En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

Rädda flickor får aldrig kyssa vackra flickor

Det här samtalet med min läkare var naturligtvis plockat ur sin kontext för att göra en bra poäng och kunna länka till ett par väldigt fina texter om bloggen och mitt skrivande.
Min läkare är fantastisk. Hon är den sortens läkare som jag har letat efter i hela mitt liv.
När hon sa ”Jag sätter inga diagnoser på människor. Jag tycker inte att det är intressant. Människors ångest är en reaktion på deras tillvaro just då och ett symtom för det samhälle som vi lever i. Diagnoser hjälper inte mot ångest. Det gör samtal och förändring.” var det exakt de ord som jag har letat efter inom vården de senaste tio åren och det hon sa var en fantastisk sammanfattning av det här inlägget om dagens diagnostiseringsinflation.
Hon är en jävel på individuellt bemötande. Det hittar man inte så ofta i sjukvården idag.

Att hon kan möta mig på individnivå, som någon som själv bäst vet vad jag behöver, innebär också att vi kan dra ironiska skämt om min prestationsångest och självkänsla innan vi säger kloka och reella saker. Men det som sägs då är mellan henne och mig.

Våren och sommaren med hjärtklappning, utmattning och panikreaktioner som slutligen ledde till att jag flydde till mamma i Östersund i två veckor och knappt klarade av att resa mig ur sängen gör att jag måste bli bättre på att skilja mellan mina jag. Det yttre och det inre. Det har gjort att jag blivit mycket bättre på att stänga av.
Datorn till exempel. I över ett dygn har den stått avslagen.
Det yttre jaget som ständigt reproduceras i mina texter, mitt romanprojekt, arbeten, mina andra skrivprojekt, på bloggen och runt om på Internet fick en paus. Prestationen slogs av.

Det inre jaget, fritt oberoende av bloggtexter, romanprojekt, akademiska poäng, forskningsprojekt, skribentjobb och Facebookvänner, har låtit sig fritt reproduceras.
På barer där jag diskuterat religion och subjektivitet, moral och Anais Nin som en tänkbar kvinnlig Bukowski.
På fest med billig sprit, dans och kyssar till fyra på morgonen.
I en lånad bil på dagsroadtrip med vänner. Halvt bakfyllesovande i passagerarsätet med Yeasayer i bilstereon över Hallands fuktiga höstlandskap av färger och dyner.
Skrattande och fånande smekande över en kanon vid Varbergs fästning; kolla fallossymbolen man hittat rå! och sjunga Öppna landskap med gubbröst vid stormig havsmynning.
Eller ensam en lördagkväll i lägenheten med avstängda kommunikationskanaler.
Det inre jaget som stryker mot insidan av huden; så nära får bara jag gå, och frågar:
- Mår du bra?
- Tack, jag mår bra. Jag är stryktålig som bara fan just nu.

Fotnot: Rubriken är min egen queertolkning av en gammal favoritdänga från barndomen: Kicki Danielssons Rädda pojkar. Kicki Danielsson har en connection med mitt undermedvetna som gör att hennes texter hamnar i mitt huvud och mina texter lite titt som tätt. Mer än så tänker jag inte säga om rubriksättningen. Fria tolkningar, people.

Klassens tönt

Jag hatar att man funkar såhär.
Eller nej, fel.
Jag hatar att jag funkar såhär.
För det fungerar inte att ha en blogg med hundratals läsare varje dag, som det länkas till och diskuteras om. Det fungerar inte att göra bra jobb, sticka ut hakan, ha åsikter, profilera sig. Det fungerar inte att vara sig själv och försöka driva en rak linje om man samtidigt funkar såhär.

Jag har fått några rena hatmail.
Jag har fått en del kritiska kommentarer av typen “töntig du är” eller “lägg ner, gud vad tröttsamt”. Jag har fått en hel del bashing i mailform angående väldigt mycket. Jag vet att det finns folk som tycker jag är urtöntig och skitkass.
Jag hatar att jag funkar såhär. Att jag kan få helt genomfantastiska kommentarer, få läsa dagligen om hur bra folk tycker att jag är och hur bra mina texter är. Och sen får jag några neggokommentarer och några hatmail och det är de kommentarerna jag kommer ihåg. Det är de kommentarerna som jag tänker har rätt om mig, om det jag skriver om och vem jag profilerar mig som på bloggen.

I alla high school-filmer får man alltid lära sig att inte visa sig sårbar inför sina mobbare. När jag blev retad som liten hade jag samma taktik. Ignorera dem bara. Nu gör jag tvärtom. Jag hatar att jag tar åt mig. Jag hatar att jag bryr mig om vilka som inte gillar mig och om det finns någon cool därute som tycker att jag är töntig. Jag undrar hur jag ska bli lika häftig som andra roliga bloggare. Jag hatar att jag inte tycker att jag räcker till.

Fotnot: Det är inte den konstruktiva, sakliga kritik via kommentarer eller mail som jag avser. Den tar jag tacksamt och gärna emot. Men kritik av typen personangrepp eller “öh du är ju dum i huvet” är inte konstruktiv. Bara nedbrytande.

Me vs cencorn

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

Självsamhet

Jag har alltid varit lite överförtjust i mitt eget, ensamma sällskap.

När jag var barn var det ett konstant tjat från mina föräldrar om att ringa en kompis, delta i sociala aktiviteter, gå på kalas, ha sociala fritidsaktiviteter och leka. Jag stängde dörren till mitt rum eller gick ut i skogen och bad att få vara ifred. I skolan och på fritids slet fröknarna sitt hår i förtvivlan för att få Elin att leka och vara med de andra barnen. Ett barn som är ensamt är farligt. Då har man misslyckats med en välmående, social gemenskap i barngruppen. Då är det någonting som är fel. Då måste man tillsätta åtgärder. Fröknarna tjatade på mig och sprang till de andra barnen och bad dem att låta Elin få vara med, trots att hon inte ville och försökte reda ut om jag var mobbad. Jag låtsades vara med, men så fort fröknarna vänt ryggen mot sprang jag åt mitt eget håll för att få vara ifred igen.

Jag tyckte inte om att vara med andra människor. Jag tyckte om mina egna tankar. Fantastivärldarna som jag byggde upp, de konstanta monologerna som jag förde i mitt eget huvud, novellerna som jag skrev. Det var inte det att jag inte tyckte om människor i sig. Det var ju mer det att de störde mina tankar. Det där bruset som jag levde i i mitt eget huvud blev avbrutet och förstört. Jag tyckte inte att andra människor hade någonting att tillföra.

Då var jag skitblyg och livrädd. Det är jag ju inte idag. Jag tycker om umgänge, jag tycker att andra människor har fantastiskt mycket att tillföra mina egna monologer, jag älskar att diskutera och träffa människor. Jag håller sällan tyst och älskar att stå i centrum.
Men villkoret för att vara den människan är fortfarande att jag kan dra mig tillbaka. Få vara ifred och umgås med mig själv. I vissa perioder kräver jag det mer än andra.

Precis som med barnet på skolgården är det fortfarande någonting som är lite farligt med en människa som frivilligt drar sig undan gruppen och det sociala. Man är antingen en social retard, enstöring eller så har man helt enkelt inga att umgås med. Om man frivilligt försakar umgängen, utgång och sociala tilldragelser till förmån för att hänga med sig själv är det något som är fel.
Att vistas ensam i det offentliga rummet utan att ha ett tydligt mål är inte heller helt okej. Man måste ha sällskap för att legitimera sin närvaro.

Nu har jag en period då jag älskar mitt eget umgänge igen. Lite sådär farligt mycket, så att jag tillslut hellre umgås med mig själv än andra. Jag stannar hemma från krogkvällar för att vara med mig själv. Jag vill helst gå på stan själv. Jag måste ibland försöka komma på undanflykter för att få vara själv.

I Stockholm går jag runt själv. Jag besöker muséer, fikar, skriver och promenerar. Det är inte så att umgänget inte finns. Det är bara så skönt att slippa kravet på att vara utåtriktad. Att höra bruset av de egna tankarna, hinna tänka klart. Själv göra mina egna val utan någon annans inflytande. På dagarna, när min värdinna jobbar, har jag världens bästa ursäkt att inte behöva höra av mig till någon eller träffa någon. Jag skulle kunna, men jag vill inte. Inte av elakhet eller ointresse. Utan för att behovet av att vara en social retard som hellre är ensam än leker med andra är så stort just nu. För att jag är ett sånt förbannat fint sällskap och för att det är så skönt att hinna lyssna på bruset utan att det blir avbrutet.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

En prestation (här ligger jag och duger)

Att under tre månaders tid skriva klart ett råmanus till en roman, plugga heltid, jobba deltid, skuggdoktorera i lingvistik på deltid, frilansskriva, blogga, sammanställa en bloggbok, lansera en bloggbok, planera och genomföra en releasefest, träffa vänner och träna fyra dagar i veckan är egentligen ingen prestation. I retroperspektiv, efter att man kraschat och sänkt tempot, kan det verka som en prestation. Men att prestera är aldrig en prestation, det är bara något som man gör, något som man knarkar eller ett sätt man lever på.

En prestation, för somliga människor, kan vara att stänga av datorn som skriker stress och viktigheter och lägga sig på diagonalen i sängen istället. Halvslumra under en bok, vakna halvnaken och sömnmosig med salivspår på kudden medan värdefulla minutrar en tisdag eftermiddag rinner iväg utan att man bryr sig om att fånga dem. En prestation, för somliga människor, kan vara att bara ligga där på diagonalen och vara alldeles oviktig, genomtråkig och småful. Stirra upp i taket, pilla sig i naveln och låta tankarna korsa varandra som de vill. Ibland stryka sig själv på insidan av huden, fingrarna som viskar;
- Hej du lilla människa, du är allt bra underbar du.