Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen “naken”, “självutlämnande”, “öppen” och “ärlig” också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara “självutlämnande” är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Vi som aldrig sa offer

Sedan finns det en annan, betydande orsak än just konsekvenserna av det självutlämnande, som gör att jag inte lägger ut de där kropp-texterna som jag skrev om i föregående inlägg.
Rädslan för att uppfattas som ett offer. Någon som är svag, en otillförlitlig kvinna och en dålig feminist. Duktiga feminister har inga matnojor, starka kvinnor bråkar inte med sig själva, rejäla genusvetare säger ja och nej och slår sig fria.

Jag mailar med en tjej i min ålder som mår mycket dåligt. Hon pressar sig själv till utmattning och är ständigt på väg att bryta ihop. När jag undrar varför hon inte sjukskriver sig svarar hon att “det vill man ju inte göra, man vill ju inte bli den Utbrända Sjukskrivna Kvinnan liksom”.
Jag har diskuterat en del med tjejer om sexuella situationer då man varit osäker på vad man velat, om man velat. Osäker på om man kan säga nej och om det där nejet kommer att uppfattas. Vi har pratat om att välja den enkla vägen, som är att låta bli att säga nej och låta bli att lyssna till sin inre vilja. Hellre det än att riskeras att utsättas för våldtäkt. Det är så mycket svårare. Då är man helt plötsligt passiv. Då har man helt plötsligt blivit Den Våldtagna Kvinnan.

Om 90-talets feminism präglades av ett starkt fokus på olika positioner där kvinnor är den förtryckta, den lidande eller offret om man så vill, såsom ätstörningar, kvinnomisshandel, våldtäkt och sjukskrivningar, är 2000-talets feminism en diskurs som i första hand handlar om möjligheter och styrka. Det är någonting som i grunden är positivt. Att positionera sig själv eller andra som offer är på inget sätt konstruktivt. Att tycka synd om är att försätta den som det är synd om i en underordnad objektsposition där den som tycker synd om blir det högre stående subjektet.
Men det finns en milsvid skillnad mellan begreppen medömkan och medkänsla.

I 2000-talets feministiska diskurs finns inga offer. Där finns bara lyckade, strävande, framgångsrika kvinnor. Där finns på sin höjd De Starka Kvinnorna. De som blivit utsatt för våldtäkt, haft ätstörningar, varit utbrända eller misshandlade men kommit ut på andra sidan som starkare människor som slår tillbaka.
Vägran att se eller vara offer, utan bara se styrka och individens ansvar att resa sig, är ingen tendens som bara är centrerat kring jämställdhet. I ett samhälle där ingen får vara sjukskriven, arbetslös, socialbidragsberoende och där den som är arbetarklass bär på ett individuellt ansvar och en individuell möjlighet att göra en klassresa, är rädslan för offerpositionen ett genomgående drag.
Men jag har bara tio minuter kvar av lunchrasten att skriva det här inlägget på och det är därför jag väljer att centrera mig kring den feministiska diskursen.

För på 2000-talet finns bara starka, självständiga och framgångsrika kvinnor. Där har de duktiga flickorna inte bara blivit förbannat ambitiösa och karriäristiska utan även förbannat bra på att vara feminister. I den feministiska diskursen som handlar om att vägra vara offer och att slå sig fri finns inget utrymme för att vara någonting annat.
Är du misshandlad? Jamen så gå då.
Lever du i ett ojämställt äktenskap? Men skilj dig människa!
Utsätts du för härskartekniker? Gnäll inte, lär dig härskarteknikerna och fight fire with fire istället.
Blir du nertystad eller känner dig orättvist behandlat? Amen herregud, hur många gånger ska man behöva säga åt dig att vi ska höja våra röster för att höras!
Blir du kallad för slampa? Ta tillbaka ordet och fyll det med en positiv innebörd.

I en jämställdhetsdiskurs där det bara finns utrymme för starka och framgångsrika kvinnor råder det också en enorm inflation i omvandlandet av framgångsrika, starka människor och personliga beslut till en feministisk ikonisering. Charlotte Perelli betraktas nu som stark och som en förebild för den gnälliga medelklasskvinnan när hon väljer att skilja sig. Jag tror faktiskt att Charlotte Perelli skiter högaktningsfullt i om hon betraktas som en stark människa och får sitt personliga beslut diskuterat runtomkring i bloggosfären just nu. Jag tror att hon är fullt upptagen med det kaos som råder och att hålla ihop sig själv känslomässigt i vad som troligen är en av hennes livs svåraste kriser.
Inte heller i kulturen finns det något utrymme för de svaga kvinnorna längre. Den våg av litteratur om kvinnor med ätstörningsproblematik, destruktiva relationer eller tablettmissbruk som fanns på 90-talet fick utstå så mycket hånande och spottloskor att ingen jävel vågar skriva en sådan roman längre. Hur många filmer med kvinnor som är utsatta eller bara lite allmänt misslyckade har ni sett den senaste tiden? Jag har inte sett en enda. Nu kollar vi på Sex & the City istället. Där snackar vi feministiska ikoner! Framgångsrika, skitsnygga, självständiga och sexuellt frigjorda kvinnor vill vi ha.

Jag faller själv in i ramen för normen kring den starka kvinnan i mitt bloggande. Till och med när jag skriver om självskadebeteende måste jag omvandla det till en styrka hos vi tjejer som gjort/gör det.
Ja helvete brudar, vad starka vi är idag! Känner du vilken stark och frigjord kvinna du är när du sitter och gråter över att den kärlek som du trodde skulle vara för evigt nu tagit slut, Charlotte Perelli?
Att vägra tillskriva sig en offerposition är ett viktigt och ansvarsfullt steg för både den individuella och den kollektiva frigörelsens möjligheter. Men frågan är exakt hur frigjorda vi är när vi hellre är nära utmattning än blir den Sjukskrivna kvinnan, när vi hellre tvingar oss själva att ha sex än riskerar att bli Våldtäktsoffret eller när jag konsekvent vägrar erkänna för mig själv eller andra om de matnojor som kvarstår av rädsla för att bli betraktad eller betrakta mig själv som Tjejen med matnojor.

Avvägandet

När jag skrev inlägget om det privatas allmängiltighet och självutlämnande litteratur tänkte jag på Isobel Hadley-Kamptz. Jag läste Jag går bara ut en stund någon gång i höstas, varvat med mitt eget romanstretande, och hennes roman blev en inspiration för det självutlämnande och vikten av det privata. Jag minns att jag gång på gång var lika delar fascinerad och förvånad över hennes mod. Men framförallt minns jag hur det utlämnande fick mig att gråta på Centralstationen i sin rakhet och ärliga sorg, helt utan undertoner av självömkan.
Nu skriver Isobel, angående mitt inlägg, om det privata skrivandets svårigheter.

Jag tycker inte heller att det är enkelt. Jag skriver inga ledare och figurerar inte i större mediala sammanhang. Likt förbannat är det privatas allmängiltighet också ett konstant avvägande som jag hela tiden måste kämpa med. Jag har skrivit om det mycket sedan jag blev icke-anonym och fick ett annat förhållningssätt till mitt bloggande. Att jag är icke-anonym innebär inte att jag skrivit ut mitt fulla namn här, men det står på bloggboken jag gett ut med de inlägg som jag skrev under 2006-2007 när jag var anonym (om bloggboken kan jag återigen fulhinta att jag fortfarande har 25 osålda ex som står här i en hög till ingen nytta) och det kommer snart att nämnas i andra sammanhang med. Det innebär framförallt att jag står för bloggen offentligt, den är ingenting undanskymt utan någonting jag nämner i diverse sammanhang. Det får andra konsekvenser då, jämfört med när jag satt uppe på nätterna och hemligbloggade.

Innan jag gick ut och promenerade, vilket var innan jag hamnade här framför datorn igen, satt jag och filade på en serie texter som jag velat skriva en längre tid. Texter som handlar om mitt allra privataste och det absolut svåraste som jag kan skriva om: Mitt förhållningssätt till kroppen.
I flera veckors tid har jag funderat, skrivit, researchat, utkastat och filat och på en mängd texter på temat kropp, där jag kopplar ihop mitt privata förhållningssätt med olika diskurser och nutida och historiska ideologier, teorier och fenomen. Somliga är bara utlämnande. Andra mest akademiska eller politiska i sin framtoning. Men i varje text lämnar jag ut både ätstörningar, nuvarande så kallade friskhet, självskadebeteende och sex.
Det kommer att få konsekvenser för mig, det vet jag. När jag kom tillbaka från promenaden hade jag hunnit ändra mig och la aldrig upp den första texten på temat. Jag vet fortfarande inte om de kommer att komma upp på bloggen.

Jag tror på det privatas allmängiltighet, men jag vet att man måste vara medveten om dess konsekvenser. Både för en själv och för andra. Jag har lämnat ut människor på ett ibland lättvindigt sätt, där jag inte bara tummat på min egen integritet utan även gjort intrång på deras utan deras godkännande. De är de enda texter som jag inte står för och som jag anser vara under min värdighet, oavsett vilket behov jag hade av att skriva dem just då.

Kropptexterna kommer kanske upp, kanske stannar de i ett Worddokument. Jag behöver några promenader till på mig att bestämma mig. Jag behöver fundera flera varv till över om det är värt det.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

Det där med integriteten (vs bloggkliandet i fingrarna)

Jäklar, nu är det sådär svårt igen. Faktat som ligger i min hand är att sedan två veckor tillbaka; d.v.s. sedan jag slutade skriva lagom distanserade (med mina egna mått alltså, distans är ju ett relativt begrepp) inlägg om tedrickande, adoptionsmöjligheter och bekräftelsebehov och istället återigen började vräka ut mitt fladdriga känsloliv har mina läsarsiffror skjutit i höjden.
People ni är så fint simpla och känslomässiga, precis som jag. Jag kan fila i dagar på något politiskt och viktigt, men när det kommer till kritan är det ju ändå olycka och hjärtekross som gets us going eller hur? Det är ju det som berör.
Jag blir så glad av alla länkar och kommentarer. När ni säger att ni är kära i mig, att jag förstår, att jag lyckas beskriva. Hur ni mailar era lovestories och hur vi börjar prata med varandra. Jag får så sjukt mycket feedback att hjärtat växer och börjar dundra av kärlek istället för skydd och distans.

Men så är det det där med att använda en offentlig blogg för sina inre tankar. Det som ibland ändå skaver. Jag tror på att mötas utan masker, likväl delar jag olika sidor hos mig själv med olika människor. Det kliar i bloggfingrarna och skaver i integriteten på samma gång, om ni förstår vad jag menar.
Sådär som när jag träffar Ulli för kanske tredje, fjärde gången i hela mitt liv och hon redan är helt uppdaterad på de senaste veckornas händelser. Sådär som när A. frågar om mannen, exmannen och har en massa bakgrundsfakta fastän vi också bara setts ett par gånger. Sådär som att jag vet att en eventuell framtida kontakt mellan mig och mannen gravt försvårats av faktumet att jag blottat vår relations mindre vackra drag här på bloggen, någonting som jag dragit mig för och tvekat inför, men sedan kom det där bloggkliet igen. Sådär som när jag träffar nya människor och uppvisar en del sidor hos mig själv och sedan säger de att de ska börja läsa min blogg och jag undertrycker ett stort nej-skrik, för de kommer helt plötsligt se en helt annan Elin också, en Elin som jag bara ibland är och verkligen inte alltid vill outa. Sådär som när jag råkar droppa bloggadressen för människor som förekommer i den, trots att jag vet att det kan bli konsekvenser av det.

Vänner. Jag älskar ju vår nära relation. Men de senaste dagarna har jag insett att jag lite börjat välja mellan bloggfame och fungerande sociala kontakter i det där de kallar verkligheten. Kanske är det dags att välja det sistnämnda ett tag.

Bekännelser (jag är för ful för electro)

Karmat hoppar upp och biter Saker under huden i röven om och om igen numera och jag tänker på mig själv och allt som jag skrivit det senaste året och kanske i synnerhet det senaste halvåret och jag undrar hur det kommer sig att så många läser. Jag framstår inte som någon sympatisk person. Vem vill läsa något skrivet av en fullständigt osympatisk, fördomsfull och generaliserande människa? Kanske är jag, bakom tangentbordet, ingen sympatisk person heller. Jag vet att jag är trevlig och snäll, messnäll och anpassande, i verkligheten. Skulle vi mötas där skulle jag le och trevligt konversera och ni skulle tänka oj vilken gullig tjej (notera; inte i onyktert tillstånd). Men bakom tangentbordet skriker jag. Gapar jag. Vräker jag på.

Som en ångvält går jag på om flickor med getingmidjor, särartsfeminister, konstnärsmän, indiebrats, smygborgare, gamla ragg och alla de andra och jag skriker till höger och vänster med mitt förakt och min avsky. På Saker under huden sätter jag normerna. Här styr jag. Här utdelar jag sparkarna och det är här jag bestämmer helt själv vad som är rätt och vad som är fel. Det är en frihet jag aldrig har i verkliga livet. Men jag är ofta ingen sympatisk människa bakom tangentbordet.

Det är fel att ilskglöda bakom ett tangentbord och gömma sig bakom sin ilska. Mycket av det jag skriver om står jag för, om än jag skriver om den i en svartvit ton fastän jag också inser att det finns så många fler nyanser att bejaka alla sorters frågor i livet i. Annat skäms jag över.
För det där riktigt ilskna, utåtagerande gallspyendet handlar egentligen bara om en sak; att framhäva mig själv. Att för en gångs skull få vara den som är normen istället för den som är fel. Den som inte har några rådjursögon eller är för ful för electrodans eller inte kan anpassa sig efter konstnärsmän.
Jag är en förvuxen tonåring med dålig självbild och mitt i allt framhävande av mina egna normer och mitt kaxiga utdömande av andra säger jag egentligen mellan raderna bara;
- Hej, jag känner mig dålig. Jag känner mig ful och fel och dum. Jag känner mig helt missplacerad i den här världen och fattar ingenting. Tyck om mig. Beundra mig. Snälla?

When blogg-keeping it real som vanligt goes wrong

Tydligen hade jag kommenterat min mammas blogg och där av misstag länkat till min egen blogg.
-Okej, tänkte mamma, schysst nu får jag läsa Elins blogg.
-Okej, tänkte alla hennes vänner, Evas dotter har en blogg, den ska jag läsa.
Och så har alltså skett i flera månaders tid utan att jag haft en aning om det utan naivt bloggat vidare om ångest, knull, ätstörningar, fyllor och dildos.

-Oroa dig inte, sa mamma nyss i telefonen när hon råkade avslöja att hon läser bloggen, jag älskar dig ändå.