Skamlöst

Det var förra påsken som jag satt i en solstol och läste Houellebecq och hur jag gick från det till idén som jag fick minns jag inte, men det var i alla fall då som jag började fundera på en antologi med queererotiska noveller. Jag bollade med Gustav och med min Bona Folkhögskola-skrivarvän Hanna Wikman och vips hade jag pitchat idén för Normal Förlag. Jag gjorde ett synopsis, med syften och tänkbara skribenter, vi satt i möten och de sa ja.

Sedan låg arbetet stilla i lite mer än ett halvår. Jag hade nästan släppt drömprojektet när Erika Söderström på Normal hörde av sig och ville att vi skulle sätta igång. Jag var nog redan då tveksam till mitt redaktörsskap, men ett möte med Erika gjorde mig trygg. Vi startade upp, hörde av oss till tänkbara skribenter, jag var precis på väg att sätta novelldeadline för de första klara namnen. Och då insåg jag att jag återigen hade sprungit för fort. Efter en vecka av svimanfall och gråtattacker gjorde jag det jag sällan gör: Insåg i tid att något ur mitt liv måste bort för att jag ska orka. Jag körde LAS-metoden på mina åtaganden och då redaktörsskapet för Skamlöst var sist in blev det också först ut.

Det gjorde så förbannat ont i mig att maila Erika och Hanna Wikman, som är en av författarna, och meddela att jag var tvungen att hoppa av redaktörsrollen. Bless förstående människor som peppar en för ens val och inte bannar. Det var en dubbel känsla av sorg och lättnad efteråt. En sorg som sedan förbyttes till glädje när Erika behövde en ny redaktör och jag plötsligt såg upp på killen mittemot mig vid köksbordet en dag och sa “men du ska ju såklart vara redaktör, ingen kommer göra jobbet bättre än du”.

Så blev det också. Gustav Almestad tog över redaktörsskapet och han och Erika har skapat mer av mitt projektfrö än jag någonsin hade kunnat drömma om. Så oerhört många bra skribenter och författare, såväl stora och etablerade som mindre och intressanta. Så bra samarbete och uppstyrda planer.

Jag var i början rädd för faktumet att det var min partner som tog över redaktörsskapet. Rädd att jag inte skulle kunna släppa på kontrollen, utan fortsätta hålla för många vakande ögon på det och inte lita på hans kompetens. Så blev det inte alls. Istället har jag sett honom fokuserat arbeta på avstånd, hajat till av författarnamn som han har nämnt, sett honom åka till Norrköping Pride och läsa med Agnes och helt lämnat antologin i hans trygga händer. Det som jag har bidragit med är det som jag hade orken och lusten att bidra med: En novell.

I juli släpps Skamlöst. Projektet har lärt mig att släppa taget och lita på andra människors förmåga. Jag är så glad att Erika Söderström och Gustav Almestad gjorde med projektet vad jag aldrig hade orkat eller kunnat, jag är en mycket stolt medförfattare och jag är övertygad om att det här kommer att bli världens bästa erotiksamling.

Se det som en investering?

Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad om att ha en sån där donate-knapp från paypal på bloggen. Ofta vid tillfällen då jag inte riktigt fått ihop tillvaron och ekonomin. Jag har dragit mig för det, det har känts obekvämt och inteskaväljag.

Men nu har jag hamnat i sitsen att jag skulle behöva frilägga sammanhållen, ostörd tid för romanskrivandet och att det behovet sammanfaller rätt väl med att jag inte fått något semestervikariat och en rad fasta uppdrag gör sommaruppehåll. Jag och romanen fungerar inte så bra ihop när jag skriver några timmar om dagen. Jag är en fucking författarklyscha som behöver sammanhållen tid, asocialt beteende och introspektion för att kunna skriva.

Det enda som inte är hållbart i planen är ekonomin. Jag vet, av ett helt livs erfarenhet, att de där sömnlösa nätterna och nervösa dagarna då pengarna ligger i bakhuvudet hela tiden, då varje dag är en ny ohållbar budget som ska täcka allt från hyra till toalettpapper, de är de mest kreativitetsdödande som finns.

Därför har jag nu, efter diskussioner på Twitter och pepp, lagt till en donateknapp. Skänk så mycket eller lite ni vill, ni som har lust och råd, till mitt skrivande, mitt bloggande, mitt stundtals tröstlösa skönlitterära skrivande och få en roman tillbaka. Mitt ödmjukaste tack på förhand.

Hallonbakelse och den näst billigaste champagnen

Det finns saker som redan har hänt så många gånger i tanken att när det väl händer på riktigt är det som de redan har hänt. För att ta det till en metanivå: Föregående mening har också redan hänt, helt enkelt för att jag redan har tänkt på att få skriva den här på bloggen så många gånger.
Som när jag var tio år och djupt förälskad i Peter Jöback. Min största dröm var att åka till Stockholm och se honom spela i Fame på Chinateatern. Jag tänkte på det så intensivt, hela tiden. Jag brukade tänka ”tänk när jag väl är där och ser honom i verkligheten, då kommer jag att tänka tillbaka på nu när jag tänker på det”. Jag såg aldrig Peter Jöback på Chinateatern.
Jag såg honom faktiskt inte i verkligheten förrän sju år senare. Då var jag en sjuttonårig indiepandabrud som smög ner till Åhléns skivavdelning en decembereftermiddag för att se honom signera sin julskiva, bara för att ha sett honom. Det var inte riktigt samma sak.

Det finns saker som redan har hänt, i drömmen och i tanken. Redan för ett tag sedan bestämde jag mig för att exemplifiera med Jöback-storyn i det här blogginlägget som jag längtat efter att få skriva. Eventuellt också någonting om julafton. Hur jag som barn längtade så intensivt efter julafton att när det väl var julafton gick det inte riktigt att förstå. Jag gick mest runt mellan släktlunch och släktmiddag, julklappar och glögg och försökte förstå att det verkligen var den här dagen som var idag.

Det som hänt, inte bara i tanken utan också i realitet, har funnits med mig sedan jag var sju år. När jag stod i mormors kök och hon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor och jag sa att det enda jag vill är att skriva, så författare kanske. Jag minns det för jag minns exakt hur hennes skrockande skratt gick rakt in i sjuåringskroppen, minns exakt den förödmjukade känslan när hon tillade att skriva kan man inte leva på och författare kan man inte bli, det finns väl inga som skriver böcker nuförtiden. Hon föreslog att jag skulle bli servitris och jag försökte förhålla mig till den realiteten, oavsett att jag som elvaåring skickade in min första diktsamling till Bonniers och började skriva krönikor när jag var femton.
Detta ständiga pendlande mellan drömmen och det skrockande skrattet inuti mig som nästintill varje dag påmint mig om att man inte kan leva på skrivande och tankeverksamhet. Men den där drömmen har hållits levande. Det har till och med funnits en uttänkt plan för hur jag skulle reagera.
I tjugo års tid har jag fantiserat om den dagen då någon vill ge ut en roman av mig. I tio års tid har jag fantiserat om den dagen i en uttänkt klädnad av samtal till mamma, hallonbakelse och champagne.

Så sitter jag på ett förlagsmöte. Mina drömmar för tillfället tystade, till förmån för den professionella sida som jag utvecklat sedan jag kom in i frilansvärlden. Jag tänker inte på vad som händer, att det händer. Jag tänker på mitt manus och mig själv och huruvida jag, förlaget och manuset kan komma överens.
Vi skakar hand. Vi har pratat om debutromanen. Vi har lagt upp en tidsplan med skrivarperioder och redaktörsläsning. Vi bestämmer oss för att köra, jag och förläggaren. De vill publicera min debutroman. De tackar mig för förtroendet.

Så kommer jag ut på gatan, ut i Stockholmsregnet och skymningen. Går ner i tunnelbanan, möter upp med älsklingen. Allting faller på plats. Den dagen som jag har drömt om är idag.
Händerna skakar, jag hittar inga ord, jag vet inte vart vi ska och vad jag ska säga.
Jag gör allt jag ska göra, för idag är den dagen då jag ska göra det. Jag ringer mamma. Hon säger ”männ guu” som jag alltid har tänkt att mamma skulle säga och sedan säger hon grattis och låter lite gråtmild när hon pratar om att tänk att hon har fött mig.
Vi går till ett konditori. Det finns en enda hallonbakelse kvar i disken. Den är min.
Vi går till Roxy. Jag får en kram av gymnasievännen och Julia ser så stolt ut att hon nästan tangerar min mammas gråtmildhet. Gustav ser på mig med kärleksögon. Julia berättar för servitören att den här tjejen ska ge ut en debutroman och ber honom om en flaska champagne. Vi skålar.

Så hände alltså den dagen som jag väntat på. Det är fortfarande en lång resa fram till färdig roman och utgivning. Kanske går något fel på vägen, fortfarande kan mycket gå fel. Men dagen kom i alla fall. Vad som än händer; jag behöver inte längre längta efter den.

Lite som en skolavslutning del 2

Idag slutar jag på Textlabbet på Bona Folkhögskola. En distanskurs i skönlitterärt skrivande som jag nu sammanlagt läst fyra terminer på. Fyra terminer är två år. Nu är det på riktigt slut.
Jag har ibland jobbat samtidigt som jag läst, ibland läst heltid på universitetet samtidigt. Men det senaste året har jag haft en helt fantastisk unnestperiod av bara skrivande och CSN-lån.

Jag tar med mig så oerhört mycket från den här utbildningen. Den har följt mig sedan våren 2007, då jag var rådvill och framtidsorolig, då jag arbetade heltid, läste Genushistoria och försökte få min tillvaro att gå ihop på mängder av sätt. Den här kursen fanns där hösten 2007, då det tagit slut med min senaste pojkvän. Då jag hoppade av universitetskursen och stängde in mig i min lägenhet med en flaska Southern Comfort i två månader och omvandlade ensamhet till kreativitet och skrev större delen av grundstommen till mitt nuvarande romanmanus.

Jag tar med mig en helt ovärderlig respons. Gud vet var jag hade varit som skönlitterär skribent och med det här manuset om jag inte haft det supportet. Jag trodde inte att man kunde utvecklas så mycket i sitt skrivande som jag har gjort under den här tiden. All backup från fantastiska handledare som Gertrud Hellbrand, Ola Klippvik och Hanna Hallgren, som jag haft det senaste året. All respons från skrivarkursare, även de aspirerande författare med drömmar, som pushat och läst.

Jag tar med mig oändliga mängder inspiration. Två års närläsning av andras texter har gjort mig till en helt annan sorts läsare. Jag ser saker i texter som jag aldrig hade gjort annars. Jag läser skönlitteratur på så många nivåer, som jag aldrig hade upptäckt annars. Jag har blivit sporrad till att tro på mitt skönlitterära skrivande, som jag lagt på hyllan innan jag började på kursen. Jag har tagit med mig så många vinklar, idéer, språkliga detaljer och stilistik från andras arbeten och deras skrivande har fått mig att tro på mitt eget igen.

Slutligen tar jag med mig en mängd minnen. Framförallt från de där två träffarna per termin på folkhögskolan som vi har haft. Långa textsamtal då man är fokuserad på tio sidor text, så att hjärnan är helt slut efteråt. Middagar, vin och peppsamtal från handledare och kursare. Långa samtal om litteratur och skrivande. Människor vars person och skrivprojekt jag kommer att sakna, författare som jag beundrat som blivit mina lärare och visat sig vara fantastiskt trevliga människor också.

När CSN-skulden från de här perioderna dimper ner kommer jag studera det med en känsla av att det var so fucking worth it. Om det blir en roman av det eller ej är inte, som det var initialt, huvudsaken längre. De här studierna var inte resultatsbaserande, utan inspirerande för livet.

They say you gotta stay hungry

Jaha. Så kom den tillslut. Kommentaren som påpekade hur tråkig min blogg har blivit.
Jag som sa senast i förmiddags till Gustav att snart kommer någon att reagera på hur jävla tråkig bloggen är, när han satt och uppdaterade like mad shit och jag satt och skrev roman istället.
- Nä, men du är ju inte lika illa som Kinky Afro, som har två halvdöda bloggar, tröstade han.
- Nej det är ju sant, sa jag.

Jag som sa senast i fredags till bibli att jag egentligen behöver en bloggpaus.
- Du vet att du inte har några skylidgheter gentemot någon?, sa hon.
- Jag försöker komma ihåg det, sa jag.

Jag har sån jävla ångest över hur sämpig bloggen är just nu och ännu mer ångest har jag över allt jag insett att jag är oförmögen att skriva om. Tanja skriver om just detta och tar mitt nyrelations-inlägg som exempel, men förlåt Tanja, jag ångrar det inlägget så jävla mycket. Det som skulle handla om flickvänsrollen kom att fokuseras på mig och Gustav och det kändes fel.
Jag hatar det såklart. “Mina fina texter” som tydligen saknas och nu är long gone och ersatta av Kvällspasset-reklam och länkar till andra och alla mina personliga, privata texter som fanns här.
Alla är de borta.

Anledningen till att Sveriges bästa bloggare har gått och blivit Sveriges tråkigaste bloggare är egentligen ganska enkel: Jobb. Andra saker att skriva. Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån som folk säger ja tack till när jag pitchar jobb. Helt plötsligt befinner jag mig i situationen där jag får betalt för texter. Helt plötsligt är jag i situationen där dygnets timmar tamejfan inte räcker till för allt som ska skrivas och göras och jag sitter där återigen med sömnlösheten och trycket över bröstet och försöker komma ihåg vad som är viktigt.

Vad som är viktigt är följande:
Jag skulle kunna skriva så jävla bra inlägg om relationer, svartsjuka, vänskap, definitioner av relationer, arv av gamla relationer och en massa saker som snuddar vid mitt privata jag. Det gör jag inte. För mitt privata jag är viktigare. Och ni har blivit så många läsare nu. Och jag är inte anonym. Och är det någonting som jag lärde mig av blogghypen 2008 så var det att skilja på den Elin som jag producerar i mina texter eller andra ytliga sammanhang och den Elin som jag faktiskt är. Den Elin som jag faktiskt är är någon som bara de människor som verkligen anstränger sig for real får lära känna. Men så fort jag skriver om relationer just nu snuddar jag vid henne.
Jag behöver skydda henne. Jag behöver skydda honom som jag precis inlett en kärleksrelation med. Jag behöver skydda det som är oss och jag behöver skydda mina vänner, min situation i livet och inte minst min familj.
Jag – mer än någon annan- skulle önska att det fanns ett sätt att skriva om allt det privata som rör sig i tankar och samtal utan att det påverkade och skadade mig och andra. Mer än någonsin börjar jag bli medveten om hur jävla svårt det är. Det är en sån förbannad sorg hos mig att det inte går att vara så privat och skriva om de där ämnena som är skitviktiga , de som handlar om relationer och känslor. Men någonstans vet jag att både bibli och Gustav har rätt när de påpekar att jag inte har någon skyldighet gentemot några läsare. Bara gentemot mig själv.
Och det går faktiskt inte. Jag måste skydda mig själv.

För det andra jobbar jag like mad shit. Jag skriver hela dagarna. Dygnets timmar räcker inte till till allt som jag ska göra just nu. Det är såklart också en stor sorg att timmarna och kreativiteten definitivt inte räcker till till att skriva de där bra och intressanta och fina inläggen, men det här är så lågprioriterat just nu.

Och någonstans når jag en insikt om att det är helt okej.
Jag minns hur det var i somras då blogghypen riktigt tog fart (sorry till er som läste anonyma Saker under huden långt innan dess, ni hypade as hell även ni). Hur jag jobbade som en hund, hade tusen saker att göra, mådde allmänt dåligt och mitt i allt ägnade all min lediga tid åt att försöka formulera intressanta blogginlägg som fångade mångas intresse. Det var efter den sommaren som jag fullständigt kraschade och låg hemma hos min mamma i två veckor och grät och jag tänker aldrig hamna där igen.
Jag har en jävligt tråkig blogg just nu och jag skiter i om ni blir besvikna på mig.
Jag skiter i om den är tråkig, om jag förlorar läsare, om folk tycker att jag svikit dem som inte skriver de intressanta inläggen längre.
Jag skiter i dem som anser att jag borde blogga personligt igen, istället för att reagera på nyhetsartiklar och länka till andra bra texter.
Jag skiter i om jag går ur den här jobbpeaken med andra texter och inser att jag har femtio läsare kvar, istället för de hundratals som fortfarande orkar läsa den här bloggen.
Jag skiter faktiskt i er. Jag älskar er och jag älskar att ni läser min blogg och att ni kommenterar, pushar och ger respons men när det kommer down to the bone så måste jag faktiskt skita i er.
Jag måste ta hand om mig själv, skydda mig själv, göra det som känns rätt och viktigt just nu.
Det är inte bloggandet. So suck it babies, I will be back.

Fotnot: Jag var en smula onykter när jag skrev den här texten. Förlåt stavfelen.

Fotnot2: Maj kommer att bli THE SHIT här på bloggen. Uppdateringar varje dag och fantatastiskt intressanta texter. Mer än så skriver jag inte nu, det är en teaser. Stay tuned till Valborg så berättar jag vad som är i görningen.

Fotnot3: You want private? This is private. På så jävla många sätt som jag antar att åtminstone ni som är gamla i gemet har koll på.

Uppdatering: Alltså, det här var inget frontade av någon slags paus. Bara en förklaring till varför det inte är lika många intressanta inlägg just nu. No paus här.

Helena Bergman är så jävla bra!

Läs till exempel det här och det här.

Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.

Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.

Framrotat del 1: Jag har tiara på min byline och eh nä jag mådde inte så bra i ettan på gymnasiet

Eftersom flyttpackande är så sjukt tråkigt, och jag har lovat mig själv att inte göra latmansmisstaget en gång till att flytta över gamla skräplådor utan att ha gått igenom dem först, ska de kommande bloggdagarna bjuda på framrotat material ur mina tonårslådor.

Först ut är en krönika hämtad från vintern 1999. Mellan 1999-2003 var jag bland annat krönikör på Länstidningen i Östersund. Då kunde man till exempel läsa detta:

Det känns som om varenda expedit och butiksinnehavare i Sverige tror att konsumenterna är hur korkade som helst.
Finns det någon som på allvar tror att expediterna vill hjälpa en och är intresserade av ens inköp, fastän det är fredag eftermiddag, julhandeln är i full gång och kön verkar kilometerlång?
Så varför ens försöka vara trevlig? Och vem tror att butiker med skyltar som ”vi kan TYVÄRR inte erbjuda paketinslagning” verkligen är ledsna över sådant?
Ingen bryr sig ju. Det enda affärerna vill är att tjäna så mycket pengar som möjligt på våra dåliga julklappssamveten till nära och kära, all julklappshysteri inbringar såklart massor av kronor i kassan.
Det är inget fel med det. Tvärtom. Klart man vill ha pengar. Så enkel lycka, köpt glädje funkar jättebra trots att den inte är på riktigt. Men vem bryr sig egentligen om vad som är på riktigt? Jag äter tusen gånger hellre Felix pulvermos än äckligt hemgjort potatismos med klumpar i, neon är vackrare än skog, plast kommer alltid att vara mer användbart än trä och syntet är skönare än äkta bomull.
Förlåt att jag inte uppskattar det gamla, traditionella men jag har köpt min själ på 90-talet och mår så bra av det. Man får inte säga att man tycker om att ha pengar, så därför säger jag det.
Jag är inte kapitalist och jag tänker på tredje världen, men jag tycker om pengar för de ger en frihet och stillar ett behov inom en efter något. Kärlek kanske, men vem behöver kärlek när det finns pengar? Kärleken sårar, sviker och svider medan pengarna finns där, räknade i hundralappar i ens ficka.
Så enkelt, så bra. Mänskligheten har verkligen gjort framsteg under det århundradet som gått.

Fatta vilket underbart popbarn Johan Skugge och Linda Norrman Skugge kommer att få. Ungen kommer att måla sig i kajal vid fem års ålder, spela i ett synthpopband runt åtta och ha ett eget skivbolag vid fyllda tio. Barnet kommer att bli hela Sveriges popälskling ju. Bara nu inte ättlingen sabbar allt och kärar ner sig i Orups barn.

Det finns tydligen ändå alltid något att leva vidare för. Som nu då Kent har släppt Hagnesta Hill. En skiva som gör ont och berör, men på samma gång är en skiva som viskar tröstande ord när man ligger vaken på natten med huvudet fyllt av farliga, ordlösa tankar.
När saker blir så sönderhypade som Kent har blivit brukar jag börja hata dem bara därför. Men när det gäller Kent står de mig så känslomässigt nära att jag inte kan tycka illa om dem. Det vore som att säga upp bekantskapen med sin bästa vän bara för att denne har andra vänner. Dessutom ska jag gifta med tjejen på skivomslaget. Sådeså.”

Ord & Bild

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga “jajaa, men det där vet jag ju redan” inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Världens sämsta pojkvän

Skrivandet är som en dålig pojkvän, skriver kloka Isabelle Ståhl och det är en väldigt bra liknelse.
Den relation man har till skrivandet är den sämsta sortens destruktiva bekräftelserelation av lika delar prestationsbaserat omtyckande som psykisk misshandel. Återkommande svek, sockrade ord däremellan men alltid lika opålitlig.

Idag krisar jag och pojkvännen. Så in i helvete, krisar vi. Här sitter jag med en roman som är sådär nästan, nästan klar. Hanna Hallgren skriver till mig: Läs varje ord, läs varje mening om och om igen. Varje ord ska vara ditt, varje mening ska kännas i din kropp. Jag tror verkligen på din bok, nu ska du sätta det sista i språket in i minsta punkt.
Det är nu jag tappar modet. Jag hatar min roman. Jag vill radera allting. Hur har någon kunnat se något bra i mitt manus? Det är ett skitmanus. Jag är ingen författare. Jag är sämst. Skrivandet bara glider ifrån mig, allt jag skrivit är tafatt och jag ser ingenting bra i det alls längre. Jag vill inte blogga, inte skriva ihop några recensioner, ingen artikelsynopsis, inte börja på uppsatsen och mest av allt vill jag inte skriva någon jävla roman.

Det sämsta med ens skrivarpojkvän är hur hårt man håller fast vid honom. Han är faktiskt det jag håller hårdast om i hela världen, den enda som jag verkligen litar på, fastän skrivandet sviker mig så ofta.
Att skriva och må dåligt är det enda jag är riktigt bra på, som Lina Sjöberg sa i sitt sommarprogram i P1 förra sommaren.
Pojkvännen säger det till mig så ofta: Skrivandet är det enda som du riktigt kan. Fuck allt annat, för skriva kan jag i alla fall. I skrivandet har jag lagt mina besvikelser, svek, rädsla för framtiden och min oro. Men vad gör man då de dagar då pojkvännen återigen lämnar en och tycker att man är ovärdig?

Det absolut sista man ska läsa när man försöker peppa sig själv till att äntligen skriva klart sin roman

Meningsbyggnad under all kritik, men framför allt, tror hon verkligen på det här själv? En sak framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet: Killar med humor är inte Grelssons grej. Grelsson vill ha tråkigt. Hon vill diskutera tankar och känslor hela kvällen. Blir det för jobbigt tar man en cykeltur. Nästa kväll är det dags igen, känslor och tankar för hela slanten, möjligen påtar man lite med basilikan. Kväll tre nämner man ett par Bergmantitlar men sen är det känslor och tankar igen. Med avbrott för tvätt. Kan man över huvud taget föreställa sig något TRÅKIGARE?

Ja, möjligen. En roman skriven av Grelsson. Kanske tur att hon begränsar sig till debattartiklar.

Läs Karin Stensdotters fetdiss på Axess här.

Uppdateringskommentar: Jag är alltså inte sårad, ledsen, självhatisk eller livskrisande av den här texten och har definitivt inte lagt ner romanskrivandet. Jag tycker hennes kritik är jättekul. Men fortsätt gärna skriva om hur grym jag är i kommentarerna i alla fall, I like that.

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

Awaymeddelande

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.

Tänk på döden

Varför läser man om döden?
Varför frossar vi i svärtan, sorgen, vemodet och ensamheten?
Navid skriver i förordet till min bloggbok om vemodet. Det stora vita ljuset, tigern, som är den älskade och hatade blandningen av sorg.
Som att spegla sig i lysrörsreflekterade fönster ut mot natten på ett tåg i en medelstor, svensk gammal bruksstad med samma skriande desperata skyltar om bästa pizzan i stan och extrapris på Åhléns. Som att promenera över Västra Kyrkogårdens tomma grusknastrande gångar med fallna löv och Göteborgsdimma strax innan novembermörkret faller. Som att lyssna på en ensam Damien Rice-röst i lägenhet, om och om igen, strax innan man stoppar om sig själv och blåser ut ett kvarlevande värmeljus.
Den känslan.
Varför dras man till den?
Varför frossar vi i mordhistorier, källarbarn, skräckfilmer, våldtäktsoffer och inte minst döden. Varför älskar vi döden?

Kanske för att den påminner oss om vad vi har och om hur hårt vi måste hålla i det. Hur det som vi fötts med och det som byggts upp i ljus och kärlek är exakt så skevt och lättförgängligt som vi vill blunda inför att det är. För att påminna oss, inte minst, om vår egen skyddslöshet och dödlighet. Och famla lite häftigare, hålla lite hårdare i det ljusa. Det som alltid är förgängligt, men som existerar i nuet.

Ni är så många, såväl människor som kommer mig nära, som människor som bara läst bloggen eller romanutkastet, ni säger samma sak, fast med olika ord:
Varför detta vemod?
John Ajvide Lindqvist säger det väldigt bra på sitt seminarium på Bokmässan, Barbara Voors skriver om det i sin roman Mina döttrars systrar.
– Jag är en väldigt lycklig och glad människa. Jag får ur mig allt det andra i mina böcker.

Även om man inte skriver, jag tror att det är så man gör. Påminnelsen om hur skört allting är är det som på riktigt gör oss kapabla till att vara lyckliga, om så bara i nuet.
Vi älskar att läsa om döden, om sorgen, vi älskar vemodet för att det slår an någonting i oss.
Vemodet blir en garderob i den förväntade glättigheten att gömma sig, den blir på något sätt en oas att få ro i. Vemodet är vilande, det ställer inga krav. Vi älskar döden för att den är en påminnelse. Kanske blir vi tyngda, kanske ser vi klarare av det. Jag tror på det sistnämnda.

Jag vill tro att Anders Paulruds fantastiska roman Fjärilen i min hjärna, som han skrev strax innan han dog, Isabel Coixets mästerliga Ett liv utan mig och SVT:s nya serie Himlen kan vänta får mig att se klarare. Mötet med döden, när det inte går att blunda. Jag tror att vi behöver det. Jag tror att Himlen kan vänta är en av de absolut viktigaste TV-satsningar som har gjorts. Den är, till skillnad från så mycket annat som rör döden, gjord med en sådan respekt och ett allvar. Inte ett uns av sentimentalt klet eller fascination. Bara raka berättelser om människor som riskerar att dö, mitt i livet.
Det är en fucking klysha att snacka perspektiv. Men jag tror på de perspektiven, precis som jag tror på vikten av vemod. För att påminna oss om att vi faktiskt lever och att det är gott.

Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I’m back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

Man utmanar inte gammelmedia med Comic Sans-typsnitt

Ett av mina uppdrag just nu har med Internet att göra. Detta gör att jag konsumerat mer Internetsidor och bloggar än någonsin förr de senaste två veckorna. Helt på måfå har jag gått igenom världens största höstack på jakt efter det ena och det andra. Tillslut blir allt en absurd massa av text och länkar och jag måste ut och gå i regnet eller dra ett spinningpass innan jag klappar ihop fullständigt.

Generellt finns det jävligt mycket bloggar därute (newsflash nr 1).
Generellt finns det jävligt mycket skräp därute på Internet (newsflash nr 2).
Generellt består större delen av bloggvärlden av föräldrabloggar, modebloggar och innehållstunna knullbloggar med dåligt språk (läser jag en till sexblogg av ett medelålders anonymt par som kallar fittan för mus och berättar detaljerat om sina trekanter under sin kryssning med Cinderella kommer min sexualdrift vara förstörd för livet).
Generellt är den mesta text upplagd via skräpig HTML, skitfula typsnitt och uttryckt via extremt dålig stilistik.

Kom igen, what’s wrong with you people? Alla ni som faktiskt har något anspråk med era bloggar; varför uttrycker ni allting via Comic Sans i vitt mot en rosa bakgrund – helt jävla oläsligt – med små roliga bilder och rosetter och blommor och fan och hans monster som fonder och varför använder ni er av hoppande smileys och *dessa förhatliga stjärnor* (ler) för att uttrycka era tankar?
Varför denna hejtjolahopp-ton i vartenda jävla blogginlägg? Nej, ni skriver inte ett vykort till mormor, ni söker inte brevvänner via KP, ni skriver ett blogginlägg. Man behöver inte inleda sina inlägg med “Hej alla glada! Idag är en härlig dag!” då.
Jag känner mig dödstrött på att försöka komma åt intressant innehåll, roliga formuleringar, bra dagboksskildringar och smarta tankar genom ett filter av smileys, rosa bakgrunder och fula typsnitt.

(För att inte tala om bloggar tillhörande kaxiga elitistbrudar som blandar engelska och svenska hejvilt, tycker att de har läst så mycket grammatik och stilistik på universitetet att de kan bryta mot reglerna eftersom de ändå bevisligen känner till dem och sätter sig över varenda folklig, anspråkslös blogg med en störande elitistik ton, där de noga och föga subtilt klargör hur mycket bättre de är än alla andra. De är fan de värsta av alla, ärligt talat)

Fotnot: Jag är medveten om att fördelen med bloggvärlden och Internet i största allmänhet är att man kan välja bort det man inte gillar och fokusera på det som man är intresserad av och tycker är bra. Det här är skrivet i trött frustration efter att ha harvat mig igenom bloggosfären, utan förval och ingångar. Hade ni gjort det hade ni förmodligen känt samma sak.

Dagen idag är en märklig dag

Den gick och blev dagen då jag satt sista punkten i min tredje, och hittills största, genomarbetning av romanen.
Jag hade satt en deadline på mig själv till sista oktober. Sedan vet jag inte vad som hände.
Jag tror att det dels handlade om att leva i symbios med mina karaktärer och vara tvungen att skriva varje dag för att jag fick panik av att lämna dem mitt i obehagliga scener. Dels en sjuhelvetes massa inspiration, längtan efter att få stryka allt dåligt och kill your darlings-lusta. Dels vetskapen om all artikelresearch och annat jobb som ligger och väntar och som jag inte riktigt kunde ägna mig helhjärtat åt för att romanen är det kuligaste av allt att jobba med. Dels var det nog bara för att det varit så kul att skriva den här vändan att jag helt enkelt inte kunnat låta bli.

Nu ska manuset lämnas för läsning, korr och kommentarer. Sedan ska jag lägga sista handen på det. Det känns skönt att jag inte är riktigt klar än. När det sker kommer förmodligen den stora separationsångesten.

Mitt liv som Belinda Olsson

Fast bortsett från skrivkrampen, som just drabbade mig och som jag nu försöker blogga bort, lever jag ju onekligen lite the good life just nu. Att välja bort universitetet en termin och åka till Norrland i två veckor och krascha är det bästa som jag har gjort. Nu är jag på plats i Göteborg i några månader, förutom någon kortare resa, och dagarna är till exempel som igår:
Går upp halv åtta.
Promenerar en timme innan frukost.
Frukost med P1 och DN.
Skickar lite mail, bokar in ett möte, skriver en artikelsynopsis.
Lunchpass på gymmet.
Romanredigering hela eftermiddagen.
På kvällen middag ute med Soraya. Under middagen får jag dessutom ett telefonsamtal om ett jobbtips. Det är då som jag ser upp ifrån min koreanska veggryta och suckar mot Soraya.
- Herregud, säger jag, det här livet är ju helt absurt. Jag känner mig som…Belinda Olsson.
- Elin, du ÄR Belinda Olsson, svarar Soraya.

Fast utan småbarn och man då. Jag är Belinda Olsson the younger version.
Får man downshifta fast man inte är en medelklasslattemorsa utan bara en överambitiös CSN-brud som gjort sig av med hälften av sina åtaganden? Jag skulle vilja säga att det är det jag har gjort.

Apropå förra inlägget och det eviga temat individualism och självförverkligande samt apropå det här med downshifting och andra medelklasskarriärord vill jag tipsa om Thomas Johanssons utmärkta artikel Managementsyndromet i nr 3 av Ord&Bild.
Mycket intressant analys och kritik av ett växande arbetsmarknadsfenomen och psykologiskt fenomen. För oss som hatar coaching och självhjälpskultur är den oumbärlig.

Fiffigt Elin

Först bashar jag bantningsmorsor och direkt efter rymmer jag ut till en folkhögskola i flera dygn. Det känns lite som att ni har haft föräldrafritt. Medan ni har diskuterat och mailat och levt allmän rövare i mitt förra kommentatorsspår har jag suttit i min lillasysters studentrum i Linköping och ätit apelsiner, lyssnat på Death Cab och fnittrat. Jag har promenerat genom Linköping och misslyckats med att se Domkyrkan. Jag har sett stjärnhimlen över Östgötaslätten från en bilruta en sen natt. Och sedan har jag suttit på Bona Folkhögskola och umgåtts med fantastiska människor, fantastiska lärare (Gertrud Hellbrand och Hanna Hellgren, jag kan inte nog understryka hur amazing det är att få gå skrivarkurs för dem). Jag har textanalyserat, druckit vin, litteratur- och samhällsdiskuterat och fått mer kreativ input än resten av det samlade året. Dessutom har jag sålt bloggböcker och pratat om boken.
Har jag sagt att jag hatar att prata om skrivande och textanalysera? Jag ljög naturligtvis. Problemet är väl snarare att jag väldigt sällan befinner mig i den sortens sammanhang då det blir väldigt naturligt att djupanalysera texter, prata stilistik, motiv och allt det där. Att jag generellt drar mig för att prata skrivande är mest för att ämnet är ohyggligt tråkigt för dem som inte själv skriver. Att helt plötsligt slänga ur sig någonting om ens problem med det fragmenterade språket i ens romans tredjeperspektiv under en ölkväll skulle förmodligen inte falla särskilt väl ut.
Dessutom drivs jag av någon underlig jante när det gäller mitt skönlitterära skrivande. Just därför är det så skönt att befinna mig i de där skrivarsammanhangen ibland. Att jag faktiskt får sitta och prata om någonting som jag betecknar som roman utan att skämmas över mig själv. Att jag får sitta och djupanalysera och vrida och vända på det jag skriver. Att jag får tillåta mig själv att komma ihåg hur förbannat urkul jag tycker att det skönlitterära skrivandet är.

Nåväl. Jag kom hursomhelst tillbaka till ett långt kommentatorsspråk, en välfylld mailbox, en Aftonbladet-kolumn och blogginlägg som reagerat på föregående inlägg. Det är ibland äpplen och päron som sammanväxlats, ibland god kritik, ibland igenstämmande, ibland bra kritik mot min roll och min röst och ibland rena personangrepp och en hel del dumhet. Allt det där ska jag svara på imorgon, när jag inte har ett övertrött huvud fyllt av stilistik och skönlitterär analys.

Det här med min vardag

Det är alltså inte så att jag går och drar mig på dagarna. Jag är, tvärtom, relativt produktiv nu. Jag älskar ju att vara min egen chef och är grymt duktig på att styra upp min egen tillvaro.
Problemet uppstår istället när jag ska ange för andra vad det är jag sysslar med hela dagarna. Jag hatar nämligen att prata om mitt skrivande. I vissa fall kan jag inte prata om vad jag gör, helt enkelt för att det är projekt som än så länge är vaga (det är de nästan alltid tills de sjösätts). Jag är egentligen genuint ointresserad av skrivande. Jag tycker att det är svintråkigt att diskutera texter. Komposition, stilistik och allt det där. Vad fan, jag bara skriver ju. Ibland blir det bra, ibland blir det skit, vadå kan man analysera mer än så?
Följaktligen låter mina konversationer om min vardag ungefär såhär nuförtiden:
- Jaha vad gör du då?
- Jag håller på med ett större skrivprojekt.
- Vadå, en roman eller?
- Öh, ja det kanske man kan kalla det.* Men sen skriver jag och gör jag lite andra grejer också.
- Jaha, som vadå?
- Ja en egen grej, men den vill jag inte prata om.
- Nähä, mer då?
- Öh ja ett annat projekt också, men det får jag inte prata om.
- Nähä okej.

Hade jag den här konversationen med någon skulle jag själv bli rätt övertygad om att personen ifråga bara gör en jävligt dålig maskering av faktumet att hon ägnar sina dagar åt att äta chips framför Oprah. Men det gör jag alltså inte. Jag gör grejer. När jag inte smygbloggar, lite smårädd att min egen inre chef ska komma på mig, det vill säga.

* Ibland kallar jag det självmant för roman istället för större skrivprojekt. Detta gör jag dock framförallt i situationer då jag vet att det finns människor där som kommer bli jävligt provocerade av den pretentiösa meningen jag skriver på en roman. Ni är väldigt många har det visat sig. Det är lika kul varje gång.

Let’s get it on nigga, do what we gotta do

Jag skriver.
Nej, nu ljög jag.
Jag har tre deadlines till på måndag.
Jag skriver ingenting.

Angående det större skrivprojektet hatar jag mina karaktärer, mitt språk och hela mitt upplägg mer genuint än vad jag någonsin hatat det förut. Jag orkar inte med det.
Det är inte riktigt likt mig att reagera såhär.
Å andra sidan har jag gjort mycket på senaste tiden som inte varit riktigt likt mig.

Men alltså.
Jag skriver.
Nu skriver jag.
Snart.
Nu.
Okej.

Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom

Jag ska ha Hanna Hallgren som handledare på den avslutande terminen på skrivarkursen i höst. Förstår ni att jag ska ha Hanna Hallgren som handledare i höst?

Jag strör sällan med superlativ. Jag tycker inte om att beundra andra människor och jag har svårt för att sätta människor på piedestal. Min kursansvariga, tillika första terminens handledare Gertrud Hellbrand, gjorde jag förvisso lite så med. Men inte som jag i hemlighet beundrat Hanna Hallgren. En intelligens som går bortom vad jag riktigt förstår, en talang som jag aldrig ens kommer att snudda vid.

En gång har jag haft författarsamtal med Hanna Hallgren. Jag var den naiva folkhögskolebruden med tusen pinsamma frågor på lager.
- Du som både är akademiker och poet, hur klarar man av att göra båda sakerna samtidigt?, undrade jag som satt med en pilotstudie i lingvistik och 200 sidor prosa samtidigt.
- Glöm det, det går inte. Man får välja olika perioder i livet, sa hon.
- Hur hittar man sin unika röst som författare och poet?, undrade jag som tyckte att jag tog alldeles för mycket intryck av saker som jag läste.
- Det finns ingen unik röst. Vad ska du med en unik röst till? Allt är bara stölder och fragment av andras tankar som man lyckas göra till sitt eget, sa hon.
- Hur gör man för att lyckas med ett vackert språk?, undrade jag som satt med mina förskönande adjektiv, nyordsbildningar och poetiska bilder och avgudade sönder mitt språk när det var sådär vaaackert.
- Vad är poängen med ett vackert språk?, svarade Hanna Hallgren, jag tror på att alltid skriva mot sig själv. Så fort du skriver någonting för att det låter vackert, stryk det. Det saknar substans och ger inte texten någonting. Skriv alltid mot din vilja att få texten att vara till lags. Bråka med den istället.

Det här är människan som ska sätta fingrar, tänder och blod i 200 sidor av vad som stundtals glimtar till, men på många ställen bara är en massa vackert flum som mest visar hur kåt jag är på att impa på mig själv och Jocke Berg.
Mina texter kommer att bli söndermanglade. Jag längtar så intensivt efter att få dem söndermanglade.
Hanna Hallgren är den bästa handledaren jag kunde få. Om henne och hennes arbete kan jag inte skriva någonting vettigt och objektivt. Läs den här texten istället:

“En dag i det mjuka morgonljuset har utsagan utspärrat kroppen och utsträckt den; höger fot och vänster arm, läpparna, ögonläppar; den nakna kroppens historia. Omedierad, under ögonlocken. Omedierad – blod/ Språk-värld (word-world)
“[—] but clarity need not be eqvivalent to readability? How readable is the world. There is another kind of clarity that doesn’t have to do with control but with attention [—]”, skriver poeten Rae Armantrout i “Feminist Poetics and the Meaning of Clarity”. Avläsa som avkläda, ändå återstår inskriptioner av vävnader och ärr hos den redan nakna. Säg, finns det mer? Under huden, ovan molnen; vattenytans spänning. Hur var det jag förstod löven faller, du vänder i dörren, telefonen ringer, hunden sover i ett annat rum. Hur var det jag blandade samman tyskans huvud och kopp, mein Kopf, meine Tasse, utan oro utan känsel: “kopp” – “Kopf”; “Achtung – Da drüben habe Ich einen schönen netten Kopf aus Porzellan!”. Hur kan jag skriva det jag inte vet, om jag vet “one can’t discover what one already knew” – med skriften-handen, med ögonläpparnas gränsvärld, munläpparnas – Hur känns det inuti munnen att du talar?”
Ur talet “Det transversala språket/ Att förnimma världen”; hållet vid konferensen “Intersektionalitet – ett användbart begrepp inom genusforskningen” den 5 februari 2005

Hanna Hallgren (f. 1972) är verksam som poet, litteraturkritiker och doktorand vid Tema Genus, Linköpings universitet. Hennes projekt “det transversala språket” undersöker gränser och överlappningar mellan poetiskt, vetenskapligt och (litteratur)kritiskt skrivande. Ambitionen är att både tankemässigt och stilistiskt utmana förståelsen av poesi-vetenskap-kritik som från varandra avskilda genrer eller diskurser. Till projektet hör också att belysa relationer mellan tanke och känsla, liksom att problematisera hur och förfäkta att tänkandet rymmer affektsdimensioner. De frågor som Hallgren hanterar i sitt projekt kretsar framför allt kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det för de humanistiska vetenskaperna att den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer – som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar det för tänkandet? Vilka slags ideologier eller epistemologiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta “sanning”? Vid flera vetenskapliga konferenser har Hanna Hallgren ställt kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: kan man tala om poesin som kunskapsproducerande? I så fall hur? Hur analyserar man vidare den vetenskapliga textens litteraritet? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar affekter?Som litteraturkritiker har Hallgren deltagit i debatter som diskuterat litteraturkritikens status. I ett debattsammanhang presenterade hon tanken på ett transversalt/språkligt genreöverskridande. Ett sådant stilistiskt projekt, läckande mellan poesi, vetenskap och kritik, är i ständig rörelse; det är feelosofiskt, d.v.s. – i färd med att känntänka över varat i världen. Det är också denna utgångspunkt Hallgren har som poet; att låta skrivandet utgöra ett både fritt och bundet undersökande, eller upptäckande, av världen.Vid sidan av de olika texter som Hallgren publicerat och föredrag som hon hållit inom ramarna för projektet “det transversala språket” har hon ägnat sig åt att undervisa forskare och studenter om gränser mellan vetenskapligt och poetiskt skrivande. Hennes ambition är fortsätta utmana just gränser litteratur-vetenskap-kritik – i skrift, forsknings- och undervisningsprojekt.

Åsa Mattssons ord förföljer mig idag

- Båda mina två romaner har kommit till efter att jag avslutat en relation med en man. För mig har kärleken och skapandet uteslutit varandra. Jag har fokuserat all min kraft på mina män. Sedan har jag också använt kärleken som ett sätt att fly från mig själv.

Också tänker jag återigen på våren 2006 då jag hade tjänstledigt två månader för att skriva på min roman, men var tvungen att gå ut tre kvällar i veckan och söka bekräftelse istället.
Också tänker jag återigen på november 2007 då jag, tre dagar efter att jag och mannen jag hade en relation med den sommaren och hösten hade gjort slut, köpte en flaska Southern Comfort, stängde in mig i min lägenhet och skrev allt det som har substans och värde i det där romanprojektet. All energi som jag lagt på att försöka hålla ihop en relation som var dömd redan när den inleddes la jag istället på skrivandet.
Också tänker jag på hur jag och min vän som jag, när jag går in som mitt alter ego Konstnärskvinnan, brukar kalla Konstnärssyster satt i Stockholm och pratade om att människor ska inspirera. Att vi hädanefter ska ta vår vulgofeministiska konstnärsdiskurs to the next level och enbart se män som musor. Sedan kom vi på det där om att inte se män som kollektiv och att se bortom kön också blev vår vulgofeminism bara en osmaklig motdiskurs mot det vi egentligen tror på. Är man dessutom inte straight blir det ju ännu svårare, för gudarna ska veta att kvinnorna också inspirerat men också sårat och lämnat mig försvagad.

Också tänker jag att Konstnärskvinnan är en relativt förbittrad varelse av vulgofeminism och hämnddiskurser. Att Elin inte ens är hälften så tuff som sitt alter ego. Hon tror, precis som Konstnärskvinnan, på sin egen självständighet och på att sätta sig själv och det hon gör i första rummet. Men hon måste fortsätta tro på att kärleken, inspirationen och skapandet kan gå hand i hand och att det måste finnas en kärlek som ger lika mycket som den tar, utan utplånande eller förlorande av det egna jaget. Hur ska man kunna sluta tro på något sånt?

När den smarta tagit semester i värmen passar romantikern på att gästblogga

Jag läste ut Lina Sjöbergs Resa till Port Said idag. Sedan satt jag vid maskinen på jobbet och lyssnade på Markus Krunegård med vått under ögonen. Markus Krunegård och Lina Sjöberg bör inte konsumtionskombineras i offentliga sammanhang. I alla fall inte om man är en blödig jävel som jag.
Det vackraste med romanen är de brev som större delen av romanen är uppbyggda kring. Framförallt de brev som skrivs någon gång på 40-talet.
Hade människor lättare för att uttrycka sina känslor förr? Hade de lättare att uttrycka dem med ett högtravande, fantastiskt vackert språk? Jag är ju en sucker för historisk tid och framförallt älskar jag att romantisera de flesta historiska tidsepoker. Sedan kan det politiska jaget gå in och framhålla det moderna samhället med så enkla argument som fri abort, ett större ifrågasättande av könsroller eller egentligen vad som helst med politisk klang. Det personliga jaget kan också relativt enkelt framhålla att det på det stora hela nog är betydligt enklare och roligare att vara ung kvinna med arbetarklassursprung idag än det någonsin varit förr.

Romantikern är en sexistidiot som fortsätter sucka över ljuva kvinnor i hårt sittande korsetter och högtravande brev mellan människor som inte ens legat med varandra. Romantikern vägrar ibland underkasta sig de andra, mer omtyckta sidorna hos mig själv. Romantikern älskar att bortse från både svårigheter att skilja sig, barnaga, uppgjorda äktenskap, illegala aborter och allt det där som hör historisk tid till (och jag hatar att jag skriver historisk tid som om det vore en enda tid som går att jämföra med någon form av ”modern tid” och det politiska jaget kan hänvisa till minst tre artiklar och en uppsats som jag själv skrivit om problematiken med den uppdelningen, men romantikern tjatar ändå helt ovetenskapligt om någon historisk tid som hon drömmer om). Men romantikern ser alltså bara Stolthet och Fördom-scenarion och 40-talsromantik.

Romantikern har idag jämfört intresse/attraktions/kärleksförklaringar från början av 1900-talet med dagens. Jag har tagit fri inspiration från både Sjöbergs roman, The Tudors (romantikern behöver inga källbackuper eftersom det inte är politik som hon sysslar med utan bara trams och kan således hänvisa till en TV-serie när hon skriver), historiska romaner jag inte orkar rabbla samt egen fantasi. Såhär:

Historisk tid: Av hela mitt sinne, min själ och min kropp åtrår jag er.
Nutid: Du har jävligt tight röv, vill du hänga med hem?

Historisk tid: Om jag finge träffa er igen, vore jag väl aldrig så lycklig.
Nutid: Hej snygging. Tack för i lördags. Du glömde ditt halsband här.

Historisk tid: Jag tackar Gud för välsignelsen att skänka mig en sådan sällsam människa som ni och låta mig möta er i detta ack så strävsamma jordeliv. Jag önskar så att se er åter.
Nutid: Tja, läget? Vill du ta en fika nån dag?

Historisk tid: Dina ögon är en lisa för min arma själ som så länge sökt och nu funnit en frist hos dig.
Nutid: Du har fina ögon. Jag gillar dig.

Historisk tid: Går jag genom detta liv utan att få leva, så om bara en kort tid vid din sida, då är detta jordeliv just inget värt.
Nutid: Är vi ihop nu eller?

Det spelar alltså ingen roll hur den politiska, den smarta, den cyniska människan i mig försöker övertyga romantikern om att nej, du är inte särskilt sugen på att få handskrivna kärleksbrev från krogragg om att dina ögon är en lisa för deras själ.
Romantikern fattar ju också att språket är kontextualiserat och att vi helt enkelt inte kan uttrycka oss sådär mot varandra idag. Men jag undrar när vi tappade det. Måste vi vara så förbannat upplysta, smarta, rationella och spelande att vi inte kan uttrycka sådant längre?
Romantikern propagerar härmed för mer handskrivna kärleksbrev och mer kärleksyttringar där man refererar till sitt strävsamma jordeliv och sin arma själ. Kom igen people, gåspenna och parfymdoft kommer alltid spöa Facebook-pokande. Så är det bara.

Me vs cencorn

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

Storverk och leverpastej

Som solen sken in under sportlovets vårvinterdagar, belyste luddet och dammet i den mossgröna heltäckningsmattan i ert TV-rum. Morfar, du och mormor måste ju ha varit bland de sista som fortfarande höll fast vid heltäckningsmattor trots alla hygienvarningar, men då var jag bara fascinerad över hur golvet kunde vara klätt av mjukt och jag la sjuåringskroppen på textilen och lät solen stråla in i väntan på att du skulle bli klar.
Sedan hörde jag dina steg nerför den smala trappan som kom ner när man öppnade en lucka i taket. Som ert enkla radhus av andra konformerade radhus på en vanlig tvärgata i utkanten av staden erhöll fler hemligheter och spänningsmoment än vad vårt stora hus på landet någonsin kunde uppbåda. En lucka i taket och en hemlig vind som du kom ner ifrån med en tung väska under ena armen. Det var långt innan du började få svårt att se, starr och allt vad det var, långt innan du började få svårt att gå, tärd av hjärnblödningar och åldrande.
Nu följde jag dina snabba steg till arbetsrummet och ställde mig vid det vita skrivbordet där de få saker som låg framme var i en sådan perfektionistisk ordning att jag inte vågade röra ens en penna.

Du öppnade väskan och tog ut den stora, tunga skrivmaskinen. Ställde den på skrivbordet där solen sken in. Ett kvadratiskt mönster av solsken över skrivbordet och stolen där du sa åt mig att sätta mig. Sedan hämtade du papper. Morfar, jag har aldrig frågat var du fick dina papper ifrån? Det var inga vanliga, vita A4-papper, de såg bara ut så på avstånd. Men när man såg på dem närmare såg man att de blänkte. Strök man över deras yta kände man en mjukhet, ett glansigt hölje. Höll man dem mellan tumme och pekfinger märkte man att de var lite tjockare än vanliga papper, men det där skulle jag inte fundera över förrän långt senare när pappren bestod av brev skickade åttio mil över landet.
Nu satte du i pappret i skrivmaskinen. Du vred på en ratt, det knarrade lite och pappret rullades in i hållaren. Du lyfte av haken som höll markören borta från pappret och lät den placera sig i vänsterkanten en bit ner på det blanka A4-arket. Det luktade bläck och metall. Jag torkade bort snor under näsan med tröjärmen och stirrade på skrivmaskinen.
- Mm sådärja ja mm, nu är det bara att skriva serru.
Du hade börjat mumla och muttra redan då och jag visste redan som sjuåring hur man plockade ut det väsentliga ur dina utfyllnader av hummanden. De störde inte, de var en del av ditt språk.
- Mm nu får du skriva vad du vill. Ja, mm, nu kommer du att skriva något stort och bra. Mm alla stora författare börjar såhär.
Jag såg på dig, morfar.
- Jag tror att jag ska skriva…en bok.
- Jamenvisst mm, det är klart att du ska skriva en bok!
Dina utfall, när du helt plötsligt höjer tonen för att du blir exalterad, har alltid kommit så plötsligt. Mitt i mumlandet brister du ut i ett euforiskt rop.
- Ja det är klart! Här har vi ju det nya stjärnskottet! Storförfattarinnan! Ja mm det ska du göra!
Sedan lämnade du mig och sa att du inte skulle störa för storförfattarinnor behöver få arbeta ifred.

Jag stirrade på tangenterna och de stirrade på mig. Små plastklädda knappar med vittryckta bokstäver på stålleder som höll dem uppe. Jag tryckte ner en. Knappen åkte ner, dess led trycktes mot markören. Det sa pang. På det vita, glansiga pappret satt en tjock svart bokstav.
Jag tryckte på en annan. Det sa pang en gång till. Sedan tryckte jag på flera på raken. Pang pang pang. Ljudet av smatterband, som på sista april. Ljudet av vuxenhet och storhet. Storförfattarinnan med långkalsonger med hål i grenen, fötter som inte nådde ner till golvet från stolen och snoret hängande under näsan. Framför skrivmaskinen var jag stor.
Jag tryckte ner tangenterna i följd.
N-u b-ö-r-j-a-r b-o-k-e-n.
Du kom in igen.
- Ser du här, Elin, va mm?
I handen höll du en bok, en färdig bok.
- Mm det är nog en sån här bok du skriver, va mm, en riktigt stor och fin bok.
Jag såg på boken. Den hette Utvandrarna och såg ganska tråkig ut, det var nån gubbe som hette Wilhelm som hade skrivit den.
- Ja kanske det, sa jag och log mot dig för jag ville inte göra dig ledsen när du gjort dig besvär och letat fram en bok som du tänkte kanske var som min blivande bok fast jag visste att min bok skulle bli mycket bättre än den där tråkboken.
- Nu måste jag nog skriva igen, morfar.
- Jaa men detklart! Nää mm nu ska man inte störa storförfattarinnan när hon skriver inte!
Du gick igen.

Solen sken in över mig och skrivmaskinen. Bländade lite, men inte så det störde. Blottade damm och ludd mellan tangenterna och över maskinens metallkropp. Jag fortsatte att skriva.
Tänkte att det kunde handla om en tjej som alla var dum mot. En tjej som var ledsen och som ingen förstod. Sen skulle hon bli glad på slutet såklart. Kanske skulle hon träffa en snygg kille eller resa till ett varmt land.
Det smattrade i det ensamma arbetsrummet när jag skrev. Det vita, glansiga arket fylldes av tjocka bokstäver som markören obönhörligt slog in. När raden var slut flyttade jag markören till början av arket igen. Det där rasslande ljudet när jag fick byta rad var nästan det bästa av allt. Jag skrev om flickan. Tänkte på varför hon var ledsen och varför ingen ville vara med henne. Skrev om hur hon grät på natten och hur hon var rädd för allting. Jag hann fylla nästan hela arket med bokstäver innan du kom in igen.
- Jaa, jag ville ju inte störa mm, men jag tänkte…jaa att du behövde lite påfyllning. En storförfattarinna behöver ju mat och vila för att orka skriva sin världsberömda bok.
På brickan hade du dukat med jordgubbssaft i senapsglas, med en extra matsked av saften för att ge lite för stark och söt smak. På tallriken låg två Hönökakor med smör och skivad leverpastej och bredvid, på en mindre assiett, låg fyra noggrant delade rutor mjölkchoklad på en lika noggrant avriven och vikt bit hushållspapper.
- Titta morfar! Jag har nästan skrivit en hel sida nu!
- Jaa men ser man det var väl tusan! Jaa mm jag säger ju det! Jaa mm du kommer bli det nya stjärnskottet och alla kommer att läsa boken!
Jag rodnade lite och tog ett bett av Hönökakan, dinglade med benen. Du satte dig mittemot mig på sängen och pratade om alla priser som jag skulle vinna och alla som skulle köpa min bok och tycka att det var det bästa som de läst. Jag undrade om inte Wilhelm skulle bli sur då, om jag var bättre än honom men du sa att han var död så det gjorde ingenting.
Jag åt och drack fort för morfarsmellanmål var det godaste som jag visste och du fortsatte att prata om vilken stor författare som jag skulle bli. När den sista biten mjölkchoklad var uppäten var jag mätt och väldigt trött. Jag tittade på skrivmaskinen och på Utvandrarna, som fortfarande låg bredvid skrivmaskinen. Det kändes tungt helt plötsligt.
- Morfar, hur lång tid tog det för den där Wilhelm att skriva sin bok?
- Jamen oj, mm nä men det tog nog väldigt lång tid vettu. Mm att skriva böcker tar lång tid, jaa det kan ta flera år.
Tyngden växte. Jag som hade tänkt hinna bli klar idag. Nu blev jag ännu tröttare.
- Men om det ska ta flera år så kanske jag inte vill skriva mer idag, tror jag, sa jag tillslut och skämdes lite.
- Nää men det är klart, jaa mm, du ska ju inte trötta ut dig på en gång. Talanger behöver mycket vila också och du har ju gjort ett storjobb idag, det ser ju jag mm!
Lättnaden ersatte tyngden. Jag kom på att Skurt nog hade börjat nu. Du vred på ratten och mitt papper försvann ur skrivmaskinen och ner i min hand.
- Ja här ser man, en strålande början på den stora boken mm javisst.
Jag tog pappret och sprang in till TV-rummet, la mig på det mjuka mattgolvet och slog på TV:n. Pappret stoppade jag en bit innanför linningen på långkalsongerna, så jag kunde känna det mot min mage när jag andades, då visste jag att det var i säkert förvar.