En kärlek som inte längre finns

Krönika publicerad i GP Kultur 2/4

När min mormor nyligen fyllde 89 år gav jag henne en tom anteckningsbok med en önskan om att hon skulle nedteckna sina recept åt mig. Ett tips från senaste numret av Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra fick mig att inse vad jag aldrig reflekterat över innan: alla de smaker som är en del av min barndom, en del av min historia, kommer att försvinna. Det hantverk som utgör mormors rullrån, rosenbröd, inlagda gurka, stekt strömming, småkakor och vinbärsgelé är inga självklara smaker. De måste nedtecknas för att inte försvinna i glömska när hon går bort.

I senaste numret av Forskning & Framsteg står maten i fokus. Det är ett osedvanligt lyckat tema, med insatta texter som väl behövs i en tid av märkningar, dieter, kolhydratsskräck, klimatförändringar och köttindustrier. Inte minst så länge konsumentmaktens demokratiska roll betonas och vi själva nödgas ta besluten om det mest etiska, minst behandlade och bästa för våra kroppar. En värld av superbär, fiberjuice, LCHF-bröd och jordgubbar i januari känns fjärran det kök som jag växte upp i: mormors kök var stekos och jäsande degar, långkok och nygräddade bullar. Det fanns ingenting funktionellt, ängsligt eller mekaniskt över det radhuskök där smakerna och dofterna blandades med kärleken till maten. Där fanns bara omsorg och tålamod.

Jonathan Safran Foer skriver om sin egen mormors kök i boken Äta djur. En mormor, som liksom min, växte upp med maten som en bristvara och köttet som en lyx. Där fett var något som byggde starka kroppar med underhudsfett som stod emot kylan och socker var en högtidsstund. ”För henne är maten inte mat”, skriver Safran Foer, ”den är fruktan, värdighet, tacksamhet, hämnd, glädje, förödmjukelse, religion, historia – och givetvis kärlek.”

Det som våra mormödrar uppfattade som nödvändighet i mat: tillaga länge och omsorgsfullt, köpa närproducerat och säsongsbetonat, har i dag blivit en statusbetonad lyx för den som har kunskap och ekonomi att ägna sig åt det. Det som de uppfattade som guldkanten i tillvaron, kött och socker, finns prispressat i varje butik och lockar i var och varannan kiosk.

Vår industrialiserade matproduktion har gett ett annat förhållningssätt: maten finns i överflöd, till allt billigare priser. Den orsakar såväl övervikt och cancer, som miljöförstöring och plågade djur. Det krävs mycket eftertanke, kunskap och självkontroll för att sondera överflödets terräng. Kanske är det därför som jag längtar efter mormors snirkliga handstil som noggrant skrivit ner hur man bakar rosenbullar eller lägger in gurka. Det vittnar om en enkel kärlek som inte längre finns.

See you in the next life

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.

Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro

Tack för ännu en julafton med alla mina släktingar i livet och nära mig. Tack för farmors kramar, farfars mjöd, mormors rörda glädjetårar när jag och mina syskon sjunger Gläns över sjö och strand för henne och min 96-åriga morfar som bläddrar i Ord & Bild och försöker förstå vad dagboksbloggande är för något.

Tack för min familj; min galna, originella, underbara familj. Tack för vår julgemenskap av skratt, sällskapsspel, kärleksfull elakhet, fnissattacker och politiskt inkorrekt humor.

Tack för mina vänner, min extended family, som jag saknadsskriver till. För att jag funnit några människor som jag litar på och som jag vet älskar mig, oavsett vad jag gör och hur jag mår.

Tack för mina föräldrar. För deras lyssnande öron, eviga stöd. För deras klokhet och sociala engagemang, för deras humor och värme, för att de varken räds de tunga samtalen eller fåniga tramset. Tack för att de uppfostrat mig till fri och tänkande, med en ständig tillit till mig och de val som jag gör.

Tack för stillhet och ro. För snöknarret under skorna, stjärnorna på himlen och kvällstystnad. För kyrkokör och tända ljus. Tack för att låta några dagar då och då vara helt fria från prestationer. För att tillåta sig själv att vara lat och degig, åsiktslös och lugn.

Tack för bekanta, kollegor, kursare och alla andra människor som korsar min väg. Tack för de gamla vännerna som jag ska återse i helgen, för att de finns kvar på något vänster.

Tack för att jag är jag. För att jag får tycka om mig själv just så. För mitt mod och min tillit till mig själv, min styrka och min egensinnighet. Tack också för att jag hetssnusar en dosa om dagen, aldrig kommer i tid och är neurotiskt lagd. Tack för att jag tycker om mig själv för att jag är just så ofullständig som jag är.

Vi går väl i frid några dagar till, mina vänner. Snart börjar det igen. Fram tills dess; låt oss bara vara tacksamma ett tag. Vad är ni tacksamma över?

Fotnot: Titelcitatet är hämtat från psalm nr 645.

Jag antar att det här är min mammas subtila sätt att påpeka den frekventa förekomsten av ämnet sex i mina texter

- Men du hur gick det med den där texten för Fib Aktuellt?
- Va?!
- Nejmen vad heter tidningen då?
- Jag har inte skrivit en text för Fib Aktuellt, mamma!
- Nej, jag menade Ord & Bild!

I en kontext som samtalet ovan skall jag alltså fira jul.
Hoppas ni får en fin julhelg, hur ni än firar.

Årets jultävling på Saker under huden

Årets jultävling går under namnet Vems släkt ger bäst neggar? Jag har hittills följande bidrag att leverera, trots att julafton är nästan en vecka bort:

– Ja man verkar ju inte behöva körkort i Göteborg eftersom du fortfarande inte har något.

– Tänk att du skulle bli så smal, du som var så tjock när du var yngre.

– Jaha, hur är det med exmannen då? Ni håller väl kontakten? Tänk att det tog slut med en sån trevlig pojke som han.

– Farmor undrade hur det gick med din nya pojkvän, så jag fick ju berätta att han gjorde slut med dig.

– Jaha, vad mycket nya, fina kläder du har med dig då! (tre klänningar köpta under de senaste tre månaderna på second hand/H&M. förf. anm.) Ja, man märker ju var de där stipendiepengarna från universitetet tog vägen, men det var ju också en investering när man är fattig.

- Nähä, du har inte hört något om doktorandtjänst det här året heller. Nänä, det ordnar sig nog men du vet din kusin hon har ju börjat forska nu…

Beat that muthafuckas!