnerhet Littorin, som ett bevis på det moralistiska förtryck som begränsar individens fria vilja och aktörskap. Eventuella ifrågasättanden av vad som skett diskuteras i termer av ”moraliserande”.

Det handlar om två diametralt motsatta sexualmoraliska utgångspunkter. Det de har gemensamt är att de båda misslyckas med att hålla isär en juridisk och allmängiltig diskussion. Gränserna blir flytande i onödan och plötsligt måste de både försvaras och kritiseras. Resultatet blir en debatt kring sexualbrott där inga längre är offer eller förövare, skyldiga eller oskyldiga, utan snarare en diskussion om vad som är normalt och accepterat eller ej.

De som gärna slänger sig med begreppen ”moralism” och ”moraliserande” verkar omedvetna om att de åsikter de företräder också uttrycker en moral. En etisk diskurs där normalitet och juridiska interventioner i exempelvis sexköp ifrågasätts är också en form av moralism. Istället för att mötas i en diskussion om vad respektive etiska ståndpunkter och tankar kring sexualitet egentligen innebär hamnar dock den samtida debatten kring sexualitet och sexualbrott ständigt kring ett varsitt skrikande läger. De chockerade kvällstidningslöpsedlarna möter prostitutionsivrare och frågan är om någon blir klokare eller friare av det.

Text publicerad i GP Kultur 22/7

Det finns inget diplom för den som hittat klittan

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några “kvinnliga förebilder” som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som “socialkonstruktivism blir essentialism!” och “identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden”. Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren – om än kort och få en “hej älskling”-kram och signerad bok av Louise.

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

Susanne Dodillets disputation

Den enda baksidan av att ha fantastiska, nära vänner i en storstad där folk flyttar en gång i halvåret är att man var och varannan månad måste agera flytthjälp. Det är inte flyttandet i sig som är jobbigt, utan när det krockar med annat.

Om det inte vore så att en av mina vänner flyttar imorgon förmiddag skulle jag verkligen ha velat gå på Susanne Dodillets disputation. Här skriver Kajsa Ekis Ekman, inte helt oväntat mycket kritiskt, om avhandlingen.

Om man inte orkar läsa hela avhandlingen rekommenderar jag hennes abstracts och artikeln Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen från Kvinnovetenskaplig tidsskrift nr4/06. Med tanke på hur mycket tankar bara den artikeln väckte hos mig kring vad som anses vara den goda sexualiteten och hur folkhemstanken och en stark socialdemokrati har format vår syn på sex, tror jag att avhandlingen är hur läsvärd som helst.