Vadå sexualintrig?

Mordet på Elin Krantz är så outsägligt sorgligt. Det rör också upp en mängd känslor, inte minst hos alla oss som med jämna mellanrum tar kollektivtrafiken hem från krogen och går den sista vägen hem. Otrygghetskänslorna växer. Jag har tidigare skrivit om kollektivtrafikstrakasserier och kvinnors vardagsrädsla och som alltid när sådant här händer är det ännu mer trygghet som rubbas, mer rädsla i det offentliga rummet som piskas upp.

I Aftonbladet idag uttalar sig förre Rikskriminalchefen Tommy Lindström om att upprinnelsen till mordet varit en ”sexintrig”. Med detta avser han alltså att mannen gjort närmanden, kanske redan på krogen och på spårvagnen men blivit nekad. Han uttalar sig om att hon är blond och söt och ”kanske var de lite berusade också”. Det kan tyckas futtigt att halva Twitter idag hakat upp sig på den formuleringen och i synnerhet begreppet ”sexintrig”. Men det är befogat.

Sexintrig är något som jag blivit utsatt för var och varannan spårvagntur, bussresa och inte minst varenda gång jag varit på krogen. Det har sällan känts särskilt intrigerande, snarare har det handlat om att försöka avspisa någon som är påträngande samtidigt som man försöker hålla lugnet för Gud bevare om man brusar upp eller ställer till med en scen och någon blir arg. Man ska vara lugn och vänlig och alltså sitter man och låtsas inte höra och se åt ett andra håll även sjunde gången som killen på spårvagnen försöker tilltala en. Alltså stirrar man ner i golvet när man dansar för dansar man lite för utlevande och håller blicken öppen finns risken att den möter någons eller fleras och då har man snart en cirkel av män omkring sig som inte vill släppa taget.

Jag har flera kvinnliga bekanta som har slutat att gå ut. För att de inte orkar längre. Orkar inte med påträngande inviter som aldrig tar slut, oavsett hur mycket man markerar. Orkar inte tafsningar på dansgolv. Orkar inte åka nattspårvagnen hem med fulla män som ska övertala om att följa med hem. Jag har full förståelse för det. Jag har i flera perioder älskat att gå ut, jag tycker fortfarande att en bra utekväll slår det mesta annat. Men den ständiga känslan av att behöva skydda sig och säga sina vänliga men bestämda nej tär på en. Det spelar ingen roll om jag och mina vänner har stått i en intern grupp och varit fullständigt tydliga med att vi vill vara ifred. De där männen som kommer fram och frågar man sitter där alldeles ensam är mer än en kliché. Det är egentligen bara på uttalat icke-straighta klubbar som jag helt och fullt kan klä mig och dansa som jag vill och känna mig fri.

Det handlar inte om en sexualintrig. Det bottnar i ständiga trakasserier mot kvinnor i det offentliga rummet. Inga trevliga närmanden och lyssnande efter signaler, utan män som tar sig rätten att tjata, tafsa, kommentera och göra intrång i personlig integritet gång på gång. Jag har pratat med många killkompisar som ställer sig helt oförstående till min utgångsavog. De har aldrig känt sig utsatta, de dansar härjigt och glatt i timtal och sätter sig sedan på spårvagnen hem och kanske somnar på vägen. Jag kan bli så sanslöst avundsjuk på deras oproblematiska förhållningssätt till utelivet.

Det är väldigt få trakasserier av det här slaget som slutar i mord och det är viktigt att komma ihåg. Men faktumet att det har gjort det lär knappast göra vare sig rädslan eller ångesten över att gå ut och vara allmänt trackningsvillebråd mindre. Det är då vi måste börja benämna saker vid deras rätta namn. Påflugna inviter, integritetskränkande och trakasserier är något som så gott som alla kvinnor upplever och krogvärlden och kollektivtrafiken är ställen där det konsekvent sker. Det är det som vi på allvar måste börja prata om.

Den ofarliga kvinnliga sexismen

På busshållsplatser och affischpelare runt om i stan hänger reklam för årets upplaga av Ladies Night. Ett citat ur en recension i Dagens Nyheter; ”vad kvinnor vill ha”, och bilder på de medverkande männen. Bara någon vecka tidigare har jag åkt tåg och lyssnat i flera timmar på två medelålders kvinnor som pratar om män.
– Ja, jag förstår inte varför kvinnor skiljer sig i den här åldern. Ska hålla på och jaga något annat.
– Nä, när man äntligen har lyckats uppfostra karln så att han blir som man vill är det väl ingen mening att gå, svarar den andra innan de båda utbrister i den sortens höhö-skratt som vanligtvis brukar känneteckna grabbgängs flåshumor. På Facebook skriver en bekant att han återigen har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”. Samma kväll sitter en rad kvinnliga skribenter och diskuterar öppet i Twitters offentliga forum vilken politisk tillhörighet som har de snyggaste männen.

Jag arbetade i ett flertal år på en kvinnligt dominerad arbetsplats. Vid något tillfälle pratade jag om arbetsklimatet med några av det fåtal manliga kollegor som jag hade. Vad de upplevt på jobbet var någonting som jag helt hade missat. De berättade om att varje dag få massutskick i internmailen, från någon av de kvinnliga kollegorna. Mailen innehöll vanligen skämt om mäns dåliga simultankapacitet, bristande förmågor inom diverse områden (gärna kvinnligt dominerade såsom hemarbete eller shopping) eller så var det helt enkelt pinup-bilder på avklädda, muskulösa män. Mina manliga kollegor fick också finna sig i att dagligen höra oss prata om andra män som kom in på arbetsplatsen. En besökare, kaffeautomatsreparatören, revisorn… alla skulle de rankas, poängsättas och fnissas över. Även i fikarummet dominerades samtalen av objektifierande av manliga kändisar alternativt klagomål över mäns värdelöshet. Mina manliga kollegor satt tysta.

Jag frågade dem om de aldrig funderat över att gå till chefen eller ta upp samtalsklimatet på något personalmöte. De svarade nej. ”Du fattar inte”, sa en av dem, ”sånt kan man inte göra som kille. Man ska liksom tåla det. Sexuella trakasserier av män, finns det ens?”.

När jag själv tog upp det med chefen någon månad senare svarade hon att arbetsplatsen hade ett ”rått, men hjärtlig” samtalsklimat. ”Passar det inte kan du ju alltid söka jobb i hamnen”, svarade hon, ”där är det definitivt värre.” Sedan var mötet slut.
Hamnen är en manligt dominerad arbetsplats. Det min chef gjorde var samma sak som samhället gör: Ställer den manliga sexismen mot den kvinnliga och betecknar den förstnämnda som värre. Som kille ska man tåla lite, som min kollega sa. Som kille ska man helst uppskatta att bli tafsad på, enligt en mansroll där män alltid är redo och villiga.

En annan variant av att prata bort den kvinnliga sexismen är att tala om någon slags hämnd. När jag reagerar över samtalet på Twitter svarar en man att ”efter alla år som vi män objektifierat er kvinnor är det väl inte mer än rätt”.

Jag är inte per definition emot objektifiering i alla lägen. Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier. Det kan inte stå rätt till när män håller tyst på en arbetsplats där de dagligen känner sig kränkta utifrån sitt kön eller där det inte är mer än rätt att kvinnor får höhöskratta och objektifiera. Ladies Night och rätten att tafsa är i varje fall inte min revolution.

Krönika publicerad i ETC 23/4

Länk it like it’s hot

Mellan IKEA-besök, romanskrivande och inflytt och utflytt av kombos i min andrahandstrea hinns det med lite annat skrivande också.

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Rädsla från ryggraden

På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.

Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.

Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.

Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.

Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.

Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.

Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.

Krönika publicerad i VK 2/12

Reflektioner kring kommentarer

Jag mår bra, jag är okej. På riktigt nu. Tack för alla kloka, varma kommentarer med både kramar, omtanke, ilska och reflektioner. Ni är helt amazing.
Jag svarar på lite av det som diskuterats i kommentarerna till förra inlägget såhär istället:

Jag tycker att det är intressant och lite underligt att så många kommenterar med ord om att jag är modig som vågar skriva om det som hände på spårvagnen, att jag är stark som lämnar ut det osv. Det värmer såklart, men för mig handlar det varken om mod eller att det lämnas ut någonting. Det hände en shitty grej, jag mådde dåligt av den dagen därpå, jag skriver om den. Varken mer eller mindre. Att inte skriva om det som hände eller diskutera det skulle innebära att det var privat.
Det här var inte privat. Det här handlade inte om mig. Det handlade om någonting som hände, jag var på fel plats vid fel tidpunkt, det påverkade mig men inte mer än så. Jag vägrar göra en sexuell kränkning till en privat issue att hymla med och inte riktigt vilja prata om. Det skulle vara att skuldbelägga mig själv om något. Det som hände hade ingenting med mig som människa att göra. Jag råkade bara befinna mig där och råka ut för det.
Precis som Niklas Hellgren så klokt skriver i sin kommentar: Men du måste försöka se det som en olyckshändelse som du inte kunde ha förutsett. Det ligger i olyckshändelsens natur att den är oförutsägbar, och därmed kan man heller inte gardera sig mot den.
Att jag skuldbelade mig själv för hur jag agerade och hur jag kände efteråt, samma natt och dagen därpå hör också till olyckans natur. Det är någonting i ens sårbarhet i ett sådant läge som får en att ifrågasätta sig själv och sin integritet, det är någonting med det skyddslösa som gör att skuldbeläggandet också riktas mot en själv. Intellektet och känslorna kolliderar. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde, det har vi alla gjort som råkat ut för sådana situationer och vi är så oerhört många. Jag hoppas och tror att de flesta av oss försonas med oss själva. Julia skriver: När kroppen utsätts för fysisk skada reagerar den med chock, den fördröjer reaktionen till senare. Detsamma kan gälla mentalt. Och det är väl precis just så som det är. Och som Isabelle skriver: men jag tror det är en inlärd reflex, att som tjej ska man be om ursäkt för sitt existerande snarare än att slå tillbaks. Jag tror, tyvärr, att det ligger någonting i det. Hur mycket man än försökt lära om när man blev äldre, ligger den där försiktigheten i ryggraden hos många av oss.
Gabriel skriver Det är hoppfullt, den styrkan och snabbheten du behandlar det här med, istället för att förtränga och gömma undan. Att du berättar om detta öppet utan skam. Du skriver att du hatar dig själv för att du inte efterlevde dina egna ideal, men det är en aktiv, reflekterande handling. Avgrundsvid skillnad mot att med skam förakta det man är.
Han har väldigt rätt i det. Det var aldrig ens en fråga om jag skulle skriva om det, det bara var så. Att sätta ord på skam är ett sätt att bearbeta den, man måste reflektera över den då.

Manu skriver om när han satt vid en tunnelbanestation och två naziskins kom fram och betedde sig hotfullt mot honom, utan att någon reagerade utan istället backade bakåt och tittade åt ett annat håll. Jag skulle verkligen inte jämföra det med kränkningen du fick uppleva, skriver han men jag vill ändå göra en jämförelse.
För jag tror att just andra människors brist på förmåga till ingripande gör någonting med oss, oavsett vilken form av kränkning man blir utsatt för. I en hotfull situation är man som ensam individ plötsligt oerhört medveten om sin egen sårbarhet och skyddslöshet. Oavsett vilken form av kränkning och situation det handlar om, tror jag att de många upplever just insikten om sin egen skyddslöshet som just det värsta. Att då märka att det skyddsnät man behöver, medmänniskorna omkring en som ska backa upp en i ens utsatta situation, sviker är också en kränkning. Det fuckar också upp ens tillit, i mitt fall mer än vad den ensamma förövaren lyckades med. De flesta har någon gång blivit utsatta för någon form av kränkning eller känt sig hotade. Likväl är det väldigt få som ingriper och vågar säga ifrån. Brist på tillit föder brist på tillit och allting blir bara en fördjävla spiral av räddhågset sköta-sig-själv-tänk.
Strax innan jag gick på spårvagnen hade jag gått fram till en ensam, gråtande tonårstjej som stod vid Vasaplatsen i fylleyran. Bara frågat henne om hon behövde hjälp och om hon ville att jag ringde någon. Därför kändes det extra förjävligt när bara en människa backade upp mig på spårvagnen en stund senare och det kändes förjävligt att se att ingen annan verkade vara intresserad av att ens höra efter om hon var okej.

Till sist: Nej, jag anser definitivt inte heller att den här mannens beteende kan ”försvaras” med alkohol, som exempelvis den anonyma kommentatorn som kallar sig min mor har skrivit (eh ja alltså, det är min mamma som har kommenterat). Självfallet är det ingen förmildrande omständighet, lika lite som det är det i våldtäktsfall (i förövarens fall, för den som blivit utsatt är det ju däremot snarare en fördömande omständighet). Men det är svårt att inte se alkoholens roll när man vandrat via Avenyn genom Vasastan och mötts av gråtande tonårstjejer, brölande gäng, slagsmål och polisens pikébussar. Det var inte en festkväll, med halvnyktra ögon var det ett fullständigt slagfält.
Jag vet att det jag skriver i mångt och mycket är alkoholromantiserande. Etiketten fylla är en av mina allra mest frekvent använda. Det betyder inte att jag inte ser problem med alkohol och romantiserandet av dito. Fuck no. Alkoholen får oss att släppa spärrarna och lösgöra kontrollen. Det är ju därför det är så roligt att dricka (och för att det är socialt, trevligt blabla, det här är inget debattinlägg om alkohol, jag försöker hålla mig kort). Men det är ju också därför den i många fall blir så förödande.
Det handlade inte om att han hade druckit, det är klart att det var ett maktutövande från hans sida och handlar om helt andra saker än att han var för full. Men jag tror likväl att han kanske haft den där spärren kvar, den som hindrade honom från att faktiskt göra någonting, om han hade varit nyktrare. Det botar inte sjukdomen, men jag hade gått symtomfri av spårvagnen.

Surfittor som du är de kåtaste hororna i sängen

Jag sätter mig på spårvagnen sen natt, lutar mig mot fönsterrutan, sitter längst in på sätet och är lite småtrött och lyssnande till fyllesnack och skrik på sena nattvagnen vid halv fyratiden på morgonen.
Han raglar omkring i min vagn, i min ålder, kanske något år äldre. Random, vanlig kille som druckit lite för mycket och vinglar omkring i svängarna. Vi är några som ler lite trött mot honom, i tyst samförstånd över killen som druckit för mycket och skämmer ut sig själv på spårvagnen.
Så stannar han vid mig.
- Va fan sitter du här alldeles ensam för då? Fåru inte knulla inatt eller?
Jag stelnar till, börjar stirra ut genom rutan.
Han sätter sig bredvid mig, hans överkropps tyngd lutad över min som trycks längre in mot rutan.
- Fan, vilken jävla surfitta du var då.
Jag svarar inte. Ignorans är bästa metoden, som man fick lära sig i mobbningsskolan. Han trycker sig närmare mig, flåsar spritandedräkt i mitt ansikte, försöker kyssa mig, jag protesterar med hela ansiktet och viker undan. Han tar fast i mig och håller om mig i ett hårt grepp.
- Men du vet väl att det är surfittor som du som är de kåtaste hororna i sängen, säger han högt samtidigt som han trycker sin ena hand mot mitt bröst klätt med jacka men ändå helt plötsligt så blottat.
- Sluta, säger jag och trycker bort hans armar, försöker få bort kroppen ifrån mig. Jag märker hur den överfulla spårvagnen har märkt. Jag ser hur de vänder sina blickar mot oss, hur de ser med lika delar fascination och medlidande på mig. Jag vet inte om det är han eller deras ögon som är jobbigast längre.
- Äh, vafan äru lebb eller? Äre det som är felet?, säger han och stryker mig över låret.
- Nej, men sluta, säger jag med alldeles för tunn röst.
Fortfarande ingen som reagerar.
Hans hand, jag kan inte stoppa den och han kör in den mellan mina lår klädda med strumpbyxor, men också så blottade just nu, kör upp handen mot min fitta och håller.
- Fy fan jag troru är en härlig liten hora i sängen.
Först då reagerar någon. Han på sätet strax bredvid mig reser sig äntligen upp och säger att du, lämna henne ifred nu och antastande killen lyder med lite protesterande fyllegurglande ur sin mun.
Jag ler mot han som reagerat, som för att visa att det inte är någon fara och att jag är okej.

Jag är okej hela gångvägen hem till mig, jag är okej när jag låser upp ytterdörren, jag är okej när jag sätter mig på sängkanten. Sedan börjar jag må illa. Skaka. Gråta. Helt plötsligt är ingenting okej och jag känner mig rädd och otrygg, äcklas plötsligt av min kropp och mig själv. Samtidigt som jag gång på gång försöker övertyga mig själv om att det där väl inte var så farligt, skärp dig nu. Bara lite vanlig fylleantastning, sånt som händer. Han och det som hände är väl inte värd den här reaktionen.
Tillslut smsar jag runt till lite livlinor och hoppas att någon ska höra mobiltelefonen. Efter att frugan ringt upp och jag hört hennes trygga röst kan jag börja andas igen. Sedan somnar jag in, vaknar upp till sms från LSM som skriver att jag ska ägna dagen åt ta hand om mig själv.

Det gör jag också. Jag umgås med tryggaste människorna hela dagen och mår bra, tänker på annat och pratar och skrattar. När jag väl tänker på det känner jag mig mest arg. Ingen jävla analys, inga ord om strukturer och patriarkat, ingen fin genusmodell idag för jag känner bara exakt såhär:
Jag hatar dig, du jävla idiotman, som utan rättigheter kränkte mig och min kropp i ett offentligt rum där jag trodde att jag kunde få vara skyddad. Jag hatar dig så jävla mycket för att du sabbade slutet på en fantastisk helg, för att du fick mig att gråta, må illa och må dåligt. Jag hatar dig för att du tog dig rätten att ta på min kropp, fast jag bad dig låta bli och jag hatar att du inte fattade ett skit om gränser eller sket fullständigt i dem. Jag hatar att du gick vidare i natten, hade kul och somnade in, medan jag mådde dåligt i flera timmar och var tvungen att överhuvudtaget tänka på det som hänt.

Jag hatar alla er på spårvagnen, era fega, jävla idioter. Jag är inte för en civilkuragelag, jag förstår att man inte vågar ingripa i somliga öppna brott som begås. Jag försvarar det inte, men jag kan fatta att man tvekar att gå emellan ett slagsmål mellan fullvuxna män. Men när en ensam tjej helt uppenbart blir utsatt för en sexuell kränkning och en obehaglig situation mitt på en öppen spårvagn då sätter man sig för fan inte och glor och viskar. Man reagerar!
Det var en ensam kille och det krävdes inte mer än en skarp tillsägelse. Tack och lov kom den tillslut, men varför reagerade bara en enda människa i en hel jävla vagn och hur kändes det att vara ni andra då? Kände ni er lättade att någon annan löste situationen så att ni slapp? Så att ni slapp sitta där med era grumliga samveten och undra om ni kanske borde, men nä det behöver ni nog inte. För det är ju alltid någon annan som säger till. Någon annan kommer säkert att hjälpa den där ensamma tjejen. Jag hatar er för att era vakande blickar över det som hände var fanimej värre än det som faktiskt skedde.

(Insert gråtpaus här.)

Jag hatar såklart mig själv. Jag hatar att jag tog illa vid mig, att jag nu gråter igen och att jag är så jävla känslig att jag tyckte att det var jobbigt. Jag hatar att jag låter honom få min tankekraft och energi och att jag inte bara got over it och rycker på axlarna när värre saker ju hänt och det var väl inte så farligt. Jag hatar mig själv för att jag överhuvudtaget tyckte att det var jobbigt.
Jag hatar mig själv för att jag känner så, för att jag inte tillåter mig själv att känna att jag blev kränkt och utsatt för någonting som var jobbigt och faktiskt har rätt att känna att det var jobbigt.
Jag hatar mest av allt mig själv för att jag inte efterlevde mina egna ideal och tankar om mig själv. Att jag inte klarade av att vara den starka kvinnan, som säger ett högt och tydligt nej. Att jag inte gjorde allt som man fått lära sig i feministiskt självförsvar om att säga höga, tydliga nej och nu tar du mig på fittan och det är inte okej. Högt, tydligt och säkert ska man hävda sig själv mot den antastande mannen. Där satt jag och var mest förvirrad och chockad och vågade inte mer än några försiktiga ”nej sluta”. Jag hatar mig själv för att jag inte var starkare än så.

Jag hatar alkoholen, som gör att folkvett försvinner och människor skiter i gränser. Att idioter blir ännu mer idioter och att det går ut över andra i berusningen.

Jag hatar att jag förlorat nattspårvagnen som en skyddad zon. Spårvagnarna, som jag aldrig någonsin känt mig hotad eller rädd på, som jag åkt med närsomhelst på dygnet och vartsomhelst utan att känna mig hotad. Jag vet att man inte ska gå hem själv från krogen, men jag har alltid kunnat ha nattspårvagnen som trygghet. Jag går ut tre gånger i veckan i snitt, jag åker nästan alltid hem själv och jag hatar att jag inte ska kunna göra det. Är det meningen att jag ska betala dyr taxi till mig själv, alltid ha manligt sällskap med mig eller stanna hemma? Fuck NO.

Slutligen hatar jag alla er som tycker att jag tjatar om ojämlikhet och genus. Jag hatar er som menar att samhället ju faktiskt är nästan jämställt nu och det är bara en viss sorts män som begår övergrepp. Jag vill sätta er alla i ett offentligt rum som ni tror att ni är skyddade i, trycka min hand hårt mot era könsorgan och kalla er kåta små horor.

Skicka dina använda kalsonger till mig!

- Den hjärnan skulle man vilja bo i, brukar min pappa säga om människor som gör inspirerande, konstiga eller bara tokroliga saker. Att bara få bo i den skallen och se hur det funkar, hur trådarna connectas och blir absurda idéer som framställs. Vara med i hela processen.
Jag kommer på mig själv att säga just det när jag är inne på Fulheten-Nannas blogg Fem bilder.

Bäst av allt är nätdejtande Tindra. Jag skrattar högt och galet ensam framför datorn. Tindra har även en egen blogg. Jag älskar Tindra.
Och har man själv varit nere i spraydateträsket roas man ju kanske lite extra av alla svar som Tindra får. Man vet ju hur det är liksom. Jag var i och för sig inte nere i träsket särskilt länge och numera är det mest en rolig period att prata om med mina vänner, som spraydate-hängde under samma period, men jag tror aldrig jag pratat med så många människor som hade varit totalt ointressanta irl bara för att de framstod som fantastiska i jämförelse med alla andra där. Jag hittade väl någon av värde, men i största allmänhet grep man efter halmstrån. Samtidigt spraydatande med kompisar ger i och för sig i efterhand minst lika många roliga minnen som krogbesök tenderar att generera i, men gud vad energi det tog. Och gud vad många konstiga mail man fick.

Mina konstigaste erbjudanden topp 3:
1. Mannen som gång på gång mailade och ville bjuda mig på Finlandskryssning. Blev tjurig och började gapa åt mig efter ett par mail när jag inte nappat på hans erbjudande och inte svarat. Du är så vacker, jag har pengar vi kan ha så roligt ihop är jag inte man nog för dig?
2. Mannen som ville vara min slav i en vecka, 24/7. (Med tanke på mitt hat mot hushållsarbete var detta ett erbjudande som faktiskt övervägdes.)
3. Mannen som beskrev sig själv som en 35-årig, charmig och snygg flygkapten som undrade om jag ville vara hans hotellälskarinna de gånger han mellanlandade i Göteborg.
(Övervägde även detta, jag älskar ju frukostbuffé)

Det är ju lite trist sådana gånger, att man betraktar mailen och dess upphovsmän med misstänksamhet och inte svarar. Jag menar; om jag sammanfattar ett och ett halvt års singelliv blir det ju bara det vanliga singelshit av uppbrott, dejtande, onenightstands, brustet hjärta, försök till förhållande, uppbrott, trassliga relationer, ditchande, hjärtekrossande och så vidare. Visst drama, men föga originellt drama. Fan vad gött det hade varit att mitt i den sammanfattningen kunna klämma in ja och sen blev jag bjuden på Finlandskryssning, provade på livet som slavägarinna och agerade hotellälskarinna ett tag också.

En annan sak med nätdejtingvärlden är ju som vanligt alla snuskmail som man får (alltså ja, slavmailet får väl också gå under den rubriken, det var inte direkt så att jag inte fattade att han förmodligen ville vara min slav på fler sätt än att han erbjöd sig att diska mitt diskberg). Och okej de vanliga kukenifittan och porrnovellsmailen. Men alla andra.
Nej, jag vill inte sälja mina smutsiga underkläder till dig. Nej, jag vill inte skicka iväg något par av mina skor till dig. Nej, jag vill inte stänga in dig i en plastsäck och vänta tills du nästan inte andas längre innan jag öppnar. Nej, jag vill inte leka katolsk skolflicka med din sambo medan du filmar oss. Nej, jag vill inte bli straffad för min synder av en femtioårig man. Nej, jag vill inte kissa på dig. Nej, jag vill inte knulla med dig och kalla dig pappa.
Och så vidare och så vidare.
Ett ännu mer intressant projekt än Tindra vore ju att starta en kvinnlig, anonym spraydateanvändare som började tracka män med sådana mail. Jag säger inte att inte kvinnor skickar sexmail, sexchattar och så vidare för det gör vi. Men just det där randomtrackandet av människor som inte verkar ha något intresse alls av att leka katolsk skolflicka eller skicka använda trosor känns som en helt manlig domän. Att männen tar sig så fucking mycket bisarr frihet i internetvärlden och att man som kvinna vant sig vid att gång på gång klicka bort de där porrmailen. På samma sätt som man gång på gång parerar tafsanden och dylikt.
Det vore sjukt intressant, men förmodligen föga etiskt, att starta en kvinnlig spraydateanvändare som sedan börjar tracka random seriösa män med mail om att skicka dina använda kalsonger till mig!
Jag vill veta hur det funkar om man vänder på det, om kvinnan blir den som trackar med konstiga sexmail. Är det fortfarande mannen som har kontrollen? Kommer jag bara få sjuka mängder sexmail tillbaka? Kan kvinnan någonsin bli den som randomtrackar sexuellt?

Subtiliteter

Den värsta sortens ofrivillig beröring är av den subtila sorten. När jag blir nypt i rumpan, fasthållen eller liknande är det enkelt att säga back off, vad håller du på med; antingen i ord eller i handling och kroppsspråk.
Men sedan finns det den där subtila beröringen. En hand som snuddar vid ditt lår på sätet bredvid, någon som står alldeles för nära med ett pekfinger nära din midja på en överfull spårvagn, en hand som stryker över din rygg när någon försöker tränga sig förbi i en trång krogmiljö eller någon som dansar bredvid och råkar komma åt dig med handen.
Den där sorten där man inte vet. Är det med mening eller inte? Är det hoppsan bara råkade-beröring, flirtande som är lätt att neka eller är det tafsande, en kränkning. Den subtila beröringen är den svåraste att veta hur man ska hantera, den som på ett sätt integritetskränker mest. Man lämnas med en obehagskänsla, men vet inte om man har befogenhet för den. För människor vistas på trånga ställen, kroppar stöter i varandra, man snuddar okända människor dagligen. Ändå är det något i just den beröringen som känns fel.

Jag var på konsert igår. Jag vill bara dansa med syster och ha skitskoj och det hade vi, om än vi var trötta och Svenska Akademien levererade inte lika mycket som vanligt eller så var det bara jag som var på dåligt humör. Skitsamma. Bredvid mig står Grabbarna grus-killarna (naturligtvis) och jag upphör aldrig att förundras över hur de lyckas befinna sig på varenda konsert. Från Belle and Sebastian till Svenska akademien. De är alltid där och fyllebrölar och tränger sig. En stund in i konserten känner jag en hand om min midja.
– Fan vad sexig du är när du dansar, viskar en av grabbarna grus.
– Tack du, säger jag, möter inte hans blick och tar resolut bort hans hand från mig innan jag flyttar mig lite längre bort. För det är ju så man gör när man känner sig utsatt. Det är jag som flyttar på mig, inte han.
En stund senare, återigen en arm på min rygg.
– Men du tjejen, hallå.
– Du jag är inte intresserad säger jag och knuffar bort hans arm. Flyttar mig några centimeter bort till.
Några låtar senare också känner jag det. En snuddning vid min rumpa. Helt klart en hand som råkar röra precis där, bara lite, men ändå så obehagligt och att han inte fattade mitt nej. En kort sekunds avvägande över subtiliteten. Man får inte protestera när beröringen är så kort och så snuddande, man får inte bli arg. Samtidigt en uppdämd ilska över alla gånger jag varit ute och känt mig kränkt och obehaglig till mods av alla ofrivilliga beröringar. Nä nu jävlar.
- Vad fan håller du på med?, skriker jag och överröstar självaste General knas, vänder mig om med den sortens svarta blick som jag får när allting bara är ilska och som ingen människa vill ha fäst på sig.
Så fort jag vänt mig om inser jag mitt misstag. Ögonen jag möter är inte grabbarna grus-killens, det är en helt annan snubbe som bara stod och dansade med sina vänner, råkade svänga med armen. I hans totalförskräckta blick förstår jag att min ilska var obefogad. Jag ler avväpnande och vänder mig återigen om. Han knackar på min axel.
- Alltså du. Du får verkligen inte tro att jag tafsade på dig, jag dansade och du vet, jag bara råkade svänga armen också hamnade handen där och shit, det var verkligen verkligen inte meningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Det är lugnt, ler jag, jag överreagerade, trodde du var någon annan.
- Jamen, alltså jag förstår att du blev sådär skitarg om det varit så att jag verkligen tafsade, men du får inte tro att det var så.
- Det tror jag inte längre, svarar jag.
Någon minut senare knackar han på min axel igen.
- Du, jag och mina kompisar ställer oss en bit bort nu istället. Det märks på dig att du fortfarande är besvärad. Jag vill inte att du ska känna dig illa till mods för att jag råkade ta på dig och så. Så vi ställer oss här borta istället, hoppas du får en trevlig kväll ändå.
Och jag bara ler. Av tacksamhet och förvåning över vilka fantastiska snubbar det finns. Men han var tvungen att flytta på sig för att jag var tvungen att flytta på mig för att en annan människa inte kunde ta ett uppenbart nej. Det där med subtiliteter och beröring blir bara svårare. Den här gången blev det jättefel och det har definitivt inte blivit lättare för mig att säga ifrån i framtiden.