Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Hårdare tag ingen hjälp mot ångest

Idag skriver jag på Expressens debattsida om ungdomars psykiska ohälsa och en havererad skolpolitik. Ett tack ska riktas till Gustav Fridolin som gav mig input kring texten och kollade så att statistiken stämde.

För den som vill höra mig föreläsa på ämnet kan man företrädelsevis komma till Stadsbiblioteket i Göteborg nu på onsdag 14/10 klockan 18:00. Fri entré.
Annars går det, som vanligt, bra att maila och boka in mig.

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

Johan Stael von Holstein kommer i alla fall att vara stolt över mig

Julia och Gustav fortsätter hålla bloggfanan högt gällande snälla tjejer/killar som får ligga/inte ligga. Jag skrev ett inlägg i huvudet när jag låg sömnlös inatt, men det får vänta för idag jobbar jag.
Alltså hemmajobbar såklart. Vilket innebär att ingen jävel vet vad jag sysslar med, for all you know kan jag ju lika gärna röka gräs och kolla porr hela dagen och kalla det jobb. Helt enkelt eftersom ingen jävel någonsin vet vad jag egentligen gör. Till och med en av mina närmaste vänner undrade häromveckan vad jag egentligen sysslar med.

Men det där torde lösa sig under denna vecka då jag kommer att bli egenföretagare med F-skattsedel och allt det där. Från att ha hållit långa haranger om min fil.mag. i lingvistik och skuggdoktorandprojekt, genusvetarstudier, konsultuppdrag inom jämställdhet och genus, romanförfattande, skrivarkurser, frilansskrivande, nuvarande kurs i journalistik och timanställning på Sahlgrenska kan jag övergå till att sammanfatta min sysselsättning med ett enda ord: Entrepenör.
Vilket innebär att ingen jävel fortfarande kommer att fatta vad jag sysslar med, men det låter i alla fall som jag tjänar pengar på det.

Det andra dygnet på året

Det här med att det första dygnet skulle bestämma resten av året är just bara vidskepelse. Antingen det eller så kommer jag under 2009 förvandlas till en Seth Rogen-karaktär av öl, pizza, porr och total slackness.
Då känns det här andra dygnet betydligt mer representativt för året. När man vaknar klockan nio med andan i halsgropen och börjar jobba men har femtio olika pågående saker, vilket gör att man mest yr omkring och inte gör någonting.

Att ta en veckas julledigt är behövligt, men det jävliga kommer ju när man sätter sin egen jobbagenda och de där högarna med saker som man borde ha gjort har växt medan man själv åt chokladpraliner framför Bringing Down The House eller annan film av dylik karaktär.

De kommande veckorna kommer bestå av uppsatsskrivande, artikelskrivande, kursavslut på Bona Folkhögskola, kursintro på Bona Folkhögskola (ja, det blev en fjärde termin där också), kursintro på en kurs i textjournalistisk, kursintro på en kurs i grafisk kommunikation, förberedelse för möten, möten, inlämningar och deadlines, kursintro i en universitetskurs med namnet Kultur, erotik och sexualiteter (bara namnet! I can’t help myself!), jobb och sen ska jag vara i Stockholm en halv arbetsvecka.
Och däremellan ska det väl bloggas, I asume. Men det löser sig väl.

Och sen blir man trött på annat med

Ur ett referensunderlag för lärare i sex och samlevnad, utgivet av Skolverket:

Slutligen beror pojkars och flickors skilda beteenden på genetiska och hormonella skillnader. Inom etologien har man till exempel visat hur vissa primater och människor över hela världen har vissa typer av parningsbeteenden med karakteristiska signaler för hona och hane. Likaså finns skillnader i förmåga till aggression och förmåga till omhändertagande som skiljer män från kvinnor.

Way to go Skolverket! Verkligen nytänkande!
Och gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och sitter i ett klassrum med bara tjejer och pratar mens och inte bli med barn och tvingas lyssna på sånt shit om att pojkar är pojkar och flickor är flickor och var inte rädda för att pojkarna tittar på porr, för det behöver dom och skämmas ihjäl sig för att man själv kollat porr och – gubevars – blivit kåt av det.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton och tvingas skriva kärleksdikter om pojkarna man är kär i när den enda jag vill skriva en kärleksdikt till är den sjukt söta tjejen i parallellklassen som sitter två stolar bort.
Gud vad glad jag är att jag är att jag inte är femton och tvingas lyssna på långa utläggningar kring vad pojkar gillar och vara livrädd för sex och tänk om jag är för trång och hjälp vad ont det kommer att göra och det här med orgasm och njutning finns inte ens på världskartan.
Gud vad glad jag är att jag inte är femton längre och tänker att jag måste bli mer rätt så jag också får en sån där pojkvän att stoltsera med i det homosociala spelet eller åtminstone bli lite statustafsad på.
Gud vad jag är glad att jag inte är femton längre och helt förvirrad och skamsen över allt som rör sex och kön och killar och tjejer för det enda jag vet om det är att jag tänker fel och är fel på alla sätt man kan vara det på.

Fyfan vad glad jag är att det är tio år senare och jag vet vad jag gillar, struntar i kön, hatar anpassning till homosociala regler eller “könsbundna karakteristiska signaler” utan bara är goddamn stolt över min sexualitet och pissar på Skolverkets bullshit med en medlidande tanke till de femtonåringar som fortfarande sitter där i klassrummen idag och är exakt lika förvirrade och skamsna som jag var då. Heja ni femtonåringar och jag hoppas för mitt liv att ni växer upp och börjar granska allt ni fick lära er i sexualundervisningen med kritiska ögon och gör er fri från alla normer ni blev intryckta i under högstadiet.

Hej Jan Björklund!

Vet du, jag inledde min förmiddag med att läsa om taktikval. Och det gör så förbannat ont i mig. För jag tänker på alla kidsen som väljer bort alla roliga, kreativa ämnen för att anpassa sig till ditt elitsamhälle. För jag tänker på alla kidsen som aldrig tycker att de duger, som pressar sig själv tills de svimmar, gråter och går in i väggar. För jag tänker på alla de kids som sitter och kommer att sitta i evighetslånga vårdköer, bli ikörda lyckopiller och bära långärmade tröjor medan de fortsätter scora MVG efter MVG för att passa in i ditt drömsamhälle av effektivitet och duktighet.

Jan Björklund. Du och jag har ingenting gemensamt. Du och jag delar väldigt få värderingar kring hur samhället ska se ut. När jag läser om hur du hurrar över hur redan överpresterande kids med duktighetskval väljer bort kreativa ämnen för att få ännu högre poäng gör det ont i mig av hur du ens kan tänka så.
Jan Björklund, jag är så jävla glad att jag inte tänker som du. Att jag skiter i ett samhälle av effektivitet, duktighet och prestationer. Att det gör exakt såhär ont i mig när jag tänker på alla tonåringar som redan mår eller kommer må lika shitty av sitt överpresterande som jag gjorde under den tiden. Att jag vill att alla ska gå de där litterär gestaltning-, musik- och teater-tillvalskurserna istället. Att man får människor att må bra, ett samhälle att må bra genom att låta dem vara fria och kreativa, inte pressa dem till ökade prestationer. I synnerhet inte människor som inte ens är vuxna än.

Så länge jag inte tänker som du, Jan Björklund, kan jag gå och lägga mig om natten med någon slags stolthet över mig själv. Det är ju alltid någon slags tröst efter att ha läst dina prestationshyllande uttalanden.