Elin Grelsson

Att jag aldrig varit på Pride förr är egentligen inte så förvånande. Som gymnasietjej var jag fortfarande relativt ointresserad av seminarier och diskussion och eftersom Pridemusiken till största delen bestod av förhatlig schlager, kommersialism och eurotechno drog jag till Emmaboda och Hultsfred och heterohånglade istället (se där, en bisexuell vinst i att kunna välja). De tjejer jag träffade den tiden träffade jag via Skunk och mötte oftast afk på just sådana festivaler. Det fanns inte riktigt något Pridebehov. Senare har jag ständigt jobbat, varit i Östersund eller åkt på Urkult (ja, jag hade mina hippieår och hippiepojkvän) istället. Dessutom har mitt sentida demonstrationshat gjort att jag känt noll sug efter att gå i någon parad, tvärtom. Det var varit ganska skönt att slippa.

Men i år blir det en hel vecka i Stockholm. Jag och Gustav kombinerar boende hos Julia med efterlängtade hotellnätter och ska göra Pride, trots att den planerade releasen för Skamlöst blev uppskjuten.Seminarier blir det också, bland annat relaterat till novellsamlingen.

Imorgon måndag klockan 16 tar jag och Gustav nästa steg till att bli 2000-talets Inge och Sten då vi allena ska sitta i samtal med Ulrika Larsson om erotik och erotisk litteratur. Samtalet tar avstamp i Skamlöst och tankarna kring queer erotik.

På tisdag klockan 14 sitter jag i ett panelsamtal om feministisk porr. Jag är ju rätt kritisk till begreppet och samtalet, som leds av Anna Fock, kommer bland annat att röra hur man definierar feministisk porr och personliga förhållningssätt till pornografi.

På torsdag klockan 17 har jag, i ett ögonblick då det bara kändes kul och inte alls nervöst, sagt ja till att läsa min novell från Skamlöst offentligt. Det blir lite s/m, ångest och olycklig kärlek.

Allt ovanstående sker någonstans på Pride House och däremellan lär vi vara ute och vimla, mingla och träffa folk. På söndagen drar vi vidare mot Jämtland, mina föräldrars sommarstuga, mygg, rofylldhet och betydligt mer heteronorm. Efter en vecka där vidare till nästa föräldrapar i Sundsvall. Göteborg anländer jag åter till i mitten av augusti.

Det var förra påsken som jag satt i en solstol och läste Houellebecq och hur jag gick från det till idén som jag fick minns jag inte, men det var i alla fall då som jag började fundera på en antologi med queererotiska noveller. Jag bollade med Gustav och med min Bona Folkhögskola-skrivarvän Hanna Wikman och vips hade jag pitchat idén för Normal Förlag. Jag gjorde ett synopsis, med syften och tänkbara skribenter, vi satt i möten och de sa ja.

Sedan låg arbetet stilla i lite mer än ett halvår. Jag hade nästan släppt drömprojektet när Erika Söderström på Normal hörde av sig och ville att vi skulle sätta igång. Jag var nog redan då tveksam till mitt redaktörsskap, men ett möte med Erika gjorde mig trygg. Vi startade upp, hörde av oss till tänkbara skribenter, jag var precis på väg att sätta novelldeadline för de första klara namnen. Och då insåg jag att jag återigen hade sprungit för fort. Efter en vecka av svimanfall och gråtattacker gjorde jag det jag sällan gör: Insåg i tid att något ur mitt liv måste bort för att jag ska orka. Jag körde LAS-metoden på mina åtaganden och då redaktörsskapet för Skamlöst var sist in blev det också först ut.

Det gjorde så förbannat ont i mig att maila Erika och Hanna Wikman, som är en av författarna, och meddela att jag var tvungen att hoppa av redaktörsrollen. Bless förstående människor som peppar en för ens val och inte bannar. Det var en dubbel känsla av sorg och lättnad efteråt. En sorg som sedan förbyttes till glädje när Erika behövde en ny redaktör och jag plötsligt såg upp på killen mittemot mig vid köksbordet en dag och sa ”men du ska ju såklart vara redaktör, ingen kommer göra jobbet bättre än du”.

Så blev det också. Gustav Almestad tog över redaktörsskapet och han och Erika har skapat mer av mitt projektfrö än jag någonsin hade kunnat drömma om. Så oerhört många bra skribenter och författare, såväl stora och etablerade som mindre och intressanta. Så bra samarbete och uppstyrda planer.

Jag var i början rädd för faktumet att det var min partner som tog över redaktörsskapet. Rädd att jag inte skulle kunna släppa på kontrollen, utan fortsätta hålla för många vakande ögon på det och inte lita på hans kompetens. Så blev det inte alls. Istället har jag sett honom fokuserat arbeta på avstånd, hajat till av författarnamn som han har nämnt, sett honom åka till Norrköping Pride och läsa med Agnes och helt lämnat antologin i hans trygga händer. Det som jag har bidragit med är det som jag hade orken och lusten att bidra med: En novell.

I juli släpps Skamlöst. Projektet har lärt mig att släppa taget och lita på andra människors förmåga. Jag är så glad att Erika Söderström och Gustav Almestad gjorde med projektet vad jag aldrig hade orkat eller kunnat, jag är en mycket stolt medförfattare och jag är övertygad om att det här kommer att bli världens bästa erotiksamling.

Jag jobbar just nu med en text om ätstörningar skildrade i skönlitteratur och den våg av ätstörningsböcker som kom under 90-talet och början av 2000-talet. Själv har massor av minnen av både Anna Jörgensdotters Pappa Pralin, Maria Hedes Evelyn Spöke och …Och bli ett vackert lik samt Anna Johanssons Vissa föddes perfekta och andra som jag.
Minns ni fler? Vad har ni för minnen? Påverkade romanerna om unga, självdestruktiva kvinnorna er på något vis? Vad tyckte ni om dem?