Kaos eller trygghetsnarkomani?

När jag vaknar upp i Stockholm på lördagsmorgonen råder snöstorm ute och SMHI går ut med en klass 2-varning. Det är samma dag som jag ska åka tåg tillbaka till Göteborg. Jag förbereder mig med någon form av zentänkande om att jag inte har någon tid att passa och förr eller senare kommer jag fram. Jag hör till de mer lyckligt lottade som varken har små barn med mig eller ett möte att hinna fram till.

När vi stiger på tåget, en timme försenat från start, meddelas att vi redan nu kan välja att stanna i Stockholm och få pengarna tillbaka på biljetten. Alla är förberedda på en längre restid och diverse oförberedda stopp under vägen.

Vid elvatiden på kvällen var jag tillbaka i Göteborg. Jag skulle ha kommit vid 17-tiden. Det vore en lögn att påstå att jag behöll mitt zenhumör hela resan och att de där timmarna som vi stod stilla utan för Hallsberg inte kändes oändligt långa. Men det var ändå väntat. Vi hade en fantastisk personal ombord. Vänliga, informerande, hjälpsamma. De småpratade med trötta och hungriga barn, när maten i bistron hade tagit slut. De hjälpte äldre av med väskorna. De svarade tålmodigt på upprepade och irriterade frågor, trots att de hade lika lite information som oss stundtals. De bjöd på Internet, tipsade om Melodifestivalen i radion och i Falköping dukade de upp smörgåsar, mineralvatten, frukt och youghurt för alla i bistron.

Det gick ingen nöd på oss. Ändå hörde jag klagomålen omkring mig. Det mailades till lokaltidningen, det skulle skrivas insändare. Fikat var för dåligt, SJ var inkompetenta, personalen gav ingen information. Stundtals undrade jag om vi satt på samma tåg.

På samma vis har det fortsatt sedan jag slutligen kom hem. Kollektivtrafiken fungerar inte i storstäderna, tågen ställs in och tak rasar ihop. Vi klagar, vi diskuterar solidariserande med varandras snötäckta bekymmer, vi fryser och vi skriver arga insändare. Media hakar på och skriver spaltmeter om undantagstillstånd och väntande familjer fast på tågstationer.

Det är nu mer än en månad sedan jordbävningen på Haiti krävde mängder av människoliv, skapade oändlig förödelse och förstörde de få tillgångar och hus som en fattig befolkning hade. Nyhetsrapporteringarna därifrån har minskat betydligt sedan dess. Där rådde undantagstillstånd. De är fortfarande i behov av hjälp, men deras röster har tystnat till förmån för skräckreportage från tåg med trasiga toaletter och en polarkaka som tröst.

Jag värjer mig mot påståenden kring att inte få kritisera på den egna samhällssituationen, för att några andra har det värre. Jag menar inte att Sverige nöjt ska slå sig för bröstet och påpeka att vi lever i den bästa av världar. Men ibland behövs eftertanke. Försenade tåg och igensnöade vägar är varken kaos eller undantagstillstånd. Det är dåligt väder i ett trygghetsnarkomaniskt land.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/2

Tio timmar expojkvän

Jag har åkt tåg i tio timmar, med the big X från samma hemstad som jag, idag. Åker man tåg i tio timmar måste man umgås satan och man hinner prata om allt mellan himmel och jord. Jag och exet, som mest varit causal hej och hallå på fyllan under hösten, ägnade tio timmar åt att prata om allt det viktiga och oviktiga. Eftersom vi båda är politiskt inkorrekta retards, som skiter fullständigt i om folk hör oss prata och vad de tänker, blev det lite av allt möjligt men stunden vi pratade om Hegel var nog den enda korrekta och den var såklart den kortaste.

Vi hann avhandla både vilka maträtter vi åt under vår semesterresa till Grekland för hurmångaårsenvilljaginteveta och det året då jag struntade i att fira nyår med honom för att dra till en stuga ute i skogen och basta med ett gäng killar, varav jag hade en suspekt flirtig relation med en av dem. Vi pratade porr, kokain, snygga män och kvinnor och den där mansstereotypa fantasin kring att ha sex med ett tvillingpar. Vi hann lyssna igenom en jävla massa hiphopfiler på hans dator och spela upp några av dem för kupén.
Vi har höhö-skrattat (citat Gustav: du är ju the queen of höhö) åt idiotgrejer som när konduktören säger att vi har blivit tagna åt sidan pga tågbyte och vi flinar och säger simultant att vasahan? har vi blivit tagna från sidan? höhö (hej tjockisen från Superbad-humor).

Och precis när hela tåget börjat att hata oss och plitat ner minst tusen citat till tjuvlyssnat och fascinerats av oss och försökt förstå vilken sorts relation vi har när vi både pratar om att vi gjort slut och samtidigt verkar bundis och kompisretas med varandra, drar exet onelinern to die for. När jag tillslut blir tyst och han uppmanar mig att säga något.
- Men vad ska jag prata om då? Vad vill du ha för ämne? Fråga mig någonting?
- Tjaa, säger han och rycker på axlarna, vad drar du egentligen för behåstorlek nuförtiden?
Och jag viker mig av skratt och pensionärerna suckar och unga, söta, hånglande paret mittemot ser på oss och önskar väl att de aldrig blir som vi.

Pussy money falukorv

Inatt på tåget satt jag mittemot en överviktig man, påkliven i Sundsvall. Den där sortens vita, feta, medelålders man med tunt, vattenkammat hår och potatisnäsa som man lätt får på näthinnan när man tänker porrklubbsbesökare.
Någonstans mellan Hudiksvall och Gävle (Ständigt detta Gävle! Mitt hat mot Gävle är fanimej bottenlöst.) tar han fram en enkilos falukorv ur väskan, som han skalat av skinnet på i förväg.
Han drar ut den ur en påse och börjar äta på den. Utan kniv, utan någonting. Som man äter en banan ungefär. Ett kilo falukorv.
Jag kan inte sluta stirra på honom av samma anledning som man fortsätter stirra bort mot en trafikolycka, fast man absolut egentligen inte vill. Hela situationen är så osmaklig och absurd att ögonen väljer att fullständigt plåga sönder mig.
- GI-bantning, säger han tillslut.
- Mhm, säger jag.
Sen blundade jag jävligt hårt och somnade in med korvmannen framför mig och Lil’ Wayne i lurarna.

Tänk på det, fröken Grelsson, nästa gång du gnäller över att livet känns blasé och inte innehåller överraskningar. Igår vid den här tiden hade jag ingen aning om att jag ett dygn senare skulle ha sett en fet man från Sundsvall äta ett kilo rå falukorv till ljudet av Lil’ Waynes Pussy Money Weed.

För övrigt noteras: Jag lever så inte vinnarlivet just nu.

She walks the asphalt world

CD-skivan har jag fått från min morbror, han kom från London och sa att jag kanske var för liten, men kanske skulle förstå. Jag trycker fram spåret i bergsprängaren som pappa köpte för extrapris på Onoff.
- Vad är det här?
- Fan vad konstigt det låter.
Mina killkompisar som jag slutat hoppas att någon gång få hångla med sitter på 90 cm-sängens hemvirkade överkast och skakar på huvudet.
Jag lägger mina trettonåriga armar i kors över brösten som är så stora att jag måste skämmas över dem och alltid skydda dem från att bli tafsade på, suckar åt deras Metallica- och Judas Preist-tröjor och svarar;
– Äh, ni fattar ändå inte. Det kallas faktiskt indie, med den sortens eftertryck i rösten som jag fortfarande har när jag vill positionera mig som lite smartare än resten av mitt sällskap.
- Skit är det i alla fall, säger en av dem medan jag ställer mig framför spegelväggen och tar fram kajalpennan.
- Fan vad ni tjejer ska hålla på och kleta, jag tycker mest att det ser konstigt ut.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett flickrum som är alldeles för trångt, där taket är för lågt för att jag ska kunna andas och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som syresätter mitt trettonåriga blod. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Vi står i badrummet i hennes mammas lägenhet utanför stan. Hon sprayar håret med Proffs hårspray, tuperar noggrant med en fintandad kam och på badkarskanten sitter jag och halsar 7.0-cider som jag senare under kvällen kommer att kräkas upp över min svarta H&M-kjol som jag använder varje fredag.
Stereon har vi dragit in i badrummet, fastän hennes mamma protesterade. De grälade lite och sedan gick en tredje vän in med en kompromiss och nu ekar distade gitarrer i badrummets akustik. De pratar kodnamn och kvällskonserter, jag är tyst som vanligt. Ibland vågar jag se upp på hennes spegelbild framför handfatet, armbandens rasslanden mot falsettröst och när hon ser tillbaka stirrar jag ner i flaskhalsen och känner mig ertappad och blottad.
När hon flyttat sig lite för att byta låt till det där spåret ställer jag mig vid spegeln. Svart kajalpenna runt små blågrå ögon och jag hatar mitt mjuka, svenska hår som bara går sönder och alltid är platt fastän jag färgar, sprayar, tuperar precis som de andra.
- Men om du fick hångla med vem du ville därinne ikväll, vem skulle du välja då?, säger hon och står bredvid mig med doften som gör mig illamående av längtan. Säger hon, fastän hon vet att jag aldrig kommer att hångla med någon och jag stirrar ner i handfatet av hennes långa, svarta hårstrån och kajalsotiga fläckar. Jag är ertappad och blottad och tar upp en liten silverstjärna ur innerfacket på min necessär.
- Stjärna under ögat eller inte?
Hon så nära att håret nuddar vid min kind.
- Klart du ska ha stjärna.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett badrum där alltför mycket dold längtan bor, där jaget i andras ögon är för trångt för mig att rymmas i och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som jag kan fly till. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, inte ens hon och 7.0-cider kan röra mig ändå.

Jag sjunker ner i sätet med datorväskan bredvid mig. Tvådagarsbakfyllan tynger kroppen och ögonen målas svarta på en toalett innan tåget avgår. Lutar huvudet mot fönstret som blir duggregnat svart, ju längre ifrån avfärd som vi rör oss och svartmålade ögon sluts till framscrollat spår i mp3-spelaren. Somnar in till ljudet av järnvägsräls, distade gitarrer and that’s how it feels when the sex turns cruel och jag är på väg någon annanstans, fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Tågtråk

Vill någon köpa en tågbiljett den 16 augusti från Göteborg till Östersund? Jag förstår om man inte är så sugen på att åka till Östersund, men tåget stannar även i Stockholm och härliga Norrlandsstäder såsom Gävle, Sundsvall och Ånge.
Det är X2000 och första klass.
Jag skippar pennkjolen, åker upp på måndagen och får i gengäld mot den missade chansen att vara sjukt foxy affärskvinna med gratis internet i första klass istället en gratis konsert med Brother Ali och Atmosphere. Mad shit.

För övrigt måste jag peakat konsten att göra det passiva icke-valet när jag tog ut två dagars semester på torsdag och fredag för att åka på Pride, Storsjöyran, Köpenhamn eller Urkult. Sedan fick jag beslutsångest.
Således ska jag istället ligga kvar i min lägenhet under ett täcke och tänka på allt jag kunde gjort med två semesterdagar om jag inte haft sådan beslutsångest att jag struntade i att välja.
Jag tror inte ens att det är Guds vilja. Det är bara jag som inte har någon, eller alldeles för mycket av den.

Har man inte hört "Ockelbo nästa" klockan fyra på morgonen, kan man ändå aldrig förstå

Nerd life bulgur skriver om sånadär djävla nattåg till Norrland. Det är helt otroligt hur skönt det är så fort någon annan också skriver om dem. Som om man aldrig får nog av att bearbeta de där sittplatsresorna nattetid som man tagit. Jag och Storey hade i våras en nästintill neverending diskussion om alltifrån LAN-kids som drack Jolt Cola hela natten till den där hatklumpen mellan sätena som gör det omöjligt att lägga sig ner om man skulle få chansen.

Men som jag sa till Storey: Så fort man försöker dra någon av sina nattågsanekdoter kommer det alltid någon backpackeridiot och kontrar med när de åkt tåg i Indien/Laos/random exotiskt land för svennar att resa runt och finna sig själv i. Två dygn i 40 grader med höns och grisar i kupén och blabla. Så försöker man återigen kontra med att sitta och lyssna på koffeinstinna LAN-kids i nio timmar, fram till fem på morgonen. Men det spelar ingen roll. Hönsen spöar alltid LAN-kidsen. Men jag säger om nattåget som backpackerfolk brukar säga om sina kulturkrockar, yogaövningar på stranden och svampexperimenterande: Har man inte upplevt det, kan man ändå aldrig förstå.

Jag blev kvar (eller: Jesus walks with me)

Jag la som vanligt, vid beslutsångest, allting i något slags tärningsspelargamande, denna gång med SJ:s bokningssystem (om det inte är tärningsspelande så vet jag inte vad som är det). Sa till mig själv att om det fanns billiga biljetter att boka om till om någon månad skulle jag göra det. Sen kom den där ryggraden av tro in i bilden och jag tänkte på fullaste allvar;
- För i så fall är det Ödet och Guds vilja.
Som om Gud inte har nog med jobb än att sitta och besluta åt mig huruvida jag ska stanna i Göteborg och supa eller dra till Norrland.

Och sedan, på exakt det datum som jag ville åka, fanns det svinbilliga biljetter på X2000. Dagtåg. Första klass! Jag ombokade alltså fakirtåget genom Norrlandsnatten till första klass-biljetter med gratis internet och extra bekvämligheter hela vägen upp. Har redan nu högtflygande planer om att klä mig i kavaj, kritstrecksrandiga skjortan, pumps och gamla vapendragaren pennkjolen den dagen. Sitta och se busy ut med laptopen hela resan. Sedan kommer i och för sig hela affärskvinnelooken genomskådas gravt när folk märker att det enda jag gör i nio timmar är att facebooka och kolla youtube-klipp, men vafan.

Det konstigaste var att jag tackade Gud när jag ombokade. Ske din vilja, liksom. Jag kanske hade velat åka upp till Norrland nu, men nu gick Gud in här och beslutade annorlunda åt mig.
Som om det inte var SJ:s bokningssystem som bara hade en bra dag och jag valde ett gynnande datum. Hade biljetter varit svindyra och icke ombokningsbara hade ju allt däremot varit SJ:s fel.

För den som undrat om min tro är det bara att konstatera att det som finns kvar av min kristna ryggrad numera endast är den absolut lamaste och förmodligen den vanligaste formen av svennetro som man kan ha.
När saker, utan anledning, går bra är det tack vare Ödet och Gud.
När saker, utan anledning, går åt helvete är det på grund av SJ, Posten eller staten.

Sociala spärrar wtf

I höstas när jag åkte tåg satt det ett litet tjockisbarn bredvid mig. Fem år kanske, hans farmor satt mittemot. Han gjorde som barn gör; skrek och vägrade sitta stilla, ritade fula streck i en målarbok utan vidare talang och tryckte i sig hejdlösa mängder choklad. Jag satt tyst bredvid och la in en prilla. Då tittade han upp och stirrade mot mig.
- Farmor!, skrek han, är det inte farligt snusa? Visst får man inte snusa, det är dumt?
Farmorn log väl gulle-leende mot honom och mot mig, för visst är det fint med små kaxiga barn som skriver en på näsan.
- Ja, det stämmer, sa hon.
Tjockisbarnet tittade på mig igen.
- Vet du, det är jättefarligt att snusa. Man tappar alla sina tänder och sen dör man.
Jag log gulle-leende tillbaka mot honom.
- Jaså det säger du. Men vet du, det är minst lika farligt att äta mycket socker, man kan faktiskt dö av övervikt också. Och med tanke på hur mycket choklad du tryckt i dig den senaste halvtimmen skulle jag tro att du lär få diabetes typ 2 innan du nått puberteten.

Eller nej. Okej. Nu ljög jag. Det sa jag aldrig.

Men jag tog igen det den här tågresan. I Västerås klev det på en svettig högstadiekille med acne, mjukisbyxor och T-shirt med ett tryck av typen ”Suck this” och en pil ner mot skrevet.
Efter en stund ringde det i mobiltelefonen.
- Jag har min skiiitcoola T-shirt på mig, sa han på bred värmländska till kompisen i telefonluren, amen du VET, dänn tröjan liksom.
När han lagt på log jag mot honom.
- Vet du?, sa jag, det allra coolaste med din T-shirt är ju faktiskt faktumet att du bär den trots att det är så uppenbart att du aldrig ens varit i närheten av ett blowjob. Jag tycker det är grymt och härligt postironiskt att du bär en tröja med ett sånt tryck när hela din apparence skriker ut att mest revolutionerande som någonsin hänt ditt sexliv var när du upptäckte hur du kunde googla på porn lesbian twins på hemdatorn utan att morsan upptäckte det sen. Möjligen med undantag från den gången då du bytte hand under kvällsrunken framför skolkatalogen då. Verkligen ascoolt.

Eller nej. Fan. Nu ljög jag igen. Det där sa jag aldrig heller.

Gud, jag hatar verkligen grejen med sociala spärrar och hela det här konceptet kring att uppföra sig och vara ”trevlig”. Sjukt tråkigt.

Konsten att spela svår mot ett tåg

Nej, jag har inte lämnat byggnaden eller kastat in blogghandduken även om det hade varit en sweet, dramatisk sorti jag gjort i så fall i och med bloggbokens release. Men inte då. Ni köper boken, jag bloggar vidare, okej? Here we go.

Jag läser det här om tåg och börjar tänka på just det där öppna dörren-beteendet som alltid uppstår när man åker X2000. Framförallt X2000 mellan Stockholm och Göteborg, där det inkommande tåget ska gå tillbaka om några minuter och ska hinna snabbstädas först, hamnar man alltid i den där väntande situationen för att få gå på tåget.
Jag som varit SJ-hora sen mitt distansförhållande i gymnasiet har åkt en hel del mellan Götet och Stockholm, men slutar ändå aldrig fascineras av just det beteendet som uppstår i den väntande situationen då alla vill kliva på tåget. Det där ängsliga, rastlösa hos människor som står och väntar alldeles vid dörrarna. Som om man är rädd att är man inte snabb på tåget kommer det hinna åka iväg medan man fortfarande står på perrongen och snällköar med väskan i handen. Eller som om man tror att tåget kommer att bli försenat om inte just jag är den som är först på. Eller så kanske man bara fryser och vill gå in och sätta sig, vad vet jag.

Det är en organiserad form av rastlös väntan. Ingenting i likhet med mellanstadiets gruffande och brottande innan skolbussens dörrar öppnats, trots att man under ytan märker att samma sorts ängslan underliggande finns även i den skock vuxna människor som väntar utanför sin tågvagnsdörr. Som om man tror att man måste vara först på för att slippa vara den som går genom hela kupén där folk genast hivar upp väskor på sätet bredvid för att markera att de inte vill sitta bredvid en för att tillslut inse att man måste välja mellan att sitta bakåtvänd vid bordplats med tuffa gänget som kommer skrika och skräna hela resan eller svettgubben som snyter sig i samma gamla näsduk varannan minut. Trots att man har platsbiljett.
Den rastlösa väntan som pågår framför dörrarna på ett X2000-tåg är snäll och organiserad och det krävs att man står en bit ifrån för att märka att samma spel som pågick i knuffandet framför skolbussens dörrar pågår även här. Någon flyttar fram väskan några centimeter. En annan kommer på att det är smartare att ställa sig lite längre till vänster för att på så vis kunna smita in i ledet i samma stund som dörren öppnas. En tredje flyttar sina väntande barn längre fram och kommer naturligtvis att kunna hänvisa till dem för att få komma före i kön. Alla lika underliggande panikslagna, men på ytan reserverat väntande på att få komma på tåget.

Men ingen vågar pröva om dörren går att öppna. Alla står där och centimeterflyttar sina resväskor, stirrande på dörren med vad som verkar som ett inre mantra om att sesam, öppna dig. Med åtrå i blicken glor man på dörren, som om den kommer öppna sig själv bara genom ett idogt stirrande. Sedan är det alltid någon modig jävel som vågar gå fram och rycka lite i dörren. När den inte öppnas blir det pinsamt. Fruktansvärt pinsamt. Då gör nästan alltid den modige någon ursäktande manöver, som att rycka på axlarna eller svära lite över SJ. Sedan ställer sig den modige i det väntande, fårskocksgloende ledet igen. När nu någon ryckt i dörren, men gjort det för tidigt vågar ingen göra om samma sak. Man vill ju inte skämma ut sig på samma sätt som denne gjort. Istället sneglar man ängsligt mot dem som väntar vid andra dörrar. Kommer någon av dem att våga pröva kanske? Som om man försöker signalera till de andra fårskockarna att hallå där, nu har vi faktiskt redan en i vår grupp som gjort bort sig, kan ingen av er försöka? Man tittar på klockor och pratar om att hålla tiden och nickar kring hur få minuter det faktiskt är kvar innan tåget går. Det är som om alla börjar ge upp hoppet. Tänk om dörren aldrig öppnas. Tänk om vi inte kommer att få åka med.

Så händer det magiska. Någon någonstans på perrongen vågar ta det magiska steget och rycka i dörren igen. Den öppnas. Så går startskottet då alla pustar ut och sedan grabbar tag i sina väskor och barn och kassar och med ens inser både hon som skickat fram sina barn, han som ställde sig till vänster och fegsmygisen som kontinuerligt under väntetiden petat fram sin väska några centimeter åt gången att deras förarbete inte spelar någon roll. Nu är det bara strid på kniven och håll i hatten för att få komma på som hjälper. Allting naturligtvis under ytan av en reserverad, snäll och artig kö.

Jag brukar försöka undvika fårskocken. Min vana trogen att köra något slags spel på materiella ting eller vardagsfenomen gör jag samma game:ande på tåg. Jag vägrar beblanda mig med den tågtrånande massan av väntan och undercoverspel utan ställer mig helt sonika längst bak, gärna en bit ifrån och helst lutad mot någonting. Där står jag och ser allmänt ointresserad ut av resande i största allmänhet och det där tåget i synnerhet. Jag försöker ge sken av att jag liksom bara råkat hamna på den där perrongen med en biljett i ena handen och en resväska i andra, men kanske inte alls är speciellt sugen på att resa just idag. Jag sms:ar, knyter om skorna, röker eventuellt en cigg om jag är på det humöret. Ibland kastar jag en nonchalant och blaséartad blick mot tåget och den väntande skocken som säger tågjäveln minsann inte ska ta mig för givet, för jag är minsann inte alls intresserad av att resa, även om det kanske kan verka så vid en första anblick. Så lätt imponerar du inte på mig tåg 447 till Stockholm!
Eventuellt rör jag mig lite fram och tillbaka på perrongen också och kastar gärna en suktande blick mot något annat tåg några spår bort. Bara för att göra det klart för tåg 447 och den pinsamma skocken av väntande människor att jag minsann kanske inte alls tänker åka med. Jag kanske är betydligt mer sugen på att hoppa på Intercitytåget till Karlstad där borta. Bara så ni vet.
I samma sekund som dörrarna öppnas sker någonting i mig. Helt plötsligt slår paniken till. Min tidigare nonchalans och coolness är totalt bortblåst och istället förvandlas jag till den knuffande, hetsiga typen som i ren desperation inte skyr några medel för att få komma på tåget. Om det så innebär att jag tränger mig före gamla tanter eller råkar knuffa omkull ett litet barn med resväskan trycker jag mig in i tåget med pulsen i 180 och tänker skräckslagen att jag kanske inte kommer med, jag kanske hamnat på fel tåg, jag kanske inte får någon sittplats och tänk om jag måste sitta bredvid svettiga snorgubben hela vägen hjälp?
Så hittar jag min plats. Jag kontrollerar minst tio gånger att det är rätt. Sedan sätter jag mig ner och andas ut och tycker att jag gjort ett snyggt och diskret jobb när jag kom på tåget, för till skillnad från andra var jag inte så pinsamt desperat som dem. I själva verket var jag ju alltså värre.

Och det är när jag tänker igenom mitt eget X2000-beteende som jag ser mönstret och inser att det ju är exakt på samma sätt som jag jobbar i mina raggningsförsök, flirtar och relationer. Det extremt iskalla och ointresserade som i sista sekunden vänder och istället övergår i en missklädsam desperation.
Jag tror jag måste läsa om hela The Game snart, det känns som om Neil Strauss är något betydligt större på spåren (obs! notera ordvits relaterat till ämnesvalet för blogginlägget. jätteroligt. alla måste skratta!) än en raggningsguide för vilsna singelmän.

mänskligheten (eller; farväl till de jävla måsarna)

över drottningtorget med resväskans tyngd i vänstra armen, minns plötsligt det gnisslande, förstörda hjulet och varför jag tvekade över de sista tjocka böckerna som jag slutligen ändå la ner i packningen. nattåget avgår nitton noll noll och jag lämnar staden där måsarna skrattar sig hesa när de talar om dig och mig som en slinga som fastnat i huvudet precis som somliga människor gör ibland.

det finns mycket man inte vill erkänna och att bära styrkan ovanpå bröstkorgen, som en liten pin fäst i jackan jämte stoltheten är nödvändigt för sådana som jag. vi som bara vägrar falla. det är därför jag röker en cigg och lyssnar på gangstarap, flirtar med fylleögon och raljerar över tillkortakommanden med vänner, skrattar och självdistanserar istället. play on playa, enklare än så blir det inte.
men svårare än så är det i ensamma skallen. svårare än så på nattåget med sömngrus i ögonen, sittande tolv timmar igen med exakt samma självrannsakan som förra gången. folk säger är du dum i huvet, lägg till ett par hundra och ta en liggvagn åtminstone men efter alla gånger jag åkt nattåget i sittande position bland gävlefyllon, mobilpratande tonårsbrudar och folk med för hög volym i mp3-spelaren har jag någonstans börjat romantisera det. jag säger inte alltid, jag säger inte att jag inte tror på lysrörsbelysning och gävlemålsdialekt gapande i örat i en obekväm intercitystol som en effektiv tortyrmetod för guantanamobasen att anamma, men det finns något lite skönt med att veta att de här tolv timmarna kommer vara sömnlösa och det gör ingenting för jag tar mig i alla fall någonstans på dem. jag tar mig bort. just nu måste jag bort.

tre på natten, kvarvarande i den där förhatliga limbon där jag är för trött för att läsa eller skriva, för pigg för att somna. norrlands evighetsskogar med en artificiellt lysande fullmåne ovanför, som om någon hängt upp en rislampa på måfå på himlen och satt in en för stark glödlampa i den.
the knife i lurarna; i know now fragility och minst trettio mil ifrån gatstenarna som bär någon annans namn, någon annans smak i varje take away-kaffe jag köper. och avståndet ökar med lokets tjutande i norrlandsnatten ifrån mitt eviga försvar och jag vet att jag kan svagheten nu, det är exakt såhär den känns.

det är det där med mänskligheten. jag vet inte hur man bär den. stoltheten kan jag, med rädslan bultande inunder. men mänskligheten? minns smset i inkorgen för någon vecka sedan; du är bara människa elin och dessutom en fin sådan. dra ner på självkritiken, sluta döm dig själv så hårt. tänker på vad en av vännerna sa i en upprörd, lite självklar ton för ett tag sedan;
- vad är det som är så hemskt med att erkänna att man tycker om någon? det är ju bara fint, det är sånt människor gör. tycker om varandra.

ständigt denna mänsklighet. tre på nattåget, utlämnad till mig själv och tankarna; jag vet exakt varför jag räds mänskligheten. varför det är lättare att röka en cigg, dricka sprit, lägga upp kostscheman eller springa uppför backar med blodsmak i munnen. att vara mänsklig innebär ett erkännande att hjärtat känner, att man gör misstag, att man förlorar och kanske mest av allt känna efter när saker gör ont. milen ifrån dig, från er, från försvaret; just nu har jag så jävla ont.

(och några timmar senare när jag skrivit detta kommer paranoian och nervositeten och en känsla av att ha passerat en gränskontroll som kanske inte är okej. jag granskar mig själv i era ögon mot vad jag skriver och har skrivit och jag tycker inte om vad jag ser. för att jag någonstans ser en bild av mig själv som någon som slänger ut bitar av sitt hjärta lite varstans, som har magpirr goin´on lite överallt och under tiden krograggar. som ett kvitto på att jag är okej, en sådan där förhatlig bekräftelsesgrej man borde växt ifrån. och det är inte hela sanningen. kvittot bär jag för det mesta med mig ändå, det är oväsentligt, även i perioder när självförtroendet dalar. faller gör jag sällan och i så fall under neurotiska, livrädda former.
bara ett fåtal utvalda har möjlighet att erbjudas mig och den paketlösning som följer mig. kanske har jag på prov lånat ut lite av mig själv till några speciellt utvalda den senaste tiden. som ett prova på-erbjudande innan man köper paketet. returned to sender, erbjudandet föll inte i godo och med facit i hand tvekar jag om jag nån gång kommer att våga göra det igen. precis som jag just nu undrar hur jag vågade ge bort hela paketet i fyra år och när slutar det egentligen göra ont och är det värt det när det gör såhär ont efteråt?)