En bedövad generation

P-pillret har fyllt 50 år. Pillret har hyllats för att revolutionerat sexualiteten och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Men det är ett 50-årskalas fyllt av kritik kring lättvindiga utskrivningar, ignorans kring svåra och många biverkningar samt en sexualpolitik som fortfarande lägger ansvaret för skydd mot graviditet enbart på kvinnan. Såväl feministiska krönikörer som läkare har uttryckt oro och ilska kring det hyssjande som råder kring p-pillrets effekter. Men trots att de vanliga biverkningarna bland annat är nedstämdhet och minskad sexlust är det fortfarande den vanligaste preventivmedelsmetoden. Nio av tio svenska kvinnor uppskattas använda, eller ha använt, p-piller. Hur kan ett kritiserat läkemedel, med påtagliga effekter på mångas psykiska hälsa, ändå vara så vanligt?

Svaret ligger möjligen i att det är ett oerhört enkelt och billigt sätt att bedriva vård. I rädsla för ökade aborter eller mer tids- och kostnadskrävande preventivmedel såsom kopparspiral är det betydligt lättare att slentrianmässigt erbjuda recept på p-piller. Hormoner skrivs idag heller inte bara ut i preventivt syfte. Många kvinnor blir erbjudna p-piller mot bland annat PMS, svåra menstruationssmärtor, oregelbunden mens eller andra hormonrelaterade problem. Likaså framställs p-pillret som en räddare i nöden mot såväl acne och grov hårväxt som liknande estetiska åkommor.

Samtidigt som p-pillret triumferande firar 50 år med hög användningsfrekvens gör serotoninhöjande psykofarmaka samma segertåg runt om i världen. Folkhälsoinstitutet uppskattar att omkring 11 procent av kvinnorna och 6 procent av männen i Sverige medicinerar med antidepressiva läkemedel. Bland unga är siffran omkring 60 000, varav merparten är kvinnor. Såväl medicinen, som bilden av den, har  förändrats. Den har gått från att ha varit ett suspekt lyckopiller för djupt deprimerade till dagens serotoninhöjande preparat såsom Cipramil och Zoloft, som skrivs ut av en rad varierande orsaker. Idag behövs ingen klinisk depression eller annan fastställd psykisk ohälsa. Istället varierar utskriftsorsakerna från oro och sömnproblem till smärttillstånd, social fobi och generaliserad ångest.

Mönstret från den lättvindiga p-pillerutskrivningen går igen. Läkemedelsindustrin går på högvarv och allt fler hjälpsökande får ett recept på en medicin som orsakar biverkningar, förändrat humör och dämpade känslor. Minskad sexlust och svårigheter att få orgasm hör bland de främsta biverkningarna gällande de vanligaste serotoninpreparaten. Likaså upplever många att den utjämning som sker i humöret ger en form av overklighetskänsla, där de tappar kontakten med sig själva. Men även denna medicinering är ett både enkelt, effektivt och billigt sätt att behandla patienter. Med knappa resurser erbjuds få samtalsterapi eller liknande och det finns omvittnande brister i såväl uppföljning som komplement till medicineringen. Ta medicinen och hör av dig om det inte blir bättre är rådet många får, liksom att ”hålla ut” under den första perioden av biverkningar. Samma råd ges ofta till kvinnor som klagar över p-pillrets biverkningar. Man kallar det en övergångsfas och uppmanar dem att komma tillbaka om det inte blir bättre. Ofta enbart för att byta sort.

Det är inte bara för vården som det är både ekonomiskt och effektivt med hög läkemedelsanvändning. Arbetsgivare vill knappast anställa kvinnor som en gång i månaden lider av så svåra menstruationssmärtor att de i värsta fall måste stanna hemma från arbetet. Svår PMS med humörsvängningar som följd påverkar fler än den drabbade. Att låta människor med oro, sömnsvårigheter eller generaliserad ångest gå ner i arbetstid eller rehabilitera sig kostar pengar, jämfört med en duglig och medicinerande personal. Läkemedlen passar helt enkelt väldigt bra in i ett samhälle där anställningsbarhet och självhjälp blivit frekvent använda begrepp och där samhällsstruktur och tempo inte tar hänsyn till naturliga känslor såsom nedstämdhet, oro och svajande humör.

Bland det mest påfallande med såväl p-piller som antidepressiv medicin är hur lite vi vet om hur de påverkar oss på lång sikt. Ingen kan idag med säkerhet säga hur det frekvent tillskottet av hormoner och signalsubstanser påverkar våra kroppar. Läkemedlen är så pass nya att inga uppföljande studier ännu kan göras. Att p-piller även påverkar miljön och skapar ekologisk oro är känt. Men vad händer med de mängder serotonin och liknande preparat som också hamnar i våra vatten? Det är det ännu ingen som vet.

Likaså är det tydligt att de som främst utsätts för propaganda och receptutskrifter kring båda läkemedlen är yngre kvinnor. De är den främsta målgruppen gällande p-piller och den samhällsgrupp där användningen av antidepressiv medicin ökar mest. Det är ingen röststark grupp, men däremot människor som har höga krav på sig gällande både prestationer, sexualitet och relationer. Det är unga individer, som kanske inte har hunnit få kontakt med sig själva och sin sexualitet. En frekvent utskrivning av medicin till dem kan vara förödande. Risken finns att vi om ett tiotal år får se en hel generation unga kvinnor sluta med sina läkemedel och undra vad det var som de stod ut med under alla dessa år. En bedövad generation, som hade förtjänat en bättre behandling.

Text publicerad i GP Kultur 8/7

Hur ser vården för anhöriga ut?

Jag har skrivit förut om människor som fanns omkring mig när jag mådde dåligt, hur svårt det är att inse vad de gick igenom. De fick också väldigt lite stöd i sin situation. Min dåvarande pojkvän, som kämpade i flera år, fick aldrig något eget stöd i sin anhörigsituation. Inte heller min familj var med särskilt mycket, mina föräldrar fick ingen hjälp att reda ut alla sina tankar och känslor kring min psykiska ohälsa.

Min mamma bloggar om just detta idag. Alla omkring en sjuk, både fysiskt och psykisk, som också behöver stöd och hur lätt det är att de glöms bort i vården när allt fokus hamnar på den sjuka.

I tider av nedskärningar inom vården, inskränkningar i sjukförsäkringen och lågkonjunktur undrar jag om det ser annorlunda ut idag. Om anhöriga, som också drabbas svårt av en människas sjukdom, får det stöd och hjälp som ingen i min närhet fick när jag mådde dåligt. Jag tvivlar, tyvärr.

Sorglig brist på förståelse

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

SSRI – så funkar det (ibland, till exempel)

Jag har tidigare skrivit lite om SSRI och växelverkan mellan huvud, gener och samhälle. I ett inlägg från i somras skriver jag följande:
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för “man är ju inte en sån där pillerknaprare”. Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.

Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:

1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.

2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.

3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.

4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.

5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.

Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av – vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Det handlar om mer än gratis blodtrycksundersökning

Jag har haft fler psykologer än förhållanden i mitt liv. Inte särskilt konstigt, med diverse ångestproblematik i bagaget och en allmän läggning av oro tenderar man att vara mer attraktiv för psykologer än som eventuell partner.
Jag har också ungefär lika svårt för vårdpersonal som för förhållanden. Kanske är det därför som jag har avverkat en hel del. Det och den naturliga rundgången, där man slussas mellan olika vårdinstanser och platser.
Oavsett vårdsituation tar det väldigt lång tid för mig att bygga upp ett förtroende för den läkare, psykolog eller kurator som jag möter. Extra svårt är det när det är problem som rör mitt inre. Det tar tag att släppa garden och det är svårt att inte påverkas av den inneboende maktstrukturen i ett vårdmöte, där jag som patient är underordnad. Jag tycker inte om att vara underordnad, behövande och be om hjälp. Därför blir det extra svårt när läkare ser mig som patient och inte som en individ med en egen vilja och tankar kring hur jag mår.

Jag har mött så mycket dålig vårdpersonal i mina dagar.
Det har funnits dem som jag har tyckt om och funnit förtroende för, som min andra psykolog, som sedan lyckats rasera allt. I hennes fall handlade det om att försöka få mig att ”erkänna för mig själv” att min kärlek till min dåvarande flickvän bara var en uppbrottsfas relaterad till en försenad revolt mot mina föräldrar.
Det har funnits dem som jag aldrig har hunnit få förtroende för, för att de försvunnit in i väggen och blivit menlösa. Inte ställt några krav, inte ställt några frågor. Nickat snällt och gett mig en ny tid, stirrat på klockan ihop med mig.

Jag har mött riktigt dåliga exempel på vårdpersonal-bemötande. Som min senaste gynekolog som vägrade tolerera min förklaring till varför jag äter antidepressiv medicin.
- Oro och sömnproblem, sa jag uppriktigt.
- Nej, så kan det inte vara, sa hon, SSRI-preparat skrivs bara ut om man är djupt deprimerad.
- Men jag känner väldigt många som äter det på grund av allt ifrån långvarig smärta till PMS, det är ju en vanlig medicin, svarade jag.
- Vem är det som är läkare här, du eller jag?, sa hon och sedan var det slutdiskuterat och jag låtsades vara djupt deprimerad för att jag bara ville ha undersökningen gjord så att jag fick gå hem.
Eller ta för den delen mardrömsinstansen Ätstörningsenheten inom SU. Kanske finns det andra som har bättre erfarenhet av den än jag och jag motsätter inte att det kan finnas bra kompetens. Men redan när jag kom in i väntrummet och såg att de radat upp tjejtidningar på en ätstörningsenheten för unga kvinnor kände jag att något inte stod rätt till. Att lägga upp mängder med bilder på size zero-modeller och bantningstips i ett väntrum för unga kvinnor som man ska motivera till att börja äta igen är så kontraproduktivt att jag baxnar.
Läkaren som visade en skrattretande tabell utifrån ett fånigt test som jag fyllt i och tvingats svara på frågor som ”jag tycker att min bak är för stor”. Min kurva ställd mot den normala människan och den normala ätstörda. Jaha, det där är jag. Där är hela min själ och min livssituation i ett rött streck över en statistiklinje som visar precis hur onormal jag är.
Hur jag sedan började gråta och hon undrade om det kändes jobbigt att inse hur sjuk jag var och jag som nickade när jag i själva verket grät för att jag på invägningen visat mig väga 49 kilo medan vågen därhemma visat 48.
Hur jag någon månad senare satt i mitt första samtal, då med ökad självinsikt och en reell vilja att bli frisk. Både jag och min dåvarande pojkvän som satt med i samtalet intygade att jag verkligen ville bli frisk.
- En anorektiker vill inte bli frisk, sa läkaren, du vet inte vad du vill.
Sedan gav hon mig en lapp full av mat som jag förväntades äta varje dag, sa att det var invägning igen om en månad och hade jag inte gått upp i vikt då skulle de låsa in mig på dagvården och det ville jag väl inte.
När jag dagen därpå ringde till deras telefonsvarare och sa att jag aldrig tänkte komma tillbaka ringde de aldrig ens upp för att höra efter vad som hänt.

Men jag har också mött några, få ljusglimtar mitt i all vårdpersonal som vägrar se individen bakom patienten och ta sig tid att lyssna.
Den psykolog som jag började träffa efter Ätstörningsenhetens dåliga bemötande. Han som på riktigt fick mig att bearbeta och reda ut mig själv. Han som jag på riktigt kände förtroende för.
Efter ett halvår var det slut och han försvann.
Och min underbara läkare som jag har haft det senaste 1 ½ året. Som jag har citerat här på bloggen och uttryckt min kärlek till i tid och otid. Hon med sina varma ögon bakom runda glasögon, som pendlar mellan freudianska analyser och kritik av arbetslinjen. Som aldrig velat ställa diagnoser eller berätta för mig vad jag behöver. Som har frågat mig vad jag behöver. Som har litat på att jag vet det.
Nu har hon slutat och flyttat härifrån. Jag behöver en ny läkare. Förra gången som jag sökte hjälp på en vårdcentral hade jag inte sovit på två år. De gav mig svaret att de skulle ge mitt nummer till en läkare så fick jag väl se om han nappade på erbjudandet. Han ringde aldrig upp.

Nu är valet mitt. Det berättas om i GP så gott som dagligen, på spårvagnarnas reklamaffischer och i alla de reklamblad som har ramlat ner genom brevinkastet den senaste månaden. Vårdval Göteborg. Du väljer. Offentliga vårdcentraler och privata vårdgivare som lockar med gratis blodtrycksmätning, onlinebokning och specialkompetens. Med snygg grafik och bilder på leende läkare med denivittänder ber de mig att välja just deras vårdcentral.
Och allt jag vill ha är en vårdcentral där de tar mig på allvar. Där de ger mig en tid och inte avfärdar mina problem som typiska ungdomsproblem under studenttiden eller någonting som är övergående. Allt jag vill ha är en läkare som tar sig tid att lyssna och som ser mig som en individ, inte som en patient som det redan finns en mall för och som man redan vet svaret på.
Allt jag vill känna i ett vårdbemötande är respekt, tillgänglighet och en förståelse för min individuella situation. Allt jag behöver är en läkare som respekterar min situation på samma sätt som om det handlade om en skada på låret eller återkommande infektion.
Det känns fördjävla absurt att man 2009, mitt bland vårdval och individualisering, ska behöva se det som en utopi att faktiskt få allt det ovanstående hos vården.
Mitt bland kolorerade reklamutskick med snygga typsnitt är det faktiskt allt jag begär. Vi utlovar tillgänglighet och kompetens. Det gör de alla. Jag skiter i gratis blodtrycksundersökningar, onlinebokning och vita tänder. Allt jag vill är att få ett bra och respektfullt bemötande. Kan ni leva upp till det?

Ta en yogakurs och håll käften

Jag har ju också, sedan förra AFK-vändan, tänkt skriva någonting om SSRI i synnerhet och terapi i allmänhet efter inspirerande inlägg från Karl Palmås, Isabelle Ståhl och Sjumilakliv.
Men just att skriva någonting personligt om både mitt relativt nyupptagna Citalopramknaprande och terapiformer har visat sig vara fruktansvärt svårt. När jag skrev det här inlägget om fittproblem tänkte jag först lägga till någonting om vilken effekt antidepressiva har. Sedan tog jag bort just den delen, för att slippa erkänna att jag äter antidepp igen sedan snart ett år tillbaka.

Sedan läser jag Agnes inlägg om anställningsintervjuer och det börjar att klarna.
Det finns en anledning till att jag inte skriver särskilt öppet om antidepressiva, oro och ångest. Det finns en anledning till att jag ljög för min förra chef och skyllde på förkylning när jag sjukanmälde mig efter en natt av svåra ångestattacker då jag inte somnat när klockan ringde. Det finns en anledning till att jag drar mig för att låta vissa känsliga ord vara sökbara och hänvisbara till min blogg med mitt fulla namn, när man med en enkel Google-sökning kan få reda på att jag äter SSRI, lider av oro och insomnia och har ett förflutet inom psykvården.

Trots att var och varannan svensk, ungdomar i synnerhet, lider av psykosomatiska eller psykiska åkommor som gör att de i varierande grad har svårt att klara vardagen och tvingas gå på mediciner och i bästa fall får en samtalskontakt, är det fortfarande svårt att tala öppet om det.
Det fanns länge ett tabu kring att prata om psykiska problem i mellanmänskliga samtal. Det inbillar jag mig har försvunnit ganska mycket. Åtminstone i mina kretsar, där var och varannan har gått i terapi och har utbrändhetssymptom, är det inte tabu på något sätt. Alla mår ju dåligt.
Tabut ligger istället på en annan nivå. I dagens invididualistiska diskurs är det inte samhället som har misslyckats när vi bränner ut oss, lider av oro och ångest, inte klarar av vardagen på grund av psykiska eller psykosomatiska åkommor. Det är vårt eget ansvar och vår egen skuld när vi misslyckas. Motionera, ta en yogakurs, ät och sov ordentligt och sök alla jobb som går att söka eller se till att hålla dig kvar på det som du har. Om du inte klarar av så enkla saker som att äta hälsosamt, sköta om din kropp och ha en balanserad själ för att därigenom undvika psykisk ohälsa, vad är du för slags människa då?

Min kloka läkare pratade om ångest och oro som naturliga reaktioner på omgivningen och samhället. Tillgången till ångest, oro och melankoli finns inneboende i människan och uppkommer i livssituationer då vi reagerar på att något är fel.
I en tid av lågkonjunktur, bostadsbrist, ett nedrustad samhälleligt skyddsnät, höga krav och hög arbetslöshet är ångest och oro normala reaktioner hos många människor som slås ut på arbetsmarknaden, har osäkra anställningar, letar bostäder och försöker få tillvaron att gå ihop samtidigt som det där kravet på att man ska lyckas och förverkliga sig själv gnager i bakhuvudet konstant.
Medvetenheten om att man ju har alla möjligheter, vetskapen om att det är ens eget fel om man väljer fel och att man borde kunna uppvisa lite lycka i ett så rikt och framgångsrikt land ökar ångesten ännu mer. Något fel måste det ju vara på mig, när jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är.

Det allra farligaste med den individualiserade diskursen är inte bara att enskilda människor reagerar med just den skam och skuld som förutsätts när det är individens eget fel att den mår dåligt, vilket förvärrar den psykiska ohälsan.
Det är också att enskilda individer inte har råd att tala om den. Inför varandra, i personliga samtal, möjligen. Men att relatera sin individuella situation till samhällsklimatet blir allt svårare, eftersom det också utgör ett blottande av jaget. Det jag som ska bedömas i anställningsintervjuer, hos Försäkringskassan, på Soc och vara sökbart på google hos potentiella framtida arbetsgivare.
På en allt hårdare arbetsmarknad finns ingen plats för oro, ångest och sömnsvårigheter. Känsliga människor är inte särskilt anställningsbara helt enkelt.
Samtidigt som vi mår allt sämre på grund av samhällsklimatet måste vi alltså uppvisa en alltmer lyckad yta för att kämpa oss till en plats i samhället. Misslyckas vi riskerar vi att falla ur systemet ännu mer. Om inte det är ännu en faktor för ökad ångest hos människor, så vet jag inte vad som är det.

Somliga har naturligtvis råd att prata öppet om hur de mår. Ann Heberlein skriver en bok som sin psykiska sjukdom och hyllas som stark och modig. På omslaget till senaste Kupé poserar Camilla Läckberg i en sommarträdgård med sitt nyfödda barn och berättar utlämnande om hur nära hon var att bli utbränd. Många är de framgångsrika, intellektuella, mediamänniskor och makthavare som har kunnat gå ut med sin utbrändhet, sin oro och sina beroendeproblem och hyllats som modiga.
De gör det för att de kan. För att de befinner sig i en priviligerad situation där de redan har uppnått en samhällsposition som inte kommer att raseras av ett släng av utbrändhet, depression eller livskris. Framförallt inte om de inte redan kommit ut ur krisen, starkare och klokare och som bättre människor.
Man ska gärna ha erfarenheter, men man ska helst ha lämnat det svåra bakom sig för att göra sin röst hörd. Befinner man sig mitt inne i depressionen, utbrändheten eller ångestproblematiken gör man bäst i att hålla käften för att inte ses som konstig och hotande.

Att vi lever i ett samhälle där alltfler reagerar på klimatet med psykisk ohälsa är farligt om vi inte tar det på allvar. Ännu farligare är det att vi istället för att se den psysiska ohälsan som ett kollektivt tecken på att något inte står rätt till i samhället, lägger ansvaret på individen. Farligt är det också att SSRI-preparat, KBT och andra snabba lösningar är standardsvar, jämförbart med att ge kryckor till någon med brutet ben utan att ens försöka laga benet.
Men kanske är det allra farligaste att det faktiskt bara finns en liten skara människor som har råd att tala om ohälsan och att resten skräms till tystnad för att inte halka efter i samhället ännu mer.

Helena Bergman är så jävla bra!

Läs till exempel det här och det här.

Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.

Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.

Nej!

Jag och mamma har precis suttit och pratat om Ann Heberlein i telefonen och att vi båda ska beställa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva nu när den släppts och sedan lägger jag på luren och läser, via Shoot me while I’m happy, det här. Jag har också ont i magen nu.
Och oavsett hur boken är (även om det är en typisk bok som jag älskar redan på förhand) har Heberlein gjort något väldigt viktigt med den. Alla som vågar gå ut med, skriva om och tala om ångest och det psykiska dåligmåendet som det reella helvete som det är gör någonting oerhört stort. Framförallt när vården för psykiskt relaterad sjukdom, och fördomarna kring det, ser ut som det gör.

Själv är jag på väg till Stockholm för ett par möten (och en och annan öl med gamla vänner och några bloggdejter, bör tilläggas). På återhörande i slutet av veckan.

Inför obligatorisk ätstörningskompetens inom mödravården

Nyheterna rapporterade häromdagen om att så många som var tionde gravid kvinna kan lida av ätstörningar och vilken faror det innebär för barnet.
Jag har själv bekanta som varit gravida och som tidigare har eller fortfarande lider av ätstörningar. Det här med friskförklaring gällande ätstörningar är som med andra missbruk; återfallsrisken är stor och få kan gå genom livet utan att fortfarande tvingas ha något slags förhållningssätt till ätstörningen.

Att ätstörningar kommer tillbaka eller accelererar vid en graviditet är heller inte konstigt.
För det första handlar ätstörningar om kroppskontroll. Det handlar om att försöka bemästra och kontrollera en del av en själv och i förlängningen också en del av livet. Vid en graviditet försvinner den kontrollen. Viktökning, hormonförändringar och annat som är en naturlig del av en graviditet kan säkert te sig skrämmande för någon som har ett invant beteende av att alltid kunna kontrollera sin egen kropp. Bara faktumet att någonting växer i ens kropp, att ens kropp inte är ”ens egen” längre kan trigga igång ätstörningsimpulserna.
Det spelar ingen roll hur efterlängtat barnet är, hur mycket man älskar att vara gravid. Ätstörningen är en lurig jävel som alltid finns med dig och längtar efter att bli din kompis igen. Ätstörningen är din eviga onda bästis som viskar i ditt öra att du är ful och fet, men om ni blir kompisar igen kommer den att se till att du slutar må dåligt över din kropp och dig själv. Impulserna är inte rationella eller följer tanken. De är känslomässiga och irrationella, slåss med känslorna av att vara glad över barnet och vetskapen om att man äter även för det som växer inuti en.
Ätstörningar som kommer tillbaka eller uppstår vid en graviditet handlar förmodligen också om det fokus som då läggs vid kroppen och maten. Det absolut sämsta man kan göra mot någon som har lidit av/har tendenser till ätstörningar är att kommentera personens kropp och ännu värre (anser jag personligen) är det med kommentarer om hur mycket eller lite man äter samt vad man bör äta. Ätstörningstillfrisknande handlar väldigt mycket om att flytta fokus från kroppen till annat. Vid en graviditet ligger det mesta av fokuset från omgivning och vårdpersonal på kvinnans kropp. Kroppen är inte längre ens egen (återigen kommer kontrollbehovet in här också), utan ska mätas, undersökas, kommenteras och kännas på.
Det som sker med kroppen är både bortom ens kontroll och i omgivningens och vårdpersonals intresse.

Vilken ätstörningskompetens finns inom mödravården idag? Om det nu är så att var tionde gravid lider av ätstörningar, hur många fångas upp och hur många får rätt stöd?
Jag har både hört bra historier om barnmorskor som lugnat och tryggat oroliga före detta eller nuvarande ätstörda. Jag har också hört skräckhistorier om hur man riskerar att skada barnet, skuldbeläggande om att det är den gravidas fel om att det är någonting fel med barnet.
Att komma med hot och skuld är den absolut mest felaktiga och kontraproduktiva ätstörningsbehandling och bemötande mot en ätstörd som man kan ge.
Skuld, skam och ångest är ätstörningens bästa hållhakar på individen. Den onda bästisen viskar i ens öra att eftersom man är så dålig att man inte ens klarar av att ta hand om sitt eget barn i magen, om man är en sådan fruktansvärd människa att man riskerar att skada sitt eget barn förtjänar man verkligen inte att äta/behålla maten/annat ätstörningssymtom.

Camilla Porsman har skrivit en helt fantastisk självhjälpsbok till människor som lider av ätstörningar och deras anhöriga. Bli vän med kroppen och maten är den enda självhjälpsbok som jag någonsin kommer att rekommendera, men jag rekommenderar den varmt. Inte bara till den som har lidit/lider av ätstörningar utan till alla som någon gång funderat på Atkinsdieten, registrerar nya medlemskap i GI Viktkoll om och om igen, nyper sig i magen eller övertränar. Den här boken sitter på så oerhört mycket kunskap och råd som psykologer, dietister och annan vårdpersonal i bästa fall har en bråkdel av att förmedla.
Porsman skriver bland annat:
Den som drabbas av en ätstörning är inte sällan en person som alltid försökt vara alla till lags, ofta har hon varit den som andra vänt sig till för att tala om sina problem. Genom att skuldbelägga henne i det läget riskerar du att få henne att må ännu sämre.

Så hur handskas man med gravida med ätstörning?
Det första är en obligatorisk kompetens för alla som arbetar med graviditet och förlossning att även ha kompetens inom ätstörningar. Med detta menar jag alltså inte att man bara ska ha kunskap kring vilka sätt detta kan skada barnet och komplikationer som kan uppstå på grund av sjukdomen. Det handlar om att lära sig ett bra bemötande och insikter kring hur man talar med den gravida om hennes sjukdom. Likaså gäller för anhöriga att ha kunskap kring detta.
Den allra viktigaste punkten i Porsmans bok är följande, någonting som jag och många med mig också anser saknas i vården för ätstörda:
Det är lika viktigt för anhöriga som för den som jobbar professionellt att se och behandla varje ätstörningsdrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk-processen. Ätstörningar är i många fall den drabbades sätt att ”bli någon”, att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och den hårdkontrollerade, perfekta ytan. Om den ätstörda alltid varit någon som lyssnar på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov är det ur behandlingssynpunkt rena katastrofen att behandla henne som en i mängden.
Kompetensen och kunskapen handlar alltså mer om att se varje gravid som mer än sin kropp, mer än som en av alla gravida. Att ha tiden att lyssna och se individen bakom den gravida kroppen, utan att skuldbelägga över ätstörningarnas konsekvenser är viktigt för vårdpersonalen. Att fortsätta se den gravida som en individ och koncentrera sig på att ofta lyfta fokus från graviditeten och kroppen är en viktig uppgift för anhöriga.
Och som alltid är väl lärdomen för samhället i stort att fortsätta diskutera, fånga upp och motarbeta de tendenser i ideal och samhällsanda som gör att så många insjuknar i ätstörningar.

Rädda flickor får aldrig kyssa vackra flickor

Det här samtalet med min läkare var naturligtvis plockat ur sin kontext för att göra en bra poäng och kunna länka till ett par väldigt fina texter om bloggen och mitt skrivande.
Min läkare är fantastisk. Hon är den sortens läkare som jag har letat efter i hela mitt liv.
När hon sa ”Jag sätter inga diagnoser på människor. Jag tycker inte att det är intressant. Människors ångest är en reaktion på deras tillvaro just då och ett symtom för det samhälle som vi lever i. Diagnoser hjälper inte mot ångest. Det gör samtal och förändring.” var det exakt de ord som jag har letat efter inom vården de senaste tio åren och det hon sa var en fantastisk sammanfattning av det här inlägget om dagens diagnostiseringsinflation.
Hon är en jävel på individuellt bemötande. Det hittar man inte så ofta i sjukvården idag.

Att hon kan möta mig på individnivå, som någon som själv bäst vet vad jag behöver, innebär också att vi kan dra ironiska skämt om min prestationsångest och självkänsla innan vi säger kloka och reella saker. Men det som sägs då är mellan henne och mig.

Våren och sommaren med hjärtklappning, utmattning och panikreaktioner som slutligen ledde till att jag flydde till mamma i Östersund i två veckor och knappt klarade av att resa mig ur sängen gör att jag måste bli bättre på att skilja mellan mina jag. Det yttre och det inre. Det har gjort att jag blivit mycket bättre på att stänga av.
Datorn till exempel. I över ett dygn har den stått avslagen.
Det yttre jaget som ständigt reproduceras i mina texter, mitt romanprojekt, arbeten, mina andra skrivprojekt, på bloggen och runt om på Internet fick en paus. Prestationen slogs av.

Det inre jaget, fritt oberoende av bloggtexter, romanprojekt, akademiska poäng, forskningsprojekt, skribentjobb och Facebookvänner, har låtit sig fritt reproduceras.
På barer där jag diskuterat religion och subjektivitet, moral och Anais Nin som en tänkbar kvinnlig Bukowski.
På fest med billig sprit, dans och kyssar till fyra på morgonen.
I en lånad bil på dagsroadtrip med vänner. Halvt bakfyllesovande i passagerarsätet med Yeasayer i bilstereon över Hallands fuktiga höstlandskap av färger och dyner.
Skrattande och fånande smekande över en kanon vid Varbergs fästning; kolla fallossymbolen man hittat rå! och sjunga Öppna landskap med gubbröst vid stormig havsmynning.
Eller ensam en lördagkväll i lägenheten med avstängda kommunikationskanaler.
Det inre jaget som stryker mot insidan av huden; så nära får bara jag gå, och frågar:
- Mår du bra?
- Tack, jag mår bra. Jag är stryktålig som bara fan just nu.

Fotnot: Rubriken är min egen queertolkning av en gammal favoritdänga från barndomen: Kicki Danielssons Rädda pojkar. Kicki Danielsson har en connection med mitt undermedvetna som gör att hennes texter hamnar i mitt huvud och mina texter lite titt som tätt. Mer än så tänker jag inte säga om rubriksättningen. Fria tolkningar, people.

Det här med SSRI-preparat

Jag har fått medicin som ska hjälpa mot sömnlöshet, oro, nervositet och rastlöshet samt mot mina återkommande attacker av hjärtklappning och yrsel.

När jag ligger vaken halv fem på morgonen, nipprigare än någonsin, famlar jag tillslut efter bipacksedeln till medicinen och läser följande:
Mycket vanliga biverkningar (drabbar mer än 1 av 10):
- Sömnlöshet
- Oro
- Nervositet
- Rastlöshet
- Hjärtklappning
- Yrsel

Smart.

Är du diagnostiserad, lille vän?

- Vad kan vi göra för dig Elin? Vad behöver du just nu?
Min läkares varma ögon på mig, smittar av sig på mig. Det där fingrandet och nervösa pillandet, flackande blicken som jag alltid får i läkarsamtal avstannar. Jag ser henne i ögonen och berättar exakt vad jag behöver just nu, utifrån hur jag mår just nu.

Det är så mycket som är fint med min läkare, men det är det allra finaste.
Förmågan att se, förmågan att lyssna. Hennes förståelse för att varje situation är unik och varje patient har sina behov. Vården finns till för patienten, vad behöver just jag?
Jag är inte ännu en ung, överpresterande kvinna med sömnproblem och oro. Jag är just den här patienten, med sin bakgrund och sin problematik. Inga diagnoser eller generaliseringar;
Vad behöver just du?

För ganska många år sedan nu var jag i en helt annan situation. En helt annan läkare, min läkares motsats. Kall och avvaktande vägde hon mig, bad mig fylla i ett standardformulär på femtio frågor.
-Ett ätstörningsquiz, fnissade min svarta humor inuti.
Resultatet i ett diagram. Exakt såhär störd är du. Hon pekade på olika staplar och tabeller. Mitt känsloliv, min bakgrund, min situation, mina tankar och den jag var infogad i tio staplar som redovisade hur normal eller icke-normal jag var. Jämförd med både den normala människan och den normala anorektikern. Sedan fick jag standardpapper, standardråd.
Jag försökte prata, hon avbröt mig. Sa exakt de saker som hon sagt till hundratals ätstörningsbrudar innan mig.
- Jag vet, försökte jag säga.
- Nej, du vet inte. Det är inte du utan sjukdomen som talar, sa hon.
- Jomen jag vet, försökte jag, jag vet att jag är sjuk.
- Oftast har anorektiker väldigt dålig sjukdomsinsikt, sa hon.
- Men inte jag, svarade jag fast tyst.

Inte ens vårt själsliv, våra rädslor och inre problem undgår kategoriseringar och normer. Den som är Avvikande ska diagnosstämplas och föras in i standardmallar kring exakt hur det här avvikande själslivet fungerar. Ett läkarsamtal och ett statistiskt diagram och vi får en stämpel och en quick fix-lösning. Du är inte normal, du tänker inte normalt, du är Avvikande och vi kategoriserar dig i den här avvikande mallen.

Vad gör diagnoserna med ens självförståelse? Hur tolkar man sig själv utifrån standardmallar?
Jag gick ifrån läkarsamtalet kränkt och förbannad. Slutade hos henne och sökte andra, egna alternativ där jag blev sedd och tagen på allvar.
Jag har haft vänner som har suttit hos läkare som efter fem minuters samtal gett dem diagnosen borderline.
Förvirrade har de gått hem, slagit upp allt om diagnosen borderline för att förstå sig själva bättre. Är det det här som gör mig Avvikande, icke-normal? En av mina vänner kom tillbaka efter några veckor och mötte en annan läkare.
- Inte har du borderline, du uppfyller inte ens hälften av kraven för att ha den störningen, sa han.

Är man inte normal måste man vara sjuk. Då måste man stämplas med någon form av sjukdomsetikett. Folk kan inte gå runt och vara trassliga hursomhelst, de behöver ofrånkomligen en kategorisering. Precis som transsexuella, för att få byta kön, först måste utredas i läkarsamtal för att få diagnosen transexualitet. För att få hjälp måste man underkuva sig en diagnos, söka ett erkännande. Det är inte alls samma sak, men i mardrömsläkarsamtalet kände jag lite samma sak: Jag måste bli Anorektikern för att få hjälp.

Vad gör diagnoserna med oss? Vi blir Avvikande och ställs mot de Normala. Vi får diagnoser, som är nödvändiga för att få hjälp. Anorexia, ADHD, transexualitet. Tre helt olika diagnoser som man måste underkasta sig för att få hjälp med sina individuella problem.
Samtidigt som diagnoserna inte bara är av ondo. Många får ju något att falla tillbaka på, en aha-upplevelse till varför man reagerat och känt som man gjort. Man var inte bara störda ungen, man har ADHD.
Men det råder någon form av inflation i samhällets behov av diagnoser. De kastas ut till höger och vänster och vi etiketteras och etiketteras om. Det är enklare att behandla med diagnoser; fasta mallar med kriterier. Hur ätstörd är du? Är du tillräckligt transexuell för att få byta kön? Är du bara bråkig eller har du ADHD? Diagnostisera och kategorisera. Sjukdomsstämpla och gör en quick fix-lösning som verkar för alla med liknande problem.

Det är snabbare och det är enklare än att se individen. Det är smidigare och mindre svårt än att rikta fokus inte bara mot individens specifika bakgrund och problem utan också mot ett samhälle med diagnostiseringsinflation, normer och hur många människor som helst som nästan fyller upp kriterier för den ena diagnosen eller den andra men ändå är tillräckligt normala för att inte söka hjälp. Ett samhälle där vem som helst är lite ätstörd, lite borderline eller lite ADHD och där du inte kan springa runt och känna dig obekväm i ditt kön hur som helst – det måste vara något fel på dig. Ett samhälle där ångest och sjukdomar skapas, men enklare att dela ut en diagnos som lyder Anorektiker än att fråga sig vad alla de där tjejtidningarna ute i väntrummet gör med en ung tjej med dålig självkänsla.

- Vad behöver du just nu?, säger min läkare.
Jag har väntat på de orden.

Sömnen

Det tog mig ett och ett halvt år.
Det borde det inte ha gjort.

Jag har haft sömnproblem till och från sedan jag var i åttaårsåldern. Har minnen av hur jag som liten frågade pappa om det inte fanns några piller man kunde ta så man kunde sova om nätterna. Minns hur pappa pedagogiskt förklarade att det inte var någonting man gav till små barn.
Jag har haft bättre perioder. Jag har haft perioder med hjälp mot problemen.

Det senaste ett och ett halva året har det varit fruktansvärt. Det var en vinter av mitt liv som gick bort den där förra vintern. Jag minns ingenting av den. Jag gick runt i en konstant insomniadimma på jobbet, hällde i mig kaffe och åt Dextrosol. Sedan gick jag hem och rasade för att sedan ligga vaken till fyra på morgonen i alla fall.
Det var en vår som gick bort förra våren. Jag minns hur jag låg vaken och hatade ljudet av tidningsbudet. Hur morgontidningen föll ner på dörrmattan och signalerade ny dag innan jag släppt taget om den gamla. Hur hånande fåglarnas glada kvittrande utanför fönstret var när jag låg och hyperventilerade och längtade efter sömn.
Sedan slutade jag att bry mig om insomnian. Jag har vant mig vid dimman, vid skuggorna under mina ögon, vid konstanta infektioner pga nedsänkt immunförsvar, säga nej till allt socialt för att jag inte orkar när jag inte sover, konstant huvudvärk och magont, nedstämdheten som kommer när varken kroppen eller hjärnan någonsin får vila. Alla biverkningar som kommer när du natt efter natt ligger med en vaken, tumlande hjärna som aldrig får ro. Jag vande mig.

Jag har försökt få hjälp.
Tro mig, det har jag ju. På vårdcentralen sa de förra året att läkaren eventuellt skulle ringa upp. Det gjorde han aldrig. På den privata läkarmottagningen hänvisade de till min vårdcentral. Sedan ringde jag vårdcentralen igen. Då sa de att de inte kunde ta emot mig och hänvisade till den privata läkarmottagningen som hänvisade tillbaka till vårdcentralen igen. På en annan privat läkarmottagning fick jag i alla fall prata med en läkare. Jag var lycklig bara över det. Jag fick berätta om mina problem. Han sa;
- Ja, det här är ju ett vanligt problem hos unga tjejer, i synnerhet ambitiösa studenter. Försök att stressa mindre och ta en lång promenad varje kväll så kanske det blir bättre.
Som patient är du i en beroendesituation. Det är en maktrelation och du är den undergivna. Du är den som söker hjälp och du är den som ber om att få den från personen du talar med. Hade det varit någon annan situation hade jag förmodligen bitit ifrån och gett svar på tal. Förklarat för honom att ett och ett halvt års sömnlöshet inte löser sig med dagliga långpromenader. Förklarat för honom att det han sysslar med nu både är sexism, åldersrasism, klasstänkande och generaliserande istället för att se till patienten som individ. Att hade en medelålders man ringt och sagt att han inte sovit på ett och ett halvt år hade han haft en läkartid nu. Att man som student inte blir tagen på allvar. Att det är fucking svårt att stressa ner när man som student lever i en konstant pressad situation av heltidsstudier, deltidsjobb och oro över ekonomi, framtid och allt det andra.
Men jag orkade inte. Man orkar inte kämpa som patient. Man vill bara ha hjälp.
Som deltids/heltidsarbetande inom vården har jag dagligen pratat med patienter som varit frustrerade, ledsna och uppgivna. Hamnat mellan stolar, remisser som kommit bort, världens längsta vårdköer och dålig uppföljning. Jag har lyssnat på gråt och bannor, förbannde röster eller bara röster som förlorat allt hopp om att någonsin få hjälp. Jag har suttit på den andra sidan, vårdsidan, och försökt lyssna och förstå. Sedan har jag fört samma kamp själv och förstått vad de går igenom, alla de som har värre problem än vad jag har. Alla som hamnar mellan olika instanser och måste kämpa och orka när de bara behöver vård och orkar kämpa som allra minst.

Idag har jag haft ett första läkarbesök. Jag fick tid hos henne inom en vecka. Hon gav mig en timme av sin tid och lyssnade på mig. Hon bekräftade problemet med att få tid på vårdcentraler eller andra alternativ, om inte svindyra privata, om man inte har påtagliga problem som halsfluss eller ett brutet revben. Hon bekräftade att det är ett vanligt problem att just studenter och yngre människor inte blir tagna på allvar i sina, framförallt, psykosomatiska problem. Vi som är unga kan väl ta lite insomnia. Vi som valt att bli studenter med dålig ekonomi och konstanta krav får skylla oss själva om vi är stressade, det hör studenttiden till. Hon gav mig råd, uppgifter, recept och en uppföljningstid om några veckor.
- Förlåt att jag gråter, jag är bara så lättad, sa jag.

Man borde inte behöva gråta av lättnad för att få ha kommit till en läkare efter ett och ett halvt års problem. Det borde inte ha fått gå så långt. Konstanta sjukskrivningsdagar, påföljande problem, stulna dimmiga dagar: Jag har förlorat så mycket.
Oron över sommarens jobbande har lättat, oron inför natten är borta. Jag ska äntligen få sova. Gud vad jag är värd det.

Den svenska sjukvården (lick my P.U.S.S.Y. muthafuckas!)

Det är på onsdagen som jag skickar ett mail till flickan i Amsterdam om sömnen. Eller rättare sagt frånvaron av den. Exakt hur illa det har varit det senaste året, exakt hur illa det är nu när jag klockan tre på morgonen gör situps för att bli av med rastlösheten i kroppen och sedan dricker ren sprit för att bli av med rastlösheten i skallen. Hur man slutar fungera helt som människa; går på ren rutin med dimmigt synfält, äter inte, tränar inte, orkar inte umgås, orkar ingenting. Hur det påverkar psyket; man orkar ingenting, vill ingenting och alla små, små saker växer till enorma problem och depressionen hotar att suga ner en när som helst.
Hon skriver att det här går ju inte Elin, du måste söka hjälp, du kan inte leva såhär. Det vet jag ju själv redan, egentligen.

Så tar jag steget, hur mycket jag än hatar läkare och sjukvård, jag tar steget och ringer till vårdcentralen. Får en telefontid två timmar senare. Tanten i luren ringer upp och är otrevlig, trött. Jag förklarar exakt hur illa det är, svajar lite på rösten. Hon säger att det här är inget som kan generera i en akuttid. Istället letar hon upp en av läkarna på vårdcentralen, säger hans namn. Uppger att hon kommer att ge mitt nummer till honom.
- Så får vi väl se om han nappar på att hjälpa dig med dina problem, säger hon sedan kort och trött.
Det är här man ska bli förbannad, slå bakåt. Det här är vården som jag betalar skatt för, vården som jag har rätt till men så sällan ber om. Mina problem i behov av vård är inget paketerbjudande en läkare kan välja att nappa på eller inte. Det är min rättighet att få träffa honom så snart som möjligt. Det är naturligtvis vad jag borde ha sagt. Om jag hade mått bra. Om jag inte hade varit genomtrött, genomledsen, sömnlöshetsfuckad.
– Men om han inte gör det då? Frågar jag bara med gråten i halsen.
– Vi kan väl vänta och se om han hör av sig först, svarar hon kort och lägger på.
Inte ringer han. Inte har han ringt på hela veckan. Det inser jag ju också att han inte kommer att göra. Går emot mina politiska principer och börjar leta privata vårdalternativ istället. Hittar en helt fantastisk läkargrupp inriktad på just sömnproblem och ångestrelaterade sjukdomar. Läkare, sjukgymnaster, psykologer i ett samarbete för att utarbeta en personlig vårdplan. Helt perfekt. Ringer dem, kan få en tid samma vecka.
– Har du någon privat eller företagsbunden vårdförsäkring? Undrar kvinnan i luren.
– Eh nej va? Svarar jag och hade lika gärna kunnat svara på frågan om jag hade tre arslen, så irrelevant och konstig känns frågan.
– Jaha, nä okej. Ett första besök här kostar då 400 kr och en behandling hos oss går på uppemot 10 000 kronor ungefär, säger hon.
- Okej, tack då, svarar jag med samma gråt i halsen.

Det är det där de brukar säga. Om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag börjar förstå vad det innebär nu. Jag är ändå inte på väg mot utbrändhet, behöver inte slåss med försäkringskassan och behovet av en psykolog, ja det har jag kanske men att ens försöka hitta en billig sådan finns inte ens på min världskarta just nu.
Allt jag vill ha är ett recept på tabletter som jag vet fungerar, som ger mig några timmars sömn och hjälper mig upp över ytan. Kanske en remiss till en sjukgymnast eller ett besök hos någon som lyssnar. Det är allt. Istället blir det nödlösningen just nu; hustla piller hos bekanta i samma sits som jag sådär som man absolut inte får göra. Just nu finns inget annat alternativ, jag måste börja sova för att orka kämpa för min rätt att få vård för faktumet att jag inte sover mer än ett par timmar varje natt. Ett moment 22 säger ni. Välkommen till den svenska sjukvården säger jag.