För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.
När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?
Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.
Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.
Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.
Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.
Skribent, kritiker, författare och hobby-DJ.