En offentlig ursäkt

Med tanke på hur mycket sex jag har pratat i Kvällspasset har nu Soraya börjat kalla mig för Knull-Elin. Av eventuellt samma orsak var jag ikväll med som Cissi Wallins expert på otrohet och ligga med kollegor.

Man kan ju tycka att jag någon gång i sändningen, till exempel när jag nämnde min pojkvän och att ligga med någon på arbetsplatsen, borde ha nämnt faktumet att jag faktiskt ligger med en annan sidekick regelbundet under en förhållandedefinition.
- Vem på P3 skulle du helst vilja ligga med? undrade Cissi.
Ett relativt närliggande svar på den frågan skulle till exempel vara min pojkvän.
- Soraya!, utbrast jag, i förmiddags när hon ringde i ett jobbrelaterat ärende frågade hon mig om jag var naken!

Hej Gustav. I’m the worst. I’ll make it up to you tomorrow.

Ett erkännande

Katrine Kielos skriver väldigt bra idag om filmen baserad på självhjälpsboken He’s just not that into you. Så eftersom förra årets synder inte längre räknas är det väl dags för ett erkännande från min sida.

Jag ska berätta om vad som hände den där dagen i september när jag kom tillbaka från Norrland, nydumpad och söndergråten. Den dagen då jag gick in på Stadsbiblioteket och skulle låna lite böcker inför min bo-hemma-hos-mamma-eskapism från mitt liv. Där stod den. Dumpa honom! Så vet du att han inte vill ha dig, den svenska översättningen av He’s just not that into you, mitt framför mig på faktapockethyllan.

Hela scenariot påminner väldigt mycket om när jag var som mest sjuk i ätstörningar och kunde ägna flera timmar åt att gå omkring inne i livsmedelsbutiker och stirra på mat och godis. Blixtsnabbt kunde jag plocka åt mig någonting och sedan visste jag att det var försent.
Exakt samma sak var det när jag tog Dumpa honom! från hyllan och höll den i en nervös, svettig hand.
Jag maskerade den snabbt under ett par diktsamlingar av Aase Berg och en 400-sidig antologi med akademiska texter om queerteologi. Visste att jag inte kunde ställa tillbaka den. Då skulle ju alla se att jag ens funderat på att läsa den. Tillslut gick jag till låna-själv-disken.
Den registrerades i systemet. Jag visste att det nu för alltid skulle finnas en markering i mitt lånekonto att smarta, förnuftiga, cyniska, självhjälpshatande, feministiska, självständiga Elin lånat en fucking självhjälpsbok om kärlek och relationer.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Det var en skitbok. En heteronormativ, könsnormativ retardbok som mest gick ut på att hitta den rätte. Som befäste könsroller, som inte ifrågasatte någonting och som var helt igenom cheezy amerikansk. Alla tjejer i boken var dumma i huvudet. Svaren var lika korkade.
Likt förbannat mötte jag upp med vänner och sa att jag hade fått insikter. För det hade jag. Inte så mycket av boken som sådan. Utan mer av exakt det som Katrine Kielos skriver om. Och även om det som jag har skrivit om.
Fuck yes att det var en skitbok, men i en omtolkning och se-mellan-fingrarna-läsning var den stärkande. Utan den hade jag nog inte lagt ner tjejen som jag var lite hooked på under hösten så fort som jag ändå gjorde. Utan den hade jag slösat ännu mer energi på att tolka snarare än att veta. Jag tänker inte gå så långt att jag skriver att den hade en inverkan på faktumet att jag numera befinner mig i en bra relation, men jag utesluter inte möjligheten.
Så okej. Den gjorde gott. Den kan få finnas på mitt bibliotekskonto. Jag står för det.

En liten antimanual för ökad frihet och jämlikhet (when keepin’ it real goes wrong)

Förra våren tolkade jag ett halvår senare i det här inlägget.
Jag var kräkless på mitt bekräftelsebehov och mitt sätt att ränna efter karlar och efter uppbrottet med mannen var jag tröttare än någonsin.

Det har de senaste dagarna slagit mig att det nu gått åt helt annat håll. Jag har också fått det påtalat och det har liksom kommit fram i rödvinssamtal med vänner att de också märkt det. Den här våren har definitivt ingenting med förra våren att göra. Den här våren beter jag mig på ett helt annat sätt. Jag kör därför En liten manual version 2 och ger några exempel på hur det låtit de senaste fyra månaderna:

Jag: Och sen har jag precis släppt en bloggbok yadayada releasefest yadayada skriver på en debutroman yadayada musikskribent yadayada.
Han: Jaha nämen åh, jaha åh vad spännande!
Vad han borde ha sagt: Alltså du är verkligen en jätteintressant människa men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan upplåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va!

Jag: Och sen menar Butler då va blabla och om vi då sen tar den här teorin av Foucault då blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Han: Jaha mhmm okej jag förstår
Vad han borde ha sagt: Alltså okej, om du stryker minst 75% av dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen då kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de här källorna som härskarteknik och för att få mig att känna mig underlägsen och dum men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it!

Han: Ja och sen gick jag på gymnasiet i *insert namn på extremt pinsam byhåla här*
Vad jag borde ha sagt: Jaha där ser man *byter ämne för det var faktiskt rätt pinsamt*
Vad jag istället sa: HAHAHA åh fy fan! Och det ERKÄNNER du?!

Han: Alltså den här Johnny Cash-låten är egentligen en remake, men det är inte så många som känner till det faktiskt.
Vad jag borde ha sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället sa: Men guuud, vilken tråkig information. Tror du det där imponerar på mig eller, gubbrockshora?

Han: Din lägenhet är så himla härlig. Den är så ljus och rymlig liksom, man får verkligen ro i den.
Vad jag borde sagt: Åh tack, kul att höra.
Vad jag istället sa: Men kan inte du skippa hippiecrapsnacket nu och bara ligga med mig istället?

Han: Ja och sen läste jag några år på Komvux för att läsa upp betygen.
Vad jag borde sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället så: KOMVUX säger du ja *himla föraktfullt med ögonen*

Han: Vi lever ju i ett patriarkat och i ett sexistiskt samhälle, jag är så trött på alla sexistiska män som bara tar plats.
Vad jag borde sagt: Åh, kul att du är medveten om det, det här kan vi diskutera vidare!
Vad jag istället sa: Sådär säger du ju bara för att få feministfitta.

Han: Ja och sen tänker jag mig någon slags karriär som forskare
Vad jag borde sagt: Vad kul! Jag med.
Vad jag istället sa: FORSKARE! HA! Själv har man ju tänkt bli professor!

Han: Jag vill verkligen bara hålla om dig.
Vad jag borde sagt: Vad fint sagt.
Vad jag istället sa: Du menar knulla då eller?

Mina vänner, det här är bara några få exempel på hur jag de senaste fyra månaderna har dissat, hånat, förlöjligat, glåpordat och använt mig av diverse allehanda härskartekniker mot män. Inbakat i – vad jag inbillar mig varit en del charm och intresse också – har jag spottat ur mig mer eller mindre subtila saker av det här slaget.
Jag kväver mig i skämskudden just nu. Det är vidrigt.

Det här är fan ingen manual. Det här är en antimanual. Det här är vad som händer när en person som är trött på sitt bekräftelsebehov gör upp med det och istället varje helg skapar lysande exempel på vad som händer when keepin’ it real goes wrong.
Det här är definitivt ingen feministisk manual. Den är definitivt antifeministisk i den bemärkelsen att man knappast bygger jämlika relationer mellan könen genom att det, enligt gängse normer, förtryckta könet börjar bete sig som en djävla idiot mot det andra. Härskartekniker är till för att bekämpas, inte anammas av det kön som oftast utsätts för dem.

Det är skrämmande hur jag gått på och jag skäms som fan men det mest skrämmande av allt är väl att jag nästan aldrig blivit satt på plats. Bara vid ett fåtal tillfällen har jag fått mitt beteende påtalat av männen som utsatts för det. Liksom ärligt killar, hur står det till med ert bekräftelsebehov egentligen? Eller hur kommer det sig att jag har fått fortsätta hålla på såhär?
Jag menar, om beteendet genererade i att jag lommade hem med svansen mellan benen varje helg eller blev råditchad och lämnad ensam hade jag kanske lättare upptäckt det. Nu har det istället i alla nästan alla ovanstående exempel genererat i fortsatt/ökat intresse, nervösa skratt, komplimanger, hångel eller ligg.
Ni måste ju faktiskt jobba med mig här och hjälpa mig att bryta mönstret. Sätt mig på plats för fan. Ge mig lite motstånd. Eller säg i alla fall ifrån. För ärligt talat killar, ni förtjänar bättre än min lama bekräftelse, ni förtjänar faktiskt fett med respekt.

Gympoeten

Följande skrev jag i ett mail till LSM häromdagen angående With every heartbeat:

”I lördags på träningspasset spelades den låten och då gjorde det så jävla ont i mig och det var inte för att jag lyfte bicepsskivsstång”

Okaj.
Eh.
Va?

Jag är poeten. Jag är dramatikern. Jag är känslomänniskan. Jag är den svarta dramadrottningen som alltid lyckats formulera mina tankar, mina känslor, mitt hjärta så att folk brister och smälter och börjar gråta. Jag älskar orden och skriften mer än jag älskar någonting annat och jag älskar att formulera mina innersta känslor i text.

Jag har skrivit det där i ett mail.
På fullaste allvar.
“…och det var inte för att jag lyfte bicepsskivstång.”
En mening som försöker vara romantisk men som blir så pinsamt grabbarna grus-korkad och genomdum att ingen, utom möjligen Paolo Roberto, kan göra annat än skratta åt den.
Jag skrev den på allvar.
Jag insåg att jag skrivit den på allvar.
Sedan avbokade jag min gymtid och handlade böcker på bokrean för över femhundra kronor istället. Jag tror att det var ett mycket nödvändigt val.

When blogg-keeping it real som vanligt goes wrong

Tydligen hade jag kommenterat min mammas blogg och där av misstag länkat till min egen blogg.
-Okej, tänkte mamma, schysst nu får jag läsa Elins blogg.
-Okej, tänkte alla hennes vänner, Evas dotter har en blogg, den ska jag läsa.
Och så har alltså skett i flera månaders tid utan att jag haft en aning om det utan naivt bloggat vidare om ångest, knull, ätstörningar, fyllor och dildos.

-Oroa dig inte, sa mamma nyss i telefonen när hon råkade avslöja att hon läser bloggen, jag älskar dig ändå.

jag missar nas, men får kanye istället

det är en måndag då jag vaknar av ett sms om att kanye west är bokad till way out west. det är måndagen efter en söndag då jag kom hem klockan sju på morgonen, fortfarande sanslöst onykter och ställde mig och gjorde en stor sats chokladbollssmet genom att på måfå slänga i lite valfria andelar kakao, havregryn, socker och smör i en skål. sedan fylletjockade jag i mig alltihop i förnöjsamhet samtidigt som jag läste en GP-artikel om den kreativa klassen trots att bokstäverna snurrade framför ögonen. och sen läste jag notisen om att nas spelar på trädgårn den femte juni och satte en stor klump av fett och socker i halsen av lycka innan jag vaknade upp några timmar senare och insåg att den femte juni sitter jag på ett tåg hem till norrland för systers studentfirande och inga möjligheter eller ekonomiska medel finns att ändra på detta.

nas var mannen som räddade min vinter, räddade en förvirrad och ledsen natt på ett tåg, som väste play on playa tillsammans med snoop till mig när hjärtat gjorde ont. jag vet att det är ett ganska oortodoxt sätt att komma över någon som gör ont i ditt hjärta; det här att lyssna på snoops skrytande om hur han sprutar brudar i ansiktet och nej, särskilt feministiskt är det ju inte. men fan, det hjälpte. jag missar alltså nas och det finns inga möjligheter att ändra de planerna och definitivt ingen ekonomi till det. så jag får kanye för andra sommaren i rad istället, bara några hundra meter från min bostad kommer han stå och jag ska stå längst fram igen. denna gång utan armar omkring mig, utan händer som visar mig hur jag gör rockafella-tecknet, utan någon som ler mot mig när vi hör introt till Get em high. men ändå.

det är en sån måndag som är början på en hektisk vecka. om en vecka åker jag till paris people och innan dess ska jag ha hunnit göra en skrivinlämning, gjort minst halva hemtentan, packat det mesta av min lägenhet för när jag kommer tillbaka är det bara några få dagar kvar tills jag äntligen flyttar till majorna och vännen som redan väntar i sin lägenhet och sen ska det skrivas seminarieprotokoll och författarchattas och gud vet allt. alltså bloggar jag. alltså fikar jag på hagabion, måndagsfika äntligen igen komplett med sofia som är tillbaka i stan och vi måste gå igenom lördagens fyllor och händelser, se foton och mitt i allt visar sofia sina folkhögskolefoton och min hjärna spinner iväg i tankarna på allt vi skulle kunna göra tillsammans med våra kreativa fingrar. hon med avtryckarfingret, jag med tangentbordet.