Elin Grelsson Almestad

För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.

När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?

Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.

Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.

Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.

Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!

Förresten, ni som fortfarande har skola och andra uppdrag? Hur får ni någonting gjort i värmen?
Jag förstår inte. Jag har texter som ska skrivas om, några artiklar som ska in, jag har ett romanprojekt som återigen avstannat fast jag har en pretentiös deadline på mig själv att ge mig själv en färdigskriven roman i 25-årspresent i slutet av augusti och dessutom har jag cirka två timmars inspelat ljudmaterial att transkribera vilket innebär att jag först måste uppdatera mig på GTS-transkriptionsstandarden jag bara minns lite på en höft.
Men det går ju inte. Värmen, people! Hjärnan är mosig och söndersvettad och jag är enbart förmögen till att ligga flåsande i Prinsesssan Leia-guldbikinin (men känner mig mer som Jabba the Hut i solsvettandet) och skriva korta anteckningar om hjärtat och annat personligt trams.

Själva definitionen av värme i Sverige är ju att vi blir helt dumma i huvudet. Brölar, gillar Gyllene Tider och kollar på sport är ju det enda vi gör den här tiden på året. Men om man varken har tid eller lust att vara dum i huvudet och gärna vill ha en intellektuell verksamhet utöver något slags Homertänk om ”glass…varmt…ta en snus” alternativt rent reptilhjärnetänk inriktat på äta, sova, onanera (nytt prefix: värmerunka). Hur gör man då?
Jag gillar inte riktigt mig själv när jag inte är smart. Och just nu är jag inte smart. Hur gör ni?

Och mitt i slutuppsatser och avhandlingsredovisning och seminariefrågor, deadlines och jobb och en massa annan stress fram tills kursen är slut om två veckor och jag drar på Norrlandsretreat ett tag, naturligtvis är det då som jag blir besatt av romanprojektet igen.

- Du släpper inte det här nu, sa min lärare Ola Klippvik alldeles innan jag slutade skrivarkursen i januari, du har ett urstarkt manus Elin, det är de sista justeringarna som saknas bara.
- Absolut inte, lovade jag och sedan gjorde jag just det.
Anledningarna till det redogörs det för i föregående inlägg. Det handlade inte bara om tidsbrist utan också om att jag omöjligen kan sitta och jobba med ett sådant projekt när jag samtidigt har minst tio andra projekt som jag brinner för på gång. Jag lät det ligga i flera månader. Fram tills nu alltså, då jag inte brinner för särskilt mycket alls mer än öl på helgerna och väl kände mig mogen att läsa igenom det igen och sen var det alltså kört.

Jag tror att textprojekt mår bra av att vila. Alla projekt mår bra av en inkubationsfas. Där kan de ligga och bara vara i det skick som man lämnade dem i. Mitt projekt var i bra skick men efter de där månaderna november och december, då jag varken jobbade eller pluggade utan gick upp varje morgon och bara skrev mig genom dagen, behövde det vila. Jag var blind för mitt eget projekt och såg ingenting av det som människor påtalade.
Jag såg inte varför det var så bra. Varför det fick de människor som fick läsa det att börja gråta. Hur de olika pusselbitarna i mitt mosaik av olika tider och människor och perspektiv egentligen fungerade ihop. Om mina karaktärer var trovärdiga och i vilka scener jag verkligen lyckats.
Lika lite såg jag var jag blev övertydlig, överanvände mina symboliker, krånglade till mina meningar och blev för pretentiöst omständlig, var jag helt enkelt behövde en god korrläsare och vad som borde utvecklas och vad som borde dödas.

Nu ser jag saker som jag inte sett förut, jag ser massor. Meningar som får mig att skrika att herregud kvinna, det här med semikolon just get over it! Överpretentiösa nyordsbildning som inte fyller någon funktion mer än att de är just överpretentiösa. Eller övertydligheter som får mig att skruva av obekvämlighet över hur illa det faktiskt är. Ord som återkommer en gång för mycket och darlings som måste dö. Jag ser också hur mycket jag älskar mina karaktärer, deras roller och hur de aldrig är vare sig offer eller förövare. Jag ser dessutom en massa saker som jag vill lägga till. Så nu skriver jag igen. Fast jag borde göra allt annat utom att börja pilla med romanen precis just nu.

I en annan roman av Barbara Voors, Mina döttrars systrar, skriver en av karaktärerna svarta romaner om våldtäkt, misshandel och död. Samtidigt är hon mycket lycklig. Det var som om ju mer jag skrev om det mörka, desto lyckligare blev jag i verkliga livet, konstaterar hon.
Jag tror att det fungerar så för mig med. Så lycklig som jag varit de senaste dagarna, när jag bearbetat en fem sidor lång våldtäktsscen, var det längesedan jag var. Antingen lycklig av kreativitetsflödet eller av känslan att få vräka ur sig de där vidrigheterna man bär på i skallen, vare sig man vill eller inte, sedan tömd och lycklig igen.

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett ”erövra världen perfekt stylad”.
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.

Den här känslan.
När krampen släpper. När hoppet återkommer.
Det finns inga gråskalor, bara starkt svartvita nyanser. Det går i vitt igen nu.
Den här känslan. När jag kommer ut från badrummet i underkläder, slår på stereon, sätter på Kultiration och ställer mig och tokfuldansar, ass-shakar, rövfular till musiken på hög volym alldeles ensam. Bara för den här känslan. Liksom så himla glad.

Jag var på besök i mitt förra liv. Det där livet som jag levde för ett år sedan. Frustrerade jobbdagar och sömnlösa nätter. Tidiga mornar och svart regn utanför fönstret hela tiden. Stressont i magen och blixtrar framför ögonen. Ensamhet och ledsenhet. Jag var där igen. Jag gick där på jobbet och log serviceleenden och jobbade på och jag minns exakt de där känslorna för ett år sedan. Vilka de riktades mot. Hur jag var, vem jag var. Jag har slagit hårt mot henne så många gånger. Hur jag kunde vara så dum att jag föll för de där känslorna, föll in i dem och inte tog mig ut. Hur jag kunde leva på naiva drömmar eller en ofrånkomligt icke-fungerande, svidande vänskap. Jo, jag minns.
Ett år senare går jag i hyllorna på jobbet och kommer på mig själv med att krama om den där tjejen som jag var då. Liksom här går jag och är frustrerad och irriterad och i ögonen kliar frånvaron av sömn och ute regnar det svart och blåser. Den där tjejen hade inget annat än det jobbet. Hon hade ingen aning om vem hon var eller vart hon var på väg. Hon höll väl fast vid det hon kunde och kände till.
Lika väl som att krama henne blir jag medveten om vad som hänt sedan dess. Den fredagen då jag går ut från jobbet vet jag inte när jag kommer tillbaka, någon dag om nån vecka kanske? Eller inte alls mer om jag får något av de andra arbetena som jag verkligen vill ha och som kommer att utveckla mig.
Den fredagen skålar jag, Sofia och Hanna i en öl för utveckling. Man märker kanske inte att man har utvecklats, men man ser det sen i efterhand. T.ex. när man är på besök i sitt tidigare liv.

I det nuvarande livet går jag på fest och dricker för många gin&tonic, Erik skrattar och kallar mig svamp och sedan blir jag kvar alldeles för länge med han och hans vänner, står på dansgolvet och blir både antastad och beskyddad. Får sällskap hem genom slottsskogen, vi letar stormvindar men hittar bara lite regn och dissar hela stormvarningen ihop.
I det nuvarande livet får jag slutkritik från Ola, min lärare, på tre A4-sidor om mitt råmanus. Jag vet inte vad som känns mest och får tårarna att bränna av glädje. Kanske när han skriver om min tonträffhet, mitt språk nära huvudkaraktärerna och alltid sant, rakt och ärligt. Kanske när han hyllar mitt sätt att låta huvudpersonernas psykologiska utveckling gå in i varandra genom fragment av olika tidsperioder. Kanske när han berömmer barnsperspektivet, barnets öga mot de vuxnas förljugenhet. Kanske när han avgörande säger att mitt manus är urstarkt och jag får inte släppa det, även om två – tre förlag kommer att säga nej. Eller kanske mest av allt när han säger det där om huvudkaraktären. Att hon inte är något offer. Att hon har livsvilja, glöd och beslutsamhet, trots sin situation. Att hon går in och skriver sin egen historia, trots sin bakgrund. Det var mitt viktigaste mål. Det ska inte bli nån jävla tycka synd om-roman, min huvudkaraktär ska – trots sin förtvivlan – vara en hjältinna. Det är det han säger att jag gjort. Han pratar om en ton av sorg och förtröstan. Ett hopp i att skriva historien på ett annat sätt. Det känns.
I det nuvarande livet ser jag fram emot ännu en kväll med mina vänner. Sedan en vecka av fixande med roman och bloggbok och artiklar. Skolstart på genusutbildningen. Två arbetsintervjuer till roliga jobb. Min egen dygnsrytm igen. Och en invigningsfest för filmfestivalen med Gael Garcia Bernal och Adam Tensta attending.
I det nuvarande livet glöder allting. Och jag är stark, glad och rakryggad. Faller men är uppe på fem. Svart och vitt i hårda nyansskiftningar. Ja, jag ser ljuset. Jag tror på det här.
I det nuvarande livet är jag sådär glatt bakfull att jag ställer mig och fuldansar ensam i underkläder i lägenheten bara för att få ur mig energi. För det här är ingen jävla tycka synd om-blogg. Jag går in och skriver min egen historia av sorg och förtröstan. Jag skriver min egen historia av utveckling och självkramande bakåt i tiden precis på mitt eget sätt.

Det var den måndagen efter torsdagen då mannen gjorde slut. Det var då jag visste att jag hade två val.
Det första var att fortsätta älta och gråta, förmodligen supa och ligga runt, förlora mig i nya ögon.
Det andra var att lägga all energi som jag lagt på honom, på att försöka hålla kvar honom, hålla ihop vår, mot slutet, trassliga relation, på romanen istället.

Jag valde det andra alternativet den här gången. Jag vet att jag gjorde rätt.
De senaste veckorna har jag skrivit mer än jag gjort på många år. De senaste veckorna har jag äntligen förstått hur historien ska skrivas, hur den måste skrivas. Det lossnade lite i slutet av min och mannens relation, jag insåg någonstans att jag måste lägga energin där för att glömma ångesten över oss och sedan bara vällde orden fram.
Jag skrev så jag glömde tvätt-tider, kom försent till möten (den som känner mig kan här sucka och tillägga att jag alltid är sen, men nu var jag för en gångs skull sen av en bra anledning), slutade se på tv, sa upp min GP-prenumeration. Varje dag, samma rutin. En halvtimmes surfande med frukosten i knät. Sedan bara skriva.
Jag rotade i minnen, skapade minnesscener, fiktiva scener, talade med en barnröst jag glömt att jag hade. Hon som var ärlig, som berättade precis som det var, hur det kändes då. Som inte vejde för censorröster eller oroliga tankar om vad andra; familjen, släkten, vännerna skulle säga. Som bara hade en jävligt viktig historia att berätta. Ofta var det jobbigt, nästan varje dag var det jobbigt. Efter tre sidors skrivande var jag alltid tvungen att börja spela gammal motown och sittdansa eller lägga mig i fosterställning någon gång, för att orka fortsätta rota. Men det gjorde jag.

Igår tog det stopp. Jag trodde det fanns mer. Det gör det inte just nu. Säcken knöts ihop och jag visste att jag inte kommer vidare. Manuset är inte ens halvklart, men jag visste att jag behövde en andhämtning och några granskande ögon innan jag kunde fortsätta. Jag la till filen och tryckte på send. Sedan ägnade jag resten av dagen åt solskenspromenader och långfika.

På natten kunde jag inte sova. Det är inget ovanligt, men den här natten var ingen lugn insomnianatt. Hjärnan jävlades med mig, började älta relationer och annat gammalt skräp. Sakna människor jag förlorat, sakna kärlek som jag förlorat.
I förmiddags sov jag länge. Drömde mardrömmar om hur jag gått vilse i en herrgård. Jag visste att jag inte fick vara där, huset för stort och vackert för mig men jag kunde inte hitta ut. Drömde att jag simmade omkring i en sjö, visste att jag måste ta mig iland för jag var utmattad och trött i armarna men så fort jag försökte närma mig stranden var där fullt av sjögräs och gyttja som höll mig tillbaka. Drömde att mina händer var kladdiga, att det inte spelade någon roll hur mycket jag tvättade dem. De fortsatte vara kladdiga.

Sedan vaknade jag och jag läste för första gången igenom hela råmanuset. Från början till slut.
Också visste jag att det skulle bli en sådan dag. Då jag avbokade spinningpasset, låste dörren, drog filten över huvudet och inte talade med någon. En enda vän talade jag med och vi talade om avsaknaden av trygghet och bli sedd som barn. Hur man som äldre började söka den i relationer igen.
Sådär som exmannen sa när vi varit tillsammans i någon månad.
- Elin, du har tagit hand om andra människor i hela ditt liv. Du har aldrig varit i centrum. Låt mig ta hand om dig nu, låt mig ställa dig i centrum.
Det gjorde han. I fyra år gjorde han det. Genom honom reste jag mig. Sedan gick jag. För jag visste att den där tryggheten var jag tvungen att hitta i mig själv.

Det är en sådan dag då jag ligger hemma med filten över huvudet och saknar trygghet. Då jag sett åttaåringens röst tala i ett worddokument och inte orkar bära hennes röst utan bär 24-åringens istället. Den är så mycket starkare än vad hennes var.
- Lilla vän, säger den, vi hittar tryggheten i oss själva istället. Du fick den inte då, nu hittar du den i dig själv. För din skull ska jag berätta historien, för din skull kommer jag fortsätta att skriva den. En dag når vi iland, jag lovar.

Att träffa exflickvän K. igen efter fem år är som att se sin gamla spegelbild och inte riktigt känna igen den.
– Vilken dialekt du har! Göteborgska!, säger hon
– Vad liten du är, herregud vad liten, säger hon
– Vadå grönt te? Dricker du grönt te?, säger hon
Och jag förvånas och förundras över hennes reflektioner innan det slår mig att senaste gången som vi sågs pratade jag någon slags seminorrländska, vägde tolv kilo mer än nu och skulle aldrig kommit på tanken att dricka äckelgrönt te. Hon med sina pepsiburkar och marianne-karameller, långa håret, västgötska dialekten och när Ani Difranco börjar gapa Million you never made i stereon finns det en instinktiv ryckning i min hand att sänka eller säga att det är skitdåligt innan jag inser att det var fem och ett halvt år sedan jag kunde göra det.
Få korta ögonblick i livet inser man att man verkligen gått från en punkt till en annan, det inte bara känns utan det märks. Detta var ett sådant.

På folkhögskolan vid Göta kanal häller jag i mig kaffe mot insomnian och reflekterar texter och tar in. De läser mina texter och pratar om gestaltning, närvarokänsla och subtil kön&klass-tematik. Exakt de sakerna som jag kämpat med hela tiden. Det är inte under själva bearbetningen av mina texter som det händer saker i huvudet. Det är i analysen av de andras. Eller alla mellanspel; jag i soffan i uppehållsrummet där jag lyssnar till samtal om Morrisseylyrik, Bukowski och David Lynch, i framsätet på min textlärares bil på en regnvåt motorväg någonstans mellan de mellanstora svenska städerna när han pratar om 40-talets författarkollektiv och därbak sitter hårdrockskillen och pratar om hur han fick sin pjäsbearbetning av Mio min mio godkänd av Astrid Lindgrens systerdotter, trots att den inleds med att Mio karvar upp sina handleder.
Flyktbenägenheten är en nedärvd instinkt. Jag flyr och samlar intryck. Min kursare säger något om att jag inte är som hon trodde jag skulle vara. Att jag i min presentation på nätgruppen skrev något om att jag skulle bli professor, statsminister och författare – helst allt nu och på en och samma gång. Att hon väntade sig någon gapig och fladdrig och fann en lugntyst, ödmjuk tjej. Jag säger att det är mitt sätt att ta in och i tystnad säger jag att det är mitt sätt att fly. Jag tystnar. Reflekterar och samlar intryck istället för att rusa på och ta plats.
Flykten tar slut i tågresan på väg hem. Jag och Stefan bollar namn mellan oss för någon gemensam vän i Göteborg måste vi väl ha och sedan pratar vi humaniorakurser och framtidsplaner innan jag sätter i hörlurarna och sluter ögonen. Inuti en knuten näve och tusen nya idéer.

Och sedan kommer jag hem. Ingen säger välkommen när jag öppnar dörren och kylskåpet ekar lika tomt som den känslan gör. Jag öppnar rätt Worddokument och kräks ut två dagars tillbakahållen inspiration genom fingrarna. Jag vet precis hur historien ska skrivas nu, hur den måste skrivas. Facebook, det sorgset skrikande saldot på internetbanken och frånvarande eller negativt besked om doktorandtjänst; allt får stå tillbaka. Jag skriver och sedan lägger jag mig i sängen, lyssnar till det som Göteborg kallar vinter men som egentligen bara är ösregn. Saknar nyckelben att kyssa och en bröstkorg att luta pannan mot. Vänder mig om för att se saknaden i ögonen, tror mig se skäggstubb och vackrastögon men finner mest mörkblont självfall och blekmjuk nacke.

En av de finaste grejerna med alla fina grejer med Amsterdamsflickan är ju att hon har en egen blogg och är av samma sorts bloggande idiot utan integritet som jag är. Mina vänner fnissade igår på Hagabion återigen över hur galna vi är som lagt ut och bearbetat hela vår relation via bloggarna. När vi skiljdes åt i söndags var det inte efterkommande mail eller sms jag tänkte mest på utan herregud, vad kommer hon att skriva i bloggen om det här. Ungefär som att jag både fått hela vår första dejt, mina skills i sängen och trosor dokumenterade på Internet via henne.
- Lite som att sätta upp lappar på Ica, fast webb-baserat, konstaterar Amsterdamsflickan herself.

Eftersom jag är på väg till textträff på folkhögskolan för att få min halvskrivna roman konstruktivt söndermanglad och få lite ny inspiration för de sista två veckorna jag har på mig att skriva färdigt råmanus (erkännas bör väl att min första deadline sket sig totalt due to uppbrott, alkohol och Facebookberoende, men nu jävlar) hinner jag inte skriva någonting själv men bjuckar istället på den absolut finaste och mest träffsäkra beskrivning av mig själv som jag någonsin läst. Det här är precis den människa som jag vill vara och det är så fantastiskt att se att någon faktiskt tolkar mig så också:
Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Jag rodnar och häpnar och sedan packar jag väskan och sätter mig på ett inre resan-tåg till Östergötland. Vi hörs på fredag igen.