Elin Grelsson

Det var en av vinterns kallaste dagar, sådär som det blir i januari i Jämtland ibland. Termometern letade sig ner under minus tjugo grader och vi huttrade i det dragiga huset. Plötsligt ställde sig mamma och blickade ut mot den kyliga, snöklädda gården. Sedan konstaterade hon att idag faktiskt var en dag då man inte behövde gå ut. Vi var frusna, bilen skulle säkert inte starta, det var inte meningen att man skulle tvinga sig ut i en sådan här kyla.

Det slutade med att hela familjen var hemma. Mina föräldrar ringde till skola och dagis, pappa jobbade en stund hemifrån och resten av tiden satt vi framför öppna spisen. Vi läste läxor, drack varm choklad och spelade sällskapspel. Jag var i åttaårsåldern och det är fortfarande ett av mina finaste barndomsminnen. Hur vi helt plötsligt fick en frist tillsammans och umgicks istället för att stressa iväg ut i kylan.

Jag kommer att tänka på det en regnig novembermåndag då jag ger mig själv sjukledigt av ingen annan orsak än att jag är stupfärdigt utmattad efter några hektiska veckor. När det dåliga samvetet anfaller, jag har ju saker som borde göras, hör jag mina föräldrars röster: ”Ibland behöver man vila ut ordentligt.” Såsom de kunde säga ibland när vi tilläts vara hemma från skolan, fastän vi inte hade hög feber, eller när vi inte orkade gå på kalas och vara sociala.

Mina föräldrars röster går stick i stäv med ett samhälle där barn ska aktiveras, där närvaro blir allt viktigare och där även vuxna misstros i sin sjukfrånvaro. I ett reportage av Dagens Arena och Dagens Arbete visar sig fusket med sjukskrivningar och svenskars låga arbetsmoral inte alls vara så utbrett som de senaste årens debatt har velat påskina. Snarare går många till jobbet trots att de är sjuka, än stannar hemma av allehanda orsaker. I den skolpolitiska debatten diskuteras vikten av barnens närvaro och i ett reportage i DN för några veckor sedan intervjuades flertalet barnfamiljer om att få ihop tillvaron med barnens alla aktiviteter efter skolan.

Samtidens närvarohets är, till synes, ofrånkomlig. Vi ska vara på plats, vi ska prestera, vi ska aktivera oss. Oavsett om du är barn eller vuxen finns det få giltiga skäl till skolk, sjukfrånvaro eller ett ”nej tack” till allehanda kalas, skolaktiviteter, firanden och evenemang.
Jag slutar aldrig att fascineras av de regntunga novembermorgnar då bilköer och kollektivtrafik är fulla av människor som lämnat barn på dagis, skickat ungar till skolan och sedan tar sig iväg till jobbet. Vi är så många som varje dag bara gör det. Ignorerar trötthet, halsont, frusenhet och stressymtom. Vi går till våra jobb och skolor och får samhället att rulla.

Att bli misstrodda i detta är sorgligt, men ännu mer sorgligt är vad detta ständiga misstroende gör med oss. Hur vi börjar bevaka oss själva och varandra i aktivitetshetsen. Hur mycket förlorar samhället egentligen på att föräldrar någon gång om året säger till sina barn att idag stannar vi hemma och dricker varm choklad istället? Jag betvivlar att det är särskilt mycket, men att såväl barn som vuxna har desto mer att vinna på det.

Krönika publicerad i BT 6/11

Jag har skrivit förut om människor som fanns omkring mig när jag mådde dåligt, hur svårt det är att inse vad de gick igenom. De fick också väldigt lite stöd i sin situation. Min dåvarande pojkvän, som kämpade i flera år, fick aldrig något eget stöd i sin anhörigsituation. Inte heller min familj var med särskilt mycket, mina föräldrar fick ingen hjälp att reda ut alla sina tankar och känslor kring min psykiska ohälsa.

Min mamma bloggar om just detta idag. Alla omkring en sjuk, både fysiskt och psykisk, som också behöver stöd och hur lätt det är att de glöms bort i vården när allt fokus hamnar på den sjuka.

I tider av nedskärningar inom vården, inskränkningar i sjukförsäkringen och lågkonjunktur undrar jag om det ser annorlunda ut idag. Om anhöriga, som också drabbas svårt av en människas sjukdom, får det stöd och hjälp som ingen i min närhet fick när jag mådde dåligt. Jag tvivlar, tyvärr.

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om de ojämställda sjuktalen och utförsäkringen.