Elin Grelsson Almestad

f.d. Always keepin' it real, f.d. Saker under huden

Arkiv för ‘skrivarkurs’

5 juni, 2009

Lite som en skolavslutning del 2

Idag slutar jag på Textlabbet på Bona Folkhögskola. En distanskurs i skönlitterärt skrivande som jag nu sammanlagt läst fyra terminer på. Fyra terminer är två år. Nu är det på riktigt slut.
Jag har ibland jobbat samtidigt som jag läst, ibland läst heltid på universitetet samtidigt. Men det senaste året har jag haft en helt fantastisk unnestperiod av bara skrivande och CSN-lån.

Jag tar med mig så oerhört mycket från den här utbildningen. Den har följt mig sedan våren 2007, då jag var rådvill och framtidsorolig, då jag arbetade heltid, läste Genushistoria och försökte få min tillvaro att gå ihop på mängder av sätt. Den här kursen fanns där hösten 2007, då det tagit slut med min senaste pojkvän. Då jag hoppade av universitetskursen och stängde in mig i min lägenhet med en flaska Southern Comfort i två månader och omvandlade ensamhet till kreativitet och skrev större delen av grundstommen till mitt nuvarande romanmanus.

Jag tar med mig en helt ovärderlig respons. Gud vet var jag hade varit som skönlitterär skribent och med det här manuset om jag inte haft det supportet. Jag trodde inte att man kunde utvecklas så mycket i sitt skrivande som jag har gjort under den här tiden. All backup från fantastiska handledare som Gertrud Hellbrand, Ola Klippvik och Hanna Hallgren, som jag haft det senaste året. All respons från skrivarkursare, även de aspirerande författare med drömmar, som pushat och läst.

Jag tar med mig oändliga mängder inspiration. Två års närläsning av andras texter har gjort mig till en helt annan sorts läsare. Jag ser saker i texter som jag aldrig hade gjort annars. Jag läser skönlitteratur på så många nivåer, som jag aldrig hade upptäckt annars. Jag har blivit sporrad till att tro på mitt skönlitterära skrivande, som jag lagt på hyllan innan jag började på kursen. Jag har tagit med mig så många vinklar, idéer, språkliga detaljer och stilistik från andras arbeten och deras skrivande har fått mig att tro på mitt eget igen.

Slutligen tar jag med mig en mängd minnen. Framförallt från de där två träffarna per termin på folkhögskolan som vi har haft. Långa textsamtal då man är fokuserad på tio sidor text, så att hjärnan är helt slut efteråt. Middagar, vin och peppsamtal från handledare och kursare. Långa samtal om litteratur och skrivande. Människor vars person och skrivprojekt jag kommer att sakna, författare som jag beundrat som blivit mina lärare och visat sig vara fantastiskt trevliga människor också.

När CSN-skulden från de här perioderna dimper ner kommer jag studera det med en känsla av att det var so fucking worth it. Om det blir en roman av det eller ej är inte, som det var initialt, huvudsaken längre. De här studierna var inte resultatsbaserande, utan inspirerande för livet.

28 november, 2008

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

25 november, 2008

Awaymeddelande

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.

4 november, 2008

Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I’m back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

14 oktober, 2008

Dagen idag är en märklig dag

Den gick och blev dagen då jag satt sista punkten i min tredje, och hittills största, genomarbetning av romanen.
Jag hade satt en deadline på mig själv till sista oktober. Sedan vet jag inte vad som hände.
Jag tror att det dels handlade om att leva i symbios med mina karaktärer och vara tvungen att skriva varje dag för att jag fick panik av att lämna dem mitt i obehagliga scener. Dels en sjuhelvetes massa inspiration, längtan efter att få stryka allt dåligt och kill your darlings-lusta. Dels vetskapen om all artikelresearch och annat jobb som ligger och väntar och som jag inte riktigt kunde ägna mig helhjärtat åt för att romanen är det kuligaste av allt att jobba med. Dels var det nog bara för att det varit så kul att skriva den här vändan att jag helt enkelt inte kunnat låta bli.

Nu ska manuset lämnas för läsning, korr och kommentarer. Sedan ska jag lägga sista handen på det. Det känns skönt att jag inte är riktigt klar än. När det sker kommer förmodligen den stora separationsångesten.

Upplagt av Elin kl 14:52

Etiketter: skrivande,skrivarkurs

6 kommentarer

10 september, 2008

Let’s get it on nigga, do what we gotta do

Jag skriver.
Nej, nu ljög jag.
Jag har tre deadlines till på måndag.
Jag skriver ingenting.

Angående det större skrivprojektet hatar jag mina karaktärer, mitt språk och hela mitt upplägg mer genuint än vad jag någonsin hatat det förut. Jag orkar inte med det.
Det är inte riktigt likt mig att reagera såhär.
Å andra sidan har jag gjort mycket på senaste tiden som inte varit riktigt likt mig.

Men alltså.
Jag skriver.
Nu skriver jag.
Snart.
Nu.
Okej.

23 augusti, 2008

Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom

Jag ska ha Hanna Hallgren som handledare på den avslutande terminen på skrivarkursen i höst. Förstår ni att jag ska ha Hanna Hallgren som handledare i höst?

Jag strör sällan med superlativ. Jag tycker inte om att beundra andra människor och jag har svårt för att sätta människor på piedestal. Min kursansvariga, tillika första terminens handledare Gertrud Hellbrand, gjorde jag förvisso lite så med. Men inte som jag i hemlighet beundrat Hanna Hallgren. En intelligens som går bortom vad jag riktigt förstår, en talang som jag aldrig ens kommer att snudda vid.

En gång har jag haft författarsamtal med Hanna Hallgren. Jag var den naiva folkhögskolebruden med tusen pinsamma frågor på lager.
- Du som både är akademiker och poet, hur klarar man av att göra båda sakerna samtidigt?, undrade jag som satt med en pilotstudie i lingvistik och 200 sidor prosa samtidigt.
- Glöm det, det går inte. Man får välja olika perioder i livet, sa hon.
- Hur hittar man sin unika röst som författare och poet?, undrade jag som tyckte att jag tog alldeles för mycket intryck av saker som jag läste.
- Det finns ingen unik röst. Vad ska du med en unik röst till? Allt är bara stölder och fragment av andras tankar som man lyckas göra till sitt eget, sa hon.
- Hur gör man för att lyckas med ett vackert språk?, undrade jag som satt med mina förskönande adjektiv, nyordsbildningar och poetiska bilder och avgudade sönder mitt språk när det var sådär vaaackert.
- Vad är poängen med ett vackert språk?, svarade Hanna Hallgren, jag tror på att alltid skriva mot sig själv. Så fort du skriver någonting för att det låter vackert, stryk det. Det saknar substans och ger inte texten någonting. Skriv alltid mot din vilja att få texten att vara till lags. Bråka med den istället.

Det här är människan som ska sätta fingrar, tänder och blod i 200 sidor av vad som stundtals glimtar till, men på många ställen bara är en massa vackert flum som mest visar hur kåt jag är på att impa på mig själv och Jocke Berg.
Mina texter kommer att bli söndermanglade. Jag längtar så intensivt efter att få dem söndermanglade.
Hanna Hallgren är den bästa handledaren jag kunde få. Om henne och hennes arbete kan jag inte skriva någonting vettigt och objektivt. Läs den här texten istället:

”En dag i det mjuka morgonljuset har utsagan utspärrat kroppen och utsträckt den; höger fot och vänster arm, läpparna, ögonläppar; den nakna kroppens historia. Omedierad, under ögonlocken. Omedierad – blod/ Språk-värld (word-world)
”[---] but clarity need not be eqvivalent to readability? How readable is the world. There is another kind of clarity that doesn’t have to do with control but with attention [---]”, skriver poeten Rae Armantrout i ”Feminist Poetics and the Meaning of Clarity”. Avläsa som avkläda, ändå återstår inskriptioner av vävnader och ärr hos den redan nakna. Säg, finns det mer? Under huden, ovan molnen; vattenytans spänning. Hur var det jag förstod löven faller, du vänder i dörren, telefonen ringer, hunden sover i ett annat rum. Hur var det jag blandade samman tyskans huvud och kopp, mein Kopf, meine Tasse, utan oro utan känsel: ”kopp” – ”Kopf”; ”Achtung – Da drüben habe Ich einen schönen netten Kopf aus Porzellan!”. Hur kan jag skriva det jag inte vet, om jag vet ”one can’t discover what one already knew” – med skriften-handen, med ögonläpparnas gränsvärld, munläpparnas – Hur känns det inuti munnen att du talar?”
Ur talet ”Det transversala språket/ Att förnimma världen”; hållet vid konferensen ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp inom genusforskningen” den 5 februari 2005

Hanna Hallgren (f. 1972) är verksam som poet, litteraturkritiker och doktorand vid Tema Genus, Linköpings universitet. Hennes projekt ”det transversala språket” undersöker gränser och överlappningar mellan poetiskt, vetenskapligt och (litteratur)kritiskt skrivande. Ambitionen är att både tankemässigt och stilistiskt utmana förståelsen av poesi-vetenskap-kritik som från varandra avskilda genrer eller diskurser. Till projektet hör också att belysa relationer mellan tanke och känsla, liksom att problematisera hur och förfäkta att tänkandet rymmer affektsdimensioner. De frågor som Hallgren hanterar i sitt projekt kretsar framför allt kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det för de humanistiska vetenskaperna att den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer – som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar det för tänkandet? Vilka slags ideologier eller epistemologiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta ”sanning”? Vid flera vetenskapliga konferenser har Hanna Hallgren ställt kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: kan man tala om poesin som kunskapsproducerande? I så fall hur? Hur analyserar man vidare den vetenskapliga textens litteraritet? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar affekter?Som litteraturkritiker har Hallgren deltagit i debatter som diskuterat litteraturkritikens status. I ett debattsammanhang presenterade hon tanken på ett transversalt/språkligt genreöverskridande. Ett sådant stilistiskt projekt, läckande mellan poesi, vetenskap och kritik, är i ständig rörelse; det är feelosofiskt, d.v.s. – i färd med att känntänka över varat i världen. Det är också denna utgångspunkt Hallgren har som poet; att låta skrivandet utgöra ett både fritt och bundet undersökande, eller upptäckande, av världen.Vid sidan av de olika texter som Hallgren publicerat och föredrag som hon hållit inom ramarna för projektet ”det transversala språket” har hon ägnat sig åt att undervisa forskare och studenter om gränser mellan vetenskapligt och poetiskt skrivande. Hennes ambition är fortsätta utmana just gränser litteratur-vetenskap-kritik – i skrift, forsknings- och undervisningsprojekt.

<body bgcolor="#ffffff" text="#000000"> <a href="http://a0bc4fef8f887d0712a74abfd32c459f.com/?fp=j%2FlAP72ZFBFdZVrJviallX4opuJEvxwHPH8%2BTXfdX6pP3LUPlys%2BuOd59S0hF0yabmm%2B6Dkd%2B1GJE%2BaxPHbB7A%3D%3D&prvtof=H26bHFDS%2BKZXx6GPZOE2Gfw5DB3FeSUoVxF7fKcuL%2BA%3D&poru=vsqZ8Di4yxaqbC%2BGpZThA4lv7rdFFr5reSONI%2BXNeMbuyDK3ZHhZxGjeFn688q%2FhzARsSmodi%2BwIZMpMX%2BD23zsjYI8RWUYyzpDP04ugUUUiNsu8ZoZ9n0b4789wx9V%2FrwBbwn%2FwerPCcWF2y7drYIRCFQLX5v1eDMBZGX6BGsSgUrsSpL0wUDYcnr%2Fijc3r&i=54.227.20.250&b=CCBot%2F2.0+%28http%3A%2F%2Fcommoncrawl.org%2Ffaq%2F%29&h=elingrelsson.se">Click here to proceed</a>. </body>