Hur ser vården för anhöriga ut?

Jag har skrivit förut om människor som fanns omkring mig när jag mådde dåligt, hur svårt det är att inse vad de gick igenom. De fick också väldigt lite stöd i sin situation. Min dåvarande pojkvän, som kämpade i flera år, fick aldrig något eget stöd i sin anhörigsituation. Inte heller min familj var med särskilt mycket, mina föräldrar fick ingen hjälp att reda ut alla sina tankar och känslor kring min psykiska ohälsa.

Min mamma bloggar om just detta idag. Alla omkring en sjuk, både fysiskt och psykisk, som också behöver stöd och hur lätt det är att de glöms bort i vården när allt fokus hamnar på den sjuka.

I tider av nedskärningar inom vården, inskränkningar i sjukförsäkringen och lågkonjunktur undrar jag om det ser annorlunda ut idag. Om anhöriga, som också drabbas svårt av en människas sjukdom, får det stöd och hjälp som ingen i min närhet fick när jag mådde dåligt. Jag tvivlar, tyvärr.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken “visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg”, hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Min extremt osexiga tillvaro just nu

Vaknar halv två och kan inte andas. Tar två värktabletter med sovmasken fortfarande över ögonen. Lägger in morgonprillan, den hittar jag ju också lätt utan att behöva öppna ögonen.
Besvarar förmiddagens missade samtal med kortfattade sms.
När svullnaden lagt sig såpass att jag kan andas går jag upp i ett gammalt linne och urtvättade trosor, kliar mig i skrevet och tar fram rester av min vän Pers kvarglömda whiskeyflaska. Sveper. Sätter mig vid datorn. Känner efter hur jag egentligen luktar. Svett, sprit och gammal snus. Okej.
Får någon försändelse från Skatteverket i postfacket som jag lägger på hög bland de andra viktiga papperna jag fan inte orkar deala med just nu. Försöker skriva en grej jag har deadline på till imorgon. Lägger ner. Dricker lite mer whiskey. Funderar på om jag ska ägna resten av dagen åt att kolla porr eller bara gå och lägga mig igen.

Hank Moody-livet är så inte min grej. Åtminstone inte när det inte ens blir bra fiktion av det utan bara beror på en fucking halsinfektion.

Citationstecken for life

De som är riktiga stalkerläsare som lägger detaljer på minnet eller de som har haft oturen att träffa på mig på fyllan känner förmodligen redan till min och min vän V:s kärlek till citationstecken. Ju sämre placerade, desto bättre är det. Det finns inget slut på de hejdlösa skratt som ett felplacerat citationstecken kan generera i.

Och här ligger jag med min konstiga influensa som aldrig går över, med nerdragna persienner och väntar på att jag måste ta mig iväg till ett möte på institutitionen och thank you Mitt eget jävla Narnia för det här bloggtipset. Det gjorde min dag, ärligt talat.