Elin Grelsson

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

Jag läser Sigge Eklunds Varulvsvalsen och, bortsett från att det är den första roman av Sigge Eklund som jag på riktigt tycker om, slås jag av identifikationen som jag känner med alla inblandade. Jag blir förbannad på Rebecka, som missbrukar, jag blir frustrerad över de anhörigas maktlöshet, men jag känner också oerhört mycket med henne.
Det finns en scen i Varulvsvalsen, där identifikationen och medkännande med henne blir extra stark. Det är en scen på ett socialkontor där en, till synes, flathänt och medhårsstrykande socialsekreterare, helt plötsligt slår näven i bordet och börjar skrika åt Rebecka. Hon svarar med att gråta och tacka och huvudpersonen i boken inser då att det är exakt det där som hon söker och vill ha. Gränserna.

Jag har skrivit om det förut. Ens behov av gränser. Kanske är det något som förenar många missbrukare, oavsett om det är narkotika, sex, alkohol, mat eller vad som helst som man missbrukat? Det man behöver är att få gränserna och ilskan, snarare än medömkan och förståelse. Den medömkan och förståelse som man får är samtidigt ett godkännande inför sjukdomen. När man blir struken medhårs är det i all välmening från oroliga och maktlösa anhöriga, men det blir också ett sätt att inte skilja missbrukaren från sjukdomen. Att bekräfta för missbrukaren att sjukdomen är en del av missbrukarens identitet, som därmed gör det omöjligt för missbrukaren att göra sig fri från den.

När missbrukaren i Sigge Eklunds roman får gränserna satta för sig, hon får ilskan och ultimatum från andra, är det också då som sjukdomen skiljs från hennes riktiga jag. Jaget som försvunnit och kapitulerat under sjukdomens ockupationsmakt, men som finns därunder och skriker på hjälp.
Att sätta gränser är att höra det skriket.
Jag förstår de som stryker medhårs, som bara lyssnar, som ställer upp eller som helt enkelt bara tassar på tår och inte säger ett skit. Man tror att det är människan bakom sjukdomen som man sviker, grälar med och inte accepterar. När någon är helt uppslukad är det omöjligt att se vad som är människan och vad som är sjukdomen. Man gör det finaste och det som känns rätt för den som man älskar och man vill bara väl, man gör det man kan i maktlösheten och oron och likt förbannat blir det en björntjänst.

När jag läser Varulvsvalsen är det omöjligt att inte tänka på de som stod mig nära under de sena tonåren, när jag ockuperades av självskadebeteende och ätstörningar. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad jag utsatte dem för, framförallt kanske för att jag helt enkelt inte, till fullo, vill förstå vad jag utsatte dem för. Hur bär man den skuld man borde bära för andra människors år av oro och omhändertagande om en? Hur orkar man med faktumet att man utsatt människor för så mycket lidande, enbart på grund av att de älskade en även när man var sjuk? Det finns inga ord som täcker det som de gjorde under de åren. Ett tack räcker ingenstans och skulden är omöjlig att återgälda.

När jag läser Varulvsvalsen konfronteras jag, återigen, med tankarna på vad jag utsatte den som stod mig allra närmast för under de åren. Han som, under några års tid, såg den han älskade och levde med försvinna fullständigt, såväl fysiskt som andligt.
Han som visste att jag ljög när jag sa att jag hade ätit. Som visste varför jag stannade hemma från krogen och varför allt bröd i skafferiet var borta när han själv kom hem. Som gång på gång och varje timme var tvungen att förklara för hon med den tynande kroppen av skelett och blekhet att hon inte alls var fet. Han som såg mig springa iväg på gymmet även när jag hade halsfluss och feber. Han som en gång levt med en människa som var levande och som nu var fullständigt ointresserad av sig själv, honom eller omvärlden för allt hon brydde sig om var att gå ner i vikt.
Han fanns där. Hela tiden. Och lovade mig att jag inte var tjock, tog promenader med mig när vi hälsade på släktingar och jag var tvungen att äta mat som jag inte kunde räkna ut det exakta kaloriantalet i, försökte övertala mig att äta, oroade sig för mig, höll om mig under sömnlösa nätter, tjatade, tog hand om, pratade med, lyssnade efter kräkljud från toaletten, letade reda på olika telefonnummer till utbildad personal och självhjälpsgrupper och satte hela tiden mitt välmående framför sitt eget.

Men det jag tänker på, framförallt, när jag läser Varulvsvalsen är den dagen då han gjorde det avgörande. Det som, har jag förstått i efterhand, blev min räddning. Det som kom att bli vändpunkten.
Jag tror att jag vägde 49 kilo då, till mina 172 centimeter. Jag sa det som jag alltid sa. Att jag inte var sjuk, att jag inte behövde hjälp, att jag bara bantade lite och skulle sluta så fort jag gått ner tillräckligt i vikt och slutat känna mig tjock. Men hjälp behövde jag inte, vad fan, jag var ju skittjock, det syntes ju.
Det var då han slog ner näven i bordet och i ögonen någonting helt annat än den ömhet som han enbart visat tidigare. Kanske ilska, men mest av allt rakhet.
- Fine, sa han, svält ihjäl dig då. Men jag vägrar stanna kvar och se på när du gör det. Jag orkar inte med det, jag älskar dig för mycket, då går jag.
Det var då som det vände. Sedan började jag, långsamt med många återfall, bli frisk igen.

Och du som fanns där under de där åren. Jag har försökt tacka dig och jag har försökt förstå och pratat med dig om vad du gick igenom. Men jag tror aldrig att jag förklarat för dig vad, av allt du gjorde, som faktiskt betydde mest. Jag tror aldrig att jag berättat för dig att din näve i bordet blev min räddning. Jag tror inte att jag någonsin tackat dig för att du hade det oerhörda modet att sätta en sådan gräns gentemot någon som du älskade och bara ville väl mot.
Jag gör det nu istället, även om ett ord inte betyder någonting.
Tack.

Jag tänker en hel del idag på vad jag hade gjort om jag inte haft en blogg. När jag inte tänker på vad jag ska göra av mitt liv, vad jag ska dricka i helgen, hur många påtår jag och gymnasiebästisen kan få gratis på caféet eller när Jess slutligen ska kyssa Rory i Gilmore girls-repriserna på eftermiddagen (jag är fortfarande kär i Jess. Trodde jag kommit över min thing för farliga, intellektuella bad boys-poeter men inte).

När jag vräker ur mig svartsjuka, hjärtesorg eller som igår – bitter besvikelse och livskrisande är det så skönt. Att bara få ur sig det någonstans. Att göra någonting lite mer konstruktivt av det. Och få de där fina kommentarerna tillbaka. Jag undrar vad jag gjorde innan Facebook också. Fem minuter efter att jag uppdaterat min status till jävla skitliv fick jag ett mail från Erik om att skicka mjältbrand till hon som knipit doktorandtjänsten och ett men vad har hänt sötnos? från min gamla kollega.

Men allra mest bloggen. Bloggen måste varit bland det bästa och mest beroendeframkallande som hänt mig. Bloggen är det ultimata sättet att kombinera min narcissism och mitt enorma bekräftelsebehov med min litterära talang.
När jag bad Navid skriva förordet till min kommande bloggbok (oops, där slank det ur mig också) passade han på att tipsa om Sigge Eklunds artikel om neonarcissism i Bon. Point taken haha. Och bra artikel. Jag tror jag hade varit narcissist även utan bloggen. Den har bara gjort det lite roligare att vara det.

Och den där doktorandtjänsten och mitt livskrisande. Det är ju så. Jag sätter allt jag har till min begåvning. Jag har inget val och jag ger aldrig upp.
Jag har aldrig varit en särskilt söt tjej. När jag var liten var jag hopplöst ful till och med. Tjock och alldeles för lång och konstiga, fula kläder, överbett och stripigt hår. Numera är jag väl lite sådär okejsnygg. Men höfterna är fortfarande raka, midjan för bred, ögonen för små och näsan för stor för att jag någonsin ska bli vacker, sådär slående vacker ni vet.
Jag har heller aldrig varit särskilt charmig eller socialt kompetent. När jag var liten var jag bara svinblyg och rodnade konstant. När jag var tonåring var jag paniskt livrädd för människor och övertygad om att alla hatade mig. Numera är jag rätt bra på socialt kallprat, men är fortfarande varken charmig eller flirtig utan pendlar mellan att vara kaxig och självupptagen, jätteblyg och generad eller blasétyst och ointresserad av folk.

Jag är varken särskilt vacker eller charmig, har aldrig varit, men begåvad det har jag alltid varit. Alla lärare, släktingar och andra vuxna som från barnsben fram till nu bedyrat min begåvning. Som sagt att jag ska bli någonting stort, någonting större, som väntar på min framgång. Jag har alltid förlitat mig på den. Ett av mina starkaste minnen från hemstaden var när vi hade vårt slutsamtal med vår mentor dagen innan studenten. Vi hade festat i en av parkerna sedan tio på morgonen i gassande sol, jag hade druckit en hel Guntrum och var sådär fyllelyckligsnartstudent att det inte spelade någon roll att jag sänkte mig i religionskunskap. I slutsamtalet frågade min mentor mig vad jag tänkte om framtiden.
- Jag ska kanske bli svenskalärare som du, sa jag för det var väl då jag gick i självtvivel antar jag.
- Det får du inte, sa han, läraryrket är för losers som jag. Du ska bli större än så, lova mig det.

Jag har lovat och satt tilliten till min begåvning och mitt intellekt, jag brinner för mycket för att kunna låta bli att vilja göra alla de där sakerna och är det någonting jag tror på hos mig själv är det min begåvning. Snyggheten och charmen må det vara illa ställt med, men en Smart brud det är jag.
Så gjorde jag också denna gång. Eftersom jag lagt ner det där med kärlek hade jag förväntat mig att få doktorandtjänsten för lite rättvisa. Framför mig såg jag fyra år av mig själv som akademikernucka. Svettig och ful skulle jag sitta inne i mitt institutionsrum fyllt av papper, post-itlappar och lingvistikböcker där jag totalt skulle gå upp i forskningen och glömma allt annat, typ det där jävla hjärtat. Också skulle jag få fett med credd och bekräftelse för min forskning och det skulle inte spela någon roll att jag var fulsvettig och asocial för det får man vara som begåvad akademiker.
- Vad ska jag göra med mitt liv nu då?, sa jag till frugan igår, varken kärlek eller karriär längre. Hur ska jag gå vidare härifrån?

Jag vet faktiskt inte. Kanske börjar jag banta igen. Kanske skriver jag klart den där romanen. Kanske börjar jag gå i terapi och skaffar mig ett bättre förhållningssätt till mig själv och mina ambitioner. Kanske ligger jag runt eller stalkar Gael Garcia Bernal på hans besök under Göteborgs filmfestival tills han inte kan säga nej till mig längre. Kanske lär jag mig laga mat eller odlar nya kontakter. Kanske får jag den där tjänsten på kåren och blir Fröken Duktig med studier på 200 % studietakt, två extrajobb och engagemang igen. Det finns ju en hel del möjligheter. Jag klarar mig nog på något sätt i alla fall medan jag vässar mina armbågar. Jag brinner fortfarande för mycket för att låta bli och jag kommer nog aldrig att ge upp.

det är dagar då solen skiner in genom smutsiga fönster och väcker mig, livet som rusar i venerna och skrattar till i gamla sår. allting känns så mycket.

utvecklingssamtal och chefen säger; jag har fått positiva signaler om dig från de anställda, när jag sitter där med klumpen i magen och väntar på fetsmällen, jag har sett en ambitiös och serviceminded tjej, du är alltid positiv och glad.
jag hajar till: positiv och glad. jag är intelligent, jag är frän och cynisk, jag är begåvad, jag är svår. men positiv? och glad? och jag vet att jag gjorde rätt när jag sa nej till det där som skulle varit fantastiskt men också kunnat driva mig rakt in i en vägg och istället tog det här jobbet. hur mycket jag än klagar så är det en unnest att varje dag gå hem från jobbet och veta att man minst en gång under dagen skrattat så magen krampat.

på eftermiddagen fyller jag mitt skrivbord med echinagard, nässpray, hostmedicin och te. tungviktarmatchen elin vs förkylningen går in i ett slutskede. lyssnar på sigge eklund på radion och försöker komma underfund med varför det som alltid kryper i mig av irritation på honom. är det bara faktumet att han är en av de där totalt överskattade manliga författarna jag älskar att raljera över och vara kulturfeministaggro på? eller finns det en freudiansk projicering av mina egna kassa sidor på honom; det där med att totalt plocka sönder och dokumentera sin egen tillvaro och sitt jag oavbrutet. jag skulle nog inte erkänna det, men jag är ju grymt avundsjuk på tidslinjen i hans vardagsrum och mina årssammanfattningar, dagböcker, självutlämnande texter och alla lådor med kvitton, dikter, brev och allt däremellan är det jag kommer rädda när världen exploderar. det är egocentrismen som framkallar det där och det är något att skämmas för och jag skäms så jag gnäller över sigge eklund istället. kanske? och sen tänker jag att nu tänker jag ju för mycket igen och analyserar sönder igen också går jag ut, tar en apelsin och snackar lite skit med en kollega istället.

för övrigt var dagens mesta behållning marknadsundersökningen via telefon om snus. att sitta i tio minuter och försöka hålla sig för skratt och svara seriöst på frågor som har du någon gång avsiktligt eller oavsiktligt svalt en prilla?, vilken del av munnen lägger du in prillan i? med följdfråga vilken del av överläppen? och brukar du avsiktligt svälja saft från prillan? var fab.
mindre roligt var att konfronteras med mina nikotinvanor: hur stor del av dagen har du en prilla inne? eh minst 60-70 % iaf. lätt. brukar du snusa även när du är riktigt sjuk? jag försökte snusa när jag hade maginfluensa goddamnit. hur lång tid på morgonen tar det innan du lägger in dagens första prilla? jag är stolt om jag hinner slå upp ögonen och inte bara instinktivt sträcker mig efter dosan.
att de flesta av frågorna egentligen var nonsensfrågor för att komma till pudelns kärna d.v.s. vilken som var min högsta avslutade utbildning, hur mycket jag tjänade i månadslön och huruvida jag arbetade inom reklam, media, entrepenörskap eller som högre chef är en annan femma. ja jag är arbetarklass och snusar, fuck me I´m a kliché. men den göttaste snusperioden kommer alltid vara när jag satt på seminarier med doktorander i pennkjol, struken skjorta och uppsats framför mig och la in en fetprilla under läppen så att min handledare högt sa inför alla församlade elin! du är verkligen inte en sådan person man förväntar sig snusa! jag är i chock!.
och i sommar ska jag sluta. jag menar det.